Damallsvenskan är igång på allvar igen. I dag kryssade Umeå och Kalmar i det ångestosande bottenmötet i Västerbotten.
Jag kollade matchen från och till. Och det oavgjorda resultatet kändes fullt rättvist. Umeå var bäst i början. Men efter hemmalagets ledningsmål tog Kalmar över, och när Alyssa Walker nickade in kvitteringen på hörna var det både logiskt och rättvist. Oavgjort var således det rimliga resultatet sett till matchbilden.
Kalmarmålvakten Aubrey Corder gjorde sitt för spänningen när hon gav Henna Honkanen öppet mål i slutminuterna. Corder revanscherade sig dock genom att kasta sig och göra en spektakulär räddning, och fixa en småländsk poäng.
Ångestmatcherna i botten fortsätter även i nästa omgång. På söndag skall Umeå till Solna för att spela mot tabelljumbon AIK. Gnaget överraskade med att hålla emot Piteå i 90 minuter i Norrbotten. Men cirka 20 sekunder in på övertiden satte Hanna Andersson hemmalagets segermål.
Jag såg första halvtimman av matchen. I början var det spel mot ett mål. Efter tio minuter kändes det garanterat att Piteå skulle vinna. Laget dominerade stort, dock utan att komma till direkt målchanser. Det visade sig att AIK skulle stå emot den första pressen och få bättre och bättre kontroll. Jag kan inte säga att jag är säker på att AIK kommer att klara kontraktet. Långt ifrån. Men laget var i alla fall bättre än jag trodde. Och mycket talar för att det blir en riktig nagelbitare på söndag.
I övrigt vann Örebro klart mot BP och så tog Hammarby en blytung seger borta mot Eskilstuna. De matcherna har jag inte sett något mer en höjdpunkterna från. Och Örebros ledningsmål mot BP är en given kandidat till titeln årets målvaktstavla. Debuterande Maddy Talbot lyckades fumla in en misslyckad djupledspassning från Elli Pikkujämsä. Finländskans passning slogs fem–sju meter in på egen planhalva, och trots att jag sett flera repriser kan jag inte förstå hur Talbot inte lyckas stoppa bollen.
I Eskilstuna vann ett stjärnspäckat Bajen med 1–0 efter att Vilde Hasund läckert via stolpen placerat in en frispark, som stockholmarna fick väldigt billigt. Hammarbys startelva var verkligen spektakulär. Den bestod av tio spelare som är mer eller mindre landslagsaktuella i sina länder, samt jättetalangen Matilda Vinberg. Känslan är att Bajen kan bli höstens lag i damallsvenskan, om man får ihop sitt nya lag.
Inlägget uppdaterat med Hanna Bennisons mål mot Häcken
Under fredagen tog jag en liten sväng till nordöstra Skåne för att kolla in derbyt mellan Kristianstad och Vittsjö. Det är även ett möte mellan de båda klubbar som har överpresterat mest sett till ekonomiska utgifter de senaste åren.
Ni som har kollat in den ekonomiska analysen av fjolårets damallsvenska har säkert sett tabellen där lagen sorteras efter kostnader. Enligt den tabellen skulle både KDFF och Vittsjö ha slutat på undre halvan i fjolårets serie – sjua respektive sist. De kom trea och femma. Här är för övrigt den tabellen:
Bild från förbundets analys av de damallsvenska klubbarnas ekonomi 2021.
Kristianstad och Vittsjö fortsätter att prestera otroligt bra utifrån sina förutsättningar. Inför avspark i fredagens match låg lagen tvåa respektive sexa i en haltande tabell.
När jag startade min resa söderut var jag nyfiken på rätt mycket, men framför allt ville jag se om KDFF hade konserverat den toppform man hade inför EM-uppehållet. Det vore verkligen önskvärt, för i nästa vecka väntar ju Champions League, där Kristianstad ställs mot Ajax i första matchen. Vinner man den väntar Eintracht Frankfurt eller Fortuna Hjørring i gruppfinal.
Jag var även nyfiken på att kanske få se ett inhopp av Evelina Duljan. 19-åringen som bara hade spelat 146 minuter i damallsvenskan i år, men som såg väldigt vass ut i F19-EM. På vägen ner hörde jag dock på radion att Duljan just hade sålts till Juventus.
Så det enda jag fick se av den kvicka kantspelaren på Kristianstads fotbollsarena var en misslyckad hälsning på storbildsskärmen. Misslyckad både för att bilden var liggande och för att ljudet var ohörbart. Det här med att folk filmar stående med mobilen blir inte alltid så bra när filmen skall visas på en klassiskt bred tv-skärm.
När jag ändå är inne på Duljan så har jag blandade känslor inför hennes flytt till Italien. Spontant kändes det väl kanske att hon har lite väl bråttom att sticka utomlands. Grunden är ju att man bör vara ordinarie i sitt svenska lag innan man flyttar till en europeisk toppklubb. Och även om ligan i Italien blir professionell först nu tycker jag att Juventus förra säsongen tog klivet in bland de europeiska toppklubbarna på damsidan.
En signal om att Juve har höga ambitioner är dagens nyhet från Italien att klubben nobbat ett WSL-bud på cirka 1,25 miljoner kronor på Lina Hurtig.
L'arrivo del professionismo nel #calciofemminile in Italia impatta anche sul #calciomercato. La #JuventusWomen ha ricevuto una grossa offerta dalla Premier League per #Hurtig: 125 mila euro. Lei vorrebbe andare, ma ora il club è tutelato da un contratto che consente di trattare.
Samtidigt är det förstås ett väldigt högt betyg till damallsvenskan att en europeisk toppklubb värvar en spelare som inte är ordinarie i vår svenska serie. Det är även väldigt positivt för svensk damfotboll att våra toppklubbar erbjuder en så bra utmaning för de största talangerna att de behöver kämpa för sin speltid i damallsvenskan, och inte bara kan gå in och dominera.
Nyheten om Duljan hörde jag alltså i bilen. Jag tog förstås den väg som går genom Vittsjö för att komma i rätt stämning. När jag rullade in i den damallsvenska byn noterade jag att vägen var fylld av hål som uppstått till följd av tjälskador.
När matchen väl drog igång fanns det även massor av hål i Vittsjös lag. Hål som Kristianstad sprang in och ut i.
GPS:en sa att det är 42 minuter mellan Vittsjö och Kristianstad. Ganska mitt emellan orterna visade biltermometern 30 grader. Men fotbollsmässigt var det alltså framför allt hemmalaget KDFF som var glödhett. Glödhet var även Vittsjös målvakt Sabrina D’Angelo. Det var hennes storspel som gjorde att det stod 0–0 i paus.
Jag hade 6–0 i klara målchanser i hemmafavör efter 30 minuter. Och efter paus räddade D’Angelo även en straff. Ett rimligt slutresultat hade varit 3–0 eller kanske 4–1. I slutet av båda halvlekarna ryckte nämligen Vittsjö upp sig.
I den första var det utklassning i 30 minuter. Sedan jämnade Vittsjö ut matchbilden och kom till några målchanser. I den andra dominerade KDFF också i början. Men när Vittsjö satte in Kajsa Lind och bytte spelsystem från 4–4–2 till 3–5–2 fick gästerna plötsligt till ett litet tryck.
Men som tränare Ulf Kristiansson sa efteråt, så gick alla fyra avsluten utanför. Och då är det ju svårt att göra mål.
När jag i dag skulle kolla den officiella statistiken från matchen på svenskfotboll.se låg förbundets katastrofdåliga hemsida återigen nere. Det är inget vidare med en fotbollshemsida som inte har kapacitet för att klara dagar då det spelas matcher.
Jag såg i alla fall matchen. Det var inga problem från huvudläktaren. Jag har förstått att det däremot var värre för er som försökte se den på TV, eller Viaplay. Dels var det visst bildstörningar. Dels filmade man i motljus, vilket gjorde att det var otroligt svårt att se skillnad på spelarna. Det syntes faktiskt tydligt tvärs över planen hur de båda tv-kommentatorerna kämpade för att se vad som hände.
Bänkarna var på ”rätt” sida. På Vittsjös fick Kristiansson för övrigt leda sitt lag själv i krasslige Thomas Mårtensson:s frånvaro. Jag hade inte träffat Kristiansson tidigare, men han hade en oklanderlig matchanalys, och var skönt uppriktig kring det egna lagets brister i matchen.
När jag frågade om avståndet uppåt i tabellen konstaterade han att Vittsjö redan förlorade två matcher för mycket innan EM. Därför måste de ta lite större risker nu, för det blir ingen topplacering om laget kryssar sig fram genom hösten. Man måste börja rada upp segrar.
Rada upp segrar är något Kristianstad gör. Det finns många anledningar till att det lyste om Elisabet Gunnarsdottir efter matchen.
Efter sex omgångar i våras låg hennes lag på tabellens undre halva. Åttonde plats med åtta poäng och 10–8 i målskillnad. Sedan dess har laget gått som tåget. Och då menar jag inte något svenskt SJ-tåg, utan mer på den japanska Shinkansen. På elva omgångar har man tio segrar, ett kryss och målskillnaden 25–4.
Efter sex omgångar låg :s lag på åttonde plats med åtta poäng och 10–8 i målskillnad. Sedan dess har man på elva matcher tagit tio segrar, ett kryss och noterat målskillnaden 25–4. Rosengård spelade 1–1 den 13 maj har båda lagen vunnit varenda match.
Krysset kom mot FC Rosengård den 13 maj. Efter den 1–1-matchen har ingen av de båda skånska storklubbarna tappat någon poäng. Kristianstad har nu nio raka segrar. Och just nu ligger KDFF jämsides med Rosengård i tabelltopp. Malmöklubben har dock spelat två matcher färre.
Men känslan efter att ha sett KDFF vinna derbyt mot Vittsjö är att Kristianstad faktiskt skulle kunna utmana Rosengård om guldet.
För KDFF är bra. Och känns väldigt stabilt. Beta Gunnarsdottir var stolt över att laget är i delad serieledning. Och hon var väldigt noga med att konstatera att KDFF nu har släppt in minst mål i damallsvenskan.
Lagets defensiv är imponerande. Inte minst med tanke på att man släppte åtta av de tolv baklångesmålen i de sex första omgångarna.
Trebackslinjen med Alice Nilsson, Gabrielle Carle och den nya Kanada-kamerunska backen Easther Mayi Kith kändes både stabil och spelskicklig. Och de har bra defensivt stöd av mittfältarna Shelia van den Bulk och Mia Carlsson.
Laget har faktiskt bara släppt ett mål på de sju senaste matcherna. Det är en bra statistik att ha med sig in i Champions Leaguespelet. Som tränare Gunnarsdottir konstaterade i går har KDFF ingen jättefördel av att vara i säsong eftersom den första kvalomgången kommer ganska direkt efter EM-uppehållet. Den fördel man dock har mot lagen med höst-vår-säsong är att KDFF har haft en vårsäsong på sig att spela ihop sitt lag.
Klubbar som Ajax och Eintracht Frankfurt bör inte vara färdiga med sina lagbyggen ännu. KDFF har alltså fått ihop sitt pussel. Anfallet som är byggt kring vassa Evelyne Viens känns också bra, även om man missade rätt många bra chanser igår. Trots det har KDFF en betydligt bättre form i år än man hade i fjol när det var dags för UWCL-spel. Så jag håller laget som 60–40-favorit mot Ajax på torsdag.
Det om gårdagens match. Damallsvenskan återstartar på allvar under söndagen. Det är fyra matcher med bottenmötet Umeå–Kalmar som den på förhand mest intressanta.
Ett lag som inte spelar tävlingsmatch den här helgen är Häcken. De var i dag i England för att träna på det reseupplägg man har i Champions League. Man mötte Everton, förlorade med 2–1, och Liverpoolklubbens nya tia, Hanna Bennison, gjorde ett riktigt snyggt mål.
