Sverige har i dag förlorat med 8–0 mot något slags U20-lag från Botafogo. De svenska spelare och ledare som uttalat sig i media eller på sociala medier har varit positiva till matchen. Det får man trots allt se som positivt – även om resultat ger rätt negativa vibbar.
Några av de här positiva orden finns att läsa här, här och här – och lite röster finns här. Det finns till och med en liten text på svenskfotboll.se nu – kors i taket…
Nu kommer säkert någon förbundsrepresentant att höra av sig och meddela att jag har fel i resten av texten – men förbundets hemsida har verkligen varit katastrofalt dålig på att uppmärksamma damernas OS-turnering. Där går det faktiskt inte ens att ana att landslaget har varit samlat i drygt fem dygn.
Den enda text som publicerats den senaste veckan är dagens korta matchtext, och till den finns inte ens riktig matchfakta. Man får bara veta att ”Sundhage luftade bänken rejält”. Informativt.
OS-premiären är bara fem dagar borta – det borde vara dags för förbundet att börja ösa ut material. Det borde vara dags att försöka börja marknadsföra Sveriges bästa fotbollslandslag.
Under OS-fliken på förbundets hemsida finns inte ens några spelarpresentationer. Jag vet att man inte kan jämföra med superproffsen på USA:s förbund. Men det blir ändå lite pinsamt för SvFF när USA är så vansinnigt mycket bättre. Nu kör USA sådana här klipp med alla sina OS-spelare:
Det är ju förstås inte nödvändigt att göra sådana här påkostade inslag. Men genom de här historierna kommer man närmare det amerikanska landslaget, man upplever det som att man lär känna spelarna. Det är tyvärr rätt svårt att lära känna de svenska spelarna via svenskfotboll.se. Faktum är att det närmast är omöjligt. Tråkigt.
Se förresten alla de tecknade klippen med de amerikanska spelarna på den här spellistan:
Apropå spelarpresentationer har Fifa nu lagt upp listorna med samtliga tolv spelartrupper till den olympiska fotbollsturneringen. Länk här.
De har även lagt upp en gedigen statistisk bakgrund till turneringen. Länk här.
Slutligen en liten fin historia om Nya Zeelands Katie Duncan. Hon har rakat av sig hela sitt långa hår för ett välgörande ändamål. Varför kan du se i det här inslaget. I det sevärda inslaget får man även veta att Duncan och hennes bror hittade deras mamma mördad i hemmet när de var små. Läskigt.
Det OS-genrepet jag såg i Kalmar förra veckan var tydligen inget riktigt genrep. I dag står det nämligen klart att Sverige spelar mot Botafogos P16-lag på fredag.
Det blir sannolikt en match som spelas i rätt stor medieskugga. Det blir intressant att se vad och hur mycket vi som befinner oss i Sverige kan få se från det genrepet.
I övrigt händer det inte jättemycket på nyhetsfronten. Via sociala medier kan man se att alla OS-lag verkar ha det jättebra så här en vecka innan avspark.
I morgon spelas en träningsmatch mellan Nya Zeeland och Sydafrika. Där får vi en ny indikation på klassen på sydafrikanska Banyana Banyana.
Utöver den stundande OS-turneringen pågår det två landslagsmästerskap på olika nivå i världen. I Myanmar inleddes AFF Women’s Championship i går, det skulle väl närmast översättas till det sydostasiatiska mästerskapet. Det är ett högst ojämnt mästerskap.
I dag har exempelvis Myanmar vunnit med 17–0 mot Östtimor och i går vann Vietnam med 14–0 mot Singapore. Troliga semifinallag är Australien U20, Vietnam, Thailand och Myanmar. Glädjande är att publiksiffran på Myanmars match var över 10 000 personer. Kul.
I F19-EM är det semifinaler i morgon. Där spelar Frankrike–Schweiz och Spanien–Nederländerna. Båda matcherna sänds i svensk tv. Den första i Eurosport 2 med sändningsstart 15.45 och den andra i Eurosport 1 med start 20.15. Jag tror att avspark är en kvart senare i båda fallen.
Norge åkte ur EM under lite tråkiga omständigheter. Norskorna vann med 1–0 mot Frankrike och föll med 1–0 mot Nederländerna. I den sista omgången mötte man avsågade Slovakien. Den matchen fick brytas på grund av oväder, och när vädret hade blivit bättre var det ingen idé att spela klart. Då hade nämligen Frankrike vunnit med 2–1 mot Nederländerna – ett resultat som gjorde att Norge var utslaget oavsett hur stora siffror de besegrat Slovakien med. Tråkigt.
Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om svenska OS-framgångar.
Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.
Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.
Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.
Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.
Lotta Schelin
Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.
Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:
1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.
2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.
3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.
4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.
Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:
Första halvleken:
Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.
Jonna Andersson
Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.
Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.
Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.
Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.
Elin Rubensson
Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.
Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.
Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.
Andra halvleken:
Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.
Magdalena Ericsson
Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.
De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.
Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.
Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.
Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.
Spelarkritik/duellerna:
Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.
Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.
Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.
Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.
Jessica Samuelsson
Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.
Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.
Emilia Appelqvist
Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.
Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.
Fridolina Rolfö
Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.
Lotta Schelin och Kosovare Asllani
Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.
Olivia Schough
Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.
Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.
Pia Sundhage
Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:
”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”
Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.
Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.
Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.
De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.
Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.
Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.
Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.
I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.
För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.
I morgon spelar Sverige OS-genrep i Kalmar. En av många intressanta saker i den matchen blir att se hur anfallsspelet funkar. Vid de senaste två stora mästerskapen har det svenska målskyttet i ganska stor utsträckning varit kopplat till fasta situationer.
