Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: VM i fotboll 2019
Världsmästerskapet i fotboll 2019 spelades i Frankrike 1–30 juni 2019. För andra gången var det 24 deltagande lag. Spelorter var: Paris, Auxerre, Grenoble, Le Havre, Lyon, Montpellier, Nancy, Nantes, Nice, Reimes, Rennes och Valenciennes. Guldet gick till USA. Silver till Nederländerna, brons till Sverige och England slutade på fjärde plats.
Den franska seriefinalen bjöd inte på någon blixtrande fotbollsunderhållning. Tvärtom blev det en väldigt stängd match, som logiskt nog slutade 0–0.
Lisa Dahlkvist och Lotta Schelin spelade hela matchen, medan Caroline Seger tvingades titta på. Hon berättade för franska Eurosport att hon hade stukat foten på träning. Det framgick inte om det är någon fara för OS-kvalet, men förhoppningsvis är det lugnt.
Jag kollade förstås in de båda svenska spelarna lite extra. Dahlkvist hade en mer offensiv roll än hon har i landslaget – och jag tyckte att hon gjorde en jättebra match. Hon känns mer bolltrygg och passningssäker än någonsin tidigare, och det var hon som hade PSG:s allra bästa läge i matchen. Skottet från vänsterdelen av straffområdet smet dock över.
Jag skriver bästa läge, för det var inte speciellt många riktiga målchanser i matchen, däremot en sju–åtta lägen. Två av dem gick till PSG, resten till Lyon. Det var också Lyon som hade de två riktigt heta målchanserna.
En när duktiga PSG-målvakten Ann-Katrin Berger via stolpen styrde undan ett skott från duktiga Amel Majri. En när Schelin och mittbacken Griedge Mbock Bathy gick på samma boll vid en inläggsfrispark. Det såg inte ut som att någon av dem touchade bollen, däremot hann Berger rädda innan frisparken studsade in vid bortre stolpen.
Schelin då? Jodå, även hon får klart godkänt. Fast de första 30 minuterna var hon inte med i matchen. Så långt tyckte jag mest att hon sprang och trampade vatten. Men sedan blev hon alltmer delaktig och under den första halvan av den andra halvleken tyckte jag att hon var den piggaste forwarden på planen. Hade inte hon och Mbock Bathy stört varandra kunde Schelin ha gjort ett riktigt drömmål, för hon försökte styra in bollen med en volleyklack.
Men det blev alltså inga mål. PSG backade hem och spelade 4-5-1 med Cristiane som vänsterytter. Lagets brasilianska skyttedrottning hade verkligen ingen bra dag. Och då tänker jag inte på att hon mest sprang offside när kontringslägena uppstod. Jag tänker mer på hennes uppträdande när hon blev utbytt. Hon skrek och gestikulerade vilt mot någon, möjligen tränare Farid Benstiti. När hon kom i närbild såg man att hon grät.
Jag trodde att PSG skulle flytta fram och gå för segern på slutet för att ha en liten chans på ligaguldet. Men det gjorde de inte, de verkade nöjda med oavgjort. Det innebär att Parislaget sannolikt känner sig nöjda med andraplatsen i serien.
Om PSG vinner resten av sina matcher blir man sämst tvåa i serien och tar alltså en av Champions Leagueplatserna. Det oavgjorda resultatet innebär också att Lyon med stor sannolikhet kommer att ta sitt tionde raka ligaguld. Jag tror nämligen inte att PSG kommer att ta in fyra poäng på Lyon under resten av serien.
Något som fascinerade mig var Lyons defensiv. Med Saki Kumagai som defensiv innermittfältare framför Mbock Bathy och Wendie Renard har man fått en större trygghet i defensiven. Kumagai är väldigt passningsskicklig, men hon är även lite av en risktagare. Med henne som mittback bjöd Lyon ibland motståndarna på farliga kontringslägen. När japanskan flyttat fram ett steg har man bättre täckning om hon missar någon passning ibland.
Jag vet inte om jag någonsin tidigare upplevt att Lyon känts som homogent i defensiven som i dag. Det är ingen slump att laget bara släppt in tre mål på 20 tävlingsmatcher den här säsongen.
Kan man behålla den stabiliteten i försvarsspelet ser jag Lyon som jättefavorit till att även ta hem vårens Champions League.
Det börjar närma sig OS-kval i Nordamerika. På onsdag drar det i gång med USA–Costa Rica och Mexiko–Puerto Rico. Och det händer dramatiska grejer, både i USA och i Mexiko. Och då tänker jag inte på att Abby Wambach har blivit Barbiedocka…
Det har varit lite oro mellan förbund och landslag sedan spelarna valde att bojkotta matchen mot Trinidad och Tobago på Hawaii i december eftersom spelarna inte ansåg att den konstgräsplan som skulle användas höll måttet.
Sedan dess har det varit lite ordväxlingar mellan förbund och landslagets representanter. Men inget dramatiskt – inte förrän i natt.
Den fråga som förbundet US Soccer har tagit till domstol gäller huruvida det finns ett gällande kollektivavtal mellan förbund och landslag. Det kollektivavtal som man menar gäller blev klart i mars 2013, men undertecknades aldrig av landslaget. Förbundet menar att det ändå gäller eftersom det finns ett så kallat ”memo of understanding” – vilket jag, som inte är juridiskt utbildad, skulle tolka ungefär som en gentlemannaöverenskommelse.
Från förbundets sida finns rädsla att landslagsspelarna skall gå ut i strejk och därmed äventyra i första hand fyrnationsturneringen mot Tyskland, Frankrike och England, men på sikt även OS. Landslagsspelarna kräver att få samma förutsättningar som herrlandslaget, vilket bland annat innebär att man slipper spela landskamper på konstgräs.
