PSG vann med 2–0 i Wolfsburgs nya arena och det är bara för mig att erkänna, jag var helt fel ute i mitt tips om dagens Champions Leaguematch. Helt fel.
PSG var bättre än jag trott, mycket bättre. För damfotbollens skull är mitt dåliga tips en bra grej. Det skall ju helst inte gå att tvärsäkert förutspå resultaten. Utan det bästa är om sådana som jag misslyckas med att pricka in våra självsäkra tips med mycket jämna mellanrum.
I kväll är det alltså bara att lyfta på den hatt jag aldrig bär för ett PSG som gjorde en fantastisk insats – den bästa jag någonsin sett dem göra. Under den första halvleken sprang man sönder Wolfsburg och efter paus spelade man effektivt av matchen.
Nu blir det en riktigt intressant retur på söndag. Då får inte Ralf Kellermann coacha sitt lag eftersom han i dag blev uppvisad på läktaren av Pernilla Larsson. Coachfrågan blir en ingrediens i det hela som gör det ännu mer intressant.
I dag förlorade Kellermann coachmatchen mot Farid Benstiti på knockout. Visst har Kellermann för tillfället en väldigt skadedrabbad trupp och ganska få alternativ. Och visst var det ett stort minus för laget att man tvingades ställa 20-åriga reservmålvakten Merle Frohms i målet – hon var väldigt nervös i början och spred osäkerhet i sitt lag.
Men det skall inte ta ära från Benstiti och PSG som hade ett djupledsspel som jag aldrig förr sett dem använda sig av. Inledningsvis sprang de rakt igenom hemmalaget. Stor härförare var Shirley Cruz. Mittfältsstjärnan från Costa Rica slog genomskärande passningar och gjorde det andra målet på egen hand. Hon får sällan det erkännande hon borde ha, för i min värld är hon en av världens allra bästa spelare.
Hela PSG var förresten bra i dag. Det måste man vara om man skall vinna i Wolfsburg. Nu är det självklart fördel för Parislaget – inte minst mentalt. Men å andra sidan vet man ju att om Wolfsburg får minsta lilla vittring så kan de göra två–tre mål på kort tid. Så det här är inte avgjort ännu.
Avslutningsvis en kort svenskkoll. Kosovare Asllani inledde matchen lysande, men mattades något. Caroline Seger gjorde en mycket stabil insats, medan Nilla Fischer hade jobbigt med att hålla ihop sin backlinje i den första halvleken. Efter paus såg det bättre ut. De första två får starka treor medan det för Fischer blir en tvåa.
Slutligen domare Larsson – den svensk som det är svårast att betygsätta. Hade jag varit Wolfsburgsupporter hade jag antagligen öst dynga över vår VM-domare. Nu är jag svensk och konstaterar att det var en svårdömd match med mycket känslor.
Larsson hade inte hundraprocentigt grepp om händelserna, men förlorade inte heller kontrollen helt. Straffen som Sabrina Delannoy säkert satte till 1–0 kändes något billig, men inte helt feldömd. Å andra sidan kunde Larsson i konsekvensens namn blåst en liknande straff till Alexandra Popp i andra halvleken. Jag ger Larsson en tvåa, fast en mycket, mycket svag sådan.
Apropå svenskar på den internationella scenen är det strax dags för den franska cupfinalen. 21.00 drabbar svensklagen Montpellier och Lyon samman. Förhoppningsvis går matchen att se på den här länken.
Om några timmar drar semifinalerna i Champions League igång med det härliga prestigemötet Wolfsburg–PSG. Jag håller tyskorna som ganska klara favoriter. Här är min guide till helgens semifinaler:
* VfL Wolfsburg–Paris Saint-Germain
I dag 18.00
TV/Stream: Ingen svensk TV-sändning. Men matchen sänds på tyska Eurosport – tydligen skall inte streamen vara geoblockad.
Odds (dubbelmötet): 65–35
Kommentar: Wolfsburg har fortfarande aldrig förlorat en match i Champions League. Förlusten kommer förr eller senare att komma, men inte ens om PSG skulle vinna en av semifinalerna tror jag att det blir franskt i finalen.
De tyska mästarinnorna har sådan tyngd och stabilitet att jag tror att de kommer att jobba sig igenom PSG:s starka defensiv. Wolfsburgs styrka är ju att man har ett inläggsspel som inget annat klubblag i världen. Alexandra Popp är en grymt stark måltavla, men även spelare som Martina Müller (som gör sin sista säsong), Yuki Ogimi, Vanessa Bernauer med fler är hot i luftrummet. Och vid fasta situationer har man ännu fler tänkbara måltavlor som sina inlägg, som lagkapten Nilla Fischer.
Trots att man har en skadedrabbad trupp känns Wolfsburg formstarkt för tillfället, och även om PSG är ett stabilt lag, saknas den snabbhet framåt som krävs för att hota Wolfsburgs stabila försvar. Förhoppningsvis lever dubbelmötet till nästa veckas retur, men jag känner mig inte alls säker på att det blir så. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger måste sannolikt göra sina två bästa matcher för året för att kunna skrälla.
* FFC Frankfurt–Bröndby IF
I morgon 14.00
TV/Stream: TV-sänds inte i Sverige. Hittar jag en länk läggs den upp här.
Odds (dubbelmötet): 90–10
Kommentar: Frankfurt har nyligen tvingats släppa Seattle-lånet Jessica Fishlock. Där tappar man många löpmeter på mittfältet. Dock har de tyska vicemästarinnorna såpass stark trupp att de bör kunna döda det här dubbelmötet redan på hemmaplan.
Jag såg i veckan att ett par av Bröndbyspelarna sa att de var övertygade om att laget kan skaka Frankfurt. Om det hade gällt en match hade jag hållit med, men nu skall den här semifinalen bli en rätt ensidig historia.
Startelvan till morgondagens möte med Danmark är släppt och Pia Sundhage väljer alltså att lämna 4-1-3-2 för att gå tillbaka till 4-4-2.
Därmed kan man på ett sätt säga att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Man kan även säga att det är väldigt sent att byta spelsätt med bara två matcher kvar till VM-premiären.
