Kategoriarkiv: Emma Berglund

Göransson dagens svenska målskytt

Publicerad den av
2

Vi fick under dagen inget klart besked om vad som gick sönder i Emma Berglund:s knä. Men enligt den här artikeln lutar det som väntat åt korsbandet.

Det var ju även min spontana känsla när jag såg situationen. Och det gör ont i mitt eget skadade vänsterknä varje gång jag ser reprisen.

Ser nu att Tv4-sporten uppmärksammar alla korsbandsskador i damallsvenskan. Det är förstås välkommet, och intressant.

Faktum är ju att om det är korsbandet som är av på Berglund så har tre ordinarie mittbackar i landslaget drabbats på mindre än ett år.

Så till dagens matcher. I den enda i damallsvenskan blev det inga svenskmål. Pernille Harder gav Linköping ledningen, och Yael Averbuch kvitterade – på ett skott som väl comebackande Sofia Lundgren borde ha tagit?

Jag har inte sett mer än målen, som just flashade förbi i sporten. Men om Göteborg skall kunna göra allvar av sin ambition att vara med i guldracet har de inte råd att ge bort många poäng på hemmaplan. Att inleda med kryss mot Linköping var således en rejäl missräkning för GFC. För LFC måste krysset anses vara ett bra resultat – även om det länge såg ut att kunna bli tre poäng.

Det blev alltså trots allt ett svenskmål i dag. Det var Antonia Göransson som gjorde 1–0 för Turbine Potsdam vid 6–1-segern mot krislaget Duisburg i Frauen-Bundesliga. Svenskan hade dessutom minst ett assist. De två sista målen gjordes av norskorna Ada Stolsmo Hegerberg och Maren Mjelde.
Några bilder på dagens mål har jag inte sett ännu. I början av det här klippet kan man däremot se Göranssons behärskade fullträff från helgens 6–0-seger mot Jena.

Eftersom Frankfurt samtidigt kryssade mot Jena ljusnade förstås Potsdams läge i kampen om andraplatsen i ligan rejält. Guldchanserna försämrades däremot. Wolfsburg vann nämligen den svåra hemmamatchen mot Bayern München med 2–1. Gästernas amerikanska Sarah Hagen hade dock ett ribbskott på slutet. Och Ivana Rudelic tvingade Alisa Vetterlein till en kanonräddning i slutminuten.

Som kan noteras på det här klippet med höjdpunkter var dock Bayerns straff feldömd, så serieledarnas seger borde ha varit större.

För Wolfsburg kan det ha varit en dyrköpt seger, då lagets lagkapten Nadine Kessler skadades. Fattar jag rätt kan det ha handlat om en bruten handled.

* Som avslutning på det här inlägget har jag hittat en länk till årets första damallsvenska mål. Det handlar alltså om Sanna Talonen:s 1–0-mål på Mallbacken från i lördags.

Det kändes som korsbandet på Berglund

Publicerad den av
Svara

Så har jag sett Tyresö–Umeå också. Det var ingen rolig upplevelse – för Pia Sundhage och landslaget.

För nog kändes det som att det är väldigt stor risk att det var något som gick sönder i Emma Berglund:s knä där i matchinledningen. Jag har svårt att tro att hon kommer att kunna spela EM. För känslan var att det var ett korsband som brast.

Jag hoppas verkligen att min känsla är fel. Men…

Emma Berglund

Emma Berglund

Av den här artikeln framgår att Berglund stannar i Stockholm för att magnetröntgas under morgondagen.

Matchen vann alltså Tyresö med 1–0 efter ett läckert solomål av Marta. Tyresö imponerade inte speciellt mycket. Eller jo, de imponerade genom att vinna rätt säkert utan att göra någon stormatch.

Jag räknade till 7–2 (3–1) i målchanser. Och det var dålig utdelning för Tyresö med tanke på hur mycket boll de hade. Men som jag ser det hade de alldeles får många korta passningar och för många tillslag på offensiv planhalva.
Följden blev dels att det egna laget kändes stillastående, dels att Umeå oftast kunde ha ganska god defensiv kontroll.

Tony Gustavsson pratade på upptaktsträffen om att Tyresö måste bli bättre på omställningar. Jag tolkade det som defensiva omställningar. Men efter dagens match vill jag nog även säga att laget är långt efter exempelvis Lyon och Wolfsburg när det gäller offensiva omställningar.
Gustavssons lag lyckades inte alls utnyttja Christen Press snabbhet. Inte alls. Delvis var det för att Elin Landström gjorde en utmärkt match. Men också för att man inte fick tillräckligt hög fart på bollen.

Skall Tyresö bli bäst i Europa måste man nog lära sig att spela rakare och snabbare.

När det gäller Umeå blev jag mer glad över det jag såg. Känslan är att det naiva och riskfyllda kortpassningsspelet som de hade på centralt mittfält i fjol är borta. Man spelade lite längre uppspel, och höll därmed nere antalet farliga bolltapp på egen planhalva.

Spelare som imponerade på mig var framför allt innermittfältet med Rita Chikwelu och Hanna Folkesson samt snabba Jenny Hjolman på topp.

Men även backlinjen skötte sig utmärkt. Speciellt med tanke på att Berglund bara var med i knappt tio minuter.
I mitt tips inför serien ställde jag frågan om målvakten Malin Reuterwall håller. Av det jag såg i dag är svaret ja. Hon agerade tryggt, trots att hon har högst begränsad allsvensk rutin. Lovande.

En spelare som jag blev lite besviken på i dag var kanske framför allt Umeås landslagsmittfältare Emmelie Konradsson, som inte alls var lika bra som mot Island förra helgen. Hon hade alldeles för hög felprocent på de avgörande passningarna.

Anja Mittag

Anja Mittag

I Malmö vann LdB FC med 1–0 mot Jitex, efter mål av fjolårets skyttedrottning Anja Mittag. Noterbart att skotten på mål slutade 17–7.
Totalt 24 skott på mål i en match är ändå anmärkningsvärt många. Speciellt i en match som slutar 1–0.

På Tyresövallen blev det 8–1 i skott på mål.

Kärlek leder Kristianstad till medalj?

Publicerad den av
1

Det har blivit dags för del tre i mitt damallsvenska tips. Den innefattar lagen på platserna fyra till sex.

Här pratar vi om tre lag som känns väldigt jämna, och där det känns som att dagsformen i de inbördes matcherna mycket väl kan komma att avgöra vilket eller vilka av lagen som tar medalj.

I svensk fotboll får som bekant fyra lag medalj. Och jag tror att det är dags för Kristianstad att få kliva upp på pallen. Kanske kan lite kärlek hjälpa till. Här är mitt tips med motivering:

4) Kristianstads DFF
In: Marija Banusic (Sirius), Elin Borg (AIK), Brett Maron (Valur, Island), Josefine Öqvist (Tyresö) och Lorca van de Putte (Anderlecht, Belgien).
Ut: Julia Molin (AIK), Moa Pettersson (Wä), Elin Nilsen (Vittsjö), Becky Edwards (Portland Thorns, USA), Katrin Omarsdottir (Liverpool, England), Lisa Petersson (AIK), Anna Persson (Glimåkra) och Emelie Johnson (Boren).
Kommentar: Damallsvenskans mest färgstarka tränare heter Elisabet Gunnarsdottir. Hon rekommenderade alla på upptaktsträffen att satsa en tusenlapp på att guldet skall gå till Kristianstad.

Jag avråder från det. Men att satsa en peng på att laget tar en efterlängtad medalj skulle jag däremot kunna tänka mig. KDFF ser nämligen ut att få en otroligt stark offensiv i år, trots att fjolårets affischnamn Kosovare Asllani lämnade redan i somras.

För räkna med att Margret Lara Vidarsdottir och Josefine Öqvist kommer att producera. Bakom dem finns danska landslagsspelaren Johanna B Rasmussen, supertalangen Marija Banusic och pålitliga Susanne Moberg.

Fast sannolikt kan Susanne Moberg få spela yttermittfältare i klubblaget, precis den position där Pia Sundhage vill ha henne.

Siriusförvärvet Banusic har jag bara sett i korta klipp. Men det jag sett är verkligen intressant. Tränare Gunnarsdottir sa i samband med upptaktsträffen att Banusic kan bli tidernas bästa svenska forward, och att:

”Hon bjuder på ögongodis för åskådarna.”

Det är stora ord, men från det jag sett av Banusic kan Gunnarsdottir ha rätt. Lär mer om Banusic här.

På samma upptaktsträff sa Josefine Öqvist att hon känner sig lugnare när hon får målchanser, och att hon därmed förbättrat effektiviteten rejält. Är det så borde forwarden vara ett namn både för toppen av skytteligan och för EM-truppen.

