Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: Fotboll vid OS I Rio 2016
Fotbollsturneringen för damer i de olympiska spelen 2016 avgörs 3–19 augusti. Utöver Rio spelar man även i Belo Horizonte, Brasília, Salvador, São Paulo och Manaus.
I kväll 19.00 svensk tid spelar USA hemma mot Sydafrika. Det är lagets näst sista match innan OS. När jag såg matchschemat trodde jag spontant att amerikanskorna skulle välja att gå ut i strejk och strunta i dagens match.
Så blir det inte, trots allvarliga strejkhot.
Tydligen har landslagets planer stoppats i domstol för några veckor sedan. Tidigare i vår hävdade ju landslagsspelarna genom lagkapten Becky Sauerbrunn att de till och med kunde tänka sig att bojkotta OS i sin kamp för lika förutsättningar som herrlandslaget.
Att bojkotta OS kändes väl i och för sig som ett hot som inte skulle förverkligas. Men att de skulle sätta ner foten en och annan gång kändes troligt. Fast det får vänta till nästa år. För nu har ju domstolen hindrat spelarna från strejk under det här året.
Men kampen som förts under vinjetten ”Equal Play, Equal Pay” kommer att gå vidare i nya former. Det kan man läsa om i den här artikeln:
När de inte kunde gå den rättsliga vägen har alltså spelarna tänkt att söka folkets stöd, och på så sätt pressa förbundsledningen. Det här lär fortsätta ett bra tag till. Det är lätt att förstå när man ser tweets som den här från den pågående samlingen:
Slutligen några ord om dagens två damallsvenska matcher. I Kristianstad vann Djurgården med 2–0, vilket innebär att Stockholmsklubben redan nu kan börja planera för damallsvenskan 2017. De behöver nog någon poäng till utöver de 16 man tagit hittills för att helt säkra kontraktet, men de poängen kommer man att ta. Då är läget betydligt värre för Kristianstad, som kommer att vara tabelljumbo under OS-uppehållet.
Rosengård kommer med största sannolikhet att toppa tabellen under det uppehållet. För även om Linköping skulle vinna med åtta måls marginal i morgon mot Piteå har Rosengård ju en match till innan de tar sommarvila. I dag vann Rosengård som väntat säkert i Borlänge mot Kvarnsveden. Siffrorna blev 4–0 sedan Ella Masar gjort två av målen.
OS-lottningen är klar och för svensk del blev utfallet helt okej. Vi lottades in i grupp E med Brasilien, Kina och Sydafrika. Spelschemat ser ut så här:
* Sydafrika den 3/8 i Rio.
* Brasilien den 6/8 i Rio.
* Kina den 9/8 i Brasilia.
De andra två grupperna ser ut så här:
Grupp F: Kanada, Australien, Zimbabwe och Tyskland.
Grupp G: USA, Nya Zeeland, Frankrike och Colombia.
Spontant tycker jag att det blev tre ganska jämna grupper, vilket ju känns rättvist. Jag ser att flera svenska medier kallar E för dödens grupp. Det tycker jag är en felaktig benämning. Dels för att lagen i E har en bra väg fram i slutspelet, dels för att jag faktiskt tycker att G är tuffast.
För svensk del borde det finnas rätt goda möjligheter att samla tillräckligt med poäng för att avancera. Sydafrika är ju en match vi bara skall vinna. Brasilien och Kina är starka lag, men lag som ligger på ungefär samma nivå som Sverige. Alltså lag som det absolut inte omöjligt att ta poäng mot eller besegra.
Slutspelsträdet ser ut så här:
E1 – F3/G3
G1 – E3/F3
E2 – F2
F1 – G2
Där har alltså Sverige hamnat i bästa möjliga grupp. Vinnaren möter en trea och tvåan möter en tvåa. Det är alltså bra chanser för svensk del att nå semifinal – om vi slutar etta eller tvåa i gruppen. Avancerar vi som trea väntar däremot USA eller Frankrike, så det kanske inte är något klockrent alternativ.
Slutspelsträdet skulle alltså kunna se ut så här:
Kina–Kanada/Nya Zeeland
USA–Brasilien/Kanada
Sverige–Australien
Tyskland–Frankrike
Som en parentes kan nämnas att vårt herrfotbollslag i OS fick en riktigt tuff lottning. De ställs mot Colombia, Nigeria och Japan.
Hela spelschemat för OS-fotbollen, alltså både herrar och damer finns här.
På torsdag lottas gruppspelet i OS. Vid dagens damallsvenska upptaktsträff trodde 51 procent av de närvarande att Sverige tar medalj i Rio. Det var verkligen ett överraskande positivt utslag med tanke på hur landslaget har spelat det senaste året.
Men ändå intressant. Fördelningen blev förresten:
Guld 3,6 %
Annan medalj 47,3 %
Ut i kvartsfinal 32,7 %
Ut i gruppspelet 16,4 %
Det är alltså bara två dagar till lottningen, och i fredags kväll kom seedningen, där det blev klart att Sverige antingen hamnar i samma grupp som USA eller Brasilien. Samtidigt blev det klart att vi inte kan lottas in i den grupp där Tyskland och Australien kommer att ingå.
Seedningen ser alltså ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3: Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.
Som jag skrev i fredags är USA nitlotten i grupp 1. Kina är nitlotten i grupp 3 och Colombia är tuffaste motståndet i grupp 4. Vänder vi på det är Brasilien drömlotten i grupp 1, Nya Zeeland i grupp 3 och Zimbabwe i grupp 4.
Totalt sett tycker jag att man utifrån kvalitet kan dela in de tolv lagen i hela sex olika grupper. Utifrån min ranking av lagen har Brasilien fått för hög seedning, medan Kina och Frankrike har fått för låg.
Jag tänkte nu fördjupa mig lite i vilka sex grupper jag ser utifrån kvalitet. Överst är den minsta gruppen:
1) Storfavoriterna.
Den gruppen består bara av USA. USA har det största urvalet, den bredaste truppen och det starkaste laget.
USA
Amerikanskorna är förstås jättefavoriter till att bli de första världsmästarna som även vinner ett OS. Just olympiska spel har ju varit USA:s specialitet, man har nått final i alla OS och har vunnit fyra av de fem turneringarna. Som grädde på moset har USA också spelat final i de fyra senaste stora mästerskapen – och vunnit tre av dem.
