Kategoriarkiv: Pia Sundhage

Dags att vara realist kring VM-laget

Publicerad den av
8

Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.

Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.

I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.

Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.

I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.

Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.

Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:

Målvakter (3):
Hedvig Lindahl (Chelsea, England), Carola Söberg (Kif Örebro) och Hilda Carlén (Piteå).

Backar (8):
Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).

Mittfältare (7):
Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).

Forwards (5):
Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).

Reserver:
Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).

I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.

Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).

Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.

Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.

För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.

Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.

Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.

Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:

”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”

Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.

Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?

Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.

Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.

Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…

PSG, Sjögran, Dahlkvist, tysk guldstrid och Kanadas VM-trupp

Publicerad den av
4

Det har gått drygt två dygn sedan PSG slog ut Wolfsburg ur Champions League. Jag har försökt att hitta längre sammandrag från matchen, men har inte varit speciellt framgångsrik.

Det här klippet från Uefa är det längsta jag hittat. På det ser man ju att det blev precis så tajt och spännande som man kunde förvänta sig på slutet. Den räddning PSG-målvakten Katarzyna Kiedrzynek gör på Vanessa Bernauer:s skott på slutet är ju riktigt svettig.

Vad jag förstått hade Wolfsburg fler bra chanser att göra det 3–1-mål som hade betytt avancemang. En chans som saknas i Uefa-klippet men som jag sett på en vine var när Babett Peter sköt över från nära håll på retur efter att Lena Goessling träffat ribban. Men den chansen kan ju inte ha varit i ställningen 1–2, för då var ju Peter utbytt.

Som jag ser det går PSG nu in i finalen som knappa favoriter. De har slagit ut Europas två bästa lag på vägen till Berlin och har en jättemöjlighet att ta klubbens första riktigt stora titel. Tråkigt för laget – och för henne själv förstås – att Caroline Seger är avstängd i finalen. Det gör att Kosovare Asllani blir enda svenska representant i årets Champions Leaguefinal.

Therese Sjögran

Therese Sjögran

* På hemmaplan är ju dagens nyhet att Therese Sjögran slutar efter VM för att bli sportchef i FC Rosengård. Det är ingen lätt uppgift att kliva rakt av planen in i styrelserummet. Mina spontana reaktioner var att det är kul för svensk damfotboll att Sjögran blir kvar i sporten, att det är kul för Sjögran att få den här chansen samt att jag hoppas för Rosengårds och Sjögrans skull att Erling Nilsson går vid hennes sida ett bra tag.

Jag minns när Stefan Andreasson gick rakt av planen för att bli sportchef i Elfsborg. Det tog flera år innan han och klubben hittade rätt. Bara för att man varit en stark ledare på planen och i omklädningsrummet blir man inte en framgångsrik sportchef över en natt. Med det sagt tror jag att Sjögran har goda förutsättningar att göra ett mycket gott jobb i Rosengård över tid.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

* Sjögran lär få dra ett tungt lass i det VM som nu bara är drygt 38 dygn bort. Att Lisa Dahlkvist fick lämna Örebros 1–1-match mot Piteå med nya skadeproblem är rejält oroande för vårt landslag. Även om Pia Sundhage aldrig skulle säga att hon är orolig så tror jag att hon kramar sina båda tummar stenhårt för att Dahlkvist skall vara 100-procentigt frisk och spelklar till VM-premiären.

För med Hanna Folkesson borta från turneringen skulle det vara väldigt tunt med aggressiva bollvinnare på vårt mittfält om även Dala försvann ur leken. Väldigt tunt. Och med tanke på att Sundhage har valt att spela med väldigt många offensiva spelare i sitt lag är behovet av någon duktig bollvinnare på centralt mittfält gigantiskt stort.

* I damallsvenskan avslutas den tredje omgången i morgon med Hammarby–Linköping, en match LFC måste vinna om laget skall kunna oroa Rosengård det minsta.

För övrigt har jag både i mitt förra inlägg och på Twitter konstaterat att Göteborg FC har en tunn trupp. Jag har fått svar som säger att även Rosengårds trupp är tunn. Och för spel på högsta internationella nivån stämmer det. Men för damallsvenskan känns det som att Rosengård har råd med ganska många skador.

I helgen möttes för övrigt Rosengård och Göteborg i F19-serien. Där vann Rosengård med 11–0 – siffror som säger det mesta om vilken av klubbarna som har bredast verksamhet.

* I Tyskland får vi den superavslutning som man drömt om. Söndagen den 10 maj klockan 14.00 gör Wolfsburg, Bayern München och Frankfurt upp om ligaguldet. De skiljer en poäng vardera mellan de tre guldkandidaterna.

Både obesegrade Bayern München (som tar emot Essen) och Champions Leaguefinalisten Frankfurt (som tar emot Wolfsburg) behöver hjälp för att kunna vinna guldet, men båda har sitt Champions League-öde i egna händer. Vinner de sina sista matcher spelar de i Champions League till hösten.

Ja, Frankfurt har ju faktiskt två chanser att ta Champions Leagueplatser. Skulle de förlora hemma mot Wolfsburg den 10 maj kan de ju kvala in genom att besegra PSG fyra dagar senare.

Wolfsburg har guldet i egna händer. Seger mot Frankfurkt och saken är klar. Men bortamatch mot Frankfurt är ju knappast den enklaste uppgift man kan ha. Innan ligan avgörs skall dock Wolfsburg spela cupfinal mot Potsdam. Den matchen går på fredag klockan 17.15. Där är die Wölfinnen stora favoriter mot ett Potsdam som gjort väldigt svaga resultat de senaste veckorna. I helgen fick man exempelvis bara 1–1 borta mot bottenlaget SC Sand.

Christen Press

Christen Press

* I USA är Christen Press och Crystal Dunn de hetaste spelarna i NWSL. Båda blev tvåmålsskyttar i helgen. Press har totalt gjort fyra mål, leder skytteligan och är i grym form. Hon måste vara högaktuell för en ordinarie forwardsplats i USA:s VM-lag.

