Profilbild för Okänd

Om Johan Rydén

Johan Rydén, sportjournalist för Borås Tidning som bloggat om damfotboll sedan 2011. Finns även på twitter, @Johan_Ryden

Frankrike är bra – riktigt bra

En halvlek spelad mellan Frankrikes Les Bleus och Japans Nadeshiko.

Frankrike leder med 1–0, och det man direkt kan slå fast är att Frankrike är bra – riktigt bra. Fransyskorna kommer definitivt vara med och utmana om guldet i OS.

Ja, onsdagens OS-premiär mellan USA och Frankrike kan faktiskt vara en försmak på finalen.

För så jobbigt som Japan hade att få i gång sitt spel under matchens första 30 minuter har jag bara sett dem få kämpa en gång det senaste året. Och det var mot USA i Halmstad.
Fransyskorna gjorde det trångt centralt, så att Japan inte kunde spela in bollen till Homare Sawa och Mizuho Sakaguchi, som de brukar. Det gjorde att japanskorna blev stillastående, och tveksamma.

Det franska målet gjordes i 24:e minuten av Marie-Laure Delie, snyggt frispelad av Sonia Bompastor. Frankrike hade chanser att göra ytterligare ett par mål under den första halvtimmen.

De sista minuterna hittade dock japanskorna vägar till avslut. Och en frispark av Aya Miyama räddades via stolpen av Sarah Bouhaddi. På returen sköt sedan Sawa i den andra stolpen. Alltså rätt nära…

Fast Frankrike har 5–3 i öppna målchanser och leder rättvist. Om det inte blir för många byten kommer den andra halvleken att bli riktigt intressant.

Så här spelade lagen i första halvlek:

Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Ophelie Meilleroux, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Elise BussagliaCamille AbilyElodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie

Japan: Miho FukumotoYukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Mizuho Sakaguchi, Homare Sawa – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu OhnoYuki Ogimi.

Hur bra är Frankrike? Och hur mår Lotta Schelin?

Det är mindre än en vecka kvar tills OS-fotbollen drar i gång. I morgon spelar Sverige genrep mot Storbritannien, och rapporter i dag säger att Lotta Schelin är tveksamt till spel.

Under veckan har Schelin dels haft problem med en vad – dels med migrän. Det senare känns som det största problemet. Vår stjärna drabbas av migränanfall med jämna mellanrum. Om migränet håller henne borta från genrepet må vara hänt. Men i OS har vi inte råd att vara utan Schelin.

Så krya på dig, Lotta.

När det gäller genrep är det ett hyperintressant i kväll, 17.15. Då ställs Frankrike och Japan mot varandra. Det är två länder som i högsta grad kommer att vara med i medaljkampen.

Frankrike har gått fram som en slåttermaskin efter fjolårets VM-slutspel. Fast de har inte ställts mot så många världsnationer. Så det skall bli riktigt spännande att se var fransyskorna står.

Förnuft och känslor

I kväll möter Dalsjöfors fotbollstjejer sitt öde. Skulle de få ett annat besked än att det är färdigspelat i klubben vore det en megaskräll.

Konkursförvaltaren har ju varit tydlig med att han inte tänker driva vidare elitsatsningen.
Och att tro att någon kommer att pumpa in ett par miljoner innan den första augusti, och ta över det sjunkande skeppet känns inte troligt.

Hur kunde det då gå så här?
Det är en fråga som jag tänkt på många gånger de senaste veckorna.

Bloggen Footballmanagement.se gör en intressant analys av frågan här. Det är på många sätt en relevant analys.

Fast i resonemanget bortser man från en viktig faktor: känslor. Och i idrott är känslorna väldigt starka.

Om vi backar tillbaka till november i fjol. Då hade Dalsjöfors just åkt ur allsvenskan, och såg ut att göra ett ekonomiskt minusresultat.
Samtidigt hade spelare och klubbledning under hösten sett vad som krävs för att klara sig på allsvensk nivå. De hade lärt sig hur man tävlar med de stora elefanterna.

