Flyttkarusellen för våra landslagsspelare är i full gång. I går bekräftades uppgifterna om att OS-spelarna Nathalie Björn och Anna Anvegård ansluter till engelska ligafemman Everton. Och i dag bekräftades uppgiften om att Anvegård ersätts av Loreta Kullashi i Rosengård.

För Rosengårds del känns inte Anvegårds sorti som en katastrof när man kan byta skyttedrottningen mot en kanonspelare som Kullashi. Den senare har ju en otrolig potential, och det skall bli väldigt spännande att se hur hennes smartness utnyttjas i Malmö.

För Kullashis del känns dessutom Rosengård som ett jättebra utvecklingssteg. Hos den damallsvenska serieledaren kommer Kullashi att få mycket boll kring motståndarnas straffområde, den del av planen där hon har sina spetsegenskaper.

När det gäller Anvegårds och Björns klubbval har jag däremot framfört vissa frågetecken. I förra inlägget formulerade jag mig så här om att skifta från Rosengård till Everton:

”Jag tycker att det på många sätt är ett nedbyte. WSL är ju en bättre liga än damallsvenskan. Men jag bedömer nog att Rosengård är ett något bättre lag än Everton, plus att FCR skall spela i Champions League, medan den engelska ligafemman är ganska långt ifrån UWCL.”

Den formuleringen väckte en hel del debatt, och jag har fått flera frågor. Jag tänkte svara på alla de frågorna genom att bredda min syn i frågan.

Jag börjar med en rent sportslig jämförelse. Om jag ställer det Everton som spelade i den nyss avslutade säsongen mot vårens FC Rosengård bedömer jag att Malmöklubben som något bättre.

Ur Evertons vårtrupp är exempelvis tre spelare som skall till OS, varav en är inlånade Jill Scott. Däremot skall sju av vårens Rosengårdsspelare åka till Japan. Flyttar vi över Anvegård och Björn till Everton och stryker Scott är det fortsatt fler OS-spelare i Rosengårds trupp.

Lämnar vi OS-spelarna och tittar på trupperna som sådana är min bedömning att Rosengårds trots allt är lite bättre. Everton hade en bra elva, men flera av de spelarna var skadebenägna och man spelade sällan med sina elva toppspelare. Till slut var det 25 poäng upp till ligavinnande Chelsea och 16 till Arsenal på den sista Champions Leagueplatsen.

Dock håller ju Everton på att värva. Utöver den svenska duon har man i dagarna även gjort klart med franska Kenza Dali och engelska Toni Duggan. Två bra namn, men känslan är att båda är på väg neråt i sina karriärer och jag hade exempelvis tveklöst valt Kullashi före Duggan.

Jämför man klubbarna Rosengård och Everton har herrfotbollsklubben Everton förstås i grunden enormt mycket större resurser än damfotbollsklubben FC Rosengård. Hittills har dock inte Liverpoolklubben satsat så mycket av de där stora resurserna på sitt damlag. Men nu aviserar man ju en satsning.

Så visst kan det bli så att det jag nu upplever som ett sportsligt nedbyte, framöver kan bli en flytt i sidled eller uppåt i damfotbollens näringskedja.

Som det ser ut nu tycker jag att det är väldigt tråkigt när svenska landslagsspelare väljer utländska klubbar som är på samma eller lägre nivå än de svenska klubbar de spelat i.

Den här typen av klubbyten är inte gynnsamma för vår inhemska damfotboll. För de innebär att vår högstaliga urlakas på talang och på profiler, vilket samtidigt innebär att produkten blir betydligt mindre attraktiv för publik och sponsorer.

Så länge spelarna rör sig uppåt i näringskedjan har jag inga synpunkter på att de väljer utländska klubbar – det finns ju numera flera sådana som är bättre än våra bästa, men den här typen av byten tycker jag är tråkiga.

Det är inte så många år sedan utländska spelare av Anvegårds och Björns klass gärna använde svenska toppklubbar som språngbräda på vägen till Europas bästa lag. Nu väljer alltså svenska toppspelare engelska mittenlag som språngbräda.

Samtidigt förstår jag att spelarna kan vilja prova en ny liga, plus att det även finns en ekonomisk verklighet för dem. Utan att ha en aning om vad de fått i lön i Rosengård, och vad de får i Everton, finns det väg anledning att tro att både Anvegård och Björn får ganska rejäla lönelyft. Bra lön och löften om satsning har lockat större spelare än de båda svenska OS-spelarna.

Som Sven-Göran Eriksson konstaterade i slutet av sitt Sommar i P1 under lördagen har svensk klubbfotboll svårt att stå upp mot lag från andra länder. Han menade att det är 51-procentsregeln i kombination med Bosmandomen som ställer till det. Bosmandomen bygger ju på EU-reglerna om fri rörlighet i Europa. Innan Bosmandomen tilläts bara enstaka utländska spelare i europeiska storklubbar.

Flera av de frågor ni ställt har förhoppningsvis nu besvarats. Här är svar på några till. En handlade om huruvida jag tyckte att Emma Koivistos flytt från Göteborg till Brighton var ett nedbyte. Och ja, det tycker jag. Samtidigt har jag större förståelse för att en finländsk spelare byter en svensk toppklubb mot en engelsk mittendito.

Jag bedömer alltså att det Göteborgslag som vann damallsvenskan i fjol var klart bättre än det Brighton som inledde WSL i höstas. På två möten mot Manchester City föll Brighton med totalt 7–1. Trots att Göteborg redan hade hunnit tappa mer än halva backlinjen (Emma Berglund, Emily Sonnett och Natalia Kuikka) samt Rebecka Blomqvist föll man ”bara” med 5–1 mot City över två möten.

En annan fråga handlade om varför jag var positiv till Fridolina Rolfös flytt till Barcelona men negativ till Anvegårds till Everton. Svaret är enkelt. Rolfö flyttar sig högst upp i fotbollens näringskedja. Huruvida Anvegård ens rör sig uppåt i den där näringskedjan är ännu högst oklart.