Visst har det hänt en del på spelarfronten sedan OS 2012 och för all del även sedan fjolårets VM-guld. Men många delar av förändringen har handlat om en föryngring, och en positiv sådan. Jill Ellis har verkligen vågat att ge framtidens spelare chansen, och flera av dem har tagit den. Så trots att USA har bytt en del spelare, även flera riktigt bra, kommer man till Brasilien som favoriter.
Jill Ellis
Framför allt har amerikanskorna fått fantastisk ordning på sitt försvarsspel – det är helt enkelt jättesvårt att göra mål på dem. Och lag som inte släpper in några mål är ju svåra att slå…
2) Andra guldkandidater
Den andra gruppen består av de två lag som känns som utmanare om guldet, nämligen Tyskland och Frankrike. Båda lagen ligger nära USA rent kvalitetsmässigt. När tyskor och fransyskor har bra dagar är de uppe på USA-nivå, och ibland förbi.
Men båda lagen har hackat lite på sistone. Framför alla har både det nya tyska laget och det franska har visat brister i vinnarinstinkt i avgörande lägen. Tyskorna darrade när det drog ihop sig i VM i fjol – man har brister i backlinjen och numera även en oprövad målvakt. Det är ju numera ojämna Almuth Schult som är tysk etta. Även fransyskorna har en ojämn målvakt i Sarah Bouhaddi. På målvaktssidan är det således stor fördel USA.
I Tyskland har inte Silvia Neid hittat rätt stomme i det nya lagbygget. Hon har testat massor av talangfulla spelare, men inte hittat den optimala uppställningen ännu. Kanske att Tyskland helt enkelt har för många jämnbra spelare – och att det fattas någon som riktigt sticker ut.
Silvia Neid
Frankrike kändes glödhett inför och under fjolårets VM-slutspel. Men sedan dess har laget svalnat, delvis för att förbundskapten Phillipe Bergeroo håller på att testa en ny generation. Det blir spännande att se hur han matchar laget i OS, hur mycket av det nya han släpper fram och hur mycket av det gamla som behålls.
Potentialen finns där, och bredden. När landet i går säkrade sin plats i nästa års EM-slutspel mönstrade man ett helt annat lag än det som spelade i VM i fjol. Som så många gånger de senaste åren är det på forwardssidan frågetecknen finns. När Eugenie Le Sommer haft en skadedrabbad säsong har det franska laget tappat mycket av sin spets. Även viktiga tvåvägsmittfältaren Amandine Henry har varit skadeförföljd, vilket har satt ner lagets styrka. Men både Henry och Le Sommer är nu tillbaka och har ett par månader på sig att hitta toppformen.
Utöver spelare som letar toppformen har ju Frankrike sin medaljfrossa att kämpa mot. Frankrike har ju alltså fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap – inte ens i ett EM. Det känns rätt otroligt med tanke på hur bra laget varit de senaste fem–sex åren. Under den perioden har Sverige tagit två medaljer, medan fransyskorna har fallit på målsnöret varje gång.
3) Första medaljutmanarna
Den tredje gruppen är de lag som i första hand utmanar de tre stora om medaljerna. I den här gruppen sätter jag också två lag – det handlar om Asiens båda representanter, Australien och Kina.
Jag följde det asiatiska OS-kvalet ganska noga och imponerades av de här båda lagen. För Australiens del var det i första hand anfallsspelet som imponerade. Trots att man saknade några viktiga spelare gick man ut och förde matcherna på ett imponerande sätt.
Jag har inte sett alla siffror, men jag tror att Australien faktiskt dominerade bollinnehavet i alla sina matcher – alltså även mot ett bollskickligt världslag som Japan. The Matildas har massor av intressanta spelare, som är både välskolade och samspelta. Australien har verkligen ett hyperintressant framtidslag.
The Matildas
När det gäller Kina är det i första hand defensiven som imponerade. Deras spelare sätter inte många fötter på fel ställen i försvarsspelet. Laget var redan superdrillat i defensiven vid fjolårets VM-slutspel. Nu har man bytt förbundskapten till franske Bruno Bini – och även fått ett anfallsspel.
För när jag såg Kina mot Australien imponerades jag av att kinesiskorna förutom att vara blixtsnabba på att stänga australiskornas passningsvägar också hela tiden fann konstruktiva sätt att gå framåt. De har kanonspelare i centrala mittfältaren Ren Guixin, yttermittfältaren Wang Shanshan och forwarden Gu Yasha. Tyvärr spelade inte hyllade Wang Shuan när jag hade möjlighet att studera laget riktigt nära, men hon skall också vara sevärd.
Känslan är att Kina är på väg tillbaka till världstoppen på allvar. Deras lag är ungt och kanske skall ha sin topp om tre–fyra år. Samma tidsaspekt gäller egentligen också Australien.
Båda lagen åkte ut i kvartsfinal i fjolårets VM. Båda känns klart bättre i år – därmed kommer de att åka till Rio som glödheta medaljkandidater.
4) Kvartsfinallag
Den fjärde gruppen består av tre lag, de tre övriga som bör kunna ta sig vidare ur gruppspelet. Jag tänker på Brasilien, Kanada och Sverige.
Det är tre lag som knappast kommer att vinna OS-guld, men som med rätt lottning och med en formtopp i rätt läge kan ta medalj. Kanada håller på att bygga ett nytt lag efter hemma-VM. Man har många intressanta unga spelare, och känslan är att årets lag är bättre än fjolårets.
I fjol var mittlåset lagets akilleshäl. Nu har förbundskapten John Herdman hittat ett riktigt starkt mittlås med Kadeisha Buchanan och Shelina Zadorsky. På mittfältet är Diana Matheson frisk igen och man har även hittat en hyperintressant toppforward i unga Deanne Rose.
Frågetecknet nu finns på målvaktsposten. Där är viktiga Erin McLeod som bekant långtidsskadad – ett riktigt tufft avbräck. Senast mot Nederländerna (seger med 2–1) fick Sverigebekanta Stephanie Labbé förtroendet. Hon är bra, men har hon den styrka i luftrummet som krävs i ett internationellt mästerskap?
Kanadas lagbygge ser alltså lovande ut. Men det känns inte färdigt, utan coach Herdman går en kamp mot klockan för att få alla bitar att falla på plats. Även för Brasilien och Sverige handlar det lite om en kamp mot klockan. Båda har haft några tuffa år och fallit på världsrankningen, men försöker nu få ordning på sina lag igen.
Just nu känns det faktiskt som att Sverige har kommit längst i den processen, vi börjar ju i alla fall få ordning på försvarsspelet. Som bekant jobbar Pia Sundhage nu med hur hon skall få ordning på offensiven.
