Analys av det svenska OS-genrepet

Publicerad den 24 juli, 2016 av Johan Rydén

Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om svenska OS-framgångar.

Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.

Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.

Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.

Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.

Lotta Schelin

Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.

Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:

1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.

2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.

3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.

4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.

Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:

Första halvleken:

Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.

Jonna Andersson

Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.

Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.

Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.

Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.

Elin Rubensson

Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.

Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.

Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.

Andra halvleken:

Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.

Magdalena Ericsson

Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.

De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.

Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.

Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.

Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.

Spelarkritik/duellerna:

Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.

Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.

Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.

Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.

Jessica Samuelsson

Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.

Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.

Emilia Appelqvist

Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.

Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.

Fridolina Rolfö

Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.

Olivia Schough

Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.

Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.

Pia Sundhage

Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:

”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”

Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.

Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.

Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.

De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.

Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.

Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.

Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.

I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.

För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.

Genrepet gjorde i alla fall mig rejält hoppfull.

Sundhages överraskande startelva

Publicerad den 20 juli, 2016 av Johan Rydén

Alldeles nyss kom den svenska startelvan till morgondagens OS-genrep mot Japan upp på svenskfotboll.se – och den är intressant. Pia Sundhage väljer att matcha en annan elva än hon gjort i de senaste landskamperna. Hon väljer en elva som är ganska mycket i min smak.

Framför allt gör Sundhage ett par intressanta rokader på forwardssidan. Hon väljer nämligen att köra med de tre forwards som jag har förordat; Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Det skall bli väldigt intressant att se vad den trion kan uträtta mot starkt motstånd. Väldigt intressant.

Fridolina Rolfö

På mittfältet får Elin Rubensson chansen före Kosovare Asllani och Emilia Appelqvist – det valet är en smaksak. Allt handlar om hur man vill balansera laget, Rubensson är väl mellanvarianten, medan Asllani är den mest offensiva och Appelqvist den mest defensiva. Jag tycker att alla tre är bra val.

Elin Rubensson

Den post där jag inte håller med är vänsterbacken, där jag gärna hade sett Magdalena Ericsson starta. Mest på grund av att hennes högerhörnor (se förra inlägget) kanske är det allra vassaste vapnet vi har. Men intressant att se hur Jonna Andersson klarar sig mot vasst motstånd.

Här är elvan i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Caroline Seger (kapten), Lisa Dahlkvist, Rubensson – Jakobsson, Rolfö, Blackstenius.

* För övrigt har Kanada och Kina spelat träningsmatch i kväll. Den slutade med 1–0-seger för Kanada, vilket är ytterligare ett tecken på att kinesiskorna är svagare nu än i våras. Matchen sändes inte någonstans, så jag har ingen som helst koll på hur det såg ut. Men för svensk del gör det ju inget om Kina kommer till Rio med lite sargat självförtroende.

Väntad OS-trupp – men bottennapp av SvFF

Publicerad den 28 juni, 2016 av Johan Rydén

Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.

Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.

Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.

Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.

Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.

Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.

Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.

Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:

Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.

Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.

Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.

Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.

De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.

De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.

Fler funderingar kring landslagets offensiv

Publicerad den 17 juni, 2016 av Johan Rydén

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått rätt många dagar sedan förra måndagens EM-kvalmöte med Moldavien. Trots det tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en lite djupare fundering kring matchen.

Den var förstås långt ifrån något fullödigt test för vårt landslag. Vissa säger att det var 90 bortkastade minuter, men där håller inte jag med. För det här var ju något så ovanligt som en match med 100 procent anfallsspel. Alltså fick Pia Sundhage chansen att se vilka spelare som är smartast i offensiven, vilka som har bäst offensiv speluppfattning.

Visst kommer det självklart att bli betydligt mycket mer försvarsspel i OS, men jag tyckte ändå att man såg ganska många saker som bör vara nyttiga för ett framtida lagbygge.

Ni som tycker att jag börjar bli tjatig, eftersom jag ganska många gånger redan diskuterat forwards arbete, kan sluta läsa nu. För det här blir ytterligare ett inlägg där fokus hamnar på landslagets offensiva spelare – framför allt på forwards.

De spelare som i första hand flyttade fram sina positioner i Moldavienmatchen var Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö. Men även Lina Nilsson, Pauline Hammarlund och Malin Diaz visade positiva intentioner.

I slutet av matchen satt jag faktiskt och funderade på hur man formerar den bästa möjliga svenska elvan för matcher där vi har minst 80 procents anfallsspel, alltså det optimala laget mot den typ av hyperdefensiva motståndare som vi ofta möter i EM- och VM-kvalmatcher.

Jag kom fram till följande elva: Hedvig Lindahl – Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Diaz, Caroline Seger, Asllani – Rubensson, Rolfö, Stina Blackstenius.
Spelare som var fanns med i funderingarna var Emma Berglund och Hammarlund. Framöver kan jag även tänka mig att Tove Almqvist, Lina Hurtig och Michelle De Jongh vill vara med i diskussionen.

Till OS måste ju förstås den här elvan blandas upp med några spelare med mer defensiva egenskaper, kanske även med någon till djupledslöpare. Där kommer i första hand Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin med i diskussionen. De två först nämnda känns ganska givna i en OS-elva.

När det gäller forwardsbiten känner jag alltmer att det svenska anfallsspelet i OS skulle må bra av att ha både Asllani och Rubensson på planen. Att sätta båda på mittfältet tror jag däremot inte på, då skulle laget bli överoffensivt. Däremot skulle vi kunna få en väldigt bra balans med Rubensson som löpstark ytterforward.

Om jag skulle ranka våra offensiva spelare (mittfältare och forwards) mot Moldavien blir det följande lista:
1) Kosovare Asllani
2) Fridolina Rolfö
3) Elin Rubensson
4) Pauline Hammarlund
5) Malin Diaz
6) Stina Blackstenius
7) Lotta Schelin
8) Olivia Schough

Moldavien låg samlat och var förhållandevis duktigt på att försvara sig. De backade djupt och tillät inte något svenskt djupledsspel. Det missgynnade Schough och Schelin rätt rejält. De hade väldigt svårt att komma till avslut, och tog massor av felbeslut. För tillfället känns Schough långt ifrån den fina form hon hade i höstas, så långt ifrån att jag hade ställt henne utanför OS-truppen.

Personligen känner jag även att det i OS i högsta grad är upp till bevis även för Schelin. Sett till prestationer det senaste året tycker jag egentligen inte att Schelin förtjänar någon startplats i landslaget. Hon tillför helt enkelt inte tillräckligt på planen för tillfället.
Fast hon lär ändå åka till Rio som Sundhages förstaval på forwardssidan. För känslan är ju att Sundhage inte vågar plocka bort det svenska affischnamnet ut elvan som det är nu.

Men om Schelin inte presterar under OS, då tycker jag att det är dags att testa något nytt i höst. Då bör den förbundskapten som leder laget bygga en EM-elva utan Schelin. Det finns ju nämligen många yngre forwardsalternativ som känns betydligt hetare och intressantare för tillfället.

