Kategoriarkiv: Thomas Dennerby

Dennerbys fina facit

Publicerad den av
Svara

Här är Thomas Dennerby:s sista startelva som svensk förbundskapten: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Antonia Göransson – Lotta Schelin.

Det är en ovanligt offensiv uppställning för att vara Dennerby. Kanske till och med en för offensiv uppställning, det finns ju bara en bollvinnare på mittfältet. Fast även det här laget bör kunna ge i praktiken EM-klara Holland en bra match.
Det enda som överraskar mig lite med startelvan är att vår klart bästa poängspelare i OS, Marie Hammarström, inte får vara med.

Att Dennerby skulle spelar Lindahl i målet är ju däremot ingen överraskning. Men som jag ser det är det förbundskaptenens stora misstag under de sju år han lett oss.

För jag har hört och läst om att Sverige har tappat mark under Thomas Dennerby. Det är ju helt fel. De som säger det har ingen koll.

Och visst man kan känna vibbarna av misslyckande när man läser dagens rubrik på damfotboll.com: ”Ändå inget dåligt facit när Thomas drar slutstrecket”.

Nej, Dennerby har inget dåligt facit. När han tog över som förbundskapten i juli 2005 var Sverige rankat sexa i världen. När han nu lämnar över till Pia Sundhage är Sverige rankat – sexa.
Dennerby har gjort ett stabilt och bra jobb under sina dryga sju år. Han har hållit kvar Sverige i världstoppen – och det är bra gjort.

För titta här. Så här såg toppen av damfotbollens världsrakning ut för sju år sedan:

1) Tyskland
2) USA
3) Norge
4) Brasilien
5) Frankrike
6) Sverige
7) Nordkorea
8) Kina
9) Danmark
10) Italien
11) Japan
12) Kanada

Nu ser världsrankingen ut så här:

1) USA (310 miljoner)
2) Tyskland (82 miljoner)
3) Japan (126 miljoner)
4) Brasilien (201 miljoner)
5) Frankrike (64 miljoner)
6) Sverige (9,5 miljoner)
7) Kanada (33 miljoner)
8) England (GB – 60 miljoner)
9) Australien (20 miljoner)
10) Italien (62 miljoner)
11) Nordkorea (23 miljoner)
12) Danmark (5,5 miljoner)

Siffran bakom respektive land visar ländernas folkmängd i oktober 2011 – enligt wikipedia.

Jämför listan från 2005 med den från 2012, och se att Sverige är det enda land med färre än 60 miljoner invånare som låg på topp tio för sju år sedan – och som fortfarande ligger kvar. Det är imponerande.

Och verkligheten är ju bättre än så. För under nästan hela Dennerbys sjuårsperiod har vi legat på en högre placering än sexa. Större delen av tiden har vi faktiskt legat topp fyra. Så trots att damfotbollen utvecklats enormt sedan 2005 är vi med bland de länder som leder utvecklingen.

I länkad artikel på damfotboll.com konstateras att Dennerby har 25-3-0 i kvalmatcher till stora mästerskap. Och att samma siffror i mästerskapens gruppspelsmatcher är 9-4-2. Det är två fantastiska tabellrader.

Trots det har Dennerby ryktet om sig att vara en förlorare. Och hans facit i stora mästerskap är trots allt inte lysande:

* VM 2007: Utslagna i gruppen
* OS 2008: Utslagna i kvartsfinal
* EM 2009: Utslagna i kvartsfinal
* VM 2011: Brons
* OS 2012: Utslagna i kvartsfinal

Det innebär att Dennerbys statistik i mästerskapens utslagsmatcher är 2-0-4. Och det är förstås de siffrorna som gjort att han fått en förlorarstämpel.

Fast om vi skall vara ärliga har Dennerby haft ett sämre spelarmaterial att jobba med än föregångaren Marika Domanski-Lyfors. Det laget peakade 2003–05, en period där de spelade minst semifinal i tre raka mästerskap. Och kärntruppen där var på väg ner när Dennerby tog över.

Han har fått påbörja en generationsväxling, och jag tycker att han skött det bra.

När jag har träffat Dennerby har han varit trevlig och prestigelös, en person som det är lätt att tycka om. Men alla spelare har inte varit på hans sida de senaste åren, och därför var det dags nu att ge landslaget en ny energikick.

Så med bara timmar kvar på en era säger vi tack Dennerby, välkommen Sundhage.

Hur tänker damfotboll.com?

Publicerad den av
Svara

Som bekant har jag tidigare under året kritiserat http://www.damfotboll.com – svensk damfotbolls hemvist nummer ett på internet. Jag gjorde det bland annat i det här inlägget.

I kväll känner jag att det är dags att följa upp kritiken. Både på gott och på ont. För jag mådde dåligt när jag surfade in på sidan alldeles nyss. Frågan som väcks är: hur tänker man när förstasidan ser ut så här?

Huvudrubrik den 4 september 2012

Det värsta är att sidan inte hade behövt se ut på det här viset.

För faktum är att jag tycker att damfotboll.com har haft flera bra artiklar på sistone. Man har gjort lovande försök att ställa viktiga frågor.

Ett lysande exempel är dagens artikel med Nilla Fischer och Caroline Seger. Jag tänker på den här, där de får stå till svars för kritiken av Thomas Dennerby. Det är i högsta grad relevant och intressant läsning.

Nämnd artikel är naturligtvis dagens höjdpunkt på damfotboll.com. Det är en artikel de bör känna sig stolta över, vilket i sin tur givetvis bör innebära att den skall ligga i topp ända tills den blir gammal – eller man har någon ännu bättre grej.

Men icke.

I stället toppar man alltså i kväll med en sammanfattning av den senaste omgången av flickallsvenskan – vinklat på en fem dagar gammal match. Pinsamt.

Man undrar ju om det här kan vara kul för skribenterna på damfotboll.com. För som jag ser det måste sidan vara sämst i Sverige på att marknadsföra sina egna toppartiklar.