Hon har en vakant plats på mittfältet, dessutom borde hon fundera över vilka spelare hon spelar ihop i tremannaanfallet. Som jag ser det har Stina Blackstenius nu förtjänat att testas fullt ut från start.
I mitt inlägg direkt efter Sveriges 3–0-seger borta mot Slovakien skrev jag att jag upplevde det som att alla de tre startande forwardsen var bleka. Sedan dess har jag kollat igenom alla de elva svenska målchanser som jag noterade i fredags.
Den genomgången stärker i princip det jag upplevde spontant – nämligen att mittfältet skapade det mesta – inte minst att Caroline Seger var inblandad i mycket. De tre startande forwardsen hade däremot inte ett enda bra avslut.
Däremot gjorde inhoppande Blackstenius ett mål och hade ett stolpskott. Hon var klart vassast av de fem forwards som spelade.
Trubbigast var Sofia Jakobsson (spelade 45 minuter) och Lotta Schelin (30 minuter) som inte var inblandade i en enda målchans. Olivia Schough fick inte heller något uträttat i själva spelet. Däremot slog hon väldigt bra hörnor från vänster, de ledde till två kanonlägen. Hon slog däremot ganska dåliga hörnor från höger, men genom lite flyt ledde de ändå till ytterligare två farligheter – varav ett mål. Schough räddades alltså av sin ”serve” vid fasta situationer.
Utöver Blackstenius var det Pauline Hammarlund som var den enda forward som var inblandad i målchanser i själva spelet – tre stycken. Hon borde bland annat ha haft en straff.
Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Som jag ser det borde Sundhage bygga sitt tremannaanfall kring en kraftfull forward – Blackstenius. Hon borde kompletteras med en ur trion Schelin/Schough/Jakobsson samt en kreativ forward a la Kosovare Asllani eller Fridolina Rolfö. Hammarlund är tänkbar som backup till Blackstenius, eller som utmanare till Schelin/Schough/Jakobsson.
Sverige kämpar alltså med anfallsspelet, men känns precis som Kanada som bättre än i fjol.
Även Brasilien känns något bättre än i fjol. Inte minst eftersom man som OS-värd förstås kommer att ha ett bra publikstöd i ryggen. Dessutom är Debinha tillbaka från sin skada.
Brasilien är absolut inget ofarligt lag, men när vi vet att alternativen i lottningen är USA eller Brasilien väljer jag Marta:s lag tio dagar av tio. Värdnationen är alltså en självklar drömlott på torsdag.
5) Slutspelskandidater
Den femte gruppen består av två lag som med rätt lottning och form kan få spela kvartsfinal. Det handlar om Nya Zeeland och Colombia.
Nya Zeeland är ett svårspelat gäng, som var i kvartsfinal i London-OS, och som hade en hel del motflyt när de åkte ut i gruppspelet vid fjolårets VM. The Football Ferns är alltså absolut inte chanslösa på att få spela slutspel. Som enda lag värt namnet i Oceanien får ju Nya Zeeland plats i alla mästerskap, vilket är otroligt värdefullt.
Colombia var kanske det allra största skrällaget i fjolårets VM. Man besegrade Frankrike i gruppspelet och stod länge emot självaste USA i åttondelsfinalen. Colombia visade härliga tekniska kvaliteter, och klarade sig även mycket bra taktiskt. Nu är det spel på hemmakontinten och med rätt lottning skulle det kunna bli kvartsfinal i Rio för USA-proffset Lady Andrade och hennes lagkompisar. Men det finns tyvärr stora frågetecken kring laget.
Damfotbollens status i Sydamerika är mycket låg, inte minst i Colobia. Lagets fotbollförbund struntar mer eller mindre i tjejerna. Efter VM-succén i fjol var stora delar av VM-laget med och gick till final (förlust mot Brasilien) vid Panamerikanska mästerskapen i Toronto. Den finalen spelades den 25 juli.
Efter den dröjde det nästan nio månader innan Colombias landslag spelade sin nästa match – 7–0-förlusten mot USA i förra veckan. Jag såg delar av den, och noterade att Colombia var långt ifrån sin VM-nivå.
Trots att det varit klart sedan länge att Colombia skall spela OS har alltså förbundet valt att hålla nere satsningen. Flera spelare har kommit med öppen kritik, och som tack för det blivit bestraffade med petningar. Om det skall kunna bli succé i OS måste allt sånt här vara utrett och överspelat. Det sägs att det skall vara någon form av ljusning i sikte, men från ord till handling kan det ofta vara lång väg.
6) Utfyllnadslagen Den sjätte och sista gruppen består av turneringens båda blåbärsnationer. För så kallar jag Afrikas båda representanter. Varken Sydafrika eller Zimbabwe kommer att ha något med medaljfördelningen att göra. När det gäller Sydafrikas Banyana Banyana bör de ha viss chans att sno åt sig någon poäng – med rätt lottning. Zimbabwe känns däremot som ett rent stryklag – och det vore en jätteskräll om något av de här båda lagen överlever gruppspelet.
Det har varit en intressant dag för svensk damfotboll. Landslaget har tagit ytterligare ett stort steg mot EM och fått seedningen till OS. Dessutom har vi fått veta hur damallsvenskan kommer att tv-sändas.
Vi börjar med Slovakien–Sverige. Matchen blev ungefär som väntat. På twitter tippade jag svensk seger med 3–0. Dock trodde jag att Pauline Hammarlund skulle göra två av målen, vilket visade sig vara felaktigt.
Det blev i stället Emilia Appelqvist, Linda Sembrant och Stina Blackstenius som hittade rätt. Den sistnämnda kan Pia Sundhage snart inte längre hålla utanför startelvan. Tyvärr tycker jag att alla tre forwards som startade matchen gjorde rätt bleka insatser.
Utöver Blackstenius tycker jag att Appelqvist var ett glädjeämne. Annars var det som sagt ganska väntade insatser.
Med tanke på att Polen och Danmark spelade 0–0 i går innebar dagens svenska seger att vi tog ett stort steg närmare EM-slutspelet.
För svensk del var nästan OS-seedningen väl så intressant som matchen i Poprad.
Seedningen föll ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3:Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.
Eftersom två lag från samma kontinent inte kan lottas mot varandra kommer en grupp att består av Tyskland och Australien. Den gruppen kan inte Sverige eller Kina lottas in i. Däremot är det 50 procents chans att Kanada hamnar i den gruppen.
Det innebär alltså att följande gäller för Sverige:
Grupp 1: Sverige hamnar antingen i USA:s eller Brasiliens grupp. Brasilien är förstås drömlotten här.
