I morgon onsdag är det upp till bevis för FC Rosengård. Det är dags för returmatch mot Frankfurt i Champions League. Och Rosengård måste vinna matchen. Gör man det blir det avancemang.
Att vinna borta mot ett tyskt lag är väldigt svårt, men jag ser det inte som omöjligt. Känslan i Malmö i onsdags var att det var två väldigt jämna lag som möttes. Väldigt jämna.
Här är förresten en guide till alla onsdagens kvartsfinalmöten:
18.00: FFC Frankfurt–FC Rosengård – står 1–0
TV/stream: direktsänds på Eurosport 1.
Tips: 80–20
Om man skall förlora på hemmaplan i den europeiska cuperna är 1–0 det överlägset bästa resultatet. På så sätt behöver inte Rosengård bryta ihop över det underläge man befinner sig i.
Skulle Malmölaget göra första målet i returen i Frankfurt är det plötsligt fördel Rosengård – trots att det är oavgjort. För vid ställningen 0–1 är det tufft för Frankfurt att öppna sig. Då innebär ju ytterligare ett Rosengårdsmål att Frankfurt måste göra två.
Jag håller Frankfurt som klara favoriter, men 80–20 innebär ju att jag tror att Rosengård skulle klara att gå vidare från det här utgångsläget en gång på fem försök.
Att Frankfurts speluppläggare Dzsenifer Marozsan är avstängd talar ju för Rosengård. Jag tror att tyskorna ersätter henne med australiska Emily Van Egmond, som också är en mycket duktig speluppläggare – men som hellre huserar lite längre bak i planen än Marozsan. Och som därför inte är riktigt lika otäck att möta.
Slutligen listar jag här ett antal punkter som talar för eller emot Rosengård i morgon.
Det här talar för Rosengård: * Att Frankfurt inte längre är lika starkt som laget varit tidigare år.
* Att Marozsan är avstängd.
* Att Frankfurt tappade 2–0-ledning mot LSK på hemmaplan i åttondelsfinalen och avancerade först efter straffläggning.
* Att Marta såg pigg ut på Malmö IP. Och att hon är en vinnare – en spelare som älskar den här typen av matcher.
* Att Gaelle Enganamouit har ett mentalt övertag på alla Frankfurts backar. Hon vann nästan alla dueller mot dem senast.
* Att Frankfurt bör vara mer slitet – laget har spelat tre matcher de senaste tio dagarna. Under samma tid har Rosengård bara spelat en.
* Att Rosengård har en väldigt stabil defensiv.
* Att Frankfurts mittbackar inte är speciellt snabba.
Det talar mot Rosengård: * Att man ligger under med 1–0 och aldrig har vunnit en Champions Leaguematch på tysk mark.
* Att matchen spelas på bortaplan.
* Att matchen spelas på gräs. Malmöspelarna är inte vana vid att spela 90 minuter på tungsprunget vårgräs. Kan bli jobbigt på slutet.
* Att Frankfurt har många rutinerade spelare som är vana vid den här typen av matcher.
* Att tilltänkta förstamålvakten Erin McLeod inte kan spela. Att Sofia Lundgren inte har sin styrka i luftrummet och Frankfurt har massor av nickstarka spelare – inte minst Kerstin Garefrekes och Saskia Bartusiak.
* Att laget har varit skadedrabbat under våren och inte har kunnat spela in sina nyförvärv i laget på ett sånt sätt som man hade hoppats.
* Att höstens succéspelare Natasa Andonova såg blek ut i första matchen. Inte heller Lieke Martens såg ut att vara i närheten av sin toppform.
* Att medspelarna i onsdags inte såg ut att ha lärt sig hur de skall röra sig runt urstarka Enganamouit.
18.30: Slavia Prag–Lyon, står 1–9
TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Sänds dock av BeIn Sports. Hittar jag länk kommer den upp här.
Tips: 0–100
Det här är helt ointressant, dubbelmötet var avgjort redan några minuter in i första mötet. Jag skrev inför den matchen att det här kan bli tvåsiffrigt över två matcher. Det lär bli tvåsiffrigt totalt, även om Lyon går på halvfart i Prag.
Som parentes kan för övrigt nämnas att Slavia vann sin ligamatch i helgen med just 9–1. De rör sig för tillfället mellan två olika fotbollsvärldar…
20.30: Brescia–Wolfsburg, står 0–3 TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Har inte sett några uppgifter om tv-sändning överhuvud taget. Hittar jag något lägger jag upp länk här.
Tips: 1–99
Även om Wolfsburg har varit lite sämre i år än tidigare säsonger vänder förstås aldrig Brescia det här.
Om italienskorna en försöker sig på att vända måste de kliva fram med mycket folk. Det öppnar för snabba spelare som Caroline Graham Hansen, Ramona Bachmann och Tessa Wullaert.
Jag har ju tidigare funderat kring varför inte Bachmann fått det att funka hittills i Wolfsburg. När jag såg en stund av lagets hemmamatch mot Brescia slog det mig att även Alexandra Popp har haft en riktigt tung säsong. Den nickstarka forwarden har hittills bara gjort ett mål vardera i Frauen-Bundesliga och Champions League.
Den tiden är över där Wolfsburg hade damfotbollens bästa kantspel, där laget sköljde fram längs kanterna och bombarderade motståndarnas straffområde med vassa inlägg. Nu känns det som att laget är inne i ett slags spelmässig identitetskris. Man har väntat rätt länge på att bitarna skall falla på plats. Men ännu så länge känns spelet långt ifrån klockrent.
Men, till semifinal i Champions League tar sig laget ganska komfortabelt trots bristerna. I semifinalen väntar segraren av Rosengård och Frankfurt – och där kommer Wolfsburg också att räknas som favorit.
20.30: PSG–Barcelona, står 0–0
TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Men webbsänds av Barca-tv. Länk här:
Tips: 70–30
Svensklaget PSG är fortfarande ganska klara favoriter att fixa det här. Barca är nämligen betydligt starkare hemma på sitt konstgräs än borta på gräs. Men 0–0 är ett ganska otäckt resultat att ha med sig in till en hemmaretur.
Ett resultat där man helst behöve göra två mål för att känna trygghet. För tar man ledningen med 1–0 hamnar man i ett läge där man åker ut vid ett baklängesmål – ett otroligt otäckt läge eftersom man i ledning ofta naturligt faller hemåt på slutet av matchen för att försvara sin ledning.
Men PSG har betydligt bättre spets än Barca och bör fixa det här. Tipset är att PSG vinner med 2–0 efter ett mål vardera av lagets utpräglade målskyttar Anja Mittag och Cristiane.
Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.
Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.
Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.
Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.
Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.
Olivia Schough
Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.
Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.
För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:
Sverige 3–1 7
——————————
Nederländerna 6–8 4
Schweiz 5–6 3
Norge 5–4 3
Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.
Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.
Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.
En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.
Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.
Hedvig Lindahl
Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.
Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.
För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.
Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.
I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:
”Sembrant är en ledare av stora mått”
Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.
Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.
Emma Berglund
Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.
På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.
Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.
Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.
Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.
Lisa Dahlkvist
Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.
Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.
På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:
”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”
Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.
I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.
Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.
Nilla Fischer
Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.
På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.
När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?
Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.
När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:
”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”
Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.
En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.
När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.
Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.
Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.
Norio Sasaki skriver autografer.
Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.
Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.
Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.
Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.
Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?
Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.
Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.
När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.
Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.
En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.
Stina Blackstenius
Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.
Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.
Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:
”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”
Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.
Kosovare Asllani
Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:
”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”
Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.
Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.
Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.
Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.
Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.
Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.
När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.
Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.
The Matildas
Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.
Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:
* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.
* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.
Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.
* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.
Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:
Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.
Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.
Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.
Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.
Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:
Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.
Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.
Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade 4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.
Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.
Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.
Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.
PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?
Jag var alltså på Malmö IP i går kväll. Det var en på många sätt intressant match. Inte minst taktiskt sett.
De slutsatser jag drar från matchen är att Rosengård har byggt ett fantastiskt stabilt försvarsspel. Ett försvarsspel där man håller ihop laget föredömligt och där alla verkar trygga i sina roller.
Jag tog de här bilderna i slutet av den första halvleken. Här rullar Frankfurt på egen planhalva. Kolla avstånden mellan Rosengårds backar och forwards, det är bara 12–15 meter. Det finns alltså knappt någon yta för Frankfurt att spela in bollen på. För att kunna spela så här måste man ha en snabb backlinje och vaken målvakt, som jobbar långt ut.
FC Rosengårds försvarsspel
FC Rosengårds försvarsspel
Rosengård släppte in 16 mål i damallsvenskan i fjol. Jag skulle inte bli förvånad om man släpper in klart färre i år.
Men. Grundspelet må vara grymt bra. Skall man nå framgångar i Champions Leauge får man inte göra som Lina Nilsson gjorde i går. Hennes hands var rätt oförklarlig.
Visst kom Simone Laudehr bakom. Men tyskan hoppade bakåt och hade dålig vinkel. Med andra ord skulle Sofia Lundgren haft mycket bra möjligheter att rädda nicken. Det hade således varit ett mycket bättre alternativ att låta Laudehr nicka än att släppa fram Dzsenifer Marozsan till straffpunkten. Se situationen 2,50 in i det här klippet.
Vill det sig illa förlorade Rosengård dubbelmötet vid den handpåläggningen. För det var en väldigt chansfattig match i går och mycket talar för en liknande matchbild i returen. I varje fall så länge det står 0–0.
I går hade jag 2–1 till Frankfurt i vassa målchanser. Bortasegern var alltså inte orättvis. Och nu är tyskorna förstås storfavoriter till att ta sig till semifinal.
Men det finns ändå hopp för Rosengård. Dels föll ju Frankfurt med 2–0 hemma mot LSK i åttondelsfinalen, dels har Frankfurt en viktig ligamatch på söndag. Dessutom tvingas man spela hemmamatchen mot Rosengård utan avstängda Dzsenifer Marozsan. På gårdagens press frågade jag den tyska storstjärnan hur det skulle bli att tvingas se returen från läktaren. Hon tyckte förstås att det skulle bli jobbigt, men litade på att lagkamraterna skulle fixa minst ett oavgjort resultat.
Det måste hon förstås. Men hennes avstängning är otroligt jobbig för laget. Min uppfattning i går var att just Marozsan var den Frankfurtspelaren som verkligen skapade oro i Rosengårds försvar. När hon hade bollen fanns det anledning att se upp.
Det andra överhängande hotet mot Rosengårds försvar som jag identifierade var Peggy Kuznik:s precisa långpassningar. I returen saknar alltså de regerande mästarinnorna sitt bästa anfallsvapen. Det kan förstås vara guld värt för Rosengård.
I Malmölaget imponerades jag enormt av Gaelle Enganamouit:s fysik. Frankfurts backar slet sitt hår i förtvivlan efter alla nickdueller, Kamerunforwarden var omöjlig att ta. Tyvärr klarade inte lagkamraterna i Rosengård av att utnyttja Enganamouit på rätt sätt i går.
Risken är tyvärr att det kommer att ta ett tag innan de lär sig varandra, men då kommer Enganamouit att bli ännu mer dominant än hon var i Eskilstuna.
Lovande för Rosengård var att Marta visade hög klass i den andra halvleken i går. Där var hon precis så bra som man minns från hennes storhetstid. Rosengård behöver en inspirerad Marta även i Tyskland på onsdag.
I övrigt kollade jag lite extra på Emma Berglund. Och jag blev mycket nöjd med vad jag såg. Hon värderade situationerna bra och såg helt enkelt ut som en tänkbar startspelare i OS.
Slutligen några ord om målvakterna. Efter tio minuters spel hade både Rosengård och Frankfurt sina tredjemålvakter på planen. Det märktes inte, både Sofia Lundgren och Anne-Kathrin Kremer gjorde utmärkta insatser. Men för Rosengårds skull är det förstås oroande att Erin McLeod inte får ordning på sitt knä. Vi får verkligen hoppas att det inte är något riktigt allvarligt.
I morgon och nästa onsdag avgörs kvartsfinalerna i Champions League. Vi har svensk representation och känslan är att Rosengård har bra chanser att ta sig vidare till kvartsfinal, även om Frankfurt måste räknas som knapp favorit inför lagens möte.
Innan jag går vidare med funderingar kring kvartsfinalerna i Champions League tänkte jag dock kasta in en liten presentation. Det är nämligen hög tid för alla damfotbollsälskare att lära in namnet Ashley Sanchez.
Ni kanske undrar vem det är. Jo, hon fyllde 17 år i onsdags, är lagkapten för USA:s U17-landslag och mycket talar för att hon är en av de stora stjärnorna i nästa generation damfotbollsspelare.
Ashley Sanchez är nämligen så talangfull att Jill Ellis i dag har tagits ut 17-åringen i USA:s A-landslagstrupp till landskamperna mot Colombia i april. Jag har personligen inte sett Sanchez i några matcher, men jag har sett klipp med vad hon är kapabel till. Och hon imponerar med grym bollbehandling och fantastisk kontroll i hög fart. Kolla bara på det här klippet:
Först Mallory Pugh och nu Sanchez. USA:s framtid känns rätt ljus… Jaja, det var en parentes om en supertalang. Nu tillbaka till Champions League. Här är min guide för de fyra kvartsfinalerna, notera att tipsen gäller dubbelmötet som helhet, alltså inte bara den första matchen.
Brescia har visat god form i Italien och leder nu ligan med två poängs marginal till Mozzanica och fyra till Stephanie Öhrström:s Verona. Trots det skall Brescia vara chanslöst i det här dubbelmötet.
Wolfsburg visade att laget är på gång att hitta formen när man vände 0–1 till 3–1-seger mot Frankfurt i söndags. Gör Wolfsburg sitt jobb skall det här dubbelmötet i praktiken redan vara avgjort efter morgondagens match.