Som en parentes kan nämnas att Australiens landslag, The Matildas, strejkade i höstas mot ojämlikhet mellan herr- och damlandslag. Strejken ledde till att två matcher mot just USA ställdes in. I dagarna har Australiens regering blandat sig i frågan. I ett brev från idrottsminister Sussan Ley och Australiska sportkommissionen ASC:s ordförande John Wylie uppmanas fotbollsförbundet och cricketförbundet att inrätta och följa en könsneutral resepolicy – annars stryps statsfinansieringen. I brevet står bland annat:
”Det är 2016 och vi kan inte komma på något försvarbart skäl till att män och kvinnor ska resa i olika klasser eller bo på hotell med olika hög standard när de deltar i stora internationella idrottsevenemang.”
Intressant alltså att förbundet väljer att ta strid inför OS-kvalet, och skapa turbulens i leden – även om USA bör klara kvalet ganska lätt.
Intressant också att läsa delar av kollektivavtalet, som nu blivit offentligt. Där framgår bland annat att landslagsspelarna är tvungna att spela i NWSL under större delen av den fyraårsperiod som avtalet skulle täcka. Där framgår också bland annat vad spelarna tjänar på att spela i NWSL – vilket i år är 56000 dollar för de etablerade spelarna, alltså motsvarande 470 000 kronor i dagens växlingskurs.
Det här fallet har möjlighet att bli en följetong under året. Så det kommer säkert finnas anledning att återkomma till det.
* Men nu till Mexiko. Där gick Charlyn Corral, som spelade i alla Mexikos tre VM-matcher i fjol, nyligen ut och kritiserade förbundskaptenLeo Cuellar, som lett laget sedan 1998. Hon sa bland annat:
”Jag tycker att Cuellar har gjort mycket för mexikansk damfotboll, men nu behöver vi nya idéer.”
Som tack väljer Cuellar nu att peta Corral från OS-kvalet.
Det var oväntat eftersom den 24-åriga mexikanskan har visat fin form och leder skytteligan i den spanska ligan, där hon spelar för Levante. Corral har gjort tolv mål, lika många som Barcelonas Jennifer Hermoso.
Det är tydligt att Corral kopplar ihop petningen med sin kritik. På twitter skriver mexikanskan:
”Att bära Mexikos tröja är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Men i dag blev det bekräftat att det inte finns någon yttrandefrihet i Mexikos damlandslag. … Större transparens och färre lögner.”
Det här har knappast förbättrat Mexikos möjligheter att nå OS. De behöver tillgång till alla spelare de kan få för att kunna rubba USA eller Kanada i kampen om Nordamerikas två platser i Brasilien.
När Skottland var i Göteborg och mötte Sverige med ett B-betonat landslag laddade mittfältsstjärnan Kim Little och mittbacken Jennifer Beattie för australiska W-leagues Grand Final.
Kim Little
Medan landslagskompisarna gjorde en slät figur spelade Little och Beattie guldroller i finalen mot Sydney FC för sitt Melbourne City FC.
Beattie stötte in 1–0 på retur på en egen nick. Assist till Little, som slog inlägget. 2–0 gjorde Little själv på en läckert placerad frispark. Kyah Simon reducerade på straff innan matchen punkterades genom sena Melbournemål från Beattie Goad och Lisa De Vanna. Och ja, jag har stavat rätt – Beattie kan både vara ett för- och efternamn.
Melbourne City FC blev alltså årets första mästarlag. Klubben gick alltså obesegrad igenom sin första säsong någonsin. Se förresten alla finalens fem mål på den här länken.
Nu skall de australiska landslagsspelarna ladda för det förestående OS-kvalet. Det kvalet känns minst lika tufft som det europeiska. Utöver Australien skall Japan, Kina, Nordkorea, Sydkorea och Vietnam göra upp om två OS-platser.
* I Italien spelades det svensk- och toppmöte. Det vann Lisa Ek och Fiorentina mot Stephanie Öhrström och Verona med 3–1. Resultatet innebar att Verona föll från första till fjärde plats, en poäng bakom serieledande Mozzanica. Fiorentina ligger trea, ett mål bakom serieledarna och med färre gjorda mål än tvåan Brescia.
Som synes på klippet nedan var Öhrström chanslös på alla tre målen. Däremot var Fiorentinas schweiziska landslagsmålvakt Gaelle Thalmann snett ute vid ett par tillfällen.
* I Frankrike var det cupomgång. Lyon vilade nästan hela sin startelva, inklusive Lotta Schelin, när man vann sin match med 11–0 mot Châtenoy. PSG var inte lika reservbetonat när man besegrade Lorient med 6–0, men laget vilade båda sina svenska spelare. Även Linda Sembrant vilade. Däremot spelade Sofia Jakobsson hela matchen när Montpellier vann med 5–1 Toulouse.
Enda svensklaget som förlorade var St Etienne. De föll med 1–0 mot andraligalaget Vendenheim.
* Slutligen till Nordamerika där OS-kvalet nu bara är åtta dagar borta. Natten mot nästa torsdag drar det i gång, och både USA och Kanada presenterade sina kvaltrupper i slutet av förra veckan.
Heather O’Reilly
Noterbart i USA:s trupp var att rutinerade spelare som Christie Rampone och Heather O’Reilly var petade. Däremot var 17-åriga Mallory Pugh med. Det här är en tydlig signal om att Jill Ellis nu tar chansen att fullt ut göra en generationsväxling.
Tom Sermanni försökte ju göra en sådan härom året, men då var de äldre spelarna så starka att det ledde till att han fick sparken. Nu har Abby Wambach med fler slutat och gjort plats för föryngringen.
I den 20 spelare stora truppen finns inte mindre än sju spelare som inte var med i guldlaget i VM. Det innebär alltså att tio regerande världsmästare saknas. De sju nya spelarna är utöver Pugh, Emily Sonnett, Jaelene Hinkle, Samantha Mewis, Crystal Dunn, Lindsey Horan och Stephanie McCaffrey.