Högerback Dunn spelar numera forward, har totalt gjort tre mål i ligan och är minst lika het som Press. Jag såg huvuddelen av Washington Spirits match i söndags natt och om USA har 20 utespelare som för tillfället är bättre än Crystal Dunn – då kommer amerikanskorna att jogga hem VM-guldet i sommar. Om förbundskapten Jill Ellis också sett Dunn den senaste tiden gissar jag att Ellis ångrar att hon inte tog med den allroundkunniga Washingtonspelaren till Kanada.

* Slutligen till just Kanada. Värdnationen presenterade sin VM-trupp i går. Den innehåller en mängd Sverigebekanta spelare. Noterbart är att bara en av truppens 23 spelare har sin klubbtillhörighet i hemlandet. Jämför det med Frankrike där samtliga 23 spelare håller till på hemmaplan.

Jag hade nog gissat att Janine Beckie skulle få plats i truppen, men istället blev för mig okända duon Selenia Iacchelli och Ashley Lawrence uttagen. Här är Kanadas VM-trupp i sin helhet:

Målvakter:
Stephanie Labbé (klubblös), Karina LeBlanc (Chicago Red Stars, USA) och Erin McLeod (Houston Dash, USA)

Stephanie Labbé

Stephanie Labbé

Backar:
Kadeisha Buchanan (West Virginia University, USA), Allysha Chapman och Lauren Sesselmann (Houston Dash, USA), Robyn Gayle, Carmelina Moscato, Marie-Eve Nault och Emily Zurrer (alla klubblösa) och Rhian Wilkinson (Portland Thorns FC, USA)

Emily Zurrer

Emily Zurrer

Mittfältare:
Jessie Fleming (London NorWest SC), Selenia Iacchelli och Sophie Schmidt (båda klubblösa), Kaylyn Kyle (Portland Thorns FC, USA), Ashley Lawrence (West Virginia University, USA), Diana Matheson (Washington Spirit, USA) och Desiree Scott (Notts County Ladies, England).

Forwards:
Josée Bélanger (klubblös), Jonelle Filigno (Sky Blue FC, USA), Adriana Leon och Melissa Tancredi (Chicago Red Stars, USA) och Christine Sinclair (Portland Thorns FC, USA).

Drömmål av Jakobsson när Schelin avgjorde cupfinalen

Publicerad den av
Svara

Ett måltjuvsmål från Lotta Schelin betydde 2–1-seger mot Montpellier i franska cupfinalen och fixade fjärde raka dubbeln för Lyon.

Jag satt och kikade på den välspelade matchen i går kväll. Jag hade en bra stream, som bara strulade under en minut av de 90. Under den minuten lyckades jag dock missa segermålet. Tur då att Franska fotbollförbundet är snabba med att lägga upp höjdpunkter från sina matcher.

Schelins mål är behärskat och avgörande, men det är definitivt Sofia Jakobsson:s 1–0-mål man kommer att minnas från matchen. Den prestation hon gör är fantastisk. Att i hög fart röra sig bort från målet med en världsförsvarare innanför sig och ändå med full kraft få upp bollen i nättaket på det vis Jakobsson gör – det är definitivt världsklass:

Det var som synes stor skandinavisk prägel på den franska cupfinalen. Norska Ada Stolsmo Hegerberg fortsätter att visa härligt rörelsemönster inne i straffområdet. Hennes nickmål till 1–1 är också hög klass.

Skönt för Schelin att få sätta segermålet, hon får gärna kliva in i matchvinnarrollen på allvar nu under sommaren. Det är ju målskyttet som är hennes viktigaste arbetsuppgift. Fast ärligt talat var Lyons svenska forwardsstjärna rätt blek spelmässigt sett – hon var exempelvis klart sämsta svenska spelare i matchen.

Linda Sembrant, eller ”Tsembraa” som kommentatorn kallade henne, gjorde nämligen en mycket stabil insats i Montpelliers backlinje och Jakobsson var en av planens bästa spelare – kanske den allra bästa. Hon uppehöll stundtals Lyons backlinje på egen hand.

Nu var det en matchbild som passar Jakobsson bra, där det fanns stora ytor att jobba på bakom motståndarnas backlinje. Där är för övrigt Schelin och Jakobsson ju väldigt lika som forwards, båda är bäst i ett kontringsspel. Båda har snabbheten, men medan Jakobsson är mer löpstark och därmed gör större nytta i defensiven har Schelin en bättre bollbehandling och är säkrare i avsluten.

Med tanke på att även Kosovare Asllani gjorde en stark insats i går blir valet av forwardspar i VM en angenäm gåta för Pia Sundhage.

Slutligen gjordes det ett antal riktigt läckra mål i NWSL i natt. Jag rekommenderar speciellt en koll på Washingtons Christine Nairn:s frispark till 3–1 mot mästarna Kansas City. Mer perfekt i krysset än så kan man knappast skjuta en frispark. Trots att duktiga Nicole Barnhart står i det hörnet är hon chanslös. Godbiten finns 3,55 in i det här klippet:

Landslag i akut kris inför VM

Publicerad den av
1

I sju av de senaste nio matcherna mot motståndare på världsrankningens topp tio har Sverige släppt in minst två mål. Vi får backa tio matcher, ända ända till mötet med USA i Algarve cup ifjol, för att hitta en hållen nolla mot toppmotstånd.

Det defensiva läckaget har viftats bort av spelare och ledare med ord som ”det var bara en träningsmatch” och så har man kunnat hänvisa till hållna nollor i kvalmatcher mot svagt motstånd. Försvarsoron har dessutom kvävts av att man lyckats vända två 2–0-underlägen till segrar, vilket förstås är bra gjort.

Men nu har spelarna tappat förtroendet för 4-1-3-2-upplägget. Som ett brev på posten ställs befogade frågor om Pia Sundhage:s ledarskap. Den här krönikan av Petra Thorén i dagens Aftonbladet är läsvärd och lyfter relevanta frågeställningar.