* När jag ändå är inne på avdelningen kritik mot damfotboll.com så kan jag inte låta bli att ta upp det här inlägget. Det är verkligen någon form av bottennapp i bristfällig research.
För en sak kan man vara säker på efter att ha läst eländet, nämligen att Thorsten Frennstedt aldrig har varit på ishockey i Borås. För hallen är varken nybyggd eller försedd med några loger. Det finns inte ens en cafeteria i Borås Ishall.
Och trots LdB FC Malmös jobbiga läge så betalar nog den damallsvenska klubben både högre löner och har större omsättning än tvångsnedflyttade BHC.
Faktum är ju att Dalsjöfors hade bättre förutsättningar än hockeyn i Borås – tjejerna spelade ju på Borås Arena.

Inte mycket nytt i Dennerbys sista trupp

Publicerad den av
1

Thomas Dennerby har just presenterat sin sista trupp som förbundskapten för damlandslaget. Och den innehåller inget nytt.

Eller. Jämfört med OS är förstås Sara Larsson tillbaka. Fast hon är ju knappast ny i landslagssammanhang.

Dennerby har tagit ut 19 spelare. Övriga 18 fanns med bland de 22 i bruttotruppen till OS. Men han plockar in OS-reserverna Stina Segerström och Kristin Hammarström på bekostnad av Malin Levenstad och Sofia Lundgren.

Däremot är de båda andra OS-reserverna, Jessica Landström och Susanne Moberg, således utanför truppen.
Det innebär att 16 av de 18 ordinarie i OS-truppen samt två av de fyra reserverna alltså är med.

Med tanke på att Dennerbys jobb snart är över så var det inte annat att räkna med, än en trupp bestående av gamla pålitliga kort. Eventuella förändringar får Pia Sundhage stå för.

Här är en länk till truppen i sin helhet.

För övrigt sitter jag och ser på den andra semifinalen i F20-VM samtidigt som jag skriver det här inlägget. USA är finalklart, och där kommer man att få möta Tyskland.

Tyskorna leder nämligen med 3–0 mot Japan efter 32 minuter. Och Dzsenifer Marozsan har visat varför hon är guld värd för Tyskland. Redan i första minuten stod hon för ett mästerverk. ”Maro” som hon kallas gjorde först en läcker tvåfotare, och följde upp med en precis yttersida i djupled till Melanie Leupolz, som gjorde 1–0. Innan matchen var en kvart hade Marozsan även lobbat in 2–0-målet.

3–0 nickade för övrigt Lena Lotzen efter en hörna. Det tyska laget är helt överlägset i den här turneringen – och i världen. När man ser dem spela är det svårt att förstå hur Sverige kunde slå ut 19-åringarna i våras.

Pia är större än sporten

Publicerad den av
Svara

Vid lunchtid i morgon presenterar Thomas Dennerby sin sista landslagstrupp. Det känns hett, eller hur?

Pia Sundhage

USA:s förbundskapten Pia Sundhage

Nej, faktum är ju att truppen känns totalt ointressant. För tillfället är det bara Pia Sundhage som är intressant i svensk damfotboll. Och det är samtidigt både bra och illavarslande.
Jag hörde henne förresten säga så här till SVT i dag: (Hon gjorde det i en intervju som gjordes i samband med dagens välbesökta presskonferens på Råsunda)

”Jag var med en gång i tiden då jag inte fick spela fotboll – för att jag var flicka. Och här står vi nu på en fin gräsmatta i Sverige och det är ett intresse – inte bara för mig som förbundskapten, utan även för laget och för damfotboll.”

Fast tyvärr har Sundhage fel. Intresset är för henne – och bara för henne. Nyfikenheten på laget är tyvärr nära noll. För det lär inte vara anstormning till Dennerbys presskonferens i morgon. Och det lär knappast vara anstormning till Gamla Ullevi för Hollandskampen om knappt två veckor heller.

För minns att vi har spelat tre landskamper på hemmaplan i år. Vi har mött de tre OS-medaljörerna Kanada, USA och Japan. Och publiksiffrorna har varit 2073, 2752 och 5183. Alltså totalt 10008 åskådare mot världens tre bästa lag.

I Borås har Elfsborg femsiffrigt publiksnitt i allsvenskan. Jämför det med vårt damlandslag, som alltså behöver tre matcher för att nå femsiffrigt. Och vi snackar matcher, där vi möter världens största stjärnor.

Så tyvärr, det finns inte något stort intresse. I varje fall inte för laget och sporten.

Men det finns för Pia Sundhage som person. Hittills har pådraget från svensk media varit imponerande stort. Hon har synts och hörts överallt. Kanske kan det också leda till intresse för vårt landslag på sikt. Vi får hålla tummarna för det.

Fast pessimisten i mig är inte så säker på att så blir fallet. Tyvärr.

Kanonstart av Sundhage – som måste få en ärlig chans

Publicerad den av
2
Coach Pia Sundhage

Pia Sundhage

Pia Sundhage är klar som svensk förbundskapten – och lyckan bland landets största damfotbollssupportrar vet inga gränser. Sedan i går eftermiddag har jag sett så många överdrifter att man undrar vad som händer.

För läser man på twitter får man bilden av att Sundhage är världens genom tiderna största fotbollsledare – och allt hon tar vid blir till guld.

Och det blir värre. Jag hörde nyss på P4 Extra att fler än hälften av programmets webbläsare tror att Sundhage kommer att leda Sverige till OS-guld.

Lugn nu.

Drömmar är kul, men låt dem vara drömmar. För med de orimliga förväntningar som vi redan lagt på Sundhages axlar så kan hon ju inte lyckas. Vinner hon VM- och OS-guld är det bara som det skall. Allt annat är fiasko.

Som jag tidigare skrivit hade helst sett att hon tagit vägen om herrfotbollen. Att få bli den som bryter den tråkiga könsbarriären är något mycket större och viktigare än att bli svensk förbundskapten.
Men risken är stor att hennes marknadsvärde sjunker nu. För även om jag har full tilltro till hennes förmåga att bygga lag så är det svenska spelarmaterialet väldigt mycket sämre än det amerikanska.

