I Frankrike blev Kosovare Asllani målskytt i dag när PSG vann med 4–0 borta mot Rodez. Lotta Schelin vilades däremot när Lyon vann med 5–0 hemma mot St Etienne.
Båda de franska lagen i Champions League vann för övrigt med 5–0 i helgen. För Juvisy besegrade nämligen Toulouse med 5–0 på bortaplan i går, efter bland annat två mål av Amelie Coquet.
På onsdag tar Lyon emot Malmö, och Juvisy tar emot Göteborg i första kvartsfinalmötena. Sett till helgens matcher kommer de franska lagen att vara storfavoriter. Lyon är ju favoriter vilket lag de än möter.
Det är inte Juvisy. Men jag var ju en av de cirka 50 personer som var på Valhalla i går och tittade på Göteborgs genrep, 2–1-förlusten mot norska mästarinnorna LSK Kvinner – alltså Lilleströms damlag.
Mari Karoline Knudsen har just gjort 2–0 till LSK.
För att vara rak på sak – det Göteborg som spelade i går vinner ingen kvartsfinal i Champions League. Jag är till och med tveksam om de ens är ett lag för damallsvenskans övre hälft om de inte kan väldigt mycket bättre.
När jag skriver det här bortser jag från resultatet. Man kan ju förlora, och ändå ha gjort en bra spelmässig insats. Men Göteborg spelade uselt i går. Det var lamt, statiskt och fantasilöst.
Jag ser i GP i dag att Torbjörn Nilsson skyller på landslaget, och Algarve cup.
”Jag tror inte att något herrlag, klubblag, skulle acceptera att deras spelare är borta tio dagar så nära Champions League. Algarve cup ligger så fel.”
Jag höll på att skriva att det ju dock är samma för alla lag i Champions League. Så är det dock inte riktigt. Frankrike spelade ju två träningsmatcher i stället för att vara med i Algarve eller Cypern, och Juvisy har inte så hemskt många franska landslagsspelare. Så visst har fransyskorna haft bättre förutsättningar. Det är ett faktum.
Samtidigt ogillar jag att både Malmö och Göteborg gnäller på hur landslagen stör klubbarnas uppladdning. Det känns som att de mentalt håller på att bygga upp bortförklaringar för eventuellt respass.
Tillbaka till Göteborgs insats i går. När jag kom till Valhalla var jag extra nyfiken på hur Göteborg skulle skapa målchanser nu när Christen Press inte är kvar. Den frågan tog jag med mig hem.
GFC startade med ett slags 4-5-1, där Yael Averbuch var ett slags halvforward bakom Jessica Landström. I den första halvleken hade göteborgskorna överlägset störst bollinnehav. Men de verkade inte vara intresserade av att spela in bollen i straffområdet. För det var bara sidledsfotboll. LSK var väl samlat i defensiven, och norskorna behövde sällan anstränga sig för att hålla tätt.
Inte ens när GFC fick frisparkar på offensiv planhalva valde de att lyfta in folk i LSK:s straffområde. Nej, då slog man bollen kort, och så var sidledstrillandet i gång igen.
Sanningen att säga så spelade inte LSK till sig så många målchanser heller. Men norskorna var sylvassa på fasta situationer – framför allt hörnor. Före paus hade man två ribbskott efter hörnor. Och efter paus gjordes båda målen just i samband med hörnor.
Lene Mykjåland sätter fart.
LSK var för övrigt en trevlig bekantskap. De spelade inte alls norskt – alltså långa bollar från backlinjen mot starka forwards. Nej, LSK vårdade bollen, och spelade sig fram längs marken.
Och så fort de fick chansen spelade de sig snabbt framåt i djupled. Och man fyllde på med folk, som kom i rejäla löpningar. Jag är inte alls överraskad över att vann toppserien efter att bara ha tappat tio poäng i fjol.
Efter paus tänkte jag att Göteborg kanske hade åtgärdat det svaga anfallsspelet. Så blev inte. Tvärtom fick LSK till ännu fler snabba attacker. Och när Mari Karoline Knudsen stötte in 0–2 tyckte jag att det var helt i sin ordning. LSK var bättre.
På slutet lyfte sig dock Göteborg något. Landström hade ett friläge vid 0–1, och när inhoppande Olivia Schough kom fri just efter 0–2, hamnade bollen hos Averbuch, som kunde reducera. Efter ytterligare ett par byten valde tränare Nilsson att köra med ett tremannaanfall. På egen hand skapade man dock inte mer än lägen till att få in kvitteringen.
Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch
Däremot fick man hjälp av LSK:s målvakt Tinja-Riikka Korpela som gav inhoppande debutanten Jodie Taylor öppet mål i slutminuterna. Taylors lobbskott smet dock utanför det övergivna målet.
En av få spelare i GFC som jag ger överbetyg är mittfältaren Anna Ahlstrand, som kändes stabil. Även vänsterbacken Camille Levin visade inställning.
Däremot kändes ingen av Göteborgs svenska landslagsspelare speciellt landslagsmässig den här lördagen.
LSK:s 1–0-skott, som lyftes in av inhopparen Madeleine Giske, var för övrigt ett mål av det slaget som gör att jag vill ha mindre mål inom damfotbollen. Den lösa, och höga bollen gick in mest för att den var hög. Det såg taffligt ut, sannolikt mycket eftersom det är en typ av mål som man i princip aldrig ser på elitnivå i herrfotbollen.
Madeleine Giske (utanför bilden) lyfter in 0–1 över Kristin Hammarström.
Jag hoppas och tror, för Göteborgs skull, att man presterar väldigt mycket bättre på onsdag. För efter gårdagens match kändes det som fördel Juvisy med 90–10.
Jag hade alltså med mig kameran till Valhalla. Fler bilder kommer att läggas upp inom en inte allt för lång framtid. Jag återkommer också med bilder från, samt en analys av mötet mellan Jitex och Mallbacken. Men jag kan redan nu meddela att jag blev väldigt förtjust i Mallbackens 19-åriga innermittfältare Julia Karlenäs – en klasspelare. Och att vardera lag har en 18-årig Mimmi som lär bli svårstoppad i årets damallsvenska.
Julia Karlenäs
En blogg om internationell damfotboll 