Om man rent statistiskt kollar vilka svenska forwards som varit effektivast under ett år (14 landskamper perioden 8 juni 2015–6 juni 2016) får man följande ranking:
(listan visar alltså hur många minuters speltid spelarna behöver per mål)

1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 80:e minut – tre på 241 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Olivia Schough, mål var 266:e minut – tre på 797 minuter.
6) Lotta Schelin, mål var 369:e minut – tre på 1108 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 488:e minut – två på 976 minuter.

Fridolina Rolfö

Direkt bör det väl sägas att det här på ett sätt är en haltande jämförelse. Rolfö har ju bara spelat mot Polen och Moldavien, medan Schelin och Jakobsson spelat mot väldigt mycket bättre motstånd än de andra – de var ju med i VM i fjol. Å andra sidan har Schelin, Jakobsson och Schough totalt sett fått klart mest speltid även mot blåbärslagen i EM-kvalet.

Noterbart också att Asllani gjort i princip alla sina 241 minuter på mittfältet och att även Schough har spelat en hel del på mittfältet.

Gör man en ren skytteliga över de 14 matcherna ser den ut så här:

1) Asllani, Hammarlund, Rolfö, Sembrant, Schelin och Schough – alla med tre mål.
7) Dahlkvist, Jakobsson och Seger – alla med två mål.
10) Ett mål vardera från Emilia Appelqvist, Berglund, Blackstenius, Diaz, Ericsson, Fischer, Hurtig, Amanda Ilestedt samt ett självmål.

Totalt har alltså Sundhages tre ordinarie forwards gjort totalt åtta mål under ett år och 14 matcher. De tre huvudsakliga utmanarna på forwardssidan har tillsammans gjort sju, trots väldigt mycket kortare speltid.

Noterbart är att mittfältet har gjort tio (Asllani 3, Dahlkvist 2, Seger 2, Hurtig, Diaz och Appelqvist) och backlinjen har gjort sju mål (Sembrant 3, Berglund, Ericsson, Fischer och Ilestedt) plus att självmålet kom på en hörna från Ericsson.

Magdalena Ericsson

Åter till effektivitetssiffrorna. Det jobbiga är att om vi räknar bort VM, och bara tar med de tio landskamper där laget spelat 4-3-3 hamnar ändå de tre ordinarie forwardsen sist i statistiken. Då ser listan istället ut så här:

1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 60:e minut – tre på 180 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Lotta Schelin, mål var 249:e minut – tre på 748 minuter.
6) Olivia Schough, mål var 251:e minut – tre på 752 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 616:e minut – ett på 616 minuter.

Hur kommer det sig att Rolfö är effektivast medan storstjärnan Schelin ligger i botten när det gäller effektivitet? Finns det något enkelt svar?

Jag skulle säga att det hänger på speluppfattning. På den punkten är Rolfö överlägset mycket bättre än Schelin. Mot Moldaviens täta försvar hade Rolfö tio avslut, medan Schelin bara hade tre. Det var ingen slump.

Det jag är ute efter illustreras perfekt av det svenska 3–0-målet. När du kollar klippet nedan, studera fotarbetet på de tre svenska forwardsen inne i straffområdet.

Du har nu sett hur Lotta Schelin, Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö i förstaläget söker varsin yta i målområdet. Men medan Schelin springer fram och ställer sig – och faktiskt träffas av bollen, jobbar Hammarlund och Rolfö aktivt med sina positioner. De försöker lura sina bevakare genom att löpa fram, för att sedan backa in på nya ytor.

När Hammarlund kämpar om returen står Schelin bredbent och felvänd och tittar på. Om bollen skulle ha gått mot henne hade hon knappast hunnit reagera. Rolfö däremot jobbar hela tiden aktivt för att hitta bästa möjliga yta. Visst har hon lite tur som får bollen mot sig, men tur förtjänar man. Och hade hon varit lika stillastående som Schelin skulle Rolfö sannolikt inte haft någon tur.

Tyvärr är det här inte ovanligt när det gäller Lotta Schelins fotarbete inne i straffområdet. Det är alldeles för ofta man ser henne bli väldigt stillastående om hon inte får bollen vid sin första löpning. Fotarbete och aktivt val av position är något vi får hoppas att hon kan förbättra nere i Malmö. Det lär krävas om hon även fortsättningsvis skall vara given i landslaget.

Det var lite tankar efter Moldavienmatchen. Det finns anledning att återkomma med fler funderingar kring landslaget inom kort. Datumet när OS-truppen skall presenteras kommer ju allt närmare. Känslan är väl dock att det mesta redan är spikat. Jag tror att signaturen noone är rätt ute med den trupp han presenterade i sin kommentar till det här inlägget.

Inför Polenmatchen, damallsvensk seriefinal och lite Japan

Publicerad den 31 maj, 2016 av Johan Rydén

På torsdag väntar Polen borta i EM-kvalet. Närmast efter de båda mötena med Danmark är det den svåraste uppgiften i gruppen. Den är dock inte svårare än att Sverige bör vinna med något eller några mål.

Jämfört med landslagets senaste insats – Slovakien borta, finns inte trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emilia Appelqvist tillgänglig. Däremot skall Lotta Schelin kunna starta nu.

I Slovakien startade ju Sverige så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Fischer, Sembrant, Jonna Andersson – Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund, Olivia Schough.

Amanda Ilestedt

Min gissning blir att Sundhage kommer att spela med Emma Berglund och Amanda Ilestedt i mittförsvaret dessutom känns det självklart att Schelin går in i stället för Hammarlund. Den stora frågan är vem som skall ersätta Appelqvist. Jag hoppas och tror att det blir Kosovare Asllani, jag tror inte att Sundhage har tagit med Asllani för att placera henne på bänken. Fast säker är jag inte. Det kan mycket väl blir Elin Rubensson som tar platsen på mittfältet.

Elin Rubensson

Personligen hade jag gärna även sett att Stina Blackstenius fått starta i tremannaanfallet i stället för Schough, men det lär inte hända.

Polen–Sverige på torsdag startar för övrigt 18.00 och direktsänds på TV12.

Det spelas för övrigt en mängd EM-kvalmatcher den kommande veckan. Hittills är Frankrike och Tyskland samt värdnationen Nederländerna inkvalade. Sannolikt blir det ett par lag till de kommande dagarna. Bland annat blir Sverige helt klart för slutspel vid sex poäng mot Polen och Moldavien. En genomgång av läget i alla grupper finns här.

Nu till helgens damallsvenska omgång. Där var det seriefinal med en mängd landslagsspelare på planen. Nilla Fischer visade absolut toppform i Champions Leaguefinalen och Linda Sembrant har varit grymt stabil i landslaget det senaste året. Ändå känner jag mig trygg med Berglund och Ilestedt som mittförsvar i landslaget. Jag tycker nämligen att de såg väldigt stabila och bra ut mot Linköping.

Jag gillar Magdalena Ericsson skarpt. Hon är en vinnartyp och hennes vänsterfot ett bra vapen vid fasta situationer. Men de två senaste gångerna jag har sett Ericsson har hon gjort rejäla misstag av en typ som gör att jag ändå är tveksam till att spela henne som mittback mot Polen. Däremot kan jag tänka mig henne som vänsterback.

