Blir det gåfotboll i morgon?

Publicerad den 12 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Sveriges matchträning på Gamla Ullevi i dag var intressant. Spelarna gick omkring på planen i joggingsskor och fritidskläder.

Först undrade man vad de höll på med. Sedan kom Pia Sundhage och Lilie Persson ut på planen med taktiktavlan och så blev det en taktisk träning. Eller taktisk promenad om man nu vill.

En finsk reporter undrade om Sverige förbereder sig för att spela gåfotboll i morgon.

Jag tror tvärtom – att det blir åka av. Med tanke på hur glest mittfältet har varit i försvarsposition känns det inte fel att trycka lite extra på vilka positioner som gäller för att få bästa möjliga press på Finland i morgon.

För i onsdags satte Italien hög press på finskorna – och fick väldigt bra utdelning. Finland fick inte alls till uppspelen, vilket i sin tur ledde till att man inte hade ett enda avslut mot mål på hela matchen.

Så en hög och intensiv svensk press känns som ett segervapen i morgon.

Jag var förresten och hälsade på finskorna på Varbergs kurort i går. Det var väldigt trevligt. Stämningen vid de finska mediaaktiviteterna verkar betydligt lugnare och bättre än vad den är vid de tidspressade presskonferenser som det svenska laget har.

Dessutom såg jag 15 minuter av Finlands träning i kväll. Och jag noterade även där en väldigt avslappnad stämning, och mycket glädje från spelarna. Några sjöng till och med lite under tiden de körde kvadraten.

Bland de finska journalisterna konstaterades i går att det finska laget redan har tagit en poäng – vilket är mer än vad många experter trodde att de skulle förmå. Därmed kommer det unga laget att kunna åka hem och bygga vidare för framtiden med ganska gott självförtroende, oavsett hur det går i de två sista matcherna.

Just att finskorna kan spela helt utan press, medan det svenska laget har ett ok vilande på sina axlar – det är det enda som talar för Finland i morgon.

Vid den svenska presskonferensen fick förbundskapten Sundhage just frågan om vad som händer om inte Sverige vinner i morgon:

”Ojoj, då blir det fara och färde. Det kommer naturligtvis att blåsa ofantligt om det inte blir ett bra resultat, det vet alla.”

Hon var dessutom lurig på huruvida hon kommer att ändra något i startelvan. Till radiosporten sa hon att:

”Det kan bli noll, det kan bli två.”

Jag gissar att det inte blir något byte. Men jag tror att Sofia Jakobsson kommer att få värma upp ganska tidigt om vi inte får hål på den finska försvarsmuren.

För en mur kommer det garanterat att bli. Det unga finska lagets främsta styrka är att försvara sig. De har dessutom tränat extra i oljud för att klara av att kommunicera inför fullsatta läktare. Allt för att vara redo för att slå Sverige.

Och vi vet ju hur mycket sisu som finska landslag brukar kunna plocka fram för att skaka om svenska.

Nu är Sveriges lag egentligen klart bättre än Finlands. Så normalt vinner vi med ett par måls marginal i morgon. Men i ett hemma-EM är inget normalt.

Det här EM-slutspelet har ju knappt alls innehållit några normala resultat. Det vet Pia Sundhage. Och därför slog hon på presskonferensen snabbt ifrån sig alla spekulationer om att Sverige går för att vräka in mål – och därmed också öka chanserna att vinna gruppen:

”Jag respekterar motståndarna och spelet. Vi skall göra ett mål mer än Finland – det är viktigt. Det är det fokus vi skall ha. Men visst, lite så där vid fikabordet sagt, ‘vad händer om vi kan göra fler mål?’ – det säger vi i ett läge där vi spelar fin fotboll. Då kan vi börja titta lite på bänken och bolla lite med vilka som skall komma in. Men fokuset är att göra ett mål mer än vad Finland gör.”

Pleasure och Pressure

Publicerad den 12 juli, 2013 av Johan Rydén

Drygt ett dygn har gått sedan Sveriges kryss mot Danmark. När man kollat runt lite i olika medier noteras att reaktionerna varierar något.

Expressens Mats Olsson skriver att 1–1 mot Danmark är ett fiasko. Där tycker jag att han är helt fel ute. Han borde väl veta att svenska fotbollslandslag – herrar och damer – brukar vara trögstartade i mästerskap.
Och 1–1 mot ett starkt Danmark i en premiär är långt ifrån något fiasko. Det är tvärtom ett okej resultat som gör att vi fortfarande har bra chans att vinna gruppen.

Däremot är det ingen tvekan utan att två straffmissar är ett fiasko. Men det är en annan sak.

Straffmissarna gör att man undrar över hur många fler än Pia Sundhage i den svenska truppen som verkligen klarar av att omfamna den yttre press som laget lever under.

Sundhage sa på presskonferensen inför Danmarksmatchen att:

”It’s a pleasure to play under pressure.”

Hoppas hon har fått spelarna att också känna så lagom till utslagningsmatcherna. För då ökar pressen ytterligare. Då är det riktigt allvar.

Vid en genomgång av olika tidningars betygsättning noteras att Josefine Öqvist ligger högst hos båda kvällstidningarna, och hos GP. Jag antar att deras betyg i första hand bedömer anfallsspel. För defensivt var Öqvist ofta så fel att hon inte ens var nära att vinna någon boll. Hon gjorde ju faktiskt vårt centrala mittfält sämre genom att inte hjälpa Caroline Seger eller Marie Hammarström ett dugg.

1–1 är alltså ett okej premiärresultat. Det hindrar dock inte att man känner viss oro. Det är en oro som liknar den man känt efter en stor del av årets landskamper. Punkter som dyker upp i huvudet, förutom att spelarna måste klara av pressen, är:

* Anfallsparets brist på samarbete.
* Det svaga försvarsspelet på mittfältet, vilket man snabbt kopplar till lagets offensiva balans.
* Stabiliteten. Vi har släppt in mål i alla årets landskamper, utan den mot ett B-betonat Island i Växjö. I och för sig säger ju Sundhage att hon hellre vinner med 4–3 än 1–0, men några nollor hade definitivt varit bra för backlinjens självförtroende.

En ny oro är att vi verkar vara sönderlästa. Danskorna plockade enkelt bort Nilla Fischer från uppspelen. Och utan hennes fina crossbollar blev vi stereotypa. Jag gissar att Finland kommer att kopiera det danska upplägget i morgon.

Men trots alla dessa orosmoln känner jag mig ändå ganska trygg på att vi tar oss vidare ur gruppen. Och trygg på att laget kommer att lyfta spelet ett par klasser.

För trots att det har varit många frågetecken, och tveksamma insatser under året så har vi faktiskt fortfarande inte förlorat en enda match under Sundhages ledning.

I EM är det bara vi och Spanien som är obesegrade i träningsmatcher sedan EM-kvalet avslutades i höstas. Och för Spaniens del beror det mycket på att de knappt spelat några matcher sedan dess.

Dessutom måste vårt lag vara väldigt jobbigt att möta. För man vet ju själv hur hopplöst det känns att ställas mot ett lag som man på många sätt tycker är begränsat, men som ändå är livsfarligt i varenda kontring, och som har tunga vapen vid alla fasta situationer.

Tankar och citat från Sverige–Danmark

Publicerad den 11 juli, 2013 av Johan Rydén

Några timmar har gått sedan slutsignalen på Gamla Ullevi. Och det är med blandade känslor man ser tillbaka på matchen. Höjdpunkter ser du för övrigt här.

Om någon hade sagt att vi kunde få komma undan med 1–1 en halvtimme in i matchen så hade jag tagit det direkt. För då var vi inte med på planen. Utöver de tre–fyra första minuterna var det nämligen danskorna som ägde bollen, och spelet.

Veteranen Katrine S Pedersen ägde planen, och såg till att danskorna hela tiden lätt kunde passa förbi våra forwards, och spela rakt igenom vårt glesa mittfält.

Efter kvitteringen började vi centrera lite mer, och i andra halvlek blev det ännu bättre. Men Pia Sundhage måste nog ta sig en ny funderare på hur hon han balanserat sitt mittfält.

För även om Josefine Öqvist var bra offensivt, och ofta flyttade bollen långa sträckor på egen hand, så gjorde hon ju absolut ingen nytta alls i defensiven. Före paus fanns det en jättekorridor bakom Öqvist där danskorna hela tiden kunde lägga ut bollen till Johanna Rasmussen.

Även Antonia Göransson kom helt fel från start. Och Caroline Seger befann sig i ett ingenmansland före paus. Det var bara Marie Hammarström som lyckades vinna lite boll på vårt mittfält. Vårt fina presspel från genrepet var som bortblåst.