Fast det innebär ju inte att de 1,5 år som Sundhage försökt med sitt specialdesignade spelsätt för konstgräsfotboll är helt förlorade. Det går ju faktiskt att variera mellan olika spelsätt i matcher, beroende på resultat. Och förhoppningsvis finns en sådan trygghet bland spelarna i att spela 4-4-2 att de snabbt kan ställa om.
Jag har hela tiden förstått grundidén med 4-1-3-2-upplägget. Tanken har varit att skräddarsy ett spelsätt runt lagets mest talangfulla spelare, Caroline Seger.
Som bekant hade Seger svårt att övertyga under en längre period. Trots att hon är den spelare med klart bäst bollbehandling var landslagets resultat bättre när hon satt vid sidan än när hon var med och spelade. Exempelvis vann vi matcherna mot USA och Frankrike i VM 2011 utan Seger.
Själv skrev jag så här i samband med Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten:
”Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan.”
I samma inlägg skrev jag också att Seger har nyckeln till svensk framgång. I 4-1-3-2 fick hon en roll som var klippt och skuren för henne. Hon löste den också utmärkt, offensivt sett. Defensivt har det däremot inte varit klockrent, mot Schweiz var Seger exempelvis medskyldig till båda de första baklängesmålen.
Sundhage har dock så stort förtroende för Seger att PSG-mittfältaren knappast riskerar sin plats i startelvan. Inte alls. Så även om det spel som var konstruerat för henne nu tas bort blir Seger ingen förlorare i omställningen.
Tittar vi på den startelva som presenterats för morgondagens match är istället Segers klubbkompis Kosovare Asllani den största förloraren. I varje fall om det stämmer att hon skall spela på en kant. Som jag ser det skall hon vara forward eller möjligen offensiv innermittfältare. Hon kommer däremot sällan till sin rätt som yttermittfältare, sannolikt delvis eftersom hon varit ganska klar med att hon inte trivs i den positionen.
De stora vinnarna i tillbakagången till 4-4-2 borde vara backlinjen som inte får lika stora, tomma ytor framför sig som det har varit när tre mittfältare och två forwards intagit utgångspositioner högt upp i planen.
En annan vinnare borde vara Lotta Schelin. Även om hon gjort många mål även i 4-1-3-2-upplägget tycker jag inte att hon varit så bra som hon kan vara. Sannolikt kommer hennes styrkor som djupledslöpare mer till sin rätt i 4-4-2.
Här är hela laget: Hedvig Lindahl – Sara Thunebro, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Asllani, Seger, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Schelin.
Det finns naturligtvis många frågor som behöver få svar i morgon. Den största lagmässiga är ju självklart om bytet av spelsätt också leder till defensiv trygghet. På spelarfronten kommer jag att kolla extra på Asllani och Seger men även på Sara Thunebro och Therese Sjögran.
Thunebro får chansen eftersom Elin Rubensson lider av migrän. Hade jag varit förbundskapten skulle dock den rutinerade Eskilstunabacken inte längre ha varit med i landslagstruppen. Jag tycker helt enkelt inte att hon har visat tillräcklig klass på sistone. Nu får hon dock alltså chansen att visa att Sundhage har gjort rätt som satsat på henne.
När det gäller Sjögran tycker jag att hon varit blek under våren. Att hon var bänkad i Rosengårds första möte med Wolfsburg antyder ju att även hennes klubbledare haft en liknande uppfattning. Det känns som att det är lite upp till bevis för henne nu om hon skall vara förtjänt av en plats i vår VM-elva.
Det är ändå två månader kvar till VM. Och svenska lag brukar ju vara som bäst när de slår ur underläge.
Det är de mest positiva saker jag kan komma på efter dagens hemska 3–1-förlust mot Schweiz i Eskilstuna.
För Pia Sundhage måste påskdagen 2015 ha varit ett enda långt lidande. Det spel som hon nu ägnat 1,5 år till att jobba in funkar inte alls. Tvärtom känns Sveriges lag våren 2015 klart sämre än det gäng Sundhage tog över för 2,5 år sedan.
Inför matchen skrev jag om att jag ville se ett bättre kollektivt försvarsspel, där motståndarna inte på ett enkelt sätt kunde spela sig förbi Sveriges forwards och mittfältare. Jag ville även se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för konstgräs funkade nu när det testades på konstgräs. Jag tyckte att Sverige borde kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser.
Försvarsspelet först. Det tog 34 sekunder, sedan slog högerbacken Noelle Maritz Schweiz första djupledspassning längs marken som skar rakt igenom det svenska laget. Det blev ingen målchans då, men man anade vartåt det lutade.
Pia Sundhage verkar tycka att försvarsspel är tråkigt. Det värsta är att hennes inställning har smittat av sig på laget. Ramona Bachmann:s 1–0-mål var exempelvis frukten av många halvdana svenska försvarsinsatser. Det fanns ingen bestämdhet i det svenska agerandet när bollen lyftes in i straffområdet. Det gjorde det inte heller på en inläggsfrispark i den andra halvleken, där Ana Crnogorcevic var ytterst nära att nicka in ytterligare ett schweiziskt mål.
Det svenska agerandet vid Fabienne Humm:s 2–0-mål är ännu värre. Där slår Kosovare Asllani bort en passning när laget är på väg uppåt. Det svenska hemjobbet som följer håller ingen VM-klass. Ingen forward eller mittfältare gör hemlöp i maxfart när Vanessa Bernauer driver fram bollen och serverar Humm i djupled, en passning som skär längs marken mellan våra mittbackar Nilla Fischer och Charlotte Rohlin. Tvärtom omges Bernauer av tre svenskor som springer halvengagerat. Närmast att störa Bernauer är Caroline Seger som dock nöjer sig med att bara springa bredvid schweiziskan.
Organisationen i backlinjen är inte heller särskilt vass. Återigen är det alltså en boll längs marken som skär mellan två backar. Illa är också att både Rohlin och Lina Nilsson tidigt ser Humms löpning, men Nilsson är ändå inte ens nära att hjälpa till och Rohlin är för snäll och klarar inte av att trycka bort målskytten. Som grädde på moset står Hedvig Lindahl för långt åt höger och lämnar en jättelucka vid sin vänsterstolpe.