Man stod vid ett vägskäl. Hur hårt skulle man satsa?

Jag har följt Dalsjöfors sedan trean, och känner de som leder damfotbollssatsningen. När klubben nådde allsvenskan hade jag aldrig gissat att det skulle sluta så här.
Men det verkar finnas ett läge inom idrotten när förnuftiga människor tappar fattningen. När känslorna tar överhanden, när de chansar, och satsar allt på ett kort. Dalsjöfors satsade på Allmänna arvsfonden.

Jag har faktiskt undrat lite hur man själv skulle agera om man hamnade i ett sådant där vägskäl. Skulle man vara tråkigt feg och bromsa, eller skulle man köra på?

Dalsjöfors valde efter viss tvekan att köra på. De hade fått vittring på allsvenskan, och ville testa sina nya kunskaper så snart som möjligt igen.
De visste också att en försiktig, långsiktig satsning hade varit ett risktagande. Rätt många av de klubbar som har valt den vägen efter att ha åkt ur damallsvenskan har drabbats av spelarflykt, och fallit som ett sänke genom seriepyramiden.

När jag i december var på Dalsjöfors presskonferens där de berättade om sin satsning på snabb comeback till allsvenskan hade ledningen, utöver presentationen av Erin McLeod och Melissa Tancredi som Dalsjöforsspelare 2012, även med sig en folder.

Den foldern handlade om klubbens framtida satsning och heter ”SM-guld 2016”. En av de viktiga punkterna för årets säsong är formulerad så här:

* Få in tre miljoner kronor.

En stor del av den punkten skulle lösas genom en ansökan om ett jättebidrag från Allmänna arvsfonden. Ledningen trodde så hårt på sin ansökan att de räknade in bidraget i sin budget, och började dra på sig kostnader.
Jag har i tidigare inlägg kallat Dalsjöfors damfotbollsledning för ansvarslös. Och att satsa allt på en ansökan om bidrag från Allmänna arvsfonden är ansvarslöst.

Hur lockande det än må vara måste man följa förnuftet. Man får inte låta känslorna ta över.

Dags att ge lite beröm också

Jag har ju rätt många gånger ifrågasatt marknadsföringen av nästa års EM-slutspel. Men det har blivit dags att ge lite beröm också.

I dag när jag ägnade ett par timmar åt Gothia cup i Göteborg passerade jag det här tältet:

EM 2013

EM 2013 marknadsför sig under Gothia cup 2012

Och det gjorde mig lite glad. För även om det kanske inte är extremt kreativt att ett fotbollsmästerskap marknadsför sig på en gigantisk fotbollsturnering så hade jag ju nästan börjat tappa allt hopp om förbundets PR-avdelning.

Men här kom lite hopp tillbaka. Hoppas jag får anledning att känna ännu mycket mer hopp framöver.

Så till något helt annat. I går länkade jag ju till en bild där svenska spelare poserade med diverse OS-kläder. I dag är det dags att länka till en bild med Rachel Buehler, Hope Solo och Amy LePeilbet i USA:s OS-lag.

För vad sägs om de här kreationerna?

Väntade resultat i genrepen

Sveriges OS-lag har redan hunnit installera sig i OS-byn i London, och åkt därifrån.

Utöver att spelarna har fått känna på själva boendet, har de också provat den svenska OS-garderoben. Det är nog just det som Emma Berglund, Malin Levenstad, Johanna Almgren och Lotta Schelin gör på den här intressanta bilden.

Sverige har ju som bekant sitt genrep på fredag, mot värdnationen Storbritannien. I går spelades två genrep. Dels vann Nya Zeeland som väntat mot Colombia med 2–1. Dels besegrades Sveriges gruppmotståndare Kanada av Brasilien med samma siffror. Fast den senare matchen verkar ha varit en riktig rysare, där Christine Sinclair – vem annars? – kvitterade för Kanada på tilläggstid. Fast Grazielle hann avgöra i 94:e.