Några av er konstaterar att Anvegårds och Björns chanser att få speltid är stora i Everton. Men det var de ju även i minst jämnbördiga Rosengård. Visst kan man vilja få testa en annan liga. Men nog är det bekymmersamt när svenska toppspelare hellre väljer engelska mittenlag än ett lag som är på väg mot SM-guld? Och om svenska spelare gör det valet, hur tror ni talanger från andra länder tänker?

För övrigt har jag varit på plats på ett par matcher i elitettan senaste veckan, bland annat såg jag Jitex skrällseger mot Uppsala under lördagen. Jag kommer att återkomma till vad jag såg när tid finns. Det har varit lite för bra semesterväder på sistone för att skriva längre inlägg med analyser. Men när regnet kommer…

I dag har Fridolina Rolfö presenterats som nyförvärv av Champions Leaguemästarinnorna FC Barcelona. Det var ingen stor skräll, Aftonbladet hade ju den nyheten redan för cirka två veckor sedan.

Både för Rolfö och för svensk damfotboll är det en rolig nyhet. För skall man välja en klubb i världen just nu så måste det ju vara Barcelona. Laget spelar en riktigt attraktiv, och effektiv fotboll. Ingen kan väl ha missat den katalanska superklubbens superuppvisning i Champions Leaguefinalen på Gamla Ullevi.

Rolfö har skrivit ett tvåårskontrakt, och första tanken man fick när nyheten kom var ju att hon sannolikt inte kunde gått till en klubb med större konkurrens på kanterna. Barcelona har ju världens bästa högerbreddare i norska Caroline Graham Hansen.

Och till vänster har man en av världens allra bästa kantspelare i nederländska Lieke Martens. Trots att Martens var magnifik på Gamla Ullevi har hon inte varit given i startelvan det senaste året, utan hon har i omgångar konkurrerats ut av spanska landslagets Mariona Caldentey. Som jag ser det hade Barca redan innan världens bästa kantbesättning. Nu kommer alltså även Rolfö.

Med tanke på den sanslösa konkurrensen blir det otroligt spännande att se hur svenskan kommer att hävda sig i Barca.

Noterbart är ju för övrigt att Barca i går presenterade att man även värvat norska mittfältsstjärnan Ingrid Syrstad Engen från Wolfsburg. Man hämtar alltså två skandinaviska toppspelare från Wolfsburg på två dagar.

Vi är halvvägs i damallsvenskan. Lördagens och söndagens matcher fick resultat som jämnade ut både guld- och medaljstrid.

I toppen tappade Rosengård två poäng i Örebro efter att hemmalagets isländska målvakt Cecilia Ran Runarsdottir gjort en stormatch. Malmöklubben har trots det en sexpoängsledning i halvtid, ett otroligt bra utgångsläge inför damallsvenskans andra halvlek.

Noterbart är att Rosengård bara har släppt in två mål under de första elva omgångarna. Trots att målvakten Stephanie Labbé hållit nollan i åtta av de tio damallsvenska matcher hon har spelat så ser jag inte hennes namn i några av de vårens lag som dykt upp i olika sammanhang.

Det kan man se som ett sanslöst högt betyg till Rosengårds försvarsspel. FCR är så bra på att försvara sig att deras målvakt inte behöver jobba. Apropå Labbé har hon även hållit nollan i sina tre senaste landskamper. Elva nollor på de 13 senaste matcherna alltså. Starkt.

Efter fredagens seger mot Kristianstad befinner sig tvåan Häcken i ett slags ingenmansland sex poäng bakom Rosengård och fyra till åtta poäng före övriga lag i kampen om medaljer och om den sista platsen till Champions League.

De övriga lag som är med och slåss om medaljer är i tur och ordning Kristianstad, Hammarby, Linköping, Eskilstuna och Vittsjö. Det känns som att det kan bli en otroligt spännande kamp mellan dem under hösten.

Bakom dem kommer nästa klunga i form av Djurgården, Kif Örebro, Piteå och AIK, lag som inte är chanslösa på medalj, men som i första hand får fokusera på att hålla avstånd ner till nedflyttningsstrecket.

Sist ligger som bekant Växjö. Småländskorna har haft ett utmärkt försvarsspel under våren. Bara 15 insläppta mål är på samma nivå som trean Kristianstad, fyran Hammarby och femman Linköping. Växjös problem är ju dock som bekant offensivt – de har bara gjort tre mål. Det är närmast ofattbart dåligt, och hoppet om att få det att lossna ställs i stor utsträckning till lagets finländska nyförvärv Adelina Engman och Juliette Kemppi.

Just Växjö är faktiskt det enda laget jag är riktigt snett ute på i det damallsvenska tips som jag satte ihop inför säsongen. De ligger fyra placeringar och åtta poäng ifrån den åttondeplats jag tippade dem på.

Vittsjö och Djurgården har jag i och för sig placerat tre platser ifrån deras nuvarande, men i de fallen är det bara tre respektive två poäng som skiljer, vilket gör att jag inte tycker att de tipsen känns helt galna.

Här är lagens halvtidsplaceringar, med mitt tips inom parentes:

1. FC Rosengård (2)
2. BK Häcken FF (1)
3. Kristianstads DFF (3)
4. Hammarby IF (6)
5. Linköpings FC (5)
6. Eskilstuna United (7)
7. Vittsjö GIK (4)
8. Djurgårdens IF (11)
9. KIF Örebro (9)
10. Piteå IF (10)
11. AIK (12)
12. Växjö DFF (8)

Jag har alltså fyra lag på helt rätt plats och ytterligare fyra är bara en plats fel. Så här långt är jag otroligt nöjd med mitt tips. Men det är ju jämnt, vilket gör att det kan bli omkastningar i höst.

Kanske börjar omkastningarna redan i kväll. För 18.00 drar höstsäsongen igång. Det är den sista omgången innan OS-uppehållet. Omgångens tre intressantaste matcher spelas just i dag i form av Linköping–Häcken, Djurgården–Piteå och derbyt Vittsjö–Kristianstad.

De två sistnämnda är rena sexpoängsmatcher, medan Linköping–Häcken känns extra intressant med tanke på att LFC faktiskt vann borta mot Häcken, samt att hemmalaget nu får visa att man kan klara sig utan Frida Maanum.

I övrigt i omgången har vi Eskilstuna–AIK i dag och Rosengård–Växjö samt Örebro–Hammarby i morgon.