Hammarström är för övrigt värd beundran. Jag har sett henne flera gånger i damallsvenskan i år, och tänkt för mig själv att hon varit långt ifrån landslagsklass. Men när det gäller som mest är hon som bäst. Tänk om alla våra elva spelare hade haft den förmågan…

Jag anser för övrigt att just Hammarström, strax före Kosovare Asllani, var genomgående bästa svenska spelare i dag. Jag höll länge Asllani högst. Men hennes svaga straff gjorde att hon tappade titeln.

Även Kristin Hammarström gjorde en utmärkt match och förtjänar beröm. Hennes fina räddning på Julie Rydahl Bukh:s friläge var matchavgörande.

Efter paus hade vi ett mer centrerat mittfält, och då fick vi bättre grepp om bollen. Då kom även Caroline Seger in i matchen. Hennes andra halvlek var utmärkt, vilket reparerar den svaga insats hon gjorde i den första halvleken – och vid det danska målet. Där kliver Seger in alldeles för snällt i första duellen med Mariann Gajhede Knudsen.

Sedan gör även Nilla Fischer en riktigt blek figur i nästa sekvens, där hon agerar rundningsmärke för danskan. Fischer revanscherade sig dock när hon snyggt nickade in kvitteringen. Där gör hon en riktigt snygg löpning, och en känslig skarv.

Så var det straffarna då.

Den första är ändå hyfsat slagen av Lotta Schelin. Där gör Stina Lykke Petersen en fantastisk räddning. Den andra är däremot riktigt dåligt slagen av Asllani, med följd att Lykke Petersen kunde stå kvar och rädda ganska enkelt.

Stina Lykke Petersen

Utöver straffen var dock Asllani bra. Det kan man inte säga om Schelin. Hennes första halvlek var väldigt långt ifrån den klass man förväntar sig av en spelare som är kandidat till den nyinstiftade titeln som Europas bästa spelare.

Efter paus reste sig Schelin något, och hittade lite fler löpningar. Men hon sänktes igen av straffmissen. Lotta Schelin måste resa sig om vi skall kunna nå hela vägen till Friends Arena.

Lotta Schelin får hjälp att resa sig.

Med det sagt så är alltså inte 1–1 mot Danmark på något sätt någon katastrof. Danskorna är bra, och känns som goda medaljkandidater. Om vi går så långt som vi hoppas kan vi mycket väl stöta på Danmark igen i semifinal.

Och så sett var det skönt att det var vårt lag som såg 1–1 som en förlust, medan danskorna var jublande glada. Dock kan man känna oro över att alla vårens frågetecken i princip finns kvar.

Det om min syn på matchen. Nu till de spelarröster som jag samlade in i den mixade zonen efteråt.

Först ut, Marie Hammarström, som var tänkt straffläggare ihop med Schelin:

”Jag förstod direkt när vi fick andra straffen förstod jag att Lotta inte ville ta den. Hade hon velat hade hon fått det, för det är alltid skönt att revanschera sig. Men hon ville inte det. Då sökte ‘Kosse’ ögonkontakt med mig och sa att ‘jag tar den’. Jag tänkte att okej, hon är forward och hon känner sig säker på det här. Så det fanns ingen bitterhet någonstans från min sida.”

Och:

”Det är inte jag som bestämmer vem som skall ta nästa straff. Men jag tar en om jag får förtroendet.”

Och om mittfältets försvarsspel:

”Vi får inte in yttrarna och får det kompakt som vi vill, och som vi gjorde bra mot England. Jag tror att det är premiärnerver och sånt som spelar in. Jag tror att det finns mycket att bygga vidare på. Ibland var vi tajta, men det var ingen som gick upp och satte press. Det kändes som att vi blev lite tajtare i andra, som att det gick åt rätt håll.”

Pia Sundhage om vad hon sa till Antonia Göransson precis efter 1–1-målet:

”Vi pratade om att vi skulle vara tajta på mittfältet, men framför allt för Antonias del att få spelbredd mycket snabbare. Det var lite för enkelt tycker jag för de danska ytterbackarna att få ner vårt lag. Då ville jag få en motrörelse, genom att löpa bort, ut så att hon blev spelbar.”

…och om vad hon sa till Kosovare Asllani efter matchen:

”Det var Kosse som sa att hon ville ta straffen. Då sa jag att jag har full respekt för att en spelare har en känsla. Om hon känner att hon vill gå fram och ta straffen är det klart att hon skall ta den. Sedan sa jag att ‘det är okej, bearbeta det, så går vi vidare’. Det är okej att göra misstag.”

Kosovare Asllani och Pia Sundhage

Kosovare Asllani om varför hon tog straffen:

”Jag ville ta ansvar.”

… och om hon slår straff nästa match:

”Jag tror att jag är (visar med händerna att hon är körd). Jag tror att Marie får ta den.”

Lotta Schelin om sin straff:

”Vad tänker man? Jag var ganska säker, jag kände mig lugn och tänkte bara att jag skulle trycka in den. Och så blev det inte så. Det är klart att det är lite tungt. Det var ingen 100-procentsstraff, för när målvakten räddar är det ju inte det.”

Mariann Gajhede Knudsen om resultatet:

”Det blev 2–0 till Linköping. Det sa de på läktaren i alla fall…”

…och om hennes roll som släpande forward:

”Den är ny för er i Sverige i alla fall. Men inte för mig, för vi har testat den ganska mycket… …Jag hörde att den andra matchen blev 0–0, så jag blev faktiskt första målskytten i turneringen. Det kunde man inte tro.”

…och om 1–1 var en dansk seger med tanke på hur de firade efteråt:

”Nej, jag tycker inte att det känns som att vi vann. Men jag tror kanske att vi hade förväntat oss lite annorlunda start än vad svenskarna hade. Och så har de två straffar, så därför är vi lite gladare.”

…om hon och Pernille Harder låg bakom den danska taktiken att ta bort Nilla Fischer, och i stället låta Charlotte Rohlin ta alla svenska uppspel:

”Ja, Lotta är en riktigt bra försvarsspelare, men hon är inte lika bra i uppspelen som Nilla är. Så det är en fördel för oss om Lotta styr deras uppspel. Nillas crossbollar är riktigt farliga, och gör att vi måste flytta över mycket i laget, och springa mycket. Därför ville vi ta bort den delen av Sveriges spel. Och det tycker jag vi lyckades mycket med.”

Stina Lykke Petersen om sina straffräddningar:

”Jag hade bett min tränare om klipp på svenska straffläggare, men han hade inga. Men jag hade drömt om att om det blir en straff så skall jag kasta mig åt vänster sida. Den andra tänkte jag: ‘jag har räddat den första, vad gör jag nu’. Jag tänkte att hon nog skjuter till höger, men blev lite stående. Men hon sköt inte så bra, inte så hårt, så den var ganska lätt att rädda.”

…om hon hade räddat två straffar i samma match tidigare:

”Nej, inte under själva matchen. I straffläggningar har jag gjort det.”

…om jublet efter matchen:

”Det var fantastiskt. De kom och kastade sig i min famn en efter en. Det var riktigt fint att få hjälpa laget i dag. Det var min karriärs största match. Men nu får vi sikta på att bli ännu bättre…”

Stina Lykke Petersen

Var med från start i kväll

Publicerad den 10 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Om en timme smäller det. Och se till att sitta bänkad från start. För Sverige brukar rivstarta i mästerskapen.

Jag minns att Pia Sundhage någon gång i vintras sa att hon hade tänkt att landslaget skall chockstarta i matcherna.

Fast på den punkten behövde hon inte ändra något. För rivstarter har varit landslagets melodi i flera år. Jag gjorde en koll på hur det sett ut i de två senaste stora mästerskapen. Och siffrorna är slående. Det är under matchupptakten som Sverige slår till.

Jag har valt att dela upp matchen i fyra delar om vardera 22,5 minuter. Så här har målen fallit:

0–22,5 minuter: 10–1
22,5–45 minuter: 2–4

45–67,5 minuter: 4–5
67,5–90 minuter: 1–1

I årets träningsmatcher är trenden inte lika entydig. Där har målen fallit jämnare:

0–22,5 minuter: 5–2
22,5–45 minuter: 5–3

45–67,5 minuter: 6–1
67,5–90 minuter: 2–2

Men klart är att den svenska tokpressen brukar bita rätt rejält i matchupptakterna. För vi skapar ofta ett par riktigt feta målchanser ganska omgående i matcherna.

Och jag behöver väl knappast skriva spaltmeter om vilken betydelse ett tidigt svenskt mål i kväll skulle kunna få.

Jag har för övrigt varit ute på stan i Göteborg och känt av EM-febern. Och nu finns den här. Det är gott om folk i Fan Zone vid Stora teatern – framför allt gulblå supportrar, men även ganska många rödvita.