I Kanadas trupp ingick flera Sverigebekanta spelare, som exempelvis tilltänkta Rosengårdsmålvakten Erin McLeod och fjolårets damallsvenska spelare Shelina Zadorsky och Josee Belanger.
I truppen fanns också flera framtidsspelare. Jessie Fleming fyller 18 i mars, men känns ju redan rutinerad. Hon har ju dock redan varit med ett tag i John Hermans trupp. I OS-kvaltruppen fanns även ett par unga spelare som jag inte hört talas om innan. Jag tänker på Gabrielle Carle, som också är född 1998 och fyllde 17 i december. Och på Deanne Rose som är född 1999. Där fanns också 95:or som VM-spelarna Kadeisha Buchanan och Ashley Lawrence samt nykomlingarna Rebecca Quinn och Nichelle Prince.
Det är ofta bra att vända och vrida på saker så att man får se dem från flera olika vinklar. Oftast ser man bara fotbollsmatcher från ett håll. Som tränare ser man dem dessutom nästan alltid från marknivå.
När man får chansen att se sitt lag ur en ny vinkel upptäcker man ofta saker man inte sett tidigare. Själv fick jag en stor aha-upplevelse kring det damlag i division 4 som jag tränar när jag häromåret hoppade in som målvakt i en träningsmatch.
När det gäller vårt landslag får vi i media chansen att se de landskamper som spelas på Gamla Ullevi från två olika håll. Pressläktaren ligger nämligen på motsatt sida från tv-sändningarnas huvudkamera.
Även på Prioritet Serneke Arena var pressläktare och tv-kamera placerade på olika sidor. Dessutom var pressläktaren ganska långt ut till höger på sin sida, så man fick mycket bättre överblick över den ena planhalvan än den andra.
Vart vill jag nu komma? Jo, jag har nu även sett Sverige–Skottland på tv, och det var delvis en annan match än den jag såg på plats i Göteborg. Min bild på plats var att den andra halvleken var spelmässigt bättre än den första. På tv:n tycker jag nog att halvlekarna var ganska jämna.
Jag såg nu efteråt att Pia Sundhage föredrog forwardsspelet i den första halvleken. Jag tycker nog ändå att det stundtals gick lite för fort, och att spelarna själva inte hängde med. Synintrycket från arenan var att vi fick bättre balans när Fridolina Rolfö kom in och höll i bollen. Å andra sidan satt jag så att jag kom närmare forwards i den andra halvleken än i den första, vilket kan ha påverkat min syn på matchen.
Sundhage är för övrigt sig lik i sina positiva analyser och kommentarer:
På plats uppfattade jag inte hur bra Jessica Samuelsson var i den första halvleken. Jag satt helt enkelt för långt bort. Däremot hade jag Magdalena Ericsson precis framför mig och noterade att hon gjorde en helt ok halvlek – även om hon missade några inlägg. Hon missade däremot inte många passningar.
Det var tydligt att Skottland kände det svenska laget utan och innan. Man låg mycket tajtare i försvaret på den svenska vänsterkanten än på högersidan, sannolikt med tanken att släppa fram Samuelsson som ju har vissa tekniska brister, och samtidigt låsa Ericsson. Kul dock att Samuelsson visade att hon kunde utnyttja de ytor hon fick på ett så bra sätt.
Enligt min räkning vann Sverige målchanserna med 14–0 (7–0). Vid två av chanserna från den första halvleken kom vi inte ens till avslut, men jag tycker att man bör räkna in situationer där det borde ha blivit straff. Och visst missade väl den finska domaren att Lotta Schelin borde haft två straffar?
När jag nu kollade om matchen på tv granskade jag de här 14 målchanserna närmare och kollade vilka som var inblandade i speluppbyggnaden och räknade ihop vilka spelare som var inblandade i mest. Här är resultatet:
På plats tyckte jag att Lisa Dahlkvist var klart bästa svenska spelare i matchen. Den uppfattningen står jag fast vid även efter att ha sett matchen på tv. Dahlkvist var för övrigt bra redan i VM och har hållit hög nivå varje gång jag sett henne sedan dess. Hon ger mittfältet en defensiv trygghet, vilket är otroligt viktigt.
För mig är Dahlkvist den mest givna spelaren på mitten, den klippa som mittfältet saknade i det gamla 4-1-3-2-spelet. Hon äger ytan framför backlinjen, vilket gör att mittförsvaret kan känna större trygghet. Jag såg att Expressens krönikör ifrågasatte Dahlkvist, men det måste väl bygga på gamla iakttagelser. Eller?
Bilden av att Sofia Jakobsson gjorde en bra första halvlek lever också kvar. Däremot växer alltså Jessica Samuelssons insats, men även Emilia Appelqvist:s. På plats tyckte jag knappt att Djurgårdenförvärvet uträttade någonting offensivt. På tv såg jag att hon hade flera fina genomskärare ut mot högerkanten.
På plats tyckte jag att Stina Blackstenius kändes kantig och valpig, medan Fridolina Rolfö spelade moget och effektivt. Den uppfattningen lever kvar, men det går inte att snacka bort att Blackstenius trots allt var inblandad i väldigt mycket positivt.
Lotta Schelin får godkänt. Hon hade positiva tendenser i spelet, hon gjorde ett mål – och borde alltså ha haft två straffar. Utöver ett offsidemål i början av den andra halvleken kom Schelins första och enda avslut i matchen – i en 68:e minuten. Antalet avslut är inte godkänt, men det är förstås lysande att hon gjorde mål när chansen kom.
Att målet var efterlängtat märkte jag på Schelins föräldrar, som satt precis framför mig. När långpassningen kom från Dahlkvist utbrast pappa Schelin:
”Nu du, Lotta.”
Själv tyckte Schelin att det var ”sjukt gott” att slå Skottland.