Josefine Öqvist

Josefine Öqvist

Öqvist är dock skadad till premiären. Och skadeläget är det som är mest besvärande för laget inför seriestart. Men med hjälp av det svårspelade gräset på Vilans IP, och sin grymt starka offensiva uppställning tror jag att KDFF lyfter till fjärde plats i år.

Ett annat vapen laget använder sig av är kärlek. I varje fall verkar det så på det här roliga klippet.

5) Linköpings FC
In: Magdalena Ericsson (Djurgården), Jennie Nordin (AIK), Lina Ringshamre (Sundsvall), Stina Blackstenius (Vadstena), Renée Slegers (Djurgården), Emma Lennartsson (IFK Norrköping), Lidija Kulis (Turbine Potsdam, Tyskland, lån) och Pauline Hammarlund (Tyresö)
Ut: Louise Fors (Liverpool FC, England), Lisa de Vanna (Sky Blue FC, USA), Karen Bardsley (Lincoln Ladies, England), Ingrid Schelderup (Vålerenga, Norge), Nora Holstad Berge (Arna Björnar, Norge), Josefine Alfsson (Kisa), Mathilda Agné (Hammarby), Emma Lundh (AIK) och Manon Melis (Malmö). Samt Linda Sällström (korsbandsskadad).
Kommentar: Massor av namnkunniga namn har lämnat, och Linda Sällström har dragit av korsbandet. Trots det känns ändå LFC som ett givet lag på den övre tabellhalvan.

Det finns nämligen tillräckligt med rutin och smartness i truppen, framför allt bland den defensiva delen av centrallinjen.
Målvakt Sofia Lundgren håller internationell klass. Mittbacksparet Jennie Nordin och Charlotte Rohlin är starkt, liksom det centrala mittfältet med Nilla Fischer och Mariann Gajhede Knudsen. Nu när Nordin är skadad får Fischer dock vikariera som mittback – något som också lär få förbundskapten Sundhage att jubla.

LFC har i vinter huvudsakligen värvat från de nedflyttade Stockholmslagen, samt från division ett. Dessutom har man knutit till sig hyperintressanta talangen Stina Blackstenius från lägre divisioner. Hon verkar stark, säker i lägena och kommer garanterat att göra ett antal mål i damallsvenskan framöver.

Pernille Harder

Pernille Harder

Men Blackstenius är knappast svaret på den kniviga frågan om vem som skall göra lagets mål? Fem av de sex främsta målskyttarna från i fjol har lämnat. Det gör troligen att ett väldigt tungt ok kommer att vila på danska Pernille Harder:s axlar. Känslan är dock att hon kommer att bära det med den äran.

Harder är nämlligen en lirare som är med och utmanar om en placering på listan över damallsvenskans tio bästa spelare i år. Kanske att jag skall sätta ihop den inom kort…

Jag tippar alltså LFC femma. Fast de kan lika gärna komma trea. Eller sjua…

6) Umeå IK
In: Hanna Folkesson (AIK), Katrin Jonsdottir (Djurgården) och Erica Carlén (Morön)
Ut: Maria Nordbrandt (slutar), Emma Åberg Zingmark och Fanny Hjelm (båda Mariehem)
Kommentar: I fjol spelade Umeå ofta väldigt naivt. Det verkade viktigare för laget att spela snyggt än att vinna. Under årets försäsong verkar laget däremot ha imponerat.

Och jag tror absolut att man återigen är redo att ta klivet upp på tabellens övre hälft, och till och med nosa på medaljplats.

Det trots att ekonomin sätter stopp för dyra förvärv. Bland annat blev det inget med Sofia Jakobsson – som ville hem. Men man hade även Olivia Schough, Elin Carlsson (från Jitex) och 19-åriga finländskan Mira Lönnrot (från Umeå Södra) på provspel utan resultat. Dessutom jagade klubben även supertalangen Marija Banusic, som ju hamnade i Kristianstad.

I stället är det nu ungt och lokalt som gäller. En lokal spelare som lockats hem är AIK:s Umebördiga landslagsspelare Hanna Folkesson. Hon kommer att skapa defensiv trygghet på mitten.

Trygg är även isländska veteranen Katrin Jonsdottir som troligen kommer att bilda mittlås med OS-mittbacken Emma Berglund.

Emma Berglund

Emma Berglund

Hur det är med tryggheten på målvaktssidan är en av årets huvudfrågor. Caroline Jönsson spelar bara våren ut. UIK har täckt upp genom att skriva tvåårskontrakt med Malin Reuterwall. Henne har jag dålig koll på. Håller hon?

Håller gör däremot Lina Hurtig, som skall spela forward i år. På upptaktsträffen sa tränare Joakim Blomqvist att han tycker att Hurtig är en spelare för Pia Sundhage:s EM-trupp. Han sa:

”Hoppas att hon får göra EM-debut. För det tycker jag hon är värd.”

Det tycker jag också, men talangen lär få nöja sig med F19-EM i sommar.

Jag tippar Umeå som sexa, men avståndet upp till fjärde plats känns närmare än det ner till sjunde.

Frågetecknen fanns på mittfältet

Publicerad den av
Svara

Efter inlägg om publik och media är det dags att skriva lite fotboll igen. Jag har ju utlovat ytterligare analyser från lördagens Islandskamp.

Här är de, lagdel för lagdel:

Målvakt:
Kristin Hammarström hade en ganska lugn dag. Island hade sin målchans direkt på avspark. Sedan var det bara sporadiska ingripanden från Göteborgsmålvakten.

Jag tycker om att se att hon står halvvägs ut på egen planhalva när bollen är vid motståndarnas straffområde. Men spontant kände jag inte att hennes spel präglades av den säkerhet hon brukar ha. Det var dock sannolikt inte något som påverkade hennes plats i startelvan. Hammarström känns trots allt gjuten i EM-laget.

Backlinje:
Före paus var det bara Emma Berglund som imponerade på mig. I andra halvlek ägnade sig backarna bara åt anfallsspel – och då är övriga tre som bäst.

Jag satt så jag under den första halvleken hörde hur Pia Sundhage hela tiden ropade på att ytterbackarna Lina Nilsson och Sara Thunebro skulle flytta fram längs sina kanter. Troligen hörde Islands förbundskapten Siggi Eyjolfsson samma sak. Och troligen hade han hört samma sak i Algarve. För det var tydligt hur isländskorna försökte utnyttja våra ytterbackars höga position.
För forwards löpte ut på ytan utanför våra innerbackar, och mittfältarna sökte just de ytorna med sina passningar. Framför allt är vi sårbara på ytan utanför Nilla Fischer, som ju inte är så snabb.

Nu var ett reservbetonat Island inte bra nog att skapa målchanser på nämnda spel – även om det var nära ett par gånger. Men jag gissar att fler kommande motståndare ser samma ömma punkt i det svenska laget, och kommer att sätta vår backlinje på svårare test.

Efter paus orkade inte Island ställa om till kontringar med mer än en eller max två spelare, vilket gjorde backlinjens defensiva uppgifter väldigt enkla. Offensivt skötte sig alla fyra väldigt bra. Jag har redan i ett tidigare inlägg hyllat Berglund svepande crossbollar. Nu gör jag det igen. De var lite av dagens behållning för mig.

Sundhage verkade dock ganska nöjd med backlinjen efteråt. Fast med Charlotte Rohlin på Fischers plats är vi inte lika sårbara vid kontringar…

Mittfält:
Här snackar vi också två vilt skilda halvlekar. Dessutom med två olika uppställningar.

Före paus spelade Marie Hammarström, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Antonia Göransson på mittfältet. De fick sällan spelet att lyfta. Passningskvaliteten var alldeles för dålig från flera olika fötter. Känslan var att hela mittfältet ofta befann sig i ingenmansland. De hann inte upp och understödja forwards, och de var inte med hemåt när Island kontrade. Speluppläggare Seger såg man knappt till alls.

Emmelie Konradsson

Emmelie Konradsson

Efter paus mönstrade Sundhage följande fyra spelare: Emmelie Konradsson, Hammarström, Seger och Göransson. Den uppställningen vann matchen i matchen på knockout. Hammarström hade ett väldigt bra passningsspel, och spelade loss sina kollegor på ett utmärkt sätt – trots att hon efteråt sade sig vara ringrostig i mitten. Följden blev att Seger kunde ta en lite högre position, och koncentrera sig på anfallsspel.