Alltså ett rakt igenom svagt försvarsspel.
Ett lag som har både fantastisk försvarsorganisation och -disciplin är Wolfsburg. Det går inte att jämföra Sundhages Sverige med Ralf Kellermann:s Wolfsburg på samma dag. När Europas bästa klubblag tappar bollen och ger motståndarna kontringslägen är sju–åtta spelare blixtsnabbt på rätt sida bollen. Spelarna har i sig att omgående sätta högsta fart hemåt och alla hjälps åt att döda kontringarna. En som är fantastisk på det är nämnda Bernauer, som garanterat inte hade låtit Seger få slå en djupledspassning lika ostört om det varit ombytta roller.
I det svenska laget är det ofta bara tre–fyra spelare som 100-procentigt deltar i försvaret mot kontringar. Det är något jag ogillar skarpt.
Dessutom ligger de svenska mittfältarna och forwardarna så långt ifrån varandra att det är ganska lätt att spela förbi dem. Det leder till att när en svensk spelare ändå bryter ett uppspel finns det få medspelare i närheten som kan ta hand om andrabollen eller som man kan sätta igång ett spel med.
Min oro för det svenska försvarsspelet är alltså stor och alla gamla frågetecken finns kvar. Tyvärr fick mina frågor om anfallsspelet nästan genomgående lika tråkiga svar.
Den svenska spelidén bygger på att Seger skall vara med och bygga anfallen. Det vet motståndarna om, vilket gjorde att Schweiz satte härligt tuffa Bernauer på att plocka bort Seger ur matchen. Det lyckades fullt ut, för den frispark som gav 1–0-målet skapades ju till exempel genom att Bernauer låg nära Seger och bröt en farlig passning från Rohlin.
Det blev tyvärr väldigt tydligt att Sverige inte har någon självklar plan B när Seger plockas bort ur matchbilden. Det är helt klart oroväckande.
Tyvärr blev det inte mycket bättre när Sundhage i andra halvlek skapade en B-plan genom att flytta fram Seger ett steg och sätta in Linda Sembrant som mittfältslibero. Jag tycker att Sembrant är för långsam med bollen för den rollen. Det visade sig också vid 1–3-målet där ju Bernauer vann bollen just från Sembrant i förstaläget.
Oroväckande var även bristen på svenska målchanser. Jag tyckte inför matchen att Sverige borde skapa åtta–tio klara målchanser mot ett lag som Schweiz. Sverige skapade fyra målchanser. Den första dröjde ända tills minut 35 – det är inte godkänt. Inte ens nära. Det värsta var att känslan var att de svenska målchanserna uppstod ganska slumpartat och inte byggde på någon synbar spelidé.
Totalt blev det för övrigt 4–4 (2–2) i målchanser, enligt min räkning. Egentligen är det ju ingen katastrof att släppa till fyra målchanser. Men…
Det svenska målet tillkom efter att Caroline Abbé slagit hål i luften när hon skulle bryta en passning från Seger. Resten gjorde Lotta Schelin på ett mycket snyggt och behärskat sätt. Att vi har den spets vi har gör att man trots allt känner en del hopp inför VM.
Annars är ju tyvärr känslan att Sundhage försöker få vårt lag att spela ett spel som truppen inte har kapacitet för.
I går såg jag USA, ett lag som nyligen har lämnat sitt experimenterande och återgått till ett klassiskt 4-4-2 och nått framgångar med det.
Sverige har en av världens bästa kontringsspelare i Lotta Schelin. Personligen hade jag nog tyckt att det vore rimligt om Sverige anpassade sig efter det genom att använda en spelidé som byggde på ett hårt arbetande kollektiv med uppgift att se till att Schelin fick rätt bollar.
Men nu är vi så nära VM att det börjar bli för sent för kursändringar. Vi nog trots allt måste ställa vårt hopp till det konstgräsanpassade spel som Sundhage har byggt. Och som jag skrivit flera gånger innan, förhoppningsvis vet hon vad hon håller på med.
Och hur var det nu med påsken, först skall man lida och sedan följer ett mirakel. För egen del lider jag gärna vidare under alla träningslandskamper om vi får uppleva ett svenskt mirakel i Kanada i sommar. Får vi det?
Pia Sundhage:s laguttagningar har på sistone varit tråkigt fria från överraskningar.
Men till morgondagens drabbning mot Schweiz i Eskilstuna skräller vår förbundskapten. Sundhage har ju sagt att hon önskar spela med samma fyrbackslinje i alla de tre träningsmatcher som återstår innan VM.
Efter Algarve cup trodde jag att Charlotte Rohlin var ute ur mittbacksdiskussionen. Av de fyra kandidater som Sundhage har fick Linköpingsveteranen kortast speltid (92 minuter) och hon spelade ingen match ihop med givna Nilla Fischer.
Charlotte Rohlin
Emma Berglund å sin sida spelade 270 minuter i Algarve, varav 180 med Fischer och Linda Sembrant fick 170 minuter varav 90 som mittback med Fischer.
Därav såg den rimliga mittbacksrankingen ut så här: 1) Fischer, 2) Berglund, 3) Sembrant, 4) Rohlin.
Men när morgondagens startelva presenterades på svenskfotboll.se för en stund sedan var det Fischer och Rohlin i mittförsvaret. I nuläget är det alltså Rohlin som är Sundhages VM-mittback. Oväntat.
I övrigt var startelvan 100 procent väntad. Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Fischer, Rohlin, Lina Nilsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.
Sundhage har alltså brottats med sin backlinje. För mig är det dock inte själva backlinjen som är problemet, utan hela lagets försvarsspel. I Algarve var det stundtals pinsamt lätt för motståndarna att spela sig förbi våra forwards och mittfältare – och då är det högst otacksamt att spela i backlinjen.
Förhoppningsvis har Sundhage nu styrt upp det kollektiva försvarsspelet och därmed även underlättat arbetet för sin fyrbackslinje.
Utöver försvarsspelet är det förstås hyperintressant att se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för spel på konstgräs funkar nu när det testas på konstgräs. Även om Schweiz är ett namnkunnigt lag tycker jag att Sverige bör kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser mot dem.