Känslan är god.

Inte minst eftersom jag gjorde spaningen på gårdagens danska träning att danskorna såg klart mycket mindre ut än svenskorna. Vårt lag känns väldigt vältränat och fysiskt. Hoppas det var en riktig iakttagelse.

Hur går det då?

Jag har i dag sagt att på tio hemmamöten med Danmark uppskattar jag att vi vinner sex, spelar tre kryss och åker på en förlust. Bra odds alltså.

Och i de tre senaste mästerskapen har värdnationen vunnit sin öppningsmatch:
2009: Finland–Danmark 1–0
2005: England–Finland 3–2
2001: Tyskland–Sverige 3–1

Och vi har nu vunnit öppningsmatchen i tre raka mästerskap.

Så varför bryta de fina trenderna?

En analys av alla EM-lag

Publicerad den 10 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Jag har under en längre period studerat alla tolv lagen i EM. Och för en tid sedan började jag samla all fakta i ett utkast här i bloggen. Tanken var att det skulle resultera i en riktigt nördig genomgång med ett inlägg per lag.

Men väldigt mycket EM-tid de senaste veckorna har gått åt till att producera högklassigt material till tidningen. Och jag måste säga att jag både är nöjd och stolt över de artiklar vi på BT-sporten har kört inför EM.

Dessutom har kvällstidningarna och bloggen Spelare 12 gjort utmärkta och fullmatade genomgångar av alla lag de senaste veckorna.

Så tolv fullmatade inlägg blev det inte. Men jag känner ju att jag inte bara vill kasta det här materialet som jag trots allt lagt en hel del tid på. Därför får min ranking av EM-lagen bli ett långt inlägg i stället. Hoppas någon orkar läsa igenom allt…

Innan jag går in på själva rankingen vill jag lätt nördigt spekulera i hur många poäng som kommer att behövas för avancemang till kvartsfinal.
Tre gånger tidigare har tolvlagssystemet använts i EM eller OS, vilket innebär att de två bästa treorna går till kvartsfinal.

Så här har det sett ut för de tredjeplacerade lagen i de turneringarna:

OS 2008:
Japan          +3      4
Kanada      +–0     4
—————————
Nordkorea    –1     3

EM 2009:
England     +–0      4
Norge          –3       4
—————————-
Danmark     –1       3

OS 2012:
Kanada            +2      4
Nya Zeeland +–0      3
—————————-
Nordkorea       –4      3

Fyra poäng har alltså givit avancemang varje gång. Och bara en gång har det räckt med tre poäng – och det var i fjolårets OS.

Därmed kan man alltså slå fast att fyra poäng räcker för att nå kvartsfinal. Med den vetskapen är det hög tid att dra i gång min EM-ranking:

Islands startelva mot Sverige i Växjö

12) Island
Var som bäst för två år sedan. Då var alla lagets spelare i toppform, och man nådde bland annat final i Algarve cup efter att ha besegrat Sverige (som ju senare tog VM-brons aktuellt år) med 2–1 i gruppspelet. I finalen ledde Island mot USA med 2–1, men föll till slut med 4–2.

Under 2011 lade man också grunden för sitt EM-avancemang, bland annat genom att slå Norge med 3–1. Men sedan dess har skador förstört mycket. Och i år har man visat usel form genom sex förluster på sju träningsmatcher.

Island har gjort sin bragd genom att kvala in till två raka EM-slutspel. Det är ju värt att notera att det bara bor 320000 invånare på Island. Jämförelsevis har Göteborgs kommun 520000 invånare.

Isländskorna lämnade EM 2009 med noll poäng. Då spelade man i en rekordtuff grupp med Tyskland, Frankrike och Norge. Årets grupp är också tuff, och det mesta talar för en repris – alltså att Island lämnar mästerskapet utan poäng.

Spelstilen är aggressiv, med vansinnig press på bollhållaren. Malmös härliga innermittfältare Sara Björk Gunnarsdottir personifierar verkligen det spelet. Skall Island kunna hävda sig mot Tyskland, Norge och Holland måste hon vara i absolut toppform, något som även gäller för klubbkompisen, målvakten Thora Helgadottir samt Kristianstads mittback Sif Atladottir och måltjuv Margret Lara Vidarsdottir måste vara klinisk i avsluten.

De fyra är Islands ryggrad. Tyvärr har den ryggraden varit väldigt skadedrabbad det senaste året.

Trolig startelva: Thora Helgadottir – Olina Vidarsdottir, Katrin Jonsdottir, Sif Atladottir, Hallbera Gisladottir – Sara Björk Gunnarsdottir, Katrin Omarsdottir – Fanndis Fridriksdottir, Dora Maria Larusdottir, Holmfridur Magnusdottir – Margret Lara Vidarsdottir.

11) Ryssland
Det här är ett lag jag har riktigt dålig koll på. Jag såg en halvlek i hemmamatchen mot Österrike i playoffspelet mot EM. Då hade ryskorna en seger i ryggen, backade hem och spelade bara på resultatet. Det gick således inte att läsa ut så mycket om det ryska laget på den halvleken.

Inte mer än att jag minns att de hade ett par snabba kantspelare att kontra på. Samt att de var riktigt effektiva när chanserna dök upp. Inte minst var de bra på fasta situationer.
Faktum är att Österrike vann avsluten med förkrossande marginal i det där dubbelmötet. Men det är ryskorna som skall spela EM.

En spelare som jag imponerats av det lilla som jag sett är Natalia Shlyapina. Hon är en smart forward.
En spelare som är Rysslands nyckel i EM, men som däremot inte imponerat speciellt på mig är målvakten Elvira Todua. Visst är hon välväxt, spänstig och bjuder på en del makalösa räddningar. Men ibland kastar hon verkligen in bollar i eget mål. Exempelvis bjöd hon Potsdam på flera mål i 2012 års Champions Leaguekvartsfinal. Hon har plågats av en skulderskada på sistone. Men är hon frisk lär hon stå.

Ryssland var EM:s sämsta lag 2009. Jag var på gång att tippa dem sist nu också. Men sedan slog de Norge i genrepet efter att ha försvarat bra, och visat effektivitet i kontringarna. Med Todua i toppform, och god effektivitet kanske ryskorna kan sno åt sig någon poäng. Men något avancemang är man inte nära.

Troliga startelva: Elvira Todua – Elena Medved, Olga Petrova, Ksenia Tsybutovich, Alla Sidorovskaya – Valentina Savchenkova, Anastasia Kostyukova – Elena Terekhova, Elena Morozova, Ekaterina Sochneva – Natalia Shlyapina.

Annica Sjölund

10) Finland
Finland spelade EM-semifinal 2005, och kvartsfinal 2009. Årets lag har väldigt lite gemensamt med det topplag man ställde på benen för åtta år sedan.

Faktum är att endast Örebros Sanna Talonen är kvar från bronstruppen. Hon blir nyckelspelare i årets lag ihop med Jitex Annica Sjölund. De bildar ett intressant anfallspar där Sjölund är bollmottagare och framspelare medan Talonen är en utmärkt straffområdesspelare. Jag är riktigt förtjust i hennes distinkta löpningar mot den första stolpen.

Annars saknas förstås korsbandsskadade duon Linda Sällström och Maija Saari. Finland har lidit av måltorka i sina senaste landskamper, där dock Sjölund inte varit med. Frågan är om hennes comeback räcker.

Jag tror inte det. Finland har ett gäng unga talanger på väg framåt. Men de är inte redo för någon EM-succé redan i år. Tvärtom är jag rädd att Andreé Jeglertz finska lag kommer att vända hem från västkusten poänglöst.

Trolig startelva: Minna Meriluoto – Tuija Hyyrynen, Anna Westerlund, Laura Kivistö, Katri Nokso-Koivisto – Annika Kukkonen, Tiina Saario – Leena Puranen, Annica Sjölund, Marianna Tolvanen – Sanna Talonen.

Veronica ”Vero” Boquete

9) Spanien
Spanien är oprövat på den här nivån. De har haft många riktigt duktiga flick- och juniorlandslag. Men satsningen på damseniorerna har varit tveksam, vilket gjort att många talanger lagt av i tidig ålder. Därmed är samtliga spanska spelare mästerskapsdebutanter.

Dessutom har det varit en del interna bråk, något som bland annat lett till att två vassa forwards saknas i EM-truppen, nämligen Natalia de Pablos och Laura del Rio, som båda numera spelar för engelska Bristol Academy. Duon har tackat nej till landslaget. Synd, då det före detta WPS-proffset del Rio ju gjorde fantastiska 40 mål på sina 39 A-landskamper.