Konradsson gjorde ett fantastiskt bra inhopp. Jag frågade henne efteråt om hon hade instruktioner att löpa in centralt som extra forward. Så var det inte. Men just de löpningarna lyfte det svenska spelet. I första halvleken hade vi ofta bara en eller två spelare i straffområdet. Nu växte den siffran till två eller tre.

Även Olivia Schough fick lite speltid på vänsterkanten. Hon hann väl inte göra något större avtryck på matchen. Fast hon försökte, och kan kanske vara en klockren inhoppare i EM.

Totalt sett blev nog Sundhage lite mindre övertygad om vilket som är hennes EM-mittfält. Dahlkvist är ofta fantastisk mot världslag som USA och Tyskland. Men när vi skall föra spelet kan det vara läge att spela Hammarström centralt. Dessutom stärkte Konradsson sina EM-aktier rejält.

Forwards: När lagen gick in för att värma sig i halvtid så var jag bekymrad för Lotta Schelin. Hon hade haft ett friläge. I övrigt tyckte jag att hon återigen hade hamnat långt ifrån straffområdet alldeles för ofta.
Efter den andra halvleken var jag mycket lugnare. För efter paus höll sig Schelin centralt, och var plötsligt lysande både som framspelare och avslutare.

Jag pratade med henne efteråt om jämförelsen mellan hennes spel i Lyon och i landslaget. Vi var överens om att hon gjorde fler löpningar mot hörnflaggorna i landslaget. Hon ville dock inte jämföra lagen, och tyckte inte bara att det var negativt att hon fick komma runt på kanterna ibland.

Kosovare Asllani var bästa offensiva spelare i det svenska laget, före paus. I den andra halvleken blev det klart mindre fokus på henne. Inte för att hon var dålig, utan för att Schelin var så bra.

Även om Sofia Jakobsson gjorde ett kort, men lovande inhopp känns Schelin/Asllani som det givna svenska forwardsparet för tillfället. Frågetecknet här är att de båda har en dryg månads uppehåll mellan sitt ligaspel och EM. Men det borde inte vara något problem.

Sammanfattningsvis:
Det var en illavarslande första halvlek där vi inte klarade av att skapa chanser mot Island utan fyra bärande spelare. Den följdes av en ganska bra andra halvlek, där vi var så överlägsna som vi borde vara. Förbundskapten Sundhage verkar ju ha klart sin EM-elva. Fast när hon lämnade Växjö var det nog med lite funderingar kring formeringen av mittfältet.

Sundhage fick tyvärr andra svar än de hon hade hoppats på

Publicerad den av
Svara

Hemma igen efter en liten utflykt till Växjö. Det är väl synd att säga att jag bjöds på en underhållande match på Myresjöhus Arena. Tvärtom var den första halvleken närmast dödstråkig.

Däremot blev Sverige klart bättre efter paus, och kunde till slut vinna med 2–0 (0–0). Fast då var Island så blekt att matchen som sådan aldrig blev speciellt rolig.

Det var tydligt på presskonferensen efteråt att Pia Sundhage inte fick riktigt de svar hon ville ha. Fast några fick hon allt – det får man ju i varje match.

Ett av de mer illavarslande svaren var att den tilltänkta EM-elvan har förtvivlat svårt att skapa målchanser mot samlat försvar. Det var påtagligt redan mot Kina och Norge i Algarve, och det märktes minst lika tydligt före paus i dag.

Det skall omgående klargöras att det var ett rejält reservbetonat Island vi ställdes mot. Isländskorna saknade nyckelspelare som Sif Atladóttir, Hólmfríður Magnúsdóttir, Katrín Ómarsdóttir och Margrét Lára Viðarsdóttir.
Dagens Island hade troligen inte kvalat in till EM-slutspelet. Laget hade dock gjort sin läxa från Algarve, och struntade i att sätta sedvanligt hög tokpress – och därmed samtidigt lämna stora ytor bakom sin backlinje.

Möjligen överraskades Sverige av Islands mer tillbakadragna taktik. För de första 25 minuterna i matchen var det 1–1 i målchanser, och personligen tyckte jag att det kändes som att isländskorna hade bäst kontroll på händelserna så långt. Framför allt ägde underbara kämpen Sara Björk Gunnarsdottir det centrala mittfältet.

De sista 20 minuterna av den första halvleken kändes det som att Island började tröttna lite. De orkade inte ställa om till anfallsspel lika ofta, och Sverige kunde få bra kontroll om matchen.

I halvtid var jag dock trots allt besviken på de allra flesta svenska spelarna. Bara så långt felfria Emma Berglund kunde kvittera ut överbetyg från den första halvleken. Jag älskar verkligen hennes svepande och precisa crossbollar ut till motsatt ytterback. De passningarna är ett slags fotbollsgodis.
Bland de offensiva spelarna tyckte jag Kosovare Asllani var den som hade bäst intentioner. Lotta Schelin däremot sprang mest in på ytor långt från motståndarnas straffområde.

Efter paus var det bara ett lag på planen. Sverige dominerade totalt. Och äntligen visade Schelin världsklass i gulblått igen. Hon fick kröna en riktigt fin halvlek med två mål. Dessutom gjorde Emmelie Konradsson ett utmärkt inhopp på högerkanten, och Marie Hammarström gav sig på allvar in i debatten om en startplats på centralt mittfält.

Det här får räcka som analys för nu. Jag är nämligen rätt trött, och tänker återkomma med betydligt fler tankar kring matchen och diverse olika synpunkter kring spelarinsatser vid senare tillfälle. Troligen redan i morgon. Då kommer jag bland annat ta upp att det var tydligt att Island hade hittat Sveriges svaga punkt.

Sundhage mönstrar väntad elva

Publicerad den av
Svara

Sverige spelar alltså mot Island på Myresjöhus Arena (Myran) i Växjö i morgon. Den svenska startelvan har offentliggjorts, och den är kliniskt fri från överraskningar.

Pia Sundhage mönstrar nämligen följande lag: Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Marie Hammarström, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Antonia Göransson – Kosovare Asllani och Lotta Schelin.

Känslan är tyvärr att matchen inte kommer att bli speciellt spännande. De intressanta namnen i truppen kommer ju inte till spel. Charlotte Rohlin är inte redo för spel ännu, och Josefine Öqvist som skadade sig i går, sitter på läktaren.

Skönt dock att det var en lättare bristning som Öqvist ådrog sig, och att hon bör vara tillbaka i spel inom tre–sex veckor. Hon har verkat vara glödhet på försäsongen, och jag hade gärna sett henne i spel.

Utöver Öqvist sitter för övrigt även Sofia Lundgren och Johanna Almgren på läktaren i morgon.

Som bekant körde vi ju över Island i Algarve cup nyligen. Då blev det 6–1 mot ett ganska reservbetonat isländskt lag. Isländskorna har några tunga återbud (Sif Atladottir, Katrin Omarsdottir och Holmfridur Magnusdottir) nu också, och bör inte vara något hot mot Sverige.
Det här skall vara en match där vi får betydligt mycket mer träning på anfallsspelet än på försvarsarbetet.

Är svensk damfotboll naiv?

Publicerad den av
Svara

Sedan gårdagens förluster för Malmö och Göteborg har jag fått ett par genomtänkta kommentarer som i mångt och mycket handlar om den självbild svensk damfotboll på elitnivå målar upp av sig själv – och av sin sport.

Jag vill direkt slå fast att det naturligtvis påverkar gårdagens resultat att den franska ligan är i gång, och att Lyon och Juvisy har hunnit spelat ihop sina lag rejält. Medan Malmö och Göteborg håller på med sina lagbyggen. Matcherna hade kanske sett annorlunda ut om de spelats i maj i stället.

Det hindrar inte att diskussionen om självbilden är intressant. Det är ett ämne som jag på olika sätt avhandlat i många inlägg i den här bloggen.

Bland annat tog jag upp naiv taktik och övertro på damallsvenskans klass i det här inlägget från maj i fjol. Där hävdar en mängd landslagsspelare, och damallsvenska lagkaptener, att damallsvenskan är världens bästa serie. Det trots att damallsvenskan inte har haft något lag som överlevt kvartsfinal i Champions League sedan Umeå spelade semifinal säsongen 2009/10.

Naiviteten har kommit upp flera gånger sedan dess. Inte minst i går, då Malmö visade en sanslös övertro på sin kapacitet när de åkte till Lyon och trodde att man skulle kunna vinna genom att spela precis så som världens bästa lag önskade.