På förmiddagen den 21 juli svensk tid, alltså om drygt två veckor, spelar Sverige OS-premiär mot USA. Det svenska laget samlas i slutet av veckan. Det amerikanska är redan samlat, och spelade genrep i går.

Jag såg den första halvleken av 4–0-segern mot Mexiko, och blev imponerad av USA. På ett sätt måste man väl bländas av amerikanskorna, som nu är uppe i 44 raka matcher utan förlust.

De 23 senaste matcherna har laget letts Vlatko Andonovski. Han har ett makalöst facit som förbundskapten med 22 segrar, ett kryss och målskillnaden 79–4. Det innebär ett snitt på 3,34–0,17.

Det intressanta är att krysset kom mot Sverige, samt att vårt landslag gjort tre av de där fyra målen som Andonovskis USA har släppt in. Faktorer som är lovande inför den OS-premiären om drygt två veckor.

Nu är det inte bara statistiskt som USA imponerade på mig i går. Deras första halvlek var på alla sätt lysande. I den kom alla de fyra målen, och man gjorde också ett fantastiskt femte mål (egentligen tredje) som felaktigt blev bortdömt för offside.

Man satte som vanligt en hög och intensiv press. Men det var inte i första hand pressen som ledde till målen, utan flera av dem kom också efter högklassigt uppbyggnadsspel. Ett av Andonovskis drag sedan han tog över har varit att återigen ge 38-åriga Carli Lloyd (fyller 39 den 16 juli) rejält med speltid. Hon var glödhet från start i nattens match.

Lloyd nickade fram till Lindsey Horan:s läckra volleymål i sjätte minuten och nickade själv in 2–0 i elfte. Och var även inblandad i det fantastiska förarbetet till det felaktigt bortdömda 3–0-målet i tolfte minuten. Det målet är för övrigt i högsta grad sevärt. Vilket fantastiskt anfall.

För mig är Lloyds starka återkomst i laget lite oväntad. Jag trodde faktiskt att hon var på väg utför redan i samband med VM för två år sedan, men hennes fysik verkar vara alldeles otroligt bra. Och Lloyd är ju expert på att avgöra OS-finaler, så man kan förstå att Andonovski gärna vill ha med henne i laget.

För övrigt spelade USA med följande laguppställning i genrepet, 4–3–3: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn, Abby Dahlkemper, Crystal Dunn (Emily Sonnett, 68) – Rose Lavelle (Kristie Mewis, 46), Lindsey Horan (Tierna Davidson, 80), Sam Mewis (Catarina Macario, 68) – Tobin Heath (Megan Rapinoe, 46), Carli Lloyd (Alex Morgan, 46) och Christen Press.

Noterbart här är att man kör med spelskickliga Lindsey Horan som sexa, vilket innebär att laget får en väldigt offensiv balans. Under laget starkaste perioder under Jill Ellis var det betydligt mer defensivt lagda Julie Ertz som agerade som sexa.

USA har för övrigt spelat ytterligare en match mot Mexiko den senaste veckan. Även då blev det 4–0. Då spelade Andonoviski med följande lag:

4–3–3: Naeher (Adrianna Franch, 46) – O’Hara (Sonnett, 73), Sauerbrunn, Dahlkemper, Dunn (Davidson, 78) – S Mewis, Horan, K Mewis (Macario, 75) – Press, Morgan (Lloyd, 78), Rapinoe (Heath, 73).

Sett till speltid känns det som att det här är Andonovskis förstaelva. Samtidigt tycker man att han han borde vilja ha med Lavelle och Heath i sin startelva. Tillsammans med Horan är ju Heath och Lavelle USA:s mest kreativa spelare. Även Carli Lloyd lär få rejält med speltid.

Ett matigt klipp med höjdpunkter från den första 4–0-segern mot Mexiko finns här:

Växjö är riktigt illa ute i damallsvenskan. Laget står på tre poäng och har målskillnaden 3–15 efter halva serien. Och inget talar för att man har bättre statistik efter veckans möte med Rosengård. Växjö kommer att gå in i OS-uppehållet som tabelljumbo, och med massor av frågetecken kring offensiven. Massor.

Det står klart efter att Eskilstuna vunnit dagens match med 2–0. Resultatet innebär samtidigt att ett ifrågasatt och sågat United plötsligt har tagit tre raka segrar och ligger på tabellens övre halva, man kommer bara att ha tre poäng upp till medalj efter halva serien.

Själv åkte jag till ett regnigt Hisingen i kväll för att se toppmötet Häcken–Kristianstad. Känslan på väg dit var att gästerna skulle ha en god chans att vinna, och ta sig förbi Häcken i tabellen. Den känslan visade sig dock vara helt felaktig.

För Häcken fullständigt pulveriserade det skånska motståndet i dag. Slutresultatet 6–2 speglar faktiskt matchen på ett bra sätt. Jag räknade till förkrossande 16–4 i klara målchanser. Att skapa 16 målchanser i ett toppmöte är för övrigt en väldigt bra prestation. Som jämförelse räknade jag exempelvis till 7–2 i målchanser till Rosengård i söndagens toppmatch mot Häcken.

När jag såg laguppställningarna i dagens match kände jag att det fanns lite frågetecken kring Häckens offensiva uppställning med Anna Csiki, Johanna Rytting Kaneryd och Dilja Zomers bakom Stina Blackstenius. Framför allt gällde mina frågetecken de båda kantspelarna Csiki och Zomers.

Men det tog inte många minuter innan jag rätade ut frågetecknen till utropstecken. Ungerska Csiki är teknisk och kreativ, och växer för varje match hon får förtroendet. Isländska Zomers bidrog med fart på ett sätt som lyfte Häckens anfallsspel.

Men allra mest lyftes laget av svenska Rytting Kaneryd. Hon tog petningen ur OS-truppen på allra bästa sätt. Tyvärr fick vi bara se henne i 45 minuter i tiarollen – men det var 45 häftiga minuter. Hon dominerade stort innan hon klev av i paus med en ”trötthet i baksidan”.

I den andra halvleken var det Blackstenius som tog över huvudrollen. Hon visade verkligen att hon är redo för OS-succé. Och då tänker jag inte i första hand på att hon gjorde tre mål, och ryckte i toppen av skytteligan.