Schelin måste nog fortsätta vara effektiv, för det finns spelare som knackar på dörren, som Pauline Hammarlund. För mig är hon verkligen den stora överraskningen inom svensk damfotboll det senaste året. Kul att hon ser ut att ha konserverat form och självförtroende även över vintervilan.
Min blick inför matchen var bland annat riktad mot Seger och Schough. Båda var godkända, men tyvärr visade ingen av dem storspelet från höstens Danmarksmatch. Seger var inte alls lika direkt i sitt spel. Jag tyckte att Schough var pigg och intressant när hon tog över Segers mittfältsroll och fick komma mer rättvänd, men hon hade för få avslut som forward.
Något som däremot såg väldigt positivt ut var försvarsspelet. Man stängde ytorna centralt och lät inte skotskorna spela in i mitten. Faktum var ju att Skottland i princip inte kom någonstans alls. Låt vara att det var ett skotskt lag utan storstjärnan Kim Little samt mittbackarna Jennifer Beattie och Ifeoma Dieke. Men ändå, jag bokförde inte skotskorna för en enda riktig målchans – vilket förstås är ett bra betyg till det svenska försvarsspelet. Skottland hade i och för sig ett läge på slutet, men avslutet kom ur så långt håll att jag inte räknade in det.
Linda Sembrant och Nilla Fischer höll ihop mittförsvaret på ett bra sätt. I början reagerade jag över att Fischer var slarvig i sitt passningsspel och satte ett par bollar bakom medspelare, vilket bromsade upp spelet. Men Fischer skärpte snart upp passningsspelet och var totalt sett riktigt bra.
På en så liten arena som Prioritet Serneke får man en ganska bra överblick över vilka som sitter på läktaren, i varje fall på den sida man själv befinner sig. Där fanns förstås en mängd Göteborgsspelare, lnågra från Mallbacken, någon från Rosengård och Linköping och en Eskilstunadelegation.
En av de spelare som var med i Eskilstunadelegationen var Marija Banusic. I helgen visade hon landslagsklass när hon gjorde två mål i 2–2-matchen mot Göteborg. Det första målet håller mycket hög klass. Se själv:
När Pernille Harder passerade pressläktaren passade jag på att stoppa henne och fråga lite om Nederländerna, som Danmark ju mötte två gånger häromveckan.
Hon började med att säga att:
”Jag tror att Sverige kan klara dem.”
Sedan konstaterade Harder att det finns en stor likhet mellan Holland och Danmark i att båda lagen verkligen försöker sig på att spela sig ur precis varenda situation – något som går att utnyttja.
Däremot skiljer sig danskor och holländskor åt i offensiven. Medan Danmark för tillfället saknar ett effektivt djupledsspel är Holland hyperfarligt i djupled med Manon Melis, Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.
Man får alltså inte släppa till kontringar mot Holland. Harder konstaterade också att en nyckel är att inte ge Sherida Spitse ytor på centralt mittfält. Hon har en grym passningsfot, och om hon får tid att slå sina långpassningar in bakom backlinjen är man illa ute.
Här är det värt att notera att Skottlands enda riktiga läge i tisdags kom när deras defensiva mittfältare fick tid att slå en djupledsboll in bakom Fischer och Lina Nilsson, där Lizzie Arnot fanns. Hon var dock inte snabb nog för att lyckas utnyttja läget. Om däremot Martens eller Melis hade fått en sådan chans skulle jag nog ha blivit orolig.
Jag har just kommit hem från Göteborg och den svenska 6–0-segern i OS-kvalgenrepet mot Skottland. Det var en konstig match.
De första tio–tolv minuterna var bra från svensk sida. Sedan satt man och gäspade fram till minut 40. Under den perioden hann jag tänka flera gånger att ”skall det här laget kunna ta oss till OS?”
Sedan exploderade laget, och i halvtid var det plötsligt 3–0. Det lovande var förstås att målen fortsatte att trilla in även i den andra halvleken. Må vara att det var ett brandskattat Skottland vi mötte, motståndet var ändå bättre än exempelvis Moldavien – och att göra sex mål är alltid bra.
Trots det tror jag att Pia Sundhage lämnar Göteborg med minst lika många frågetecken som hon hade innan samlingen. Den andra halvleken var nämligen bättre än den första, spelmässigt sett. Och det känns inte helt lätt att hitta den optimala startelvan till den inledande nyckelmatchen mot Norge i OS-kvalet.
Klart är att Olivia Schough kom mycket bättre till sin rätt på mittfältet än som forward. Klart är också att anfallsspelet fick bättre kvalitet när Fridolina Rolfö kom in efter paus, att Pauline Hammarlund gjorde ett kanoninhopp och att Sofia Jakobsson var bästa forward i den första halvleken.
Faktum är att skall man gå på dagens match skall nog startelvan formeras så här:
Jag tycker att det var dött lopp mellan Samuelsson och Nilsson, att Schough klart överglänste Appelqvist och att Rolfö, Hammarlund och Jakobsson överglänste Schelin, även om Lyonstjärnan såg rätt vass ut efter sitt mål.
Nu slår klockan midnatt och det är läggdags. Men det finns anledning att återkomma till den här matchen de kommande dagarna. Då kommer jag även berätta lite om vad Pernille Harder tycker om våra kommande kvalmotståndare, Holland.
För några timmar sedan twittrade Sydney Leroux Dwyerut budskapet att hon är gravid. Och att hon således har nya planer för sommaren. Det blir varken spel i OS eller i NWSL i år.
Därmed tappar Jill Ellis ytterligare en av huvudkandidaterna om forwardsrollen i USA:s landslag. I somras hade Ellis med fem forwards till VM i Kanada; Leroux Dwyer, Alex Morgan, Abby Wambach, Christen Press och Amy Rodriguez.