Det har spelats sex VM och fem OS i fotboll för damer. På de elva turneringarna har USA aldrig kommit sämre än trea. De tar alltså alltid medalj – oavsett vem som leder dem. Sex gånger har USA vunnit guld.

Sverige har aldrig tagit guld. Vi har tagit tre medaljer i VM, och noll i OS.

Pia Sundhage kom alltså till ett dukat bord i USA. Hon kom de regerande olympiska mästarinnorna – till en vinnarkultur. Hon kom till ett land som har ett 50-tal spelare av hög världsklass.

Hon kommer inte till ett dukat bord i Sverige. Inte alls. Hon kommer till ett land som har knappt ett tiotal spelare av hög världsklass. Fast vi är på uppgång igen. Det blev VM-brons i fjol, och kvartsfinal i OS i år – trots att vi hade en mängd tunga skador.

Hopppas inte att någon tror att jag är ute efter att förringa Sundhages insats i USA. Jag vill bara klargöra att det är helt andra förutsättningar som gäller där.

Men Sundhage har lärt sig allt om vinnarinstinkt i USA, och förhoppningsvis kan hon överföra de kunskaperna på vårt svenska lag. Och som inspiratör är hon svåröverträffad. Det vet alla som träffat henne.

Hon intervjuades nyss i P4 Extra. Där sa Sundhage att hon att framgångsreceptet i Sverige blir att inspirera spelarna, och påminna dem om de mål som de själva varit med och bestämt. Hon sa också att:

”Det är Lotta Schelin som skall göra sin bästa match när det verkligen gäller. Det är Caroline Seger som bestämmer sig för redan nu, att det här skall vi göra ihop.”

Det är två tydliga signaler om att Sundhage vet vad som gäller i Sverige. Och att hon tänker sätta hård press på sina stjärnor. De måste bära resten av laget.

Här har Sundhage en stor fördel i att det är hon som är stjärnan. Det är henne alla dyrkar – inte spelarna. Alltså kommer hon ha ett övertag på spelarna från start. Det är liksom inte läge att sticka upp.

Personligen tycker jag att det var en kanonstart på det nya jobbet.

Genom att flytta pressen till de viktigaste spelarna visar hon direkt vem som bestämmer. Nu skall bara spelarna ta emot de hårda passningarna på rätt sätt.

För övrigt undrar jag om alla som jublat över Sundhages ankomst verkligen har koll på vilken ledarstil hon har. Hon är inte en sådan som byter hit och dit.
Tvärtom gör hon som Thomas Dennerby, och väljer ut elva spelare som får fullt förtroende. Och det skall mycket till innan hon ändrar i laget. Så på den fronten lär det inte bli någon förändring.

Jaja. Nog om det här. Nu återstår det bara att hälsa Pia Sundhage välkommen hem. Och önska all lycka.

Pia hyllas av alla

Publicerad den av
Svara
Pia Sundhage

Pia Sundhage håller presskonferens

Som alla garanterat redan har hört så väljer Pia Sundhage att lämna USA. Och hon kommer med mycket stor sannolikhet att presenteras som svensk förbundskapten inom en mycket kort framtid.

Jag skall ge mina synpunkter på det ganska snart. Men först synpunkter från USA:s spelare. Jag har kollat twitter under eftermiddagen och noterat att det är genomgående hyllningar.
Visst fick Thomas Dennerby ett och annat tack av sina spelare när han avgick. Fast Sundhage får hyllningar i en lite högre division.

Under trenationsturneringen i våras bad jag fyra av USA:s affischnamn ge sina kommentarer om Sundhage. Det var rejäla hyllningar.
Visst var det på ett sätt givet att spelarna skulle vara positiva. För vem vill hamna på kant med sin chef bara någon månad innan OS?
Fast man känner vad som kommer från hjärtat, och vad som sägs bara för sakens skull. Och alla spelarna blev uppriktigt glada över att få berätta sin syn på Pia. Och det kändes som ärliga hyllningar.

Tillbaka till dagens twitterhyllningar. Här är ett urval:

Hope Solo:

”Vilken resa vi har haft. Tack Pia… …Pia har låtit oss vara individer, samtidigt som hon visat oss vad ett LAG är. Hon har lett oss till två guld, ett silver OCH vi har spelat vacker fotboll.”

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Alex Morgan:

”Vilken fantastisk resa det har varit för mig de senaste tre åren under Pia. I har lärt mig så mycket, men huvudsakligen att njuta på vägen. Tack Pia.”

Carli Lloyd och Pia Sundhage

Carli Lloyd:

”Det har varit en absolut ära att spela för Pia. Under de senaste fem åren har hon lett vårt lag till tre finaler – två guld och ett silver. Jag vill tacka Pia för allt hon har gjort för laget och för mig. Hon har trott på mig från dag ett, och låtit mig växa som spelare.”

Heather Mitts:

”Under fem år tog Pia oss till två OS-guld och ett VM-silver. Nästa förbundskapten har stora skor att fylla ut. Tack och ett stort lycka till.”

Sydney Leroux:

”Jag har älskat att spela för Pia, även om det var under en kort period. Hon gav mig en chans att bli del av något stort, och jag kommer att vara tacksam för alltid.”

Den roligaste hälsningen via twitter har nog ändå USA:s damlandslags eget twitterkonto bjudit på. De lade nämligen upp den här länken, med Pias favoritartister Simon & Garfunkel, Homeward Bound.

Strax är det avspark i Pia Sundhage:s sista match som förbundskapten för USA.

Dennerby slutar – då är jakten på Pia i gång

Publicerad den av
Svara
Thomas Dennerby

Thomas Dennerby

Valet var väntat, och enkelt. Thomas Dennerby slutar som förbundskapten.

Sedan Caroline Seger:s – och i viss mån även Lotta Schelin:s – svidande kritik efter kvartsfinalförlusten mot Frankrike i OS har Thomas Dennerby:s dagar som svensk förbundskapten varit räknade.