Även våra blivande gruppmotståndare Australien har problem. De föll igår mot Österrike med 2–1 och i förra veckan var man illa ute mot Brescia, men lyckades vända till 3–2-seger.

Efter den matchen sa Brescias Maria Karlsson så här till mig om Australiens lag:

”Pia Sundhage får ringa om hon vill ha lite hjälp. Men av det jag såg tror jag inte att det behöver vara några problem för Sverige i VM.”

Ett VM-lag som är i en akut kris av ett annat slag är Costa Rica. Utöver några få utlandsbaserade spelare som PSG-stjärnan Shirley Cruz består laget av studenter och amatörer. Eftersom huvuddelen av lagets spelare arbetar heltid vid sidan av fotbollen har man träningar 5.30 på morgonen så att spelarna skall hinna träna innan de går och jobbar.

I ett rop på hjälp har man startat en insamling, en fundraising, för att få in pengar till laget, som i VM spelar i grupp E mot Spanien, Sydkorea och Brasilien. Initiativtagaren Sylvia Rosa skriver:

”Costa Ricas Fotbollsförbund gör en stor insats genom att ge spelarna en fantastisk ledarstab och tillgång till träningsanläggning, men tyvärr täcker inte förbundet kostnader för transporter, kost och fotbollsutrustning.”

Laget behöver alltså pengar för att kunna få en bra förberedelse inför mästerskapet. Fundraisingen startades häromdagen och hittills har man fått in knappt 12 000 kronor, men man hoppas till slut dra in drygt 200 000.

I jämförelse med Costa Ricas situation blir plötsligt de svenska försvarsproblemen rätt triviala. Eller hur?

En snabb omställning till 4-4-2

Publicerad den av
4

Startelvan till morgondagens möte med Danmark är släppt och Pia Sundhage väljer alltså att lämna 4-1-3-2 för att gå tillbaka till 4-4-2.

Därmed kan man på ett sätt säga att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Man kan även säga att det är väldigt sent att byta spelsätt med bara två matcher kvar till VM-premiären.

Fast det innebär ju inte att de 1,5 år som Sundhage försökt med sitt specialdesignade spelsätt för konstgräsfotboll är helt förlorade. Det går ju faktiskt att variera mellan olika spelsätt i matcher, beroende på resultat. Och förhoppningsvis finns en sådan trygghet bland spelarna i att spela 4-4-2 att de snabbt kan ställa om.

Jag har hela tiden förstått grundidén med 4-1-3-2-upplägget. Tanken har varit att skräddarsy ett spelsätt runt lagets mest talangfulla spelare, Caroline Seger.

Som bekant hade Seger svårt att övertyga under en längre period. Trots att hon är den spelare med klart bäst bollbehandling var landslagets resultat bättre när hon satt vid sidan än när hon var med och spelade. Exempelvis vann vi matcherna mot USA och Frankrike i VM 2011 utan Seger.

Själv skrev jag så här i samband med Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten:

”Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan.”

I samma inlägg skrev jag också att Seger har nyckeln till svensk framgång. I 4-1-3-2 fick hon en roll som var klippt och skuren för henne. Hon löste den också utmärkt, offensivt sett. Defensivt har det däremot inte varit klockrent, mot Schweiz var Seger exempelvis medskyldig till båda de första baklängesmålen.

Sundhage har dock så stort förtroende för Seger att PSG-mittfältaren knappast riskerar sin plats i startelvan. Inte alls. Så även om det spel som var konstruerat för henne nu tas bort blir Seger ingen förlorare i omställningen.

Tittar vi på den startelva som presenterats för morgondagens match är istället Segers klubbkompis Kosovare Asllani den största förloraren. I varje fall om det stämmer att hon skall spela på en kant. Som jag ser det skall hon vara forward eller möjligen offensiv innermittfältare. Hon kommer däremot sällan till sin rätt som yttermittfältare, sannolikt delvis eftersom hon varit ganska klar med att hon inte trivs i den positionen.

De stora vinnarna i tillbakagången till 4-4-2 borde vara backlinjen som inte får lika stora, tomma ytor framför sig som det har varit när tre mittfältare och två forwards intagit utgångspositioner högt upp i planen.

En annan vinnare borde vara Lotta Schelin. Även om hon gjort många mål även i 4-1-3-2-upplägget tycker jag inte att hon varit så bra som hon kan vara. Sannolikt kommer hennes styrkor som djupledslöpare mer till sin rätt i 4-4-2.

Här är hela laget: Hedvig Lindahl – Sara Thunebro, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Asllani, Seger, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Schelin.

Det finns naturligtvis många frågor som behöver få svar i morgon. Den största lagmässiga är ju självklart om bytet av spelsätt också leder till defensiv trygghet. På spelarfronten kommer jag att kolla extra på Asllani och Seger men även på Sara Thunebro och Therese Sjögran.

Thunebro får chansen eftersom Elin Rubensson lider av migrän. Hade jag varit förbundskapten skulle dock den rutinerade Eskilstunabacken inte längre ha varit med i landslagstruppen. Jag tycker helt enkelt inte att hon har visat tillräcklig klass på sistone. Nu får hon dock alltså chansen att visa att Sundhage har gjort rätt som satsat på henne.

När det gäller Sjögran tycker jag att hon varit blek under våren. Att hon var bänkad i Rosengårds första möte med Wolfsburg antyder ju att även hennes klubbledare haft en liknande uppfattning. Det känns som att det är lite upp till bevis för henne nu om hon skall vara förtjänt av en plats i vår VM-elva.

Nya klipp med årets frispark

Publicerad den av
Svara

Det här är en intressant damfotbollsdag. Just nu är det paus i damallsvenskans upptaktsträff, som du i eftermiddag kan följa på Fotbollskanalen eller via Tv4play. Och i kväll antar jag att vi kommer att få en hint om hur Pia Sundhage agerar efter debaclet mot Schweiz.