Sedan dess har Wambach slutat och både Leroux Dwyer och Rodriguez är gravida. Det skulle kunna vara ett problem för Ellis, men det är det inte. Tvärtom blir valen enkla för USA:s förbundskapten i det här läget. Nu blir det ju närmast självklart att fortsätta på guldformeln från VM, alltså att spela med en utpräglad forward och med Carli Lloyd i en fri roll bakom.
Däremot skulle Ellis kunna hamna i problem om någon av Morgan eller Press blir skadade. Fast då kan hon ju alltid flytta fram Lindsey Horan från mittfältet.
De som däremot får akuta problem i och med Leroux Dwyers besked är NWSL-mästarinnorna FC Kansas City. Sedan de vann andra raka mästartiteln i höstas har laget tappat massor av offensiv kraft.
Först slutade Lauren Holiday, sedan bytte man bort Sarah Hagen – ovetandes om att Amy Rodriguez var gravid. När även A-rod försvann ur leken satsade man stenhårt på att värva Leroux Dwyer, som nu också är borta från årets ligaspel. Det är fyra rätt tunga avbräck.
Dessutom har viktiga backen Amy LePeilbet slutat. Den här artikeln om läget i FC Kansas City skrevs i och för sig innan nattens besked, men ger ändå en klar inblick i mästarklubbens problematik. Kansas City lär slippa favoritskapet i årets NWSL.
I morgon förmiddag, svensk tid, skulle Nya Zeeland ha tagit emot Papua Nya Guinea i Oceaniens OS-kval. Men PNG har dragit sig ur kvalet och lämnar wo till returmötet.
Nya Zeeland är således OS-klart som sjunde nation efter Brasilien, Colombia, Tyskland, Frankrike, Zimbabwe och Sydafrika. Grattis Nya Zeeland.
Men, Papua Nya Guinea lämnar alltså wo i ett avgörande OS-kval. Har ni hört något liknande?
Skandalen blir ju inte mindre av att det är just PNG som skall arrangera U20-VM i år. Fifa har alltså gett ett VM-slutspel till ett land som tar damfotbollen på så stort allvar att man drar sig ur mitt i ett playoffspel.
Det har redan spekulerats i att PNG kanske kommer att bli fråntaget U20-VM. Sverige ville ju haft arrangörsskapet från början, och kan kanske vara berett att ta över. Men då får nog damfotbollskalendern för 2016 skrivas om, för i nuläget ligger mästerskapet 16 november–3 december, vilket ju är långt ifrån några kanondatum för ett mästerskap i Sverige.
Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.
Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.
Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?
Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.
På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.
Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.
* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.
* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.
I dag har två av våra motståndare i OS-kvalet visat fin form. Det är Holland och Norge som fortsätter att rada upp segrar. Nederländskorna besegrade Danmark med 2–0 medan Norge gick på knock mot Rumänien. Det blev seger med 6–0 efter två mycket tidiga mål och 5–0 i halvtid.
Nu kan man ju ha invändningen att Rumänien inte är något toppmotstånd. Men de är betydligt bättre än Moldavien, som Sverige bara besegrade med 3–0 i fjol. Så det är ändå ett styrkebesked av norskorna att göra sex mål samt att kunna avgöra matchen på ett tidigt stadium.
Norge startade med följande elva: Cecilie Fiskerstrand – Ingrid Moe Wold, Marita Skammelsrud Lund, Nora Holstad Berge, Elise Thorsnes – Kristine Minde, Maren Mjelde, Trine Rönning, Emilie Haavi – Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
Noterbart var att in från bänken kom comebackande Ingvild Stensland. Med henne och Graham Hansen har norskorna två trumfkort som inte var med i VM.
Ingvild Stensland
Som jag skrivit förr ser jag Norge som favoriter i OS-kvalet. De imponerade i VM, och slarvade bort åttondelsfinalen mot England. Och på pappret har norskorna en starkare trupp nu än de hade i Kanada. På tisdag spelar Norge mot Frankrike, då får de en riktig värdemätare.
Sverige har ingen riktig värdemätare innan OS-kvalet. Fast på tisdag får vi i alla fall ett litet formbesked. Då får vi antagligen också veta vilken elva Pia Sundhage tänker satsa på mot Norge i OS-kvalpremiären.
Under veckan har ju vårt landslag varit samlat i Göteborg. Jag har bara följt samlingen via media. Där har jag noterat några överraskande saker. När Sundhage lanserade den nya 4-3-3-uppställningen till de första EM-kvalkamperna spelade vi med en backlinje bestående av Elin Rubensson, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Magdalena Ericsson.
Magdalena Ericsson
Nu verkar däremot Ericsson stå utanför startelvan. När Amanda Ilestedt tvingades lämna truppen på grund av skada, och ersattes av Jonna Andersson, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson så här till förbundets hemsida:
”Hon kommer in som vänsterback, det är en spelare med en bra vänsterfot. Magdalena Ericsson går in som mittback för Amanda.”
Från att ha varit förstaalternativ på vänsterbacken för någon månad sedan verkar alltså Ericsson nu i första hand vara backup i mittförsvaret tillsammans med Emma Berglund. Visst låter det lite udda. Eller? Troligen innebär det här att Sundhage och Persson till slut har valt att spela Jessica Samuelsson som vänsterback.
I övrigt är det ju platsen som tredjekugge på innermittfältet som är vakant. Det troliga är att den går till Emilia Appelqvist, men osvuret är bäst när det gäller Sundhages uttagningar.
Kosovare Asllani
Den fråga som var mest på tapeten inför samlingen var ju Kosovare Asllani och hennes vara eller icke vara i landslagstruppen. I dag presenterades Asllani som nyförvärv i Manchester City.
Nu har alltså forwarden en ny klubbadress. Men det känns ändå inte som att Asllani spelar OS-kval i Rotterdam om en dryg månad. Minns att Sundhage sa så här när hon tog ut den nuvarande truppen:
”Det här är ju en bra fotbollsspelare. Om hon bestämmer sig, blir hel och frisk – och vältränad. Och hamnar i en klubb som gillar att spela – då är Kosse med till OS.”