Vid EM 2013 var det vassaste vapnet Marie Hammarström:s vänsterfot och i VM 2015 var det Therese Sjögran:s högerfot landslaget förlitade sig till.
I OS 2016 står hoppet till Magdalena Ericsson:s vänsterfot. Linköpingsbackens hörnor från höger har varit ett sylvasst vapen det senaste året – en period där vårt landslag ju faktiskt har haft stora problem att skapa öppna målchanser i själva spelet.
Jag var i Linköping förrförra helgen och såg Ericsson skruva in en högerhörna direkt i mål mot Piteå. Dessutom hade hon en assist från högerhörnet. Efter matchen tog jag ett snack med Ericsson om hur hon blivit så bra på att slå hörnor. Allra först kollade jag hur många mål hon fixat i damallsvenskan i år på sina hörnor…
”Två rena. Sedan är det några som har gått på touch in och självmål och så.”
…sedan gick vi över på själva huvudämnet för intervjun, att hörnorna kommer att bli grymt viktiga för Sverige i Rio.
”Absolut. Det gäller att inte tappa den goa känslan jag fått nu, utan fortsätta… Alltså, jag tränar väldigt mycket på det, och det är det som är nyckeln – att fortsätta träna.”
Står du själv och bara matar in hörnor?
”Ja. Det är yta jag söker – och inte spelare. Sedan brukar jag slå dem ganska flacka, och ganska hårda. Då brukar de oftast gå in – på något sätt.”
I landslaget, hur mycket styr den som slår hörnan vilken yta bollen skall till, och vilken variant ni skall köra?
”Vi brukar ha tre–fyra varianter som spelarna i straffområdet väljer mellan. Jag ser hur de ställer upp sig och så ser jag vilken yta jag ska slå bollen mot.”
Så du får anpassa dig efter de andra?
”Ja, men mot Moldavien frågade Emma Berglund mig om vad jag ville att de skulle göra, så det kan vara lite både ock.”
Jag kan tänka mig att man ibland får en go känsla när man slår mot första stolpen, och då vill man slå fler dit.
”Jag brukar gilla den bakre ytan, den vid bortre stolpen. Jag har lite problem att lägga dem på främre – men det är sånt man får träna på.”
Hur mycket tränar du på att slå hörnor?
”Nu, jag hade problem med min baksida där vid Göteborgsmatchen (slutet av juni), så jag tränade inte så mycket då – för att låta den vila. Men annars två gånger i veckan, tre gånger kanske. Jag brukar stå kvar efter träning.”
Hur länge står du då?
”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”
Så det blir 30–45 minuter i veckan?
”Ja, typ. Det är mest bara för att behålla tryggheten i det. Jag tror att man behöver självförtroende för att kunna dra in den med fart. Det är så fort man börjar tveka som det blir sådana där ballonger istället.”
Du har spelat mittback hela säsongen. Nu är det ytterback som gäller. Hur känns det?
”Det blir bara att ställa om. Jag tycker att det är jättekul att känna av att man kan spela på båda positionerna. Tror att det är nyttigt för ens speluppfattning och spelförståelse och allting. Nu är det bara att ställa om och blicka fram emot OS.”
Har du hunnit kolla in motståndarlagen? Kollade du till exempel Sydafrika mot USA?
”Jag kollade faktiskt kanske 45 totalt. De såg ändå helt okej ut, det tycker jag är kul. Sedan var jag inte så jätteimponerad av USA, men ändå. Sydafrika stod upp bra och individuellt såg de ut att ha ganska bra spelare på varje position.”
Och så spelar de på ett sätt som svenska lag inte är vana vid att möta.
”Ja, med markering… Men jag tycker att det är kul att det inte är något Moldavien, och ändå är ett lag som försöker. Det gillar jag. Så det blir kul, spännande.”
I OS blir det en ren Linköpingskamp om ytterbacksplatserna. Har ni börjat…
”Nej, det lämnar vi över till Pia att bestämma.
Men det måste vara kul att ha med så många lagkompisar.
”Skitkul. Det blir ju en trygghet i sig. Helst av allt skulle jag ju vilja konkurrera om en mittbacksplats i landslaget, och ha Jonna utanför mig. Det skulle ju kännas optimalt, men det är jättekul att ha med sig fyra kompisar liksom.”
I går presenterades en rapport som borde kunna vara rätt intressant. Fifa presenterade nämligen sin ”fysiska analys” från fjolårets VM.
Jag har bara skummat den, och bland annat konstaterat att den genomsnittliga speltiden i matcherna var 53,21 – exakt tre minuter kortare än matcherna i Tyskland 2011. Jag har även sett att Sverige tillhörde de lag som sprang allra mest i matcherna, och att vårt lag sprang mer i de andra halvlekarna än i de första. Faktum är att Sverige sprang längst av alla lag efter paus.
Men jag har inte haft tid att kolla mer noggrant eller dra några slutsatser av siffrorna. Men för er som är intresserade är det bara att klicka in på länken ovan och nörda ner er i statistikens underbara värld.
* Så till Umeå där UIK är uppe för debatt, och där styrelsen får rätt hårda smällar från olika håll. I går bland annat av den mångåriga UIK-ledarenRoland Arnqvist och av Umeås tidigare kommunalrådLennart Holmlund.
På torsdag spelar Sverige OS-genrep i Kalmar. Det är tredje gången det spelas en A-landskamp i stan. De två tidigare har varit en herrlandskamp 1954 och en EM-kvalmatch mot Schweiz för damer 2003. EM-kvalmatchen slutade för övrigt med svensk 6–0-seger.
Att jag känner till det här beror på att senaste numret av Bolletinen (tidningen som ges ut av Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker) innehöll listor över vilka kommuner som stått som värdar för samtliga svenska hemmalandskamper.