En av de nämnda kommentarerna kommer från Calle. Han skriver bland annat:

”I damallsvenskan verkar naivitet premieras och förespråkare för sporten ”damfotboll” hävdar lika slentrianmässigt som stolt att den är helt befriad från maskning och filmningar. Dessutom får jag ibland anledning att ifrågasätta vissa taktiska beslut när ett damallsvenskt lag skulle gynnas av att dra ner på tempot och bara spela av matchen, istället för att gå för ett tredje mål. Det verkar som att lagen prioriterar andra saker högre än att vinna matchen.”

Jag har samma erfarenhet. 2011 när jag bevakade Dalsjöfors i damallsvenskan inträffade följande: Boråslaget hade inlett serien otroligt svagt, och efter hemmaförlusten med hela 9–0 mot bottenkollegan Jitex bestämde tränare Staffan Thorstensson att något måste göras.
I stället för att få ut och bjuda upp till fotboll började Dalsjöfors spela efter sina resurser – ultradefensivt. De backade hem till strax utanför egen planhalva med åtta–nio spelare, och kontra på snabba Mimmi Löfwenius.

Då blev matcherna jämnare. Man föll bara med 1–0 mot Linköping, och man höll emot rätt länge mot topplagen Umeå, Göteborg och Malmö. Men efter matcherna såg jag att många av spelarna i Dalsjöfors skämdes över hur defensivt de spelade.

Följden blev att tränare Thorstensson fick sparken under sommaruppehållet. Då han hade 2,5 år kvar på sitt kontrakt fick klubben betala dubbla tränarlöner fram till sin konkurs ett år senare. Något som slog väldigt hårt mot klubben.
Man kan faktiskt lite hårddraget säga att Dalsjöfors Goif gick i konkurs för att man inte ville spela taktiskt.

Då trodde jag att skammen över att spela taktiskt var något som bara fanns i Dalsjöfors. När jag börjat följa damfotbollen närmare har jag noterat att det finns på väldigt många ställen.

I det länkade inlägget ovan säger exempelvis Emma Berglund efter 1–5 mot Tyresö följande om vilken målsättning Umeå hade för säsongen:

”Att vi vill spela underhållande fotboll. Och det tycker jag väl att vi gör stundtals.”

Underhållning verkar alltså i många fall vara viktigare än segrar. Det skulle förklara Malmös insats i går. För de bjöd ju upp till dans. Dock blev det inte den takt som det svenska laget hade tänkt sig…

Calle noterar även en ökning av filmningar, maskning och taktiska fuskknep inom internationell damfotboll. Så är det nog. Den som tror att sporten kommer att vara fri från sådant i framtiden lever nog i det blå. Med mer pengar i damfotbollen ökar även vikten av att nå resultat. Och ändamålet helgar tyvärr medlen.

En annan kommentar kommer från Evelina Johansson. Hon konstaterar att en kvartsfinalplats i Champions League ändå är en fullt godkänd insats av svenska lag. Hon skriver:

”Både Malmö och Tyresö värvar offensiva stjärnor på löpande band och pratar om att vinna CL, men den stora skillnaden gentemot Europatoppen är att lagens respektive fyrbackslinje är för svag. Jämför man med Lyon så är inte Tyresö och Malmö långt efter offensivt, men defensivt är det verkligen skilda världar.”

Så är det. Jag har framför allt många gånger huggit på Tyresös brist på defensivt skickliga backar. I damallsvenskan märks inte det så ofta. Men skall vårt mästarlag vinna Champions League nästa vinter så krävs det nog att de även köper in två–tre högklassiga backar.

Inför den här säsongen har jag även ifrågasatt Malmös extremt offensivt balanserade trupp. Lyon ställde samma fråga på planen…

Om jag hade hetat Pia Sundhage i dag hade jag nog haft lätt huvudvärk. För då hade jag ju i går fått se ett minst sagt avslöjande test på internationell nivå av mitt förstaval på högerbacksplatsen och en av mina mittbackar. Och resultat var inte sådant att en förbundskapten bara kan bortse ifrån det.
Nu skall det ju sägas att de inte fick så mycket hjälp av sitt mittfält – eller sin tränare. Men faktum kvarstår, våra landslagsbackar Lina Nilsson och Malin Levenstad blev i går förödmjukade av Lyons anfallare.

Sammanfattningsvis är det läge för ett kortfattat svar på frågan i rubriken. Och det är: Ja, i ganska många fall.

Vad har Sundhage egentligen förändrat?

Publicerad den av
3

Charlotte Rohlin och Josefine Öqvist är tillbaka i landslagstruppen. Det var de stora nyheterna från Pia Sundhage vid dagens presskonferens i Växjö.

De små nyheterna var att Annica Svensson och Susanne Moberg inte längre är med i truppen.

Efter att förbundet under en period varit föredömligt bra på att sända sina presskonferenser så kändes det ovant att få sitta och vänta in ett pressmeddelande på svenskfotboll.se.

När det väl kom blev jag nöjd med de nya spelarna, men missnöjd med vilka som valts bort. För både Svensson och Moberg har egenskaper som saknas i aktuell trupp.
Svensson är en ytterback med klart större defensiv skicklighet än uttagna alternativen Lina Nilsson och Jessica Samuelsson.
Och Moberg är en av få offensiva spelare i truppen som man kan slå inlägg mot. Ingen av de andra spelarna på mittfälts- eller forwardsposition är speciellt bra på att nicka.

Dagens uttagning innebär nog också att Therese Sjögran kan glömma EM. Veteranen måste göra en makalöst stark vår i damallsvenskan för att bli landslagsaktuell igen.

Ser man på den nu uttagna truppen så reagerar jag lite över att den består av bara sex backar, medan det är hela fem forwards. Hade Sundhage valt ett gäng olika spelartyper som forwards hade jag förstått bredden. Men nu är det fyra utpräglade djupledslöpare, samt Kosovare Asllani.

Thomas Dennerby

Thomas Dennerby

Under Algarve cup funderade jag lite på vad Sundhage egentligen har förändrat jämfört med det lag som Thomas Dennerby lämnade efter sig. Och även om det är ganska många nya bänkspelare, så kom jag fram till att det trots allt är väldigt lite som är nytt.
I startelvan handlar det i princip om exakt samma spelare nu, som det var i VM 2011 och OS 2012.

Sundhages startelva ser ju ut så här i nuläget:

Målvakt: Kristin Hammarström.
Ytterbackar: Lina Nilsson och Sara Thunebro.
Mittbackar: Emma Berglund och Nilla Fischer. Här är dörren öppen för Rohlin.
Yttermittfältare: Antonia Göransson och Marie Hammarström.
Innermittfältare: Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Forwards: Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Tittar man sedan på hur Dennerby fördelade speltiden under OS 2012 såg det ut så här:

Målvakt:
Hedvig Lindahl              360 minuter

Backar:
Linda Sembrant            360
Emma Berglund         360
Sara Thunebro           360
Lina Nilsson               192
Annica Svensson       172

Mittfältare:
Caroline Seger           360
Marie Hammarström  334
Sofia Jakobsson            316
Lisa Dahlkvist             304
Nilla Fischer               203
Kosovare Asllani        139
Johanna Almgren          120
Antonia Göransson          29

Forwards:
Lotta Schelin              343
Madelaine Edlund              8

Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani. Av de 13 har Lindahl och Sembrant försvunnit på grund av skador.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Slutsatsen är att Pia Sundhages sportsliga förändringar av landslaget handlar om:

1) Byte av spelsystem från 4-5-1 till 4-4-2. Fast det är inte ett dugg kontroversiellt. Dennerby spelade också oftast 4-4-2, och han var efter OS inne på en återgång.

2) Omskolningen av Nilla Fischer. Det är väl egentligen den stora, överraskande förändringen. Inte minst då vi redan innan hade väldigt många dugliga spelare på just mittbackspositionen.
Personligen hade jag hellre sett att Sundhage hade skolat om ett par yttermittfältare till ytterbackar. Utan att ha örnkoll på Emmelie Konradsson så är min spontana känsla att hon skulle bli en utmärkt högerback. Även Hanna Folkesson känns som en tänkbar ytterback.

3) Inmatchningen av Antonia Göransson. Potsdammittfältaren har tagit sig in i laget på Jakobssons bekostnad. Inte heller det här är speciellt oväntat.
Det är mer frukten av att Göransson tagit steg i positiv riktning samtidigt som Jakobsson haft en strulig vinter.
Dennerby gjorde ju också försök med att ge Göransson chansen på kanten. Men då tyckte varken han eller jag att hon var redo.

4) Rivstart i matcherna med ett högt, aggressivt försvarsspel.
Sundhage har sagt att laget skall starta matcherna med högsta intensitet, för att få ett tidigt övertag.
Det är att sätta ord på hur det såg ut under Dennerbys tid. För titta på hur det har sett ut i VM 2011 och OS 2012, och inse att Sverige har gjort huvuddelen av sina mål under den första halvan av de första halvlekarna.