Apropå den förlusten är här ett klipp med alla målen:

I klippet och i diverse andra expertkommentarer har Elin Rubensson fått mycket skit för sin insats vid 1–0-målet. Jag tycker det är orättvist, för visst är Rubensson passiv men markeringen av Bachmann är knappast hennes uppgift. Som jag ser det är det Hanna Folkesson som är den största syndaren.
Rubensson bör ju i första hand koncentrera sig på att plocka upp löpningen från ”överhopparen” Rachel Rinast. Däremot bör alltås Folkesson ha koll på den yta där Ramona Bachmann dyker upp. Men Folkesson vänder inte på huvudet och dessutom rör hon sig åt fel håll. Det om den matchen.

Nedan följer ett gäng andra aktuella klipp. Först ett från USA:s 4–0-seger mot Nya Zeeland:

Och här är höjdpunkter från när Island lyfte sig och vände 0–1 till 2–1 mot VM-laget Holland:

Tillbaka till svensk landslagsfotboll. F19-landslaget är iväg och spelar EM-kval. Där väntar Italien på torsdag i en match som måste vinnas. Det eftersom det bara blev 0–0 mot Österrike i första matchen. Jag skriver bara eftersom Österrike är ett lag vi brukar besegra, men på klippet syns att det inte bara var den österrikiska målvakten som sattes i arbete, utan även Zecira Musovic fick visa sin klass:

I går blev det 4–2-seger mot Serbien efter två mål från Stina Blackstenius, som kunde ha gjort minst det dubbla med tanke på hur många chanser som skapades. Bilder därifrån ser du här:

Slutligen slog det mig att jag inte har lagt upp klippet på årets frispark här på bloggen. Jag var blixtsnabb med att sprida den på Twitter, men självklart skall den även delas här. För visst är det här ett mästerverk utfört av Notts County:

Jag fullkomligt älskar hur alla inblandade till perfektion spelar sina roller. Kolla in deras kroppsspråk, visst är det läckert. Det här är en frispark jag kan se om precis hur många gånger som helst. Faktum är att den nästan hade varit lika bra om inte Ellen White gjort mål på den. Att det blev mål var extra grädde på moset.

Sundhage öppnar för att byta riktning

Publicerad den av
3

Av en slump fick jag just se den intervju Tv12 gjorde med Pia Sundhage efter slutsignalen. Och lite förvånad blev jag allt, där öppnar hon ju trots allt för en kursändring när det gäller spelidén. Sundhage säger:

”Jag är inte den typen som är orolig, men däremot kanske rent av ändrar riktning. Vi spelar en och en, det duger inte – vi kommer inte att vinna ett skit om vi inte spelar ihop. … Det är en balansgång. När det är bra passningsspel är det lite häftigt, titta på när Lotta drar i väg och så där. MEN. Om konsekvensen blir att vi tappar boll och vi ligger under och alltid får jobba ikapp, det är psykiskt jobbigt och tänk då om det är en VM-match. Vi måste ta mindre risker i vårt anfallsspel. Vi når höjder i vårt anfallsspel, men också dippar – och de har vi inte råd med.”

Det här är ju hyperintressant. Jag skrev för några minuter sedan att det troligen var för sent för en kursändring. Nu kan den vara på väg. Matchen mot Danmark på onsdag blev plötsligt mycket mer spännande än man hade kunnat ana.

Får vi uppleva mirakel med den här spelidén?

Publicerad den av
Svara

Det är ändå två månader kvar till VM. Och svenska lag brukar ju vara som bäst när de slår ur underläge.

Det är de mest positiva saker jag kan komma på efter dagens hemska 3–1-förlust mot Schweiz i Eskilstuna.

För Pia Sundhage måste påskdagen 2015 ha varit ett enda långt lidande. Det spel som hon nu ägnat 1,5 år till att jobba in funkar inte alls. Tvärtom känns Sveriges lag våren 2015 klart sämre än det gäng Sundhage tog över för 2,5 år sedan.

Inför matchen skrev jag om att jag ville se ett bättre kollektivt försvarsspel, där motståndarna inte på ett enkelt sätt kunde spela sig förbi Sveriges forwards och mittfältare. Jag ville även se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för konstgräs funkade nu när det testades på konstgräs. Jag tyckte att Sverige borde kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser.

Försvarsspelet först. Det tog 34 sekunder, sedan slog högerbacken Noelle Maritz Schweiz första djupledspassning längs marken som skar rakt igenom det svenska laget. Det blev ingen målchans då, men man anade vartåt det lutade.

Pia Sundhage verkar tycka att försvarsspel är tråkigt. Det värsta är att hennes inställning har smittat av sig på laget. Ramona Bachmann:s 1–0-mål var exempelvis frukten av många halvdana svenska försvarsinsatser. Det fanns ingen bestämdhet i det svenska agerandet när bollen lyftes in i straffområdet. Det gjorde det inte heller på en inläggsfrispark i den andra halvleken, där Ana Crnogorcevic var ytterst nära att nicka in ytterligare ett schweiziskt mål.

Det svenska agerandet vid Fabienne Humm:s 2–0-mål är ännu värre. Där slår Kosovare Asllani bort en passning när laget är på väg uppåt. Det svenska hemjobbet som följer håller ingen VM-klass. Ingen forward eller mittfältare gör hemlöp i maxfart när Vanessa Bernauer driver fram bollen och serverar Humm i djupled, en passning som skär längs marken mellan våra mittbackar Nilla Fischer och Charlotte Rohlin. Tvärtom omges Bernauer av tre svenskor som springer halvengagerat. Närmast att störa Bernauer är Caroline Seger som dock nöjer sig med att bara springa bredvid schweiziskan.

Organisationen i backlinjen är inte heller särskilt vass. Återigen är det alltså en boll längs marken som skär mellan två backar. Illa är också att både Rohlin och Lina Nilsson tidigt ser Humms löpning, men Nilsson är ändå inte ens nära att hjälpa till och Rohlin är för snäll och klarar inte av att trycka bort målskytten. Som grädde på moset står Hedvig Lindahl för långt åt höger och lämnar en jättelucka vid sin vänsterstolpe.