Till OS. Inte till OS-kvalet. I en Expressenartikel i veckan om konkurrensen på forwardssidan säger Sundhage så här om Asllani:
”Ju äldre och klokare hon blir kanske hon inser att mittfältare är rätt position för henne.”
Personligen tyckte jag att det var ett närmast förbluffande uttalande när jag läste det. Det känns som ytterligare en indikation om att Asllani, som för ett år sedan var Sundhages förstaval bredvid Lotta Schelin, numera är långt ifrån vårt landslag.
Synd, för vi hade behövt en smart tia som Asllani bland alla djupledslöpande forwards.
Personligen är jag lite nyfiken på hur Asllani är att ha i ett lag. Kanske att det nya Englandsproffset uppfattas som lite besvärlig att hantera? Det kändes ju exempelvis inte på något sätt positivt att hon var hemma i Sverige och tränade samtidigt som hennes dåvarande klubb PSG spelade sin sista match innan jul.
Men mer än ett litet frågetecken kan jag inte bistå med i den här frågan. Klart är däremot att Asllani inte står högst på listan över Sundhages favoriter. För då hade forwarden varit i Göteborg i dag – och inte i Manchester.
* Dags för en kort koll på helgen. Ligamässigt är det semifinalerna i Australiens W-league som är mest intressanta. Det spelas i övrigt lite landskamper. Bland annat skall USA ta emot Irland, och så är fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen i gång. Där vann Kina och Sydkorea mot Mexiko respektive Vietnam i veckan. I morgon spelar Kina–Vietnam och Sydkorea–Mexiko. Det spelas även en EM-kvalmatch på söndag. Då åker Spanien till Makedonien för att ta tre säkra poäng.
* Slutligen berättade jag nyligen om en liten twitterdebatt kring huruvida herrfotbollens storklubbar skulle tvingas använda delar av sina Uefa-bidrag till att hålla damlag. Här är ett debattinlägg från EFD i frågan.
Ett tag var det ofta damfotbollsdebatter både i bloggarna och på twitter. Det senaste året har jag tyckt att det varit för få debatter – mest bara rapporterande.
En orsak är förstås att jag själv inte har haft ork att provocera i olika frågor som jag gjorde för något år sedan. Men som följd av den SVT-intervju med Lisa Ek som sändes i går – se den här – såg jag att det blev en liten Twitterdebatt i dag.
I inslaget säger Sandro Mencucci, damfotbollsansvarig i Fiorentina, att man under en period just skall tvinga klubbarna i herrarnas Champions och Europa League att ha damlag. Han säger:
”Det är en liten investering för lag som tävlar på Europanivå – och det skulle betyda mycket för damfotbollen.”
Dagens debatt handlade förstås om huruvida man verkligen skall tvinga toppklubbar på herrsidan att använda en del av sina Uefa-pengar till att ett damlag.
Personligen är jag kluven. För damfotbollen på en internationell nivå skulle det garanterat vara positivt. Det skulle däremot drabba den svenska damfotboll i allmänhet – och damallsvenskan i synnerhet. Om det så bara skulle vara några enstaka procent av Uefa-pengarna som skulle anslås till damlag skulle vi plötsligt ha massor av klubbar runt om i Europa med större budgetar än våra elitlag.
Det skulle sannolikt dränera damallsvenskan på toppspelare, och således sänka nivån på vårt seriespel. Men som sagt, totalt sett tror jag att damfotbollen skulle vara en vinnare på ett sådant upplägg.
* En europeisk storklubb som lägger några procent av sina intäkter på damfotbollen är PSG. De vann i går det hyperviktiga svenskmötet med Montpellier med 2–1.
Glädjande nog låg de båda PSG-svenskorna bakom triumfen. Caroline Seger blev lite av segerskytt när hon sprang igenom och gjorde 1–0. Hoppas Seger fortsätter med den här typen av djupledslöpningar, de har jag saknat i hennes spel de senaste åren.
Apropå Seger hade Fotbollskanalen i dag en intervju med henne där hon öppnar för hemflytt till Rosengård till sommaren. Men med tanke på att hon numera bär kaptensbindeln i PSG lär nog Therese Sjögran få ha något riktigt bra att locka med, för ekonomiskt lär inte Rosengård ha en chans att matcha den franska storklubben.
PSG:s 2–0-mål gjordes av lagets skyttedrottning, Cristiane. Där var det Lisa Dahlkvist som slog den öppnande passning som startade attacken. Dock skall PSG tacka Montpelliers målvakt Laetitia Philippe för det målet. Hennes agerande på inlägget från Laure Boulleau var långt ifrån världsklass.
Däremot var Montpelliers tröstmål ett fantastiskt konstnummer av 19-åriga Marie-Charlotte Legér – faktiskt en tidig kandidat till Årets mål. Jag har aldrig sett henne tidigare, men har noterat att hon gjort flest mål i Montpellier den här säsongen – det här var hennes elfte. Och målet ger mersmak, för den kontroll hon har när hon nickar med sig bollen är grymt bra.
Se alla matchens mål här:
PSG passerade Montpellier i och med segern. Upp till ledande Lyon är fortfarande tre poäng – plus att PSG knappast kommer att vinna lagens inbördes möte. PSG kan alltså inte vinna ligan på egen hand, utan måste ha hjälp.
Lyon lär inte tappa många fler poäng. I går gjorde man 12–0 mot bottenlaget Guingamp. Lotta Schelin stod för två av dem. Hon tappade dock ytterligare i skytteligan, eftersom ledande Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre. Norskan är nu uppe i 25 mål. Schelin och Cristiane delar andraplatsen i skytteligan på 14. Léger ligger fyra.
Se Lyons målkalas här:
* I dag har landslaget samlats i Göteborg. Vid presskonferensen där Pia Sundhage tog ut truppen till den här samlingen pratade hon om hur viktigt det har varit för laget att hålla nollan och ta full poäng i EM-kvalet.