Namnkunnigt var det. Om jag skulle ranka Europas bästa klubblag är det sju lag som hamnar i viss särklass; fyra tyska, två franska och Rosengård. I sex av de sju lagen finns det inte mindre än åtta schweiziska spelare som alla får räknas som ordinarie: Ramona Bachmann (Rosengård), Lara Dickenmann (Lyon), Noelle Maritz (Wolfsburg), Vanessa Bernauer (Wolfsburg), Caroline Abbé (Bayern München), Vanessa Bürki (Bayern München, skadad), Lia Wälti (Potsdam) och Ana Maria Crnogorcevic (Frankfurt).
Meghan Klingenberg
I en annan del av världen har USA och Nya Zeeland spelat en halvlek. Amerikanskorna har två ramträffar, men bara 1–0 i mål. Det var en riktig bomb från Meghan Klingenberg. Matchen kan du se på den här länken.
Mitt fokus i går var hårt på Champions League. På kvällen säkrade dock Lyon sin nionde raka ligatitel i Frankrike. Man har alltså vunnit varje titel sedan 2007 – imponerande.
Egentligen gratulerade jag ju Lotta Schelin och hennes lagkamrater redan när de i praktiken säkrade guldet genom att besegra PSG i seriefinalen för ett par veckor sedan. Men det är läge för en ny gratulation nu när guldet även är 100-procentigt klart.
I går vann man med 6–0 borta mot Rodez efter två mål vardera av Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Schelin spelade hela matchen men gick mållös av planen och är nu bara ett mål före glödheta Le Sommer i skytteligan. Två omgångar återstår och även Ada Stolsmo Hegerberg som är fyra mål bakom Schelin har väl en teoretisk chans att bli fransk skyttedrottning.
* I Champions League fixade inhoppande Kosovare Asllani en straff när PSG i går kväll vann med säkra 5–0 (totalt 7–0) mot Glasgow. I dag såg jag stora delar av Frankfurts 7–0-triumf mot Bristol, ett resultat som innebär att tyskorna avancerade med totalt 12–0. Det var precis så överlägset som siffrorna avslöjar.
Semifinalerna spelas alltså mellan Wolfsburg–PSG och Frankfurt–Bröndby. De båda tyska lagen har hemmaplan i första mötena 18/19 april. En vecka senare har vi sannolikt klart med en heltysk final på tysk mark. PSG har kanske 35-procentig chans mot ett skadedrabbat Wolfsburg medan Bröndbys chanser mot Frankfurt är under tio procent.
* Faktum är att Frankfurt och Wolfsburg kan mötas i två finalmatcher på kort tid. Lagen möts ju även i sista ligaomgången i Tyskland. Där gick Bayern München i dag upp i serieledning genom 2–1-seger borta mot nedflyttningshotade SC Sand. Det mest intressanta därifrån utöver resultatet var att tyska landslagsspelaren Lena Lotzen gjorde comeback efter skada genom ett kortare inhopp.
Lena Lotzen
Potsdam besegrade tillika nedflyttningshotade Duisburg med 1–0 efter att målet kommit på självmål i samband med en frispark från Natasa Andonova. Makedonskan skall för övrigt lämna Potsdam efter säsongen. Någon ny klubbadress har jag dock inte sett. Däremot såg jag delar av dagens match, den borde ha slutat med större segersiffror för ett överlägset med uddlöst Turbinelag.
Dagens resultat innebär att Bayern fortfarande har en reell guldchans och Potsdam har kvar sin lilla, lilla chans att få spela WCL till hösten.
* I Italien var det svenskmöte och seriefinal i går. Maria Karlsson och Brescia vann med 4–2 mot Stephanie Öhrström och Verona. Men det är Verona som leder serien med en poängs marginal med fem omgångar kvar att spela.
* I dag har det även varit ligapremiärer i Japan, England och Norge. Den klart mest intressanta matchen i Nadeshiko League var den mellan mästarinnorna Urawa Reds och de senaste årens japanska storlag Inac Kobe Leonessa. Där såg 3878 åskådare i Saitama Kobe vinna med 3–2 efter att legendaren Homare Sawa gjort sitt lags tredje mål i 90:e minuten.
Homare Sawa
I England tjuvstartade WSL redan i onsdags med att de två senaste årens mästarinnor Liverpool överraskande föll hemma mot nykomlingen Sunderland. I dag var det dags för svensklaget Chelsea, som även är min guldfavorit, att kliva in i matchen. De vann borta mot Notts Co med 2–1 efter två mål av Gemma Davison. Hedvig Lindahl spelade hela matchen medan Marija Banusic bara fick ett par minuters inhopp.
Slutligen till Norge där Toppserien drog igång med ett förmodat toppmöte mellan de regerande mästarinnorna från Lilleström och fjolårstvåan Stabaek. LSK, med Mimmi Löfwenius i startelvan, vann med 1–0 efter segermål av Isabell Herlovsen just innan halvtidsvilan. Spelare 12 har skrivit ett längre referat från matchen.
* Så slutligen till lite inhemsk fotboll. Det har ju faktiskt spelats tävlingsmatcher i Sverige också i helgen. I går sköt Sanna Talonen vidare Kif Örebro i Svenska cupen. Finskan som tackat nej till landslaget i år gjorde båda målen när Kif vann med 2–0 borta mot Kvarnsveden.
Sanna Talonen
I dag följde Umeå och Piteå med Kif till kvartsfinalerna. Piteå vann efter straffläggning i Eskilstuna, inför blott 212 åskådare. Därifrån kunde jag genom Elena Sadiku:s utmärkta twitterrapportering notera att de tre sista straffarna missades. Eller snarare, den allra sista räddades av Hilda Carlén som därmed blev Piteås matchvinnare.
Jenny Hjohlman
Umeå behövde förlängning för att besegra AIK med 1–0. Där gjordes segermålet av Jenny Hjohlman i 104:e minuten. Utöver de tre lag som blivit kvartsfinalklara i helgen har tidigare Rosengård, Djurgården och Hovås Billdal säkrat platser. På tisdag avslutas kvartsfinalspelet med Mariebo–Jitex och Linköping–Vittsjö.