Men Spanien har ändå några fina profiler. I damallsvenskan känner vi väl till Tyresös mittfältsgeni Veronica Boquete (Vero) – som dock spelar toppforward i landslaget. Från Tyresö kommer även tekniska Jennifer Hermoso (Jenni).

Med Vero, Jenni, NWSL-proffset Adriana Martin samt en mängd talangfulla spelare från fjolårets F19-landslag är Spanien en outsider i EM. Laget är riktigt bollskickligt, och bör ha en god chans att nå kvartsfinal.

Spanjorskorna har laddat med läger, och matcher mot pojklag. De har bara spelat tre riktiga träningsmatcher. Jag såg dem dock en stund mot Danmark i vintras. Det blev 0–0 i en match där spanjorskorna mest rullade bollen i sidled.

Men i sina bästa stunder är Spanien riktigt vasst. Det fick Tyskland märka i EM-kvalet. Då slutade mötet på spansk mark 2–2 – vilket var första gången sedan 2001 som Tyskland lämnade en EM-match utan att ha vunnit.

Jag tror att Spanien blir grupptrea. Sannolikt behöver de dock sno poäng av England eller Frankrike för att avancera. För som noteras ovan, det har oftast krävts fyra poäng för avancemang.

Tänkbar startelva: Ainhoa Tirapu – Marta Torrejon, Ruth Garcia, Irene Paredes, Elisabeth Ibarra – Silvia Meseguer, Nagore Calderon – Sonia Bermudez, Jennifer Hermoso, Adriana Martin – Veronica Boquete

8) Italien
Här är ytterligare ett lag man sällan får chansen att se, och som jag därmed har dålig koll på.

Italienskorna har av tradition en stabil defensiv, och är svårspelade. De var snubblande nära semifinal för fyra år sedan. Och de skakade USA i VM-playoff 2010. Då som nu var nyckelspelaren den rutinerade forwarden Patrizia Panico. Hon är den som uppspelen går mot. En annan rutinerad, och farlig spelare är kvicka Melania Gabbiadini, som Panico oftast försöker lägga bollen till.

Lagets största profil är nog ändå förbundskaptenen, Antonio Cabrini. Han tog som spelare VM-guld för Italien 1982. Att han skulle kunna leda damerna till EM-guld 31 år senare känns inte troligt. Men en god chans på en kvartsfinalplats skall italienskorna ha, även om det är svårt att veta exakt var de står. Precis som Spanien spelar nämligen Italien väldigt få träningslandskamper. De laddar i stället genom läger, och matcher mot pojklag.

En sen skada har gjort att viktiga backen Elisabetta Tona missar EM. Det är ett tungt avbräck för Italien.

Tänkbar startelva: Chiara Marchitelli – Sara Gama, Laura Neboli, Roberta D’Adda, Raffaella Manieri – Alessia Tuttino, Daniela Stracchi – Melania Gabbiadini, Alice Parisi, Elisa Camporese – Patrizia Panico.

Daphne Koster

7) Holland
Anförda av placeringssäkra mittbacken Daphne Koster och Malmös måldrottning Manon Melis tog sig Holland ända till semifinal i sitt första EM-slutspel någonsin. Fyra år har gått sedan dess, och holländskorna har lämnat den mer fysiska och defensiva spelstil man hade 2009.

Nu är det ett spelsätt som mer liknar landets herrlandslag som gäller. I truppen finns en mängd intressanta spelare, varav flera hör hemma i damallsvenskan. Vittsjös Mandy Van den Berg har ju tyvärr tvingats lämna återbud på grund av skada. Men klubbkompisen Loes Geurts, Tyresös Kirsten vad de Ven och Linköpings Renée Slegers är tillsammans med Melis en kvartett som känner sig hemma i Sverige.

Utöver dem har jag personliga favoriter i passningsskickliga innermittfältaren Anouk Hoogendijk och liraren Lieke Martens. Holland har även en av världens bästa frisparksskyttar i Sherida Spitse.

Jag tippar att holländskorna blir trea i sin grupp, och avancerar till kvartsfinal – där mycket väl Sverige kan vänta.

Trolig startelva: Loes Guerts – Dyanne Bito, Daphne Koster, Leonne Stentler, Claudia van den Heiligenberg – Anouk Hoogendijk, Sherida Spitse, Danielle van de Donk – Kirsten van de Ven, Lieke Martens, Manon Melis.

Line Röddik Hansen

6) Danmark
Danskorna åkte ur EM 2009 i gruppspelet, och missade VM 2011 efter förlust i playoff i kvalet – som bekant efter förlängning mot Sverige.

Efter ett imponerande starkt kval är man nu tillbaka i mästerskapsslutspel. Nyckelspelaren heter numera Pernille Harder – Linköpings tekniska stjärnskott. Danmark har ett starkt och spelskickligt lag som inte skall underskattas. De har gjort flera bra resultat mot starkt motstånd på senare tid.

Spelstilen är väldigt passningsorienterad. Bollen skall gärna rullas fem–sju passningar i sidled innan anfallen startas. En svaghet i truppen är bristen på spjutspetsar. Harder är mer en utpräglad tia än toppforward. Hade hon haft en straffområdesspelare att samarbeta med hade Danmark varit guldkandidat.

Nu nöjer jag mig med att tippa dem vidare ur gruppen. Men väl i kvartsfinal är man ju bara en seger från medalj.

Trolig startelva: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Line Röddik Hansen, Christina Öyangen Örntoft, Mia Brogaard – Mariann Gajhede Knudsen, Katrine S Pedersen – Katrine Veje, Pernille Harder, Johanna B Rasmussen – Sanne Troelsgaard Nielsen.

Trine Rönning

5) Norge
Inför förlusten i genrepet mot Ryssland tänkte jag haussa det norska laget rejält. Nu väljer jag att hålla mig lite mer försiktig.

Norskorna är mitt i en generationsväxling. Det innebär att laget består av en del gammalt och en del nytt. Rutinerade stöttespelare som Ingvid Stensland, Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen kompletteras med ett helt gäng spelare som nådde kvartsfinal i F20-VM i fjol.

Mest intressant är förstås nya anfallsvapnet Caroline Graham Hansen. Hon är en utmärkt dribbler, och har dessutom bra skott med båda fötterna. Hansen och fantastiska straffområdesspelaren Ada Stolsmo Hegerberg är stora framtidsnamn. Ni som läst den här bloggen ett tag kanske tycker att jag är tjatig, men jag påminner återigen om att båda är födda 1995.

Den norska akilleshälen har varit mittförsvaret. Men med Rönning och Potsdamproffset Maren Mjelde borde man ha ett hyfsat stabilt mittlås.
Jag tror att norskorna går vidare ur sin grupp som tvåor – och ställs mot Danmark i kvartsfinal. Det är en på förhand en ren 50/50-match, så den norska medaljchansen är god.

Trolig startelva: Ingrid Hjelmseth – Toril Akerhaugen, Trine Rönning, Maren Mjelde, Kristine Hegland – Ingvild Isaksen, Ingvild Stensland – Emilie Haavi, Solveig Gulbrandsen, Caroline Graham Hansen – Ada Stolsmo Hegerberg.

Casey Stoney

4) England
Inför genrepet i Ljungskile hade jag England före Sverige på rankingen. Jag ändrade dock den ordningen efter den engelska 4–1-förlusten.

Fast England är ett starkt lag, med en mängd bollskickliga spelare. Tydligen gjorde dessutom Kelly Smith comeback i en testmatch i Linköping häromdagen. Hennes betydelse för det engelska landslaget de senaste åren kan inte överskattas.

England har väldigt starka kanter, både den högra och den vänstra. Däremot har man lite problem på målvaktssidan. Karen Bardsley är okej på skott, men hon ger ett osäkert intryck på exempelvis inlägg och hörnor.

England är ett väldigt underskattat lag, som har möjlighet att vinna hela mästerskapet. Man spelade faktiskt final i EM 2009, och följde upp det med kvartsfinaler i både VM och OS. Det är ett facit som bara är en hårsmån sämre än Sveriges.

Kollar vi ännu mer noggrant på resultaten från de senaste mästerskapen noteras segrar mot Japan i VM och mot Brasilien i OS. Samt att man var nära semifinal i VM, men åkte ut mot Frankrike på straffar.

Det som talar för England är en makalös högstanivå. Det som talar emot dem är en låg lägstanivå. Jag tror att de går vidare ur gruppen som etta eller tvåa.

Trolig startelva: Karen Bardsley – Alex Scott, Casey Stoney, Sophie Bradley, Stephanie Houghton – Jill Scott, Anita Asante – Rachel Yankey, Kelly Smith, Eniola Aluko – Ellen White.