I Wolfsburg har norska Caroline Graham Hansen varit vårens spelare så här långt. Hon känns otroligt svårstoppad, hennes driv med bollen påminner om det man brukar se hos en formstark Ramona Bachmann.
Ramona Bachmann
Just Bachmann är ju numera också Wolfsburgspelare. Hon har dock inte nått de höjder i Frauen-Bundesliga som vi under långa perioder sett i damallsvenskan. Wolfsburg har alltså ett gigantiskt sparkapital i Bachmann.
Jag är rätt övertygad om att tränare Ralf Kellermann till slut kommer att hitta rätt i sitt lagbygge. Utan att ha sett Wolfsburg speciellt mycket den här säsongen misstänker jag att laget söker rätt rollfördelning. Man tappade en viktig djupledsspelare i Martina Müller inför säsongen och har inte riktigt hittat rätt spelsätt ännu.
Graham Hansen och Bachmann påminner ju alltså om varandra i spelstil, risken blir då att de tar ut varandra i stället för att komplettera varandra. Men till slut borde man hitta rätt arbetsfördelning. Som ni kanske minns tog det ett tag innan Bachmann, Marta, Mittag, Sjögran och de andra stjärnorna började funka ihop i Rosengård. Jag minns en match i Göteborg där alla ville ha bollen felvända och ingen av dem ville springa i djupled. Men när man väl hittade rätt rollfördelning blev ju laget som bekant urstarkt.
Noterbart i Wolfsburg är att Noelle Maritz har spelat färdigt den här våren. En fotskada stoppar den schweiziska ytterbacken.
18.30: Barcelona–PSG
TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Men sänds på youtube av Barca-tv. Länk här:
Tips: 20–80
Barca är obesegrat i spanska ligan, men ligger ändå bara på andra plats efter 20 omgångar. Laget har flera duktiga och intressanta spelare som Ruth Garcia, Marta Torrejon, Alexia Putellas, Olga Garcia och Sverigebekanta Jennifer Hermoso.
Jennifer Hermoso
Men även om spansk damfotboll är på frammarsch måste Barca överprestera i två matcher samtidigt som PSG måste ha två dåliga dagar om det skall kunna bli katalansk seger i det här dubbelmötet.
För PSG är förstås storfavoriter. Svensklaget har toppspelare på alla positioner och bör ha goda chanser att vinna båda mötena med Barca.
Anja Mittag
Anja Mittag är numera historiens bästa målskytt i Women’s Champions League. Tyskan står på totalt 49 mål, och kan alltså mot Barca bli första spelare någonsin att passera 50-gränsen. Den aktiva spelare som möjligen skulle kunna smita förbi och nå gränsen före Mittag är Marta, Rosengårdsspelaren står på 46.
Fast PSG står inte och faller med Mittag i offensiven – långt ifrån. I franska ligan är Cristiane klubbens bästa målskytt med 15. Mittag har 9 och Marie-Laure Delie står på 8.
PSG hade svårt att få hål på Örebro i åttondelsfinalen, men jag tror att närkingarnas försvarsspel är tätare än Barcas. Barca kan nog nå ett bra resultat på hemmaplan, men totalt bör det alltså bli en ganska säker fransk seger.
19.00: Lyon–Slavia Prag
TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Men sänds i Frankrike. Länk här.
Tips: 99,9–0,1
Det här kan bli tvåsiffrigt totalt över två matcher. Lyon är det lag i Europa som har högst potential, och den här typen av matcher brukar man vinna hur säkert som helst. Laget är vant vid att behöva vinna på beställning och man måste underprestera något enormt om Prag skall kunna ha något att hämta.
Min gissning är att dubbelmötet i praktiken är avgjort redan i halvtid i första matchen. Prag har överträffat sig själva genom att gå till kvartsfinal. Här tar det alltså tvärstopp.
20.00: Rosengård–FFC Frankfurt
TV/stream: direktsänds på Eurosport 2. Sändningen börjar 20.00.
Tips: 48–52
De här klubbarna möttes i kvartsfinal 2012, även om Rosengård då hade annat namn. Så var det även när lagen möttes i semifinal 2004. Båda gångerna gick Frankfurt vinnande ur dubbelmötet. Noterbart är att ingen av de fyra matcherna har slutat med bortaseger.
Rosengård har alltså fått med sig bra resultat från hemmamatcherna i båda lagens tidigare möten. Känslan är att Rosengård nu är närmare tyskorna än de var 2012. Då var det överkörning på bortaplan.
Känslan är alltså att vi kan få ett svenskt lag i semifinal igen. Fast jag håller alltså ändå Frankfurt som knapp favorit. Jag gör det eftersom tyskorna har ett mer samspelt lag än Rosengård. Skador, sjukdomar och landslagsuppehåll har gjort att Rosengård inte fått spela in sina nyförvärv i laget på ett sånt sätt som man hade hoppats.
Skadorna har gjort att Malmölaget dessutom lånat in ytterligare några spelare för att hålla bredden i truppen. Djurgårdens Katrin Schmidt och klubblösa Sofia Lundgren finns tillgängliga just för kvartsfinalerna.
På pappret tycker jag att Rosengård står sig starkt mot Frankfurt. Tyskornas trupp är lite bredare, men på pappret håller jag kvartetten Lieke Martens, Gaelle Enganamouit, Natasa Andonova och Marta som minst lika vass som Frankfurts Kerstin Garefrekes, Simone Laudehr, Dzsenifer Marozsan och Mandy Islacker. I Frankfurt saknas offensiva ytterbacken Ana-Maria Crnogorcevic, som ådrog sig en hjärnskakning tidigt i söndagens ligamatch.
Från det lag som vann fjolårets Champions League har Frankfurt tappat sin skyttedrottning Celia Sasic, som ju lagt av. Även om Islacker har gjort det bra i vinter är avsaknaden av Sasic förstås stor. Den gör att Frankfurt har tappat flera procent i spets.
Marta
Det är bara det där med att många av Rosengårdsspelarna har varit skadade och inte har samma matchträning som tyskorna som får mig att tveka. Samtidigt vet man ju att Marta oftast höjer sig i de avgörande matcherna. Hon blir således väldigt viktig för Rosengård de här två närmaste onsdagarna.
Likaså blir det viktigt att Erin McLeod presterar på sin högsta nivå. Normalt är hon en världsmålvakt, helt klart en nivå bättre än Frankfurts båda alternativ – Desiree Schumann och Anke Preuss. Men den rutinerade kanadensiskan är matchotränad och framför allt har hon inte hunnit stifta speciellt stor bekantskap med sitt nya försvar. Sånt riskerar att skapa viss oro.
Apropå Rosengård läste jag häromdagen ett reportage om klubben i tidningen Match. Där säger klubbens vd Klas Tjebbes att:
”Vi får ibland kritik för att vi värvar spelare utifrån, men jag tycker att vi skall vara glada över att världens femte bästa lag spelar i damallsvenskan. Det betyder att det finns stjärnor för tjejer i Malmö och andra ställen att se upp till. Att små flickor inte tidigare har kunnat drömma om att bli fotbollsproffs tycker jag är patetiskt. Här i Rosengård är alla proffs. Här finns det en dröm att sträva efter.”