Spelare som Dennerby byggt sitt lag kring ville inte ha kvar honom. Då hade han både gjort sig själv och svensk damfotboll en otjänst genom att försöka stanna kvar.

Jag har tidigare skrivit om att Dennerby är en man som det är svårt att tycka illa om. Han är genomtrevlig, och nästan alltid glad. Men också att det var dags för ett byte.

Visst, den nya förbundskaptenen får inte lång tid på sig inför EM på hemmaplan. Men som jag också skrivit så bör ett nytt lagbygge inte genomföras på allvar förrän efter EM. För då väntar ju två år utan stora mästerskap.

Vem kommer då efter Dennerby?

Det namn som i princip alla ha överst på sin lista är Pia Sundhage. Hon kommer förstås att få frågan. Och om hennes högsta dröm är att bli svensk förbundskapten skall hon förstås slå till. Om det däremot är att bli första kvinna att träna ett manligt elitlag bör hon vänta. Jag resonerade kring det i det här inlägget.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

När jag här gick igenom vilka förändringar jag vill se i landslaget det kommande året nämnde jag tre andra tänkbara kandidater:

* Torbjörn Nilsson
* Magnus Wikman
* Tony Gustavsson

Jag har nu under dagen på olika ställen att även sett de här namnen florerat i olika tidningar:

* Martin Sjögren
* Calle Barrling
* Andreé Jeglertz
* Stefan Rehn
* Hope Powell
* Elisabet Gunnarsdottir

Oavsett vem det blir så står denne någon inför en väldigt stor, och svår utmaning. För damfotbollen i världen utvecklas i hysteriskt hög takt för tillfället. Och det är knappast Sverige som leder utvecklingen. Trots det kommer den nya förbundskaptenen förväntas ta medalj i alla mästerskap.

Thomas Dennerby kunde inte trolla. Vi får hoppas att den nya förbundskaptenen kan det…

Önskvärda förändringar i landslaget inför EM

Publicerad den av
6

Startelvan mot Tyskland i Algarve cup

Den 10 juli nästa år inleds EM i Sverige. Eftersom det känns som att Thomas Dennerby varken kan, eller vill vara kvar som förbundskapten innebär det att den nya kaptenen har mindre än elva månader på sig att bygga nytt.

Jag vet att många tycker att det skall rensas rejält i landslaget nu efter OS. Jag tillhör inte den gruppen.
Att bygga ett nytt lag är nämligen inget man gör i en handvändning. Det tar väldigt lång tid, och det krävs mycket testande att få alla bitar att falla på plats.

Sverige lyckades med konststycket i VM i fjol. Och Kanada lyckades i OS i år.
Men i båda fallen hade det testats på ganska många sätt innan bitarna föll på plats. För Sverige gjorde de flesta det precis innan VM med Annica Svensson och Lisa Dahlkvist. Men den sista biten, Josefine Öqvist, hittades inte förrän i tredje VM-matchen.

För Kanada var det delvis slumpen som fick pusslet att gå ut. Flera skador i backlinjen tvingade fram förändringar. Och det var först i tredje gruppmatchen, den mot Sverige, som coach John Herdman hade sitt färdiga medaljlag. I det ingick genidraget att plocka in Jonelle Filigno, som fick göra det defensiva jobbet åt Christine Sinclair och Melissa Tancredi.

Men att börja experimentera vilt med den svenska elvan nu känns inte som någon bra idé. Utan stommen måste komma från VM- och OS-lagen. För så långt efter topplagen är vi ändå inte. Inte om alla är skadefria.

En huvudfråga är vem som skall leda laget. Pia Sundhage är förstås drömnamnet. Fast är det sannolikt?
Bakom Sundhage är kandidaterna inte jättemånga. Magnus Wikman är ett namn som förekommit. Jag tycker att det låter intressant.
Ett annat spännande namn är Tony Gustavsson, som ju bara skrivit korttidskontrakt med Tyresö. Mer om det kommer förresten i ett senare inlägg. Ett fjärde namn som hade känts klockrent är Torbjörn Nilsson.
Ja, jag vet att det hade varit önskvärt med en kvinna. Men tyvärr står inte de kvinnliga kandidaterna på kö.

Vem som än tar över så behövs det förstås en del förändringar. Som jag ser det är de här de viktigaste:

1) Nygammalt spelsystem
Jag tror att det är dags att återgå till 4-4-2, för att få bättre spets på vårt kontringsspel. Nästa år har vi förhoppningsvis tre fullgoda forwardsalternativ i Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist, och då bör vi köra med två utpräglade forwards.
I övriga lagdelar ökar konkurrensen när den nu skadade trion Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran kommer tillbaka.
Och så hoppas jag att Antonia Göransson äntligen får chansen att spelas in rejält på vänsterkanten. Jag förstår att hon fick begränsad speltid i OS, för hon hade tappat formen. Hennes topp inträffade i februari/mars i år, då hon höll högsta världsklass. Men på sikt tror jag exempelvis mycket mer på Göransson än på hyllade Kosovare Asllani.

2) Målvaktsbyte
Det här är en viktig punkt. Hedvig Lindahl har haft sina chanser, och bör ställas åt sidan. Tyvärr är återväxten på målvaktssidan ganska dålig, men en av Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström bör erbjudas jobbet.
Jag förordar Hammarström. Inte minst då Lundgren verkar vackla lite i sin satsning. Enligt den här artikeln i Corren tvekar hon på en fortsättning i landslaget.

Bakom Lundgren, Hammarström och Lindahl ser det tråkigt nog rätt tunt ut. Jag har sett att journalister vill matcha fram Jessica Höglander. Jag har bara sett henne en gång, och det gav inga som helst landslagsvibbar. I alla fall inte de närmaste åren.
Då sätter jag större tro till Sussie Nilsson i AIK. Kan hon snart vara redo att ta nästa steg, tro?

3) Infasning av framtidsspelare
Det är läge att fasa ut ett antal bänkspelare ur truppen, och satsa på nya, yngre. Jag ser gärna att Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och kanske även Lina Hurtig och Elin Rubensson erbjuds plats i EM-truppen. De är framtidens stjärnor, och bör få chansen att se och lära för att vara redo att bära landslaget till och i VM 2015.