Lotta Schelin

3) Sverige
Pia Sundhage har bytt USA mot Sverige och skapat EM-feber i värdlandet. Med hjälp av snabbhet och ett intensivt presspel skall svenskorna skörda framgångar på hemmaplan.

Vi är näst högst på världsrankingen av de deltagande länderna, och har en av Europas bästa forwards i Lotta Schelin. Hon blir en given nyckelspelare i jakten på en finalplats. För med den drömlottning som Sverige fått är final det enda rimliga målet.

Det känns realistiskt att Sverige skall kunna nå finalen. Men det är inte autobahn dit. Går det bra i inledningen kan hemmaplan bli ett lyft för laget. Om spelet däremot hackar kan pressen på laget bli ett sänke.

Jag tror att Sverige vinner gruppen och därmed ställs mot Spanien eller Holland i kvartsfinal. Det innebär riktigt bra chanser till semifinal – och medalj.

Trolig startelva: Kristin Hammarström – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Josefine Öqvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Antonia Göransson – Kosovare Asllani och Lotta Schelin.

2) Frankrike
För många är Frankrike den stora guldfavoriten. Och man har nog det mest samspelta laget, och de största stjärnorna.

Men Frankrike är helt utan medaljer i stora mästerskap. Tre gånger i rad har man fallit på mållinjen, och det känns lite som en förbannelse. Det finns tveklöst potential i truppen att bryta den förbannelsen. För de många Lyonspelarna vet hur man vinner titlar. Men lottningen är tuff, så jag ser bara Frankrike som andrahandsfavorit bakom tyskorna.

Frankrike har dock ett antal fantastiskt bra spelare. Louisa Necib är bolltalangen som serverar läckra passningar och levererar hörnor och frisparkar. Där har man flera nickstarka spelare, inte minst långa mittbacken Wendie Renard.

Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis, passningsgenialitet i Camille Abily, hårt arbetande lagspelare i Amandine Henry, Sandrine Soubeyrand och Elise Bussaglia och så vidare. Akilleshälen är forwardsposten. Marie-Laure Delie är duktig, men ojämn. Och Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney opererar helst från kanterna.

Med Delie i toppslag blir Frankrike svårstoppat. Om inte riskerar man faktiskt att stöta på Tyskland redan i kvartsfinal. Och då kan man få vänta ytterligare ett antal år på den där efterlängtade medaljen.

Slutligen måste jag återigen säga att jag verkligen saknar Sonia Bompastor i EM. Vänsterbacken som ingick i världslaget 2011 petades ju ur landslagstruppen i vintras, något som påskyndade hennes beslut att lägga av. Tråkigt.

Trolig startelva: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Laure Boulleau – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Anja Mittag

1) Tyskland
EM-meriterna talar för sig själv. Tyskland har inte förlorat en mästerskapsmatch mot ett annat europeiskt land sedan den 24 september 2000 då man föll mot Norge i OS-semifinal.

I EM-sammanhang får man backa drygt 17 år – till den 5 maj 1996 – för att hitta en förlust. Även då var det Norge som vann, i en kvalmatch.

Tyskland har således en makalös vinnarkultur. Och det faktum att sex spelare tvingats lämna återbud på grund av skador har knappast skakat laget. Det finns nämligen sådan bredd i tysk damfotboll att man ändå har 23 högklassiga spelare med till Sverige.

Nyckelspelare, och personlig favorit är släpande forwarden Dzenifer Maroszan. Hon kommer garanterat att servera lagkompisarna läckra passningar.

Lagets stora affischnamn är skyttedrottningen Celia Okoyino da Mbabi. Kanske är EM turneringen då hon tar det sista steget och blir en megastjärna även på världsnivå. Personligen tyckte jag att hon borde ha varit nominerad till priset som världens bästa spelare redan ifjol.

De som tror att tysk damfotboll är i en svacka har inte kollat in resultaten. Trots att man ställer en ung trupp på benen finns enorm potential. Under 2012 förlorade tyskorna inte en enda match, och då mötte man ändå såväl Japan, USA, Sverige som Frankrike.

I år har det blivit en förlust – mot USA. Men 4–2-segern i genrepet mot regerande världsmästarna Japan skvallrar om att Tyskland klarar sin generationsväxling bra.

Jag ser dem som givna guldfavoriter, och tror att deras nya lag kan bli minst lika starkt som det dubbla VM-guldgäng som bars av spelare som Birgit Prinz och Kerstin Garefrekes.

Trolig startelva: Nadine Angerer – Luisa Wensing, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Leonie Maier – Lena Goessling, Nadine Kessler – Anja Mittag, Dzsenifer Marozsan, Lena Lotzen – Celia Okoyino da Mbabi.

Slutligen då mitt EM-tips, mer i detalj:

Grupp A:
1) Sverige
2) Danmark
3) Italien
4) Finland

Grupp B:
1) Tyskland
2) Norge
3) Holland
4) Island

Grupp C:
1) Frankrike
2) England
3) Spanien
4) Ryssland

Slutspelsträdet ser ut så här:
Övre halvan:
A1–B3/C3
A2–B2
Undre halvan:
B1–C2
C1–B3/A3

Jag tippar således att kvartsfinalerna kommer att spelas enligt följande:
Sverige–Spanien/Holland
Danmark–Norge
Tyskland–England
Frankrike–Spanien/Italien

Jag tänkte återkomma med en ny ranking, och nya tips inför kvartsfinalerna.

Hotet heter Harder

Publicerad den 9 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Jag har just följt först Sveriges och sedan även Danmarks presskonferenser inför morgondagens EM-premiär.

Det var förstås glada, förhoppningsfulla och positiva tongångar från båda läger. Jag tänker alldeles strax gå upp på läktaren och se en stund av danskornas träning.

Men först vill jag påpeka att jag blev glad av att se en så lugn, avslappnad och till synes lycklig Lotta Schelin på podiet. För när Schelin skiner…

Sedan vill jag påminna om vår dödlighet… Det är ingen tvekan om när Pia Sundhage blev varse om vem som är det stora hotet mot svensk premiärsuccé. Det var här:

Och det är värt att betona att Danmark är ett jättebra lag. Det har jag vetat ända sedan jag såg dem möta Brasilien två gånger på bortaplan hösten 2011. De vann den första med 1–0 och föll i den andra med 2–1. Här är mitt blogginlägg från matcherna. Och här är målen från den andra matchen:

Där och då upptäckte jag Pernille Harder. Visst hade man hört namnet tidigare, och sett ett eller annat klipp där hon gjort mål. Men att hon redan då var så där fantastiskt bra. Hon är bättre ändå nu.

Och även om danskorna har haft svårt att göra mål på sistone så har de spelat oavgjort både borta mot Brasilien och i Algarve mot Tyskland. Det är resultat som ger morgondagens EM-premiär extra laddning.

Jag är för övrigt klar med allt införmaterial till tidningen nu. Jag hoppas kunna leverera ett par riktigt matiga inlägg här i bloggen innan mästerskapet sparkar i gång 18.00 i morgon. Så håll utkik.

Men först skall jag alltså sätta mig på läktaren och njuta lite av Harders bollbehandling.

Avhopp, lårkaka och spanska spioner

Publicerad den 7 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Jag tillbringade förmiddagen på Rambergsvallen. Det började med en presskonferens där ganska mycket kretsade kring Birger Jacobsson:s avhopp.

Jag lyssnade på vad Pia Sundhage hade att säga. Jag tycker att hon svarade bra på de frågor hon fick. Hon sa bland annat att:

”Så klart har jag ett ansvar, precis som Birger för vad vi utsätter spelarna för.”

Och:

”Vi hanterade det bra, men det tog tid från fotbollen, för det här var något vi måste hantera direkt. Personligen tycker jag att det är jobbigt, men det får inte märkas på mig.”

Som jag skrev i går tror jag inte att det här skall behöva påverka laget nämnvärt. Eller snarare, det får inte påverka laget nämnvärt. För ett bra lag måste kunna klara av att hantera oväntade och oönskade händelser.

Sundhage pratade även lite om fasta situationer. Hon berättade inte så mycket egentligen. På frågan om hur många varianter laget har var svaret: ”oändligt många”.

Det låter som ganska många. Hoppas att spelarna kan hålla isär dem…

Caroline Seger ligger skadad

Jacobssons avhopp var förresten inte den enda oönskade händelsen som drog till sig medias fokus i dag. Med ungefär en halvtimme kvar av träningen blev Caroline Seger liggande skadad. Det var lite oro först. Sedan förstod man att det inte var så farligt.

Efteråt förklarade läkare Mats Börjesson att det handlade om en lårkaka på högerbenets utsida. Det är klart att en lårkaka inte är någon optimal uppladdning inför en EM-premiär. Men det borde ändå inte vara någon större fara för Segers medverkan.