Fina ord. Men jag hade varit bra nyfiken på att veta vilka fyra klubbar i världen han placerar före Rosengård. Hur jag än räknar kommer jag fram till att Tjebbes måste anse att hans klubb är bättre än Frankfurt. Upp till bevis kommande två onsdagar.
Jag kanske får läge att fråga i morgon. För om inget oförutsett inträffar tänkte jag följa matchen på plats på Malmö IP. Det skall bli väldigt kul.
I morgon tisdag klockan 13.00 presenterar Pia Sundhage sin trupp till EM-kvalmötet med Slovakien i Poprad den 8 april.
Jag har inte haft tid att skriva färdigt min analys av OS-kvalet ännu, men den är på gång och får bli påskläsning här i bloggen.
När det gäller morgondagens trupp förväntar jag mig inga stora ändringar jämfört med kvaltruppen. Det blir väl som vanligt, att Sundhage byter någon eller några av de spelare som sitter längst ut på bänken, mycket för bytandets skull. Exempelvis riskerar kanske Lina Nilsson, Freja Hellenberg och/eller Petra Andersson att få ge plats åt nya ansikten. Men räkna som sagt inte med några stora förändringar.
I övrigt har cupsemifinalerna lottats i dag. Där får Linköping hemmamatch mot Eskilstuna och så får Piteå äntligen spela en cupmatch på hemmaplan. Man tar emot vinnaren av Vittsjö och Rosengård.
Slutligen hade jag en spejare utsänd för att spana in Kvarnsveden i helgen. Min ena bror var i Borlänge med det flicklag han tränar. De såg träningsmatchen mot Sundsvall i lördags, och både brorsan och hans spelare föll pladask för Tabitha Chawinga.
Hyllningarna av forwarden från Malawi var närmast ohämmade. Jag ser verkligen fram emot att få se om Chawinga kan skapa sådant kaos i de damallsvenska försvaren som många tror, bland dem alltså min ena bror.
Helgens mest intressanta match spelades i dag i Tyskland. Den vanns med 3–1 av Wolfsburg mot Frankfurt efter två mål av Caroline Graham Hansen.
Matchen var intressant eftersom det ju är Frankfurt som kommer till Malmö i början av veckan för att möta Rosengård på onsdag.
Höjdpunkter från dagens match finns på den här länken. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se matchen tidigare i dag och jag har inte heller haft tid att kolla på den i sin helhet. Gissar dock att hela Rosengårds fotbollsledning har sett matchen och kommer att kolla in den en gång till.
För det mesta talar för att Frankfurts elva på onsdag i huvudsak blir identisk med dagens. Den såg för övrigt ut så här: Desirée Schumann – Ana-Maria Crnogorcevic, Marith Priessen, Peggy Kuznik, Kathrin Hendrich – Saskia Bartusiak, Emily van Egmond – Kerstin Garefrekes, Dzsenifer Marozsan, Simone Laudehr – Mandy Islacker.
De förändringar som känns troliga till onsdag är att målvakten Anke Preuss är tillbaka i målet. Hon har varit förstemålvakt på sistone, men skadade sig härom dagen och fick sitta på bänken i dag. Fast hon blev inbytt i andra halvleken när Schumann blev målchansutvisad. Dessutom tvingades Crnogorcevic kliva av redan i matchens inledning. Hon kanske inte är i speldugligt skick på onsdag. Hon ersattes av Laura Störzel.
Offensivt är Frankfurt ett väldigt starkt lag. Mandy Islacker avgjorde Champions Leaguefinalen i fjol och leder skytteligan i Frauen-Bundesliga på 11 mål, delad ledning med Svenja Huth. De båda är tre mål före en trio bestående av Vivianne Miedema, Charline Hartmann och Marozsan.
Just Islacker och Marozsan som är Frankfurts allra farligaste offensiva hot. Islacker är snabb, stark och rörlig medan Marozsan är teknisk och har ett jättebra skott med båda fötterna.
Utöver de båda är Frankfurt starkt vid fasta situationer. Laget innehåller väldigt många nickstarka spelare, inte minst yttermittfältarna Garefrekes och Laudehr. Med tanke på att Rosengårdmålvakten Erin McLeod har haft luftrummet som sin svaghet kan det bli avgörande för Rosengård hur de klarar Frankfurts fasta situationer. Dock skall sägas att jag tycker att McLeod blivit allt bättre i luftrummet på senare år.
Frankfurts svaghet är backlinjen. Där finns det brister i snabbhet som Rosengård bör försöka utnyttja. Tittar man på klippet med höjdpunkter från dagens match syns det tydligt hur backarna flera gånger på ett tidigt stadium tar ett jättedjup, men ändå inte hinner med Wolfsburgs forwards.
För Rosengård är det förstås även en stor fördel att ha vilat i helgen, medan Frankfurt har haft en riktigt tuff och viktig match. Som det ser ut nu i den tyska ligatabellen måste ju Frankfurt försvara sin titel i Champions League för att få spela i turneringen även till hösten.
Det om tysk fotboll. Eller, jag bör ju nämna att Bayern München i går tog ytterligare ett steg mot försvarad ligatitel. Laget vann med klara 5–1 mot Jena. Vivianne Miedema gjorde tre av målen, och precis som Wolfsburg i dagens toppmatch fick Bayern en straff där förseelsen sannolikt gjordes utanför straffområdet.
Från Tyskland till Svenska cupen. Där gjorde Fridolina Rolfö fem mål när Linköping krossade Mallbacken med makalösa 10–0 på bortaplan. Mallbacken verkade ha med alla sina internationella nyförvärv, men laget får väl skylla på att det inte har hunnit spela ihop sig ännu. Fast tio baklängesmål på hemmaplan – det är en riktigt saftig käftsmäll.
Det intressanta mötet mellan Eskilstuna och Umeå vann sörmlänningarna med 2–0. Marija Banusic stod för båda målen. Jag har alltid tyckt att Banusic har varit en intressant spelartrupp, men tydligt är att jag uppskattar den typen av spelare klart mycket mer än vad Pia Sundhage gör.
I Frankrike spelades bara en ligamatch i helgen. Där gjorde Lisa Dahlkvist 1–0-målet när PSG vann säkert med 6–0 mot Guingamp. Därmed har PSG tagit ett järngrepp om den andra franska Champions Leagueplatsen. Man har nu fem poäng ner till Montpellier och sex till Juvisy. Fem omgångar återstår att spela.
I England var det åttondelsfinaler i FA-cupen. Där gjorde Maja Krantz tävlingsdebut för Notts County (utbytt i 90:e) när laget vann med 3–1 mot Durham. Tävlingsdebuter även för Kosovare Asllani i Manchester City (utbytt i 60:e) och Emma Lundh i Liverpool (inbytt i paus) när Asllanis lag vann med 2–0.