Alltså ett rakt igenom svagt försvarsspel.

Ett lag som har både fantastisk försvarsorganisation och -disciplin är Wolfsburg. Det går inte att jämföra Sundhages Sverige med Ralf Kellermann:s Wolfsburg på samma dag. När Europas bästa klubblag tappar bollen och ger motståndarna kontringslägen är sju–åtta spelare blixtsnabbt på rätt sida bollen. Spelarna har i sig att omgående sätta högsta fart hemåt och alla hjälps åt att döda kontringarna. En som är fantastisk på det är nämnda Bernauer, som garanterat inte hade låtit Seger få slå en djupledspassning lika ostört om det varit ombytta roller.

I det svenska laget är det ofta bara tre–fyra spelare som 100-procentigt deltar i försvaret mot kontringar. Det är något jag ogillar skarpt.
Dessutom ligger de svenska mittfältarna och forwardarna så långt ifrån varandra att det är ganska lätt att spela förbi dem. Det leder till att när en svensk spelare ändå bryter ett uppspel finns det få medspelare i närheten som kan ta hand om andrabollen eller som man kan sätta igång ett spel med.

Min oro för det svenska försvarsspelet är alltså stor och alla gamla frågetecken finns kvar. Tyvärr fick mina frågor om anfallsspelet nästan genomgående lika tråkiga svar.

Den svenska spelidén bygger på att Seger skall vara med och bygga anfallen. Det vet motståndarna om, vilket gjorde att Schweiz satte härligt tuffa Bernauer på att plocka bort Seger ur matchen. Det lyckades fullt ut, för den frispark som gav 1–0-målet skapades ju till exempel genom att Bernauer låg nära Seger och bröt en farlig passning från Rohlin.

Det blev tyvärr väldigt tydligt att Sverige inte har någon självklar plan B när Seger plockas bort ur matchbilden. Det är helt klart oroväckande.

Tyvärr blev det inte mycket bättre när Sundhage i andra halvlek skapade en B-plan genom att flytta fram Seger ett steg och sätta in Linda Sembrant som mittfältslibero. Jag tycker att Sembrant är för långsam med bollen för den rollen. Det visade sig också vid 1–3-målet där ju Bernauer vann bollen just från Sembrant i förstaläget.

Oroväckande var även bristen på svenska målchanser. Jag tyckte inför matchen att Sverige borde skapa åtta–tio klara målchanser mot ett lag som Schweiz. Sverige skapade fyra målchanser. Den första dröjde ända tills minut 35 – det är inte godkänt. Inte ens nära. Det värsta var att känslan var att de svenska målchanserna uppstod ganska slumpartat och inte byggde på någon synbar spelidé.

Totalt blev det för övrigt 4–4 (2–2) i målchanser, enligt min räkning. Egentligen är det ju ingen katastrof att släppa till fyra målchanser. Men…

Det svenska målet tillkom efter att Caroline Abbé slagit hål i luften när hon skulle bryta en passning från Seger. Resten gjorde Lotta Schelin på ett mycket snyggt och behärskat sätt. Att vi har den spets vi har gör att man trots allt känner en del hopp inför VM.

Annars är ju tyvärr känslan att Sundhage försöker få vårt lag att spela ett spel som truppen inte har kapacitet för.
I går såg jag USA, ett lag som nyligen har lämnat sitt experimenterande och återgått till ett klassiskt 4-4-2 och nått framgångar med det.

Sverige har en av världens bästa kontringsspelare i Lotta Schelin. Personligen hade jag nog tyckt att det vore rimligt om Sverige anpassade sig efter det genom att använda en spelidé som byggde på ett hårt arbetande kollektiv med uppgift att se till att Schelin fick rätt bollar.

Men nu är vi så nära VM att det börjar bli för sent för kursändringar. Vi nog trots allt måste ställa vårt hopp till det konstgräsanpassade spel som Sundhage har byggt. Och som jag skrivit flera gånger innan, förhoppningsvis vet hon vad hon håller på med.

Och hur var det nu med påsken, först skall man lida och sedan följer ett mirakel. För egen del lider jag gärna vidare under alla träningslandskamper om vi får uppleva ett svenskt mirakel i Kanada i sommar. Får vi det?

Sundhage väljer Rohlin – det är en skräll

Publicerad den av
3

Pia Sundhage:s laguttagningar har på sistone varit tråkigt fria från överraskningar.

Men till morgondagens drabbning mot Schweiz i Eskilstuna skräller vår förbundskapten. Sundhage har ju sagt att hon önskar spela med samma fyrbackslinje i alla de tre träningsmatcher som återstår innan VM.

Efter Algarve cup trodde jag att Charlotte Rohlin var ute ur mittbacksdiskussionen. Av de fyra kandidater som Sundhage har fick Linköpingsveteranen kortast speltid (92 minuter) och hon spelade ingen match ihop med givna Nilla Fischer.

Charlotte Rohlin

Charlotte Rohlin

Emma Berglund å sin sida spelade 270 minuter i Algarve, varav 180 med Fischer och Linda Sembrant fick 170 minuter varav 90 som mittback med Fischer.
Därav såg den rimliga mittbacksrankingen ut så här: 1) Fischer, 2) Berglund, 3) Sembrant, 4) Rohlin.

Men när morgondagens startelva presenterades på svenskfotboll.se för en stund sedan var det Fischer och Rohlin i mittförsvaret. I nuläget är det alltså Rohlin som är Sundhages VM-mittback. Oväntat.

I övrigt var startelvan 100 procent väntad. Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Fischer, Rohlin, Lina Nilsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.

Sundhage har alltså brottats med sin backlinje. För mig är det dock inte själva backlinjen som är problemet, utan hela lagets försvarsspel. I Algarve var det stundtals pinsamt lätt för motståndarna att spela sig förbi våra forwards och mittfältare – och då är det högst otacksamt att spela i backlinjen.
Förhoppningsvis har Sundhage nu styrt upp det kollektiva försvarsspelet och därmed även underlättat arbetet för sin fyrbackslinje.