Så sportsligt ser jag inte att Sundhage har bidragit med så mycket till vårt landslag. Och det var kanske inte heller att vänta att hon skulle vända upp-och-ner på allt med tanke på hur kort tid det var till EM när hon tog över.

Det innebär dock inte att jag är negativ till Sundhages tid vid rodret. Inte alls. Hon har nämligen varit oerhört viktig på andra plan.
Som jag ser det är Sundhages stora bidrag till landslaget en ny attityd – och framför allt väldigt mycket större uppmärksamhet.
Sundhage syns i alla möjliga sammanhang, och har blivit det affischnamn inför EM som vi skrikit efter. Det är förstås lysande, även om det hade varit ännu bättre om någon av spelarna hade profilerats i samma utsträckning.

Jag såg någon säga att Sundhage gör lite som Real Madrids omstridde tränare Jose Mourinho – alltså att hon sätter sig själv i fokus på ett sätt som tar bort en del press från spelarna. Så tror jag kanske inte att hon tänker, men visst är det en kittlande jämförelse?

Namnen för Sundhages EM-trupp

Publicerad den av
4

Jag har ju lovat en mer ingående sammanfattning av Sveriges insats i Algarve cup. Jag funderade lite på hur jag skulle göra den.
Jag fick ett bra förslag av signaturen Denise, som tidigare i dag skrev en lång och väl genomtänkt kommentar kring mitt inlägg Tankar kring ett onödigt baklängesmål.

Denise bad om en längre lista över mer eller mindre landslagsaktuella spelare inför EM. Även om de 23 spelare som varit med i Algarve naturligtvis ligger klart närmast de 23 EM-platserna så kändes det som en bra idé. Inte minst då Pia Sundhage har öppnat för att ta med ett par nya spelare till mötet med Island den 6 april.

Så här sa Sundhage till TT efter gårdagens match:

”Jag funderar på att ta in två spelare utanför den här truppen. Jag vill att man ska vara på tå och inte känna sig för självsäker på en plats i truppen.”

De båda nya spelarna skall dock inte räkna med så mycket speltid, för i samma artikel konstaterar Sundhage också att:

”Vi kommer att ta ut vad vi tror är bästa laget för att börja bygga en startelva. Jag inser att vi måste börja att spela ihop ett lag. Det finns skäl till att vi inte skapar fler målchanser.”

Det här med målchanser är verkligen det stora spelmässiga problemet efter våra fyra matcher i Algarve. Som bekant vill ju Sundhage hellre att matcherna slutar 4–3 än 1–0. Hon vill också ha ett högt och aggressivt försvarsspel.
Det är en svår väg till framgång. För ju högre upp i planen man inleder sitt försvarsarbete, ju mindre utrymme finns för misstag. Om motståndarna får tid på sig har de nämligen väldigt mycket yta att sikta in djupledsbollar på när vår backlinje står högt.

Heter man FC Barcelona (herrfotboll), och vet att man kommer att skapa minst ett tiotal feta målchanser per match är Sundhages upplägg gångbart. Men vi är Sverige, och i Algarve har vi bara lyckats skapa tillräckligt med feta målchanser mot ett ursvagt Island.
I övriga tre matcher skapade vi inte fler än två–tre chanser per halvlek. Och det är för lite.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Som jag ser det är är frågan om målchanser kopplad till Lotta Schelin. Jag ser att flera andra damfotbollsskribenter tycker att Lyonstjärnan trots allt gjort en stabil och bra insats i Algarve. Jag hade hållit med om hon hetat exempelvis Elin Rubensson eller Olivia Schough.
Men nu är Lotta Schelin inte en talang på väg uppåt. Hon är vår superstjärna. Hon har fått Diamantbollen två år i rad och skall vara damernas svar på Zlatan Ibrahimovic. Schelin skall inte spela andrafiolen bakom Kosovare Asllani – som hon gjort den senaste veckan. Det är hon som måste bära laget, precis som hon gjorde i VM 2011.

Sundhage har ju med rätta konstaterat att man inte vinner några mästerskapstitlar utan stjärnor. Vår förbundskapten måste nog ta sig en rejäl funderare över hur hon skall få Schelin att leva upp till stjärnrollen.
Personligen undrar jag lite över om vårt höga försvarsspel verkligen passar Schelin. Hon är ju som bäst när hon får djupledsbollar in bakom motståndarnas backlinje. Och när vi står högt med laget finns det inte så stor yta att lägga in de där djupledsbollarna på. I stället söker hon sig nu mest ner mot hörnflaggorna för att få yta. Och där skapar man inte några målchanser.

De var mina mer allmänna funderingar kring laget och spelet. Dags för en genomgång av hur jag ser på situationen i lagdel för lagdel.

Malin Levenstad

Malin Levenstad

Av de som varit med i Portugal så kan man något förenklat konstatera att ju fler spelminuter man fått, desto större chans att ingå i EM-truppen. Således är Olivia Schough och Malin Levenstad de två som sitter lösast när Sundhage skall byta ut två spelare till Islandsmatchen. Men inte heller Annica Svensson, Hanna Folkesson eller Carina Holmberg kan känna sig speciellt säkra.

Här är hela genomgången:

Målvakter:
Speltid i Algarve cup:
Kristin Hammarström      360
Sofia Lundgren                  –
Carola Söberg                   –
Andra målvakter som Sundhage tagit ut i sina trupper:
Jessica Höglander
Andra målvakter som skulle kunna vara aktuella för EM:
Hedvig Lindahl
Susanne Nilsson
Stephanie Öhrström
Kommentar:
Hammarström har tagit ett järngrepp om platsen i startelvan. Lundgren känns dock inte helt borta ännu. Fast dels måste hon snabbt bli frisk, dels måste hon omgående visa superform, för Hammarström har visat hög klass i Algarve.

Känslan är att Lundgren och Söberg ligger väldigt bra till för att ta de övriga platserna i EM-truppen. Det verkar varken som att Sundhage tänker vänta in Lindahl, eller släppa fram någon av de yngre målvakter som drömmer om att få chansen – som Höglander, Nilsson och Öhrström.

Thunebro och Morgan

Sara Thunebro mot Alex Morgan

Backar:
Speltid i Algarve cup:
Sara Thunebro              332
Emma Berglund            304
Nilla Fischer                 298
Lina Nilsson                 234
Jessica Samuelsson      154
Annica Svensson            66
Malin Levenstad             52
Andra backar som Sundhage tagit ut i sina trupper:
Amanda Ilestedt
Sara Larsson
Stina Segerström
Andra backar som skulle kunna vara aktuella för EM:
Charlotte Rohlin
Linda Sembrant
Catrine Johansson
Maja Krantz
Kommentar:
Fördelningen av speltid i Algarve säger allt om hur Sundhages EM-backlinje ser ut i dagsläget: Nilsson, Berglund, Fischer och Thunebro.
För om inte Nilsson hade spelat träningsmatch dagarna innan cupen hade nog avståndet mellan henne och Samuelsson varit ännu större.
Just Samuelsson ser också ut att ligga bra till för en plats i EM-truppen. Det gör nog trots allt även Svensson, då hon är användbar både som ytter- och innerback. Den sista platsen tror jag Sundhage håller öppen för Rohlin. Men här är jag inte alls säker.
Levenstad står närmast utanför truppen, medan Ilestedt sannolikt får vänta på sin mästerskapsdebut. Det största hoppet för de båda Malmömittbackarna är att Sundhage väljer att köra åtta backar i EM-truppen.
Jag tror inte att Sundhage ens funderar på att vänta in Sembrant. Och när det gäller Larsson och Segerström så verkar de ha gjort sitt i landslaget.
Som en parentes konstateras att jag hade matchat backlinjen helt annorlunda om jag fått chansen. Jag hade exempelvis gärna velat se både Johansson och Krantz testas som ytterbackar. Därför är de med på listan. Jag har alltså ingen indikation på att Sundhage är på gång att testa dem.