I helgen är det äntligen dags för de första kvartsfinalerna i Champions League. Uefa har startat ett nytt, proffsigt och högst sevärt damfotbollsmagasin där man i första avsnittet kan se lite historik, flera svenska spelare, några svenskbekantingar och lite försnack inför kvartsfinalerna:
Jag tänkte även själv ge mina tankar inför kvartsfinalerna:
* Bristol Academy–FFC Frankfurt
Lördag 15.00
TV/Stream: Sänds på tyska Eurosport. Här är en länk.
Odds (dubbelmötet): 5–95
Kommentar: Allt talar för Frankfurt som är i ett avgörande skede i sin säsong medan WSL inleds nästa helg. Det stjärnspäckade Frankfurtlaget med bland annat Sverigebekanta Veronica Boquete bör vinna båda de här matcherna ganska klart mot ett anmärkningsvärt profillöst Bristollag.
* Linköpings FC–Bröndby
Söndag 14.00
TV/Stream: Ingen, vad jag vet. Man får förlita sig till Radiosporten i P4 och Uefas livescore.
Odds (dubbelmötet): 80–20
Kommentar: Linköping är storfavoriter här, inte minst eftersom de kanske till och med har matchens tre bästa danska spelare i sin uppställning. Bröndbys starkaste kort är Malmöbekanta Katrine Veje, som dock lämnar för Seattle Reign och NWSL till sommaren. LFC:s insats mot Rosengård i supercupfinalen förra helgen visade att laget har hittat en tidig formtopp, något som stärker min övertygelse om att vi får minst ett svenskt lag i semifinal.
* Glasgow City–Paris Saint-Germain
Söndag 17.05
TV/Stream: BBC Alba sänder. Här är en länk. Och här är en till.
Odds (dubbelmötet): 0,5–99,5
Kommentar: Missar PSG det här är det något av tidernas fiasko i en WCL-kvartsfinal. Glasgow har nämligen egentligen inte på den här nivån att göra. Skotskorna har några landslagsspelare som ex-damallsvenska Hayley Lauder i truppen, men inte några av de som bär Anna Signeul:s lag. PSG:s stjärnspäckade trupp har den största budgeten i europeisk damfotboll i år och kommer säkerligen att vinna båda mötena med Glasgow. Allt talar alltså för att Caroline Seger och Kosovare Asllani (som för övrigt har kul på youtubeklippet ovan) spelar semifinal senare i vår.
* VfL Wolfsburg–FC Rosengård
Söndag 18.00
TV/Stream: Sänds efter många om och men på svenska Eurosport.
Odds (dubbelmötet): 55–45
Kommentar: Wolfsburg har aldrig förlorat en match i Champions League. Men för varje match man vinner närmar man sig första nederlaget och 2–0-förlusten mot Potsdam i söndags visade att formen inte är alldeles på topp.
Även om Rosengård inte är i säsong är det här en utmärkt tid att möta Nilla Fischer och hennes kompisar. Det finns absolut svensk vinstchans här.
Därmed inte sagt att det blir lätt, inte alls. Rosengård måste spela taktiskt smart och stjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag måste prestera på sitt max. Dessutom vilar ett tungt ansvar på Zecira Musovic:s 18-åriga axlar. Den här artikeln gör mig dock hoppfull om att Musovic kan vara en stabil tonåring som klarar pressen. Wolfsburg är ju ett tungt lag att möta, de har inte minst flera riktigt nickstarka spelare som Fischer och Alexandra Popp att sikta mot vid fasta situationer.
I morgon 13.00 spelar Sverige om tredje pris i Algarve cup mot Tyskland – matchen sänds av Eurosport. Pia Sundhage:s startelva är klar och det är i stort sett den väntade. Bara en ny spelare har tillkommit jämfört med Kinaelvan, Lisa Dahlkvist. Den som får börja på bänken är Kosovare Asllani.
Den stora överraskningen är ändå att Therese Sjögran är uppsatt som forward bredvid Lotta Schelin. Spontant hade jag gärna sett Schelin och Sofia Jakobsson som forwardspar i morgon. Inte för att jag tror att de passar speciellt bra ihop utan mer för att jag känner att Jakobsson skulle göra mer nytta för laget med sitt stora försvarssarbete om hon var forward än hon gör från kanten.
Så här ser startelvan ut i sin helhet: Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Caroline Seger – Jakobsson, Hanna Folkesson, Dahlkvist – Schelin och Sjögran.
Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.
Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.
Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.
Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.
Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.
En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.
Caroline Seger
Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.
Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.
Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.
Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.
Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.
Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.
Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.
Hanna Folkesson
Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.
Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.
Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.
Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.
Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.
Jenny Hjohlman
Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.
Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.
Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.
Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.
De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…
Marija Banusic
Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.
Jag tror att det var Elfsborgs tränare Magnus Haglund som en gång sa till mig att de matcher han upplevt som fantastiska live alltid blir lite sämre när han ser om dem medan matcher han upplevt som kass blir bättre.
Jag satt på jobbet och ringde en massa samtal under den första halvleken mot Tyskland. När jag tittade upp på tv-skärmen på redaktionen upplevde jag att det antingen var tyska anfall eller svenska felpassningar.
Den bilden var klart missvisande. De första tre minuterna var riktigt svaga från svensk sida, eller framför allt från Linda Sembrant. Mittbacken kom helt fel in i matchen och orsakade båda baklängesmålen.
Men de sista 42 minuterna av halvleken var inte någon katastrof. Halvleken var inte bra, men inte heller usel. Jag hade totalt 5–1 i öppna målchanser till tyskorna i halvleken, alltså bara 3–1 under sista 42 minuterna.
Totalt sett tycker jag att det är en rätt svåranalyserad match. Klart är att Sverige var hypereffektivt efter paus. När Sofia Jakobsson satte 4–2-målet hade jag 7–5 i öppna målchanser till Tyskland. Alltså fyra mål på fem svenska chanser. Med sådan effektivitet i VM kan det bli guld…
Skall man vara kritisk kan man dock konstatera att Sverige länge hade väldigt svårt att skapa något på eget spel. Två av målen var ju rena bjudningar av Tyskland. 2–2 bjöd en matchotränad Nadine Angerer på och vid 4–2 gjorde de tyska mittbackarna en slät figur. Lägg till att 1–2 var turartat då Caroline Seger:s skott ändrade riktning.