Alldeles nyss drogs Sverige in i samma grupp i senhöstens U20-VM som värdnationen Papua Nya Guinea, Brasilien och Nordkorea.
Spontant, utan att ha järnkoll på alla lag, var det en bra lottning.
Papua Nya Guinea är turneringens riktiga stryklag, där bara måste det bli tre poäng och storseger. Brasilien har varit mycket ojämnt i de senaste U20-mästerskapen, och känns väldigt långt ifrån ett omöjligt motstånd.
Sveriges premiärmotståndare Nordkorea är alltid stabilt och känns på pappret som det starkaste motståndet. Laget föll efter straffar mot Japan i finalen av fjolårets Asiatiska mästerskap för U19-lag. Faktum är att Nordkorea inte släppte in ett enda mål på fem matcher i turneringen, förutom i straffläggningen då.
Hur som helst kändes det här lite som en drömlottning. Sverige var i pott 4, vilket innebär att man hade koll på de tre andra lagen i grupperna när den svenska bollen drogs. Alternativen var den aktuella gruppen eller en grupp med Japan, Nigeria och Kanada. Den nitlotten drog nu istället Spanien.
* I övrigt i dag har Rosengård offentliggjort ytterligare en korttidsvärvning. Det är danska backen Nina Frausing Pedersen som skrivit på fram till sommaren som säkerhetsåtgärd i och med att Amanda Ilestedt fortfarande är skadad.
* Internationellt sett är det däremot en annan värvning det pratas om. USA:s storklubb Portland Thorns har nämligen äntligen offentliggjort det som det tisslats och tasslats om länge, nämligen att franska mittfältsstjärnan Amandine Henry skall spela i NWSL i år.
Det är förstås en prestigevärvning av stora mått att USA:s största klubb värvar en storstjärna från Europas största klubb. I den här artikeln jämförs värvningen med tidigare storvärvningar till USA av Sun Wen, Birgit Prinz och Marta. Där är kanske inte Henry ännu, men hon blev ju ändå utnämnd till näst bästa spelaren i fjolårets VM.
I förrgår kallade FC Rosengård till presskonferens för att berätta att 13 företag kommer att sponsra klubben med totalt 21 miljoner kronor över en treårsperiod.
Företagen i Malmö står alltså bakom klubben.
Däremot är det mer tveksamt med stödet från Malmöborna. I dag kom 321 åskådare för att se hemmalaget vinna supercupen med 2–1 mot Linköping. Vad jag kunnat hitta konkurrerade man inte med någon annan elitidrott i Malmö i kväll, vilket borde kunna innebära fler åskådare.
Fast egentligen kanske man inte borde reagera över publiksiffran. Det är mars och i fjol hade Rosengård ett snitt på 1075 i damallsvenskan. Men de trogna åskådarna är betydligt färre än så.
Hela 4 255 av fjolårets totalpublik på 11 830 var nämligen på plats i guldmatchen mot Linköping i sista omgången. Snittet i de tio första omgångarna var 757. Rosengård är alltså klart bättre på att hitta sponsorer än på att locka publik.
Klubben är ganska bra på att spela fotboll också. I den där guldmatchen i höstas fick storpubliken ju se en klang- och jubelfestival som slutade med 5–0 i hemmafavör.
FC Rosengård
I kväll var det mycket jämnare. Linköping var det spelmässigt bättre laget inledningsvis, men fjolårets svårigheter att göra mål verkar kvarstå. Däremot var Rosengård effektivt och vasst när chanserna dök upp. Först var det Lieke Martens som lyfte in 1–0 över en rätt passiv Cajsa Andersson i Linköpingsmålet. Sedan nickade Emma Berglund in en fint slagen hörna från Marta. Att man gör mål på sina chanser är förstås lovande inför nästa veckas kvartsfinal i Champions League.
Fast först undrade jag lite över hemmaspelarnas ork. De såg trötta ut i slutet av den första halvleken och i början av den andra orkade man inte anfalla, utan jobbade bara i försvar. När Fridolina Rolfö kvitterade trodde jag att matchen var Linköpings.
Oj vad fel jag hade. Plötsligt fick Rosengård fart, gjorde omgående 2–1 och hade närmast full kontroll på resten av matchen. Med det i åtanke tycker jag att hemmasegern var helt i sin ordning.
Till slut var LFC faktiskt lite av en besvikelse. Trots att Magdalena Ericsson slog en handfull högklassiga hörnor och trots att Stina Blackstenius hade en mängd inspel i målområdet gjorde man bara ett mål. Och på slutet orkade man inte få till en kvitteringspress. Dessutom var målvakt Andersson långt ifrån lika bra som när jag såg henne senast. I dag fanns det anledning att sätta frågetecken för henne.
Hur långt Rosengårds spel kommer att räcka nästa vecka är omöjligt att säga. Malmölaget kändes trots allt rätt stabilt. Men klart är att Frankfurt har bättre tyngd i offensiven än vad Linköping visade upp i dag. Mot tyskorna bör Rosengård exempelvis undvika att släppa till så många hörnor som de gjorde i dag.
Till sist några ord om fotbollsförbundets tv-produktion. Det är som sagt kul att man har börjat sända matcher på sin hemsida, men sändningen höll nybörjarnivå. Det var helt enkelt långt ifrån allsvensk klass.
Huvudkameran var alldeles för utzoomad, vilket gjorde det näst intill omöjligt att se vad som hände i målområdena. Och närbildskameran var placerad på marknivå, med följden att händelser ofta skymdes av ryggar.
Dessutom var kommentatorerna rätt dåligt pålästa. Vi som ser sådana här sändningar är oftast väl insatta och hör direkt när inte kommentatorerna vet vad de pratar om.
Egentligen tycker jag att supercupen är totalt ointressant, för det är en titel väldigt få bryr sig om. Men för att i grunden vara totalt ointressant är kvällens möte mellan Rosengård och Linköping rätt intressant.
Titeln är alltså ganska ointressant, men det här att vi får ett prestigemöte mellan vinnarna av damallsvenskan och svenska cupen under försäsongen är ju trots allt en höjdare, som gör att supercupen kommer att bli saknad framöver. Dagens match är ju den sista supercupen, det är avspark 19.00 och du ser matchen här.
Det är för övrigt bra att förbundet sänder matchen på webben, det är något jag efterfrågat länge. Kul att det börjar hända saker här. Hoppas att det här bara är början och att vi framöver även kommer att få se ungdomslandskamper på svenskfotboll.se.
Men, och det är ett stort men, det är förstås både tråkigt och illavarslande att inte förbundet lyckats sälja in prestigematchen till någon tv-kanal. Jag läste för ett tag sedan hur EFD:s generalsekreterare Linda Wijkström till damfotboll.com förklarade att det är väl dokumenterat att det mediala intresset för damallsvenskan ökar.