I förra inlägget skrev jag om Eskilstuna Uniteds ekonomiska problem. Flera av er läsare har haft synpunkter på hur klubbledningen har skött ekonomin. Jag skall inte försvara dem fullt ut, för det är förstås inte försvarbart att äventyra en förenings ekonomi.
Samtidigt är det elitidrott, man vill göra bästa möjliga resultat, och det är inte jättesvårt att förstå att man vill sikta mot stjärnorna.
En tanke jag har efter att ha kollat analysen av ekonomin i förra årets damallsvenska är att man kanske borde göra om kraven för elitlicensen. Kollar man klubbarna i fjolårets serie hade de nio som inte är stora Stockholmsklubbar med herrelitlag vid årsskiftet ett eget kapital på maximalt 1,1 miljoner kronor.
Samtidigt hade de här klubbarna kostnader på 8,6–30 miljoner kronor. Man behöver inte vara utbildad ekonom för att förstå att man inte får göra några större räknefel, för marginalerna är små, och fallet blir tungt om det går snett.
Men en tanke är att man istället för att kräva positivt eget kapital i elitlicensen höjer kravet på eget kapital till fem miljoner kronor. Då blir marginalerna inte lika små. Det borde väl vara genomförbart? Och självklart skulle nykomlingar ha lägre krav.
De senaste dagarnas stora damfotbollsnyheter har på hemmaplan handlat om ekonomisk kris i Eskilstuna United, och om att även Nederländerna nu har sparkat sin förbundskapten efter EM-slutspelet.
I dag meddelades nämligen att Mark Parsons blev tredje förbundskapten att få lämna sitt jobb efter mindre lyckade resultat i England. Skall man försvara Parsons så hade han ett rätt hopplöst uppdrag. Han kom efter Sarina Wiegman med instruktionen att föryngra det nederländska landslaget.
De KNVB en Mark Parsons hebben gezamenlijk besloten de samenwerking per direct te beëindigen.
Mark, bedankt voor alle inzet. We wensen je al het goeds voor de toekomst! 🙏🍀
Om man har den typen av arbetsbeskrivning måste man få omedelbara toppresultat, annars är risken uppenbar att man drar på sig stort missnöje från de äldre spelare som skall växlas ut. Kalla det gärna Lex Tom Sermanni i USA.
Parsons fick inga omedelbara toppresultat, även om kvartsfinal i EM ändå borde ha ansetts vara okej med tanke på det skade- och sjukdomselände som de orange hade under mästerskapet i England. Spelarna såg dock inga rimliga förklaringar till att Parsons lag misslyckades, utan han fick rätt hård kritik. Inte minst från Danielle van de Donk.
let’s all reminisce on the peaks and highs of the netherlands mark parsons era pic.twitter.com/xwp4LZkZNf
Och nu har han gjort sitt i Nederländerna. Parsons blir den tredje förbundskaptenen efter svenskarna Martin Sjögren (Norge) och Anna Signeul (Finland) att få lämna sitt jobb efter EM.
Gemensamt för alla tre är att de kommer från ett annat land är det de coachade under mästerskapet. Totalt var det fem lag som hade utländska förbundskaptener. De två som har kvar sitt jobb är Englands guldcoach Wiegman och danske Nils Nielsen i Schweiz.
Så till den största inhemska nyheten, den om att Eskilstuna United snabbt måste ha in stora summor för att klara elitlicensen och få spela kvar i damallsvenskan nästa år.
Jag har inte tillgång till artiklarna i Eskilstuna-kuriren och är lite osäker kring summan tre miljoner kronor. Det har skrivits att det är just tre miljoner som klubben behöver få in redan till månadsskiftet, då man måste lämna in ett periodiserat bokslut som visar att det egna kapitalet är noll, eller positivt. Plus en likviditetsplan som visar att föreningen kan klara sina betalningar under resten av året.
Jag hörde en alternativ uppgift om att United behövde få in tre miljoner kronor under det här året för att klara elitlicensen. Vilket som är svårt, men att få in de där miljonerna på tre veckor låter otroligt jobbigt.
I den damallsvenska analysen kan man läsa mer om vad som gäller för Eskilstuna United. Där kan man också läsa att snittlönen i vår högsta serie har ökat till 18 530 kronor per månad. Räknat på tolv månaders anställning och antaget att klubbarna har 22 spelare i sina spelartrupper.
I fjol låg snittlönen på 15 113 kronor per månad, vilket innebär en ökning med 22,6 procent, vilket förstås är rätt mycket. Dock är ju inte 18 530 kronor speciellt mycket. Det blir spännande att se hur snittlönen utvecklas nu när vi har 14 lag i damallsvenskan. Min gissning är att vi får se en sänkning med några tusen kronor.
En annan högst anmärkningsvärd notering från de damallsvenska klubbarnas ekonomier är de rapporterade intäkterna för de tre Stockholmsklubbarna som även har lag i herrallsvenskan: AIK, Djurgården och Hammarby.
Av övriga nio lag hade Vittsjö GIK lägst intäkter i form av 7,3 miljoner kronor. De tre stora Stockholmsklubbarna rapporterade följande intäkter till sina damsatsningar:
* Hammarby 4,9 miljoner kronor * Djurgårdens IF FF 3,8 miljoner kronor * AIK 2,1 miljoner kronor
Noterbart här är att de tre Stockholmsklubbarna rapporterade kostnader på 8,9–11,1 miljoner för sina damlag. Här är frågan om man antingen redovisat intäkter på ett konstigt sätt, eller om man väljer att koncentrera sig på att skapa intäkter till sina herrlag och sedan sponsra damlagen med ”herrpengar”.
Slutligen har F20-VM startat i Costa Rica. Alldeles nyss vann Colombia öppningsmatchen mot Tyskland med 1–0 efter sent segermål av inhopparen Mariana Munoz. Jag såg slutet på Fifa+, och noterade att även målvakten Natalia Giraldo bör bokföras som matchvinnare. På övertid räddade hon nämligen ett friläge från Eintracht Frankfurts Carlotta Wamser.
#U20WWC | Con este GOLAZO ⚽🔥 de Mariana Muñóz (87'), la Selección Colombia 🇨🇴 venció 1-0 a Alemania 🇩🇪 en el inicio del Mundial Femenino Sub-20 🇨🇷🏆✨.
🔝 Gran triunfo tricolor ante las 3️⃣ veces campeonas de la categoría donde fue superior en casa línea.
Sverige är inte med i mästerskapet. I varje fall inte med ett lag. Däremot är domarna Tess Olofsson och Almira Spahic på plats. Det udda är att F19-EM från 2019 räknas som kvalturnering för de europeiska lagen. Jag har inte kollat trupperna från den turneringen, men antar att knappt någon av de spelare som var med då håller åldern för det här mästerskapet.
Utöver Tyskland representeras Europa av Frankrike, Nederländerna och Spanien.
Tyvärr är det ett mästerskap utan ålderskategoriens största stjärnor. Tyska Jule Brand är exempelvis inte med, det är inte heller USA:s Trinity Rodman. Båda de två spelade nyligen seniormästerskap.
En spelare som var med i ett seniormästerskap, och som nu även spelar F20-VM är Colombias Linda Caicedo – hon som sköt sitt land till OS, och till final i Copa America.
I övrigt var det inte många namn jag kände igen när jag kollade igenom de 16 lagens spelartrupper. I USA:s trupp noteras att omskrivna 16-åringen Olivia Moultrie (fyller 17 i september) från Portland Thorns finns med. Hon är en av blott två amerikanska spelare som klivit in i proffsvärlden- Övriga representerar olika skolor.
Hos Spanien är löpstarka Salma Paralluelo truppens affischnamn. Hon var uttagen i den spanska EM-truppen, men tvingades då lämna återbud till följd av skada. Nu får hon chansen att trots allt spela ett mästerskap den här sommaren.
Hos Frankrike finns högerbacken Alice Sombath med som ett affischnamn. Hon fick speltid i tolv av Lyons 22 ligamatcher i fjol. Även PSG:s Laurina Fazer är en spelare som fått speltid i en fransk storklubb. Mittfältaren startade tre liga- och fyra Champions Leaguematcher den nyss avslutade säsongen.
En Sverigebaserad spelare är med i turneringen. Ghanas Azumah Bugre har spelat 269 minuter i elitettan för IFK Norrköping.
En spelare jag sett i Sverige är Japans Yuzuki Yamamoto. Hon var 15 år när jag såg henne briljera mot äldre spelare i Gothia cup 2018. Då beskrev jag henne så här:
”Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.”
Det är den tredje spelaren Häcken säljer till engelska WSL på mindre än ett år. De två andra är ju Filippa Angeldal till Manchester City och Stina Blackstenius till Arsenal.
Inlägget uppdaterat med tankar kring VM-lottningen.
Fifa har just släppt en ny världsranking. Där tappar Sverige en placering från tvåa till trea. Det är finalisten Tyskland som smiter förbi och därmed är Europas högst rankade lag. USA är fortsatt världsetta.
Europamästarinnorna från England kliver upp två placeringar till den fjärde, just framför Frankrike. Men det är jämnt mellan de fyra högst rankade europeiska lagen. Mellan tvåan Tyskland och Frankrike skiljer 22 rankingpoäng.
Sverige tappar 10,99 rankingpoäng från förra rankingen och står nu på 2050,18 poäng. Sedan förra rankinglistan i juni har Sverige som bekant vunnit mot Brasilien i en vänskapsmatch, samt mot Schweiz, Portugal och Belgien i EM. Dessutom har man kryssat mot Nederländerna och förlorat mot England.
Sveriges nuvarande rankingpoäng är den lägsta sedan fjolårets OS-succé. Inför OS var landslaget rankat som femma i världen. Sedan dess har man varit tvåa, fram till nu. Så här har Sveriges poäng utvecklats det senaste året:
25 juni 2021: 2010,52 (5) 20 augusti 2021: 2088,72 (2) 10 december 2021: 2079,13 (2) 25 mars: 2081,54 (2) 17 juni: 2061,17 (2) 5 augusti: 2050,18 (3)
After a fantastic festival of football, here’s a full look at the latest #FIFARanking.
Förutom att det är en indikation på olika lags kvalitet är rankingen ett viktigt verktyg i olika lottningar. Nästa stora lottning är den av nästa års VM-slutspel. Det skall lottas den 22 oktober – alltså innan den interkontinentala playoffturneringen. Och har jag fattat rätt kommer nästa ranking den 13 oktober. Och det är den som ligger till grund för seedningen i VM-slutspelet.
Innan dess skall Sverige spela borta mot Finland i VM-kvalet. Det blir förstås viktigt att vinna den matchen för att behålla den fina placeringen på rankingen.
I nästa års VM-slutspel skall 32 lag delas in i åtta grupper. Det skall alltså vara åtta toppseedade lag. Två av dem lär vara värdnationerna Australien och Nya Zeeland. Övriga sex lag borde i nuläget vara USA, Tyskland, Sverige, England, Frankrike och Nederländerna.
Tidigare har Fifa ibland prioriterat mångfald i seedningen och lyft upp bästa sydamerikanska lag bland de toppseedade. Men även om man både tar in Brasilien och Afrikas högst rankade lag borde Sverige fortsatt ha en väldigt bra chans att bli toppseedat.
På lördag tjuvstartar den andra halvleken av damallsvenskan 2022 med matchen IFK Kalmar–Kristianstad. De senaste två dagarna har det hänt en hel del på övergångsmarknaden.
Under EM noterade jag att det var klart tyngre namn som anslutit till de damallsvenska klubbarna under det här övergångsfönstret än vad som har lämnat.
Men i dag meddelades att Katrine Veje har spelat klart i Rosengård för den här gången. Och de senaste dagarna har det funnits uppgifter om att både Jelena Cankovic och Johanna Rytting Kaneryd är på väg att lämna damallsvenskan för engelska WSL.