OS-spelare som jag är tveksam till i framtidens landslag är i första hand Susanne Moberg, Jessica Landström, Madelaine Edlund och Lina Nilsson. Men jag har även svårt att få in Caroline Seger i 2013 års svenska landslag.
Våra två bästa matcher under VM 2011 var segrarna mot USA och Frankrike. De båda hade gemensamt att vi spelade dem utan Seger i laget.
Och utan att jag känner Seger speciellt nära så känns hon inte som någon som sprider positiv energi från bänken. Hon bör alltså ingå i startelvan, eller inte vara med alls.
Men jag vet att Seger är en av de starkaste ledarna i dagens lag. Det kommer således att krävas rejält med mod från den nya förbundskaptenen för att välja bort henne.

* Slutligen ett tips till de unga talanger, som drömmer om att bli landslagsspelare: satsa på att bli ytterback.
Det här tipset gäller både killar och tjejer. För vi har väldigt tunt beställt på positionen. Sannolikt mest för att de bästa spelarna i alla ungdomslag placeras i centrallinjen. Ytterbackar blir oftast de som inte duger till något annat.
Följden är att medan det ser ut att kunna bli mördande konkurrens på mittbackspositionen till hemma-EM så är kölistan till ytterbacksplatserna jobbigt kort. Den blir ännu kortare om Sara Thunebro gör allvar av sitt hot att sluta i landslaget.

Sverige i OS 2012, del 2 – betygen

Publicerad den av
2

Det är dags för den andra delen av två i min genomgång av Sveriges insats i OS. I del 1 hade jag ett lagperspektiv.
Nu är det dags för spelarbetygen. Jag har valt att köra med en tiogradig skala, mest för att en sådan ger lite mer spridning än den klassiska femgradiga.

Men innan betygen, här är Sveriges poängliga i OS:

1) Marie Hammarström  1+3
2) Lotta Schelin               2+0
Nilla Fischer                    2+0
4) Lisa Dahlkvist             1+0
Sofia Jakobsson             1+0
6) Lina Nilsson                0+1
Sara Thunebro                0+1
Caroline Seger                0+1
Notering: Jag har inte givit Sofia Jakobsson assist till Nilla Fischers 1–0-mål mot Sydafrika. Det hade hon nog kunnat få av snällare bedömare.

Och här är då betygen:

Tio
–

Nio
–

Åtta
–

Sju
–

Sara Thunebro

Sara Thunebro

Sex
* Sara Thunebro
Speltid: 360 minuter
Hon skulle vara ringrostig efter en säsong i Tyskland med mycket bänknötande. Men hon gjorde en stabil turnering, med matchen mot Japan som lysande höjdpunkt. Har sagt att hon överväger att sluta i landslaget nu. Känns inte som något bra beslut. ”Thunis” behövs även i hemma-EM.

Fem
* Marie Hammarström
Speltid: 334 minuter
Valet av Hammarström i startelvan ifrågasattes av många. Och visst, vid en första anblick kan det se kantigt och långsamt ut. Men skenet bedrar. För vänsteryttern blev faktiskt inte bara svensk poängdrottning. Med sin fina vänsterfot var hon inblandad i alla Sveriges tre mål mot kvalificerat motstånd. Dessutom gjorde Hammarström ett viktigt jobb i defensiven. En lagspelare som sällan får rubriker, men som är väldigt nyttig.

* Nilla Fischer
Speltid: 203 minuter
Lagkaptenen var en av få spelare som visade den järnvilja som krävs för att kunna gå hela vägen i ett mästerskap. Trots skadeproblem gjorde Fischer två mål, och hon var nära att göra ett tredje – och ta Sverige till förlängning i kvartsfinalen.

Emma Berglund

Emma Berglund

* Emma Berglund
Speltid: 360 minuter
Mittbacken var på många sätt truppens utropstecken. Lugn, stabil och positionssäker är hon helt klart en spelare att bygga framtidens mittförsvar kring. Är stark i luftrummet och således dessutom ett vapen på offensiva fasta situationer.

* Linda Sembrant
Speltid: 360 minuter
Gjorde precis som Berglund en stabil turnering. Sembrants brist på snabbhet syntes ibland, fast blev inte alls så kostsam som man kunde befara. Tvärtom spelade ”Sempan” smart och ställdes inte inför så många rena löpdueller. Är en duktig passningsspelare, och är också riktigt stark i luftrummet.

Fyra
* Lotta Schelin
Speltid: 343 minuter
Har fått mycket kritik, och var väl i viss mån en besvikelse. Mest för att vi ställde vårt stora hopp till henne, och hoppades att hon skulle få typ en åtta eller nia i betyg. Det levde inte Schelin upp till. Hon hade stora problem felvänd. Möjligen var hon plågad av sin vadskada.
Men man skall betänka att Schelin ofta lämnades helt ensam mot tre eller fyra backar. Och tittar man på höjdpunkter från de fyra matcherna ser man att hon ändå skapade några målchanser per match. Både åt sig själv, och åt laget.

* Thomas Dennerby
Med tanke på alla skador inför OS var det inget lätt lagbygge Dennerby hade. Sverige har inte direkt ett överflöd av spelare som klarar sig på högsta internationella nivå. Men Dennerby gjorde ändå ett klart godkänt jobb. Hans stora miss var valet av målvakt.

* Kosovare Asllani
Speltid: 139 minuter
Gjorde ett riktigt bra inhopp mot Japan, och hade andraassist till båda målen mot Kanada. Är en duktig, kreativ spelare. Men behöver nog bli ännu lite starkare för att klara sig på internationell nivå. Väger fortfarande lite för lätt i många dueller.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Tre
* Lisa Dahlkvist
Speltid: 304 minuter
Viljan fanns där, och den håller högsta världsklass. ”Dala” försökte verkligen, men fick inte samma lyft som i VM. För det hackade i passningsspelet. Och så var hon olycklig i kvartsfinalen. Först missade hon ett fantastiskt nickläge vid ledning 1–0. Sedan var hon alldeles för passiv i förstaläget vid Frankrikes 2–1-mål.