Framför allt tänker jag på hur hon gjorde 3–1-målet. Det var verkligen ett supermål, ett mål man har hoppats att Blackstenius skall kunna göra. Det började med att hon felvänd på ett kontrollerat sätt tog emot en långboll på bröstet. Sedan flyttade hon bollen någon meter innan hon med en yttersida hittade en rättvänd Filippa Angeldahl.

Sedan vände Blackstenius och sprang i djupled. Passningen från Angeldahl kom i exakt rätt ögonblick, och Blackstenius blev helt fri med Melina Loeck. I fjol är jag säker på att Häckenstjärnan hade skjutit utanför. Nu sköt hon inte, utan var lugn och iskall när hon rundade Kristianstadsmålvakten och slog bollen i tomt mål.

Ett supermål av Blackstenius. Ett mål jag inte tycker att hon haft kapacitet att göra förr. Men vår landslagsforward har utvecklats enormt i det felvända spelet den här säsongen. Tidigare har hon mött väldigt tidigt, hamnat långt bak i planen – och dessutom haft dålig förstatouch. Det har gjort att hon oftast tvingats spela ända hem till backlinjen när hon fått bollen felvänd.

I år har Blackstenius förstatouch blivit väldigt mycket bättre. Hon har dessutom blivit otroligt mycket bättre på att sätta tillbakaspelet på rättvända mittfältare, något som är en jättetillgång för hennes lag.

Blackstenius vårsäsong har varit lysande. I nuläget leder hon både skytte- och assistligan – vilket är otroligt imponerande. Titeln vårens spelare står mellan henne och Jelena Cankovic.

Innan jag släpper dagens match så bytte jag några ord med Kristianstads Sveindis Jane Jonsdottir efteråt. Det finns anledning att återkomma till det snacket. Men så här sa hon om Kristianstads lottning i Champions League:

”Vi är glada över lottningen. Vi får spela mot Brøndby på hemmaplan. Det är kul att få spela mot nya lag, från andra länder. Blir det Bordeaux så har de en isländsk spelare (Svava Ros Gudmundsdottir) så det skulle bli kul att träffa henne. Jag tror att vi har riktigt bra chans.”

Att man får gruppspelet på hemmaplan ökar förstås Kristianstads chanser. Men det är fortsatt Bordeaux som är klar favorit att ta sig vidare.

Dagens transfernyhet kommer från Tyskland. Där presenterade i dag mästarlaget Bayern München Sofia Jakobsson som nyförvärv.

Nyligen meddelade samma klubb att Amanda Ilestedt kommer att lämna. Men i och med att Jakobsson nu anländer blir det fortsatt två svenska spelare i Bayern nästa år.

För Jakobsson är det helt klart ett steg uppåt att gå från Real Madrid till Bayern. Real är på uppgång, men de är ännu en bra bit ifrån Bayerns klass.

Som nämnts tidigare blir det en väldigt spännande silly season. Utöver Jakobsson och Ilestedt är det många svenska spelare som är på väg mot nya klubbar.

Bland annat meddelade Mia Persson i förra veckan via sitt Instagram att hon lämnar Slavia Prag. Persson borde vara högintressant för många vassa klubbar.

De damallsvenska övergångar som blivit klara i dagarna är att Växjö förstärker offensiven med finländska duon Adelina Engman och Juliette Kemppi samt att Rosengård förstärker defensiven med före detta tyska landslagsspelaren Bianca Schmidt. Tre spännande rekryteringar.

I övrigt noteras att Linköping utöver Frida Maanum även tappar Elin Landström i sommar. Mycket mer lär komma. Häng med i damallsvenskans silly season här.

Inlägget uppdaterat med mer info om Kristianstads lottning till UWCL

På söndag 17.00 är vi framme vid halvtid i damallsvenskan. Fast det blir ingen lång paus efter halva serien, utan höstsäsongen tjuvstartar redan på onsdag.

Den elfte omgången är redan i gång. De båda lag som nått halvtid är Piteå och AIK. Norrbottningarna vann i dag det inbördes mötet med klara 4–0. Det innebär att Piteå står på tio poäng och målskillnaden 11–20 efter att ha mött alla de andra lagen en gång.

Jag har tippat Piteå på tionde plats. Och det är fullt möjligt att det också blir lagets halvtidsplacering. I fjol slutade laget på åttonde plats med 25 poäng och målskillnaden 21–33. Hittills i år har man alltså sämre siffror när det gäller poäng och insläppta mål, medan dagens offensiva islossning tog dem upp på samma nivå som i fjol när det gäller gjorda mål.

AIK tippade jag tolva, alltså sist. Det kommer man inte att ligga efter elva omgångar, utan man kommer att ligga på elfte plats med nio poäng och målskillnaden 9–34. Man har släppt in överlägset flest mål. Men i och med att man släppt in dem i klump har man tagit poäng i fem av elva matcher.

När jag pratade med Rosa Kafaji efter raset på Valhalla tyckte hon ändå att laget gjort bättre ifrån sig än vad alla förväntat sig. Och poäng- och placeringsmässigt är det bara att hålla med. Men 34 insläppta mål är ju inget vidare.

Torsdagens match var en av de intressantare i den här omgången. Men det kommer fler spännande matcher. Under fredagen har vi matchen om andraplatsen mellan Häcken och Kristianstad. Det blir väldigt kul att se vad ett formstarkt KDFF kan göra i Göteborg.

Parallellt spelas Växjö–Eskilstuna, en match som för ett par veckor sedan kändes ödesmättad för båda lagen. Men nu har United vunnit två raka, och vinner man även i Småland är Magnus ”Munken” Karlssons manskap plötsligt med i medaljstriden.

För Växjö är det däremot kniven mot strupen. Utöver fredagens match har man kvar att möta Rosengård innan OS-uppehållet. Det känns som att Växjö behöver få med sig en trepoängare för självförtroendets skull, och att man skulle ta den trean i Malmö känns inte rimligt. Så segern måste nog komma i morgon.

Under lördagen har vi sedan Kif Örebro–Rosengård och Hammarby–Vittsjö. Sedan avslutas omgången på söndag med Djurgården–Linköping.