I VM-slutspelet lär lär det tyska laget vara mer samspelt och inte bjuda på lika mycket. Möter vi dem då lär vi alltså behöva skapa mer på egen hand.
Dock kan man vända på det och konstatera att tyskorna inte heller lyckades skapa så mycket i spelet. Till slut vann vi nämligen målchanserna med 8–7 – vilket förstås är väldigt starkt.
Defensivt var det ju bara den där matchupptakten. Linda Sembrant kom billigt undan i Eurosports sändning. Men det var ju för att hon missade ett enkelt uppspel som 1–0 tillkom och det var Sembrant som kom helt fel i den nickduell mot Alexandra Popp som skapade det tre mot två-läge som ledde till 2–0. Montpellierbacken rusade även bort sig när tyskorna kom tre mot en i den andra halvleken. Sembrant bör alltså inte ha stärkt sin aktier i jakten på platsen bredvid Nilla Fischer i mittförsvaret.
I Eurosports sändning fick Elin Rubensson kritik för sitt agerande i samband med 2–0. Personligen har jag svårt att klandra Rubensson speciellt mycket där. Totalt sett tycker jag tvärtom att Göteborgsförvärvet gjorde en riktigt bra match.
Kollar vi övriga spelare så håller jag Caroline Seger som vår klart bästa spelare över 90 minuter. Seger var den enda på mittfältet som klarade av att hålla passningskvalitet när tyskorna pressade som hårdast. Jag har ofta varit lätt kritisk mot PSG-spelaren, men den här gången njöt jag av hur hon spelade sig ur alla situationer.
Jag tycker även att båda våra forwards var duktiga. Kosovare Asllani lyser av självförtroende och försöker göra något konstruktivt varje gång hon får bollen. Och Sofia Jakobsson var lysande. Det var verkligen en match där hennes arbetsförmåga kom till sin fulla rätt.
Faktum är att jag satt och funderade på om huruvida Lotta Schelin var saknad eller inte. Jag kom fram till att vi kanske till och med vann på att spela utan Lyonstjärnan. Schelin har ju en bättre bollbehandling och är kanske säkrare när målchanserna dyker upp, men det kopiösa arbete som Jakobsson lägger ner, det får man inte från Schelin.
Skönt också för laget att känna att det inte står och faller med anfallsesset, utan att det finns fullgoda alternativ.
I övrigt på spelarsidan tycker jag att Hedvig Lindahl gav ett väldigt gott och säkert intryck. Med tanke på hur målvaktssituationen är så var Lindahls säkra spel kanske det bästa beskedet av alla till Pia Sundhage från den här matchen.
Men det är klart att även vändningen är mentalt viktig. Att veta att det går att vinna trots 0–2 mot tyskorna är en vetskap som kan bli otroligt viktig framöver för landslaget. Jag tror faktiskt även att Rosengård kan ha nytta av den här segern när de ställs mot Wolfsburg i Champions League.
Det var lite tankar kring Tysklandsmatchen. Dags att sova lite innan det är dags att dra igång uppsnacket inför Brasilienmatchen.
Pia Sundhage har presenterat startelvan till morgondagens möte med Tyskland. Den ser ut så här:
Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Caroline Seger – Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.
Lotta Schelin har problem med nacksmärtor och migrän och får inleda Algarve cup från bänken. Hade hon varit med hade sannolikt Jakobsson spelat på högerkanten och Dahlkvist börjat på bänken, vilket i sin tur indikerar att Sundhage har bestämt sig för att Seger bakom Jakobsson, Folkesson och Sjögran är vårt VM-mittfält och att Schelin/Asllani är vårt VM-forwardspar.
Dessutom är Lindahl tillbaka i målet, något som känns naturligt. Allt talar ju för att hon är vår VM-målvakt även den här gången.
Det är i backlinjen frågetecknen finns. Som laget är uppställt på förbundets hemsida inleder Rubensson till höger och Samuelsson som vänster mot tyskorna. Jag hade nog spontant satt upp dem tvärtom, men kanske Sundhage resonerar att hon då går miste om Rubenssons fina inläggsfot.
Linda Sembrant
I mittförsvaret blir det Sembrant som tar plats bredvid Fischer. Det innebär att vi har ett mittbackspar som håller högsta världsklass i luften och som har ett utmärkt passningsspel. Däremot finns det stora frågetecken för snabbheten.
En annan notering man gör är att det är ett lag med ovanligt stor defensiv balans som Sundhage ställer upp med. Hon brukar balansera sina elvor väldigt offensivt – ofta lite väl offensivt enligt min mening. Men här gör hon alltså en kursändring. Om den är tillfällig återstår att se, men visst blir det intressant i morgon 17.00 att se hur vi står upp mot världsettorna från Tyskland?
I dag har vi fått se ytterligare ett bevis för att klasskillnaderna börjar bli ett stort problem i franska D1 Feminine. PSG vann nämligen borta mot årets överraskningslag, tabellfemman Soyaux, med hela 10–0.
Kosovare Asllani gjorde två mål och är PSG:s främsta målskytt den här säsongen med 13 fullträffar. Marie-Laure Delie knappade dock in rejält i den kampen genom att sätta fem bollar i dag och därmed lyfta till totalt elva. Även Caroline Seger gjorde mål i kväll, hennes sjunde.
Totalt sett är vi för tillfället inne i årets mest matchfattiga period i den internationella damfotbollen. Då blir det tillfälle att uppmärksamma andra saker. Något som glatt mig i vinter är den positiva tränartrend som noterats i landet.
Många före detta elitspelare har blivit tränare på hög eller låg nivå. Häromdagen presenterade division 2-laget Clemensnäs från Skellefteå den nigerianska legendaren Perpetua Nkwocha som ny tränare, troligen spelande sådan. Det klubbvalet borde innebära att svaret på min fråga om Nkwocha platsar i Nigerias VM-trupp blir ett nej.
Den senaste veckan har vi även läst om att Nazanin Vasanagpanah kommer att fungera som assisterande tränare i AIK.