Trots det har förbundet inte lyckats få in supercupen i någon tv-kanal ett år när massor av träningsmatcher inför herrallsvenskan sänds. Trots det har EFD inte lyckats sälja in damallsvenskan till någon tv-kanal. Det är som sagt illavarslande.
Nog om det. Tillbaka till kvällens match. Den är intressant inte minst för att:
1) I kväll får Rosengård en riktig värdemätare på var man står inför kvartsfinalerna i Champions League.
2) I kväll får Linköping en riktigt värdemätare på hur man ligger mot den damallsvenska storfavoriten.
3) I kväll får vi som längtar till seriestart se en riktigt prestigematch mellan Sveriges två bästa lag. Ja, jag vet att både Eskilstuna och Piteå kom före Linköping i damallsvenskan i fjol, men det hindrar inte att jag är rätt övertygad om att det här för tillfället är de två bästa lagen i vårt land.
Lieke Martens
Både Eskilstuna och Piteå har ju tappat flera viktiga spelare, medan det känns som att både Rosengård och Linköping har ett starkare lag i vår än de var under hösten i fjol. För Rosengårds del handlar det framför allt om prestigevärvningar som Erin McLeod, Gaelle Enganamouit och Lieke Martens, medan det för Linköpings del handlar om att unga spelare blivit lite äldre och rutinerade. För jag tror att LFC är bättre än i fjol trots att Charlotte Rohlin har slutat och tänkta ersättaren Alexandra Lindbergredan har lämnat.
Alexandra Lindberg
Det mest intressanta på kort sikt är naturligtvis Rosengårds form. Det är ju bara en vecka tills Frankfurt kommer till Malmö IP och Malmölaget har haft massor av skador under våren. Man har ju fått låna in Sofia Lundgren och Katrin Schmidt på korttidskontrakt för att gardera upp för alla skador.
På spelarfronten är tycker jag att det skall bli extra intressant att se Fridolina Rolfö i kväll. Hon imponerade stort på mig i cupmötet med Göteborg och jag gissar att hon gärna vill visa Pia Sundhage att förbundskaptenen gjorde ett misstag genom att låta den Kungsbackafostrade forwarden, som enda forward i truppen, sitta kvar på bänken/läktaren under hela OS-kvalet.
Startelvorna inför kvällens avgörande OS-kvalmatch är nu presenterade. För svensk del blev det i stora drag den väntade elvan.
Magdalena Ericsson
Det var dock en stor överraskning att Pia Sundhage placerar Magdalena Ericsson på läktaren och låter Elin Rubensson och Jessica Samuelsson inleda som ytterbackar. Jag hade gärna sett Ericsson på planen i kväll, dels för att hon är en riktig vinnarskalle, dels för kvaliteten på fasta situationer. Ericsson har ju nämligen haft mycket hög precision på sina hörnor och inläggsfrisparkar i kvalet.
Nu kommer vi inte att få se Ericssons vänsterfot på planen i dag. Att hon går rakt från startelvan till läktaren är dramatiskt, och personligen tycker jag att det är rätt dumt. Hon har ju inte bara en känslig vänsterfot, hon är även stark i luftrummet och hade kunnat vara en tillgång i slutet av matchen – både vid offensiv och defensiv satsning.
Att Ericsson inte är med innebär att det blir större press på Olivia Schough att slå precisa hörnor i dag. Hittills i kvalet har Schoughs fasta situationer inte varit usla, men de har ändå varit klart sämre än Ericssons. Dags att höja nivån ett snäpp för Schough i kväll alltså.
19.30 på Kanal 5 drar det i gång.
Sveriges elva blir alltså: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough. Möjligen att Rubensson och Samuelsson är placerade på fel kanter.
Nederländerna startar så här: Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Kelly Zeeman, Mandy van den Berg, Dominique Janssen – Anouk Dekker, Danielle van de Donk, Sherida Spitse – Manon Melis, Vivianne Miedema, Shanice van de Sanden.
Texten uppdaterad när jag insåg att Ericsson inte bara var bänkad, utan förpassad till läktaren.
Det är svensk 1–0-ledning i halvtid igen. Mot Norge föll målet tidigt i den första halvleken. I dag fick vi en perfekt avslutning på halvlek nummer ett.
Men nog var väl Caroline Seger offside när hon skarvnickade in ledningsmålet?
Vid bedömning av offside räknas alla de kroppsdelar man får spela med, och utan att ha sett alla vinklar är min känsla att Segers fötter är på mållinjen när Emma Berglund:s boll tar Lisa Dahlqvist på vägen mot målet.
Nu dömde inte domaren dömde för offside, så det är svenskt drömläge inför den andra halvleken.
Nu måste Schweiz ösa på framåt och öppna matchen. Det kommer att öppna för svenska kontringar, något som borde passa vårt snabba tremannaanfall perfekt.
Spelmässigt har inte den första halvleken var speciellt njutbar. Det har varit stängt, chansfattigt och rätt mycket kamp. Jag hade 1–1 i målchanser när målet föll – i båda fallet var läget bättre än avslutet. Vid Lotta Schelin:s friläge blev det ju inte ens ett avslut.
Försvarsmässigt har det känts stabilt för svensk del. Offensivt har hörnorna hela tiden känts farliga – speciellt de från Magdalena Ericsson. Och Schelin tog revansch för friläget genom det fina volleyskottet i ribban som låg bakom ledningsmålet. Den volleyn var värd ett bättre öde.
I och med att Norge samtidigt leder mot Nederländerna med 1–0 är vi nu i ett läge där Sverige tar OS-platsen med kryss på onsdag. Det vore förstås ett otroligt bra utgångsläge.
2011 vann Japan VM-guld. 2012 vann Japan OS-silver. 2015 vann Japan VM-silver.
Det är historia. I nutid är Japan däremot riktigt illa ute. Så illa ute att jag trodde att laget var helt borta efter dagens 2–1-förlust mot Kina. Men det verkar inte vara inbördes möten som gäller i det asiatiska kvalet. För enligt Japan Times har Nadeshiko, som laget kallas, fortfarande chansen.
Efter tre av fem omgångar ser tabellen ut så här:
Australien 14–1 9
Kina 5–2 7
———————-
Nordkorea 3–2 5
Sydkorea 2–4 2
Japan 3–6 1
Vietnam 0–12 0
För att Japan skall kunna bli grupptvåa krävs att alla de här sakerna inträffar:
1) Japan vinner mot Nordkorea och Vietnam.
2) Australien vinner mot Kina och tar poäng av Nordkorea.
3) Sydkorea vinner mot Kina.
4) Vietnam tar poäng mot Sydkorea.
5) Japan tar in sex måls målskillnad på Kina.
Allt det där kommer förstås inte att hända. De två platserna kommer att gå till två av Australien, Kina, Nordkorea och Sydkorea. Australien har förstås bästa läget. För dem räcker det med en poäng mot Nordkorea för att vara helt säkra.
