Etikettarkiv: Damfotboll

Frågetecknen fanns på mittfältet

Publicerad den av
Svara

Efter inlägg om publik och media är det dags att skriva lite fotboll igen. Jag har ju utlovat ytterligare analyser från lördagens Islandskamp.

Här är de, lagdel för lagdel:

Målvakt:
Kristin Hammarström hade en ganska lugn dag. Island hade sin målchans direkt på avspark. Sedan var det bara sporadiska ingripanden från Göteborgsmålvakten.

Jag tycker om att se att hon står halvvägs ut på egen planhalva när bollen är vid motståndarnas straffområde. Men spontant kände jag inte att hennes spel präglades av den säkerhet hon brukar ha. Det var dock sannolikt inte något som påverkade hennes plats i startelvan. Hammarström känns trots allt gjuten i EM-laget.

Backlinje:
Före paus var det bara Emma Berglund som imponerade på mig. I andra halvlek ägnade sig backarna bara åt anfallsspel – och då är övriga tre som bäst.

Jag satt så jag under den första halvleken hörde hur Pia Sundhage hela tiden ropade på att ytterbackarna Lina Nilsson och Sara Thunebro skulle flytta fram längs sina kanter. Troligen hörde Islands förbundskapten Siggi Eyjolfsson samma sak. Och troligen hade han hört samma sak i Algarve. För det var tydligt hur isländskorna försökte utnyttja våra ytterbackars höga position.
För forwards löpte ut på ytan utanför våra innerbackar, och mittfältarna sökte just de ytorna med sina passningar. Framför allt är vi sårbara på ytan utanför Nilla Fischer, som ju inte är så snabb.

Nu var ett reservbetonat Island inte bra nog att skapa målchanser på nämnda spel – även om det var nära ett par gånger. Men jag gissar att fler kommande motståndare ser samma ömma punkt i det svenska laget, och kommer att sätta vår backlinje på svårare test.

Efter paus orkade inte Island ställa om till kontringar med mer än en eller max två spelare, vilket gjorde backlinjens defensiva uppgifter väldigt enkla. Offensivt skötte sig alla fyra väldigt bra. Jag har redan i ett tidigare inlägg hyllat Berglund svepande crossbollar. Nu gör jag det igen. De var lite av dagens behållning för mig.

Sundhage verkade dock ganska nöjd med backlinjen efteråt. Fast med Charlotte Rohlin på Fischers plats är vi inte lika sårbara vid kontringar…

Mittfält:
Här snackar vi också två vilt skilda halvlekar. Dessutom med två olika uppställningar.

Före paus spelade Marie Hammarström, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Antonia Göransson på mittfältet. De fick sällan spelet att lyfta. Passningskvaliteten var alldeles för dålig från flera olika fötter. Känslan var att hela mittfältet ofta befann sig i ingenmansland. De hann inte upp och understödja forwards, och de var inte med hemåt när Island kontrade. Speluppläggare Seger såg man knappt till alls.

Emmelie Konradsson

Emmelie Konradsson

Efter paus mönstrade Sundhage följande fyra spelare: Emmelie Konradsson, Hammarström, Seger och Göransson. Den uppställningen vann matchen i matchen på knockout. Hammarström hade ett väldigt bra passningsspel, och spelade loss sina kollegor på ett utmärkt sätt – trots att hon efteråt sade sig vara ringrostig i mitten. Följden blev att Seger kunde ta en lite högre position, och koncentrera sig på anfallsspel.

Konradsson gjorde ett fantastiskt bra inhopp. Jag frågade henne efteråt om hon hade instruktioner att löpa in centralt som extra forward. Så var det inte. Men just de löpningarna lyfte det svenska spelet. I första halvleken hade vi ofta bara en eller två spelare i straffområdet. Nu växte den siffran till två eller tre.

Även Olivia Schough fick lite speltid på vänsterkanten. Hon hann väl inte göra något större avtryck på matchen. Fast hon försökte, och kan kanske vara en klockren inhoppare i EM.