Under dagen har jag haft en diskussion på Twitter om huruvida Chelsea är ett bra karriärval för Häckens landslagsstjärna. Rent spontant tycker jag inte det. Dels för att Emma Hayes lag spelar en fotboll utan ytterforwards, dels för att konkurrensen i de offensiva positionerna är hårdare än i de flesta andra toppklubbarna.
Om vi börjar med spelsättet kör Hayes sitt race, ett race som bygger på snabba omställningar central. Medan huvudkonkurrenterna Arsenal och Manchester City har byggt på vassa ytterforwards kör Chelsea utan utpräglade kantspelare.
Det finns alltså ingen skräddarsydd roll för Rytting Kaneryd i Chelsea. Och sannolikheten att Hayes skall justera sitt spelsätt känns liten. Hon justerade inget när hon värvade Pernille Harder,
Tittar man på rollerna i Chelseas lag så finns det två eller tre offensiva roller där Rytting Kaneryd kan bli aktuell. Antalet roller beror på om Hayes skall fortsätta spela med trebackslinje, eller om hon tänker återgå till fyra backar.
De spelare som Rytting Kaneryd skulle konkurrera med i Chelsea om de där offensiva rollerna är i första hand Pernille Harder, Fran Kirby, Jessie Fleming, Guro Reiten, Erin Cuthbert och nyss värvade Katerina Svitkova. Och i den konkurrensen är jag rädd att svenskan är på sjunde plats.
Men jag kan förstås ha fel. Och i det här fallet hoppas jag att Chelsea är ett succéval för Rytting Kaneryd. Om det nu stämmer att hon är klar för Londonklubben.
Hammarby har gjort de riktigt tunga nyförvärven i form av Jonna Andersson och Simone Boye Sørensen. Dessutom kan man se både Kyra Cooney-Cross och Elise Kellond Knight som nyförvärv. Båda spelade mot Husqvarna förra helgen. Framför allt är det otroligt roligt att se Kellond Knight tillbaka i spel igen efter sitt överlånga skadeuppehåll.
Djurgården är tvåa på listan över bäst övergångsfönster. Hedvig Lindahl och Ebba Hed är två klassförvärv.
Häcken är också på medaljplats, framför allt genom värvningen av Anna Anvegård. Men att man antagligen tappar Rytting Kaneryd drar ner omdömet lite.
Näst sist på listan finns Kif Örebro som tappar tunga spelare som Jenna Hellstrom och Anna Sandberg. Men Örebro ligger på säker mark och kan ta de tappen.
Däremot ser det väldigt mörkt ut hos jumbon AIK. Man blir av med starka duon Hannah Davison och Jenny Danielsson, och får in Emma Engström, som bara spelat sporadiskt efter sin knäskada. I en träningsmatch föll AIK med 6–0 mot Eskilstuna, ett resultat som indikerar att AIK:s vd Manuel Lindberg kanske kan vara framgångsrik i sitt arbete med att i höst föra klubben till sin favoritserie, elitettan.
Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg Keira Walsh, England/Manchester City
Beth Mead, England/Arsenal Lina Magull, Tyskland/Bayern München Delphine Cascarino, Frankrike/Lyon
Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg
Ersättare: Mary Earps, England/Manchester United (mv) Merle Frohms, Tyskland/Eintracht Frankfurt Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, Kathrin Hendrich, Tyskland/Wolfsburg Leah Williamson, England/Arsenal Selma Bacha, Frankrike/Lyon Georgia Stanway, England/Bayern München Grace Geyoro, Frankrike/PSG Kosovare Asllani, Sverige/Milan Aitana Bonmati, Spanien/Barcelona Klara Bühl, Tyskland/Bayern München Alessia Russo, England/Manchester United
Förbundskapten: Sarina Wiegman, England
Det blev alltså några ändringar i startelvan efter de tre sista matcherna. Marina Hegering tog en självklar plats i elvan. Jag tror faktiskt att Tyskland förlorade guldet när de tvingades byta ut henne i första förlängningskvarten i finalen.
Notera också att jag anser att Frankrike hade turneringens två bästa vänsterbackar, även om Bacha stundtals spelade överallt. Dock skall sägas att konkurrensen var betydligt hårdare på högerbacksplatsen där såväl Ona Battle som Laura Wienroither var goda utmanare till mina två val. För övrigt höll jag på Giulia Gwinn inför semifinalerna, men Lucy Bronze var inblandad i de engelska segermålen både mot Sverige och Tyskland, vilket blev avgörande för mitt val av Bronze i elvan.
Noterbart också att jag har med en spelare som inte startade en enda match – Alessia Russo. Men hon gjorde fyra mål som inhoppare, och får således agera supersub även i min EM-trupp. Om Marie-Antoinette Katoto hade spelat mer än 94 minuter i turneringen hade hon varit given, för det var 94 väldigt bra minuter. Men det är lite för lite speltid för att kunna komma med, tycker jag.
Nu välkomnar jag era allstarlag. Det är alltid roligt att se hur andra tänker.
Det är dagen efter EM 2022 och mästarinnorna har firats i London. Och silvermedaljörerna har hyllats i Frankfurt.
Lionesses (lejonhonorna) hade sin hyllning på Trafalgar Square. Av tv-bilderna att döma hade man kunnat valt en betydligt större plats, för nog borde man kunna fått fler än 7000 närvarande på firandet?
Flera av spelarna hade rätt feta solglasögon på sig. Det kan ha haft en koppling till det rika intag av alkohol som intogs i går. Förbundskapten Sarina Wiegman tyckte att det blev lite för mycket alkohol på flera håll.
Det verkar helt klart som att det engelska laget firade kungligt under gårdagen. Under EM tycks de ha skickat fram en spelare om dagen till presskonferenserna. Men i går skickade man en jättedelegation till den officiella presskonferensen.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) July 31, 2022
Guldskytten Chloe Kelly firade sitt segermål på ett sätt som påminde om USA:s Brandi Chastain vid VM-guldet 1999. Den bild på Kellys firande som syns nedan, och togs av Reuters Lisi Niesner har alla förutsättningar att bli klassisk. Kolla hur snyggt man ser Kelly på tröjan.
Jag hörde att London i går närmast var kliniskt fritt från info om att det skulle spelas en EM-final i stan där England var ena parten. Men trots det noteras att guldmålet drog ner jubel även på andra ställen än inne på Wembley.
Men faktum är att det varit hyllningar på fler ställen än i London i dag. När det tyska landslaget landade i Frankfurt fick silvermedaljörerna ett mäktigt mottagande på rådhusplatsen, Frankfurter Römer.
Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.
Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.
Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.
ℹ️ @alexpopp11 has suffered muscular problems in the warm-up. Lea Schüller replaces her in the starting XI 🔁
Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.
Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.
Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.
Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.
England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.
Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.
Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.
Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) July 31, 2022
Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.
I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.
Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.
Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.
En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.
Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.
Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.
HISTORY! 👏
87,192 people are in attendance for today's Women's Euro 2022 final- the biggest crowd of any European championship ever 📈 pic.twitter.com/dtJWJ2dOjg
Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) July 31, 2022
England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.
Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) July 31, 2022
Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) July 31, 2022
Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.
Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.
Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.
EM-final 2022
England–Tyskland 2–1 efter förlängning. 1–1 (0–0) efter ordinarie tid.
Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).
Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina Publik: 87 192 på Wembley
Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.
England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).
I natt blev Argentina 22:a land att kvala in till nästa års VM-slutspel. Man blev det efter en riktigt tuff 3–1-seger mot Paraguay. Med en kvart kvar av matchen ledde Paraguay med 1–0, och såg ut att vara på väg mot en historisk VM-debut på damsidan.
I det läget försvarade Paraguay sig bra genom att centrera laget och se till att ha mycket folk framför målet när Argentina började närma sig. Dessutom gjorde målvakten Alicia Bobadilla ett stabilt intryck.
I mitten av den andra halvleken var tidigare Real Madridforwarden Jessica Martinez millimetrar ifrån att punktera matchen. Men hennes stenhårda distansskott tog i ribbans underkant, och ut.
I stället stod Argentina för en spektakulär vändning. Kvitteringen var en kontring i 78:e minuten. Rutinerade Sole Jaimes stod för en fin skarvnick som helt friställde snabba Yamila Rodriguez. Sedan stod det och vägde. Jag tyckte faktiskt att Paraguay kändes hetare. Men i den 90:e minuten fick Argentina frispark precis utanför offensivt straffområde för en något orutinerad hands.
Florencia Bonsegundo klev fram och sköt Argentina till VM. Och på övertid satte Rodriguez spiken i kistan.
I och med att Argentina tog bronset i Copa America och kvalade in till VM är alltså 22 länder klara för mästerskapet i Australien och Nya Zeeland nästa år. Nämligen:
Värdnationer (2): Australien och Nya Zeeland.
Europa (4 av 11): Danmark, Frankrike, Spanien och Sverige.
Asien (5): Kina, Sydkorea, Japan, Filippinerna och Vietnam.
Nordamerika (4): USA, Kanada, Costa Rica och Jamaica.
Sydamerika (3): Brasilien, Colombia och Argentina.
Afrika (4): Sydafrika, Marocko, Nigeria och Zambia.
Det är alltså sju europeiska platser till som skall bli klara under hösten. De sista tre platserna fördelas sedan i ett interkontinentalt playoff nästa vår. Där får tio lag vara med. Nio av de tio är klara, nämligen:
Taiwan, Thailand, Kamerun, Senegal, Haiti, Panama, Paraguay, Chile och i förmiddags vann Papua Nya Guinea det oceaniska VM-kvalet och tog en playoffplats. Här skall även ett europeiskt lag tillkomma.
Det kommande dygnet är det alltså dags för två stora finaler. Först möts Colombia och Brasilien på Viaplay 02.00 i natt i Copa Americas final. Där är Pia Sundhage:s lag klar favorit, trots att Colombia har hemmaplan.
Brasilien har vunnit sju av de tidigare åtta sydamerikanska mästerskap som spelats. Och Brasiliens damer har aldrig förlorat en final i Copa America. Den gången man blev tvåa (2006) var det gruppspel om segern mellan fyra lag.
I Europa har Tyskland vunnit åtta av de tolv Europamästerskap som hittills avgjorts. Trots det är det England som räknas som den stora favoriten inför den final mot tyskorna som startar 18.00 i morgon på Wembley – och på SVT.
Allt är liksom upplagt för det engelska laget. Allt har gått dess väg hittills. Inte nog med att man har hemmaplan och får spela final inför 90 000 på Wembley. Som värdnation fick man lägga spelschemat och kunde se till att få fler vilodagar än alla motståndare. Framför såg arrangören till att lagen i grupperna A och B fick stor fördel i semifinalerna med två fler vilodagar än sina motståndare.
Föga överraskande är det just lag från grupperna A och B som möts i finalen. England har även haft maximalt flyt med skador och sjukdomar. Visst hade Ellen White covid under uppladdningen. Men sedan EM började har England kunnat starta med samma elva spelare i samtliga fem matcher. Flera av de elva har dessutom lyckats pricka in en rejäl formtopp, inte minst Beth Mead som inte platsade i den brittiska OS-truppen i fjol, men nu toppar skytteligan i EM.
England är alltså de flestas favorit. England var också min guldfavorit redan innan mästerskapet. Men min känsla nu är det kan bli tysk guldfest på Wembley i morgon.
Sverige visade under de första 30 minuterna av semifinalen att det går att såra England genom ett bra presspel. Och just Tyskland har ju haft turneringens bästa presspel. De har även en glödhet forward i Alexandra Popp. De målen hon gjorde i semifinalen mot Frankrike var på alla sätt mästerliga.
Som grädde på det tyska moset har många av de tyska spelarna bra känslor från Wembley. När lagen möttes där på senhösten 2019 vann Tyskland med 2–1 efter mål av Popp och Klara Bühl.
Tyvärr kan det inte bli en repris. Jag skriver tyvärr eftersom det tycks vara så att Bühl ännu inte är friskförklarad från covid, och således inte kan spela.