Mellan presskonferensen och träningen spelade landslaget in en reklamvideo för Camp Sweden. Herrlandslagets supporterklubb skall ju stötta tjejerna under EM. Bland annat genom supportermarscher till matcherna och genom tifon.

Landslaget poserar framför Camp Swedens jättetröja.

Tillbaka till själva träningen. När man jobbade med uppspel så användes Sofia Jakobsson som forward, och Josefine Öqvist som ytter. Skall man ge sig på en gissning utifrån det så blir det samma startelva mot Danmark som det var i genrepet.

För övrigt kändes Öqvist precis så rapp som man hoppas att hon skall vara. Det såg mycket bättre ut än på Skarsjövallen i torsdags.

Slutligen hörde jag att landslagsledningen först hade undrat om det var ett gäng spanska spioner som var på plats på Rambergsvallen.

Spansk spion?

Jag förstår tankegången. Men ledarna kunde vara lugna. Det är nämligen EM:s funktionärer som har klätts upp i rödgula, Spanieninspirerade kläder.

Varför gör man självmål?

Publicerad den 6 juli, 2013 av Johan Rydén

Under många år har man hört damfotbollens spelare, ledare och supportrar gnälla över hur lite sporten och dess profiler syns i media.

Den närmaste tiden har man nu sin stora chans att visa upp både sporten och profilerna. För nu syns svensk damfotboll i alla sammanhang.

Nu har man sin stora chans att bygga en grund för en mycket lång framtid.

Men när media äntligen står i kö för att få berätta om damfotbollen, landslaget och våra stjärnor – då väljer man att skärma av sig.

Jag har just gått igenom landslagets mediaupplägg under EM:s gruppspel. Och det är ingen rolig läsning. Det känns faktiskt som lite av ett självmål.

Utan att komma ihåg exakt hur det såg ut under succé-VM:et i Tyskland kan jag konstatera att tiden varje spelare kommer att lägga på mediaaktiviteter har mer än halverats.

För under Tysklands-VM vill jag minnas att vi i media under gruppspelet hade flera mixade zoner med tillgång till hela truppen, samt ett par sessioner över 30–45 minuter med sju–åtta närvarande spelare.

I Tyskland var det i och för sig tre dagar mellan gruppmatcherna. Nu är det bara två. Men ändå.

Från i dag till premiären mot Danmark på onsdag kommer media att få träffa totalt elva – eller tolv – olika spelare. Pressträffarna ligger på 20 eller 30 minuter. De träffar där flest spelare finns närvarande är de kortaste.

Mellan matcherna kommer sedan totalt sju spelare vardera att ”göra media”. Det innebär i praktiken att de flesta spelarna bara kommer att göra media en gång under elva dagar, matcherna borträknat.

Efter matcherna kommer spelarna förstås också att möta journalisterna. Men då alla gruppmatcherna startar 20.30 blir det inga möjligheter till några längre intervjuer i den mixade zonen. Tvärtom kommer i princip alla journalister att gå en hård kamp mot klockan efter slutsignalerna.

Följden av det här är bland annat att vi kommer att få en likriktning i den svenska EM-bevakningen, att färre spelare kommer att profileras samt att det kommer att bli tråkigare att jobba för oss journalister.

Jag förstår att alla spelare inte kan vara tillgängliga för media varje dag. Men på elva dagar tycker jag nog att man borde kunna sätta av tre halvtimmar per spelare. För det ser jag som en investering i framtiden. För sporten, för laget – och för spelarna själva.

Jag förstår att avsikten med det här är att spelarna skall skyddas, så att de inte tappar fokus på det sportsliga. Men jag tror faktiskt att effekten kan bli det omvända – att man överdramatiserar medias effekt.

Och med tanke på hur damfotbollen har kämpat för sin plats i solen blir ju upplägget nästan absurt. Plötsligt skall man skydda spelarna från det som man drömt om i över 40 år – uppmärksamheten.

I det här sammanhanget kan det återigen vara läge att ta upp förbundets arbete med att ta tillvara på uppmärksamheten.

Det känns nämligen fortsatt blekt. Med undantag för en till synes meningslös skrivbordsprodukt som kallas ”Öppet mål” kör man i princip samma upplägg som för herrlandslaget.

I praktiken innebär det att man utgår ifrån att allt kommer att lösa sig av sig själv. Det tycker jag är ett feltänk, för det är trots allt en gigantisk skillnad i utgångsläge för herr- och damlandslaget.

Visst, om det blir minst EM-final kommer mycket att lösa sig av sig själv. Men det kan man inte utgå ifrån. Oavsett sportsligt resultat så borde förbundets marknads- och informationsavdelningar ha gjort ett mycket bättre jobb med att profilera lagets spelare inför mästerskapet.

Jag kan bara jämföra med några andra EM-länder. Det tyska förbundet har exempelvis lagt upp korta videoporträtt på samtliga sina spelare. Där kan de som är intresserade få lära känna såväl stjärnorna som doldisar som exempelvis Jennifer Cramer eller Isabelle Linden. Det tyska förbundet öser även ut webb-tv-inslag och intervjuer från truppen på DFB-tv.

Även om det svenska förbundet också gör en del bra webb-tv på svenskfotboll.se så ligger man hästlängder bakom sina motsvarigheter i exempelvis Tyskland och USA.

För hur presenteras våra spelare på förbundets hemsida? Jo, så här.

Den enda geniala insats förbundet har gjort på marknadsföringssidan var rekryteringen av Pia Sundhage. För utan henne vet i sjutton hur det här hade slutat. Sundhage har ju på egen hand gjort ett fantastiskt jobb med att profilera både sin sport – och sina spelare. Här är några exempel på hur hon försöker profilera några av dem:

* Lotta Schelin – forwardsstjärnan
* Nilla Fischer – den blivande världsbacken
* Antonia Göransson – den outtröttliga
* Kosovare Asllani – framspelaren
* Caroline Seger – mittfältsstjärnan

Jacobssons sena avhopp

Publicerad den 6 juli, 2013 av Johan Rydén

Vårt landslag skakas av ett avhopp bara några dagar innan EM drar i gång.

Eller.

Ett avhopp är det. Men frågan är om hur skakat landslaget blivit av att assisterande förbundskaptenen Birger Jacobsson i går kväll valde att hoppa av med omedelbar verkan.

Birger Jacobsson

Utåt sett har Jacobsson gjort väldigt få avtryck. Det har varit en skarp kontrast till den andra assisterande förbundskaptenen Lilie Persson, som allt som oftast står vid Pia Sundhage:s sida, och dessutom både syns och hörs i media.

Jag stod något frågande redan vid tillsättningen av Jacobsson. Minns att Sundhage slet med att hitta sin andra assistent, och att det blev en nödlösning. Med facit på hand dessutom en misslyckad nödlösning.

I veckan har Aftonbladet skrivit om att flera spelare saknar förtroende för honom. Och han säger själv så här på förbundets hemsida:

”Jag har under en längre tid känt mig obekväm i rollen som assisterande förbundskapten och upplever helt enkelt att min kompetens inte riktigt har kommit till sin rätt.”

Så sett är det kanske bara bra att han lämnar – även om tidpunkten för avhoppet är väldigt illa vald.

Men jag tror inte att det faktum att Birger Jacobsson slutar kommer att påverka vårt landslags insats i EM speciellt mycket. Det skakade nog till lite i truppen i går. Men jag tror att skakningen är hävd redan i morgon, när det är dags för nästa träning.

Förbundskapten Sundhage säger så här i Aftonbladet om hur laget nu går vidare:

”Vi tar inte in en ny, vi behåller gruppen som den är. Vi har skapat massa energi, jag mäktar inte med ny person. Jag tar större ansvar, sätter mina ögon mer på försvarsspel än jag tidigare gjort. … Vi ska gå in i turneringen och det stora jobbet är gjort.”

Lång analys av Sverige-England

Publicerad den 5 juli, 2013 av Johan Rydén

I går var jag väldigt glad över vad jag såg på Skarsjövallen. Det var verkligen en insats som ingav gott hopp om ett succé-EM.

Jag ser i dag att många kritiker tycker att vi som var på plats i Ljungskile hyllar vårt landslag för mycket.

Det tycker inte jag. 4–1 mot England är ett fantastiskt bra resultat. England är rankat sjua i världen. Att slå dem så övertygande som vi gjorde är absolut värt hyllningar.

Som ni vet tycker jag om att ifrågasätta. Men när det görs riktigt bra prestationer tycker jag också att man bör hylla, och till och med ryckas med en aning. Det gjorde jag i går.

Jag gladdes mest över att vi fick se att vi faktiskt har bra segervapen – nämligen vårt presspel, och vår effektivitet. Presspelet var stundtals lysande. Vi vann bollen många gånger precis framför Englands backlinje.