Båda de här två matcherna tv-sändes, men jag hann inte se dem. Däremot har jag spelat in dem och tänker se dem senare i veckan. Det blir intressant att se om det är Brasilien som är sämre än väntat, eller kanske Kanada som är bättre.

Inför OS-lottningen skrev jag att de tolv OS-lagen kan delas in i fyra trelagsgrupper.

I den första finns de tre tunga medaljfavoriterna USA, Japan och Brasilien.
I den andra de tre europeiska lagen, Frankrike, Sverige och Storbritannien:
I den tredje har vi Kanada, Nordkorea och Nya Zeeland.
Slutligen blåbärsnationerna Colombia, Kamerun och Sydafrika.

Dagens resultat för Brasilien är väl möjligen det enda hittills under OS-förberedelserna som kan rubba den ordningen.
I söndags föll Kamerun med 2–0 mot Skottland i sitt genrep. Det borde innebära att Kamerun får väldigt svårt att ta någon poäng i OS.

Jaja. När alla genrep är spelade tänkte jag sätta ihop en mer ingående ranking av OS-lagen. Vi hörs.

Dalsjöfors ledning har gjort damfotbollen en stor otjänst

I går var det stormöte i Dalsjöfors Goif. Konkursförvaltaren berättade att damfotbollen dras ur seriesystemet omedelbart. Och att tjejerna får starta om i femman nästa år, om någon av spelarna är kvar.

Damfotboll står knappast högt i kurs i Dalsjöfors samhälle just nu. Och vad värre är, på plats vid mötet fanns inte en enda av de ledare som drivit en 87-årig förening med 1000 medlemmar i avgrunden.
Den som fick föra damfotbollens talan var ordförande Hans Forsman, som kom in i verksamheten när skutans skrov redan tillfogats alla förödande hål.

De som på ett ansvarslöst sätt sänkt Dalsjöfors Goif vågade inte möta klubbens medlemmar. Eller så är de så naiva att de inte fattar att spelet är förlorat.
Och man börjar ju undra, för i dag kom följande nyhet upp på Dalsjöfors Damelits hemsida: Josefin Berg lämnar DGoif.

Jaha. En spelare lämnar. När jag läser texten vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Dalsjöfors är i konkurs. Om några dagar finns inte damlaget längre. Tro sjutton att spelarna kommer att lämna.

Och för övrigt hade jag uppfattningen att kontrakt upphörde att gälla i samma ögonblick som klubben gick i konkurs. I varje fall var det ju så för Örgryte IS i fjol.

Själv mår jag dåligt av hur uselt Borås enda elitlag överhuvud taget inom damidrott har skötts det senaste året. När Dalsjöfors och Byttorp gick ihop i en i och för sig väldigt positiv satsning i oktober 2009 hade Borås ett mittenlag i ettan och ett topplag i tvåan.

Nu finns inget kvar. I höst har varken Dalsjöfors eller Byttorp damlag i seriespel. Det har inte heller Borås stads historiskt sett starkaste damfotbollsklubbar Kronäng och Mariedal. Kommunens högst placerade lag spelar i trean.
Alltså, damfotbollen i Borås är stendöd. Och det värsta är inte att sammanslagningen missköttes och blev pannkaka.

Det värsta är att Dalsjöfors klubbledning har givit damfotboll ett extremt dåligt rykte i Boråsområdet. Och att det lär dröja länge innan någon klubb vågar göra en rejäl elitsatsning på tjejer.

Tillagt i efterhand: Här är fler tankar kring Dalsjöfors konkurs.

Vilken gulddag för svenska idrottstjejejer

JVM-guld i handboll. JEM-guld i golf. JVM-guld i stavhopp. Och för en stund sedan som grädde på moset, JEM-guld i fotboll.

På några timmar i dag har vi upplevt ett makalöst guldregn över svenska damjuniorer. Ett guldregn som överträffar allt annat svenska juniortjejer presterat någonsin.