Det känns lite konstigt med flera dagar på rad utan mästerskapsmatcher. Men snart är lugnet över. I natt är det först en helt avgörande VM-kvalmatch. Klockan 02.00 på Viaplay kan man se Argentina och Paraguay göra upp om Sydamerikas tredje och sista direktplats till nästa års mästerskap.
Hittills är 21 av 32 VM-platser bokade. I natt får vi alltså ett 22:a VM-lag. Och i morgon förmiddag möts Fiji och Papua Nya Guinea om en plats i det interkontinentala playoff som skall spelas i Nya Zeeland i mitten av februari nästa år. Då skall tio lag göra upp om de tre allra sista VM-platserna.
På söndag 02.00 är det alltså final i Sydamerika mellan Brasilien och Colombia. Även den matchen går att se på Viaplay. Och 18.00 sänds EM-finalen på SVT2.
En nyhet är att mästarlagen i EM och Copa America skall mötas ett slags interkontinental final med det fina namnet ”UEFA–CONMEBOL Women’s Finalissima”. Det är väl lite kul. Samtidigt är det ju så att den matchen hade haft större värde på herrsidan, där Europa och Sydamerika är de bästa världsdelsförbunden. Så är det ju inte på damsidan.
Slutligen finns det tydligen svenskar som ganska snabbt kunde komma över tisdagens tunga semifinalförlust.
Det var semifinal i EM mellan värdnationen England och världstvåan Sverige.
Engelska Lionesses var ganska klar förhandsfavorit. Inte bara för att man hade imponerat mer rent spelmässigt utan också för att värdnationen hade fått sköta turneringsupplägget. Då hade man ordnat så att man fick två fler vilodagar från kvartsfinalen än sin semifinalmotståndare.
Det engelska favoritskapet förstärktes av att Sverige hade fått in covid i truppen efter gruppspelet, vilket dels gjorde att man saknade spelare, dels ledde till en oro i truppen.
Försnacket dagarna inför matchen handlade mycket om just vilka spelare som skulle kunna komma till spel. Den svenska lagledningen försökte lägga dimridåer. Och det fanns frågetecken för Jonna Andersson, Hanna Glas, Caroline Seger, Olivia Schough och Kosovare Asllani.
Kosovare Asllani
När laguppställningen kom fanns Glas och Asllani med i startelvan. Andersson och Seger satt på bänken, medan Schough saknades med bekräftad covid. Dessutom stod Elin Rubensson utanför matchtruppen, hon hade så kallade symtom.
En annan fråga som hade diskuterats i försnacket var huruvida Sverige skulle spela med fyrbackslinje eller med tre mittbackar. Arsenaltränaren och TV4-experten Jonas Eidevall tyckte att Peter Gerhardsson borde välja tre mittbackar.
Förbundskaptenen valde dock fyrbackslinje. Totalt hade han faktiskt fyra mittbackar i startelvan. Precis som i kvartsfinalen mot Belgien var dock Amanda Ilestedt högerback och Nathalie Björn defensiv innermittfältare.
Sammansättningen av backlinjen var den femte på fem matcher. Kontinuitet i försvaret var inte något svenskt adelsmärke i den här turneringen.
Det som överraskade mest i startelvan var ändå att Sofia Jakobsson fanns med. USA-proffset hade inte fått en enda spelminut tidigare i turneringen. Nu gick hon in från start i semifinalen.
I sin helhet såg den svenska startuppställningen ut så här: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.
Sarina Wiegman
Om det fanns frågetecken kring den svenska elvan var den engelska högst väntat. Sarina Wiegman ställde upp med exakt samma spelare som i de fyra tidigare matcherna. Det var unikt. Aldrig tidigare i EM-historien hade något lag startat med samma elva i fler än tre matcher i rad.
De spelare som startar för England i EM är: Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly – Georgia Stanway, Keira Walsh – Beth Mead, Fran Kirby, Lauren Hemp – Ellen White.
Semifnalen spelades i duggregn och just under 20 graders värme inför 28 624 åskådare på ett utsålt Bramall Lane i Sheffield.
Sverige–England Period 1: 1–15 minuter: 0–0 i mål 3–0 i målchanser 1–0 i hörnor
Trots att England hade avspark blev det en svensk rivstart. Andrabollen efter att Millie Bright. lyft långt hamnade hos Georgia Stanway. Hon avväpnades dock av Fridolina Rolfö precis innan mittlinjen. Domare Esther Staubli från Schweiz kunde ha blåst engelsk frispark, men friade.
Esther Staubli
Rolfö fick fortsätta och satte bollen till Stina Blackstenius på vänsterkanten. Samtidigt gjorde Sofia Jakobsson en jättelöpning in från högerkanten. Blackstenius passade in bollen till Jakobsson på ytan bakom långsamma Bright.
Efter 19 sekunder hade Sverige ett superläge att ta ledningen. Jakobssons vänsterskott mot bortre hörnet räddades dock av Mary Earps, som sträckte ut vänsterfoten.
När Sverige strax efter kom i en kontring hade Blackstenius återigen sökt sig långt ut till vänster. Det var nog ingen slump. Den svenska anfallsstrategin verkade gå ut på att anfalla bakom det engelska högerförsvaret med långsamma Bright och hyperoffensiva Lucy Bronze.
En annan tydlig strategi var att Kosovare Asllani i defensiven skulle ta bort passningsskickliga Keira Walsh. Manchester Citymittfältaren kom till semifinalen med turneringens bästa passningsprocent. Och då skall man veta att Walsh inte bara slår sjumeterspassningar bakåt eller i sidled. Hon är även mästerlig på att byta kant med svepande krosspassningar.
— Barclays Women's Super League (@BarclaysWSL) July 26, 2022
När England fick ett inkast högt upp på deras vänsterkant blev Walsh närmast punktmarkerad av Asllani. Mittbacken Leah Williamson kunde då avancera och ostörd slå ett inlägg mot bortre stolpen. Där dök Beth Mead upp – och nickade utanför.
Det var det närmaste en målchans England kom under den första kvarten. Mead var nära mål, men nicken kändes egentligen aldrig speciellt farlig.
Nämnda Williamson är bra på att spela genom lagdelar med sin fina högerfot. Hon skall helst inte få slå passningar in i straffområdet ostörd. Men tydligt var att Sverige hade större respekt för Walshs spelvändningar – och för Millie Brights långpassningar. För Stina Blackstenius låg hela tiden tätt på Bright, vilket gjorde att Williamson fick mycket tid med bollen.
Efter några minuter där det engelska laget haft ett litet övertag hjälptes Amanda Ilestedt och Nathalie Björn åt att vinna bollen mitt på egen planhalva. Björn spelade Asllani som tog med sig bollen några meter innan hon spelade framåt.
Under tiden hann Blackstenius löpa ut till vänster. När passningen kom var Stina helt fri. Ett par dåliga tillslag försämrade dock läget. Men det studsiga vänsteravslutet tvingades ändå Earps att sträcka ut för att rädda till hörna. Det var åttonde minuten och Sveriges andra 100-procentiga målchans.
Stina Blackstenius
På hörnan kom den tredje. Återigen var det Blackstenius. På Asllanis hörna in i målområdet höll svenskan undan målvakt Earps och nickade – i ribban.
När Sverige vann senast mot England, i bronsmatchen i VM 2019 var Sverige effektivt i matchupptakten. Det var 2–0 efter 20 minuter efter mål av Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson. Nu hade man skapat tre superlägen på nio minuter. Men inte gjort något mål.
Det var för övrigt väldigt händelserikt under matchens 15 första minuter. I nästa engelska anfall borde Björn fått ett gult kort när hon drog ner Lauren Hemp för att stoppa en engelsk kontring. Och i det svenska anfallet efter det var Blackstenius återigen nära att glida igenom till vänster. Den här gången framspelad av Rolfö.
Det svenska hemjobbet var så här långt föredömligt bra. I 13:e minuten, när Fran Kirby hade chansen att kontra var åtta svenska spelare blixtsnabbt på rätt sida om bollen. Precis efter det snodde Rolfö bollen av Bronze. Skottet satt dock i burgaveln.
Det sista som hände under den första kvarten var att Magdalena Eriksson nickade ett inlägg från Mead till engelsk hörna. Det var onödigt, och orsakat av dålig kommunikation i det svenska straffområdet. Precis bakom Eriksson kom Hedvig Lindahl, som kunde ha plockat bollen.
Det missödet var ett av få i det svenska laget så långt. Av den förväntade engelska anstormningen från start hade det bara blivit en halvchans. Och även om spelet hade varit lite mer böljande än jag hade föredragit så var det här Sveriges kvart. Lagets bästa i turneringen.
Man skapade tre 100-procentiga målchanser och ytterligare några halvchanser. Det var bara målet som saknades.
Sverige–England Period 2: 16–30 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 0–0 i målchanser, totalt 3–0 1–2 i hörnor, totalt 2–2
Den andra kvarten fick en mycket bra svensk start. Efter den engelska hörnan bet sig Sverige fast i ett långt anfall som slutade med Sveriges andra högerhörna.
Precis som vid den första hörnan blev det oro i det engelska försvaret när Asllani slog in bollen. Via Magdalena Eriksson:s mage blev bollen liggande mitt i målområdet. Där var det dock bara engelska spelare, och Rachel Daly kunde rensa.
Efter 20 minuter var det 67–33 i bollinnehav till England. Men det var bara Sverige som skapade lägen.
I 22:a minuten såg jag något som gjorde mig glad. Fridolina Rolfö sköt in ett tidigt inlägg på ytan mellan Earps och den engelska backlinjen. Nu var en engelsk spelare först på bollen, men den gick till Sofia Jakobsson som slog ett liknande inlägg från andra kanten. Även det kunde engelskorna nicka undan.
Det var ändå den typen av inlägg man har saknat tidigare i turneringen. I den här matchen slog Sverige däremot många. Jakobsson hade exempelvis även slagit ett åtta–nio minuter tidigare.
Sofia Jakobsson
Precis mitt i halvleken gjorde Jakobsson en ny lång, parallell löpning över mot vänsterkanten. I andravågen fick hon bollen som vänsterytter, och slog ett inspel snett bakåt. Vid straffpunkten kom Filippa Angeldal. Tyvärr för svensk del gjorde Fran Kirby ett stort hemjobb, kastade sig och fick bort bollen precis framför fötterna på Angeldal.
Defensivt såg det fortsatt bra ut för svensk del. Hela den 26:e minuten höll England exempelvis bollen i sitt vänsterförsvar, utan att komma någonstans. Sverige låg i väldigt bra positioner och hade god kontroll på de engelska spelarna. Efter en minuts skuggboxning drog Leah Williamson iväg en långboll som Amanda Ilestedt kunde vinna.
I slutet av den andra kvarten fick England sin andra hörna. På tv-bilderna kan man se att Sverige ställde upp i zonförsvar, medan det engelska laget hade fem spelare ganska samlat på bakre ytan. Längst bak fanns Lucy Bronze.
Det blev också högerbacken som fick bollen. Hon nickade dock från långt avstånd, samtidigt som hon var lätt störd av Hanna Glas. Nicken gick utanför.
När matchen nådde 30 minuter hade man fortsatt en bra känsla. Totalt sett var det den bästa halvtimma Sverige gjort i turneringen.
Landslaget hade inte skapat lika mycket som under den första kvarten. Men det var bättre defensiv kontroll. I början kunde England då och då spela förbi den svenska pressen, med följden att lagen bytte anfall med varandra. Nu hade Sverige stängt till på ett bra sätt.
Sverige–England Period 3: 31–45 minuter: 0–1 i mål, totalt 0–1 0–1 i målchanser, totalt 3–1 0–0 i hörnor, totalt 2–2
Tredje kvarten började med att lagen bytte anfall med varandra. Först anföll England till vänster efter att Fran Kirby vunnit en närkamp med Nathalie Björn. Därefter anföll Sverige till höger när Jakobsson slog ett tidigt inlägg mot Blackstenius.