I Japan är inte kritiken mot landslaget nådig. Till Japan Times sa Homare Sawa så här efter två matcher:
”Jag vet att det här låter hårt, men utifrån undrar jag hur många av spelarna som verkligen vill offra sig för att vinna, som verkligen ger allt för laget. Skall jag vara ärlig ser jag inte tillräcklig vilja.”
Klart är att förbundskapten Norio Sasaki har valt att hålla fast vid de spelare som tog VM-guld 2011. Klart är också att det laget har känts allt sämre de senaste åren. Nu har det sannolikt gjort sitt på den största scenen. Till VM 2019 kommer Japan säkerligen komma med ett nytt, ungt och sannolikt mycket starkt lag. Det finns ju nämligen massor av talang i de yngre landslagen.
Här är förresten ett klipp med Australiens tre fina mål mot Japan från i måndags:
Så till det europeiska OS-kvalet. Själv är jag i Mora och bevakar Vasaloppet och är inte ens säker på att jag kommer att kunna se matchen mot Schweiz. Till den verkar Pia Sundhagegöra tre byten från Norgematchen.
Jessica Samuelsson går in för Elin Rubensson. Ett väntat byte eftersom Rubensson nyligen varit skadad och sannolikt inte skulle klara tre matcher på kort tid.
Emma Berglund går in för Nilla Fischer. Även det ett väntat byte, mest eftersom att Sundhage har sagt inför kvalet att inte Fischer fixar tre konstgräsmatcher på åtta dagar.
Josefin Johansson går in för Emilia Appelqvist. Kanske inte väntat att Johansson går in, mer väntat att Appelqvist får vila. Tycker att hon hade det tungt periodvis mot Norge, inte minst med passningsspelet. Hörde att hon fick beröm i tv för sin andra halvlek. Det är möjligt att hon låg bra i positionsspelet, men det var svårt att se på tv.
Totalt sett borde inte de här tre förändringarna påverka slagstyrkan så mycket. Sverige bör ha goda chanser att ta den poäng som behövs för att ha saken i egna händer i den avslutande omgången.
Pia Sundhage:s landslag har vunnit mot ett lag på topp tio.
Pia Sundhages landslag har tagit ett stort steg mot OS i Rio.
Även om jag hade 5–5 i målchanser kändes den svenska segern helt i sin ordning. Norge lutade sig mot ett par individuellt skickliga spelare, medan Sverige hade ett lag.
Det är klart att det tidiga ledningsmålet var otroligt viktigt. Men sådana förtjänar man, och det som imponerade i dag var hur Sverige utnyttjade och spelade på det där ledningsmålet.
De första 25 minuterna av den andra halvleken var hyperstabila – full kontroll. Det var klockren press på bollhållare från forwards samtidigt som mittfält och backar täckte ytor på ett sätt som höll borta Caroline Graham Hansen och Ada Hegerberg från matchbilden. I Norge blev avsaknaden av bra uppspelsfötter hur tydlig som helst.
Den sista kvarten blev det lite nervöst, men så blir det ju alltid när ett lag leder med uddamålet och det som är i underläge spelar ut sin plan B i jakten på en kvittering.
Jag tyckte ändå att Sverige lyckades trycka bort norskorna från de allra farligaste ytorna. Och det var ju när annars utmärkta Hedvig Lindahl:s fumlade med Elise Thorsnes skott som Norge var riktigt nära kvittering. Hegerbergs vänsterskott och Isabell Herlovsen:s inspel var också farliga, men båda gångerna tvingades norskorna bort från målet.
Jag har som bekant i perioder varit mycket kritisk mot Sundhage. Men i dag förtjänar hon beröm. Personligen hade jag alla dagar i veckan bytt in mer bollsäkra Fridolina Rolfö i stället för Pauline Hammarlund, men i övrigt finns det inte mycket att kritisera. Att stärka upp försvaret centralt med Emma Berglund på slutet var exempelvis ett smart drag.
I den andra matchen vann Nederländerna med 4–3 mot Schweiz. Det innebär att mycket talar för att Sverige får en ren gruppfinal mot värdnationen nästa onsdag. Klart är i alla fall att vi kommer att ha kvar chansen till gruppseger till sista omgången.
Personligen känner jag nu att det mycket väl kan gå vägen, och att vårt lag nu är storfavorit till att vinna gruppen. En uppdaterad uppskattning av lagens chanser till OS-spel blir:
Sverige 50 procent
Nederländerna 40 procent
Schweiz 7 procent
Norge 3 procent
I morgon drar startar allvaret för Pia Sundhage:s landslag. Vill det sig illa tar det även i praktiken slut i morgon. Vill det sig väl har vi många fester framför oss under året.
19.30 är det avspark mot Norge och matchen direktsänds av kanal 5. Det är en högst oviss match, även om jag alltså håller Norge som mycket knappa favoriter i det här OS-kvalet. Men skulle jag satsa pengar på själva matchen, skulle jag nog lägga dem på kryss.
Enligt journalister på plats i Rotterdam verkar det till tio elftedelar bli Skottlandselvan som får förtroendet i morgon. Ändringen är att Elin Rubensson går in som högerback i stället för Jessica Samuelsson. Stämmer det är det långt ifrån oväntat, det var ju den elva jag trodde på redan inför Skottlandsmatchen.
Det verkar alltså bli: Hedvig Lindahl – Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Vi får väl hoppas att det här svenska laget inte är så här bräckligt… Det länkade klippet är förresten det mest underhållande jag sett inför matchen, även om jag också gillade SVT:s inslag i dag är Lotta Schelin och Ada Hegerberg fick skicka hälsningar till varandra. Där fanns också lite go glimt.
Apropå tv-inslag är det kul att förbundet försökt sig på lite uppsnack i form av webb-tv. Synd bara att det är så slätstrukna klipp. Pressavdelningen får åka till USA och deras presschef Aaron Heifetz och gå en kurs…
Utöver Sverige–Norge spelar alltså Nederländerna–Schweiz i morgon. Där kom i dag tråkiga nyheter för värdnationen. Lieke Martens och Stefanie van der Gragt är skadade och missar OS-kvalet. De ersätts i truppen av Myrthe Moorrees och Jeslynn Kuijpers.
Framför allt är ju Martens ett blytungt avbräck. Där tappar Nederländerna flera procent i anfallsstyrka. Tråkigt för kvalet, men trots allt bra för Sverige. Våra OS-chanser ökar ju faktiskt när motståndarnas minskar.
Jag kikade in på Valhalla i går för att se cupmötet mellan Göteborg och Linköping. När jag kom dit blev jag lite besviken när jag såg att varken Jessica Samuelsson eller Pernille Harder fanns med i LFC:s trupp.
Men det var också den enda besvikelse jag kände som var kopplad till Linköping. För oj vad laget imponerade. Jag vet inte när jag såg Göteborg bli så överkört på hemmaplan senast. Kanske att jag aldrig sett det.