F19-landslaget i fotboll gjorde en taktiskt stabil insats i EM-finalen mot Spanien. Det var tekniska och passningsskickliga spanjorskor mot fysiskt starka svenskor. Spanien hade mycket boll, men kom sällan till farliga avslut mot ett disciplinerat Sverige.

Det var ganska darrigt målvaktsspel från båda håll. Men som tur var så var det en tavla från Spaniens målvakt som fällde avgörandet, och inte en från Sveriges.

Det var ju när Dolores Gallardo tappade Elin Rubensson:s inspel 18 minuter in i förlängningen som AIK:s tekniker Malin Diaz smällde in det svenska guldmålet.

En stund senare var historia skriven. Sverige har återigen Europas bästa damjuniorer.

Skall man vara kritisk hade jag gärna sett att vi hade haft fler bolltrygga, passningssäkra spelare i laget. Spelare som kan kontrollera tempot i en match. Men man kan inte få allt. Vi fick ett EM-guld, vilket ju är fantastiskt bra i sig. Och det finns som jag tidigare skrivit ganska många spelare med A-landslagspotential i laget. Vilket ju i längden är ännu bättre.

Jag har noterat att det i omgångar här och var har gnällts på att antalet utlänningar i damallsvenskan skulle vara för högt. Det tycker inte jag. Tvårtom tror jag faktiskt att vi har just utlänningarna att tacka för det här guldet. För med alla utländska stjärnor har nivån på damallsvenskan höjts.

Följden har blivit att i princip samtliga spelare i F19-landslaget under året har spelat en mängd matcher på hög internationell nivå. När det gäller tempo och publik inramning har alla svenskor spelat svårare matcher än en JEM-final. Där hade vi fördel mot spanjorskorna.

Slutligen. Här är alla de 18 nyblivna Europamästarinnorna:

Målvakter:
Jessica Höglander och Lina Ringshamre.

Backar:
Amanda Ilestedt, Jennie Nordin, Magdalena Ericsson, Hanna Glas, Alice Nilsson och Saga Fredriksson.

Mittfältare:
Lina Hurtig, Fridolina Rolfö, Petra Andersson, Therese Boström, Malin Diaz, Jonna Andersson och Julia Wahlberg.

Forwards:
Elin Rubensson, Pauline Hammarlund och Mimmi Löfwenius.

Tänk om 93 är lika bra som 77

Innan fokus till 100 procent läggs på OS skall det avgöras en EM-final för F19 i kväll. Matchen Sverige–Spanien direktsänds 20.00 på Eurosport 2, och går ju förstås inte att missa.

Som förmatch spelar Kanada och Nya Zeeland en av många träningslandskamper inför OS. Den matchen sänds i samma kanal, fast med starttiden 16.00.
Den är förstås också intressant då Kanada spelar i Sveriges grupp. Och att vi kan mötas i en direkt avgörande match om en slutspelsplats i sista gruppspelsomgången den 31 juli.

Tillbaka till F19-EM. I kväll har Sveriges landslag med spelare födda 1993 eller senare chansen att bli första svenska fotbollslandslag någonsin att vinna en EM-final.

Ja, jag vet att damerna vann EM 1984. Och ja, jag vet att F19-landslaget tog EM-guld på hemmaplan 1999.
Men. Inget av de mästerskapen avgjordes i en enda EM-final. 1984 var det hemma- och bortamöten som gällde. Och F19-EM 1999 var ett gruppspel, där Sverige vann guldet eftersom Italien tappade poäng mot Tyskland i sista omgången.

Den enda rena EM-final ett svenskt flicklandslag har spelat var när F19-landslaget mötte England 2009. Då föll vi med 2–0. Bättre lycka i kväll?

Svensk damfotbolls finalfacit är för övrigt ganska dåligt. På A-nivå har vi förlorat tre EM-finaler; en gång mot Norge (1–2, 1987), och två mot Tyskland (2–3, 1995 och 0–1, 2001). Dessutom har vi som bekant förlorat en VM-final, 1–2 mot Tyskland 2003.