Jonna Andersson

Inte minst eftersom Jonna Andersson hade det vansinnigt jobbigt mot Marta i seriefinalen. Det berodde väl i och för sig mycket på att Marta var bättre än jag sett henne på mycket länge – bäst på planen enligt mig. Nu har ju Polen ingen Marta, men jag hade ändå gärna sett Ericsson som vänsterback på torsdag.

Spelmässigt var Rosengård en nivå stabilare och bättre än Linköping i seriefinalen. Matchen höll för övrigt en väldigt hög kvalitet, man behövde inte ha ett tränat öga för att se att det var en match på högre nivå än de andra i damallsvenskan.

Resultatet 1–1 kändes det som en förlust för Malmöklubben. En förlust på flera sätt. Jag tror ju inte att Rosengård och Linköping kommer att gå helt rent mot övriga lag. Men de kommer inte att tappa många poäng, alltså är det önskvärt för lagen att skaffa sig lite marginal. Eftersom Rosengård dels har nästa seriefinal på bortaplan och dels kommer att få bygga om laget lite i sommar när Sara Björk Gunnarsdottir lämnar hade de säkert gärna fått lite marginal till LFC inför den perioden. Så blev det inte.

Även om Linköping reste sig i den andra halvleken var jag faktiskt lite besviken på laget. Spelmässigt hittade de inga blottor i Rosengårds försvar. De räddades ju av en individuell prestation från Pernille Harder. Men exempelvis Blackstenius och Fridolina Rolfö var tyvärr rätt osynliga. Men trots att jag tyckte att Linköping var en besvikelse var det ändå de som kändes som dagens lilla vinnare.

Olivia Schough

Bakom de två topplagen har Eskilstuna börjat rada upp segrar. 4–1-viktorian i Örebro var Uniteds fjärde raka. Glädjande för laget var även att Olivia Schough fick göra sina två första mål för säsongen.

I botten har Kristianstad och Umeå det fortsatt väldigt jobbigt. Jag kollade en halvlek av Kristianstad–Piteå. I den var KDFF det bättre laget, men det var Piteå som gjorde halvlekens enda mål. Skall Kristianstad hålla sig kvar håller det inte att alla bra målchanser avslutas med skott utanför. För bottenlagen väntar riktigt viktiga matcher efter landslagsuppehållet; Kvarnsveden–Umeå och Djurgården–Kristianstad.

Slutligen en kort koll av vad som hände i de stora ligorna utanför Europa. I USA:s NWSL spelades en av alla de omgångar där de amerikanska landslagsspelarna saknades. Det gjorde att Portland–Seattle inte blev så rolig som jag hade hoppats. Att det blev 0–0 gjorde inte saken roligare.

Riktigt roligt med den där matchen var publiksiffran. Trots att massor av stjärnor saknades kom hela 18 114 för att se matchen – en vansinnigt bra siffra.

De amerikanska landslagsspelarna förbereder sig för övrigt för dubbellandskamper mot Japan. Just Japan kommer till Kalmar den 21 juli för Sveriges OS-genrep.

I den japanska ligan, Nadeshiko League, har NTV Beleza kopplat greppet om slutsegern i grundserien. I helgen vann man med 5–0 borta mot Aya Miyama:s Yunogo Belle. Där gjorde Mina Tanaka tre av målen. Beleza leder nu med fyra poäng före skrällaget, nykomlingen Parceiro Nagano. Fast den japanska ligan avgörs ju dock inte på våren, utan avgörandet sker på hösten där de sex bästa lagen går vidare till en mästerskapsserie.

När det gäller det japanska landslaget missade det ju OS. Efter kvalfiaskot har man bytt förbundskapten till Asako Takakura. Hon har direkt påbörjat en generationsväxling. Förbundskapten Takakura berättar lite om det här.

I truppen till USA-matcherna saknas tio av de spelare som var med i OS-kvalet. Bland annat följande spelare från startelvan i VM-finalen i fjol: Ayumi Kaihori (slutat), Aya Sameshima, Azusa Iwashimizu, Nahomi Kawasumi och Shinobu Ohno.

Aya Miyama

Dessutom valde Aya Miyama själv att stryka sig på grund av bristfällig form. Den tidigare lagkaptenen tyckte alltså inte att hon är bra nog för tillfället. Anmärkningsvärt. Och ett tydligt tecken på att en av Takakuras allra viktigaste uppgifter blir att bygga upp självförtroendet i laget igen.

Helgens höjdare – två heta cupfinaler

Publicerad den 13 maj, 2016 av Johan Rydén

Svara

Det är pingst – vilket innebär långhelg i stora delar av Europa. I Sverige har vi ju dock sedan några år strukit annandag pingst från listan över lediga, röda dagar. Det här är alltså en vanlig helg här.

I Tyskland däremot är det långhelg. Där avslutas Frauen-Bundesliga på måndag 14.00. Där ligger spänningen i huruvida Wolfsburg skall lägga beslag på den andraplats som leder till Champions League, eller om Frankfurt kan smita förbi.

Wolfsburg ligger en poäng före och spelar hemma mot formstarka tabelljumbon Köln, den matchen ser du här. Även om de senare har två raka segrar bör Nilla Fischer och company fixa de tre poäng som krävs. Då hjälper det inte Frankfurt ens om de vinner hemma mot Bayer Leverkusen.

Utöver Wolfsburg–Köln direktsänds även Bayern München–Hoffenheim på DFB-tv – länk här.

* På måndag 18.45 spelas även EM-finalen för F17. Den går mellan Spanien och Tyskland och direktsänds i Sverige på Eurosport 2. Finalen har alla förutsättningar att bli sevärd. Jag har legat hemma i pollenkoma i dag och har sett delar av semifinalerna på Eurosport.

Både Spanien och Tyskland har bollsäkra och passningsskickliga lag. Båda spelar helt enkelt på mycket hög nivå. Jag rekommenderar att ni håller ett extra öga på två 15-åringar, nämligen Spaniens Lorena Navarro (född 11 november 2000) och Tysklands Klara Bühl (född 7 december 2000). Kortväxta Navarro imponerar på mig med sitt spelsinne, hon rör sig otroligt smart i och omkring straffområdet. Och Bühl har ett grymt steg. Det är två forwards med potential att bli världsstjärnor.

* Det om måndagens matcher. Annars är det här en cupfinalhelg. Både i England och Frankrike väntar haussade cupfinaler.

I England spelas FA-cupfinalen på Wembley under lördagen. Avsparken är 15.00 och lagen som möts är Arsenal och Chelsea – länk här. Vi lär alltså ha svenskt på planen i form av Hedvig Lindahl. Jag håller Lindahls Chelsea som knapp favorit.

* På söndag 16.00 är det sedan fransk cupfinal – eventuell länk kommer upp här. Där har vi svenskintressen i båda lagen, förstås i form av Lotta Schelin i Lyon plus Linda Sembrant och Sofia Jakobsson i Montpellier.