Det är säkert mentalt skönt. Fast full poäng i EM-kvalet är ju något som gäller för samtliga lag i OS-kvalet. Schweiz har i och för sig inte hållit nollan. De har å andra sidan gjort 20–2 på fyra matcher mot tuffare motstånd än det Sverige haft. Sverige har ju bara 7–0 på sina tre matcher. Norge har gjort 8–0 på två matcher.
Holland, eller Nederländerna som man tydligen skall säga numera, spelar ju inte EM-kval, och har inte hållit nollan i höst. Men de har slagit Frankrike och Japan – alltså otroligt mycket tuffare motståndare än de Sverige mött sedan EM.
Under det här internationella fönstret ställs Holland mot Danmark i två matcher i Turkiet. Norge kommer att spela mot Rumänien och Frankrike på sitt läger i spanska La Manga. Schweiz åker också till Spanien, fast till Marbella – och man kommer inte att spela några matcher innan OS-kvalet.
Sverige är alltså i Göteborg, där man möter Skottland på tisdag i nästa vecka. Det är ett Skottland utan Australienproffsen Kim Little och Jennifer Beattie – framför allt är ju Little ett jätteavbräck. Det här skotska landslag är ett motstånd vi skall kunna besegra med några måls marginal. Det innebär i sin tur att vi kommer till Rotterdam i mars utan att ha fått en enda riktigt tuff värdemätare på vårt 4-3-3-system. Det blir intressant.
* Det nordamerikanska OS-kvalet ligger tidigare i kalendern än det europeiska. I USA förbereder sig världsmästarna som bäst för kvalturneringen. På lägret är det förstås världens bästa spelare, Carli Lloyd, som de nya unga spelarna ser upp till som förebild.
Samantha Mewis och Stephanie McCaffrey tar det ett steg för långt i det här sköna klippet:
Det är rätt många nya namn i Jill Ellis trupp jämfört med fjolårets VM-lag. Utöver Mewis och McCaffrey, som båda varit med förr har följande spelare tillkommit efter VM: Danielle Colaprico, Crystal Dunn, Adrianna Franch, Jaelene Hinkle, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Emily Sonnett och Mallory Pugh.
Unga Pugh ser förresten ut att göra som Horan, alltså strunta i college och bli proffs direkt efter gymnasiet. Enligt den här artikeln kommer 17-åringen att ansluta till Portland Thorns efter avslutad highschool.
Nämnda Emily Sonnett valdes först i NWSL-draften i fredags. Backen valdes av Portland Thorns. Här är de tio högsta valen:
Sonnett till Portland
Raquel Rodriguez till Sky Blue. Rodriguez är från Costa Rica och vann nyligen Hermann Trophy – priset som går till årets bästa collegespelare alla kategorier.
Christen Westphal till Boston Breakers.
Carson Pickett till Seattle Reign.
Cari Roccaro till Houston Dash. Roccaro är långtidsskadad – kan som tidigast vara tillbaka i juni/juli, men gick ändå så tidigt.
Rachel Daly till Houston Dash.
Cheyna Williams till Washington Spirit.
Janine Beckie till Houston Dash. Beckie är redan en ganska etablerad landslagsspelare i Kanada.
Som bekant blir årets Algarve cup en urvattnad historia då det är OS-kval både i Europa och Asien under den första veckan i mars.
I dag står det klart att det kanske inte är en tillfällighet – utan Algarve cup kommer att riskera att vara rejält brandskattad i flera år framöver.
USA har nämligen beslutat sig för att köra en egen turnering i mars. I år blir det i form av en fyrnationsturnering, dit man bjudit in Europas tre bästa lag; Tyskland, Frankrike och England. Matchdatum är den 3, 6 och 9 mars.
Enligt den länkade artikeln är tanken från US Soccer att göra turneringen årligt återkommande. Med andra ord kommer det framöver att bli dragkamp om toppnationerna mellan USA och Algarve.
Och sannolikt kommer USA att ha mest att locka med. För i Algarve spelas ju matcherna inför något hundratal åskådare. I USA kommer det att vara tiotusentals åskådare – åtminstone på hemmanationens matcher. Det blir alltså jackpot för USA, som slipper flyga över Atlanten och som får intäkter istället för kostnader under marsfönstret.
För svensk del är det här inte så bra. Jag tar för givet att Sverige kommer att fortsätta att åka till Portugal, Svenska Fotbollförbundet är ju medarrangör till Algarve cup, som haft epitetet ”Lilla VM”. Risken är dock uppenbar att det tillhör historien, att Algarve framöver blir en turnering för lagen just under världstoppen.
Risken är också uppenbar att Sverige går miste om bra matcher mot allra bästa motstånd framöver. Sannolikt måste vårt landslag ta sig över Atlanten om det vill möta USA i framtiden, något som de damallsvenska klubbarna har varit negativt inställda till. Alltså kan det här bli ett delikat dilemma.
Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.
Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.
Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.
Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.
Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.
Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:
”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”
Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.
Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.
Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.
Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.
När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.
Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.
Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.
Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.
Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.
Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.
Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.
Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.
Om några timmar vet vi vem som var världens bästa spelare 2015. Under måndagskvällen hålls ju nämligen Fifa-galan, där Carli Lloyd skall krönas även officiellt. För inte kan väl Aya Miyama eller Celia Sasic snuva amerikanskan på titeln? Galan sänds förresten på Eurosport med start 18.25.
De senaste dagarna har Rosengårds Eskilstunaförvärv Gaelle Enganamouit korats till Afrikas bästa spelare 2015. Och i Norge fick Ada Stolsmo Hegerbergguldballen som bevis för att hon var landets allra bästa fotbollsspelare 2015 – inklusive herrarna. Bilden i den länkade, norska artikeln är för övrigt tagen av Göteborgsspelaren Andrine Stolsmo Hegerberg. Vid den norska Idrettsgallaen fick även Hege Riise mottaga galans hederspris för sin gärning. All tre känns som högst välförtjänta vinnare.