Hur viktigt är då ett EM-guld på F19-nivå?

Ja, egentligen är det ju inte jätteviktigt. Att vi är i final visar att vi har bra återväxt, vilket är positivt. Men från 1999 års EM-vinnande F19-lag fick vi egentligen inte fram en enda A-landslagsspelare.
Och det är ju för att fostra och förbereda spelare för A-landslaget som vi har våra flicklandslag.
Egentligen är det bättre att åka ur i EM-kvalets första omgång, och få fram en A-landslagsspelare, än att ta F19-guld utan starka profiler.

Alltså var 1999 års guld inte till stor nytta för svensk fotboll.

Vilka var de bärande spelarna i guldårgången med spelare födda 1980?
Jo, de hette bland annat Lina Call, Ida-Linn Mats, Helena Hasselberg och Marlene Sjöberg.
Den årgångens dåvarande storstjärna, Sunnanås Malin Gustafsson, var inte med i EM-laget. Hon var redan ordinarie i A-landslaget, och spelade istället stora VM i USA den sommaren. Och den 80:a som blivit bäst i efterhand, Charlotte Rohlin, platsade inte i F19-truppen.

Oavsett hur det går mot Spanien i kväll tror jag att vi på sikt kommer att få mycket nytta av årets finallag. För det känns som att det är en riktigt guldtrupp som är på plats i Turkiet.
Min gissning är att minst fem spelare kommer att bli stabila A-landslagsspelare inom några år. De jag i första hand tänker på är Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Julia Wahlberg och Elin Rubensson.

Minst de två förstnämnda hoppas jag för övrigt finns med redan i nästa års A-trupp till hemma-EM.

Vilka årgångar har då varit våra bästa genom tiderna?

Jag gjorde faktiskt en genomgång av tidigare F19-EM häromdagen. Det första mästerskapet spelades så sent som 1998, vilket gör att det är 15:e finalen i kväll.

Semifinallaget 2003 var starkt. I det fanns aktuella OS-spelare som Nilla Fischer, Johanna Almgren och Caroline Seger. Finallaget 2009 hade Antonia Göransson och Sofia Jakobsson som lysande stjärnor.

Men Sveriges allra mest gyllene årgång fick aldrig chansen att ta EM-guld – vilket den borde ha gjort, om den fått chansen.

Vilken årgång tänker jag på då?
Jo, den med spelare födda 1977. I den makalösa kullen fanns ju elva blivande mästerskapsspelare i Caroline Jönsson, Ulla-Karin Rönnlund, Hanna Marklund, Sara Call, Frida Östberg, Anna Sjöström, Tina Nordlund, Linda Fagerström, Minna Heponiemi, Therese Sjögran och Victoria Svensson. Dessutom var Karolina Westberg och Salina Olsson 78:or och kvartetten Hanna Ljungberg, Sara Larsson, Sara Thunebro och Therese Lundin 79:or.

Får vi en lika fantastisk utdelning på 93:orna som på 77:orna – då är svensk damfotbolls framtid väldigt ljus.

Här är alla OS-spelare

Även i dag går i princip all min tid åt till jobba med artiklar kring Dalsjöfors konkurs för BT.
Det finns roligare saker att ägna sig åt, men ibland tvingas man dyka ner i elände i det här jobbet. Det innebär att bloggandet kommer i skymundan även i dag. Och jag får återkomma med reflektioner och synpunkter på fiaskot i Dalsjöfors, och på den ekonomiska situationen i svensk damfotboll som helhet.

Men för er som är kalenderbitare tänkte jag erbjuda en bra länk inför OS-fotbollen. Fifa har nämligen presenterat samtliga tolv spelartrupper här.

Även om det här är en damfotbollsblogg noterar jag att väldigt många surfar in här även i jakt på fakta kring herrturneringen i OS. Och ni som vill ha alla spelartrupper i den cupen finner dem här.