Tidigare i vinter har Maria Bergkvist blivit huvudtränare i Umeå IK, Denise Reddy har blivit den som delar tränarjobbet i Vittsjö med Thomas Mårtensson och duon Johanna Almgren/Stina Segerström tränardebuterar som ansvariga för Kungsbacka DFF i elitettan. Har jag fattat rätt kommer Segerström att fungera som spelande assistent.
Johanna Almgren
På lite lägre nivå kommer Linnea Liljegärd att vara spelande tränare i division 2-laget Bergdalen i Borås. Där spelar hon ihop med fjolårets tränare Rebecca Johnson, som även är ansvarig tränare för Elfsborgs nya flicksatsning.
Det känns som att jag nu har glömt någon jag borde ha med i den här uppräkningen. Oavsett är det bara positivt för svensk damfotboll att andelen kvinnor ökar bland landets elittränare. Jag hade uppe ämnet i ett omdiskuterat inlägg för knappt ett år sedan. Att vi skulle få en så snabb och positiv ökning hade jag inte vågat hoppas på.
Förhoppningsvis kan Bergkvist, Reddy, Almgren och de övriga sporra ytterligare före detta spelare att slå sig in på tränarbanan. Blir det så tror jag inte det skall behöva dröja speciellt länge innan någon kvinna tränar ett herrlag på elitnivå. Det skulle väl egentligen inte hjälpa damfotbollen sportsligt, men det skulle vara otroligt viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv.
Tillagt i efterhand: Just efter att jag skickade i väg det här inlägget såg jag att ävenKristin Hammarström kommer att ha en ledarfunktion i år, i division 1-laget Rynninge. Kul.
Min helg blev inte alls som jag tänkt mig. Framför allt gick jag helt miste om den lördag framför DFB-tv från Hallenpokal som jag hade planerat.
Där vann lite oväntat Leverkusen den 21:a och sista upplagan. Ett tre minuter långt klipp med höjdpunkter finns på den här länken. Noterbart från cupen var att Frankfurts walesiska mittfältsstjärna Jessica Fishlock skadade fotleden och blir borta från spel i ett par veckor.
För svensk del hämtas helgens höjdpunkter från Frankrike. Där blev det nämligen hela sju svenskmål. Fyra av dem stod Lotta Schelin för, något som innebär att hon nu är i ensam skytteligaledning på 25 mål, två före Eugenie Le Sommer och tre före Ada Stolsmo Hegerberg.
Som jag varit inne på tidigare är den franska ligan tråkigt ojämn i år. Den består av tre lag av högsta världs- och Europaklass, tre hyfsade lag och sex som inte hänger med. Lyons 14–0-seger mot tabellsjuan Albi säger väl det mesta om nivåskillnaderna i tabellen. Där släppte Lyon för övrigt upp målvakten Sarah Bouhaddi för att slå in en straff fram till 13–0.
Utöver Schelin gjorde Kosovare Asllani sitt elfte mål för säsongen och Sofia Jakobsson sina sjunde och åttonde. Omgångens godbit var nog ändå PSG:s 2–0-mål mot Issy där Asllani står för sista skarven fram till målskytt Kheira Hamraoui. Se det och alla de sju svenskmålen här:
När jag skrev det förra inlägget trodde jag inte att det skulle bli någon speciellt positiv slutrapport från årets första landskamp. Men det som såg så mörkt ut i halvtid blev till slut en 3–2-seger med en hel del positiva inslag.
Det bästa var förstås att vårt landslag fick känna att de kan vända underlägen mot hyfsat starka motstånd. I den andra halvleken gjordes också en hel del riktigt bra individuella prestationer, något som förstås är glädjande. Dock tycker jag inte att man skall ta till de överord om insatsen som noterats från en del håll, bland annat från förbundskapten Sundhage.
Om vi börjar med det negativa, alltså försvarsspelet i den första halvleken. Utöver de två målen var det ytterligare någon gång som Isabell Herlovsen sprang ifrån vår alltför högt stående backlinje. Då slogs bollarna dock mot hörnflaggorna, vilket innebar att det inte blev några farligheter.
TV12:s expert Malin Swedberg var inne på att backarnas höga positioner kan ha berott på att man är vana vid att ha Hedvig Lindahl bakom sig, en målvakt som jobbar väldigt långt ut. Det kan förstås ligga något i det, men jag har kollat målen igen och så långt ut som målvakten hade behövt vara för att avstyra dem jobbar knappast några målvakter – alltså inte ens Lindahl.
Trine Rönning
Vid det första målet läste Herlovsen spelet lysande och chansade på att Trine Rönning:s rensning skulle bli rak och lång – vilket den också blev. Den svenska backlinjen såg inte riskerna innan det var för sent. Eller. Här kunde Carola Söberg ha avstyrt om hon läst situationen bättre.
Att Söberg är långt ute i förstaläget tycker jag är helt i sin ordning. Men när Emma Berglund är så nära Herlovsen måste Söberg backa in i målet igen.
Vid det andra målet klandrar jag däremot inte Söberg. Hon har en bra position för att ta emot den hemåtnick som Nilla Fischer ser ut att vilja göra. När Fischer totalmissar innebär det samtidigt att Söberg hamnar i en hopplös position.
Fischers första halvlek är den sämsta jag sett henne göra i landslaget defensivt sett. Däremot gillar jag hennes bidrag till anfallsspelet, alltså att hon hela tiden försöker vara konstruktiv i sitt passningsspel, både det korta och det långa.
Mia Carlsson
Men trots Fischers svaga insats blev det Emma Berglund och Mia Carlsson som fick bära hundhuvudet. Jag trodde faktiskt att bytena i halvtid var förbestämda, men här blir det klart att Carlssons inte var det. Däremot säger Berglund här att hennes var en försiktighetsåtgärd.
Den slutsats man kan göra av det här är att Carlsson är borta ur diskussionen om vem som skall vara vänsterback i VM. För om Pia Sundhage tänker ge Carlsson chansen fler gånger var bytet väldigt opsykologiskt. Det sätter nämligen en sanslös press på Carlsson nästa gång hon kliver in på planen i landslagsdressen. Onödigt. Det var det negativa.