Det var nämligen klasskillnad. Linköpings spelare var större, starkare och bättre bollspelare. Det kändes lite som ett seniorlag mot ett U20-lag. Och det kunde ha blivit betydligt större siffror än 0–3, även om Göteborg också kunde ha gjort något mål – man skapade faktiskt ett par heta målchanser.
Men ändå, om jag varit Göteborgsledare skulle jag varit bekymrad. Jag såg på klubbens hemsida att tränare Stefan Rehn sa så här efter matchen:
”Jag tror det var bra att få möta ett av de förmodade topplagen redan nu. Nu fick vi lära oss vad som krävs för att mäta oss med de bästa lagen i serien.”
Min tanke när jag lämnade Valhalla var att det krävs förstärkningar i Göteborg om de ens skall kunna drömma om en placering topp tre. Sannolikt behöver man både en rejäl mittback och en stabil innermittfältare – även om behovet på mittfältet känns störst.
Göteborg startade för övrigt så här: Loes Geurts – Maja Göthberg, Beata Kollmats, Freja Hellenberg, Elin Landström – Elin Rubensson, Filippa Curmark, Andrine Hegerberg, Nathalie Persson – Pauline Hammarlund, Sara Lindén.
Man har alltså en ny elva i år igen. När jag kom hem efter matchen roade jag mig med att kolla vilka tio spelare som spelat flest damallsvenska matcher för Göteborg varje år de senaste tre åren. Ingen av de tio från 2013 fanns med i dagens elva, och bara två från 2014 och tre från 2015.
Även om fler finns kvar i truppen kan man ändå konstatera att Göteborg har haft en makalös genomströmning i truppen de senaste 2,5 åren. Nu är det ju februari och mycket kan förändras, men just nu känns det som att årets Göteborgslag kommer att få kämpa för att bli ett lag för övre tabellhalvan.
Om någon förresten är nyfiken på vilka spelare som gjort flest damallsvenska matcher i Göteborg de senaste tre säsongerna finns listan här:
Medan Göteborg flera gånger de senaste åren har försökt bygga om sitt lag från grunden har Linköping haft ganska stor kontinuitet i sin trupp. Och så bra som LFC var i går, så bra har jag aldrig sett dem förr. Det var så stabilt, så kontrollerat.
Om jag inte hade vetat att östgötskorna i omgångar de senaste åren har drabbats av extrem måltorka skulle jag redan nu utropa dem som guldfavoriter. Visst, jag är medveten om att Rosengård har en minst lika stark trupp, men det känns som att Linköping just nu ligger före i lagbygget.
I går satt Renee Slegers, Pernille Harder och Jessica Samuelsson på bänkraden framför mig på läktaren. Ändå var det inte många Göteborgsspelare som hade platsat i Linköpings startelva. Jag hade nog bara tagit med en.
Vad var det då som imponerade så på mig? Framför allt helheten, alltså den defensiva stabiliteten och det faktum att Linköping nästan hela tiden var farligt när man anföll.
Men jag imponerade även av flera individuella spelarinsatser. Inför säsongen hade jag ett stort frågetecken för målvakten Cajsa Andersson. I går imponerade hon på mig. Hon gjorde en makalös räddning på ett närskott från Nathalie Persson vid ställningen 0–1 och hon kom ut bra och avstyrde ytterligare ett par bra Göteborgslägen.
I backlinjen spelade Alexandra Lindberg, Janni Arnth, Magdalena Ericsson och Jonna Andersson. Alla var bra. Bäst var Ericsson – hon var närmast felfri. Jag hade inte sett henne live som mittback förr. Men det jag såg gjorde mig väldigt glad, för gårdagens prestation höll definitivt landslagsnivå. Ericsson spelade sig ur situationerna och hon överglänste Göteborgs landslagsmittback Freja Hellenberg ganska rejält. Hellenberg var förresten ok, men gav mig inga landslagsvibbar.
Mittfältet ägde Claudia Neto. Hon är inte bara en fantastiskt bolltrygg och passningssäker lirare, hon är även en duktig bollvinnare. En klippa helt enkelt. Och faktiskt exakt den spelartyp Göteborg skulle behöva på sitt mittfält.
Utöver Neto spelade Emma Lennartsson och Tove Almqvist på mitten. Almqvist gjorde första målet och är intressant. Stundtals spelar hon i och för sig med väldigt små marginaler och tar på så sätt farliga risker.
Det hindrar inte att jag tycker att hon borde vara väldigt nära Pia Sundhage:s landslag. För Almqvist är en spelare som kan avgöra matcher med sina öppnande passningar. Hon känns som en sådan joker man gärna skulle vilja kunna släppa in från bänken om man hamnat i underläge.
Så till forwardstrion. Där spelade alltid lika stabila Kristine Minde ihop med Stina Blackstenius (ett mål och ett assist) och Fridolina Rolfö. Rolfö, som ser riktigt stark ut den här våren. I går var hon stundtals fullkomligt lysande. Rörlig, bollsäker, stark och smart. Det var bara målen som saknades, hon skapade sig definitivt chanser för att göra både ett, två eller tre.
För mig var Rolfö planens klart bästa forward, även om både Minde och Blackstenius också var bra. I Göteborg visade Pauline Hammarlund klass vid några tillfällen, men tyvärr minns man mest att hon gjorde självmål på hörna (0–2-målet) – även om jag på plats trodde att det var en annan göteborgare som var skyldig…
Och som sagt. Till detta Linköping kan man lägga Slegers, Harder, Samuelsson, Mariann GajhedeKnutsen och Vera Dyatel. Tränare Martin Sjögren kan få angenäma problem framöver om/när alla blir friska.
Jag bytte förresten några ord vardera med Harder och Samuelsson. Harder var spelsugen, men förklarade att hon tvingats vila till följd av en befarad hjärnskakning på fredagens träning. På den träningen gick Samuelsson för fullt för första gången sedan hon fick skadeproblem. Trots det vågade hon inte tro på en plats i OS-kvaltruppen. Samuelsson sa:
”Jag hade nog behövt spela i dag för att komma med.”
Däremot spelade alltså Elin Rubensson för Göteborg. Det syntes att hon var matchovan, men några gånger blixtrade hon till. Framför allt minns man det läckra förarbetet till Nathalie Perssons jättechans. Rubensson byttes ut efter 85 minuter. Det hindrar inte det faktum att hon borde ha övertaget i kampen om den sista backplatsen i Sundhages OS-kvaltrupp.
Pia Sundhage var förresten i Tyskland i går och kollade in Nilla Fischer i Wolfsburgs seriefinal mot Bayern München. Jag hann bara se kortare fragment av matchen, som slutade 1–1. Av det jag såg tyckte jag Fischer såg stabil ut, och hade ett bra passningsspel. Det var en väldigt stängd match.
Den som imponerade mest i offensiven var dock norska Caroline Graham Hansen – hon såg oroväckande kvick och pigg ut. Det var också hon som spelade fram till Tessa Wullaert:s kvittering i 90:e minuten. Se höjdpunkter från matchen här.
En blogg om internationell damfotboll 