På damsidan har det varit 136 sådana och 24 av dem har spelats i Göteborg. Näst flest (tio) har arrangerats i min hemkommun, Borås.
Det som överraskade mig var att bara sju matcher har spelats i Stockholmsområdet. Fyra i Solna och tre i Stockholm. Även om jag är en vän av decentralisering tycker jag att sju av 137 är alldeles för få. Landslaget borde spela fler matcher i vår huvudstad.
Visst är konkurrensen om publiken stor där, men det är också i Stockholm som det stora underlaget finns. Planerar man rätt borde det gå att få till riktiga folkfester. Varför inte sikta mot stjärnorna? Varför inte bjuda in USA, Tyskland eller Frankrike och lägga matchen på Friends – och försöka sälja ut herrarnas nationalarena?
Det är förstås inte lätt. Men det borde inte heller vara omöjligt, det gick ju nästan vid EM-finalen – trots att Sverige inte nådde dit.
EM-finalen 2013 på Friends Arena
Fast torsdagens match borde inte ha lagts i Stockholm. Inte i Kalmar heller. Den borde naturligtvis ha spelats i Göteborg. Där pågår Gothia cup, med 40000 deltagare. Där hade landskampen mot Japan mycket väl kunnat fyllt hela stora Ullevi – och blivit en makalös folkfest.
Så blir det inte.
Inget ont om Kalmar, landslaget får säkert ett kanonläger där (och på Öland) den här veckan. Men personligen tycker jag att det är vansinnigt synd att inte kunna dra nytta av att drygt 40000 unga fotbollsspelare befinner sig i Göteborg i veckan.
För träningsmässigt skulle landslaget garanterat kunna ha en minst lika bra OS-uppladdning i Göteborg, Bohuslän eller Halland den här veckan.
Det har förresten arrangerats stora seniormatcher under Gothia cup några gånger – alla har dragit storpublik. Såvitt jag kan minnas har det dock aldrig handlat om någon damfotbollsmatch. Nu hade man en chans som inte lär återkomma på många år. Det är ju inte direkt vardag att landslaget spelar träningsmatcher på hemmaplan i mitten av juli.
I morgon samlas landslaget för första gemensamma uppladdningslägret inför OS. Ju mer jag tänker på det, desto mer spännande blir det.
På förhand känns ju nämligen det här mästerskapet mer öppet än något annat internationellt mästerskap på mycket länge. Samtidigt som de sämre rankade lagen blir allt bättre på att försvara sig har topplagen problem med sina lagbyggen. I nuläget är det liksom inget lag som uppträder som ett mästarlag.
USA är regerande mästare i både OS och VM och kommer förstås till Brasilien som självklara guldfavoriter. Fast i nuläget är inte deras lag i balans, i nuläget saknar de en speluppläggare. Tyskland har inte heller ordning på sitt lag, och känns inte som någon vinnare. Nya bloggen hattrick hade en djupare analys av det tyska laget i dag – den texten rekommenderas.
Inför det här OS:et finns det liksom inget lag som känns oslagbart. Med tanke på hur det svenska laget sett ut de senaste åren är det rimliga tipset att vi går till kvartsfinal, och att det roliga tar slut där.
Men det var alltså länge sedan det kändes så öppet. Vårt lag kan åka ut direkt i gruppspelet, men håll i er nu – det kan faktiskt också gå hela vägen. Sverige har ju faktiskt en utmärkt lottning. Det är inte omöjligt att vinna gruppen, och då ställs vi mot en grupptrea i kvartsfinal, sannolikt Kanada, Nya Zeeland eller Colombia. I en sådan match är Sverige favoriter. Och är man väl framme i semifinal kan allt hända.
Skulle vi bli tvåa i gruppen väntar tvåan i gruppen med Tyskland, Australien och Kanada. Inte heller det känns omöjligt. Går vi däremot vidare som grupptrea väntar troligen USA, vilket alltså inte är omöjligt, men ändå väldigt, väldigt svårt. Vårt lag bör alltså bli sämst tvåa om medaljhoppet skall kännas rimligt.
Ta nu inte det här som att jag utmålar vårt lag som guldfavoriter. Det går ju liksom inte efter vad man sett det prestera det senaste året. Men jag säger att det lär dröja innan alla stora nationer hamnar i sådana här svackor samtidigt igen.
Och med spelmässig jackpot, alltså om alla bitar faller på plats, då är Sverige ett lag som kan vinna mot vilket motstånd som helst.
Försvarsspelet har känts bra efter VM. Det gäller att Pia Sundhage även får ordning på anfallsspelet. Där tycker jag som bekant inte att Sundhage har hittat rätt forwardsuppställning. Jag tycker ju exempelvis att vårt anfallsspel blir bättre när Fridolina Rolfö är på planen, än med den trio som Sundhage brukar föredra.
Just Rolfö träffade jag för övrigt förra helgen, efter den damallsvenska matchen Linköping–Piteå. Vi tog ett litet snack om forwardsroller, ett snack som jag personligen tyckte var rätt intressant. Hoppas ni också tycker det.
Jag började att ta upp att både LFC och landslaget spelar med tre forwards, men att spelarnas olika roller ändå känns väldigt annorlunda.
”Ja, det är faktiskt väldigt stor skillnad. Här i LFC pratar vi mycket om att forwards skall ligga nära varandra. Vi har två centrala forwards och en som är droppande, eller så har vi till och med fyra forwards som är centrala. I landslaget ligger vi lite längre ifrån varandra. Vi vill ha breda ytterforwards, vilket gör att vi inte får samma samarbete och inte har samma kombinationsspel. I landslaget har vi en annan speed och kan komma upp på kanterna och få en-mot-en-situationer. Det är två helt olika spel.”