Nästa gång England fick tid i sin anfallsuppbyggnad släppte man tanken på att spela igenom det svenska laget. Istället valde ytterbacken Rachel Daly att prova lyckan längs vänsterkanten. Hon avancerade en bit innan hon spelade loss Lauren Hemp bakom det svenska högerförsvaret. Hemps inlägg missade dock sin måltavla – Ellen White. Bollen gick istället över på en tom yta på andra kanten.
I det skedet kändes farligheten över. Det var sex eller sju svenska spelare i straffområdet mot tre engelska.
De svenska spelarna verkade dock inte beredda på att Lucy Bronze skulle slå in bollen på första tillslaget. Hanna Glas hamnade i ett ingenmansland och Magdalena Eriksson, som hade fallit vid Hemps inlägg, hann inte upp i tid. Plötsligt var glödheta Beth Mead helt ensam med bollen bara elva meter från mål.
Mead smällde in 1–0 efter 33.38. Bollen gick bakom ryggen på Eriksson och ställde Hedvig Lindahl chanslös, även om den svenska målvakten touchade bollen med högerhanden.
Englands första målchans blev mål. Extra tungt eftersom det ju inte ens kändes som en målchans när Bronze sprang fram mot det förlupna inlägget.
Åh nej! Sverige ligger under mot England i halvtid av EM-semifinalen. Vad borde Sverige göra föra att vända? 🤔 pic.twitter.com/OPXs1mIhT9
Målet gav förstås energi till England. 3,5 minut efter målet stod Magdalena Eriksson för två missar på kort tid, båda gångerna bjöd hon Georgia Stanway på bollen i svenskt straffområde. Båda gångerna misslyckades dock Stanway med sina inspel, vilket Sverige skall vara nöjt med.
Även om jag inte räknade in någon mer 100-procentig engelsk målchans före paus kom de till tre–fyra halvfarliga lägen i halvlekens slutskede. En bra svensk halvlek hade fått ett jobbigt slut.
England hade plötsligt hitta vägar förbi den svenska pressen med följden att Fran Kirby kom med i det engelska anfallsspelet. Den engelska tian hade inte haft bollen rättvänd många gånger de första 35 minuterna.
Rent taktiskt hade Gerhardsson ändå lyckats rätt bra så här långt. Upplägget att anfalla bakom Bronze och Bright var smart, jokern Sofia Jakobsson hade kommit in med energi och utöver målsituationen hade kantförsvaret funkat helt okej.
Det var bara det där med effektiviteten. Trots att Sverige hade 3–1 i 100-procentiga målchanser var det England som ledde matchen. Det var förstås väldigt negativt. För i en match mellan två lag som är bra på att kontra är det otroligt viktigt att få ledningen.
Skall man ändå vara positiv i paus så var det kul att se att Sverige spelade ett snabbare anfallsspel än tidigare i turneringen. Det var inte en massa kladdande på kanterna, utan man slog in rejäla inlägg direkt när chanserna kom.
Möjligen hade Sverige lite för snabba anfall. Det var full fart framåt så fort man fick bollen, det var sällan aktuellt att ta chansen att vila med bollen.
Sverige–England Period 4: 46–60 minuter: 0–1 i mål, totalt 0–2 1–2 i målchanser, totalt 4–3 0–1 i hörnor, totalt 2–3 Svenska byten: Filippa Angeldal och Sofia Jakobsson ut i minut 51. Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd in. Amanda Ilestedt ut i minut 55. Jonna Andersson in.
Tidigt i den andra halvleken hade Amanda Ilestedt ett par olyckliga sekunder. Först försökte hon brytnicka till Filippa Angeldal. Men nicken missade sitt mål och hamnade hos Fran Kirby. När Kirby spelade in bollen på ytan bakom Ilestedt föll svenskan vilket gjorde att Lauren Hemp ostört kunde slå ett inspel mot Beth Mead. Hanna Glas fick dock fram en fot och täckte till hörna.
Den slog Mead mot bakre ytan. Precis som på Enlands andra hörna hade det engelska laget överbelastat den bakre ytan. Och den här gången räknade de svenska spelarna fel. Nathalie Björn och Hanna Glas hamnade på samma yta, den där Mille Bright löpte in. Ingen hade koll på Lucy Bronze som återigen kom längst bak.
Lucy Bronze
Först trodde jag att det var Björn som skulle ha bakre ytan. Men efter att ha rullat repriserna några gånger lutar jag istället åt att det var Glas som hade det ansvaret. Hon föll dock in några meter, blev bolltittare och glömde helt att kolla vad som dök upp bakom ryggen.
Där kom Bronze och nickade in Englands 2–0 efter 47.09. Det var ingen otagbar nick. Men det var inte heller lätt för Hedvig Lindahl som dels var skymd. Dels gick bollen mellan benen på både Ellen White och Linda Sembrant vilket ytterligare försvarade för målvakten.
Inte heller det här avslutet borde ha varit speciellt farligt. Men mål blev det. England hade visat supereffektivitet, och den svenska uppförsbacke som var tung redan i paus har nu blivit brant som en klättervägg.
Noterbart är att målet VAR-kollades för offside på Lauren Hemp, som skymde Lindahl. Den engelska yttern bedömdes dock vara några centimeter på rätt sida. Det trots att Hemps fot faktiskt ser ut att vara bakom Filippa Angeldal:s på VAR-bilden. Återigen hade Sverige centimetrarna mot sig.
Om det här med de hårfina offsidebedömningarna har Jonas Eriksson haft en hel del åsikter under EM-slutspelet. Här är ett bra klipp:
2–0-målet fick Sverige att förbereda sina första byten. När de genomfördes i minut 51 förvånade det mig att Peter Gerhardsson tog ut Sofia Jakobsson. Jag tyckte nämligen att hon hade varit en av Sveriges piggare spelare. Däremot var det högst rimligt att ta ut Filippa Angeldal som hade haft en väldigt tung kväll i Sheffield. En kväll där hon i princip missade alla offensiva passningar – det som brukar vara hennes styrka. In kom Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd.
Efter bytena fick Sverige till ett riktigt fint anfall där Linda Sembrant lyfte uppspelet till Fridolina Rolfö. Hon tog emot, vände och spelade loss Hanna Glas på vänsterkanten. Äntligen kom ett inlägg från en ytterback. I straffområdet var det fyra mot fyra. Inlägget gick mot den bortre stolpen där den andra ytterbacken – Amanda Ilestedt – dök upp.
PSG-backen hade ett superläge. Men hon missbedömde bollen, trodde att det gick att nicka när hon borde ha valt volley. Följden blev att bollen i princip träffade Ilestedt – och gick utanför.
Strax efter byttes Ilestedt mot Jonna Andersson, vilket gjorde att Glas flyttade över som högerback. Bland det första Andersson gjorde var att kombinera med Rolfö på vänsterkanten. Den senare slog ett inlägg som Stina Blackstenius kom högst på. Hon fick dock backa lite, och nicken från fem meter blev både lös och gick utanför.
Nästa chans gick till England, och var ett superläge. Nyss inbytta Alessia Russo gav Hemp öppet mål. Men Manchester City-yttern lyckades dra bollen stenhårt i ribban från tre meters håll.
När den andra halvlekens första kvart var färdigspelad hade Sverige lyft spelet till offensiv planhalva. Men känslan var ändå långt ifrån bra. Underläge med 2–0 innebar ju ett extremt jobbigt läge. Ett läge landslaget inte hade befunnit sig i på tre år.
Sverige–England Period 5: 61–75 minuter: 0–1 i mål, totalt 0–3 2–1 i målchanser, totalt 6–4 4–0 i hörnor, totalt 6–3
De första fem minuterna av den här kvarten spelades på engelsk planhalva. De avslutades med att Sverige skapade en hörna från höger. Den slogs av Jonna Andersson och blev till en superchans.
I andraläget nickade Fridolina Rolfö in till Linda Sembrant. Mittbacken styrde bollen från två meters håll. Den räddades dock på mållinjen, oklart om det var av målvakt Mary Earps eller Rachel Daly.
Det skulle bara dröja tio sekunder till nästa svenska jättechans. Då var det Caroline Seger som lyfte in bollen från vänstersidan. Stina Blackstenius avslutade med vänsterknät. Earps sträckte ut och gjorde en jätteräddning när hon styrde bollen över ribban.
Det var nu 6–4 till Sverige i 100-procentiga målchanser. Men 2–0 till England i mål, trots att de hade missat sin klart bästa chans.
Strax efter missbedömde Glas en rätt enkelt boll totalt, vilket var början på ett långt engelskt tryck. Under en minut höll sig det engelska laget kring det svenska straffområdet innan Alessia Russo kunde klacka in 3–0.
Målet kom efter 67.40, och började med att Glas återigen var olycklig. Hon hamnade på fel sida om Fran Kirby, vilket gav den engelska tian fri yta i straffområdet. Inspelet till Russo var läckert, inhopparen blev helt ren från nio–tio meter. Lindahl gjorde dock en fin räddning på första skottet.
Returen blev dock mål. Russo klackade bollen precis bredvid Jonna Andersson och mellan benen på Lindahl. På många sätt är det ett mål man inte får släppa in. Framför allt inte när man redan ligger under med 2–0.
Spontant kändes det som en målvaktstavla, men med lite distans tycker jag ändå inte att det går att hänga varken Lindahl eller Andersson. Russo gör något väldigt oväntat, och för Lindahl kommer bollen från en position hon knappast kan förvänta sig.
Men totalt under anfallet var det lite för många gånger som Sverige hade chans att avstyra, utan att lyckas. 3–0 med bara en halv halvlek kvar att spela var förstås ridå ner.
Det var för övrigt tredje målet i matchen som kom mot ett samlat svenskt försvar. Hur det kunde ske är något att fundera på för förbundskapten Gerhardsson och hans team.
Strax innan matchen gick in i sin slutkvart var det 318–198 i passningar till England. En fundering är att de uppställda baklängesmålen kanske kan handla om att Sverige hade för korta anfall, och till slut inte orkade hålla uppe koncentrationen när England hade bollen?
Det sista värt att notera från matchens femte kvart var att Nathalie Björn fick det gula kort hon kunde ha fått i matchupptakten. Hon fällde Georgia Stanway efter att Magdalena Eriksson slagit ett uppspel rakt på den engelska mittfältaren.
In i slutkvarten var det 3–0 till England, och det kändes på alla sätt avgjort. Sverige var helt enkelt för svagt i båda straffområdena.
Sverige–England Period 6: 76–90 minuter: 0–1 i mål, slut 0–4 0–2 i målchanser, slut 6–6 0–1 i hörnor, slut 6–4 Svenska byten: Stina Blackstenius och Linda Sembrant ut i 76:e minuten. Lina Hurtig och Hanna Bennison in.
Slutkvarten startade med att Sverige gjorde ett dubbelmöte. När spelet startade hände saker så snabbt att TV inte hängde med. Plötsligt hade Fran Kirby en fri yta i högerläge. Hedvig Lindahl hade händerna på Kirbys lobbskott, men inte mer än att bollen ändå gick i mål.
England hade 4–0 efter 75.58. Återigen ett mål som mer eller mindre kom från ingenstans. Och som hade gått att rädda. På en repris kan man se att det återigen var ett mål som föll mot ett samlat svenskt försvar. Upprinnelsen var att Lucy Bronze kastade ett inkast ett par meter in på egen planhalva.
Magdalena Eriksson vann bollen, men inte bättre än att den damp ner hos Beth Mead. Hon satte bollen med höger yttersida på ett tillslag i djupled till Kirby – som sköt på ett tillslag.
Och det totala mörkret sänkte sig över det svenska laget. Samtidigt som den engelska jubelfesten nådde någon form av kulmen.
De tio sista minuterna blev plågsamma för Sverige, inte för att det var utspelning utan mer eftersom matchen redan var förlorad. De minuterna började dock illa med att Georgia Stanway slog en tunnel på Fridolina Rolfö och Nathalie Björn fick en snedträff som höll på att gå in i eget mål. Men som gick en bit över ribban.