Caroline Seger

Caroline Seger

Mittfältare:
Speltid i Algarve cup:
Caroline Seger               270
Antonia Göransson         270
Lisa Dahlkvist                260
Marie Hammarström       207
Johanna Almgren           119
Susanne Moberg            108
Emmelie Konradsson        90
Hanna Folkesson              84
Carina Holmberg              61
Andra mittfältare som Sundhage tagit ut i sina trupper:
Lina Hurtig
Malin Diaz Pettersson
Andra mittfältare som skulle kunna vara aktuella för EM:
Therese Sjögran
Hanna Terry
Petra Larsson
Kommentar:
Även här ser man tydligt på spelminuterna hur Sundhage tänkt sig sitt mittfält i EM. I dagslaget ger inte kvartetten Hammarström, Seger, Dahlkvist och Göransson några höga odds på start mot Danmark.
Det är Hammarström som möjligen sitter lite löst – och trion Almgren, Moberg och Konradsson som är utmanarna om den platsen. För Sundhage har indikerat att hon inte helt har spikat vilka kantspelare hon tänker använda sig av.

Alla de sju nämnda mittfältarna bör ligga bra till för att få ingå i truppen till EM – om inte Sundhage minskar ner antalet mittfältare till åtta, för då riskerar en av dem få maka på sig.
Fast Sundhage kan även välja att bara ta med tre utprägladem centrala mittfältare. För hon har ju Fischer och Hammarström som går att spela i mitten. Men i nuläget ligger både Folkesson och Holmberg bra till för att komma med i truppen.

Däremot känns det varken som att Sundhage tänker satsa på Sjögran – som tycks ha gjort sitt, eller på Diaz Pettersson – som inte känns redo ännu.
Jag hoppas att det finns en plats i truppen för superlöftet Hurtig. Hon är svensk damfotbolls framtid, och skulle lära sig mycket av att bara få ingå i truppen. När jag ändå kastar fram en massa namn så nämner jag Larsson – som ju ingick i EM-truppen för fyra år sedan. Hon verkar vara en karaktärsspelare.

Slutligen Terry. Hon nämndes (utan att namnges) av Sundhage som EM-kandidat tidigare i vinter. Det känns inte aktuellt längre. Fast å andra sidan har Sundhage överraskat i sina val av truppspelare förr.

Forwards:
Speltid i Algarve cup:
Lotta Schelin                296
Kosovare Asllani           233
Sofia Jakobsson           144
Olivia Schough               18
Andra forwards som Sundhage tagit ut i sina trupper:
Elin Rubensson
Jessica Landström
Madelaine Edlund
Julia Spetsmark
Andra forwards som skulle kunna vara aktuella för EM:
Josefine Öqvist
Jenny Hjolman
Kommentar:
Här är det klart att Sundhage kommer att satsa på Schelin/Asllani som forwardspar. Lika klart är att Jakobsson har en plats i truppen. Den fjärde forwardsplatsen står sannolikt mellan Schough, Rubensson och Öqvist. Min gissning är att det till slut blir Öqvist som tar plats i truppen.

Av övriga kandidater är ju Edlund mammaledig och borta från EM, Landström känns helt avskriven, och Spetsmark har inte förekommit alls i diskussionen sedan hon var med på januarilägret.
Hjolman har jag lagt till själv. Hon är ett intressant framtidsnamn. Hon gjorde ”bara” fem mål i fjolårets damallsvenska. Men i år känns det som att hon kan få ett lyft.

Det är många namn på listan. Men som jag ser det har vi ett problem på forwardssidan. Och då menar jag inte att vi har dåliga spelare – för vi har flera högklassiga forwards. Det jag är ute efter är att nästan alla tio forwards här ovan är bäst rättvända – de är snabba och i första hand djupledsgående.
Vi har ingen spelare man kan lyfta upp bollar, eller slå inlägg mot. Det är en jättebrist om vi skulle hamna i underläge i EM.

Tankar kring ett onödigt baklängesmål

Publicerad den av
8

Ibland är det intressant att sitta och verkligen närgranska olika situationer. Visst är otroligt kul att titta närmare på positiva situationer – som Sveriges 1–0-mål i går.

Det var fotbollsgodis. Ett mål, där fem svenska spelare står för lysande prestationer. Och där egentligen ingen norska gör något större misstag i försvarsspelet. Det är helt enkelt ett mål som uppstår för att Sverige är riktigt bra.

Sånt vill man se mer av. Därför har jag njutit av det målet flera gånger i dag. Men med den kritiska läggning jag har är det ännu vanligare att jag i detalj analyserar mindre roliga situationer – som Norges andra kvittering.

Det är mål som inte får hända. En serie svenska misstag görs när vi är i en till synes betryggande ledning på övertid.

Jag har sett att förbundskapten Pia Sundhage tagit på sig det sena kvitteringsmålet, och ansåg att det inte hade inträffat om Sverige inte hade gjort så många byten i matchen. Så kan man kanske se det.

I media har framför allt Susanne Moberg och Annica Svensson fått skulden för kvitteringen. Det känns orättvist. Som jag ser det gör båda vad man kan förvänta sig av dem.

För det var ju Sara Thunebro som slog den vansinnigt svåra crossbollen som startade kontringen. Skall man slå en chansboll i det läget bör man försöka få in den bakom motståndarnas backlinje – och inte lägga den framför, mot en yta där motståndarna är fyra mot en.
Att lasta Moberg för att hon inte kunde ta emot Thunebros chansboll är inte rättvist. Och som det ser ut så gör Moberg det enda rätta, hon försöker bara skarva vidare bollen. Som jag ser det gör alltså Thunebro alltså misstag nummer ett.

Fast det hade inte behövt bli så kostsamt. För vi har ändå fem spelare på försvarssida när vi tappar bollen. Och dessutom gör Moberg ett föredömligt hemjobb.
Ändå är tre (Jessica Samuelsson, Carina Holmberg och Emma Berglund) av de fem redan överspelade några meter in på egen planhalva.
Framför allt agerar Samuelsson utan defensiv känsla. Hon borde ha fallit hem och täckt sin kant, och i stället låtit Holmberg och Moberg tagit hand om bollhållaren. Samuelsson gör alltså misstag nummer två – en grov miss.
Kanske är det så att hon lyssnat lite för mycket på snacket om det höga, aggressiva försvarsspel som Sundhage vill att vi skall spela.

Men även Berglund gör ett stort misstag när hon sätter sin press. För hon öppnar snällt åt Norge, den kant där Sverige saknar spelare. Hade hon istället pressat inåt hade hon försvårat det norska anfallet rejält. Nu säljer hon sig istället otroligt billigt. Berglund gör alltså misstag nummer tre.

Följden blir att Svensson ställs i en löpduell mot en både snabbare och starkare motståndare – Ada Stolsmo Hegerberg. Svensson gör vad hon kan, och trycker ut Hegerberg ur vinkeln. Men sådana här löpdueller, man-man mot snabba forwards, är situationer som våra mittbackar inte bör ställas inför. För jag har väldigt svårt att tro att den ordinarie spelaren på positionen, Nilla Fischer, skulle ha klarat duellen bättre. Eller vad tror ni?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det är uselt försvarsspel från flera spelare, även sådana som är högaktuella för startelvan i EM – illavarslande.

Defensivt finns det mycket för Sundhage att fundera över inför EM. Mot USA, när vi tvingades spela ett ganska lågt försvarsspel, såg det totalt sett ganska bra ut. Där var det USA som spelade sig till lägen, inte vi som bjöd på dem. Men när vi klivit upp högre, som mot Kina och Norge, har vi bjudit på för många klara målchanser.

Det känns ju som att Sundhage har sin fyrbackslinje klar i Lina Nilsson, Berglund, Fischer och Thunebro.
Jag kan ju direkt slå fast att jag inte hade satsat på den kvartetten om jag varit förbundskapten. Men vi får hoppas att Sundhage får rätt.

Jag har för övrigt noterat att hon tagit varje chans att berömma Fischer de senaste dagarna. Det känns som en metod för att dels stärka Fischers självförtroende, dels öka Linköpingsspelarens vilja att verkligen spela mittback.

Efter USA-matchen var det välförtjänt beröm som Fischer fick. Hon fick även fler positiva omnämnande efter gårdagen. Fast där måste jag säga att jag är betydligt mer tveksam. Jag saknade tryggheten i hennes agerande. Titta bara på de två första sekvenserna i det här klippet.

Tråkig halvlek – och tråkigt slut

Publicerad den av
Svara

Sverige blir fyra i Algarve cup för tredje året i rad. Vi föll mot Norge efter straffsparksläggning i matchen om tredje pris. Det var väldigt onödigt.

Om det var en bra match i den första halvleken så var den andra bara rolig i 55 sekunder. Då hade Antonia Göransson nämligen hunnit springa igenom och göra 2–1 till Sverige.

Sedan följde en lång stund då man mest satt och gäspade framför tv:n. Antalet byten var då fler än de fina passningarna. Spelet var hafsigt och intetsägande. Trots det kändes det som att svenskorna hade ganska bra kontroll.