Hur funkar det att gå från det ena till det andra?
”Det är väldigt olika, men man får ställa om. När jag och Stina (Blackstenius) kom tillbaka hit en gång hamnade vi helt fel, eftersom vi fortfarande var inne i landslagstänket.”
När du spelar på kanten i landslaget söker du dig ofta lite längre in än vad de andra forwardsen gör. Är det något du blivit tillsagd?
”Nej, absolut inte. Det är mer min spelstil, att jag har mer en targetroll mer än att vara en djupledshotande forward. När jag hamnar i den centrala forwardspositionen i landslaget blir det mer targetspel, och det är där jag vill vara. När jag gör det andra är det utanför min comfort zone.”
Så du vill spela som bollmottagare?
”Absolut, det är där jag trivs bäst. Sedan vill jag blanda, jag vill ju inte vara lättläst. Men min huvudroll blir ju target, att vara en spelpunkt.”
I Jitex spelade du mycket mittfältare, både centralt och på kanten. Men det är alltså toppforward och target som är din favorit, eller?
”Jo, men… Jag tycker väl framför allt att här i Linköping ligger jag lite nedanför forwards, det blir mer en framspelningsroll. Men det handlar även om att hitta avslut och sticka in bollar – den rollen älskar jag. Men den blir det ju inte riktigt i landslaget, där spelar vi ju helt annorlunda. Där blir det mer mittfältarna som får rollen bakom forwards. Så den rollen jag har här – den tycker jag bäst om.”
Så egentligen skulle du vara den offensiva av de tre innermittfältarna i landslaget för att komma närmast den rollen du vill ha?
”Ja, det hade väl kunnat gå. Fast i försvarsspelet ligger jag ju inte så lågt här. När jag försvarar i det här laget trycker jag upp. Jag hade nog klarat mittfältsrollen i landslaget också, men det är ingenting Pia har funderat på och inget jag tar upp, utan jag trivs bra om jag får spela på fotbollsplanen. Så får vi se hur långt det räcker.”
Hur mycket speltid tror du att du kommer att få?
”Jättesvårt att säga. Jag är ju med för att jag vill visa att jag vill ha en startplats i det där landslaget. Det är helt upp till mig och prestera. Vi har pre-camp och matchen mot Japan och där hoppas jag att jag kan visa upp mig och visa hur bra fotboll jag spelar och så hoppas jag att jag får chansen.”
Du gjorde ju bra reklam för dig själv i Moldavienmatchen.
”Ja, jag var nöjd med matchen. Nu är det ju lite svagare motstånd, men absolut – visst visade jag att jag vill vara där. Det är viktigt att vara på rätt plats.”
Med tanke på hur energikrävande forwardsrollerna är i landslaget och att det är match var tredje dag i OS borde det finnas rätt bra chans att ni kommer att rulla rätt hårt.
”Ja, det vet jag att Pia nämnde när vi varit på läger, att det kommer att krävas en bra fysik för att klara av alla matcher. Och att det kommer att bli mycket byten på forwards. Det är ju både roligt och krävande – en utmaning.”
Det är snart två dygn sedan Pia Sundhage presenterade sin OS-trupp. Det var som bekant en trupp med få skrällar, det finns ändå skäl att följa upp uttagningen.
Innan jag gör det tänkte jag passa på att berätta att jag fick mejl från förbundet i går. De tyckte att jag var fel ute i min kritik mot hur presentationen av truppen gick till. Och jag kan absolut hålla med om att några ordval i mitt inlägg var onödigt hårda. Jag borde ha sparat överorden till större missöden.
Det innebär inte att jag känner att jag var helt fel ute i min kritik. Inte alls. För när jag har surfat runt på landets större medier är det lätt att konstatera att presskonferensen fick minimalt genomslag. Det måste ha varit väldigt, väldigt länge sedan det skrevs så lite om en mästerskapstrupp. Bara en större tidning valde exempelvis att publicera en krönika om truppen, det var Sydsvenskan där Max Wimanuttryckte åsikten att truppen var framtung.
Wiman har förstås delvis rätt i det. Men bara delvis. Som jag ser det ligger bristerna i antalet klockrena defensiva alternativ på mittfältet. Wimans kritik om att det saknas mittbackar känns däremot direkt felaktig. 18-mannatruppen innehåller ju fyra spelare som är mittbackar till vardags, plus att Amanda Ilestedt är med som reserv. Och har jag fattat saken rätt kan man även under pågående turnering utan större problem byta in Ilestedt i truppen om någon blir skadad.
Amanda Ilestedt
När det gäller genomslag i media verkar det vara större från Lotta Schelin:s första träning med Rosengård, som just avslutats, än från Sundhages presskonferens. Nämnde Max Wiman har förresten redan producerat en krönika från träningen, den läser du här.
Tillbaka till OS-truppen. Jag tänkte gå igenom den den lagdel för lagdel:
Målvakter: Det är den klart tunnaste lagdelen, den där vi kan få riktigt stora problem. För fyra år sedan var jag lätt kritisk mot Hedvig Lindahl – det är jag inte längre. Hon har filat bort en del ojämnheter och är numera en stabil världsmålvakt. Hon är tveklöst den mest givna spelaren i startelvan.
Men. Tyvärr tror jag att det svenska hoppet står och faller med Lindahl. Skulle hon bli skadad är det nämligen vansinnigt tunt. Då känns det som att vi inte ens kan drömma om medalj. Men med en bra lottning i slutspelet och med Lindahl på topp finns det ändå viss medaljchans.