Jag tippade ju Bajen som årets skrällag på sjätte plats. Men nykomlingen har varit bättre än så. Som sämst kommer man att ligga på femte plats efter halva serien. Och vinner man mot Vittsjö är man garanterade att gå upp på Champions Leagueplats eftersom Häcken och Kristianstad möts.

I övrigt under torsdagen blev OS-reserverna ordinarie medlemmar i truppen, något som kändes som ett rimligt beslut.

En annan nyhet i veckan var att Champions League kommer att sändas gratis på Youtube de kommande två åren. Det finns anledning att återkomma till det, kanske redan i morgon. Då lottas nämligen Kristianstad in i första kvalomgången. Tänkbara motståndare finns här.

Tillagt i efterhand: Uefa har nu delat in lagen i olika lottningsgrupper. Indelningen följer helt klubbarnas Uefa-koefficient. Eftersom Kristianstad aldrig spelat Europaspel förr, samt att Sverige tappat i nationskoefficient har KDFF så låg poäng att man går in i lottningen som ett av de oseedade lagen. Det gör att man kan räkna med en riktigt jobbig väg mot målet – gruppspelet.

Som ligatrea får Kristianstad ta den så kallade League Path mot gruppspelet. Första steget där är en miniturnering i enkelmöten, semifinal och final. Totalt är det fyra miniturneringar. Mardrömslottningen här är en grupp med Arsenal, Hoffenheim och Milan. Andra lag man helst skall slippa få i sin grupp är Bordeaux, Levante och Rosenborg. Dagens drömlottning för Kristianstad är Zürich, Minsk och kazakiska Okzhetpes.

Jag skall inte gå händelserna i förväg, men efter att ha kollat på konkurrensen skulle jag säga att chansen att nå gruppspel för de lag som är oseedade i den inledande miniturneringen är så liten att den i princip är på promillenivå.

Det är nämligen bättre lag i League Path än i den Champions Path där Häcken kommer att kvala. I League Path måste lag som KDFF ha väldig tur i lottningen, både i dag, men framför allt i nästa omgång. I League Paths playoffomgång kommer segrarna i de fyra miniturneringarna nämligen att lottas mot följande fem lag:

• Lyon
• Wolfsburg
• Manchester City
• Slavia Prag
• FC Rosengård

Och eftersom två lag från samma land inte kan lottas mot varandra är det inte möjligt för KDFF att lottas mot Rosengård.

För svensk del är det ändå skönt att se att Rosengårds Uefa-koefficient precis räcker till att bli seedat i playoff. Men det kommer inte innebära att de damallsvenska serieledarna får en lätt resa till gruppspel. Troliga motståndare i playoff är Real Madrid samt nämnda Arsenal, Hoffenheim, Bordeaux eller Levante.

Slutligen noteras att Häcken riskerar att bli oseedat i playoffomgången av Champions Path. Det skall dock inte vara någon katastrof, då de bästa mästarlagen redan är klara för gruppspel.

Inlägget uppdaterat med Rosengårds nya tränare

I förra inlägget skrev jag om att många svenska spelare omges av flyttrykten. Det jag missade var att även svenska tränare är glödheta på den internationella marknaden.

I dag meddelade Arsenal att deras nya tränare heter Jonas Eidevall. Det var ju faktiskt lite oväntat. Eidevall har känts som FC Rosengård. Men jag förstår att han tar den här chansen. Att få komma in i en internationell storklubb är ju en möjlighet som få svenska tränare haft.

Jag pratade med Eidevall i drygt tio minuter efter matchen i går. Under det snacket gav han inga indikationer om att han skulle lämna Rosengård. Däremot hyllade han Jelena Cankovic enormt mycket, och påtalade att spelare som inte tillhör landslag som syns i mästerskap fortfarande är väldigt dåligt scoutade. Vi får se om serbiskan snart dyker upp i London…

Eidevall är en skicklig tränare, och en frispråkig profil. Det är således tråkigt att damallsvenskan tappar honom. För FC Rosengårds del känns ändå tappet hanterbart.

Ändrat i efterhand: Det här inlägget han bli gammalt under tiden jag skrev det. När jag hörde att Eidevall lämnar Rosengård kände jag spontant att man hade en given kronprins i Patrick Winqvist. Den assisterande tränaren har varit i klubben i 1,5 år och har varit med om att bygga det vägvinnande spel som man nu har. Det kändes således självklart att Winqvist skulle ta ett kliv upp i hierarkin.

Men det visade sig att det istället är Renee Slegers som får förtroendet som huvudansvarig. Kul med ytterligare en kvinnlig chefstränare i damallsvenskan. Och även Slegers är ju välbekant med Rosengårds spelsätt. Hon har ju fungerat som tränare för klubbens division I-lag parallellt med att hon varit förbundskapten för U23-landslaget.

Med Eidevall i Arsenal växer listan över svenska tränare på internationell toppnivå. Här är de som verkar utanför landets gränser som jag spontant kan komma på:

• Pia Sundhage, Brasilien
• Tony Gustavsson, Australien
• Martin Sjögren, Norge
• Anna Signeul, Finland
• Elena Sadiku, Fortuna Hjørring
• Kim Björkegren, Apollon Limassol

Almanackan visar måndagen den 28 juni 2021. Det har gått tio år sedan jag startade den här bloggen i Leverkusen den 28 juni 2011, några timmar innan Sverige gick in i VM-turneringen i Tyskland.

Jag minns att bloggens premiärdag var riktigt het, flera journalister kämpade med vätskebrist eftersom arrangören hade fått för sig att man inte fick leverera vatten till media under matcherna. Jag minns också att jag kördes gratis till arenan från centralstationen av en privatchaufför som antagligen misstog mig för någon Fifa-höjdare, eftersom jag bar ackreditering.

Jag befann mig i presscentret i BayArena när jag publicerade det första inlägget i den blogg som då hette ”BT på fotbolls-VM”. Det var tänkt just som en VM-blogg, och efter hemkomsten från Tyskland låg också bloggen nere i två månader mellan slutet av juli och slutet av september.

Under de två månaderna som bloggen låg nere led jag av den torftiga vardagsbevakning som svensk media hade av damfotbollen. Bland annat gick det inte att följa i någon svensk nyhetsförmedling hur det gick för Lotta Schelin i Lyon.