Det om priser. Annars är vi inne i ett ganska intensivt skede av damallsvenskans silly season. Jag skall försöka hinna med att ta ett grepp på den saken inom kort.
Sportsligt sett har det varit en lugn helg. I Frankrike var det första cupomgången där lagen från D1 Feminine spelade. Alla svensklag vann sina matcher.
Den intressantaste ligan för tillfället tycker jag är den i Australien. Där återstår nu en omgång, där de kommer att avgöras vilka av Brisbane, Adeleide och Newcastle som tar den sista slutspelsplatsen. Melbourne City och Canberra United har varit slutspelsklara ett tag. I helgen säkrade även Sydney FC sin plats.
I förra inlägget samlade jag rätt mycket kritik mot Pia Sundhage, men såg också lovande tendenser. I dag kommer jag huvudsakligen med beröm – jag såg just Sundhage och blev lite glad. Jag tycker nämligen att hon gjorde ett mycket bättre intryck än på länge.
Sundhage har ju nyss presenterat sin första landslagstrupp för året. Det är en ovanligt viktig januaritrupp, eftersom det kommer att vara de här spelarna som även spelar i OS-kvalet. Det är ju på den här samlingen i Göteborg som man kan träna in saker. Inför själva OS-kvalet är tiden så kort att det inte finns tid för något trimmande av annat än enstaka detaljer.
Jag lyckades missa att det gick att se själva presskonferensen live. Men jag hann se Sundhage i en ganska lång intervju med Expressens Mats Bråstedt. Min uppfattning är alltså att hon gjorde ett mycket gott intryck och svarade bra på de allra flesta frågorna.
Jag reagerade över två svar. Det första och största frågetecknet sätter jag för svaret till varför att Kosovare Asllani inte finns med bland de 23 spelarna. Där hänvisade Sundhage till att Asllani saknar klubb – och att hon inte har spelat någon 90-minutersmatch på länge.
Det var dåligt påläst. Asllani spelade 90 minuter med PSG mot Le Roche-sur-Yon i ligan den 7 november. Det är rätt många uttagna spelare i Sundhages trupp som både har mindre tid av högkvalitativ fotbollsträning på sistone och längre period utan 90-minutersmatcher än Asllani. Det hade med andra ord varit ärligare av Sundhage att rakt ut säga att hon inte tycker att Asllani platsar.
I sammanhanget har man även den senaste tiden läst att Sundhage ställt krav på att Asllani måste ha klubb och speltid för att vara med i landslaget. Det är möjligen bekvämt på kort sikt, men på längre sikt är det inte något smart krav. Inte alls. Här riskerar ju Sundhage att ha målat in sig i ett hörn om någon bärande landslagsspelare plötsligt är bänkad eller utan kontrakt en period.
Det andra frågetecknet sätter jag för att Sundhage menar att det täta spelschemat i kvalet gör att man sannolikt kommer att behöva ha olika startelvor i de tre matcherna. Visst är det bra att följa upp hur spelarna reagerar på tätt matchande, för vissa spelare har svårt att prestera med tätt schema. Samtidigt känns det som lite överreaktion, för spelschemat i kvalet är inte tätare än vad det brukar vara på mästerskap.
OS-kvalet avgörs ju med tre matcher på sju dagar. I själva OS brukar det vara match var tredje dag – alltså ett tätare schema. I EM 2013 spelade Sverige fem matcher på 14 dagar, och både i OS och EM klarade huvuddelen av spelarna av att starta i alla matcher.
Men som sagt, i huvudsak imponerade Sundhage i Expressenintervjun. Hon verkade trygg och målinriktad och tog sig snyggt igenom övriga frågor. Jag tyckte bland annat att hon skötte det bra när hon på direkt fråga konstaterade att det var konstigt att OS-kvalet spelas på konstgräs när själva OS avgörs på gräs, men att det inte var någon idé att lägga mer energi på det.
Truppen då? Börjar vi med de som saknas så är det nämnda Asllani som får rubrikerna. Fast det var ju väntat att hon skulle vara petad. Jag reagerar mer över hur Sundhage har tänkt sig sitt tremannamittfält. Att Caroline Seger och Lisa Dahlkvist har varsin plats är ju självklart.
I EM-kvalet spelade Sundhage med Lina Hurtig som tredjelänk i de två första matcherna och med Petra Larsson i den sista. Ingen av dem finns med i dagens trupp. Det gör inte heller Malin Diaz.
Uttagna är istället Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och debutanten Petra Andersson. Andersson har jag sett för lite i bra omgivning för att kunna bedöma. De andra två borde ligga före i turordningen. Både gjorde ett bra jobb i Piteå under 2015, men ingen av dem är prövad på hög internationell nivå. Det finns alltså stora frågetecken här.
Personligen hade jag hellre sett Michelle De Jongh i stället för Andersson. Men som sagt, min bild av Eskilstunaförvärvet är inte helt klar – hon kanske är klockren i den här positionen.
Bland forwards finns inga frågetecken. Det står helt klart att Sundhage går all in på snabba djupledslöpare i tremannakedjan. Av sju uttagna forwards är det egentligen bara Fridolina Rolfö som avviker från mallen.
Hela truppen finns här. Under den långa samlingen i Göteborg spelar man en match, mot Skottland den 26 januari.
Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.
Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.
Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.
Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:
Ur Expressen, 28 januari 2015
I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:
”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”
Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.
Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.
Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.
Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.
Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.
Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.
Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.
Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.
Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.
Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.
Pia Sundhage instruerar Christie Rampone
Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.
Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.
I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.
När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.
Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?
Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.
Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.
I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.
Petra Larsson
Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.
Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.
Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?
Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:
Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.
Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.
Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.
Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.
Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.
Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.
Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.
Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.
Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.
Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.
Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.
Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.
Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?
En blogg om internationell damfotboll 