Grupp 3: Kanada kan inte lottas mot USA och Kina kan inte lottas mot Australien. Sverige har alltså 50 procents chans att få möta Kina.
Grupp 4: Colombia är bästa laget här. De kan inte lottas in i Brasiliens grupp.
Hamnar Sverige i Brasiliens grupp garanteras vi alltså även att få möta ett av de båda afrikanska lagen plus har 50 procents chans att slippa Kina. Brasilien är således dubbel drömlott.
Hamnar vi i USA:s grupp riskerar vi att även få Kina och Colombia – vilket skulle vara värsta tänkbara lottning ur varje pott.
Så till damallsvenskan och tv. I år verkar inga matcher tv-sändas på traditionella tv-kanaler, något som förstås är otroligt jobbigt för klubbarna som går miste om intäkter här.
Däremot kommer alla matcher att sändas på webben, vilket är kul för oss som är intresserade. Det är alltså med tudelade känslor man läser om upplägget, vilket man kan göra både här och här.
Innan jag släcker ner för dagen konstaterar jag att vi nog skall vara nöjda med dagens svenska resultat, även om spelet inte alltid var lysande. 3–0 borta mot Slovakien är ändå ett okej resultat. Damfotbollsvärlden blir nämligen allt större och jämnare.
Polen tog alltså poäng av Danmark i går. Israel höll Norge på 1–0 i förrgår och i dag har Rumänien hållit Frankrike på 1–0. Och just nu leder Belgien mycket överraskande med 1–0 borta mot England. Målet gjorde Janice Cayman efter en grov målvaktstavla i den första halvleken. 30 minuter återstår och belgiskorna håller ännu så länge undan. Nu tänkte jag kolla lite mer koncentrerat på den matchen.
Tillagt i efterhand: England–Belgien slutade 1–1 efter att Jill Scott kvitterat och fått 10550 åskådare i Rotherham att jubla. Slutresultatet innebär att båda länderna är fortsatt obesegrade i grupp 7.
Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.
Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.
Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.
Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.
Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.
Olivia Schough
Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.
Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.
För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:
Sverige 3–1 7
——————————
Nederländerna 6–8 4
Schweiz 5–6 3
Norge 5–4 3
Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.
Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.
Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.
En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.
Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.
Hedvig Lindahl
Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.
Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.
För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.
Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.
I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:
”Sembrant är en ledare av stora mått”
Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.
Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.
Emma Berglund
Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.
På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.
Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.
Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.
Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.
Lisa Dahlkvist
Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.
Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.
På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:
”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”
Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.
I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.
Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.
Nilla Fischer
Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.
På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.
När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?
Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.
När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:
”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”
Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.
En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.
När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.
Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.
Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.
Norio Sasaki skriver autografer.
Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.
Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.
Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.
Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.
Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?
Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.
Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.
När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.
Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.
En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.
Stina Blackstenius
Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.
Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.
Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:
”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”
Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.
Kosovare Asllani
Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:
”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”
Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.
Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.
Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.
Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.
Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.
Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.
När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.
Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.
The Matildas
Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.
Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:
* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.
* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.
Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.
* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.
Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:
Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.
Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.
Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.
Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.
Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:
Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.
Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.
Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade 4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.
Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.
Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.
Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.
PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?
Under sommarens OS-turneringar, alltså både för damer och herrar, kommer lagen att få ett extra byte – om det blir förlängning.
Testet som det går att läsa om här kommer att genomföras i fyra turneringar under året, utöver de båda i OS omfattas även U20-VM för damer och herrarnas klubblags-VM.
Personligen tycker jag att det låter som en klok idé. Tre byten är ju anpassat efter matcher över 90 minuter, alltså ett byte per halvtimma. Då blir det logiskt att lagen får ett extra byte om matchen förlängs med 30 minuter.
I OS där lagen spelar var tredje dag och bara har tillgång till trupper om 18 spelare känns testet extra angeläget.
Startelvorna inför kvällens avgörande OS-kvalmatch är nu presenterade. För svensk del blev det i stora drag den väntade elvan.
Magdalena Ericsson
Det var dock en stor överraskning att Pia Sundhage placerar Magdalena Ericsson på läktaren och låter Elin Rubensson och Jessica Samuelsson inleda som ytterbackar. Jag hade gärna sett Ericsson på planen i kväll, dels för att hon är en riktig vinnarskalle, dels för kvaliteten på fasta situationer. Ericsson har ju nämligen haft mycket hög precision på sina hörnor och inläggsfrisparkar i kvalet.
Nu kommer vi inte att få se Ericssons vänsterfot på planen i dag. Att hon går rakt från startelvan till läktaren är dramatiskt, och personligen tycker jag att det är rätt dumt. Hon har ju inte bara en känslig vänsterfot, hon är även stark i luftrummet och hade kunnat vara en tillgång i slutet av matchen – både vid offensiv och defensiv satsning.
Att Ericsson inte är med innebär att det blir större press på Olivia Schough att slå precisa hörnor i dag. Hittills i kvalet har Schoughs fasta situationer inte varit usla, men de har ändå varit klart sämre än Ericssons. Dags att höja nivån ett snäpp för Schough i kväll alltså.
19.30 på Kanal 5 drar det i gång.
Sveriges elva blir alltså: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough. Möjligen att Rubensson och Samuelsson är placerade på fel kanter.
Nederländerna startar så här: Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Kelly Zeeman, Mandy van den Berg, Dominique Janssen – Anouk Dekker, Danielle van de Donk, Sherida Spitse – Manon Melis, Vivianne Miedema, Shanice van de Sanden.
Texten uppdaterad när jag insåg att Ericsson inte bara var bänkad, utan förpassad till läktaren.
Det är knappt tre timmar till avspark i årets i särklass viktigaste match för vårt landslag – och för Pia Sundhage.
För motståndet svarar som bekant Holland, eller som det numera skall kallas, Nederländerna. I svensk media handlar i princip alla artiklar och inslag om motståndarna om Manon Melis. Expressen har exempelvis rubriken: ”Hotet mot en svensk OS-plats: Manon Melis.”
Det är förstås jinx-risk på att skriva det här, men personligen är jag inte speciellt rädd för Melis. Visst är hon grymt snabb i djupled, men hon är helt beroende av att bli serverad rätt passningar. I första hand är det Sherida Spitse som skall slå de där precisa djupledsbollarna in bakom Sveriges backlinje.
Fast det här vet ju det svenska laget mycket väl om. De vet att kan de ta bort Spitse ur spelet minskar hotet från Melis rätt rejält. Dessutom känner de svenska backarna Melis utan och innan, de vet hur de skall få henne ur balans.