Jag älskade att följa vårt landslag under VM i Tyskland. Visst hade de stängda träningar, men inte så många – och spelarna och ledarna var ändå otroligt tillgängliga, och trevliga. Och glada. Det kändes som att de från hjärtat tyckte att det var kul att vi i media var på plats och följde dem.

När man var van vid att bevaka herrlandslaget – och herrallsvenskan – där media ofta ses som något katten släpat in, var det fantastiskt trevligt att mötas av en stor mängd positiv energi under några veckor.

Den positiviteten hjälptes förstås av att Sverige gjorde ett bra mästerskap i Tyskland. Men känslan var ändå att det fanns något äkta i botten. Och det var den känslan som skapade min drivkraft att följa spelarna även i sina klubblag.

Nämnda Lotta Schelin blev min absoluta favorit under de där veckorna i Tyskland. Det strålade om henne. Hon var alltid glad, positiv och fyndig. Och trots att alla drog i henne tog hon sig tid för oss allihop. Hon var så långt ifrån herrfotbollens mest firade stjärnor man kan komma. På ett otroligt positivt sätt.

I september 2011 slog tanken mig att jag kanske kunde hjälpa till att fylla ett tomrum. Huruvida jag gjort det får andra bedöma. Det jag vet är att jag sedan jag återupptog bloggandet inte haft någon längre lucka mellan två inlägg än drygt två veckor. Utan jag har försökt att hela tiden hålla bloggen levande.

Den har haft några olika namn. Efter ”BT på Fotbolls-VM” hette den ett tag ”Mot EM 2013”. Och på senare år har den som bekant hetat ”En blogg om internationell damfotboll” eller ”damfotboll.blog”.

I samband med bloggens tidigare födelsedagar har jag länkat till berättelser om varför bloggen kom till. Det gör jag även nu. Den riktigt utförliga berättelsen skrev jag i samband med ettårsdagen – där berättade jag bland annat att jag inte såg mig som expert när jag började blogga. Det gjorde jag däremot när bloggen nådde sin femårsdag.

Under de här tio åren har damfotbollen verkligen förändrats, både till det bättre och till det sämre. Till det bättre genom att det är större professionalitet både på klubbar och spelare, bättre kvalitet på spelet – och betydligt större taktisk skicklighet. Negativa förändringar är att man börjat ta efter några av herrfotbollens baksidor, som större distans till supportrar och media genom stängda träningar och färre mediekontakter.

Men damfotbollen är ändå fortsatt härligt jordnära.

Under söndagen gjorde jag en utflykt till Malmö för att kolla in det damallsvenska toppmötet mellan Rosengård och Häcken. Efter matchen gick jag och en kollega en sväng in i stan för att käka lite. När jag gick tillbaka till Malmö IP för att hämta bilen såg jag en liten folksamling på parkeringen.

När jag kom fram såg jag Anna Anvegård och Nathalie Björn sitta på asfalten och prata med Sanne Troelsgaard, Hanna Bennison och Mimmi Larsson – fem landslagsspelare på en parkering. En av dem, Nathalie Björn, körde strax efter elsparkcykel hem.

Motsvarande scen har jag inte varit nära att se efter en herrelitmatch på många år. Damfotbollen är fortfarande betydligt mer tillgänglig och jordnära än herrfotbollen, och det är också därför det är så kul att följa den.

För övrigt var det en trevlig match på Malmö IP i går. Rosengård vann fullt rättvist med 2–0, och har nu kopplat ett järngrepp om SM-guldet.

En tanke när jag startade bloggen var att erbjuda en mer kritisk granskning än vad som erbjöds av exempelvis dåtidens huvudbevakare av damallsvenskan, damfotboll.com. Som ett led i den där granskningen har jag ofta varit skeptisk till hyllade stjärnspelare.

En spelare som jag ofta följt med kritiska glasögon är Jelena Cankovic. Men efter söndagens match är det bara att kapitulera. Jag hade på de där kritiska glasögonen när jag kollade in henne lite extra under matchen. Men jag insåg snart att det inte fanns så mycket att kritisera, utan kom fram till att hon var fullständigt lysande. Hon var i en klass för sig i en match med många bra spelare.

I och med segern leder Rosengård nu tabellen med åtta poängs marginal efter tio omgångar. Jag roade mig med att kolla hur det sett ut i den damallsvenska tabelltoppen efter tio omgångar de tidigare år som den här bloggen existerat. Här är facit:

2021: 1) FC Rosengård 28 poäng, 23–2 i målskillnad, åtta poängs ledning.
2020: 1) Kopparbergs Göteborg FC, 26 poäng, 25–4, en poängs ledning.
2019: 1) FC Rosengård, 21 poäng, 27–7, en poängs ledning.
2018: 1) Piteå IF, 21 poäng, 15–12, två poängs ledning.
2017: 1) Linköpings FC, 27 poäng, 25–10, fem poängs ledning.
2016: 1) Linköpings FC, 28 poäng, 34–8, samma poäng och målskillnad som FC Rosengård, men med fler gjorda mål (30–4).
2015: 1) Eskilstuna United, 24 poäng, 21–9, en poängs ledning.
2014: 1) FC Rosengård, 27 poäng, 33–7, tre poängs ledning.
2013: 1) Tyresö FF, 26 poäng, 35–7, tre poängs ledning.
2012: 1) Tyresö FF, 24 poäng, 27–6, samma poäng som LdB FC Malmö (30–14).
2011: 1) LdB FC Malmö, 26 poäng, 27–7, en poängs ledning.

Noterbart här är att under de här elva säsongerna är 28 poäng högsta noteringen under de första tio omgångarna – alltså precis den skörd som FC Rosengård nått i år.

Unikt är däremot att ha ett så stort försprång som åtta poäng med tolv omgångar kvar att spela. Unikt är också att bara ha släppt in två mål på de där tio matcherna, en otroligt imponerande siffra.

Just nu talar allt för att guldet skall hamna i Malmö i höst. Men snart öppnar transferfönstret, och kanske att diverse spelaraffärer kan komma att förändra saker i vår högsta serie. Flera av de där Rosengårdsspelarna som firade segern på Malmö IP:s parkering omges ju exempelvis av flyttrykten.