Lyon är förstås jättefavoriter. Klubben hade länge jätteproblem med att vinna cupen. Men sedan man vann sin första titel 2012 har man radat upp segrarna. Nu kan Schelins lag alltså ta sin femte raka cupvinst.

* I Norge gjorde Mimmi Löfwenius mål i dag när LSK vann med förkrossande 7–1 mot Klepp. Sedan premiärkrysset mot Kolbotn har LSK nu sex raka segrar och totalt 32–4 i målskillnad. Löfwenius lag blir nog svårstoppat även i år.

* Så till USA. Där spelar Louise Schillgard:s Boston Breakers bottenmöte borta mot Sky Blue redan 01.00 natten mot lördag. Den matchen ser du här:

Helgens mest intressanta matcher i NWSL spelas annars natten mot söndag. 01.00 är det avspark i toppmötet mellan tabellettan Washington och fyran Houston. Länk här:

Och klockan 04.00 svensk tid är det dags för det alltid lika intressanta ”derbyt” mellan väststäderna Seattle och Portland. Där behöver ett skadedrabbat Seattle poäng för att inte tappa kontakten med lagen ovanför slutspelsstrecket. Den matchen ser du här:

https://www.youtube.com/watch?v=k_fs4NFNQCA

Så slutligen till den damallsvenska verksamheten i helgen. Där känns det som att vi kan vänta oss ganska klara segrar för de båda topplagen. I övriga fyra matcher känns Göteborg, Piteå, Örebro och Eskilstuna som knappa favoriter. Men ingen av de matcherna känns självklar.

En intressant fråga blir om förbundet godkänner det hårt kritiserade gräset på Strandvallen, eller om Mallbacken–Piteå måste spelas på konstgräs. Där blir det också spännande att se hur Mallbacken matchar fram nu spelklara Antonia Göransson.

Slutligen har ni helgens omgång här:
Lördag 14.00: Kvarnsveden–Linköping
15.00 Rosengård–Vittsjö
15.00 Kristianstad–Göteborg
17.00 Örebro–DjurgårdenSöndag 14.00 Mallbacken–Piteå
16.00 Umeå–Eskilstuna

En sväng runt jordklotet

Publicerad den 18 april, 2016 av Johan Rydén

När jag med lite distans läser i genom mitt förra inlägg tycker jag att jag låter onödigt negativ mot damallsvenskan.tv, betydligt mer negativ än jag egentligen känner mig.

Så här dagen efter går känslan att sammanfatta så här: det var ingen klockren premiärdag, men i grunden är man glad över möjligheten att kunna se alla matcherna. Och de flesta sändningarna var ju helt okej.

Det är ju förresten lite svårt att veta exakt vad man skall kunna förvänta sig av damallsvenskan.tv, och vad man skall jämföra med. Jag tyckte att sändningen från upptaktsträffen var väldigt bra, och möjligen gjorde det att jag sannolikt hade lite för högt ställda förväntningar på premiäromgången.

Totalt sett var det ju ändå en väldigt bra första omgång av damallsvenskan. Det var genomgående väldigt bra matcher – och vi som är intresserade kunde se dem allihop. Dessutom finns det nu klipp med höjdpunkter från matcherna som sprids i media och på sociala medier, vilket förhoppningsvis ökar intresset.

Jag vet inte om vi kommer att få några tittarsiffror redovisade från damallsvenskan.tv, men siffrorna från arenorna var på en okej nivå. Eller 2 980 på Tunavallen var ju jättebra, en signal om att United har ett bra grepp om folket i Eskilstuna – kul att se.

I övrigt hade jag trott på fler åskådare i Piteå, ”bara” 890 såg PIF:s fina premiärseger mot Göteborg. Publikmässigt fortsätter Linköping att vara en besvikelse. Man har det mest underhållande laget, men ofta väldigt dåliga publiksiffror. 481 åskådare på en premiär tycker jag är för dåligt.

Skall man vara positiv så var det ändå en ökning med mer än 50 procent från i fjol. Då hade LFC bara 312 på sin hemmapremiär.

Publiken i Linköping verkar för övrigt vara av medgångskaraktär. Det var riktigt dåligt publikintresse under förra våren, men sedan det tog sig på hösten när LFC var inblandat i guldstriden och man nådde till slut ett snitt på godkända 1 021. Fast noterbart är att fler än hälften av fjolårets åskådare var på plats vid två toppmatcher, det kom 2 121 mot Rosengård och 3 743 mot Eskilstuna. Hur LFC skall få en större stampublik är en viktig gåta för klubben att knäcka.

* Det om helgens nationella fotboll. Nu en sväng runt jordklotet. En sväng som börjar i Frankrike där Linda Sembrant spelade en viktig roll när Montpellier gick till final i franska cupen. Man gjorde det efter straffseger mot PSG. Landslagsbacken gjorde först ett mål under ordinarie tid (matchen slutade 2–2) och satte sedan även sin straff.

Straffläggningen blev en uppvisning av de båda målvakterna Solène Durand och Ann-Katrin Berger. Efter sju straffar hade duon räddat fyra, till slut tog de fem av tolv. Glädjande för svensk del var att både Sembrant och Caroline Seger tillhörde målskyttarna.

De båda var förresten lagkaptener för varsitt lag. Det är också givetvis otroligt positivt att vi nu har svenska lagkaptener i flera internationella topplag. I går bar även Lotta Schelin bindeln i Lyon och i Tyskland är ju som bekant Nilla Fischer kapten i Wolfsburg.

Sembrant och Seger spelade alla 120 minuterna. Sofia Jakobsson byttes ut i 87:e och Lisa Dahlkvist i 65:e (i underläge 2–0). På det här klippet kommer Sembrants 2–0-mål efter 1.12,40 och straffläggningen efter 2.01,30:

I den andra semifinalen vann Lyon med förkrossande 9–0 mot Rodez. Schelin spelade hela matchen och gjorde två av målen – 2–0 och 4–0. Värst var som vanligt numera Ada Stolsmo Hegerberg som blev tremålsskytt.

* I Tyskland föll Bayern München för första gången sedan 1 juni 2014. En svit på 40 förlustfria matcher i rad bröts när Frankfurt vann med 1–0 i Bayern. Saskia Bartusiak nickade snyggt in segermålet på en hörna.

För Frankfurt var segern nödvändig för att ha kvar chansen att bli tvåa i ligan och ta en plats i höstens Champions League. Det är dock Wolfsburg som har greppet om den där andraplatsen. Nilla Fischers lag ligger en poäng före Frankfurt och har ett ganska bra program i de fyra återstående omgångarna. Där väntar nämligen bortamatcher mot Essen och Potsdam samt hemmamatcher mot Hoffenheim och Köln.

* I England vann Hedvig Lindahl och Chelsea FA-cupsemifinalen mot Manchester City och Kosovare Asllani. De blev 2–1 efter förlängning, Fran Kirby gjorde segermålet i absolut sista minuten innan det skulle ha blivit straffläggning.