Utöver försvarsspelet är det förstås hyperintressant att se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för spel på konstgräs funkar nu när det testas på konstgräs. Även om Schweiz är ett namnkunnigt lag tycker jag att Sverige bör kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser mot dem.

Namnkunnigt var det. Om jag skulle ranka Europas bästa klubblag är det sju lag som hamnar i viss särklass; fyra tyska, två franska och Rosengård. I sex av de sju lagen finns det inte mindre än åtta schweiziska spelare som alla får räknas som ordinarie:
Ramona Bachmann (Rosengård), Lara Dickenmann (Lyon), Noelle Maritz (Wolfsburg), Vanessa Bernauer (Wolfsburg), Caroline Abbé (Bayern München), Vanessa Bürki (Bayern München, skadad), Lia Wälti (Potsdam) och Ana Maria Crnogorcevic (Frankfurt).

Meghan Klingenberg

Meghan Klingenberg

I en annan del av världen har USA och Nya Zeeland spelat en halvlek. Amerikanskorna har två ramträffar, men bara 1–0 i mål. Det var en riktig bomb från Meghan Klingenberg. Matchen kan du se på den här länken.

Tankar om en trupp plus en sen Algarvereflektion

Publicerad den av
2

I dag har Pia Sundhage tagit ut sin trupp till landskamperna mot Schweiz och Danmark i början av april. Eller, det var visst Lilie Persson som presenterade truppen.

Vilket som var det i stora drag samma trupp som var i Algarve cup. De förändringar som görs jämfört med ursprungstruppen till Algarve är att Fridolina Rolfö och Antonia Göransson får kliva åt sidan och ge plats åt Marija Banusic och Emilia Appelqvist.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Banusic gjorde hattrick för Chelsea i cupen i helgen och verkar ha god form, däremot är jag tveksam till Appelqvist. Jag tycker att hon är en god damallsvensk spelare, men hon har knappast i en VM-trupp att göra. Tyvärr har Sundhage nu en handfull spelare i sin trupp som hon inte skulle ha någon nytta av i Kanada. Det är både oroande och tråkigt.

Jag har flera gånger skrivit att jag tycker att de fem–sex sista platserna i en mästerskapstrupp borde fördelas mellan spelare med spetskompetens och sådana som har framtiden för sig. Ett exempel på en sådan spetskompetens är Jenny Hjohlman:s snabbhet – den borde ta henne till VM.

När det gäller framtiden har Sundhage aldrig tänkt speciellt mycket på den. Hon ifrågasätter ibland varför inte fler flicklandslagsspelare får chansen i de damallsvenska lagen, men i hennes trupper är spelare under 23 år en bristvara.
Här kommer jag på ett naturligt sätt in på den sista matchen i Algarve, den mot Tyskland. Jag har ju inte kommenterat förlusten för knappt två veckor sedan.

I den matchen spelade Silvia Neid med tre 91:or (Almuth Schult, Tabea Kemme och Alexandra Popp), två 92:or (Dzsenifer Marozsán och Kathrin Hendrich), en 93:a (Jennifer Cramer), två 94:or (Melanie Leupolz och Lena Petermann) samt en 95:a (Sara Däbritz). Och då var ändå ordinarie 93:an Louisa Wensing skadad och kunde inte vara med. På skadelistan finns även en annan högaktuell 93:a, Lena Lotzen. Trots det var alltså fler än hälften av de 17 spelare Neid nyttjade 24 år eller yngre.

Bland Sveriges 13 spelare i matchen är det bara en, Elin Rubensson (1993), som är född 1991 eller senare. Med tanke på att Sverige vann F19-EM för tre år sedan borde det inte saknas svensk talang i aktuella åldrar. Det tycks dock vara betydligt mycket längre väg mellan ungdoms- och A-landslag i Sverige än i Tyskland.

I matchen var det tyska laget minst en klass bättre än det svenska. Framför allt väckte 2–1-förlusten i tredjeprismatchen en hel del frågor om svensk försvarsorganisation. Som jag ser det darrade alla i backlinjen i defensiven.

Jag räknade till 7–2 i tysk favör i riktigt heta målchanser, något som dels skvallrar om att Carola Söberg var klart bästa svenska spelare i matchen – dels om att de tyska segersiffrorna var i underkant. Söberg var glädjeämnet, kul att hon visade stabilitet i två matcher i rad. Och viktigt.
För mig heter för övrigt Sveriges tre VM-målvakter i nuläget Hedvig Lindahl, Söberg och just det, Zecira Musovic.

Tillbaka till försvarsspelet. Tyskorna kunde gång på gång spela längs marken mellan våra backar, framför allt matade de passningar mellan mittback och ytterback. Dessutom var det lätt att spela genom det glesa svenska mittfältet. Några gånger skar markpassningar genom både mittfält och backlinje – det är inte godkänt.

Sveriges lag kändes glest och dåligt organiserat, medan det tyska laget var kompakt och aggressivt. Hade man inte vetat bättre kunde man trott att det var Sverige som spelade med ett ungdomligt lag.

Matchen fick mig att undra om Sundhages idé om att odla ett mer passningsorienterat spel är rätt tänkt. Danska Eurosportexperten och tillika Koldingtränaren Lene Terp sa efter matchen i sin analys att:

”Ibland måste man koncentrera sig på det man är bra på och acceptera att andra är bättre på vissa saker.”

Rosengård släppte stoltheten i Wolfsburg och spelade efter sina resurser. Jag hade gärna sett att Sundhages landslag gjorde det ibland också. Inte minst i matchupptakterna där det ju ofta är rena hönsgården.

Nu vet vi ju att VM spelas på konstgräs och där biter inte den höga press Tyskland kör med på samma sätt som på lite studsigt portugisiskt vårgräs. Så vi kanske skall vänta lite med att såga Sundhages byte av spelstil helt och hållet. Klart är i alla fall att vårt lag hade svårt att skapa målchanser mot kvalificerat motstånd i Algarve.