Fullt spelschema för damcupen hittar du här. Och för herrarna här. Notera att det är brittisk tid som gäller, vilket innebär att vi får lägga till en timma. Är avspark 17.00 brittisk tid är den således 18.00 svensk tid.

Elin Rubensson sköt Sverige till EM-final

Malmös Elin Rubensson bär F19-landslaget i EM. I dag gjorde hon de båda inledande målen när laget blev finalklart via 3–1 mot Danmark i semifinalen.

Det tredje svenska målet gjordes av en dansk försvarare på tilläggstid.

Matchen gick inte på någon tv-kanal. Men jag fick ändå en hyfsad bild av händelserna genom Fridolina Rolfö, som missade matchen på grund av sjukdom, och som twittrade från läktaren. Så tack för det.

Finalen på lördag 20.00 spelas mot Spanien – som vann mot Portugal med 1–0 – och direktsänds av Eurosport 2.

Då är förhoppningsvis Rolfö frisk och spelklar igen.

Så till seniornivå. Just nu spelar Frankrike OS-genrep på hemmaplan mot Ryssland. Inför drygt 10000 åskådare leder fransyskorna med 3–0 i paus. Det lilla jag hunnit se av matchen har det varit spel mot ett mål.

Tidigare i dag hade Japan en liknande match. Jag kan inte förstå varför inte Sverige också tar chansen att spela någon uppladdningsmatch mot lite sämre motstånd. För det måste väl vara skönt att få ösa på i offensiven i någon match, och kanske även få igång lagets målskyttar.
Men, men. Förhoppningsvis vet Thomas Dennerby och de andra vad de håller på med.

Frankrikes mål har för övrigt gjorts av Gaetane Thiney (1–0) och Marie-Laure Delie (2–0 och 3–0).
Fransyskorna startade så här: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Wendie Renard, Laura Georges, Sonia Bompastor – Camille Abily, Elise Bussaglia, Eugénie Le Sommer, Gaetane Thiney, Louisa Necib – Marie-Laure Delie.

Nytt tränarbyte i Linköping

Ser här att Jörgen Petersson lämnar Linköping för herrarnas superetta, och IFK Värnamo.

Därmed blir Christian Andersson ensam att leda LFC i höst. Även om Andersson varit med hela säsongen blir det här ändå tredje tränarlösningen på bara någon månad.
Alla de här förändringarna kan inte vara bra för klubben. Tvärtom är jag övertygad om att kontinuitet vinner i längden.

I en helt annan del av fotbollsvärlden vann till slut Japan mot Australien med 3–0. Homare Sawa avslutade målskyttet när hon tryckte in bollen i röran efter en hörna från Aya Miyama.

När nu Japan för första gången på mycket länge kom till start med sin allra bästa elva visade laget att det i högsta grad är en guldkandidat i OS.
Den japanska insatsen var högklassig i 60 minuter. Sedan började den byteshysteri som är vanlig i vänskapslandskamper, och matchen dog.

Intressant är att Japan avslutade matchen ungefär med det lag som spelade mot Sverige i första halvlek på Gamla Ullevi den 20 juni. Och det laget är ett par klasser svagare än den startelva som förbundskapten Norio Sasaki ställde på benen i dag.
Jag skriver det som ett tips till Thomas Dennerby. För vår svenska förbundskapten var ju oerhört positiv över hur vi stod upp spelmässigt vid 1–0-förlusten. Hoppas Dennerby är medveten om att det i stora drag var ett B-lag vi mötte.

För Japans trupp är inte speciellt bred. Startelvan är fantastisk, men spelare 14, 15 och 16 håller däremot inte högsta världsklass.

Och faktum är ju även att Japan saknade båda sina ordinarie mittbackar vid 4–1-förlusten mot USA i Halmstad den 16 juni. Efter den matchen utropade jag USA som självklara guldfavoriter i London. Jag står fast vid att Pia Sundhage:s lag får räknas som favoriter. Men med Saki Kumagai och Azusa Iwashimizu tillbaka i mittförsvaret är Nadeshiko – som Japans landslag kallas – en klass bättre än det lag USA mötte senast.