Ytterligare en faktor som talar mot Melis är att hon sällan varit de stora matchernas spelare. Även om hon är sitt lands främsta målskytt genom tiderna lämnade hon exempelvis VM mållös – hon hade bara två avslut på fyra matcher. Hon var även mållös på tre matcher i EM 2013 och under EM 2009 gjorde hon ett mål på fem matcher. Alltså totalt ett mål på 12 mästerskapsmatcher.
Faktum är att jag är betydligt mer rädd för i första hand Vivianne Miedema och i andra hand Danielle van de Donk. Miedema är en smart straffområdesspelare, som dessutom har en förmåga att göra avgörande mål. Eftersom det svenska laget inte kommer att vilja ge djupledsytor till Melis finns risken att laget faller hem en bit. Då öppnar man för Miedema. Förhoppningsvis har Nilla Fischer snappat upp i Frauen-Bundesliga hur man bäst tar hand om 19-åringen från Bayern München.
Ett annat hot om Sverige ställer sig lågt med backlinjen är van de Donks djupledslöpningar in i straffområdet. Fjolårshöstens Göteborgsspelare är väldigt bra på att komma i bestämda löpningar in bakom – eller mellan – motståndarnas backar. Här gäller det både för backlinje och mittfält att ha ögonen öppna.
Trots de här varningarna känns det väldigt bra inför avspark. Sverige har inte släppt in ett enda mål sedan VM och vinner gruppen på oavgjort. Det är förutsättningar som skapar en skön grundtrygghet. Sedan måste man förstås göra jobbet också.
Men jag hade varit väldigt mycket mer nervös om Lieke Martens hade funnits med i Nederländernas startelvan. Hon är en otäck spelare att möta. Nu känns det alltså som att Sverige skall vinna kvällens match.
Fortsätter vårt lag med det presspel man haft mot Norge och Schweiz kommer man provocera fram misstag i uppspelsfasen från de nederländska backarna. Och då kommer det att dyka upp klara målchanser, ungefär som det gjorde mot Danmark i höstens EM-kvalmatch.
Det blir nervöst och spännande, men jag tror att Sverige har en OS-biljett vid 21.30 i kväll.
I dag har Australien och Kina kvalat in till OS som tionde och elfte lag. Kvar finns en plats, och den ska Sverige lägga beslag på under onsdagskvällen.
Det asiatiska kvalet har inte blivit så jämnt som jag trodde att det skulle bli. Redan med en omgång kvar att spela är de båda platserna säkrade. I dag vann Kina med 1–0 mot Sydkorea och Australien med 2–1 mot Nordkorea – segermålet av Katrina Gorryser du här.
Därmed står det klart att gruppfinalen Australien–Kina på onsdag bara kommer att gälla äran. Så här ser nämligen tabellen ut inför slutomgången:
Australien 16–2 12
Kina 6–2 10
—————————
Nordkorea 4–4 5
Japan 9–7 4
Sydkorea 2–5 2
Vietnam 1–18 0
Australien har verkligen imponerat i det här kvalet. Trots att laget saknar vassa Sam Kerr går man som tåget – och man gör det med ett ungt framtidslag.
Även Kina har ett framtidslag. Kinesiskorna nådde precis som Australien kvartsfinal i fjolårets VM, sedan dess har man bland annat besegrat USA på bortaplan. Både Kinas stålrosor och The Matildas känns som outsiders i Rio. Båda har klar medaljchans med rätt lottning.
Japan är förstås den stora besvikelsen. Från Japan kommer allt tätare uppgifter om att förbundskapten Norio Sasaki kommer att avgå efter OS-kvalet. Sasaki har gjort ett kanonjobb på posten, men det är lätt att hålla fast vid de spelare som givit dig framgång lite för länge – så det kanske är lämpligt att få in en ny förbundskapten när det skall genomföras en rejäl generationsväxling i Nadeshiko.
Har ni glömt vilka elva lag som är OS-klara får ni listan här: Brasilien, Colombia, Tyskland, Frankrike, Sydafrika, Zimbabwe, Nya Zeeland, USA, Kanada, Australien och Kina. Den tolfte och sista platsen kommer att tas av Sverige, Norge eller Nederländerna.
Utöver OS-kvalen i Europa och Asien pågår fyra stora landslagsturneringar runt om i världen. Jag har egentligen inte sett något av de turneringarna eftersom jag först ägnade mig åt ett projekt i förra veckan, att hitta och ranka Sjuhäradsbygdens 100 bästa idrottskvinnor genom tiderna – resultatet redovisas i morgondagens tidning, och sedan åkte till Mora för att bevaka Vasaloppet.
Men i kväll hann jag se den andra halvleken av Danmark–Belgien i Algarve cup. Jag fick se ett vansinnigt dåligt danskt lag förlora med 2–1. Det danska anfallsspelet var trubbigt och fantasilöst och i försvarsspelet läckte det. Man fick inget grepp om snabba, belgiska anfallsspelare som Janice Cayman, Tine de Caigny och Tessa Wullaert. Av det jag såg var den belgiska segern klart i underkant – det trots att det belgiska laget kändes ganska spretigt.
Samtidigt vann Kanada med 1–0 mot Island efter det här målet av Janine Beckie. Resultatet innebär att Kanada vinner gruppen på inbördes möte och spelar final mot Brasilien på onsdag. I tredjeprismatchen möts Island och Nya Zeeland. Om femte plats gör Belgien upp med Ryssland medan Danmark spelar jumbomatch mot Portugal.
Brasilien har nått finalen bland annat genom att vinna med 1–0 mot Nya Zeeland, målet av Debinha:
I USA spelas veckans mest intressanta turnering. Där står USA och Tyskland på full poäng efter två uddamålssegrar vardera. Det blir alltså USA–Tyskland i final och Frankrike–England i bronsmatch.
USA har vunnit båda sina matcher med 1–0. Målen kommer här, Crystal Dunn:s mot England är mycket sevärt:
Alex Morgan:s mot Frankrike kom på övertid. För framspelningen svarade supertalangen Mallory Pugh, som numera känns given i startelvan. Megan Rapinoe kommer att få kämpa för sin speltid när hon är tillbaka från sin korsbandsskad.
Och här är ett klipp med flera franska målchanser från 1–0-förlusten mot Tyskland. Ja, segermålet från Leonie Maier är förstås också med:
Slutligen har flera svenska ungdomslandslag spelat landskamper den senaste veckan. De viktigaste matcherna spelar F17/99-landslaget i Norge. Det handlar om EM- och även VM-kval. Efter 2–2 mot Polen och 1–0 mot Skottland är känslan att det svenska laget får väldigt svårt att nå det EM-slutspel som även funkar som VM-kval.