Sverige hade ett okej anfall när Rolfö lyfte in ett inlägg mot Hurtig. Men matchen var ju avgjord, så de engelska spelarna behövde inte vara oroliga. I slutminuten var Alessia Russo nära att hinna fram och styra in Lauren Hemp:s inspel till 5–0.
När slutsignalen ljöd bröt först det stora segerjublet ut. Sedan drog segersångerna igång en efter en. Under Neil Diamonds Sweet Caroline blev en tårögd Caroline Seger intervjuad av TV4.
Hennes karriärs sista EM-match hade varit en rätt konstig historia. Min statistik visar 6–6 i målchanser. Ändå blev det Sveriges tangerat största förlust genom tiderna. Och känslan efteråt var att landslaget hade blivit överkört av en ångvält.
Den stora skillnaden mellan lagen fanns i straffområdena. England vann på knockout både i sitt eget och i det svenska. Eftersom en mycket stor majoritet av alla mål görs just i straffområdena är det en bra grund om man kan vara bäst där.
När Peter Gerhardsson analyserade matchen var det skillnaden i effektivitet han tryckte på. Frågan är vad den berodde på?
Förutsättningarna var egentligen goda för svensk del. Ofta var det svenska försvaret bättre samlat vid de engelska anfallen än tvärtom. Ändå gjorde England fyra mål och Sverige noll.
En jobbig detalj var förstås att alla de engelska målen på många sätt kändes väldigt billiga. Jag tror att det finns väldigt många delförklaringar till att det blev som det blev. Två huvudskäl är bristen på kontinuitet i backlinjen och Hedvig Lindahls matchovana. Lindahl gjorde ingen bra turnering.
I min BT-krönika efter matchen skrev jag att det är dags att matcha in en ny målvakt i landslaget. Med lite sömn på saken känner jag ändå att man inte skall skriva av Hedvig Lindahl för insatsen i den här EM-turneringen, utan att hon bör få chansen att hitta formen igen i Djurgården.
Jennifer Falk eller Zecira Musovic borde stå före i kön till höstens landskamper. Men om Lindahl har kvar motivationen, och hittar tillbaka till storformen är det dumt att stänga dörren helt.
Jennifer Falk
Lindahl fick för övrigt underkänt betyg av mig i matchen. Jag delade ut ytterligare sex ettor: Glas, Sembrant, Angeldal, Björn, Seger och Rytting Kaneryd. När jag kollade om matchen i lugn och ro insåg jag att ettan på Björn var väldigt orättvis. Hon var faktiskt en av Sveriges bästa spelare, och skulle faktiskt ha kunnat få en trea, ett betyg nu bara Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö fick. Sofia Jakobsson var nära.
Defensivt var det alltså två faktorer till den bättre engelska effektiviteten att de hade en matchvan målvakt och ett betydligt mer samspelt försvar. Offensivt skulle jag säga att en avgörande faktor var att England anföll på färre tillslag.
Just i semifinalen kom Sverige till snabbare anfall med bättre och tidigare inlägg än man gjort tidigare i turneringen. Det var något att bygga vidare på. För nästa steg blir för spelarna inne i straffområdet att lära sig vilka ytor olika lagkompisar slår sina tidiga inlägg mot. Det var de engelska anfallarna mycket bättre på att läsa av.
Härmed har jag analyserat klart Sveriges femte och sista EM-match. Tanken är att återkomma med lite funderingar kring Sveriges totala prestation i turneringen, och om framtiden.
Jag hade en bra känsla inför kvällens match. Den positiva känslan hängde med cirka 30 minuter in i matchen. Så långt var Sverige bäst och gjorde det mesta rätt – förutom mål. Man försvarade bort Englands spelvändningar och hotade på ytan bakom långsamma Mille Bright.
Men hur bra man än är ute på planen så avgörs fotboll i straffområdena. Och där var England skoningslöst. När Sverige inte orkade hålla upp pressen kom luckorna. Och glödheta Beth Mead gjorde mål på Englands första riktigt heta målchans. Och efter paus bjöds hemmaspelarna på flera mål.
Sverige har tyvärr inte haft någon glödhet spelare i EM. Det hade behövts.
Ett annat problem är att det svenska laget har haft för stor variation i backlinjen. Det var inte synkat när det hettade till. Och dessutom lyste Hedvig Lindahl:s matchovana genom under hela turneringen.
Sverige åkte på en käftsmäll på samma nivå som 5–1-förlusten mot Brasilien i OS 2016. Eller värre. Då var det gruppspel, och Sverige fick en andra chans. Nu är det hemresa, och förbundskapten Peter Gerhardsson och hans spelare har några riktigt tunga veckor framför sig.
För det här var jobbigt.
Totalt sett är semifinal förstås godkänt. Men ras och 4–0 är inte lika kul. Dock har jag fortsatt förtroende för Gerhardsson. Jag tror att han och Magnus Wikman har mer att ge, och tycker att de är värda att få en ny chans i nästa års VM-slutspel.
Mer om den här matchen i kommande inlägg. Nu skall jag sova lite innan 02.00 då det är avspark mellan Brasilien och Paraguay.
Sofia Jakobsson har inte spelat en enda minut i EM. Men i semifinalen mot England är Jakobsson med i startelvan. Det är en startelva där även Hanna Glas finns med.
Sofia Jakobsson
Jag trodde nog att det skulle bli spel med tre mittbackar i den här matchen. I uppställningen finns i och för sig fyra mittbackar. Men laget är i alla fall uppställt som 4–4–1–1 med Amanda Ilestedt som högerback och Nathalie Björn som central mittfältare. Glas är alltså tillbaka, men står uppsatt som vänsterback. Vi får se om det stämmer.
I den officiella elvan är Sofia Jakobsson vänsterytter, så Glas och Jakobsson är uppsatta tillsammans. Det innebär att Fridolina Rolfö är flyttad ut till höger. Om det stämmer antar jag att Peter Gerhardsson tänker att Jakobssons snabbhet passar bättre mot Lucy Bronze och Mille Bright, samt att Rolfö skall testa de defensiva kvaliteterna hos vänsterbacken Rachel Daly – som ju normalt är forward.
Här är hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Fridolina Rolfö, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Sofia Jakobsson – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.
Noterbart i övrigt att Jonna Andersson är med i matchtruppen. Det är däremot inte Elin Rubensson och Olivia Schough. Det är för övrigt nu bekräftat att Schough har covid.
Från kvartsfinalen är det Amanda Nildén och Johanna Rytting Kaneryd som har fått ge plats åt Glas och Jakobsson.
Den engelska startelvan är exakt likadan som i de fyra tidigare matcherna. Faktum är att inget lag hade startat med samma elva matcher i fyra matcher i rad i EM-historien. Således har inget lag heller gjort det i fem raka matcher.
Tyvärr fortsätter covid att vara en faktor i det här mästerskapet. Senaste spelare att drabbas är Tysklands skickliga vänsterytter Klara Bühl, en spelare jag hade med in i det sista i funderingarna kring mitt allstarlag. Det här är alltså ett tungt bakslag för det tyska laget.
ℹ️ Klara Bühl ist positiv auf das Coronavirus getestet worden und fällt somit für das EM-Halbfinale morgen gegen Frankreich aus. Sie ist aktuell symptomfrei und wurde umgehend isoliert. Weitere Testungen des kompletten Teams und Staff fielen negativ aus.
I Sydamerika är ett finallag klart i Copa America. Det är Colombia som i natt vann med 1–0 mot Argentina efter mål i den andra halvleken av 17-åriga jättetalangen Linda Caicedo. Colombia har varit borta från världsscenen sedan OS 2016, där man oväntat tog poäng av USA i sista gruppspelsomgången.
Sedan dess har det varit massor av bråk mellan spelare och förbundsledning. Men sedan några tillbaka har man en liga med proffsstatus, och när Copa America nu avgörs på hemmaplan har laget radat upp fem raka segrar.
Den här bloggen startades i Leverkusen 2,5 timmar innan Sveriges VM-möte med just Colombia den 28 juni för elva år sedan. Dagen innan hade jag kollat de 15 öppna minuterna på sydamerikanskornas träning, och min spaning löd:
”Man behövde inte titta länge för att märka att Colombias lag är ungt, och innehåller många juniorer.”
Elva år senare är drygt en handfull av de spelarna som mötte Sverige i VM kvar i landslaget och utgör en rutinerad stomme. En stomme som nu har lett Las Superpoderosas, som landslaget kallas, till ett tredje VM-slutspel. För utöver finalplatsen i Copa America innebar semifinalsegern att Colombia spelar VM-fotboll igen nästa år.
I natt 02.00 spelas den andra semifinalen. Den går mellan Paraguay och Pia Sundhage:s Brasilien. Den matchen går att se på Viaplay.
Fredagens kvartsfinal mot Belgien blev en nagelbitare som avgjordes på övertid. Den spontana tanken i måndags när det stod klart att Sverige skulle ställas mot just det belgiska laget var att: ”Det här vinner Sverige”.
Belgien är nämligen den typ av motstånd Sverige i princip aldrig förlorar mot. Jag gjorde en snabbkoll och kom fram till att Sverige de senaste tio åren har spelat 76 landskamper mot länder som nu ligger utanför topp 15 på världsrankingen.
På de matcherna har Sverige bara förlorat en tävlings- (1–0 i Ukraina i VM-kvalet 2018) och tre träningsmatcher (2–1 mot Island i Algarve cup 2014, 3–1 mot Schweiz i vänskapsmatch 2015 och 2–1 mot Portugal i Algarve cup 2019).
Sverige är alltså väldigt bra på att vinna mot sämre rankade lag. Det är inte alltid det ser vackert ut, men på ett eller annat sätt blir det nästan alltid segrar.
Lugn i måndags alltså. Men när sirenerna började ropa ut covid-larm från den svenska truppen började man ändå få lite skräckkänslor kring matchen. Belgien hade ändå visat att man kan spela ett stabilt försvarsspel när man vunnit mot Italien, kryssat mot Island och hållit Frankrike på 2–1.
När det stod klart att båda ytterbackarna Hanna Glas och Jonna Andersson skulle saknas började spekulationerna om hur förbundskapten Peter Gerhardsson skulle ställa upp sin startelva. Jag såg hur många varianter som helst. Och Gerhardsson sa själv i SVT innan matchstart att han hade lagt väldigt mycket tid på att fundera över hur laget skulle formeras.
Hans val föll på följande elva: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Nildén – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (lagkapen) – Stina Blackstenius.
Noterbart här är att Sverige har haft väldigt dålig kontinuitet i sin backlinje under turneringen. På fyra matcher har Gerhardsson ställt upp med fyra olika mittbackskonstellationer. Och det har varit olika vänsterbackar i de tre matcher han har spelat med fyrbackslinje.
På vänsterbacken fick nu Juventus Amanda Nildén göra tävlingsdebut i A-landslaget. Tidigare hade 23-åringen spelat 145 minuter i landslagströjan.
Linda Sembrant
I mittförsvaret fick alltså Nildéns klubbkompis i Juventus, Linda Sembrant, göra comeback från start. Det innebar att Amanda Ilestedt flyttades ut som högerback.
Jag minns att hon spelade i den positionen när Gerhardsson körde en fyrbackslinje med fyra mittbackar mot Kanada i Algarve cup 2019. Men sedan dess kan jag inte minnas att Ilestedt varit högerback i en fyrbackslinje i landslaget.
Med så många förändringar i backlinjen var det skönt att både mittfält och anfall var identiska med hur det såg ut mot Portugal. Således fortsatte Björn att vikariera för Caroline Seger i rollen som sexa.
Motståndaren Belgien hade för första gången tagit sig till utslagsmatcher i ett stort mästerskap. Man valde att byta fyra spelare mot hur de startade i 1–0-segern mot Italien. Det blev en startelva som till tio elftedelar liknade det lag som försvarade ledningen de sista 25 minuterna av den matchen.