Slutligen dock något positivt. Sveriges reduceringsmål mot tyskorna var ju fantastiskt. Det började hos Lina Nilsson nere i defensivt vänsterhörn. Nio passningar senare klackade  Caroline Seger fram bollen till Lotta Schelin som sköt i stolpen. Returen nådde målskytten Sofia Jakobsson, som var sjunde svenska spelare i anfallet. Kan tjejerna prestera ett sånt här passningsspel även framöver behöver jag inte oroa mig över det passningsorienterade grundspelet…

Större delen av sekvensen, samt andra höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:

https://www.youtube.com/watch?v=5esgC8RJM84

Som bekant vann USA turneringen före Frankrike. Jag tycker nog ändå att fransyskorna känns som det starkaste laget för tillfället. Frankrike, USA och Tyskland är de tre lag som känns som de hetaste guldkandidaterna till sommarens VM.

Japan kan nog också vara med där uppe, men deras insats i Algarve väcker en del frågor. Samtidigt har Norio Sasaki visat känsla tidigare. Nu spelade han med två olika uppställningar, en gammal och en ung. Kanske blir det annorlunda i VM.

På Cypern fortsatte England att imponera. De vann finalen mot Kanada med 1–0. Kanske kan England vara redo för att utmana om medaljerna i sommar.

 

Lite debatt i målvaktsfrågan

Publicerad den av
5

Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Jag har exempelvis inte hunnit skriva något om den avslutande förlusten i Algarve cup ännu. Men ett inlägg därifrån, med synpunkter på landslagets försvarsspel kommer.

Först tänkte jag dock kommentera gårdagens stora klubbmatcher. Framför allt var det en stor dag för FC Rosengård på två olika sätt. Dels för att man vann supercupfinalen, men framför allt för att man fick ett drömresultat i den tyska toppmatchen Potsdam–Wolfsburg.

Potsdam vann ju nämligen med 2–0 och tillfogade Wolfsburg lagets första förlust på över ett år. De tyska mästarinnorna hade 38 tävlingsmatcher i rad utan förlust sedan fallet mot Bayern München den 26 februari i fjol. Nu är sviten bruten, något som kan få en mental betydelse när Wolfsburg och Rosengård gör upp i Champions League kommande veckor.

I den svenska supercupfinalen tycker jag trots allt att det var Linköping som imponerade mest. Laget spelade ett tajt och fint försvarsspel från start och hade länge bra kontroll på matchen. Efter 60 minuter borde det ha varit bortaledning.

Till slut vann dock Rosengård på det som skiljer våra båda Champions League-lag – spetsen. Linköping spelar en fotboll som är mer i min smak än Rosengårds, men Malmölaget vimlar ju av tänkbara matchvinnare, något som självklart är ovärderligt.

Den här gången var det Marta som avgjorde på egen hand. Apropå Marta måste väl stora delar av svensk media, inklusive TV4, ha missuppfattat en marknadsundersökning gjord av undersökningsföretaget Repucom? Som jag förstår det visar undersökningen vilka idrottskvinnor som har högst marknadsvärde i 15 olika länder.
Marta toppar listan i Brasilien på hög poäng, bland annat för att 97 procent av alla i Brasilien vet vem hon är. Men det innebär ju inte att hon har högst marknadsvärde i världen. Marit Björgen blir ju inte hetast i idrottsvärlden bara för att 99 procent av alla norrmän vet vem hon är…

När företaget Sportspro Media publicerade sin lista över de 50 idrottare med högst marknadsvärde i världen 2014 fanns för övrigt inte Marta med. Däremot var Alex Morgan placerad på 14:e plats.

Det var en parentes. Tillbaka till gårdagens matcher. Inför avspark i supercupfinalen startade jag en debatt på Twitter genom att skriva:

”Om 96:an Musovic redan är etta i Rosengård bör hon in i landslagstruppen redan till nästa trupp. Eller vad säger Sundhage?”

Ärligt talat så hade jag egentligen sett Zecira Musovic för lite för att skicka in henne i landslagstruppen, men jag ville alltså skapa lite debatt, både när det gäller målvaktsfrågan i landslaget och när det gäller föryngringen.

Jag har fortfarande sett Musovic för lite, men det jag såg i går gav mersmak. Hon agerade med större trygghet och stabilitet än man kan förvänta sig av en orutinerad 18-åring. Det verkar som att hon kommer att få chansen i dubbelmötena med Wolfsburg och följer hon upp med lika stabila insatser där är det dags att ställa min Twitterfråga direkt till Pia Sundhage.

För platsen som tredjemålvakt i en VM-trupp bör gå till någon som har framtiden för sig. De målvakter jag då personligen i första hand tänker på är Musovic och Mallbackens Jennifer Falk.

En liten tanke inför Tysklandsmatchen

Publicerad den av
2

En tanke slog mig just. Om jag hade varit Pia Sundhage och jag hade kommit fram till dagens startelva – då skulle jag ha gjort en taktisk justering i matchupptakten.

De första 10–15 minuterna hade jag flyttat om och kört Lotta Schelin och Sofia Jakobsson som forwardspar. Sedan hade jag försökt trycka upp Lisa Dahlkvist så högt som möjligt så fort vi vunnit bollen.

Medveten om att Tyskland sannolikt återigen kommer att sätta tokpress från start hade backlinjen fått instruktioner om att spela många långa passningar i början av matchen, gärna genom att sikta uppspelen mot Dahlkvists huvud för skarvnickar. Schelin och Jakobsson får som uppgift att hela tiden vara beredda att hugga på bollar bakom tyskornas backlinje.

När tyskornas press sedan börjar bedarra och backarna känner att de får lite mer tid på sig justerar man till den uppställning Sundhage har valt.