* Annica Svensson
Speltid: 172 minuter
Defensivt skicklig. Klarade sig bra mot Japan, trots att japanskorna ofta kom med två eller tre spelare på hennes kant. Var nära att fixa fram en svensk straff i den matchen. Gjorde sedan en stabil insats i kvartsfinalen, där hon borde haft en assist på sitt fina inlägg till Dahlkvist.

* Sofia Jakobsson
Speltid: 316 minuter
Bra på att utmana sin back, och skaffa den lucka som krävs för att komma till skott. Men måste jobba mycket på passningsspelet. Hennes förstatouch håller nämligen inte internationell klass. Och för att kunna ta nästa steg behöver hon kunna vägga sig förbi motståndare också. Defensivt kändes hon vilsen som yttermittfältare.

* Johanna Almgren
Speltid: 120 minuter
Vårens skada ställde till det, och Almgren hittade inte tillbaka till den fina form hon hade i mars. Hon gjorde ett bra inhopp mot Kanada, där hon vann flera bollar, och spelade väl. Men missade chansen att bli matchvinnare.

Lina Nilsson

Lina Nilsson

Två
* Lina Nilsson
Speltid: 192 minuter
Hade ett fint assist till 1–0-målet mot Kanada, och är duktig i offensiven. Men en back som har så uppenbara problem med att försvara är inte redo för internationella mästerskap. Se bara hennes agerande vid Kanadas 1–2-reducering. Hon är alldeles för mycket bolltittare. Det är inte acceptabelt att helt missa Tancredis löpning där.

* Caroline Seger
Speltid: 360 minuter
Spelsystemet konstruerades för hennes skull. Men det stod tidigt klart att Seger inte klarar rollen som svensk tia. Hon är briljant i korta stunder, men försvinner sedan helt ur matcherna under alldeles för långa perioder. Och var inblandad i alldeles för få målchanser framåt. Föll dessutom hem i planen för mycket, och blev varken ett offensivt hot, eller understöd till Lotta Schelin.

* Hedvig Lindahl
Speltid: 360 minuter
Gjorde en utmärkt insats mot Japan. Men bjöd på tavlor både mot Sydafrika och Frankrike. Den första kostade inte så mycket, den andra gjorde att Sverige fick åka hem. Viktigast för en målvakt är att vara stabil, och ta alla bollar som man bör ta. Kan man krydda det med några kanonräddningar är det lysande. Lindahl tar tyvärr inte alla de bollar hon skall ta. Och då är betyget inte heller godkänt.

En
–

Antonia Göransson (speltid: 29 minuter) och Madelaine Edlund (8 minuter) spelade för kort tid för att få betyg. Sofia Lundgren och Malin Levenstad spelade inte alls.

Jag vill klargöra att jag sett matcherna på tv. Jag sätter egentligen helst inte betyg från tv:n, för man missar ganska många löpningar när man inte ser matcher live.

Sverige i OS 2012, del 1

Publicerad den av
1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Handen på hjärtat, visst bör Sundhage nobba Sverige?

Publicerad den av
1

När skall Pia Sundhage ta över som svensk förbundskapten?

Frågan har varit uppe rätt ofta de senaste åren. Och sedan Sverige åkte ur OS i fredags har den blivit hyperaktuell. Så aktuell att den till och med lämnade sportsidorna och kom upp på ledarplats i Aftonbladet.

Aftonbladets ledare om Sundhage

Den här sidan var lämpligt nog inne i Aftonbladet i torsdags, alltså på finaldagen. I går hade sedan varje svensk tidning med lite självaktning sportkrönikor på samma tema.

Och i dag var Sundhage hos SVT och fick svara på frågor. Klippet finns här. Jag har inte sett det ännu, och det är 20 minuter långt.

Men jag har förstått att Sundhage återigen sa att det är en dröm att bli svensk förbundskapten. Men att hon också sa att hon skall prata med USA:s förbund i dag, och att hon har ett drömjobb som det är nu – och att resursfrågan är avgörande för hennes framtid där.

Sverige verkar alltså inte stå högst på hennes önskelista i nuläget.

Och jag tycker i så fall att det är helt rätt.

För jag tycker att det är hög tid att en kvinna får ta över som chefstränare i ett elitlag inom herrfotbollen. Inte för att jag tycker att allsvenskan är mer prestigefylld än OS och VM med USA, för det gör jag förstås inte – inte alls.
Men det finns barriärer som är viktigare att medaljer.

Jag tror att barriären bör brytas i Sverige – eller möjligen i USA. Och den kvinna som är närmast att göre det är just Pia Sundhage.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Så länge hon är kvar hos USA:s landslag är hennes marknadsvärde som högst. USA är bäst, har överlägset flest toppspelare, och dessutom inga riktigt stora mästerskap förrän VM om tre år. Det gör att Sundhage kommer att kunna leva på sitt OS-guld i flera år.

Tar hon över efter Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget kan marknadsvärdet däremot sjunka snabbt.
Visst kan Sverige ta EM-medalj nästa år. Men det är långt ifrån säkert. Och vid missad medalj är hon plötsligt väldigt långt ifrån glödhet.

Jag har förstått att Sundhage själv är sugen på att bryta barriären. Och för damfotbollen skulle det vara ett mycket viktigare steg än att Sverige får en ny förbundskapten.

Jag hoppas verkligen att någon klubb är beredd att ge Sundhage chansen. Gais hade ju mått bra av hennes entusiasm. Och Örebro. Plus ganska många fler.

Och efter det, när barriären är bruten – då vill jag att Pia Sundhage blir svensk förbundskapten. Visst vore det stort?

Sundhage har också brister

Publicerad den av
2
Pia Sundhage

Pia Sundhage

För att undvika missförstånd vill jag direkt slå fast att jag är en stor beundrare av Pia Sundhage. Hon är en fantastisk människa, och en stor fotbollstränare.