Hedvig Lindahl
Hilda Carlén och Emelie Lundberg är duktiga damallsvenska målvakter. Men båda är helt oprövade på internationell nivå, och min bild av dem är att de inte är redo för att spela i A-landslaget. Om Lindahl skadar sig och Carlén, som ju är första backup, får ta över kommer jag att vara orolig varje gång motståndarna slår in ett inlägg i Sveriges straffområde.
Personligen hade jag föredragit att Sundhage tagit med Sofia Lundgren och Jennifer Falk till Rio. Även om de båda också har vissa brister i luftrummet är Lundgren rutinerad och bättre rustad för internationell fotboll än de uttagna målvakterna. Falk tycker jag är det största framtidsnamnet på målvaktssidan just nu, hon leder ju dessutom den damallsvenska målvaktsligan överlägset.
Backar: Här ser det starkt ut. Visst finns det brister i snabbhet hos flera av de uttagna spelarna. Men med tanke på att landslaget har valt att backa lite och inleda försvarsspelet ganska lågt borde det inte bli något jätteproblem i det uppställda spelet. Däremot får vi se till att undvika att låta motståndarna komma till alltför många kontringar – för där kan vi vara sårbara.
Jag har inga synpunkter på de sex backar som är uttagna i 18-mannatruppen. Alla känns som rimliga val. Det är även rimligt att Ilestedt finns med bland reserverna. Däremot tycker jag att det finns anledning att ifrågasätta uttagningen av Hanne Gråhns. Ifrågasättandet sker inte utifrån Gråhns kapacitet – den har jag lite för dålig koll på för att ge en rättvis bedömning.
Men jag tycker att det är jättekonstigt att Sundhage väljer att plocka bort Lina Nilsson helt. Minns att Nilsson spelade från start i Sveriges senaste landskamp – mot Moldavien. Hon gjorde dessutom en kanonmatch. Ändå går Nilsson direkt från startelvan till att inte platsa bland 22 uttagna spelare.
Mittfältet: Bland de uttagna finns egentligen bara tre utpräglade, centrala mittfältare. Ändå tycker jag att Sundhage har gjort ett rätt bra val här. Det enda stora orosmomentet är väl egentligen Emilia Appelqvist:s hälsa. Skulle skadan göra sig påmind är Lisa Dahlkvist den enda utpräglade defensiva mittfältaren i truppen.
Emilia Appelqvist
För mindre än ett år sedan var jag förresten kritisk till att man satsade så hårt på Appelqvist. Det är jag inte längre. Här är det bara att konstatera att förbundskaptenerna hade mer rätt än jag. Jag tycker nämligen att Djurgårdenmittfältaren den senaste tiden har visat att hon börjar växa in i landslagskostymen på allvar. Hon är en spelare som sällan får rubriker, men som gör mycket nytta. Jag gillar hennes spelstil mer och mer för varje gång jag ser henne spela.
I våras ville jag gärna att Michelle De Jongh och Katrin Schmidt skulle ha tagits med i OS-truppen. Men känslan är att De Jongh varit lite för ojämn under våren, hon känns således inte redo för att tas ut bland 22 spelare ännu. Och Schmidt verkar inte ha blivit svensk medborgare ännu. Henne går det alltså inte att ta med, även om hon skulle lyfta truppen.
Det blir intressant att se hur hårt Sundhage kommer att matcha Kosovare Asllani. Som jag ser det kommer Manchester City-spelaren att bli vansinnigt viktig för vårt anfallsspel. Däremot är hon ju långt ifrån lika nyttig i defensiven, vilket riskerar att skapa stora problem med balansen mot starka motståndare.
Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani, Lina Nilsson och Magdalena Ericsson diskuterar
Forwards: Ni som följer den här bloggen vet att jag har haft massor av synpunkter om forwardsvalen det senaste året. Det har inte ändrats. Jag hade valt att ta med Pauline Hammarlund i 18-mannatruppen på Olivia Schough:s bekostnad. Faktum är att jag även tycker att Schoughs klubbkompis Mimmi Larsson borde gå före Schough i turordningen.
Det hindrar inte det faktum att Sundhage har en intressant forwardsbesättning. Det viktigaste nu är hur hon matchar dem. Ännu så länge känns det som att trion Schough, Schelin och Sofia Jakobsson kommer att vara förstavalet in i OS-turneringen.
Det är verkligen upp till bevis för de tre. Det är både upp till bevis för dem som grupp att visa att de klarar av att jobba ihop och individuellt att visa att de kan få till målskyttet.
Inte minst Schelin måste visa att hon är värd den höga status som hon har bland supportrar och i media. Hon måste visa att hon kan bära landslaget.
Det var lite tankar om OS-truppen. Det är drygt en månad till avspark och jag lär få anledning att återkomma i frågan några gånger innan dess.
* Så till lite nyheter från de senaste dagarna. I damallsvenskan är Eskilstunas värvning av Chloe Logarzo en av de stora sakerna. Logarzo är spelklar först efter OS, hon är alltså inte med i kväll när United är i Piteå för att försöka stärka greppet om tredjeplatsen i damallsvenskan.
Jag skall erkänna att jag inte har någon jättetydlig bild av Logarzo, även om jag såg Australien i några OS-kvalmatcher tidigare i år. Där spelade hon från start i alla de tre viktiga matcherna, vilket tyder på hög kvalitet.
Det tyder också på att hon bör vara med i den australiska OS-trupp som nomineras på måndag. Dock gissar jag att Logarzo tappar sin plats i The Matildas startelva nu när Sam Kerr är frisk och tillbaka.
Kerr gjorde för övrigt en supercomeback för sitt Sky Blue FC i NWSL i helgen. Hon byttes in i minut 64 – och gjorde mål på sin första touch efter ett halvårs skadefrånvaro.