Det är för övrigt många rykten om värvningar för tillfället. AIK skall ha fyra nya spelare, Växjö och Rosengård några vardera och Häcken har redan värvat två. Dessutom är flera av våra utlandsproffs på gång att byta klubbar.

Det kommer garanterat att finnas mycket att skriva om när den här bloggen går in på sitt elfte år. En höjdare kommer redan i morgon, då skall ju Peter Gerhardsson presentera de 22 spelare (18+4) som skall åka till Japan. Vi hörs.

Inlägget uppdaterat med Jenna Hellstroms avstängning.

Under söndagen är damallsvenskan tillbaka igen efter två veckors landslagsuppehåll. Det skall avverkas fyra omgångar till innan det blir OS-uppehåll. För övrigt har förbundskapten Peter Gerhardsson skjutit upp sin truppresentation med en vecka. Vi får vänta till den 29 juni innan vi får veta vilka spelare som åker med till Tokyo.

Det innebär också att de aktuella spelarna får två damallsvenska matcher på sig att visa toppform innan uttagningen. I den senaste damallsvenska omgången för två veckor sedan hette vinnarna Vittsjö, AIK och Djurgården. Och förlorarna var Växjö, Örebro och Eskilstuna. Övriga lag tog varsin poäng.

Personligen tillhörde jag också förlorarna. Jag lyckades nämligen inte se ett enda mål när det gjordes, utan fick se alla i efterhand. Det trots att jag var på plats på Valhalla och såg Häcken–Piteå, och trots att jag live såg 15–90 minuter av alla de andra matcherna på SportbladetPlay. Jag var helt enkelt rakt igenom på fel match.

Eller. Jag var på rätt matcher för att få se bra försvarsspel. Ett sådant börjar verkligen Piteå hitta. På Valhalla såg flera av det norrbottniska lagets spelare ut att gå på knäna efter 60 minuter. Men ett par byten fixade ny energi till laget, och Häcken hade väldigt svårt att komma till 100-procentiga målchanser. Så 0–0 var inte ologiskt, även om hemmalaget ägde spelet.

På sina tre senaste matcher har Piteå mött Rosengård, Djurgården och Häcken – och bara släppt in ett mål. Under söndagen kommer Piteås försvar att utsättas för ett nytt bra hållfasthetsprov. Då kommer nämligen Hammarby till LF Arena. Bajen har gjort 18 mål – flest av alla lag tillsammans med Rosengård.

I förra omgången blev det en poäng vardera för de fem bäst placerade lagen. Det innebär att utbrytarna Rosengård fortfarande har fem poäng ner till jagande Häcken, som i sin tur har fyra poäng ner till lagen i huvudklungan.

I botten växte avståndet uppåt för Växjö. Det är nu fyra poäng upp till Djurgården. Just Djurgården kommer till Småland i söndagens första match. En tidig ödesmatch för Växjö DFF.

Noterbart för övrigt att Växjö hållit ihop försvaret bra. Lag har exempelvis släppt in två mål färre än femteplacerade Hammarby. Växjös problem ligger ju i målskyttet. Bara två gjorda mål på åtta matcher är riktigt svagt.

Under söndagen spelar även Häcken–AIK och Kif Örebro–Kristianstad. Matchen i Göteborg skall ju egentligen bara kunna sluta med hemmaseger. Men AIK är lurigt – och extremt ojämnt. Deras resultat i de fem senaste matcherna spretar rejält:

Hammarby (h) 2–2
Vittsjö (b) 0–4
Kristianstad (b) 1–1
Rosengård (h) 0–7
Kif Örebro (h) 2–0

Varannan match har alltså varit en storförlust, varannan har varit fina skalper. Illavarslande för AIK är ju att det är dags för en storförlust, om trenden skall hålla i sig.

Söndagens sista match är Örebro–Kristianstad. Örebro är lite som AIK, väldigt ojämnt. Efter sju poäng på matcherna mot Eskilstuna, Piteå och Växjö blev laget både mål- och poänglöst på matcherna mot Häcken och AIK. Så Örebro tyckte nog att uppehållet kom lägligt.

Där fick laget lite tid att jobba på hur man skall spela utan Jenna Hellstrom. Kanadensiskans avstängning för utvisningen mot Häcken blev ju nämligen hela fem matcher lång. En match får man ju automatiskt vid rött kort, hon fick även en match för att hon tidigare i matchen dragit på sig sin tredje varning för säsongen.

Dessutom dömde disciplinnämnden henne till ytterligare tre matcher. Enligt den länkade artikeln i Aftonbladet fick hon extra lång avstängning för att hon på väg av planen sa att domaren var den sämsta hon haft. Stämmer det tycker jag att disciplinnämnden har tagit ett galet beslut. Ett beslut där inte straffet står i proportion till förseelsen. Jag tycker att avstängningen är minst en match för lång.

Hur som helst innebär det att Örebro inte har tillgång till Hellstrom förrän efter OS. Därmed tappar man en mycket viktig del av sin offensiv. Har man någon plan B här? Hursom helst kom alltså uppehållet lägligt för Kif.

Det är lite mer oklart om Kristianstad ville ha ett uppehåll. Spelmässigt var man ju på uppgång, man kunde mycket väl ha vunnit 0–0-matchen mot Rosengård innan uppehållet. Men totalt sett har man tre kryss och en förlust på de fyra senaste omgångarna. Bara tre poäng under en period där både Rosengård och Häcken tagit tio – det kan visa sig vara en väldigt kostsam period för KDFF.

Omgången avslutas med två matcher på måndagskvällen. Två matcher med lite derbykaraktär, Rosengård–Vittsjö och Eskilstuna–Linköping. Matcher där Rosengård och Linköping får räknas som ganska klara favoriter.

Vittsjö har i och för sig börjat få upp farten, och har åtta poäng på de fyra senaste omgångarna. Men Malmö IP är inte Vittsjös favoritarena. Där har Vittsjö aldrig vunnit någon tävlingsmatch. Noterbart är att Michelle De Jongh är tillbaka i träning efter sin utlåning till franska Fleury. Jag vet inte om hon är spelklar ännu, eller om hon måste vänta in att transferfönstret öppnar.