Hemmalaget Norge har gått som tåget, segrar med 6–0 mot Skottland och 4–0 mot Polen. I gruppfinalen mot norskorna kommer det att krävas svensk seger för att det skall bli EM-slutspel.
1–0 mot Schweiz efter 90 minuters stenhårt arbete. Det var ingen vacker fotboll. Men det var tre poäng och ytterligare ett stort steg mot Rio de Janeiro.
Visst hade man helst sett ett bättre passningsspel och lite fler vackra kombinationer. Men arbetsinsatsen var ju återigen helgjuten. Och med hårt arbete kan man komma riktigt långt. Faktiskt hela vägen till Brasilien.
Totalt sett tycker jag att det återigen ser väldigt bra ut i defensiven. Hedvig Lindahl utstrålar trygghet som sista utpost. Och backlinjen och det defensiva mittfältet känns också tryggt.
Visst hade Schweiz lägen, det var lite oreda i Sveriges straffområde några gånger, men hur många 100-procentiga målchanser hade Schweiz? Inte många. Och det är naturligt att det blir lite stressigt när man leder och det andra laget börjar bli desperat.
Nu tar vi OS-platsen på oavgjort i sista matchen. Men förlorar vi är vi borta. För plötsligt är Norge tillbaka i matchen.
När jag räknade procentsatser efter första omgången bortsåg jag från möjligheten att alla lag i trion Sverige, Norge och Nederländerna slutar på sex poäng. I ett sådant läge kommer Norge att ta OS-platsen efter deras 4–1-seger i dag.
Dagens resultat innebär följande:
* Sverige går till OS om man tar poäng mot Nederländerna. Däremot kan vi inte gå till OS på förlust.
* Norge går till OS om de vinner mot Schweiz, samtidigt som Nederländerna vinner mot Sverige med ett, två, tre eller fyra måls marginal.
* Nederländerna går till OS om de vinner mot Sverige samtidigt som Norge tappar poäng mot Schweiz. Nederländerna kan även ta OS-platsen utan hjälp – men då måste de vinna mot Sverige med minst fem måls marginal.
* Schweiz kan inte längre ta sig till OS.
Här är tabellen efter två omgångar:
Sverige 2–0 6
———————-
Norge 4–2 3
Holland 5–7 3
Schweiz 3–5 0
2011 vann Japan VM-guld. 2012 vann Japan OS-silver. 2015 vann Japan VM-silver.
Det är historia. I nutid är Japan däremot riktigt illa ute. Så illa ute att jag trodde att laget var helt borta efter dagens 2–1-förlust mot Kina. Men det verkar inte vara inbördes möten som gäller i det asiatiska kvalet. För enligt Japan Times har Nadeshiko, som laget kallas, fortfarande chansen.
Efter tre av fem omgångar ser tabellen ut så här:
Australien 14–1 9
Kina 5–2 7
———————-
Nordkorea 3–2 5
Sydkorea 2–4 2
Japan 3–6 1
Vietnam 0–12 0
För att Japan skall kunna bli grupptvåa krävs att alla de här sakerna inträffar:
1) Japan vinner mot Nordkorea och Vietnam.
2) Australien vinner mot Kina och tar poäng av Nordkorea.
3) Sydkorea vinner mot Kina.
4) Vietnam tar poäng mot Sydkorea.
5) Japan tar in sex måls målskillnad på Kina.
Allt det där kommer förstås inte att hända. De två platserna kommer att gå till två av Australien, Kina, Nordkorea och Sydkorea. Australien har förstås bästa läget. För dem räcker det med en poäng mot Nordkorea för att vara helt säkra.
I Japan är inte kritiken mot landslaget nådig. Till Japan Times sa Homare Sawa så här efter två matcher:
”Jag vet att det här låter hårt, men utifrån undrar jag hur många av spelarna som verkligen vill offra sig för att vinna, som verkligen ger allt för laget. Skall jag vara ärlig ser jag inte tillräcklig vilja.”
Klart är att förbundskapten Norio Sasaki har valt att hålla fast vid de spelare som tog VM-guld 2011. Klart är också att det laget har känts allt sämre de senaste åren. Nu har det sannolikt gjort sitt på den största scenen. Till VM 2019 kommer Japan säkerligen komma med ett nytt, ungt och sannolikt mycket starkt lag. Det finns ju nämligen massor av talang i de yngre landslagen.
Här är förresten ett klipp med Australiens tre fina mål mot Japan från i måndags:
Så till det europeiska OS-kvalet. Själv är jag i Mora och bevakar Vasaloppet och är inte ens säker på att jag kommer att kunna se matchen mot Schweiz. Till den verkar Pia Sundhagegöra tre byten från Norgematchen.
Jessica Samuelsson går in för Elin Rubensson. Ett väntat byte eftersom Rubensson nyligen varit skadad och sannolikt inte skulle klara tre matcher på kort tid.
Emma Berglund går in för Nilla Fischer. Även det ett väntat byte, mest eftersom att Sundhage har sagt inför kvalet att inte Fischer fixar tre konstgräsmatcher på åtta dagar.
Josefin Johansson går in för Emilia Appelqvist. Kanske inte väntat att Johansson går in, mer väntat att Appelqvist får vila. Tycker att hon hade det tungt periodvis mot Norge, inte minst med passningsspelet. Hörde att hon fick beröm i tv för sin andra halvlek. Det är möjligt att hon låg bra i positionsspelet, men det var svårt att se på tv.
Totalt sett borde inte de här tre förändringarna påverka slagstyrkan så mycket. Sverige bör ha goda chanser att ta den poäng som behövs för att ha saken i egna händer i den avslutande omgången.
Pia Sundhage:s landslag har vunnit mot ett lag på topp tio.
Pia Sundhages landslag har tagit ett stort steg mot OS i Rio.
Även om jag hade 5–5 i målchanser kändes den svenska segern helt i sin ordning. Norge lutade sig mot ett par individuellt skickliga spelare, medan Sverige hade ett lag.
Det är klart att det tidiga ledningsmålet var otroligt viktigt. Men sådana förtjänar man, och det som imponerade i dag var hur Sverige utnyttjade och spelade på det där ledningsmålet.
De första 25 minuterna av den andra halvleken var hyperstabila – full kontroll. Det var klockren press på bollhållare från forwards samtidigt som mittfält och backar täckte ytor på ett sätt som höll borta Caroline Graham Hansen och Ada Hegerberg från matchbilden. I Norge blev avsaknaden av bra uppspelsfötter hur tydlig som helst.