* Internationellt sett är Barcelonas värvning av Andressa Alves det mest intressanta som hänt. Värvningen väcker frågan om Barca nu på allvar tänker börja utmana på internationell nivå även på damsidan. Det blir spännande att se klubbens kommande drag.
* Slutligen kan jag inte undanhålla den här underbara tunnel som Arsenals spanjorska Vicky Losada bjöd på i 5–1-segern mot Sunderland i helgen. Njut av läckerbiten här.
Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.
Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.
Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.
Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.
Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.
Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.
Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.
Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:
Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.
Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.
Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.
Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.
De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.
De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.
I dag har Pia Sundhage presenterat sin bruttotrupp inför OS. I stora drag känns det som en ganska rimlig grupp spelare.
Det är väl framför allt på målvaktssidan jag tycker att det är tunt. Hedvig Lindahl är ju numera en världsmålvakt. Men bakom henne känns det jättetunt. Visst är det kul att Zecira Musovic finns med på listan, men jag hade helst sett att även Sofia Lundgren varit med. Skulle något hända med Lindahl hade jag känt mig tryggare med rutinerade Lundgren än med de andra.
I övrigt hade jag gärna sett att Lina Hurtig varit med i bruttotruppen. Även om hon kanske inte briljerat sedan comebacken är hon ju betydligt mer användbar än flera av de spelare som kom med. I dag har ju Hurtig exempelvis varit mittback i skadedrabbade Umeå. Och det finns ju trots allt nästan 50 dagar att hitta formen på.
Något överraskande är det väl också att inte Freja Hellenberg finns med, hon som ingått i de senaste landslagstrupperna.
Utöver bruttotruppen till OS har det ju dessutom spelats fyra matcher i damallsvenskan i dag. Där tog Linköping över serieledningen efter förkrossande 8–0 hemma mot Vittsjö. Man leder på fler gjorda mål än Rosengård, som vann med 4–0 i Umeå. Där stod för övrigt Marta för ett grymt läckert mål. Hon börjar verkligen hitta OS-formen.
Det känns som en överhängande risk att serien kommer att avgöras på målskillnad, något som känns rätt olyckligt då det kan utvecklas till en desperat måljakt i de sista omgångarna. Kanske att det kan vara dags att ändra reglerna, och i stället i första hand separera lagen genom inbördes möte. Eller kanske ha en avgörande guldfinal om ettan och tvåan hamnar på samma poäng.
I botten tog Mallbacken tre glödheta poäng genom 2–1-seger hemma mot ett Eskilstuna utan sjuka Marija Banusic och skadade Olivia Schough. Den knäskada den senare dragit på sig verkar dock inte vara värre än att hon skall kunna spela inom kort. Skönt.
Mallbackens seger sätter press på Kristianstad inför lördagens hemmamöte med Kvarnsveden. Det lär bli en nervös historia.
I dag har det spelats en mängd EM-kvalmatcher. Som väntat blev Tyskland tredje laget att säkra sin plats i nästa års EM-slutspel i Nederländerna. Grattis. Den tyska gruppsegern är klar efter hemmaseger mot Kroatien.
Det blev dock bara en 2–0-seger för tyskorna (mål av Anja Mittag och Dzsenifer Marozsan). Det är ytterligare ett resultat som visar att blåbärsnationerna numera vet hur man skall försvara sig – något som är fantastiskt bra för damfotbollen som helhet. Det gör nämligen att vi får intressantare matcher, det gör också att de starka lagen måste utveckla sina offensiva kvaliteter. Det räcker inte längre att hitta snabba djupledslöpare, nu måste man skapa smartare forwards.
Dzsenifer Marozsan
Det om det. Jag tänkte snabbt göra en genomgång av läget i EM-kvalet, grupp för grupp. Det är ju åtta grupper, där segrarna och de sex bästa tvåorna går direkt till EM. De två sämsta tvåorna gör upp om den sista platsen i ett playoff. Det 16:e laget i turneringen är förstås värdnationen Nederländerna.
Här är läget grupp för grupp:
Grupp 1: En tvålagsgrupp. Segern står mellan Skottland och Island, som båda har full poäng. De möts i Skottland den 3 juni och på Island den 20 september. Troligen avgörs gruppen i den sista matchen. Fast det mesta talar för att tvåan här får en direktplats – både Skottland och Island till EM alltså.
Grupp 2: Den här gruppen kommer Spanien att vinna. Laget har sex raka segrar och kan gå rent. Andraplatsen står mellan Finland och Irland, med fördel för finskorna. Tvåan kan tvingas till playoff.
Grupp 3: Frankrike är redan klara gruppsegrare. Ukraina och Rumänien gör upp om andraplatsen. De har mötts en gång – och spelat oavgjort. Det mesta talar för att kampen avgörs i returen i Rumänien den 15 september. Det lag som blir tvåa får troligen en direktplats, men det är inte säkert.
Grupp 4: Den här gruppen kommer Sverige att vinna. Danmark blir sannolikt tvåa, även om de har haft svårt mot både Polen och Slovakien. Det är finns en viss risk att danskorna tvingas spela playoff om den sista EM-platsen.
Grupp 5: Vanns av Tyskland i dag. Det här är den totalt sett jämnaste gruppen. Bakom tyskorna är Ryssland trolig tvåa, men ryskorna har kryssat mot både Turkiet och Ungern. Just Ungern är första utmanare om andraplatsen. Grupptvåan riskerar att tvingas till playoff. (Se kommentarer nedan)
Grupp 6: Schweiz har full poäng och kommer att vinna gruppen. Italien är troliga grupptvåor, även om Tjeckien fortfarande har chansen att passera.