De sista tio minuterna av ordinarie tid gjorde vårt lag en uppryckning, och började få ordning på passningarna. Därför kom Norges kvittering som ett slag i solar plexus.

Om jag hade fått välja en norsk spelare att sätta in i det svenska laget så är det tveklöst Ada Stolsmo Hegerberg. 17-åringen är en typ av forward som vi i högsta grad saknar – stark, duktig bollmottagare – och målskytt. Det var ganska typiskt att det var hon som kvitterade på övertid.

I situationen gjorde Annica Svensson ett tveksamt arbete i försvarsspelet, och tappade en meter på Hegerberg. Vart vårt högerförsvar hade tagit vägen har jag inte hunnit kolla. Men varken Jessica Samuelsson eller Emma Berglund var i alla fall i position.

Däremot var Hegerberg rätt ute. Trots att hon var uppvaktad av Svensson fick norskan till ett bra avslut mot bortre hörnet med vänsterfoten. Kristin Hammarström var nära att rädda, men kan inte klandras för att hon inte orkade styra bort bollen.

Hammarström borde ändå ha blivit matchvinnare när hon limmade Melissa Bjånesöy:s straff i den andra straffomgången. Men i den sista straffomgången missade Berglund chansen att avgöra. Hon sköt långt utanför – och blev i stället svensk syndabock.

Även om många ordinarie spelare var utbytta var det intressant att se vilka svenskor som tog steget fram, och lade straffar. Det gjorde Marie Hammarström (1–0), Sara Thunebro (2–1, via målvaktens händer), Carina Holmberg (3–1), Göransson (4–2), och Berglund.

I omskjutningen klev Susanne Moberg fram, och sköt högt över. Norges tredjemålvakt Nora Gjöen behövd alltså inte rädda en enda straff.

Algarve cup är över för svensk del. Vi har fått en hel del svar, och ett gäng nya frågor. Senare i kväll, eller möjligen i morgon, återkommer jag med en längre analys av Sveriges insats i turneringen.

Bra halvlek, sämre resultat

Publicerad den av
Svara

Sverige har 1–1 mot Norge i halvtid i matchen om tredje plats i Algarve cup. Det känns inte så bra. Och då tänker jag på resultatet.

För spelmässigt är det här den bästa halvleken jag har sett Sverige göra i turneringen. I varje fall i 35 minuter. Så långt hade vi ett riktigt bra passningsspel, och god rörlighet. Dessutom hade vi bara släppt till ett norskt avslut. Det sköt Ada Stolsmo Hegerberg sedan hon snyggt vänt bort Nilla Fischer – som visade orutin som mittback, och rusade bort sig väl lätt.

Annars såg det länge väldigt bra ut i defensiven. Bland annat har Kristin Hammarström plockat ner alla Norges tre hörnor.

Så till offensiven. Jag börjar med det bästa – vårt mål. Det var en riktig skönhet. Lisa Dahlkvist drog upp anfallet med en härligt svepande långpassning ut på vänsterkanten. Där kom Sara Thunebro, som spelade in till Caroline Seger, som i sin tur spelade tillbaka mot vänsterkanten. Antonia Göransson släppte bollen förbi sig till Thunebro, som slog ett fint inlägg. Vid första stolpen kom Kosovare Asllani och styrde in bollen med magen. Fotbollsmagi.

Sverige fortsatte att spela bra under en längre period. Inte minst Dahlkvist har varit riktigt bra. Men tyvärr har vi problem med att skapa riktigt klara målchanser. Trots att mycket spel har varit förlagt till Norges planhalva noterade jag just att Eurosport i sin sammanfattning över svenska målchanser bara fick ihop två. Mot tre norska. Det är missvisande för matchbilden. Men ganska talande för hur svårt vi har att få till bra avslut.

Lotta Schelin har försökt i dag. Hon har varit på språng, och fått en hel del bollar att jobba med. Men vårt svenska affischnamn har svårt att få till det sista för tillfället. Inlägg, passningar och avslut är inte av någon världsklass för tillfället. Utan ganska långt ifrån. Men som sagt. I dag är hon i alla fall med i matchen.

Men på slutet av halvleken tappade vi vårt spel. För plötsligt, utan att man riktigt fattade vad som hände, så hade Norge kvitterat. Lina Nilsson blev frånsprungen av Kristine Hegland på den svenska högerkanten. Nilsson fick ingen hjälp av Emma Berglund, utan plötsligt var norskan helt fri. Avslutningen höll högsta klass. Från vänsterläge vred Hegland in bollen i bortre krysset. Chanslöst för Hammarström förstås.

Jag har tidigare varit väldigt tveksam till Lina Nilssons försvarsspel. Den tveksamheten kvarstår efter den här turneringen. Mot USA undvet Nilsson att bli överspelad genom att springa rakt in i sina motståndare, och dra på sig mängder av frisparkar. Nu blev hon alltså rakt av frånsprungen. Obra.

Nu börjar den andra halvleken. Vågar man hoppas på lika bra passningsspel, samt fler klara målchanser?

Kampen om kanten fortsätter

Publicerad den av
4

Som jag tidigare konstaterat verkar tio av elva platser i EM-elvan vara spikade. De tio klara spelarna startar också mot Norge i morgon. Den enda riktiga kampen står om den sista kantplatsen.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

De som gör upp där är Marie Hammarström, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson och Susanne Moberg. I morgon är det återigen Hammarström som får chansen att starta. Och det känns tveklöst som att hon är klart närmast att vinna kampen.

För hittills i Algarve har Pia Sundhage matchat sina kantspelare så här:

* Hammarström – 117 minuter (72*, 45*, 0)
* Almgren – 90 minuter (45, 0, 45*)
* Konradsson – 90 minuter (45*, 0, 45)
* Susanne Moberg – (18, 45, 0)
Stjärnan efter antalet minuter står för att spelaren ingick i startelvan.

Antonia Göransson ser ut att ha säkrat sin kantplats. Hon har spelat hela de två senaste matcherna, och startar återigen i morgon.

Sveriges startelva mot Norge ser således ut så här: Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Sara Thunebro – Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Göransson – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.

Slutsatser man kan dra av det här är nog att:

1) Kristin Hammarström är Sundhages val som förstamålvakt.

2) Den kamp om högerbacksplatsen som stått mellan Nilsson och Annica Svensson inte längre är någon kamp. Svensson är helt borta ur diskussionen.

3) Asllani kommer att spela ihop med Schelin i EM.

4) Det sannolikt bara är skador som kan flytta någon av de tio givna spelarna ur startelvan.

Matchen mot Norge gäller tredje plats i Algarve cup, och startar 13.00. Eurosport direktsänder – om de inte hittar någon cykeltävling att visa istället…

Mest intressant lagmässigt sett blir att se om vi kan få till ett lika intensivt försvarsspel mot svårspelade norskor. Och om vi kan föra matchen, och spela till oss rejält med öppna målchanser.

Tittar vi spelarmässigt är det förstås Hammarströms insats i kampen om kanten som är mest intressant. Dessutom vill jag gärna se att Schelin visar att hon är den världsspelare som hon skall vara. Så här långt i Algarve cup har Lyons skyttedrottning inte visat varför hon skall vara självskriven i en svensk EM-startelva.

Nya tankar efter andra titten

Publicerad den av
3

Av förklarliga skäl avgör resultatet den allmänuppfattning man har om ett lags spelmässiga insats i en match.
Ett positivt resultat innebär att man förstärker positiva saker. Ett negativt resultat gör att man förstärker det negativa.

Det gör att spelet vid 1–1 mot USA upplevs som klart mycket bättre än spelet vi hade när vi nådde samma resultat mot Kina. Och på ett sätt var det ingen tvekan om att Sverige tog flera steg i rätt riktning från Kina till USA.

Samtidigt är det på ett sätt lättare att spela mot USA än mot Kina. För mot USA förväntas vi inte föra spel. Utan vi kan utan press jobba stenhårt i defensiven, och inrikta oss på kontringar.
När vi dessutom fick ledningen redan i matchupptakten blev det ännu hårdare inriktning på hårt jobb och kontringar.

I dag har jag tittat en andra gång på den andra halvleken från i går. Det var lärorikt. För ofta ser man väldigt mycket nytt när man tittar på en match en andra gång. Då kan man oftare släppa blicken på bollen och i stället titta på hur olika spelare rör sig utan boll.
Jag står fast vid det mesta av det jag skrev i går. Dock spelade de svenska spelarna nog inte riktigt så fult som jag spontant upplevde det i går. Där hade jag nog en liten överreaktion, även om vi flera gånger låg på gränsen.