Nu till det positiva. Allra mest positiv var Hanna Folkesson. Hon var bäst i den första halvleken och tillhörde de bästa även i den andra, vilket totalt gör henne till matchens lirare.
Den som fixade vändningen var dock Kosovare Asllani som själv gjorde två mål och dessutom hade ett läckert assist. Asllanis andra halvlek är alltså ännu ett stort glädjeämne. Har du inte sett målen finns de för övrigt på det här klippet.
Personligen gladdes jag även ganska rejält över Lotta Schelin:s insats. Jag upplevde det som att hon inte blev lika stillastående och passiv som i många av de senare landskamperna. Schelin var ofta på språng, något som ledde till flera bra chanser och till slut även till ett mål.
Framför allt är Schelins löpning vid 3–2-målet ett stort glädjeämne. Jag tycker ju som bekant att hon alltför ofta startar sina löpningar i mitten och springer ut mot hörnflaggorna. Hon börjar alltså vid en mittback och springer in bakom en ytterback. Vid 3–2-målet började Schelin ute hos den norska högerbacken och sprang in bakom mittbackarna. Det är precis den löpning jag vill se henne göra mycket oftare.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Även om det var mer slumpartat den gången gjorde Schelin även samma löpning vid det friläge som Ingrid Hjelmseth räddade via stolpen. Plus ytterligare någon gång. Lovande.
Att även Pia Sundhage vill se Schelin springa mer blev tydligt när tv-kommentatorerna rapporterade att Sundhage skrek på Lotta att mata djupledslöpningar de sista tio minuterna.
Mitt minne av Schelin från VM 2011 var att det blev målchanser i princip varenda gång hon fick bollen. Hon var rörlig och kom ofta rättvänd in i straffområdet. Den Schelin tycker jag mig inte ha sett speciellt ofta de senaste åren. Men i den här matchen såg jag hoppfulla tendenser. För skall Sverige lyckas i VM måste vi ha en Lotta Schelin som hela tiden är ett hot mot motståndarnas backlinje.
Vad var då den här insatsen värd?
Det är faktiskt en rätt svår fråga. Ser man till laguppställningarna skall Sverige nog vinna med fler än ett mål. Vi hade nämligen det närmaste en VM-elva vi kan komma i dagsläget, medan Norges lag var väldigt reservbetonat. Dessutom hade vi fem spelare i startelvan som är i tävlingssäsong. Norge hade såvitt jag kan se ingen. Till norsk fördel fanns å andra sidan att de haft några fler träningar tillsammans inför matchen medan Sverige bara hade haft ett pass.
Ingvild Stensland
Kollar vi vilka spelare lagen saknade var vi utan två bärande spelare i Lindahl och Caroline Seger. Norge saknade däremot en hel hög nyckelspelare. Bland de elva som spelade flest matcher i VM-kvalet för Pelleruds gäng saknades Nora Holstad Berge, Ingvild Isaksen, Caroline Graham Hansen, Elise Thorsnes och så nöjde sig Ada Stolsmo Hegerberg med att hoppa in den sista halvtimman.
Utöver den kvintetten har man ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland på väg tillbaka efter en korsbandsskada. Norge var alltså ganska långt från sin förstauppställning, medan vi var ganska nära. Oavsett kvaliteten på det norska laget skall vi dock vara nöjda med att ha vänt 0–2 till 3–2 och inlett VM-året 2015 med en seger.
I en artikel i Expressen i dag säger Pia Sundhage att hon tror att hon får sparken om Sverige misslyckas i sommarens VM:
”Då åker jag ut med huvudet före. Det borde jag göra. Det står i förbundets strategidokument att det är medalj som gäller. Jag har svårt att se att jag överlever om vi förlorar en kvartsfinal.”
Jag tror faktiskt att hon har fel och att hon absolut kommer att sitta kvar även vid förlust i kvartsfinal, i varje fall om laget kvalar in till OS. För klarar vi OS-kvalet lär Sundhage knappast behöva vara rädd för sin sysselsättning fram till och med mästerskapet 2016.
Thomas Dennerby
Minns att Thomas Dennerby hängde kvar på jobbet trots fiaskoinsatser både i VM 2007 och i EM 2009. Visst, det är kanske nya tider nu men Sundhages namn är fortfarande så stort i Damfotbollssverige att jag tror att hon har råd med ett misslyckande. Det som möjligen skulle kunna förändra situationen är om spelarna tappar förtroendet för henne.
I kväll fick vi veta vilka spelare som har Sundhages förtroende. Hennes startelva till morgondagens match mot Norge ser nämligen ut så här:
Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Mia Carlsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin, Kosovare Asllani.
Om det hade varit VM-premiär i morgon hade vi alltså ställt upp med aktuell elva. Det är till nio elftedelar samma elva som Sundhage ställde upp med i förra årets två viktigaste matcher, de båda VM-kvalmatcherna mot Skottland.
Det är således ingen tvekan om att det här även är den elva Sundhage hade spelat om det hade varit VM-premiär i morgon.
Den ena ändringen från Skottlandsmatcherna är naturlig, det handlar om att opererade Hedvig Lindahl lämnar plats i målet för Carola Söberg.
Mia Carlsson
Den andra ändringen är både anmärkningsvärd och intressant. Det handlar förstås om att Mia Carlsson får förtroendet som vänsterback. Hon är så ny i landslagstruppen att förbundets hemsida inte har lärt sig att hon stavar efternamnet med C…
Jag skall ärligt säga att jag inte sett Kristianstadsbacken så ofta heller och att jag inte kan bedöma hennes kvaliteter som vänsterback. Däremot vet jag ju förstås att hennes huvudspel är av högsta klass, vilket är intressant. Och ytterbacksplatserna är ju öppna för tävling under våren så Carlsson kommer garanterat att ha ögonen på sig i morgon.
Om någon undrar spelade Lina Nilsson och Sara Thunebro i varsin Skottlandsmatch i fjol. Det är alltså på deras bekostnad som Carlsson kommer in i Sundhages förstaelva.
En annan intressant notering är att Sundhage har valt att spela vidare med det 4–1–3–2-upplägg som hittills har funkat väldigt dåligt mot starkt motstånd. Vi får hoppas att det vänder i morgon.
En blogg om internationell damfotboll 