Båda svenskorna spelade alla 120 minuterna. I den andra semifinalen var det inte lika tajt, där vann Arsenal med hela 7–0 mot Sunderland.

* I USA kom som väntat veckans riktigt stora publiksiffror. Fantastiska 16 073 såg Portland Thorns vinna med 2–1 i NWSL-premiären mot nykomlingen Orlando Pride, som ju är anfört av före detta Portlandstjärnan Alex Morgan. Pride tog ledningen genom australiska Steph Catley, men Portland vände efter mål av Dagny Brynjarsdottir och Lindsey Horan.

Portland är verkligen i särklass i världen när det gäller publikintresse. För att förstå hur bra den siffran är kan konstateras att bara tre tyska lag och två svenska (Eskilstuna och Piteå) hade fler totalt under hela senaste säsongen – alltså alla matcher hopräknade.

Men Portland är inte ensamt i USA om att ha bra publiksiffror. NWSL är ju den tredje amerikanska proffsligan på rätt kort tid. De andra två (WUSA och WPS) har lagts ner efter tre år. NWSL påbörjade i helgen sin fjärde säsong och man verkar ha bra grepp om publiken. Sämsta publiksiffran i premiäromgången var nämligen 3 578 i Washington, där Louise Schillgard debuterade när hennes Boston Breakers föll med 1–0 mot Spirit.

Totalt sågs de fem premiärmatcherna av 39 100 åskådare, vilket innebär ett snitt på 7820 – givetvis grymt bra.

* I Japan noterades också en bra publiksiffra. 3 133 såg NTV Beleza gå upp i serieledning efter att ha vunnit den tidiga seriefinalen mot Inac Kobe Leonessa med 2–1.

* I Norge har Kolbotn, med Fanny Andersson i startelvan, överraskat stort i upptakten av ligan. I första omgången tog man poäng mot LSK och i helgen besegrade man den andra storfavoriten Avaldsnes med hela 3–0. Två av målen gjordes av fjolårets AIK-spelare, finska Juliette Kempi.

Stabaek enda laget utan poängförlust efter tre omgångar. LSK och Kolbotn skuggar på sju poäng vardera. Mimmi Löfwenius gjorde för övrigt ett av målen när LSK vann med hela 11–0 mot Uraedd.

Brasilien är dubbel drömlott i OS

Publicerad den 8 april, 2016 av Johan Rydén

Det har varit en intressant dag för svensk damfotboll. Landslaget har tagit ytterligare ett stort steg mot EM och fått seedningen till OS. Dessutom har vi fått veta hur damallsvenskan kommer att tv-sändas.

Vi börjar med Slovakien–Sverige. Matchen blev ungefär som väntat. På twitter tippade jag svensk seger med 3–0. Dock trodde jag att Pauline Hammarlund skulle göra två av målen, vilket visade sig vara felaktigt.

Det blev i stället Emilia Appelqvist, Linda Sembrant och Stina Blackstenius som hittade rätt. Den sistnämnda kan Pia Sundhage snart inte längre hålla utanför startelvan. Tyvärr tycker jag att alla tre forwards som startade matchen gjorde rätt bleka insatser.

Utöver Blackstenius tycker jag att Appelqvist var ett glädjeämne. Annars var det som sagt ganska väntade insatser.

Med tanke på att Polen och Danmark spelade 0–0 i går innebar dagens svenska seger att vi tog ett stort steg närmare EM-slutspelet.

För svensk del var nästan OS-seedningen väl så intressant som matchen i Poprad.

Seedningen föll ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3:Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.

Eftersom två lag från samma kontinent inte kan lottas mot varandra kommer en grupp att består av Tyskland och Australien. Den gruppen kan inte Sverige eller Kina lottas in i. Däremot är det 50 procents chans att Kanada hamnar i den gruppen.

Det innebär alltså att följande gäller för Sverige:

Grupp 1: Sverige hamnar antingen i USA:s eller Brasiliens grupp. Brasilien är förstås drömlotten här.
Grupp 3: Kanada kan inte lottas mot USA och Kina kan inte lottas mot Australien. Sverige har alltså 50 procents chans att få möta Kina.
Grupp 4: Colombia är bästa laget här. De kan inte lottas in i Brasiliens grupp.

Hamnar Sverige i Brasiliens grupp garanteras vi alltså även att få möta ett av de båda afrikanska lagen plus har 50 procents chans att slippa Kina. Brasilien är således dubbel drömlott.

Hamnar vi i USA:s grupp riskerar vi att även få Kina och Colombia – vilket skulle vara värsta tänkbara lottning ur varje pott.

Så till damallsvenskan och tv. I år verkar inga matcher tv-sändas på traditionella tv-kanaler, något som förstås är otroligt jobbigt för klubbarna som går miste om intäkter här.
Däremot kommer alla matcher att sändas på webben, vilket är kul för oss som är intresserade. Det är alltså med tudelade känslor man läser om upplägget, vilket man kan göra både här och här.

Innan jag släcker ner för dagen konstaterar jag att vi nog skall vara nöjda med dagens svenska resultat, även om spelet inte alltid var lysande. 3–0 borta mot Slovakien är ändå ett okej resultat. Damfotbollsvärlden blir nämligen allt större och jämnare.

Polen tog alltså poäng av Danmark i går. Israel höll Norge på 1–0 i förrgår och i dag har Rumänien hållit Frankrike på 1–0. Och just nu leder Belgien mycket överraskande med 1–0 borta mot England. Målet gjorde Janice Cayman efter en grov målvaktstavla i den första halvleken. 30 minuter återstår och belgiskorna håller ännu så länge undan. Nu tänkte jag kolla lite mer koncentrerat på den matchen.

Tillagt i efterhand: England–Belgien slutade 1–1 efter att Jill Scott kvitterat och fått 10550 åskådare i Rotherham att jubla. Slutresultatet innebär att båda länderna är fortsatt obesegrade i grupp 7.

Sundhage måste tänka om kring forwards

Publicerad den 25 mars, 2016 av Johan Rydén

Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.

Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.

Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.

Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.

Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.

Olivia Schough

Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.

Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.

För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:

Sverige                3–1    7
——————————
Nederländerna     6–8    4
Schweiz               5–6    3
Norge                  5–4    3

Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.

Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.

Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.

En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.

Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.

Hedvig Lindahl

Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.

Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.

För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.

Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.

I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:

”Sembrant är en ledare av stora mått”

Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.

Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.

Emma Berglund

Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.

På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.

Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.

Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.

Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.

Lisa Dahlkvist

Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.

Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.

På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:

”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”

Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.

I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.

Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.

Nilla Fischer

Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.

På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.

När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?

Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.

När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:

”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”

Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.

En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.

När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.

Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.

Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.

Norio Sasaki skriver autografer.

Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.

Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.

Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.

Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.

Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?

Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.

Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.

När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.

Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.

En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.

Stina Blackstenius

Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.

Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.

Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:

”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”

Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.

Kosovare Asllani

Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:

”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”

Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.

Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.

Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.

Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.

Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.

Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.

När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.

Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.

The Matildas

Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.

Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:

* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.

* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.

Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.

* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.

Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:

https://www.youtube.com/watch?v=A1lXG0KaCXg

Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.

Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.

Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.

Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.

Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:

Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.

Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.

Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade 4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.

Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.

Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.

Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.

PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?

Almqvist i landslaget – en kul överraskning

Publicerad den 22 mars, 2016 av Johan Rydén

Ni som följer bloggen vet att jag nyligen lyfte tanken att ta med Linköpings Tove Almqvist i landslagstruppen som en joker. Fast ärligt talat trodde jag inte att hon var speciellt nära att bli uttagen. Det var hon.

I dag blev det verklighet. Kul att Pia Sundhage ibland tänker på samma sätt som jag. När förbundskaptenen alldeles nyss presenterade sin trupp till Slovakienmatchen var Almqvist in och Petra Andersson ut de enda förändringarna mot OS-kvaltruppen.

Tove Almqvist

Eller. Elin Rubensson var placerad som mittfältare den här gången, det får man väl också se som en förändring. Om än en liten sådan.

I övrigt tyckte jag att Sundhage gjorde ett bra intryck, hennes analys av OS-kvalet har många likheter med min, bland annat i att Linda Sembrant och Hedvig Lindahl var lysande.

Tillbaka till Tove Almqvist. Hon är en spelare som kan avgöra matcher, en risktagare som gör oväntade saker. Och en person som verkar vara härligt galen vid sidan av planen. Sundhage uppgav att hon hade följt Linköpingsspelaren ett tag, kallade henne för ”framtiden” och sa att:

”Vi vill testa henne, hur hon är bland de stora. Det går fort, hon har teknik. Ibland blir det riktigt bra, ibland mindre bra. Det jag har sett av henne i våren i Linköping är jag riktigt imponerad av. ”

I övrigt pratade Sundhage om att hon nu har sex intressanta forwards, och att hon nu behöver få till ett intressant mittfält. Här har vi lite olika uppfattning, mer om det i påsk.

Vid OS får man bara ha 18 spelare i truppen, alltså 16 utespelare och två målvakter. Sundhage måste alltså banta rätt rejält, och känslan är att i princip alla OS-spelare finns med i den här truppen.

De som skulle kunna ha chans är skadade Umeåduon Hanna Folkesson och Lina Hurtig och kanske någon till.

För Kosovare Asllani ser det dock mörkt ut, trots att Sundhage var och kollade in Manchesterspelaren i helgen. Asllanis namn var förstås uppe på presskonferensen. Men om jag klipper ihop ett par svar från Sundhage sa hon så här:

”Jag såg Liverpool–Manchester City i helgen. Fick se Kosse spela 60 minuter, vara ganska bra. Hade en stor målchans. Hon är på gång. Men behöver vara mer delaktig. Om man har haft synpunkter på hennes försvarsspel tidigare går inte det – för det var bingo. Men hon skall ju vara med för att göra saker framför mål. … Just nu har vi valt andra forwards som vi är nöjda med vad de har presterat i OS-kvalet och i deras klubblag.”

Faktum var att det kändes som att Sundhage hellre pratade om Emma Lundh än om Asllani. Manchesterspelaren skall nog inte räkna med någon Brasilienresa i sommar…

Skrällen: Ericsson på läktaren

Publicerad den 9 mars, 2016 av Johan Rydén

Svara

Startelvorna inför kvällens avgörande OS-kvalmatch är nu presenterade. För svensk del blev det i stora drag den väntade elvan.

Magdalena Ericsson

Det var dock en stor överraskning att Pia Sundhage placerar Magdalena Ericsson på läktaren och låter Elin Rubensson och Jessica Samuelsson inleda som ytterbackar. Jag hade gärna sett Ericsson på planen i kväll, dels för att hon är en riktig vinnarskalle, dels för kvaliteten på fasta situationer. Ericsson har ju nämligen haft mycket hög precision på sina hörnor och inläggsfrisparkar i kvalet.

Nu kommer vi inte att få se Ericssons vänsterfot på planen i dag. Att hon går rakt från startelvan till läktaren är dramatiskt, och personligen tycker jag att det är rätt dumt. Hon har ju inte bara en känslig vänsterfot, hon är även stark i luftrummet och hade kunnat vara en tillgång i slutet av matchen – både vid offensiv och defensiv satsning.

Att Ericsson inte är med innebär att det blir större press på Olivia Schough att slå precisa hörnor i dag. Hittills i kvalet har Schoughs fasta situationer inte varit usla, men de har ändå varit klart sämre än Ericssons. Dags att höja nivån ett snäpp för Schough i kväll alltså.

19.30 på Kanal 5 drar det i gång.

Sveriges elva blir alltså: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough. Möjligen att Rubensson och Samuelsson är placerade på fel kanter.

Nederländerna startar så här: Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Kelly Zeeman, Mandy van den Berg, Dominique Janssen – Anouk Dekker, Danielle van de Donk, Sherida Spitse – Manon Melis, Vivianne Miedema, Shanice van de Sanden.

Texten uppdaterad när jag insåg att Ericsson inte bara var bänkad, utan förpassad till läktaren.

Rubensson in, Martens ut

Publicerad den 1 mars, 2016 av Johan Rydén

Svara

I morgon drar startar allvaret för Pia Sundhage:s landslag. Vill det sig illa tar det även i praktiken slut i morgon. Vill det sig väl har vi många fester framför oss under året.

19.30 är det avspark mot Norge och matchen direktsänds av kanal 5. Det är en högst oviss match, även om jag alltså håller Norge som mycket knappa favoriter i det här OS-kvalet. Men skulle jag satsa pengar på själva matchen, skulle jag nog lägga dem på kryss.

Enligt journalister på plats i Rotterdam verkar det till tio elftedelar bli Skottlandselvan som får förtroendet i morgon. Ändringen är att Elin Rubensson går in som högerback i stället för Jessica Samuelsson. Stämmer det är det långt ifrån oväntat, det var ju den elva jag trodde på redan inför Skottlandsmatchen.

Det verkar alltså bli: Hedvig Lindahl – Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.

Vi får väl hoppas att det här svenska laget inte är så här bräckligt… Det länkade klippet är förresten det mest underhållande jag sett inför matchen, även om jag också gillade SVT:s inslag i dag är Lotta Schelin och Ada Hegerberg fick skicka hälsningar till varandra. Där fanns också lite go glimt.

Apropå tv-inslag är det kul att förbundet försökt sig på lite uppsnack i form av webb-tv. Synd bara att det är så slätstrukna klipp. Pressavdelningen får åka till USA och deras presschef Aaron Heifetz och gå en kurs…

https://www.youtube.com/watch?v=y0nv6QtOoo4

https://www.youtube.com/watch?v=8SMUXrnFeoM

Utöver Sverige–Norge spelar alltså Nederländerna–Schweiz i morgon. Där kom i dag tråkiga nyheter för värdnationen. Lieke Martens och Stefanie van der Gragt är skadade och missar OS-kvalet. De ersätts i truppen av Myrthe Moorrees och Jeslynn Kuijpers.