Grupp 7: Här är England och Belgien obesegrade, även Serbien har en chans att sluta topp två. Det troliga är dock att England vinner gruppen före Belgien.
Grupp 8: Norge är obesegrat och troliga gruppsegrare. Österrike är lika troliga tvåor, och det känns som att Österrike kommer att få en EM-plats utan playoff.
Ett troligt startfält i nästa års EM-slutspel är alltså:
Klara: Nederländerna, Frankrike och Tyskland.
Troliga lag att ta direktplatser: Skottland, Island, Spanien, Finland, Frankrike, Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz, Italien, England och Belgien.
Rubriken syftar inte bara på att kvalet lyfte svensk damfotboll mentalt, utan även på veckans nya världsrankning.
På Fifas lista klättrar nämligen vårt svenska landslag två platser och är nu uppe på sjätte plats. Och avståndet upp till fyran England är långt ifrån omöjligt att ta in. Så med OS-succé kan vårt lag lyfta ytterligare.
Men ska jag vara ärlig är den här rankningslistan rätt tveksam. Som exempel kan nämnas att Sverige nu har passerat Japan. Visst missar Japan sommarens OS, men det känns ändå väldigt konstigt att landet kan rankas som sjua i världen, bakom Australien och Sverige och just framför Brasilien.
Under de senaste fem åren har det varit fyra stora mästerskap för vardera lag. På dem har Japan två guld och två silver – de har alltså nått final i alla fyra mästerskapen. Australien har ett silver, två kvartsfinaler och ett missat mästerskap (OS 2012), Sverige har två brons, en kvartsfinal och en åttondelsfinal. Brasilien har ett guld, två kvartsfinaler och en åttondelsfinal.
För mig är det en knockoutseger för Japan. Ändå ligger alltså Australien och Sverige före på rankinglistan. Orsaken är förstås att mästerskapen har för liten betydelse – och träningsmatcher för stor.
Jag tycker att Fifa bör göra om rankningssystemet så att framgångar i stora mästerskap börjar väga mycket tyngre än de gör nu.
Noterbart är att Uefa även har släppt en uppdaterad rankningslista den här veckan. Där ingår förstås bara europeiska lag. Intressant är dock att Uefa bara räknar tävlingsmatcher i EM, VM och OS. Något som missgynnar Sverige.
USA
Fifarankingen ser ut så här:
1) USA
2) Tyskland (1:a i Europa)
3) Frankrike (2:a)
4) England (3:a)
5) Australien
6) Sverige (4:a)
7) Japan
8) Brasilien
9) Nordkorea
10) Kanada
————-
11) Norge (5:a)
13) Nederländerna (6:a)
14) Italien (7:a)
15) Spanien (8:a)
18) Danmark (9:a)
19) Schweiz (10:a)
Tyskland
På Uefas lista ser topp tio ut så här:
1) Tyskland
2) Frankrike
3) England
4) Norge
5) Sverige
6) Spanien
7) Schweiz
8) Skottland
9) Island
10) Österrike
Nederländerna som alltså var sjätte europeiska lag på Fifarankningen är elva på Uefas lista, Italien är tolva och Danmark återfinns först på 15:e plats.
Jag tycker att Uefas Europarankning är mer rättvisande än Fifarakningen, men inte heller den är klockren.
Min invändning mot den är att ett klarat kval till ett mästerskaps huvudturnering borde ge större utslag. Dessutom borde resultat i själva mästerskapets huvudturnering räknas högre än resultat i kvalturneringar, vilket de inte verkar göra.
Därmed kan Skottland och Österrike som aldrig har kvalat in till något stort mästerskap, ändå ligga klart före Danmark som tog brons i det senaste Europamästerskapet. Det känns ju förstås också väldigt ologiskt.
Sådana här rankningar är kul, men som sagt – de känns inte helt rättvisande.
Ni som följer bloggen vet att jag nyligen lyfte tanken att ta med Linköpings Tove Almqvist i landslagstruppen som en joker. Fast ärligt talat trodde jag inte att hon var speciellt nära att bli uttagen. Det var hon.
I dag blev det verklighet. Kul att Pia Sundhage ibland tänker på samma sätt som jag. När förbundskaptenen alldeles nyss presenterade sin trupp till Slovakienmatchen var Almqvist in och Petra Andersson ut de enda förändringarna mot OS-kvaltruppen.
Tove Almqvist
Eller. Elin Rubensson var placerad som mittfältare den här gången, det får man väl också se som en förändring. Om än en liten sådan.
I övrigt tyckte jag att Sundhage gjorde ett bra intryck, hennes analys av OS-kvalet har många likheter med min, bland annat i att Linda Sembrant och Hedvig Lindahl var lysande.
Tillbaka till Tove Almqvist. Hon är en spelare som kan avgöra matcher, en risktagare som gör oväntade saker. Och en person som verkar vara härligt galen vid sidan av planen. Sundhage uppgav att hon hade följt Linköpingsspelaren ett tag, kallade henne för ”framtiden” och sa att:
”Vi vill testa henne, hur hon är bland de stora. Det går fort, hon har teknik. Ibland blir det riktigt bra, ibland mindre bra. Det jag har sett av henne i våren i Linköping är jag riktigt imponerad av. ”
I övrigt pratade Sundhage om att hon nu har sex intressanta forwards, och att hon nu behöver få till ett intressant mittfält. Här har vi lite olika uppfattning, mer om det i påsk.
Vid OS får man bara ha 18 spelare i truppen, alltså 16 utespelare och två målvakter. Sundhage måste alltså banta rätt rejält, och känslan är att i princip alla OS-spelare finns med i den här truppen.