Dessutom så vill jag ta tillbaka min kritik av Caroline Seger. Jag skrev att hon bara spelade en biroll i matchen. Det var på sätt och vis rätt. Men efter att ha sett andra halvleken en andra gång så inser jag att hon spelade en väldigt bra biroll.
Seger tog nämligen ett defensivt ansvar som jag inte är van att se henne göra. Hon tog inte heller några farliga risker, utan spelade sig säkert ur situationerna. Kul att se.

Andra spelare som jag tittade lite närmare på i dag var Emma Berglund och Lotta Schelin.

Emma Berglund

Emma Berglund

Berglund har fått mycket beröm för sina insatser i landslaget det senaste året. Själv har jag efter varje match jag sett henne haft svårt att kunna plocka fram situationer ur minnet där hon varit inblandad.
På ett sätt är det positivt, för det innebär att hon inte gjort några stora misstag.

Och visst agerar hon ofta bra, och löser situationer med enkla medel. Jag har även sett att hon försöker styra Nilla Fischer till rätt utgångspositioner.
De minus jag noterat kring Berglund, är att jag ett par gånger de senaste matcherna har noterat att hon gärna vill stöta framåt i lägen där hon istället borde ta djup. Det kan bli extra kostsamt då hennes mittbackskollega inte är riktigt hemtam i sitt jobb.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Så till Schelin. Som jag ser det är hon den stora besvikelsen i det svenska laget under Algarve cup. Jag tycker både att Kosvare Asllani och Sofia Jakobsson har varit betydligt bättre. Hyllade Schelin har inte varit speciellt delaktig i spelet. Och något samarbete med sina forwardskollegor har jag då rakt inte sett.

Nu såg jag ju inte den första halvleken mot USA. Men i de klipp med höjdpunkter som finns tillgängliga syns att Schelins bästa läge är ett ganska mesigt skott. Visst är hon även inblandad i målet. Fast där rör hon aldrig bollen.
På de 34 minuter Schelin spelade i den andra halvleken ordnade hon fram den hörna som Berglund nästan gjorde mål på. I övrigt var vår storstjärna inte inblandad i något matnyttigt. Tvärtom är det väldigt sällan som Schelin är i spelbar position när svenskorna får bollen.

Det tycker jag är allvarligt. Jakobsson ställde till mycket mer oro på sina 28 minuter. Jag förstår att Pia Sundhage har försökt utbilda Schelin i hur hon skall löpa. I sitt klubblag behöver ju Schelin bara se till att springa in i straffområdet, så kommer bollen med jämna mellanrum. I landslaget har hon inte samma fantastiska uppbackning, utan måste röra sig smartare, och deltaga mer i spelet.

Det om det. Jag skrev om klipp med höjdpunkter från matchen. Det mest innehållsrika finns här.

Slutligen lite tankar om Sundhages coachning i matchen. I går var min spontana tanke att 1–1 var ett väldigt bra resultat. Och ur självförtroendesynpunkt var det förstås väldigt skönt att kryssa mot de olympiska mästarinnorna.

Nu i efterhand slår det ju en att USA var det lag som var mest nöjt med 1–1. Det räckte ju för att ta dem till final. Och med tanke på att det var Sverige som behövde vinna kan man ju funderar lite över vad som hände efter USA:s 1–1-kvittering. Ett bättre läge att träna på att jaga segermål/kvittering kunde inte Sundhage få. Men vår förbundskapten valde att undvika att chansa. Så här dagen efter tycker jag att det nog var lite synd.

Under de 35 minuterna var det Sverige som behövde göra mål. Men det var USA som vann målchanserna med 6–2, och skotten mot mål med 3–0.

De siffrorna visar på vad som var problemet även mot Kina – vår förmåga att spela till oss målchanser i uppställt spel. Mot Kina var vi missnöjda med att ha skapat cirka tio målchanser. Mot USA var vi nöjda med att ha haft tre–fyra. Skillnad.

I morgon mot Norge lär det krävas minst tio klara målchanser igen för att vi skall vara nöjda. Fixar vi det?

Tankar om fysisk fotboll – och om Fischer och Hammarström

Publicerad den av
3

Sverige har just spelat 1–1 mot USA – ett utmärkt resultat i en match som Sverige fick dit vi ville. Dels genom ett tidigt ledningsmål, dels genom tufft spel.

Hur det såg ut i den första halvleken vet jag alltså inte egentligen. Det var inte så många minuter som jag lyckades se riktigt koncentrerat.

Men efter paus såg man omgående hur USA skruvade upp tempot i jakten på en kvittering, och hur svenskorna svarade med att spela fysiskt. Eller kalla det fult, om ni vill. För vi fullföljde flera tacklingar för att få dela ut tjuvsmällar. Allt för att få amerikanskorna att tappa fokus.

Det är en typ av fotboll som jag personligen inte är någon som helst vän av. Jag förespråkar att man går in hårt, och rejält, i duellerna. Och visst, ibland kan man missbedöma en situation och komma in sent. Men när mitt lag medvetet börjar dela ut tjuvsmällar brukar jag stämma i bäck.

Fast nu är vi på elitnivå, och i jakten på segrar är ju allt tillåtet som domaren inte blåser för. Därför får man väl – även om det är med blandade känslor – berömma den svenska fysiken efter paus. För det funkade ju. Och det är lättare att se mellan fingrarna med den här typen av fotboll när det är ens eget lag som använder den med framgång.

Sedan har jag fått rapporter om att USA spelade rätt hårt och fult före paus, och i så fall är det en styrka av Sverige att kunna stå upp – och till och med lyfta det fysiska spelet en nivå.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Hursom helst är Nilla Fischer en mästare på fysisk fotboll. Och den andra halvleken var på många sätt Fischers match. Hon anförde det svenska laget, och hennes tuffa spelstil fick exempelvis Alex Morgan frustrerad.

Så till själva spelet. När jag räknar målchanser brukar jag vara hård. Bland annat tycker jag att avslutet bör gå mot mål. Men något sådant såg jag inte från Sverige efter paus, trots att vi hade bra kontringar.
Vi skapade som bäst tre–fyra bra lägen. Som när Lisa Dahlkvist och Emma Berglund sköt varsitt skott över i kanonlägen. Eller som när Sofia Jakobsson körde ner huvudet i marken, och undvek att frispela Antonia Göransson när de kom två mot en.

Alla de tre lägena var för bra för att slösas bort på de sätt vi gjorde.

Kristin Hammarström

Kristin Hammarström

USA hade däremot fler klara, och öppna målchanser. Flera gånger var det Kristin Hammarström som räddade oss. Skönt att se hur bra hon läser spelet, och därmed också placerar sig rätt.
Däremot visade Hammarström svaghet vid defensiva, fasta situationer. Inte minst vid baklängesmålet, som vår målvakt tveklöst får ta på sig.

Istället för att skaffa sig en position där hon kunde vara först på bollen valde Hammarström att stå bakom, och försöka knuffa på, Alex Morgan. Morgan hade fokus på hörnan, och nickade därför in kvitteringen. Som jag ser det får inte en målvakt förlora en luftduell mot en utespelare på det där sättet.

Men Hammarström var tyvärr inte ensam om att ha problem vid de fasta situationerna. I princip vann USA varenda nickduell vid deras hörnor och inläggsfrisparkar. Det är högst oroande, för vi måste vara på tå, och ha en stark vilja att få bort bollen. Här har försvarstränare Birger Jacobsson en rejäl utmaning att ta tag i.

Totalt sett var ju ändå resultatet väldigt positivt. Att på fem dagar gå från 1–1 mot Kina till 1–1 mot USA är en väldigt skön utveckling. Att Pia Sundhage fortfarande är obesegrad som svensk förbundskapten är förstås också lysande.

Ett första klipp med höjdpunkter från matchen finns här. Där noteras att Ashlyn Harris inte gjorde en enda riktig räddning i matchen.

Tidigare i dag föll Danmark mot Japan med 2–0, ett resultat som innebär att vi slipper att möta något av de båda lagen om tredje pris på onsdag. Se bilder från danskornas match här. Vårt möte med Danmark sparar vi ju till Gamla Ullevi den 10 juli…
Noterbart är för övrigt att de rödvita nu har spelat fyra landskamper i år utan att göra mål. Inför dagens drabbning hade de å andra sidan inte heller släppt in något.

I finalen ställs USA mot Tyskland. För Sverige väntar nu Norge om tredje pris på onsdag. Också det en riktigt intressant match.

* För övrigt noterar jag att även F19-landslaget kryssat mot USA i dag. 0–0 blev det efter att Lina Hurtig – enligt svenskfotboll.se – varit matchens gigant. Kul att höra.