Världsmästarna flyger ekonomiskt

Japan visar jobbigt bra form i sin avresematch hemma i Tokyo. I halvtid leder man med 2–0 mot Australien.

Spelmässigt är det en överkörning. Det japanska övertaget i klara målchanser är hela 11–1.
På många sätt kan man säga att Japans landslag, Nadeshiko håller på att lyfta.

Direkt efter damernas match är det för övrigt dags för Japans OS-lag för herrar att spela sin avresematch. Och i morgon skall båda lagen flyga till Europa.

De australiska kommentatorerna på den stream jag följer (expertkommentator är för övrigt den före detta Malmöspelaren Heather Garriock) berättade att själva resan till Europa har blivit en het potatis i Japan. Medan herrarna får sätta sig framme i planet i business class tvingas damerna längst bak i planet, till ekonomiklass.

Tjejerna menar att de är världsmästare, medan herrarnas U23-landslag inte har uträttat så mycket. Förbundet menar att herrarna är helproffs, och vana vid att flyga lyxigare.

Ja, vad säger man…

Noteringar från själva matchen är att Homare Sawa verkar vara på väg mot sin storform. Hon har gjort ett väldigt mycket större intryck i den här matchen än i de båda i Sverige i juni.

Målen har gjorts av Aya Miyama på straff, sedan Tameka Butt onödigt fällt Nahomi Kawasumi. Och så styrde Yuki Ogimi in ett fint inspel från duktiga högerbacken Yukari Kinga.

Värt att notera är att Australiens lag inte är i säsong, och därmed rätt ringrostigt. Så man kanske inte skall dra hysteriskt stora växlar av utspelningen. Men VM-spelare som Butt, Caitlin Foord, Kyah Simon, Laura Alleway, Servet Uzunlar och Melissa Barbieri finns med i startelvan. De har dock inte kunna hindra Japan från att spela riktigt läcker fotboll.

Slutligen var domare uppe till diskussion i den här bloggen igår. Efter en halvlek av Japan–Australien är det redan dags igen. Homare Sawa har totalt felaktigt blivit avvinkad för offside två gånger. Assisterande domarens insats vid de två situationerna har varit så usel att man undrar om hon kan offsideregeln. Det är verkligen tråkigt för tjejerna att domarnas klass är så extremt mycket sämre än spelarnas.

Japans genrep är i gång

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

Sveriges motståndare i gruppspelet i OS, de regerande världsmästarna Japan, spelar just nu en träningsmatch mot Australien i Tokyo.

Avspark var 10.10 svensk tid. Och matchen går att se på den här länken, med australiska kommentatorer.

Efter en kvart är det 3–1 i klara målchanser till ett inspirerat Japan. Homare Sawa höll på att ge japanskorna ledningen redan i första minuten på en hörna från Aya Miyama. Sedan har även Yuki Ogimi och Miyama haft kanonlägen.

Japan ser ut att starta så här: Miho FukumotoYukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya SameshimaNahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Aya Miyama, Homare Sawa, Kozue Ando – Yuki Ogimi.

Uppladdningsläger – då är det jobbiga dagar för reportrarna

Det svenska OS-laget har samlats för den sista finputsningen inför spelen. Och de verkar träna hårt.

Fast den svåraste utmaningen just nu har kanske ändå de reportrar som följer laget närgånget. De skall försöka hitta läsvärda, och intressanta saker varje dag. Gärna med nyhetstouch.
Parallellt med det dagliga jobbet gäller det att jobba fram intressanta artiklar till OS-bilagor, samt att samla på sig intervjuer att använda under själva spelen. För då får man sällan speciellt lång tid med spelarna.

Jag var ju med i den där svängen under VM i fjol. I år får jag följa allt från distans. Och det är lite kul att kolla vad kollegorna hittar för olika vinklar. Här är några iaktagelser:

* Igår försökte SVT lansera Nilla Fischer som mittback i OS. Hade det gällt 2016 så kanske. Men till årets spel känns inte Fischer redo för att spela i mittförsvaret.