De som skulle kunna ha chans är skadade Umeåduon Hanna Folkesson och Lina Hurtig och kanske någon till.
För Kosovare Asllani ser det dock mörkt ut, trots att Sundhage var och kollade in Manchesterspelaren i helgen. Asllanis namn var förstås uppe på presskonferensen. Men om jag klipper ihop ett par svar från Sundhage sa hon så här:
”Jag såg Liverpool–Manchester City i helgen. Fick se Kosse spela 60 minuter, vara ganska bra. Hade en stor målchans. Hon är på gång. Men behöver vara mer delaktig. Om man har haft synpunkter på hennes försvarsspel tidigare går inte det – för det var bingo. Men hon skall ju vara med för att göra saker framför mål. … Just nu har vi valt andra forwards som vi är nöjda med vad de har presterat i OS-kvalet och i deras klubblag.”
Faktum var att det kändes som att Sundhage hellre pratade om Emma Lundh än om Asllani. Manchesterspelaren skall nog inte räkna med någon Brasilienresa i sommar…
I morgon tisdag klockan 13.00 presenterar Pia Sundhage sin trupp till EM-kvalmötet med Slovakien i Poprad den 8 april.
Jag har inte haft tid att skriva färdigt min analys av OS-kvalet ännu, men den är på gång och får bli påskläsning här i bloggen.
När det gäller morgondagens trupp förväntar jag mig inga stora ändringar jämfört med kvaltruppen. Det blir väl som vanligt, att Sundhage byter någon eller några av de spelare som sitter längst ut på bänken, mycket för bytandets skull. Exempelvis riskerar kanske Lina Nilsson, Freja Hellenberg och/eller Petra Andersson att få ge plats åt nya ansikten. Men räkna som sagt inte med några stora förändringar.
I övrigt har cupsemifinalerna lottats i dag. Där får Linköping hemmamatch mot Eskilstuna och så får Piteå äntligen spela en cupmatch på hemmaplan. Man tar emot vinnaren av Vittsjö och Rosengård.
Slutligen hade jag en spejare utsänd för att spana in Kvarnsveden i helgen. Min ena bror var i Borlänge med det flicklag han tränar. De såg träningsmatchen mot Sundsvall i lördags, och både brorsan och hans spelare föll pladask för Tabitha Chawinga.
Hyllningarna av forwarden från Malawi var närmast ohämmade. Jag ser verkligen fram emot att få se om Chawinga kan skapa sådant kaos i de damallsvenska försvaren som många tror, bland dem alltså min ena bror.
Det är knappt tre timmar till avspark i årets i särklass viktigaste match för vårt landslag – och för Pia Sundhage.
För motståndet svarar som bekant Holland, eller som det numera skall kallas, Nederländerna. I svensk media handlar i princip alla artiklar och inslag om motståndarna om Manon Melis. Expressen har exempelvis rubriken: ”Hotet mot en svensk OS-plats: Manon Melis.”
Det är förstås jinx-risk på att skriva det här, men personligen är jag inte speciellt rädd för Melis. Visst är hon grymt snabb i djupled, men hon är helt beroende av att bli serverad rätt passningar. I första hand är det Sherida Spitse som skall slå de där precisa djupledsbollarna in bakom Sveriges backlinje.
Fast det här vet ju det svenska laget mycket väl om. De vet att kan de ta bort Spitse ur spelet minskar hotet från Melis rätt rejält. Dessutom känner de svenska backarna Melis utan och innan, de vet hur de skall få henne ur balans.
Ytterligare en faktor som talar mot Melis är att hon sällan varit de stora matchernas spelare. Även om hon är sitt lands främsta målskytt genom tiderna lämnade hon exempelvis VM mållös – hon hade bara två avslut på fyra matcher. Hon var även mållös på tre matcher i EM 2013 och under EM 2009 gjorde hon ett mål på fem matcher. Alltså totalt ett mål på 12 mästerskapsmatcher.
Faktum är att jag är betydligt mer rädd för i första hand Vivianne Miedema och i andra hand Danielle van de Donk. Miedema är en smart straffområdesspelare, som dessutom har en förmåga att göra avgörande mål. Eftersom det svenska laget inte kommer att vilja ge djupledsytor till Melis finns risken att laget faller hem en bit. Då öppnar man för Miedema. Förhoppningsvis har Nilla Fischer snappat upp i Frauen-Bundesliga hur man bäst tar hand om 19-åringen från Bayern München.
Ett annat hot om Sverige ställer sig lågt med backlinjen är van de Donks djupledslöpningar in i straffområdet. Fjolårshöstens Göteborgsspelare är väldigt bra på att komma i bestämda löpningar in bakom – eller mellan – motståndarnas backar. Här gäller det både för backlinje och mittfält att ha ögonen öppna.
Trots de här varningarna känns det väldigt bra inför avspark. Sverige har inte släppt in ett enda mål sedan VM och vinner gruppen på oavgjort. Det är förutsättningar som skapar en skön grundtrygghet. Sedan måste man förstås göra jobbet också.
Men jag hade varit väldigt mycket mer nervös om Lieke Martens hade funnits med i Nederländernas startelvan. Hon är en otäck spelare att möta. Nu känns det alltså som att Sverige skall vinna kvällens match.
Fortsätter vårt lag med det presspel man haft mot Norge och Schweiz kommer man provocera fram misstag i uppspelsfasen från de nederländska backarna. Och då kommer det att dyka upp klara målchanser, ungefär som det gjorde mot Danmark i höstens EM-kvalmatch.
Det blir nervöst och spännande, men jag tror att Sverige har en OS-biljett vid 21.30 i kväll.
En blogg om internationell damfotboll 