Den sista kvarten blev det lite nervöst, men så blir det ju alltid när ett lag leder med uddamålet och det som är i underläge spelar ut sin plan B i jakten på en kvittering.
Jag tyckte ändå att Sverige lyckades trycka bort norskorna från de allra farligaste ytorna. Och det var ju när annars utmärkta Hedvig Lindahl:s fumlade med Elise Thorsnes skott som Norge var riktigt nära kvittering. Hegerbergs vänsterskott och Isabell Herlovsen:s inspel var också farliga, men båda gångerna tvingades norskorna bort från målet.
Jag har som bekant i perioder varit mycket kritisk mot Sundhage. Men i dag förtjänar hon beröm. Personligen hade jag alla dagar i veckan bytt in mer bollsäkra Fridolina Rolfö i stället för Pauline Hammarlund, men i övrigt finns det inte mycket att kritisera. Att stärka upp försvaret centralt med Emma Berglund på slutet var exempelvis ett smart drag.
I den andra matchen vann Nederländerna med 4–3 mot Schweiz. Det innebär att mycket talar för att Sverige får en ren gruppfinal mot värdnationen nästa onsdag. Klart är i alla fall att vi kommer att ha kvar chansen till gruppseger till sista omgången.
Personligen känner jag nu att det mycket väl kan gå vägen, och att vårt lag nu är storfavorit till att vinna gruppen. En uppdaterad uppskattning av lagens chanser till OS-spel blir:
Sverige 50 procent
Nederländerna 40 procent
Schweiz 7 procent
Norge 3 procent
Oj vilken start det blev på det asiatiska OS-kvalet. Oj, vilken match Australien gjorde. Man vann med 3–1 mot Japan i Japan – i en fantastiskt bra damfotbollsmatch. Det var verkligen grymt hög kvalitet på spelet.
The Matildas hade aldrig tidigare vunnit mot japanskorna på bortaplan. I dag hände det – och det var fullt rättvist. Jag hade i och för sig 8–5 i målchanser till Japan, men det kändes ändå som att Australien hade bra kontroll på matchen från det snygga 1–0-målet i 26:e minuten. Njut av det underbara inlägget från Katrina Gorry när du kollar länken.
Sedan hade man i och för sig tur vid 2–0. Domaren bröt ett japanskt uppspel med en nick och satte Lisa De Vanna i perfekt position. Jag tror knappt tidigare jag har sett en domare nicka. Att det dessutom blir andraassist på nicken…
Men kolla även hur snyggt målskytten Michelle Heyman löper. Världsklass.
Faktum är att det var världsklass på hela Australiens insats. Laget var bra i VM och känns ännu bättre nu. Man har en mängd bolltrygga spelare som kan hålla i och sänka tempot. Dessutom har man grym fart framåt när man ställer om. De spelar verkligen den fotboll Pia Sundhage drömmer om att Sverige skall kunna spela.
Men för tillfället ligger Australien en bra bit före Sverige. Faktum är att jag känner att det här australiska laget, som fortfarande är ganska ungt, kan bli en seriös kandidat till VM-guldet i Frankrike 2019. Jag menar inte som utmanare, utan som ett lag som åker till VM som en av tre–fyra riktigt tunga favoriter. Så mycket potential finns det i det här laget.
Tyvärr håller AFC:s rapportering från OS-kvalet inte direkt VM-klass, så jag har inte sett någon slutsiffra på bollinnehavet. Men efter 60 minuter var det 51–49 till Japan. Australien åkte alltså till Japan och höll jämna steg med det bollsäkra hemmalaget i bollinnehav. Bara det är lite av en bragd.
För Japan var det här förstås en chock. Jag såg matchen på en japansk stream och utan att förstå ett ord fattade jag att Norio Sasaki, Aya Miyama och målskytten Yuki Ogimi var rejält bekymrade i intervjuerna efteråt. Även studioexperten Homare Sawa såg bekymrad ut. Japanskorna saknade ju nämligen den där spetsen som krävs i sådana här matcher.
Nu blir resten av det här OS-kvalet ännu mer intressant än jag kunnat ana på förhand. I de andra matcherna vann Kina med 2–0 mot Vietnam. Det var en framgång för vietnameserna, för samma lag spelade 8–0 i en träningsmatch för en dryg månad sedan.
Och i det koreanska derbyt blev det som jag hade på känn, alltså oavgjort. Sydkorea ledde i paus och Nordkorea kvitterade till slutresultatet 1–1 i den andra halvleken.
På onsdag fortsätter kvalet, bland annat med två hyperintressanta matcher 11.35. Då spelar Japan måstematch mot Sydkorea samtidigt som Kina ställs mot Nordkorea.
På onsdag inleds det nervkittlande OS-kvalet för svensk del. Men redan i dag drar ett minst lika jämnt och ovisst kval i gång – det asiatiska.
Det är ganska grymma förutsättningar, med fem matcher på tio dagar för fem starka lag och en slagpåse. Kvalet spelas i Japan och det är två OS-platser som ligger i potten. Det som gör kvalet extra grymt är att lagen bara får ha 20 spelare i sina trupper – i det europeiska kvalet är det tre matcher och 23-mannatrupper.
Redan i dag 11.35 svensk tid spelas en riktig godbit, nämligen Japan–Australien – alltså en repris på sommarens VM-kvartsfinal. Då vann Japan med 1–0 och japanskorna räknas förstås som favoriter nu också, framför allt med tanke på att de spelar på hemmaplan. Här är en länk till matchen.
I dag spelar också Kina–Vietnam (8.35) och Sydkorea–Nordkorea (11.35). Här är min syn på de sex kvallagen:
Japan
Världsranking: 4
Chans att nå OS: 80 procent
Kommentar: Har spelat final i de tre senaste stora, världsomspännande mästerskapen och har hemmaplan i kvalet. Klart att Japan är stora favoriter i den här gruppen.
Förbundskapten Norio Sasaki är en mycket erfaren taktiker som inte lämnat något åt slumpen. I vinter har två av de största guldhjältinnorna från 2011, målvakten Ayumi Kaihori och superstjärnan Homare Sawa lagt av. Trots det mönstrar Sasaki en rutinerad och mycket namnkunnig trupp. Mycket i spelet kretsar kring passningsskickliga mittfältaren Aya Miyama.