Framför allt är ju Martens ett blytungt avbräck. Där tappar Nederländerna flera procent i anfallsstyrka. Tråkigt för kvalet, men trots allt bra för Sverige. Våra OS-chanser ökar ju faktiskt när motståndarnas minskar.

Inga stora skrällar i OS-kvaltruppen

Publicerad den 16 februari, 2016 av Johan Rydén

Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.

Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.

De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:

”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”

Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.

När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:

”Hon tar en plats i OS-truppen”

Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.

Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.

Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.

Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.

När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.

Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.

De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.

Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.

Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.

Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.

Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.

Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Sjögran på bänken när Rosengård föll

Publicerad den 8 februari, 2016 av Johan Rydén

Rosengård föll med 3–1 borta mot Manchester City i går. Som vanligt är det svårt att dra några större slutsatser av en träningsmatch.

Här kan man nog ändå slå fast att Rosengårds trupp är rätt tunn i år. Så tunn att Therese Sjögran var uppsatt som avbytare i Manchester. Sportchefen har ju sagt att karriären definitivt är över och att hon inte skall spela något mer. Känns kanske ändå inte hundraprocentigt definitivt…

Rosengård saknade viktiga spelare som Marta, Sofie Junge Pedersen, Amanda Ilestedt och Ella Masar McLeod. Utan de fyra ser Malmögänget ut att ha varit en nivå sämre än Manchester. I varje fall om man skall tro Citys klipp med höjdpunkter. Där noteras för övrigt att Citydebutanten Kosovare Asllani var den svenska spelare som var närmast att göra mål. Hennes skott tog dock i ribban.

Asllani verkar inte vara jättenära landslaget, i varje fall inte om man skall tro den här intervjun som gjordes i Manchester efter Rosengårdsmatchen. Där säger hon att hon inte tänker på landslaget överhuvudtaget. Ett intressant och lite anmärkningsvärt uttalande när Pia Sundhage var på plats.

Så till något annat. Jag gav Eskilstuna guldstjärna för sina tv-klipp med mål från träningsmatcherna. Guldstjärnor skall även skickas till Piteå, som också publicerar klipp med sina träningsmatchmål på youtube, som det här från segern mot Umeå:

https://www.youtube.com/watch?v=cFO9WXzXeK8

Och den här kavalkaden från helgens överkörning av Sunnanå:

https://www.youtube.com/watch?v=SpVKdMqU4Fw

Gissar dock att klippen är tagna från en film som används för taktisk analys. Då vill man ha utzoomat för att se större ytor. För oss mer vanliga tv-tittare hade det dock inte gjort något om det var lite mer zoom på klippen.

I Frankrike var det två svenskmöten i helgen. PSG–Lyon 0–0 har jag redan skrivit om. Höjdpunkter från den matchen ser du här:

Även det andra svenskmötet blev oavgjort. Trots att Linda Sembrant nickade in sitt tredje mål för säsongen lyckades St Etienne skrälla till sig en poäng via 1–1. På klippet kan man se att bland annat Sofia Jakobsson hade ett par lägen att skjuta segern till Montpellier, utan att lyckas. Ser jag rätt är det Maria Karlsson som räddar på mållinjen vid en av de främsta målchanserna.

För Montpellier var poängtappet jobbigt. Lagets chans att sno andraplatsen i ligan minskade redan när PSG tog poäng av Lyon i fredags. Det här krysset gjorde att Champions Leaguechansen minskade chansen.

Slutligen ett klipp från förra veckans haussade träningsmatch mellan Bayern München och Arsenal i Sevilla. Den match som Londonlaget vann med 3–1.

Även om det bara är träningsmatcher har alltså engelska lag den senaste veckan slagit både de tyska och svenska mästarlagen. Kanske är det en signal om vilken väg internationell damfotboll håller på att ta. Eller?

Ett landslagsinlägg från en annan sida

Publicerad den 2 februari, 2016 av Johan Rydén

Det är ofta bra att vända och vrida på saker så att man får se dem från flera olika vinklar. Oftast ser man bara fotbollsmatcher från ett håll. Som tränare ser man dem dessutom nästan alltid från marknivå.

När man får chansen att se sitt lag ur en ny vinkel upptäcker man ofta saker man inte sett tidigare. Själv fick jag en stor aha-upplevelse kring det damlag i division 4 som jag tränar när jag häromåret hoppade in som målvakt i en träningsmatch.

När det gäller vårt landslag får vi i media chansen att se de landskamper som spelas på Gamla Ullevi från två olika håll. Pressläktaren ligger nämligen på motsatt sida från tv-sändningarnas huvudkamera.

Även på Prioritet Serneke Arena var pressläktare och tv-kamera placerade på olika sidor. Dessutom var pressläktaren ganska långt ut till höger på sin sida, så man fick mycket bättre överblick över den ena planhalvan än den andra.

Vart vill jag nu komma? Jo, jag har nu även sett Sverige–Skottland på tv, och det var delvis en annan match än den jag såg på plats i Göteborg. Min bild på plats var att den andra halvleken var spelmässigt bättre än den första. På tv:n tycker jag nog att halvlekarna var ganska jämna.

Jag såg nu efteråt att Pia Sundhage föredrog forwardsspelet i den första halvleken. Jag tycker nog ändå att det stundtals gick lite för fort, och att spelarna själva inte hängde med. Synintrycket från arenan var att vi fick bättre balans när Fridolina Rolfö kom in och höll i bollen. Å andra sidan satt jag så att jag kom närmare forwards i den andra halvleken än i den första, vilket kan ha påverkat min syn på matchen.

Sundhage är för övrigt sig lik i sina positiva analyser och kommentarer:

På plats uppfattade jag inte hur bra Jessica Samuelsson var i den första halvleken. Jag satt helt enkelt för långt bort. Däremot hade jag Magdalena Ericsson precis framför mig och noterade att hon gjorde en helt ok halvlek – även om hon missade några inlägg. Hon missade däremot inte många passningar.

Det var tydligt att Skottland kände det svenska laget utan och innan. Man låg mycket tajtare i försvaret på den svenska vänsterkanten än på högersidan, sannolikt med tanken att släppa fram Samuelsson som ju har vissa tekniska brister, och samtidigt låsa Ericsson. Kul dock att Samuelsson visade att hon kunde utnyttja de ytor hon fick på ett så bra sätt.

Enligt min räkning vann Sverige målchanserna med 14–0 (7–0). Vid två av chanserna från den första halvleken kom vi inte ens till avslut, men jag tycker att man bör räkna in situationer där det borde ha blivit straff. Och visst missade väl den finska domaren att Lotta Schelin borde haft två straffar?

När jag nu kollade om matchen på tv granskade jag de här 14 målchanserna närmare och kollade vilka som var inblandade i speluppbyggnaden och räknade ihop vilka spelare som var inblandade i mest. Här är resultatet:

6 målchanser
Jessica Samuelsson (1 assist) – 60 spelade minuter
Lotta Schelin (1 avslut – 1 mål) – 72 minuter

5 målchanser
Sofia Jakobsson (3 avslut – 1 mål, 2 assist) – 45 minuter
Lisa Dahlkvist (1 avslut – 1 mål, 2 assist) – 90 minuter
Olivia Schough (1 avslut) – 90 minuter

4 målchanser
Stina Blackstenius (2 avslut) – 45 minuter

3 målchanser
Emilia Appelqvist – 60 minuter
Caroline Seger – 60 minuter

2 målchanser
Pauline Hammarlund (2 avslut – 2 mål) – 18 minuter
Fridolina Rolfö (1 avslut) – 30 minuter
Linda Sembrant (1 avslut) – 90 minuter

1 målchans
Magdalena Ericsson (1 avslut – 1 mål) – 45 minuter
Jonna Andersson (1 assist) – 45 minuter
Lina Nilsson – 30 minuter Josefin Johansson – 30 minuter

På plats tyckte jag att Lisa Dahlkvist var klart bästa svenska spelare i matchen. Den uppfattningen står jag fast vid även efter att ha sett matchen på tv. Dahlkvist var för övrigt bra redan i VM och har hållit hög nivå varje gång jag sett henne sedan dess. Hon ger mittfältet en defensiv trygghet, vilket är otroligt viktigt.

För mig är Dahlkvist den mest givna spelaren på mitten, den klippa som mittfältet saknade i det gamla 4-1-3-2-spelet. Hon äger ytan framför backlinjen, vilket gör att mittförsvaret kan känna större trygghet. Jag såg att Expressens krönikör ifrågasatte Dahlkvist, men det måste väl bygga på gamla iakttagelser. Eller?

Bilden av att Sofia Jakobsson gjorde en bra första halvlek lever också kvar. Däremot växer alltså Jessica Samuelssons insats, men även Emilia Appelqvist:s. På plats tyckte jag knappt att Djurgårdenförvärvet uträttade någonting offensivt. På tv såg jag att hon hade flera fina genomskärare ut mot högerkanten.

På plats tyckte jag att Stina Blackstenius kändes kantig och valpig, medan Fridolina Rolfö spelade moget och effektivt. Den uppfattningen lever kvar, men det går inte att snacka bort att Blackstenius trots allt var inblandad i väldigt mycket positivt.

Lotta Schelin får godkänt. Hon hade positiva tendenser i spelet, hon gjorde ett mål – och borde alltså ha haft två straffar. Utöver ett offsidemål i början av den andra halvleken kom Schelins första och enda avslut i matchen – i en 68:e minuten. Antalet avslut är inte godkänt, men det är förstås lysande att hon gjorde mål när chansen kom.

Att målet var efterlängtat märkte jag på Schelins föräldrar, som satt precis framför mig. När långpassningen kom från Dahlkvist utbrast pappa Schelin:

”Nu du, Lotta.”

Själv tyckte Schelin att det var ”sjukt gott” att slå Skottland.

Schelin måste nog fortsätta vara effektiv, för det finns spelare som knackar på dörren, som Pauline Hammarlund. För mig är hon verkligen den stora överraskningen inom svensk damfotboll det senaste året. Kul att hon ser ut att ha konserverat form och självförtroende även över vintervilan.

Min blick inför matchen var bland annat riktad mot Seger och Schough. Båda var godkända, men tyvärr visade ingen av dem storspelet från höstens Danmarksmatch. Seger var inte alls lika direkt i sitt spel. Jag tyckte att Schough var pigg och intressant när hon tog över Segers mittfältsroll och fick komma mer rättvänd, men hon hade för få avslut som forward.

Något som däremot såg väldigt positivt ut var försvarsspelet. Man stängde ytorna centralt och lät inte skotskorna spela in i mitten. Faktum var ju att Skottland i princip inte kom någonstans alls. Låt vara att det var ett skotskt lag utan storstjärnan Kim Little samt mittbackarna Jennifer Beattie och Ifeoma Dieke. Men ändå, jag bokförde inte skotskorna för en enda riktig målchans – vilket förstås är ett bra betyg till det svenska försvarsspelet. Skottland hade i och för sig ett läge på slutet, men avslutet kom ur så långt håll att jag inte räknade in det.

Linda Sembrant och Nilla Fischer höll ihop mittförsvaret på ett bra sätt. I början reagerade jag över att Fischer var slarvig i sitt passningsspel och satte ett par bollar bakom medspelare, vilket bromsade upp spelet. Men Fischer skärpte snart upp passningsspelet och var totalt sett riktigt bra.

På en så liten arena som Prioritet Serneke får man en ganska bra överblick över vilka som sitter på läktaren, i varje fall på den sida man själv befinner sig. Där fanns förstås en mängd Göteborgsspelare, lnågra från Mallbacken, någon från Rosengård och Linköping och en Eskilstunadelegation.

En av de spelare som var med i Eskilstunadelegationen var Marija Banusic. I helgen visade hon landslagsklass när hon gjorde två mål i 2–2-matchen mot Göteborg. Det första målet håller mycket hög klass. Se själv:

När Pernille Harder passerade pressläktaren passade jag på att stoppa henne och fråga lite om Nederländerna, som Danmark ju mötte två gånger häromveckan.

Hon började med att säga att:

”Jag tror att Sverige kan klara dem.”

Sedan konstaterade Harder att det finns en stor likhet mellan Holland och Danmark i att båda lagen verkligen försöker sig på att spela sig ur precis varenda situation – något som går att utnyttja.

Däremot skiljer sig danskor och holländskor åt i offensiven. Medan Danmark för tillfället saknar ett effektivt djupledsspel är Holland hyperfarligt i djupled med Manon Melis, Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.

Man får alltså inte släppa till kontringar mot Holland. Harder konstaterade också att en nyckel är att inte ge Sherida Spitse ytor på centralt mittfält. Hon har en grym passningsfot, och om hon får tid att slå sina långpassningar in bakom backlinjen är man illa ute.

Här är det värt att notera att Skottlands enda riktiga läge i tisdags kom när deras defensiva mittfältare fick tid att slå en djupledsboll in bakom Fischer och Lina Nilsson, där Lizzie Arnot fanns. Hon var dock inte snabb nog för att lyckas utnyttja läget. Om däremot Martens eller Melis hade fått en sådan chans skulle jag nog ha blivit orolig.

En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

Kategoriarkiv: Linda Sembrant

Analys av det svenska OS-genrepet

Sundhages överraskande startelva

Väntad OS-trupp – men bottennapp av SvFF

Fler funderingar kring landslagets offensiv

Inför Polenmatchen, damallsvensk seriefinal och lite Japan

Helgens höjdare – två heta cupfinaler

En sväng runt jordklotet

Brasilien är dubbel drömlott i OS

Sundhage måste tänka om kring forwards

Almqvist i landslaget – en kul överraskning

Skrällen: Ericsson på läktaren

Rubensson in, Martens ut

Inga stora skrällar i OS-kvaltruppen

Sjögran på bänken när Rosengård föll

Ett landslagsinlägg från en annan sida