Utöver att man har minskat risktagandet under matchupptakten kan man även lätt få effekten att tyskornas backlinje har fallit några meter och har en lite lägre utgångsposition, vilket i sin tur ger oss större utrymme för att börja med en passningsorienterad anfallsuppbyggnad.

Men, som sagt, det här var bara en liten personligt tanke. Om en timme får vi se hur Sundhages plan ser ut för att klara den tyska pressen.

Sjögran är forward mot tyskorna

Publicerad den av
Svara

I morgon 13.00 spelar Sverige om tredje pris i Algarve cup mot Tyskland – matchen sänds av Eurosport. Pia Sundhage:s startelva är klar och det är i stort sett den väntade. Bara en ny spelare har tillkommit jämfört med Kinaelvan, Lisa Dahlkvist. Den som får börja på bänken är Kosovare Asllani.

Den stora överraskningen är ändå att Therese Sjögran är uppsatt som forward bredvid Lotta Schelin. Spontant hade jag gärna sett Schelin och Sofia Jakobsson som forwardspar i morgon. Inte för att jag tror att de passar speciellt bra ihop utan mer för att jag känner att Jakobsson skulle göra mer nytta för laget med sitt stora försvarssarbete om hon var forward än hon gör från kanten.

Så här ser startelvan ut i sin helhet: Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Caroline Seger – Jakobsson, Hanna Folkesson, Dahlkvist – Schelin och Sjögran.

Sundhages startelva visade VM-klass

Publicerad den av
1

Gruppsegrare efter solklar seger mot Kina. Det finns verkligen mycket att glädjas åt efter dagens match, inte minst anfallsspelet och effektiviteten i den första halvleken samt den nämast totala kontrollen i den andra.

De elva svenska startspelarna visade att det är just den här elvan som Pia Sundhage skall satsa på i VM. Jag tycker att alla startspelare totalt sett skötte sig mycket bra.

Jag har bara en invändning att komma med, nämligen att Sverige var överkonstruktivt i början – och har varit det i alla matcher i Algarve. Man har alldeles för stort risktagande på egen planhalva under matchernas första 10–15 minuter.

I matchupptakterna har ju motståndarna energi och ork att pressa stenhårt med mycket folk. Då får man inte spela med så små marginaler att man bjuder på lägen. I matchupptakten hade Kina en superchans och ytterligare tre–fyra öppna lägen i eller omkring straffområdet.

Alla de där lägena uppkom på grund av att svenska spelare försökte sig på lite för svåra saker. Det var flera olika svenskor som syndade; Caroline Seger, Elin Rubensson, Nilla Fischer med fler. Sundhage får säga åt sitt lag och spela med större marginaler i början av matcherna och vänta med att höja risknivån tills motståndarna har sprungit av sig den värsta överskottsenergin.

Totalt sett var det dock alltså en väldigt positiv match för svensk del. Lotta Schelin var tillbaka och visade framför allt under den första halvleken att hon har jättebra form. De kantigheter jag gnällde på i höstas och vintras var i stort sett bortslipade. Schelin sprang smartare i dag, med följden att hon kom rättvänd mycket oftare än hon gjorde under fjolåret.

1–0-målet var ett praktexempel på det. Schelin sprang i en båge ut mot vänsterkanten och öppnade för att Therese Sjögran kunde slå den väl avvägda genomskäraren innanför Schelin, med följden att forwarden var på väg mot målet när hon får bollen. I fjol var Schelin oftast på väg mot närmaste hörnflagga i sådana lägen.

Schelin fick även göra mål – vilket självklart alltid är positivt för en forward. Mål är mål, fast ärligt talat var ju hennes straff rätt dåligt slagen…

Efter paus kom inte Schelin lika rätt i sina löpningar. Då kändes istället pigga inhopparen Jenny Hjohlman länge som vårt vassaste anfallsvapen.

Både straffen och Sofia Jakobsson:s 3–0-mål var rätt generösa bjudningar från kinesiskorna. Sverige behöver inte på något sätt skämmas för segern, vårt lag var det klart stabilare. Min statistik över heta målchanser visade 7–4 (4–2) i svensk favör, siffror som indikerar att segersiffrorna kanske var lite väl stora.

Apropå inget föll Sverige för övrigt mot Brasilien med 6–4 (3–2) i målchanser senast. Siffror som antyder att 2–0-förlusten där var ett mål för stor.

Även om placeringen i Algarve har mindre betydelse än resultaten i själva matcherna är det meriterande att till slut stå där som gruppsegrare. Det allra mest glädjande för oss tv-tittare är ju att vi får se Sverige även i den sista matchen – som blir en repris mot Tyskland på onsdag.

Där tycker jag att det ändå är lite konstigt att reglerna tillåter att Sverige och Tyskland kan mötas igen. Jag trodde att tanken med Algarve cup var att man skulle få fyra bra träningsmatcher mot olika motstånd. Fast totalt sett gnäller jag dock inte, för precis som Sundhage sa till SVT: ”att möta motiverade tyskor är bästa möjliga utmaning”.

* Tidigare i dag såg jag Frankrike vinna med 3–1 (0–1) mot Japan. Fransyskorna imponerar verkligen och trots att de spelar utan skadade speluppläggaren Louisa Necib var de klassen bättre än världsmästarna. Eugenie Le Sommer visar att hon är den spjutspets laget saknat i de senaste mästerskapen och gör laget komplett.

Visst fick man en högst tveksamt dömd straff till 1–1, men sett över 90 minuter var det alltså klasskillnad. I dagsläget känns Frankrike som solklara favoriter till guldet i Kanada.

Tankar efter 0–2 mot Brasilien

Publicerad den av
Svara

Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.

https://www.youtube.com/watch?v=XMedxRT-Y2Q

Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.

Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.

Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.

Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.

En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.

Caroline Seger

Caroline Seger

Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.

Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.

Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.

Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.

Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.

Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.

Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.

Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.

Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.

Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.

Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.

Jenny Hjohlman

Jenny Hjohlman

Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.

Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.

Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.

Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.

De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…

Marija Banusic

Marija Banusic

Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.