I dag har jag sett om matchen. Upplevelsen brukar få mer gråskala när man ser en match för andra gången. De insatser som man upplevt som fantastiska live blir lite sämre, medan svaga insatser ofta blir lite bättre.

Så var det även den här gången.

På plats upplevde jag Caroline Seger som näst intill felfri. Det vet jag nu att hon inte var. Inte nära. Som jag berättade i går fick Seger en solklar femma i betyg av mig.

På plats upplevde jag Josefine Öqvist som konstant felplacerad. Nu vet jag att hon åtminstone försökte göra rätt. Öqvist fick en solklar etta i betyg.

Hade jag satt om betygen i dag hade nog Öqvist fått en tvåa, om än en svag sådan. Segers femma är inte heller lika solklar längre – men den står ändå kvar.

För visst, Seger hade ett par farliga bolltapp. Och hennes passningsspel var inte lika felfritt som jag först upplevde det. Men Seger skall slå de öppnande passningarna, och då måste man tillåtas att missa ett par – om det handlar om offensiva passningar. Desutom jobbade hon kopiöst, vilket var skönt att se. Bland annat var det hon som vann bollen vid två av våra mål.

Till den lagmässiga insatsen. Man kan ha synpunkter på motståndet, framför allt efter paus. England gjorde ju fem byten i halvtid. Bland annat fick man in en rejält darrig målvakt i Rachel Brown.

Utifrån det är insatsen i den första halvleken värd mest när man ser tillbaka på matchen – det var ju då England spelade med bästa laget. Den halvleken var ojämn från svensk sida. Den började med fem fantastiska minuter där Kosovare Asllani grovt missade ett fritt läge.

När England sedan tog ledningen kändes det ologiskt, även om matchen då hade jämnat ut sig något. De följande 20 minuterna var vi däremot i gungning. Då satt man på läktaren och kände sig orolig.

England kom gång på gång fram på vår högerkant. Vårt mittförsvar var darrigt och samarbetet med Kristin Hammarström var långt ifrån bra. Jag kände det som att det bara var en tidsfråga innan England skulle göra 0–2.

Det engelska ledningsmålet visade för övrigt på att firma Charlotte Rohlin/Nilla Fischer ännu inte är på den nivå man kunde hoppas. För båda missade rejält. Först fick Rohlin inte till sin rensning. Sedan hade Fischer en position och fotställning som gjorde att hon var chanslös att hinna med när insticket kom.

Kvitteringen ändrade allt. Den var frukten av riktigt fint svenskt spel som innehöll uppspel på forward, tillbakaspel och sedan en högklassig långpassning från Marie Hammarström till Antonia Göransson. Potsdamproffsets mottagning i fart och avslutning var högklassiga aktioner.

När Englands backlinje och ena assisterande domaren strax efter dessutom bjöd oss på ett billigt offsidemål till 2–1 föll bitarna på plats.

Under den svaga period där vi var i underläge var frågetecknen gigantiska. Då kändes inte Jessica Samuelsson som en EM-spelare. Och mittfältet var alldeles för brett i försvarsspelet, vilket gav England stora ytor centralt. Ofta var luckan mellan vår backlinje och vår mittfält på en bra bit över 1000 kvadratmeter. Det fanns alltså nästan ett hav att lägga in bollar på.

Efter 2–1-målet höll vi ihop mittfältet bättre. Halvlekens sista kvart kändes riktigt bra. Och efter paus blev det ännu bättre. Då hade vi ett tajtare lag, och vi lät inte England skapa speciellt mycket.

Visst gjorde England fem byten i halvtid. Men man spelad efter paus till åtta elftedelar med samma lag som startade i 1–1-matchen mot Japan förra veckan. Det var alltså ett lag som jag bedömer vara minst en klass bättre än det brasilianska B-lag som vi mötte i vår förra träningsmatch.

Att manöverera ut det engelska laget så totalt som vi gjorde efter paus var helt klart ett härligt styrkebesked. Den engelska förbundskaptenen Hope Powell pratade efteråt om att England inte hade klarat av att stå upp i den fysiska matchen. Att svenskorna både var starkare och snabbare.

Jag delar den uppfattningen.

Nu skall man ju vara medveten om att det bara var ett genrep. Och att ett bra genrep ju förstås inte är någon garanti för att vi även får uppleva ett bra mästerskap.
Men det svenska laget visade efterlängtad klass i går. De lämnade Skarsjövallen med en hel buss full med självförtroende.

Visst kvarstår många av de frågor man hade med sig till Bohuslän:

* Kristin Hammarströms arbete utanför målområdet imponerade inte. Inte kommunikationen med backlinjen heller.

* Mittförsvaret kom ofta fel. Djupet hamnade på fel spelare, vilket innebar att den mittback som var på bollsida flera gånger överraskades av löpningar precis bakom henne. Jag gav Rohlin och Fischer varsin tvåa i betyg. Mer tyckte jag inte de var värda.

* Högersidan är inte löst. Efter en hemsk start spelade nog Jessica Samuelsson in sig i premiärelvan. Men jag undrar om Öqvist finns i positionen framför mot Danmark. Hon jobbade bra den första kvarten. Sedan fick hon order om att snabbare komma ut på kanten. Efter det hamnade hon fel både defensivt och offensivt. Således bidrog hon till att vårt innermittfält tappade kontrollen centralt. Då gjorde både Sofia Jakobsson och Therese Sjögran betydligt bättre insatser efter paus.

* Kosovare Asllani och Lotta Schelin hade inte mycket till samarbete. Båda är vana vid att spela som ensamma spjutspetsar i sina klubblag. De agerade också mest en och en i går. Det gjorde de dock ganska bra. Inte minst Schelin som gjorde två mål och hade ett assist. Dessutom tyckte jag att hon hade ett piggare steg än på länge.

* Vi saknar en plan B – en lösning på hur vi skall vända eventuella underlägen i matchernas slutskede. Pia Sundhage sa att hon hade tänkt att laget skulle träna på forcering i matchens slutskede. Fast väl där var hon nöjd med både resultat och att ha undvikit skador. Därför lät hon i stället Amanda Ilestedt och Jenny Hjohlman debutera.

Alla de här sakerna kunde ha gjort att jag känner mig orolig. Och de finns förstås också i Sundhages bakhuvud.

Samtidigt är hon medveten om att alla lag har svagheter. Och att svagheterna inte är så allvarliga om man väger upp dem med ett antal riktigt rejäla styrkor.

I går var presspelet, snabbheten och effektiviteten tre svenska styrkor som fick mig att bortse från svagheterna. För trots att det var så mycket som inte funkade perfekt vann vi med 4–1 (2–1) i mål och enligt min räkning med 12–4 (5–2) i klara målchanser mot ett av de lag som har kapacitet att vinna EM-guld.

Slutligen noterar jag att man i 75:e minten i går fick lära sig att Jenny Hjolman numera har utrustats med ett h till och således heter Hjohlman.

Hjohlman förekommer för övrigt i det här klippet från matchen. I slutet av klippet noteras också att det verkar vara riktigt bra stämning i truppen:

Se upp till höger

Publicerad den 3 juli, 2013 av Johan Rydén

Sedan någon timme tillbaka vet vi startelvan till EM-genrepet. Och det lär bli stort fokus på vår högerkant i morgon.

För Pia Sundhage fortsätter att prova sig fram. Hon kör dock vidare på linjen från Brasilienmatchen, alltså med en väldigt offensivt balanserad startelva. I den matchen tycker jag att anfallsspelet funkade ganska dåligt. Vi hade ju väldigt svårt att spela till oss målchanser, utan fick förlita oss till fasta situationer och motståndarmisstag.

Kanske blir det annorlunda mot England – som jag ser som ett av EM:s allra bästa lag. Jag räknar med att engelskorna kommer att ha rätt mycket boll, vilket i sin tur gör att vi borde kunna få en hel del chanser att kontra på dem. Och vårt lag känns ju som klippt och skuret för kontringar.

England är för övrigt väldigt ojämnt från match till match. Deras högstanivå är väldigt hög. Spelar de som mot Japan senast lär vi få det väldigt tufft. Då får vi ett bra test av vårt försvarsspel.

Josefine Öqvist

Framför allt är man ju väldigt intresserad av att se hur vår högerkant klarar sig. Där har Sundhage nu givit Jessica Samuelsson och Josefine Öqvist förtroendet – vilket är väldigt offensivt. Samtidigt har Samuelsson en bra snabbhet, vilket känns som en nödvändighet mot Englands kvicka vänsterkant.