I sommarens VM tyckte jag att Japan saknade lite spets. Där kommer mycket av ansvaret att hamna på Yuki Ogimi:s axlar. Hon har ärvt tröja nummer 10 från Sawa – och hon skall göra målen. Kanske kan Ogimi växa med ansvaret, men personligen tycker jag att hon stod på sin topp vid London-OS 2012. Sedan dess har Ogimi sakta men säkert tappat i kvalitet.
Trots det skall Nadeshiko – som Japans landslag kallas – bara vara topp två i det här kvalet. Allt annat vore förstås en jättemissräkning för de vice världs- och olympiamästarinnorna.
Nordkorea
Världsranking: 6
Chans att nå OS: 40 procent
Kommentar: Årets Nordkorea är ett mer hemligt lag än vanligt. Till följd av dopningsskandalen i VM 2011 var ju Nordkorea avstängt från Asiatiska mästerskapen 2014 och från VM 2015. Därmed har det här laget inte visat upp sig speciellt mycket på den internationella scenen.
Men 2011 var VM-truppen mycket ung, och vid fjolårets Östasiatiska mästerskap fick Nordkorea delta – och vann. Visst matchade Japan ett yngre lag i det mästerskapet, och ställde helt över sina Europa- och USA-proffs. Men laget var ändå starkt och även Australien hade en namnkunnig grupp på plats.
Nordkorea är alltså en mycket farlig kandidat till att ta en av OS-platserna. Personligen har jag inte sett dem sedan 2011, men rapporter säger att speluppläggaren Wi Jong Sim och tekniska lagkaptenen Ra Un Sim är de som skall göra det i offensiven.
Med tanke på att Nordkorea spelar så få landskamper är det alltså otroligt svårt att bedöma lagets styrka. De är andrarankade i Asien, men jag håller dem ändå på förhand som något svagare än ett allt vassare Australien. Men nordkoreanskorna har knipit Asiens ena OS-plats både till Peking och London. Räkna med andra ord inte bort laget.
Australien
Världsranking: 9
Chans att nå OS: 45 procent
Kommentar: The Matildas var ju ett av sommarens stora utropstecken i VM. Som Eric Hilmersson på GP sa till mig när han såg dem mot USA:
”De spelar precis som Pia Sundhage vill att Sverige skall spela”
Så är det. Man har fart och fläkt på kanterna med Caitlin Foord, Steph Catley och Lisa De Vanna och passningsskickliga spelare centralt i Emily van Egmond och Katrina Gorry. Däremot saknar man skadade trion Samantha Kerr, Larissa Crummer och Aivi Luik. Den sistnämnda sträckte baklåret på plats i Japan och tvingades lämna truppen i allra sista stund.
Hennes plats togs av 15-åriga supertalangen Ellie Carpenter. Det skall bli intressant att se hur mycket speltid hon får. Gissningsvis spelar hon bara mot Vietnam, men man vet ju inte.
Hursomhelst. Hittar laget tillbaka till VM-spelet känns det som att man bör kunna kunna ta en OS-plats. Jag gillar hur The Matildas spelar och både hoppas på laget och håller det som andrahandsfavorit i kvalet. Men jag slänger samtidigt in en rejäl brasklapp, Australien har missat de två senaste OS-turneringarna och det kan komma in nerver i spelet.
Apropå Australien meddelades häromdagen att Sverigebekanta skyttedrottningen Kate Gill avslutar sin fotbollskarriär. Hon fick inget sagoslut, utan hon petades som bekant i sista stund ur fjolårets VM-trupp.
Kina
Världsranking: 17
Chans att nå OS: 30 procent
Kommentar: Kvalets stora outsider. Kina var extremt välorganiserat och starkt redan i VM, där man tog sig till kvartsfinal och gav USA en rejäl match. Sedan dess har Kina bytt förbundskapten – och blivit ännu bättre.
Nu sitter tidigare franske kaptenen Bruno Bini vid rodret – och framgångarna fortsätter. Bini har bara förlorat en av nio matcher på posten. Och i Abby Wambach:s avskedsmatch fick ju Kina en liten revansch för VM-kvartsfinalen. Binis lag blev det första på över tolv år att vinna mot USA i USA.
Fast allt har inte varit frid och fröjd under Bini. Succémålvakten i VM, Wang Fei har nyligen tackat för sig i landslaget. Officiellt hette det hälsoskäl, men spekulationer finns om en konflikt med Bini. I truppen saknas också duktiga yttermittfältaren Wang Lisi.
Målvaktsfrågan är alltså ett frågetecken i truppen. Utöver det känns Kina som en riktigt farlig outsider i det här kvalet. Laget är mycket svårt att skapa målchanser på och man har ett par duktiga offensiva spelare.
Dock har man otur med lottningen. Att möta svaga Vietnam i första matchen är inget bra. De lag som har Vietnam mitt inne i kvalet och där får chans att vila spelare har bättre utgångsläge.
På förhand är Kina därför bara fyra i min ranking. Men det är så jämnt mellan tvåan och fyran i det här kvalet att jag inte skulle bli förvånad om kinesiskorna spelar OS-fotboll igen i höst. Varningsflaggan är alltså hissad.
Sydkorea
Världsranking: 18
Chans att nå OS: 5 procent
Kommentar: Chelseastjärnan Ji So-Yun och hennes lagkamrater kommer säkert att stå för någon skalp i det här kvalet. Sydkorea är nämligen ett högst dugligt lag, med alltfler utlandsproffs. Utöver Ji har man Cho So-Hyun i Inac Kobe och Jeon Ga-Eul i Western New York Flash. I enstaka matcher kan Sydkorea ställa till det för vilket lag som helst.
Men truppen är totalt sett ganska tunn och i ett sådant här tufft kval räcker det inte med att ha sju–åtta högklassiga spelare. Sydkorea känns på förhand som given gruppfemma. Laget är klasser bättre än Vietnam, men borde inte hålla i längden. En gissning är att de gör ett ok kval och får med sig fem poäng. Sin första OS-turnering får laget dock vänta på ytterligare i några år.
I dagens (avspark 11.35) premiärmatch mot Nordkorea lär dock sydkoreanskorna vara beredda att offra rätt mycket. Känns som en tänkbar kryssmatch.
Vietnam
Världsranking: 29
Chans att nå OS: 0 procent
Kommentar: Ett profillöst lag som bara är med som utfyllnad i den här turneringen. Skulle de lyckas ta någon poäng är det en skräll. Given gruppsexa.
USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:
Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.
Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.
De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.
När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.
Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.
Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.
Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:
På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.
I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.
Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.
I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?
För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.
När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:
0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40
Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.
I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.
Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.
I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.
För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:
I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.
Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.
En blogg om internationell damfotboll 