Ändringen var att Laura De Neve var tillbaka i mittförsvaret efter att ha missat Italienmatchen med någon form av lårskada. Då vikarierade defensivt skickliga mittfältaren Julie Biesmans som mittback. Nu var Biesmans tillbaka på mittfältet.
Så här såg den belgiska elvan ut (4–4–1–1): Nicky Evrard – Laura Deloose, Sari Kees, Laura De Neve, Davina Philtjens – Janice Cayman, Justine Vanhaevermaet, Julie Biesmans, Marie Minnaert – Tine De Caigny – Tessa Wullaert.
Det är snabba och spelskickliga lagkaptenen Wullaert som är nyckeln till Belgiens anfallsspel. Och i försvarsspelet har Nicky Evrard storspelet genom hela turneringen. Målvakten som på fritiden driver ett företag som hyr ut hoppborgar, har bland annat räddat två straffar. Den hon tog mot Island visade sig till slut bli helt avgörande för avancemanget.
Domare i kvartsfinalen var Ukrainas rutinerade Kateryna Monzul. Slutligen var vädret brittiskt – 18 grader och regn.
Sverige–Belgien Period 1: 1–15 minuter: 0–0 i mål 3–0 i målchanser 1–1 i hörnor
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit att Linda Sembrant alltid står rätt och löser situationerna så lugnt och säkert att man knappt tänker på att hon är på planen.
Det är i alla fall så många gånger att man blir överraskad när det inte stämmer. Redan i den andra minuten lyste hennes matchovana igenom när hon missade en ganska enkel brytning och gav Marie Minnaert chansen att skapa lite oreda i det svenska straffområdet. Tre belgiska anfallare löpte in på Minnaerts inlägg. Magdalena Eriksson lyckades dock klacka bort bollen.
Det var överhuvud taget en ganska darrig start från den nykomponerade svenska backlinjen. Amanda Nildén missade sin första passning och efter drygt fem minuter slog Eriksson ett uppspel rakt till den belgiska tian Tine De Caigny. Det blev dock inte värre än att Eriksson själv kunde reparera misstaget.
Och i situationen efter drev Filippa Angeldal upp bollen och sköt ett bra skott som målvakt Nicky Evrard fick rädda till hörna – Sveriges första målchans.
Filippa Angeldal
Strax efter fick Belgien sin första inspark. Belgien är ett lag som i princip alltid försöker spela igång insparkarna, vilket borde passa det svenska presspelet bra. Men det centrala mittfältet var inte vaket. Filippa Angeldal låg fel och lät belgiskorna spela sig ur pressen centralt via en helt ensam Julie Biesmans.
Strax efter fick Belgien hörna efter att återigen ha fyllt på med mycket folk i anfallet. På hörnan kom Hedvig Lindahl ut snett. Det spelade dock ingen roll, för den nickades bort av Amanda Ilestedt. Men ändå lite oroväckande att Lindahl varit feltajmad i ganska många situationer hittills i turneringen.
Offensivt fick Sverige ändå utdelning på sitt presspel efter 10.45. Det var Fridolina Rolfö som bröt en passning, och i momentet efter serverades Angeldal ett perfekt skottläge vid straffområdeslinjen av Stina Blackstenius. Verkligen ett perfekt läge. Men en helt ostörd Angeldal kom feltajmad till bollen, och skottet blev både snett och högt. Det var en alldeles för bra chans för att slarva bort så enkelt.
Nästa svenska kanonläge kom efter 13.30. Från vänsterläge slog Nathalie Björn ett inlägg mot mot bortre stolpen. Där dök Amanda Ilestedt upp och tvingade Evrard till en fin räddning. På returen ville Blackstenius ha straff för en närkamp mot Sari Kees. Men ingen reaktion från domare Monzul, och det var nog korrekt.
Ovant att se Ilestedt gå på mål när det luktade inlägg från vänster. Men det känns inte som att det var en slump att Sveriges mest nickstarka spelare löpte in på den yta som bevakades av 151 centimeter korta Davina Philtjens. Ilestedt inledde för övrigt bra som högerback. På minuskontot efter 15 minuter fanns bara några lite för höga inkast.
Känslan efter 15 minuter var att Sverige började få rätt bra kontroll. Att man började komma rätt i pressen, och att man hade börjat fila bort misstagen från matchupptakten.
Sverige–Belgien Period 2: 16–30 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–0 i målchanser, totalt 4–0 1–0 i hörnor, totalt 2–1
Det första som hände i andra kvarten var att Kosovare Asllani för första gången lyckades skaka av sig defensivt skickliga Julie Biesmans. Belgiskan tog då tag i Asllanis tröja, vilket gav Biesmans ett jobbigt tidigt gult kort.
Biesmans låg för övrigt hela tiden nära Asllani, och störde den svenska speluppläggaren. Som konstaterats i tidigare inlägg har motståndarna numera väldigt bra koll på Sveriges styrkor. Och man kan inte räkna med att Asllani skall få frihet att briljera som hon gjorde mot Portugal.
Fast någon minut efter varningssituationen så briljerade verkligen Asllani när hon chippade bollen på ena sidan av rutinerade Lyonspelaren Janice Cayman och sedan sprang förbi på den andra. Läckert.
Totalt sett började den här kvarten med 7,5 minuter där det var mycket belgiskt bollinnehav. De valde alltså konstant att försöka spela sig fram. Den svenska pressen vid insparkarna var nu bättre, men inte klockren. Asllani föll ner och täckte bort Biesmans, med följden att det belgiska vänsterförsvaret rätt ostört kunde kliva fram och leverera längre uppspel med precision.
Några chanser kom dock inte Belgien till. Däremot fick Sverige i 23:e minuten sin andra hörna. Den slog Amanda Nildén, precis som den första – överlångt mot den bakre ytan. Det var inte Jonna Andersson-kvalitet, alltså inte en hörna som gick att nicka direkt i mål. Men den hamnade hos Björn, som fick två chanser att komma till avslut. Hennes skott i obalans blev dock väldigt högt.
Återigen ett otajmat svenskt avslut.
Strax efteråt antecknade jag dock 1–0 till Sverige efter ett väldigt fint tajmat avslut. Dock visade det sig att Stina Blackstenius löpning innan målet bara var nästan perfekt. För andra gången i turneringen visade det sig att hon hade för mycket muskler på axlarna, vilket gjorde att VAR bedömde henne som offside med någon centimeters marginal.
Personligen är jag en vän av VAR. Men regelgruppen Ifab bör nog ta en funderare över offsideregeln. Vore det inte rimligt att offsidelinjen ändras så att den bedöms utifrån var fötterna befinner sig? De här linjerna från övriga kroppsdelar känns tyvärr ofta rätt godtyckligt dragna.
Tyvärr för svensk del blev målet alltså inte godkänt. Synd på många sätt, inte minst eftersom det var ett fint anfall. Det började med att Hedvig Lindahl försökte överraska den belgiska backlinjen med en lång utspark mot Blackstenius. Det var tydligt matchen igenom att Lindahl var tillsagd att försöka få till några sådana kontringar, för hon gjorde fler försök att nå direkt till forwards.
Andrabollen efter Lindahls utspark hamnade hos Asllani, som tog ett par tillslag innan hon frispelade Blackstenius. Forwarden fick vända hemåt efter utsparken, och var nere på rätt sida, men tyvärr inte när bollen slogs. Det spelade således ingen roll att Blackstenius hade en bra förstatouch, skar in framför backarna och var iskall i avslutet. 0–0 stod sig.
Stina Blackstenius
När matchklockan nådde 30 minuter kunde Belgien återigen spela in till Biesmans i uppspelsfas och på så sätt ta sig förbi den svenska pressen. Trots belgiskt övertag i bollinnehav hade de (svart-)röda flammorna (laget kallas Red Flames) ännu inte haft något riktigt avslut. Det var fortsatt ganska god svensk kontroll.
Utöver det knappa offsidemålet skapade det svenska laget dock ingen målchans under den här kvarten.
Sverige–Belgien Period 3: 31–45 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–1 i målchanser, totalt 5–1 3–1 i hörnor, totalt 5–2
Det 39 sekunder långa belgiska anfall som började i förra kvarten ledde till ett riktigt bra skottläge för den boll- och passningsskickliga innermittfältaren Justine Vanhaevermaet, med Reading som klubbadress.
Framspelad av Tessa Wullaert och Tine De Caigny sköt Vanhaevermaet ett lågt skott, som touchade på Nathalie Björns ena häl. Domare Monzul missade touchen och Sverige fick inspark. Men Belgien fick visa att de faktiskt kan spela sig till riktigt bra lägen.
Strax efter fick Sverige tre vänsterhörnor på kort tid. Den första var dåligt slagen från Kosovare Asllani, och efter den andra hamnade andrabollen hos Filippa Angeldal – som drog iväg en strumprullare.
Men det var nära tredje gången gillt. Asllanis hörna skarvades av Fridolina Rolfö vid förstastolpen, och bollen damp ner framför Stina Blackstenius och Magdalena Eriksson. Den förstnämnda slog till bollen två gånger utan att få den förbi Nicky Evrard.
I 36:e minuten var det dags för ytterligare en svensk toffelspark från bra läge. Nathalie Björn kunde stå och måtta när en bortboxning från Evrard kom rakt mot den svenska mittfältaren. Men en helt ostörd Björn fick en riktig snedträff.
Det var andra gången på kort tid just Björn fick ett sådant här läge. Ett läge som är alldeles för bra för att slarva bort. Eftersom Sverige hade haft ganska många sådana lägen är det lätt att börja fundera över om det var stress som skapade den bristfälliga koncentrationen. För så många dåliga träffar på en halvlek skall inte landslagsspelare behöva få.
Halvlekens sista minuter gick faktiskt till Belgien. De hade ett bra inlägg från Wullaert, som Lindahl boxade undan precis framför en framstormande Cayman. Och sedan fick Ilestedt nicka bort en hörna.
Möjligen var det lite svensk trötthet som gjorde att Belgien kunde få några okej minuter. När belgiskorna satte upp ett ganska långsamt högeranfall efter 40.30 noterade jag att bara den svenska backlinjen och innermittfältarna var på rätt sida. Övriga fyra svenska spelare gick hemåt, eller låg kvar högt i planen. Ingen orkade, eller ville sätta press.
Statistik efter första halvleken av Sverige–Belgien.
När domare Monzul blåste för halvtid visade Uefas officiella statistik 16–1 i avslut till Sverige. Men också 169–139 i passningar till Belgien.
Inte för att passningar på egen planhalva avgör fotbollsmatcher. Men det faktum att Belgien hade övertag i bollinnehavet visade på att det var något som hackade i det svenska spelet. Min analys är att det hade med presspelet att göra, att det inte funkade med att låta Asllani försöka täcka bort Biesmans när belgiskorna rullade runt.
TV-bilden var sällan så utzoomad att man fick se var Angeldal var positionerad. Men känslan är att det var just Angeldal som hamnade fel. Känslan är också att det inte hade fått hålla på i 45 minuter om Caroline Seger hade varit på planen. Att Seger hade sett till att kompisarna snabbt hade hamnat mer korrekt i presspelet.
Fridolina Rolfö
En annan känsla i paus var att det här var Sveriges match, trots bristerna. Dock fanns det ganska mycket att förbättra. Sverige hade exempelvis inte fått ut så mycket av yttermittfältarna. Johanna Rytting Kaneryd hade en tung halvlek offensivt, och i engelska BBC:s halvtidsprogram fick Fridolina Rolfö tydligen hård kritik från Jonas Eidevall.
I SVT noterade Tony Gustavsson att Rolfö har spelat vänsterback hela säsongen i Barcelona, vilket gör att hon inte är van vid de betydligt svårare situationer som hon utsätts för i landslaget, där hon hamnar mer centralt, och mer felvänd. Det känns som en rimlig analys.