Senast spelade engelskorna där med Alex Scott och Eniola Aluko – två mycket duktiga spelare, offensivt sett. Men kanske är Stephanie Houghton tillbaka som back i morgondagens match, något som knappast försämrar Englands slagstyrka till vänster.

Det lär alltså kunna blåsa rejält på vår högersida. Om Samuelsson/Öqvist pallar för trycket i morgon, då är de definitivt även redo för EM.

Högerkanten kommer helt klart att ha störst fokus på sig. Men det finns ju väldigt mycket annat som också är intressant. Här är fyra frågor jag tar med mig till Ljungskile:

* Hur ser Kristin Hammarström ut i luftrummet?
* Hur klarar sig mittförsvaret?
* Skiner Lotta Schelin?
* Klarar vi av att få några längre anfall?

Det är nu ganska exakt en vecka till premiären mot Danmark. Vis av erfarenhet från tidigare mästerskap så behöver inte alla pusselbitar ha fallit på plats innan avspark. Men ju mindre oro vi tar med oss till Gamla Ullevi, desto bättre.

Slutligen, här är startelvan: K. Hammarström – Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Öqvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Antonia Göransson – Kosovare Asllani och Schelin.

Avspark är 19.00 på Skarsjövallen. Matchen tv-sänds i Tv4sport. Sändningen startar 18.30.

Jossans snabba klipp

Publicerad den 2 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Pia Sundhage är oerhört seriös i många områden. Frisyr och utseende är dock två områden som hon helst hade sluppit bry sig om.

Se bara det här klippet som visar när Josefine Öqvist får två minuter på sig att klippa förbundskaptenen. Med en vanlig tejpsax.

Det är både kul och samtidigt lite absurt. Eller hur?

Tillagt i efterhand: Jag har nu lärt mig hur man bäddar in tv-klipp:

Sundhage jobbar på tekniken

Publicerad den 2 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så är man på plats på landslagets EM-läger i Stenungsund. Vi i media fick se uppvärmningen på dagens träning. Det handlade om 30 minuters passningsövning.

Sedan fick vi lämna. Träningen är nämligen stängd eftersom laget bland annat skulle jobba med fasta situationer. Fast om någon dansk spion finns i Stenungsund har denne tillgång till en rejäl ”snikens kulle”.

Snikens kulle på Nösnäsvallen.

Det var inget spännande med uppvärmningen. Jag räknade inte in spelarna, men fick uppfattningen att alla deltog i övningarna. Mest intressant var att se hur Pia Sundhage passade på att förbättra sin egen teknik när spelarna stretchade.

Pia Sundhage tränar teknik.

Sundhage jobbade med att förbättra gamle Ronaldo:s specialare, att föra bollen från utsida till insida i en rörelse, med samma fot. Alltså den fint som Zlatan Ibrahimovic gjort till sin.

Island i ord och bild

Publicerad den 1 juli, 2013 av Johan Rydén

Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags för ett nytt bildkollage, den här gången från landskampen Sverige–Island på Myresjöhus Arena i Växjö i våras. Jag åkte dit delvis för att utöka min bildbank, därför blev det väldigt många bilder.

Jag tänkte även passa på att skriva några ord om Island, som var ett av de sista lagen att presentera sin EM-trupp.

Det är en trupp som lär få det svårt i Smålandsgruppen, där de ställs mot Norge, Tyskland och Holland. Men isländskorna kan spela utan att känna någon press. De har ju gjort sin stora prestation genom att kvala in till sitt andra raka slutspel.

Det är en megaprestation med tanke på att Islands totala befolkning ligger på ungefär 320 000 invånare. Som jämförelse har Göteborgs kommun cirka 530 000.

Sju spelare i den isländska truppen har sin klubbtillhörighet i Sverige. Noterbart är att den före detta Örebrospelaren Edda Gardarsdottir, numera i engelska Chelsea, inte fick plats i truppen. Den ser ut så här:

Målvakter:
Thora Helgadottir (Malmö), Gudbjörg Gunnarsdottir (Avaldsnes) och Sandra Sigurdardottir (Stjarnan).

Backar: Katrin Jonsdottir (Umeå), Sif Atladottir (Kristianstad), Hallbera Gisladottir (Piteå), Glodis Perla Viggosdottir, Thorunn Helga Jonsdottir och Anna Björk Kristjansdottir (Stjarnan), Olina Vidarsdottir (Chelsea) och Elisa Vidarsdottir (Vestmannaeyjar).

Mittfältare:
Sara Björk Gunnarsdottir (Malmö), Gudny Odinsdottir (Kristianstad), Dora Maria Larusdottir (Valur), Katrin Omarsdottir (Liverpool), Dagny Brynjarsdottir (Valur), Katrin Asbjörnsdottir (Thor/KA).

Forwards:
Margret Lara Vidarsdottir (Kristianstad), Holmfridur Magnusdottir (Avaldsnes), Rakel Hönnudottir (Breidablik), Fanndis Fridriksdottir (Kolbotn), Harpa Thorsteinsdottir (Stjarnan) och Elin Metta Jensen (Valur).

Ett antal av de spelarna finns med på mina bilder från Växjö. De ser du här:

Pia Sundhage och Lilie Persson

Pia Sundhage

Lotta Schelin

Edda Gardarsdottir

Elisa Vidarsdottir

Dagny Brynjarsdottir

Caroline Seger

Svensk målglädje.

Lotta Schelin gör mål.

Thora Helgadottir

Sofia Jakobsson laddar.

Harpa Thorsteinsdottir

Myresjöhus Arena i motljus.

Sofia Jakobsson

Emmelie Konradsson måttar ett inlägg.

Kosovare Asllani

Lotta Schelin

Lina Nilsson är jagad

Inkast mot Konradsson

Sara Björk Gunnarsdottir

Rakel Hönnudottir

Edda Gardarsdottir

Antonia Göransson

Emma Berglund

Olivia Schough

Hallbera Gisladottir

Emma Berglund

Emmelie Konradsson

Emmelie Konradsson med Dora Maria Larusdottir i ryggen.

Sara Björk Gunnarsdottir mot Marie Hammarström.

Sverige jublar.

Antonia Göransson

Olivia Schough och Stina Segerström.

Hanna Folkesson och Johanna Almgren

Folkesson, Konradsson och Almgren.

Birger Jacobsson

Dubblar dueller

Dora Maria Larusdottir

Harpa Thorsteinsdottir

Nilla Fischer

Isländska avbytare.

Antonia Göransson och Olina Vidarsdottir

Pia Sundhage

Lotta Schelin mot Fanndis Fridriksdottir.

Lotta Schelin

Sara Björk Gunnarsdottir och Caroline Seger hänger i luften.

Glodis Perla Viggosdottir

Fanndis Fridriksdottir

Fanndis Fridriksdottir i bra läge

Nilla Fischer

Marie Hammarström

Isländska gester

Kosovare Asllani

Sara Thunebro

Fanndis Fridriksdottir

Antonia Göransson

Kosovare Asllani

Harpa Thorsteinsdottir

Sara Thunebro och Harpa Thorsteinsdottir

Katrin Jonsdottir

Lagbild på Island

Lagbild inför avspark

Lotta Schelin

Islands flagga

Island under nationalsången

Carina Holmberg

Fanndis Fridriksdottir

Harpa Thorsteinsdottir

Sara Björk Gunnarsdottir

Charlotte Rohlin

Olivia Schough

Nilla Fischer mot Lotta Schelin

Emma Berglund mot Antonia Göransson

Sara Thunebro mot Lina Nilsson

Johanna Almgren

Domarna

Antonia Göransson

Glodis Perla Viggosdottir

Hallberg Gisladottir

Lina Nilsson

Dagny Brynjarsdottir

Dora Maria Larusdottir

Avbytarna kör kvadraten.

Sara Björk Gunnarsdottir

Drickapaus

Siggi Eyjolfsson

Olina Vidarsdottir

Dagny Brynjarsdottir

Lotta Schelin

Emmelie Konradsson

Emma Berglund

Josefine Öqvist

Antonia Göransson

Bilder av Sverige–Norge

Publicerad den 30 juni, 2013 av Johan Rydén

Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har som vanligt haft med mig kameran på samtliga de matcher jag sett på plats under våren. Några bildspel har jag dock inte lyckats/hunnit lägga upp här på bloggen.

Inte förrän nu.

Årets första bildspel är från Sverige–Norge i Linköping den 1 juni. Som vanligt är bildkvaliteten något varierande. Jag är ju inte någon fotograf, och jag har ingen proffsutrustning, utan jag ser mig mer som en journalist med en hyfsad kamera.

Men det är kul att kunna lägga upp lite bilder på de spelare man skriver om. Dessutom gör bilderna bloggen mer lättläst. Så här är mina bilder från Linköping Arena: