Som kommentarer till mitt förra inlägg tog Calle och Fredrik upp bristen på invandrartjejer inom svensk damfotboll.

Den finns, och är påtaglig.

Jag vet, för jag forskade i ämnet i mitt examensarbete från journalisthögskolan. Då (1996) hade tre första eller andra generationens utomnordiska invandrare spelat i Sveriges A-landslag för damer. Tre på 23 år.

Jag tog åter upp ämnet i BT tio år senare, i juni 2006. Då gjorde jag ett paket med ett par artiklar, och ett par faktarutor – och upptäckte att siffran fortfarande var kvar på tre.

Nu har statistiken förbättrats en aning, bland annat genom Kosovare Asllani. Men det är ändå långt ifrån bra.

Hur som helst tänkte jag att någon kanske är intresserad av att läsa mina artiklar från 2006. Jag har därför klistrat in dem här:

Överingress:

I tisdags debuterade den 15-åriga Boråstjejen Jessy Sharro i svenska flicklandslaget.
Det var anmärkningsvärt av flera skäl. Dels för att hon fick spela med tjejer som är ett år äldre. Dels för att:
– Jag var den enda med utländsk bakgrund, säger hon.
Det var ingen slump.
Medan många första och andra generationens invandrare är stjärnor inom svensk elitidrott på herrsidan – inte minst inom fotbollen – så lyser invandrartjejerna med sin frånvaro.
Delvis beror det nog på att naturliga förebilder saknas.
Kanske kan Jessy Sharro – maj månads profil i Sjuhäradsidrotten – bli den kvinnliga motsvarighet till Zlatan Ibrahimovic som svensk damfotboll så hett eftertraktar.

Här är huvudtexten:

Zlatan, Henke och Teddy – svenska VM-stjärnor med utländskt påbrå.
Några motsvarigheter inom damfotbollen finns inte.
Svensk fotboll har nämligen inte lyckats fånga upp invandrartjejerna.

FOTBOLL BORÅS
– Som jag ser det är det en stor kulturell och samhällsfråga att alla som vill hålla på med fotboll skall få det, säger före detta förbundskaptenen Marika Domanski-Lyfors.

Hon är ansvarig för den svenska spelarutvecklingen på tjejsidan. Med en pappa från Polen är hon dessutom en av få med utländskt påbrå som slagit sig fram inom damfotbollen.

En av mycket få. I fjol spelade 150 tjejer landslagsfotboll i Sveriges olika flick- och damlag. Bara fem av dem hade utländskt påbrå.

Faktum är att bara tre tjejer med utomnordisk bakgrund någonsin har spelat i A-landslaget.

En av dem är Eva Zeikfalvy (ungerskt påbrå). Hon tror att en förändring är på gång.

– I Malmö – där jag bor – börjar man satsa mer på tjejfotboll i invandrartäta områden, säger hon.

Malmö FF:s spelare har till exempel gått runt i skolor i Rosengård. Där funkar herrlandslagets stjärnor som förebilder. Fast visst behövs det en tjej-Zlatan.
– Det kommer, säger Zeikfalvy – som dock medger att hon inte tänkt så mycket på problemet.

Mona Najib, allsvensk spelare i Bälinge, har däremot funderat mycket över avsaknaden på invandrartjejer i dam- och flicklandslagen.

– Det är synd, för det speglar inte det svenska samhället av idag, säger hon.

Najib har marockanska rötter, och tillsammans med klubbkompisarna Yolanda Odenyo (Kenya) och Nera Smajic (Bosnien) har hon åkt runt i skolor i Uppsala för att försöka integrera invandrartjejer i det svenska samhället genom idrotten.

– Vi hade en unik situation med tre invandrartjejer på allsvensk nivå här i Bälinge, förklarar hon.

Projektet kallas Yomone och har pågått i tre år.

– Det har varit positivt, och jag tror att vi har fått några tjejer att börja spela. Men jag skall vara ärlig och säga att det är ett svårt och tungt arbete. Jag tror inte att vi kommer att få någon explosion, säger Mona Najib.

Ett problem har varit att många invandrarfamiljer kommer från kulturer där tjejer inte aktiverar sig alls. Det finns inget förbud mot idrottande, men heller ingen stöttning.
För att visa för föräldrar hur mycket de själva kan vinna på att barn idrottar har Mona tagit med sig sin pappa till föräldramöten på skolor.

– Informationen tas emot lättare om han får berätta själv. Och en gång pratade han arabiska med flera föräldrar, det var bra för då raserade han en språkbarriär, säger Mona.

Fakta: Landslagstjejer med invandrarbakgrund under 2005
* A-landslaget:
Jane Törnqvist, Djurgården/Älvsjö
Ä U21-landslaget:
Nera Smajlic, Bälinge
Hodan Siid-Ahmed, AIK
* F19-landslaget:
Nazanin Vasaghpaneh, AIK
* F16-landslaget:
Kosovare Asllani, Vimmerby

I år har ingen tjej med invandrarbakgrund spelat i A-eller U21-landslaget. Nazanin Vasaghpaneh, Kosovare Asllani och så Dalsjöforstjejen Jessy Sharro (separat reportage) har däremot spelat i flicklandslagen.

Damlandslagsspelare med utländsk bakgrund genom tiderna
Elva spelare som är första eller andra generationens invandrare – minst en utländsk förälder – har spelat i det svenska A-landslaget på damsidan.
Åtta av dem har nordisk bakgrund – sju finländsk och en norsk. De med utomnordisk härkomst är:
Jane Törnqvist – mamma från Filippinerna
Eva Zeikfalvy – föräldrar från Ungern
Anika Bozicevic – föräldrar från Kroatien

Andratext:

– Det är lite svårt att hålla tjejlag, det finns många problem. Invandrartjejerna är lite blyga, sedan är det emot mångas tradition. Men hos oss får de gärna spela, säger George Sargon Aydin i Assyriska Botkyrka.

Han var med och drog i gång ett damlag inom den assyriska kulturföreningen i Botkyrka utanför Stockholm. Truppen innehåller nu spelare av flera olika nationaliteter.

Det är tredje året de är med i en serie, och det har totalt blivit 16 poäng. I år står man på noll poäng och målskillnaden 0–40 efter fyra omgångar.

– Förlusterna gör inte så mycket. Det viktigaste för oss är att kunna behålla laget, och de spelar ju fortfarande…

Tomas Bengtsson på Stockholms Fotbollsförbund har sett hur invandrarklubbarna försöker starta flicklag, men att spelarna verkar lägga av när de kommer upp i tonåren.

– Upp till en viss ålder verkar det funka, även om det inte finns många invandrar-flicklag heller, säger han.

Noterbart är att stora distrikt som Skåne och Göteborg aldrig haft några dam-invandrarlag.

I Borås har iranska Pars IF ett damlag – som spelar basket. Basket är också en av mycket få sporter som lockar invandrartjejer.