I Rosengård finns det flyttrykten om en hel hög spelare. Hanna Bennison, Nathalie Björn och Anna Anvegård har placerats i flera engelska och tyska klubbar. För Rosengårds ambitioner att nå Champions League vore det förödande att tappa den trion. Det blir nämligen varken lätt eller billigt att ersätta dem. Spelare av den kalibern är numera en bristvara på transfermarknaden.

Slutligen Eskilstuna–Linköping. Eskilstuna är återigen en jättebesvikelse. Laget saknar ett eget spel, och även där finns det transferrykten kring nyckelspelare. Känslan är ju exempelvis att Loreta Kullashi skulle må bra av ett miljöombyte. Hon har inte nått den nivån man hoppats och trott i år. Jag trodde i fjol att hon skulle vara aktuell för OS-truppen. Men den är hon ju tyvärr inte ens nära.

Linköping är väldigt svårbedömt. Man ligger trea, vilket är ett bra resultat för laget. Men man har färre poäng, färre gjorda mål och fler insläppta än man hade efter åtta omgångar i fjol. Då hade man 12–8 och 16 poäng. Nu har man 11–9 och 13 poäng.

Andres Jeglertz gäng har kvar Eskilstuna, Örebro och Djurgården innan serien vänder. I fjol hade man 19 poäng och målskillnaden 16–19 efter halva serien. Det tycker jag att man bör kunna överträffa i år.

Det blev 0–0 mellan Sverige och Australien i Kalmar i en match med få 100-procentiga målchanser. Det roligaste för oss som var på plats var hyllningarna av Caroline Seger före och efter matchen.

Förhoppningsvis fick ni som tittade på matchen på också ta del av de hyllningarna. För själva matchen var ju faktiskt inte speciellt rolig.

Matchen var ju sista chansen för flera spelare. Emma Berglund prisades som matchens lirare, men jag tror ändå inte att hon stärkte sina OS-aktier. Däremot kan Julia Roddar har fixat en flygbiljett till Japan i juli. Jag tyckte att Roddar gjorde en riktigt bra match som vänsterback, något som måste ha stärkt hennes chanser rejält.

För spelare som är användbara på flera positioner är ju extra nyttiga i en OS-trupp, där det bara är plats för 18 spelare. Nu har Sverige ansökt om att reglerna skall ändras så att man får spela med 22 spelare, men ännu så länge är det 18+4 som gäller. Och en av dem kan bli Roddar.

En annan spelare som har stärkt sin position under den här samlingen är Johanna Rytting Kaneryd. Offensivt var hon matchens lirare, för det var hon som stod för det sportsliga publikfrieri som vi fick ta del av på Guldfågeln Arena. Dock fick hon inte till avsluten, eller de sista passningarna. Det talar emot henne i sista gallringen. Men som sagt, Rytting Kaneryd borde ändå flyttat fram sin position.

Apropå positioner så hade jag inte så många rätt när det gällde positioner i mina laguppställningar inför avspark. När matchen väl började spelade Australien ett ganska utpräglat 3–4–3, medan Sverige körde ett mellanting mellan 4–1–4–1 och 4–1–3–2.

Sverige: Jennifer Falk – Amanda Ilestedt, Emma Berglund (Nathalie Björn, 46), Magdalena Eriksson, Julia Roddar – Caroline Seger (kapten – Filippa Curmark, 63) – Johanna Rytting Kaneryd (Sofia Jakobsson, 86), Filippa Angeldahl, Kosovare Asllani, Madelen Janogy (Fridolina Rolfö, 63) – Rebecka Blomqvist (Stina Blackstenius, 63).

Australien: Teagan Micah – Ellie Carpenter, Clare Polkinhorne, Steph Catley (Courtney Nevin, 64) – Hayley Raso, Emily van Egmond, Kyra Cooney-Cross, Tameka Yallop (Alanna Kennedy, 46) – Kyah Simon (Mary Fowler, 64), Sam Kerr (Laura Brock, 74) och Emily Gielnik (Aivi Luik, 88).

För Australien och förbundskapten Tony Gustavsson måste det har varit skönt att äntligen få med sig ett hyfsat resultat. Gustavssons tre första landskamper på jobbet har ju varit långt ifrån kul, rent resultatmässigt. I dag såg jag en del spännande saker i The Matildas spel. Men mer om det senare, när jag sett om den här matchen. Nu är det godnatt ifrån Kalmar för idag…

Sitter på Guldfågeln Arena i Kalmar för att kolla in kvällens landskamp mot Australien (avspark 18.45 på TV12 och Cmore Live), den match där Caroline Seger tar över som den spelare i Europa som gjort flest landskamper.

Just klev de tre svenska målvakterna ut på gräset här framför. Av dem är det Jennifer Falk som fått förtroendet från start i dag. I övrigt tippar jag på att uppställningen är:

Falk – Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Magdalena Eriksson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Caroline Seger (kapten), Julia Roddar – Kosovare Asllani – Madelen Janogy, Rebecka Blomqvist.

Det är alltså rätt många ordinarie spelare på bänken. Gissningsvis vill trots allt inte Peter Gerhardsson låta Australien testa att möta ett ordinarie Sverige inför mötet i OS om drygt en månad.

Australien har bara en mittback bland sina elva startspelare. Däremot har de fyra forwards. Det lär alltså bli ett väldigt offensivt balanserat bortalag. Jag gissar att de kommer att spela så här: Teagan Micah – Ellie Carpenter, Clare Polkinhorne, Stephanie Catley, Hayley Raso – Kyah Simon, Emily van Egmond, Tameka Yallop, Kyra Cooney-Cross – Emily Gielnik och Sam Kerr.

Uppdatering: Under uppvärmningen ser det mer ut som att Australien kommer att köra ett slags 3–3–1–3 enligt: Micah – Carpenter, Polkinhorne, Catley – Raso, van Egmond, Yallop – Simon – Cooney-Cross, Gielnik, Kerr.

Australien har inlett svagt under Tony Gustavssons ledning. Senast mötte man Danmark och förlorade med 3–2 (3–0), bland annat efter att målvakten Mackenzie Arnold haft en dålig dag. Då kom båda Australiens mål i slutminuterna.