Totalt sett blev nog Sundhage lite mindre övertygad om vilket som är hennes EM-mittfält. Dahlkvist är ofta fantastisk mot världslag som USA och Tyskland. Men när vi skall föra spelet kan det vara läge att spela Hammarström centralt. Dessutom stärkte Konradsson sina EM-aktier rejält.

Forwards: När lagen gick in för att värma sig i halvtid så var jag bekymrad för Lotta Schelin. Hon hade haft ett friläge. I övrigt tyckte jag att hon återigen hade hamnat långt ifrån straffområdet alldeles för ofta.
Efter den andra halvleken var jag mycket lugnare. För efter paus höll sig Schelin centralt, och var plötsligt lysande både som framspelare och avslutare.

Jag pratade med henne efteråt om jämförelsen mellan hennes spel i Lyon och i landslaget. Vi var överens om att hon gjorde fler löpningar mot hörnflaggorna i landslaget. Hon ville dock inte jämföra lagen, och tyckte inte bara att det var negativt att hon fick komma runt på kanterna ibland.

Kosovare Asllani var bästa offensiva spelare i det svenska laget, före paus. I den andra halvleken blev det klart mindre fokus på henne. Inte för att hon var dålig, utan för att Schelin var så bra.

Även om Sofia Jakobsson gjorde ett kort, men lovande inhopp känns Schelin/Asllani som det givna svenska forwardsparet för tillfället. Frågetecknet här är att de båda har en dryg månads uppehåll mellan sitt ligaspel och EM. Men det borde inte vara något problem.

Sammanfattningsvis:
Det var en illavarslande första halvlek där vi inte klarade av att skapa chanser mot Island utan fyra bärande spelare. Den följdes av en ganska bra andra halvlek, där vi var så överlägsna som vi borde vara. Förbundskapten Sundhage verkar ju ha klart sin EM-elva. Fast när hon lämnade Växjö var det nog med lite funderingar kring formeringen av mittfältet.

Hur synd är det om Jitex?

Publicerad den av
10
Spontant spelarmöte i Jitex.

Spontant spelarmöte i Jitex.

Gårdagens snackis i Damfotbollssverige var att Jitex fått beskedet från Mölndals kommun att man inte kommer att kunna spela på sin ordinarie hemmaplan under hela våren i damallsvenskan.

Genast kom det mängder av ”tycka-synd-om-artiklar”, och började alla fördöma Mölndals kommun.

Själv är jag väldigt kluven i frågan. Visst tycker jag också synd om Jitex, som blivit lovade att ha sina arena klar till seriestart. Det är självklart jobbigt för en mindre klubb i en storstadsregion att hävda sig. Förhoppningsvis kan gårdagens och dagens skriverier ge lite sympati, och hjälpa klubben på sikt.

Men samtidigt som jag tycker synd om klubben så tycker jag att de delvis får skylla sig själva. För jag tycker inte att det är självklart att kommunerna skall uppfylla de nya arenakrav som klubbarna varit med och jobbat fram genom EFD, och som beslutats av Svenska Fotbollförbundets representantskap.

Jag skrev om frågan här. Och mina åsikter i frågan kvarstår.

Jag verkar i en klubb som har herrfotboll i division sex och damfotboll i division fyra. Tänk om vi klubbar i respektive serie gick in och hittade på egna regler för arenor och arrangemang, och sedan gick till kommunen och krävde att de skulle fixa allt åt oss.

Då skulle garanterat kommunen bara skratta åt oss, och förklara att vi själva fick betala för våra orimliga krav.

Lagen i allsvenskan, superettan och damallsvenskan har lite mer pondus i sina påtryckningar. Men det rimliga hade förstås varit att klubbarna själva betalar för de uppfräschningar av arenorna som de själva beslutar om.

Ännu värre tycker jag att det är när klubbar på ruinens brant kommer till kommunerna och hoppas på räddning, som Kif Örebro gjorde i fjol. Och i viss mån även LdB FC Malmö.

Visst hade det varit fantastiskt för alla småtjejer här i Borås att ha ett damallsvenskt Dalsjöfors att sikta mot. Men jag har väldigt svårt att klandra Borås kommun för att de inte gick in och räddade den vanskötta klubben.