Hon är alltid tillmötesgående när man träffar henne. Och att hon mitt under OS ställde upp och chattade på http://www.bt.se i en timma och 32 minuter är helt makalöst. Har du förresten missat chatten finns den här.

Jag skulle gärna alltså se att Sundhage tar över vårt landslag nu efter OS. Och jag hoppas verkligen att hon snart blir den första kvinnan att träna ett herrlag på elitnivå.

Men. Skulle det mot förmodan vara hon som är vår nästa förbundskapten innebär det inte automatiskt att Sverige blir världsettor. Inte ens nära.

Sundhage är en inspiratör och glädjespridare. Och hon har gedigna kunskaper i ämnet fotboll. Men hon kan inte trolla. Och hon tar inte alltid ut det allra bästa laget, eller truppen.

Sverige kommer inte att börja spela kortpassningsfotboll á la Japan bara för att vi får ny förbundskapten.
Minns att vi tog VM-brons i fjol på hårt arbete, en stark defensiv – och vassa kontringar. Den som tar över efter Thomas Dennerby gör förstås bäst i att bygga sitt spel kring de styrkor som finns i vårt landslag. Alltså stabilitet och kontringsspel.

Kollar vi på Sundhages jobb i USA är det inte på något sätt jämförbart med hur det skulle bli i Sverige. USA har en hel hög duktiga spelare i varenda åldersgrupp. De skulle säkert kunna sätta ihop fem–sex landslag som skulle kunna konkurrera om medaljer i OS.

Sverige har vissa åldersgrupper där inte en enda spelare håller på internationell nivå. Stor skillnad.

I USA har Sundhage kunnat handplocka spelare efter sin fotbollsfilosofi. I Sverige skulle hon i mycket större utsträckning få välja spelsätt efter spelarmaterialet.

Och trots att USA i morgon gör sin tredje raka stora mästerskapsfinal under Pia Sundhage så gör även hon misstag. Och omdiskuterade laguttagningar.
Det finns rätt många experter i USA som exempelvis inte håller med Sundhage om att den fyrbackslinje hon spelar med i OS är den bästa.

Och i OS nu har hon chansat med en extremt offensiv trupp. Den chansningen höll på att fälla laget i semifinalen.
För sedan truppens enda defensiva mittfältare, Shannon Boxx, fick problem med ena baklåret har USA:s lag blivit framtungt. Eller skall jag i stället säga att det är för offensivt balaserat, med hela sju spelare som är mer offensiva än defensiva.

I Boxx frånvaro spelar Carli Lloyd och Lauren Cheney på centralt mittfält. Båda är i första hand offensiva. Och ingen av dem lyckades få tag på Christine Sinclair i den farliga ytan mellan backlinje och mittfält senast.

Att USA dessutom har en omskolad forward i Kelley O’Hara som vänsterback utnyttjade också Kanada framgångsrikt. O’Hara brukar ju oftast mest få anfalla. Hon har sällan satts på svåra defensiva prov. Och när Kanada började ställa svåra frågor – då ställdes O’Hara svarslös flera gånger.

Offensivt bytte Sundhage spelsystem till 4-2-3-1 med Abby Wambach som ensam forward efter fjolårets VM. Trots att Alex Morgan var bättre än Wambach hela vintern så krävdes det en hel hög stormatcher från ”Baby Horse” – som hon kallas – innan hon fick sin välförtjänta startplats. Det var ju först i samband med Algarve Cup som Sundhage ändrade tillbaka till 4-4-2, och gav plats för både Morgan och Wambach.

Men trots att USA troligen får spela med sin framtunga uppställning även i torsdagens final så tror jag att de vinner. De vinner trots att Japan nu har sett var svagheterna finns.
Jag tror på Sundhages lag som guldmedaljörer eftersom offensiven är så stark att den kompenserar de defensiva bristerna.

Dags för Dennerby att lämna – men Seger borde ha väntat

Publicerad den av
Svara

Den viktigaste frågan kring landslaget den närmaste tiden lyder: Dennerby, eller inte Dennerby?

Frågan har varit uppe flera gånger tidigare, och har nu alltså blossat upp igen. Nytt är att den är initierad från spelarhåll den här gången. Caroline Seger sa rakt ut efter förlusten mot Frankrike att det kan vara dags för något nytt.

Uttalandet är intressant på många sätt. Så många att jag knappt vet var jag skall börja.

Caroline Seger

Caroline Seger

Men jag börjar med att hylla Segers mod. För låt oss spola tillbaka bandet till maj månad. Då skrev jag ett inlägg här på bloggen som väckte uppmärksamhet, Var är damfotbollens starka röster?

Efter det följde en debatt, där jag i det här inlägget lanserade just Seger som en tänkbar damfotbollsdebattör.

Nu har hon visat att hon i alla fall har modet att ge damfotbollen stora rubriker.

Men jag vet ändå inte om jag jublar så mycket över hennes tajming.

För jag kan spontant säga att min första tanke när jag läste om utspelen var att det kanske behövs en förbundskapten som vågar ta bort just Seger ur startelvan.
Mer om det senare.

Efter förlusten mot Frankrike hade jag helst sett att Seger rannsakat sig själv, och sina lagkamrater. För det var inte i första hand Thomas Dennerby:s fel att vi åkte ur OS. Det var spelarna som inte presterade.
Den berättigade tränarkritiken kunde Seger ha sparat till ett bättre tillfälle, där den dessutom fått större genomslag. För nu drunknade hennes utspel i all annan OS-bevakning.

Så till själva frågan om Dennerbys framtid. Jag är också av uppfattningen att det är dags att byta förbundskapten. Det behövs något nytt.

Fast sanningen är ju att jag i år inte har så hemskt mycket kritik att komma med mot förbundskaptenen.
Tvärtom har jag tyckt synd om Dennerby, vars jobb gjorts näst intill omöjligt av alla skador. Sanningen är ju att det lag han har att jobba med inte är bättre än så här.