Rolfö har inte hittat rätt tajming i offensiven i EM. Som vänsterback har man oftast ryggen fri, och man behöver oftast bara kolla åt höger. I sin landslagsroll behöver hon ha koll 360 grader. Men hon är ett stort sparkapital för Gerhardsson, och jag tycker att hon bör vara på planen.
Sverige–Belgien Period 4: 46–60 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–0 i målchanser, totalt 6–1 1–0 i hörnor, totalt 6–2
Bara sekunder in i den andra halvleken passade Belgien ner en boll djupt i deras backlinje. Omedelbart sprang Filippa Angeldal fram och sökte upp Julie Biesmans, vilket tvingade fram en belgisk chansboll som Sverige lätt kunde vinna.
Sverige bet sig sedan fast på offensiv planhalva och efter ett fint inspel i spelyta två från Amanda Nildén hamnade bollen hos Fridolina Rolfö, som fick till en bra volley ur lite halvdålig vinkel. Nicky Evrard höll skottet, men ändå en mycket bra svensk start på halvleken. Bra är också det ord som bäst beskriver Nildéns mästerskapsdebut. Hon var säker i defensiven och hade flera sådana där fina inspel i spelyta två.
Någon minut efter Rolfös volley nickade en offsidestående Amanda Ilestedt i ribban. Men efter fem bra svenska minuter följde tio rätt hafsiga, som dock huvudsakligen spelades på belgisk planhalva. Johanna Rytting Kaneryd utmanade det belgiska vänsterförsvaret ett par gånger, dock utan att lyckas få in bollen framför målet. Ett problem hon drogs med under hela matchen.
Johanna Rytting Kaneryd
Ett svenskt läge räknades in under de tio hafsiga minuterna. Det gick till just Rytting Kaneryd. Fridolina Rolfö kom runt till vänster och slog ett bra inlägg mot bakre ytan. Bara sju–åtta meter från målet mötte Häckenspelaren med en bredsidesvolley. Läget var jättebra, skottet däremot inte så bra – och Biesmans kunde nicka undan.
Under de här tio minuterna lyckades Belgien återigen ta sig förbi den svenska pressen genom att spela in centralt. Man gjorde det därför att bolltrygga Vanhaevermaet föll ner och avlastade Biesmans i mitten.
Och när klockan nådde 60 mintuer hade Linda Sembrant precis fått avstyra en belgisk kontring tre mot två. Sverige förde fortsatt spelet, men den anstormning som inledde halvleken hade kommit av sig.
Sverige–Belgien Period 5: 61–75 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–0 i målchanser, totalt 7–1 3–0 i hörnor, totalt 9–2
På SVT inleddes den femte kvarten med att expertkommentator Markus Johannesson konstaterade att Sverige hade kommit till många bra inläggslägen, men att spelarna inne i straffområdet stod på hälarna.
Det var riktigt. Men det var knappast orsakat av spelarna inne i straffområdet. Alla som har spelat som forwards vet att det är nästintill hopplöst att få till ett bra inlöp när spelarna ute på kanterna kladdar för mycket på bollen.
Och det var just vad de svenska kantspelarna gjorde. De hade mest hela tiden flera tillslag, och slog dessutom gärna ett par korta passningar i väntan på ett drömläge som aldrig dök upp. Jag vet inget annat lag i EM som är så segt att komma till inlägg som Sverige. Vilket alltså gör det hopplöst att tajma för inlöpande forwards/mittfältare.
Ett problem här är att de som slår inläggen/inspelen verkar tro att man måste pricka en given medspelare. Det är ett missförstånd.
I fjol gjorde jag en stor djupdykning i ämnet inlägg med Elfsborgs Johan Larsson. Han är sannolikt bäst i herrallsvenskan på just konsten att spela in bollen i straffområdet. Jag frågade bland annat om han siktar på spelare eller på yta. Svaret:
”Alltid mot yta. Det är få som kan pricka spelare – det är väl kanske Kevin De Bruyne och några till. Jag kan det inte. Folk kan säga: ‘Lägg den här’. Jag svarar: ‘Nej, jag sätter in den i den ytan – se till att vara där så skall vi nog göra mål.’ Det är bara om jag kommer ner på kortlinjen, eller bryter in i boxen, som jag plötsligt kan börja sikta lite mot spelare.”
Och:
”Är jag mellan straffområdet och långlinjen, och ser att det är packat med folk, skjuter jag hellre en hård vrist in i en yta där jag ser att någon kan komma – den kan träffa vem som helst.”
De som försöker pricka medspelare i straffområdet gör bara något svårt ännu svårare. Jag älskar tidiga inlägg i ytan mellan motståndarnas målvakt och backlinje. Det gör inte landslagets kantspelare, för de slår nästan aldrig den typen av bollar.
Som sagt krånglar ofta de svenska kantspelarna till det alldeles för mycket. Rytting Kaneryd var exempelvis förbi sin back flera gånger, men valde att inte slå in bollen, utan gjorde istället en Cruyff-fint bakåt – och därmed hade medspelarna gjort sina löpningar, och de blev lätta att täcka bort.
Spelmässigt inledde Sverige dock den här kvarten bra. Man pressade fram belgiska uppspel från förlängd målområdeslinje, vilket innebar att Nathalie Björn och den svenska backlinjen kunde vinna bollarna på offensiv sida om mittlinjen. Det innebar också att hela det belgiska laget tvingades att falla ner i utgångspositioner en bra bit in på egen planhalva.
Sett till klara målchanser var det dock rätt tunt. Men Filippa Angeldal drog i alla fall i iväg två hyfsade skott under de tre första minuterna. Dessutom ropade Sverige på straff när bollen träffade Davina Philtjens. På tv-repriserna har jag svårt att se om det är en träff på en högt hållen arm (alltså straff), eller om bollen tar i ansiktet. Jag antar att VAR-rummet ansåg att det handlade om det senare alternativet.
En kanonchans skapade dock det svenska laget innan klockan nådde 75 minuter. I andrafas efter en inläggsfrispark lyfte Linda Sembrant in bollen till Stina Blackstenius. Nicken från bara tre–fyra meter räddades snyggt av glödheta Nicky Evrard. Där borde det ha blivit mål.
Belgien hade två bra kontringslägen under den här kvarten. Vid det första jobbade Fridolina Rolfö hem på ett bra sätt och hjälpte Magdalena Eriksson att reda upp situationen. Vid det andra missade Sembrant sin brytning, vilket gjorde att Belgien ett tag var tre mot två. Tine De Caigny slog dock den avgörande passningen så löst att Amanda Nildén kunde bryta.
Det var fortsatt 0–0 efter 75 minuter, och fortsatt svensk kontroll. Men i bakhuvudet började nu tankarna komma på att Belgien skulle komma till minst en riktigt vass målchans till.
Sverige–Belgien Period 6: 76–90 minuter: 1–0 i mål, slut 1–0 2–0 i målchanser, totalt 9–1 4–0 i hörnor, totalt 13–2 Svenskt byte: Filippa Angeldal ut i minut 84. Hanna Bennison in.
Matchens sista kvart inleddes med att Rytting Kaneryd fixade en hörna från höger. Där hamnade andrabollen hos Nathalie Björn, som för typ femte gången i matchen fick en oförklarligt dålig träff på volleyn.
Efter 80 minuter var det 30–2 i avslut. Då hade precis Linda Sembrant nickat just utanför på ett fint inlägg från Björn. Strax efter kom Belgien till sitt tredje och sista avslut när inhopparen Elena Dhont sköt i burgaveln.
Men slutminuterna var ändå rätt nervösa från svensk sida. Man orkade inte sätta press på Belgien. Och nämnda Dhont var nära att rinna igenom på en fin passning från Wullaert i 89:e minuten. Nildén lyckades dock bryta i sista stund.
I samband med brytningen fick Nildén krampkänning. Det ledde dock inte till att Peter Gerhardsson började förbereda ett byte. Oväntat. För det är ju allt lite farligt att ha en vänsterback med kramp.
I andra övertidsminuten avgjordes matchen. Rolfö och Asllani samarbetade på vänsterkanten, och fick Justine Vanhaevermaet att slå ut bollen till hörna. Den tog Asllani hand om. Huvuddelen av de tolv tidigare svenska hörnorna hade varit ofarliga, många rätt dåligt slagna.
Den 13:e slogs så att den damp ner i målområdet, ganska exakt mitt framför målet. Målvakt Evrard fick ingen träff på undanrensningen, utan bollen hamnade hos Nathalie Björn till höger i målområdet. Den här gången valde hon vänster bredsida – och fick ren träff. Evrard släppte retur som Linda Sembrant kunde trycka in i nätet från nära håll med höger bredsida.
35-åriga Sembrant är ingen ovan målskytt. I EM-kvalet gjorde hon tre, flest av alla svenska spelare. Och hon blev faktiskt Sveriges bästa målskytt i VM 2015. Hon gjorde även mål i VM 2019. Och nu har hon avgjort en EM-kvartsfinal.
Segermålet kom efter 91.37. Det var det som väl brukar kallas grevens tid.
Belgien hann lyfta in en boll i svenskt straffområde under den återstående tiden. Den bollen nickade Sembrant bort, och strax efter gick slutsignalen som förkunnade att Sverige var klart för semifinal.
Även om segermålet dröjde var den svenska segern totalt sett odiskutabel. Hedvig Lindahl behövde inte göra en enda kvalificerad räddning.
Men de spelare som saknades var saknade. Jag har redan nämnt Caroline Segers betydelse i presspelet och Jonna Anderssons för hörnorna från höger.
I semifinalen mot England kommer Sverige verkligen behöva tillgång till alla truppens spelare. Jag har i grunden en rätt bra känsla kring att det kommer att bli en väldigt jämn och öppen match. Peter Gerhardsson och Magnus Wikman har byggt det här laget för just den här typen av matcher.
Men vi har inte råd med att ha några tänkta startspelare på skade- eller sjukdomslistan. England har redan några fördelar i form av hemmaplan och två dagar längre vila. Det räcker.
För övrigt läser jag att flera av er som läser bloggen tycker att det kan vara dags att byta ut Gerhardsson. Jag tycker inte alltid att han gör rätt. Men hans resultat är otroligt bra, och jag har svårt att tro att vi kan hitta en bättre kandidat.
Trots att landslaget både har hackat spelmässigt och varit drabbat av covid skall det spela semifinal på tisdag. Och Gerhardsson har ett otroligt mästerskapsfacit. På 17 matcher har det blivit 13 segrar, tre kryss och bara en förlust. Och nederlaget kom ju när startelvan vilades i en betydelselös gruppspelsmatch mot USA i VM 2019.
Just det att Gerhardsson har haft möjlighet att vila startelvan i en match vardera i VM 2019 och OS 2021 har varit en framgångsfaktor. Den här gången har han inte haft möjlighet att vila spelare på samma sätt. Det är lite oroväckande.
Att det är Sarina Wiegman som leder England är också oroväckande. Hon har ju krossat svenska finaldrömmar förr. För övrigt har Wiegman och Gerhardsson varsin supersvit med sig in i matchen. Wiegman har inte förlorat sedan hon tog över England. Och Gerhardssons Sverige har inte förlorat under ordinarie tid på 34 matcher och 28 månader.
Ett svenskt orosmoment inför matchen är hur det står till med Kosovare Asllani. Hon var inte med på dagens träning. Och lagkaptenen orkade inte komma ut och prata med media efter segern mot Belgien, något exempelvis en gammal Tre Kronor-målvakt hade synpunkter på:
Verkar SÅ jobbigt att lira fotboll i 90min att Sveriges största stjärna inte orkar öppna truten för media🤔 annars gnälls det att dom får för lite uppmärksamhet🤔ja inte lätt med damfotbollen😳https://t.co/60GeHQziIF
Och ja, jag har också synpunkter på det. Jag tycker inte att silenzio stampa är värdigt en lagkapten. Så jag hoppas verkligen att det fanns en vettig förklaring.
En blogg om internationell damfotboll 