* Damfotboll.com hade igår en spretig artikel om Gotland och styrketräning. Som jag ser det tillförde den inte något.
Och idag hade man en artikel om att 14 ledare finns runt laget. Den hade vuxit om den hade innehållit namn. Nu var den också rätt intetsägande.

* Aftonbladet hade igår den typiska inför-artikeln, den där någon spelare säger att hon skall göra allt för att få så mycket speltid som möjligt. En artikel man kan göra om alla spelare inför alla mästerskap. Den här gången handlade den för övrigt om Kosovare Asllani.
Idag konstaterar tidningen att Thomas Dennerby har fått ett glädjebesked: Emma Berglund är klar för spel. Om inte jag har missuppfattat saken helt så har väl Berglunds skavank aldrig varit någon anledning till oro. Eller?

Jaja. Nu har jag tagit udden ur ett gäng kollegors hårda arbete. Och det var kanske inte så snällt av mig. För jag vet ju hur svårt det är att komma med meningsfulla artiklar varje dag inför och under ett mästerskap.
Det är ofrånkomligt att det blir mellandagar. Och har man otur kan det bli flera stycken på rad. För den artikelidé som kan ha känts lysande inför en presskonferens kan vara värdelös efteråt.

Som när jag tänkte göra ett rejält porträtt på Lotta Schelin inför VM-semifinalen mot Japan i fjol. Det kändes klockrent med en rejäl intervju med vårt strålande affischnamn. Och jag var väl förberedd. Väl på arenan visade det sig att Schelin var krasslig, och inte kom till presskonferensen. Att göra ett porträtt utan fräscha citat var uteslutet. Och någon plan B hade jag inte, utan jag fick jobba på uppstuds.
Det kom ut en tidning dagen efter, men mitt bidrag till den var inte så genomtänkt och bra som tänkt.

Alltså. Vad jag försöker säga med det här inlägget är att mycket av det material som tas fram de här veckorna fram till OS-premiären är rätt urvattnat. Men frågan är om det egentligen gör något. För vi som längtar till spelen läser vartenda ord ändå. Eller hur?

* Så till några andra korta konstateranden. Jag nyhetsrapporterade mest igår, och kommenterade inte de inlägg jag hade.
När det gäller Hope Solo:s dopningsdom känns den vansinnigt klantig. Alla elitidrottare borde väl se det som en självklarhet att fråga sina läkare om de preparat som skrivs ut är dopningsklassade eller inte. Eller?

* I går var det för övrigt exakt ett år till EM drar i gång här i Sverige. Någon som såg någon/något som uppmärksammade det?
Inte väl? För organisationskommittén verkar inte kunna stava till ordet marknadsföring. Och vad värre är, de verkar inte veta vad ordet innebär heller.

Som jag ser det borde man ta varje chans att hamna i fokus. Hade de uppmärksammat media på att det var exakt ett år kvar kunde kanske EM 2013 fått en ganska stor plats i gårdagens rapportering från landslagets Gotlandsläger.

Nu körde SVT istället ett stickspår med Sara Thunebro där man uppmärksammade att det igår var exakt ett år sedan Tyskland föll mot Japan i VM-kvartsfinal, vilket fick följden att tyskorna även missade OS.

* I morgon spelar F19-landslaget semifinal i EM. Eurosport direktsänder den andra matchen, den mellan Spanien och Portugal.
Båda börjar 20.00, vilket gör att chansen att någon kamera riktas åt den plan där Sverige–Danmark spelar känns väldigt liten. Alltså, matchen går nog inte att se via stream heller. Tyvärr.

* Däremot räknar jag med att den match som spelas i Japan redan 10.10 i morgon svensk tid bör gå att hitta streamad. Då spelar Japan mot Australien i en intressant uppladdningsmatch inför OS.