För i vilken av årets landskamper har Sverige visat olympisk medaljkapacitet?

Visst har Dennerby gjort misstag. Det största är valet av sista utpost – att han stått fast vid Hedvig Lindahl. För tyvärr har ju hon gång på gång visat att hon inte är någon internationell toppmålvakt.

Medan USA, Japan, Frankrike, Tyskland med fler har målvakter som vinner matcher åt sina lag så kan jag inte minnas när Lindahl senast vann en viktig mästerskapsmatch åt Sverige. Har hon någonsin gjort det?
Visst, hon var väldigt bra mot USA i fjolårets VM. Fast den räknas inte, för i praktiken var det en betydelselös match.

Och vad värre är. Lindahl har gjort missar, som lett till att vi har förlorat viktiga matcher.

När man väljer sista utpost föredrar jag att man satsar på någon som är stabil, som sällan gör enkla misstag. Och därför förordar jag Kristin Hammarström.
Så vem som än blir förbundskapten efter OS, så hoppas jag att denne ger Göteborgs målvakt förtroendet.

Nu, med facit på hand kan man även ha synpunkter på Dennerbys spelsystem. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det nog hade varit bättre att kört 4-4-2 med Lotta Schelin och Sofia Jakobsson som forwards. Och med Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer som centrala mittfältare.
Fast det här är egentligen ingen kritik mot Dennerby. För med tanke på hur truppen såg ut i våras så förstår jag att han satsade på att köra med 4-2-3-1.

Han gjorde det för att göra plats för alla i trion Fischer, Dahlkvist och Caroline Seger, vilket kändes klokt.

Men det visade sig att Seger inte är tillräckligt bra för att klara uppgiften som nummer tio. Seger är bolltrygg, och hon håller ofta högsta världsklass i 10–15 minuter per match. Men kan hon inte åtminstone dubbla den tiden så tycker jag nog att hon snarare är en spelare för bänken än för startelvan. För jag håller Dahlkvist och Fischer högre än Seger.

Tungt utspel från Seger

Publicerad den av
2
Thomas Dennerby i rutschbana

Håller Dennerby sig kvar?

Ojdå, nu händer det grejer. Caroline Seger går ut och önskar Thomas Dennerby:s omedelbara avgång både i Expressen och i Aftonbladet.

Det är ju på många sätt anmärkningsvärt. Speciellt som Dennerby har skräddarsytt sitt spelsystem kring just Seger.

Just det spelsystemet hugger för övrigt Lotta Schelin mot i den här artikeln från TT.

Tillbaka till Dennerby. Expressens bloggare Anders Nilsson verkar ha flera bra källor inne i landslaget. Han har i dag skrivit ett väldigt intressant inlägg om spelet bakom kulisserna. Läs det här.

Själv tänker jag återkomma i ärendet lite senare. Kanske redan i kväll. Nu finns det annat att göra. Utanför fönstret är det nämligen en underbar sensommardag med sol från klarblå himmel. Och på tv:n pågår både tennisfinal och ödesmatch för handbollsherrarna. Vi hörs.

Förlust i målvaktsmatchen – då tog det roliga slut

Publicerad den av
Svara

Ibland är det tråkigt att få rätt. Just nu är verkligen ett sådant tillfälle. För det blev nästan exakt som jag förutspått.

* Frankrike vann med 2–1, och man gjorde det för att man totalt sett var ett bättre fotbollslag än Sverige i dag.

* Frankrike gjorde båda sina mål på fasta situationer.

* Sverige orkade inte. Jag har sett att det skrivits mycket om passningskvalitet på twitter. Även Chris Härenstam och Glenn Strömberg pratade en hel del om på det i tv-sändningen.
Men passningskvalitet och ork är bästa kompisar. Orkar man inte springa, orkar man inte hålla precision och kvalitet på passningarna. Och tyvärr orkade inte Sverige springa tillräckligt mycket de sista 35 minuterna. Inte ens nära.

Som jag redan var inne på i halvtid känns det dock så onödigt. Vi fick ju en perfekt start med ledning efter ett turligt mål.

Och där kom det in en faktor som jag bortsett från inför matchen – historiken. Sverige hade ju tre raka segrar mot Frankrike. Och när vi tog ledningen fanns chansen att fransyskorna började tänka ”inte nu igen”.

Men så var det den där målvaktsmatchen. Medan Frankrikes Sarah Bouhaddi var riktigt stabil, och dessutom gjorde ett par matchavgörande räddningar så bjöd Hedvig Lindahl på kvitteringen. Lindahl gav bort segern.

Jag har tidigare skrivit att Lindahl i princip aldrig vinner några matcher åt Sverige. Tyvärr är hon ingen världsmålvakt. Hon är alldeles för ojämn.

Men tyvärr har alldeles för få spelare visat toppform under OS. Våra nyckelspelare har inte varit usla, men de har inte heller glänst.

Under VM i fjol fanns det ett närmast magiskt sken kring Lotta Schelin. Hon verkade ostoppbar. I OS har hon trampat vatten, och hon är godkänd i turneringens som helhet – men inte mer.

Sverige började köra spelsystemet 4-2-3-1 för att få ut maximalt av Caroline Seger. Men Seger har inte varit tillräckligt bra för rollen. Hon har inte orkat prestera på världsnivå i mer än 10–15 minuter per match.
Är man efterklok borde nog Sverige ha spelat 4-4-2 med Schelin och Sofia Jakobsson på topp. Men Seger har grymt hög potential, och jag förstår att Thomas Dennerby försökte få ut mesta möjliga ur sin trupp.

Men det är bara att inse att Sverige inte har tillräckligt många spelare av världsklass. Och med kvartetten Charlotte Rohlin, Sara Larsson, Therese Sjögran och Josefine Öqvist borta från OS av olika skäl tillhör vi inte världens allra bästa nationer.

Och även om vi hade hoppats på mer så är ju kvartsfinal i OS trots allt godkänt.

Jaja. Nu behöver jag tänka på annat. Dags att kika på USA–Nya Zeeland…