Tillagt i efterhand: Här är en artikel från Piteå-Tidningen som beskriver hur dyra de nya arenakraven kan vara för kommunerna. Och här en uppföljning om att Piteå kommun satsar tio miljoner kronor för att tillmötesgå kraven.
Här är en artikel från Kristianstads-Bladet om att kostnaden i Kristianstad för de nya kraven kan hamna på upp mot 100 miljoner kronor.

Tillagt i efterhand 2: Här är en artikel från Göteborgs-Tidningen om arenabygget i Mölndal. Här reagerar jag på att Jitex ger kommunen skulden för en eventuell nedläggning, och inte förbundet.

Nya backar till Tyresö i sommar?

Publicerad den av
Svara

Jag hade fel i mitt inlägg om supercupen. Transferfönstret stängde inte vid månadsskiftet, utan natten mot i dag. Antar att det hade något med påsken att göra.

Därmed hann Tyresö få in ytterligare en forward – precis som de tänkt sig. Att det skulle bli spanska landslagsspelaren Jennifer Hermoso Fuentes från Rayo Vallecano var ingen skräll. Inte alls.

Det verkar inte som att någon annan klubb tog chansen att värva i sista stund. Men säker känner jag mig ännu inte. För när fönstret stängde i somras höll vissa klubbar inne på sina nyheter ett par dagar. Så kanske kan det dyka upp några nyheter även de närmaste dagarna. Kanske till och med på nästa veckas upptaktsträff.

Tillbaka till Tyresö. Klubben hade tydligen som mål att vinna allt de ställer upp i under året. Det målet är redan kört. För man hade bara möjligheten till två titlar, och supercupen vann ju Göteborg. Svenska cupen läggs ju om, och färdigspelas nästa år.

Jag noterade att Göteborgs seger i måndags av vissa experter togs som en signal om att fler lag än Tyresö och Malmö kommer att kunna utmana om SM-guldet i år. Det tror inte jag. Jag tror att serien precis som i fjol kommer att delas upp i tre eller möjligen fyra skikt. Och det översta kommer bara bestå av just Tyresö och Malmö. Mer om det i ett senare inlägg.

Ett av Tyresös mål är ju att utmana Lyon i Champions League 2013/14. För att klara det tror jag att man måste värva en eller två mittbackar av världsklass under sommaren. För tittar man på Tyresös trupp håller mittfält och forwards riktigt hög klass. Men även om backlinjen med svenska mått också är bra, så ligger även nivån på mittförsvaret en bra bit ifrån världsklass.

Och en backlinje av världsklass är en förutsättning för framgångar i Champions League. Det fick Malmö nyss bittert erfara.

Så om Tyresö verkligen på allvar tänker utmana om segern i Champions League måste de nog spetsa truppen ytterligare i sommar. För eventuella värvningar i januari eller februari lär man inte hinna spela in till kvartsfinalspelet i mars nästa år.

Tuff påsksmäll för Göransson

Publicerad den av
Svara

Ojämna Bayern München ställde till med en påsksmäll i Frauen-Bundesliga. Hemma mot topplaget Turbine Potsdam gjorde Lena Lotzen båda målen när Bayern vann – och gav Wolfsburg riktigt guldläge.

För Antonia Göransson var det en dålig dag. Inte nog med att hon lämnade München som förlorare, hon blev även utbytt i mitten av den andra halvleken.

Jag såg den andra halvleken på DFB-tv, och kunde konstatera att München fick en drömstart på halvleken då Patricia Hanebeck efter bara 30 sekunder missade en rensning i eget straffområde, så att bollen via Alex Singer hamnade hos en helt fri Lena Lotzen.
Den tyska landslagsforwarden gjorde inget misstag. Och när hon även smällde in en vänster från distans till 2–0 i den 72:a minuten så avgjordes matchen helt. Höjdpunkter ser du här.

I och med dagens resultat leder nu Wolfsburg ligan med fyra poängs marginal till både Potsdam och Frankfurt. Det som gör att det trots allt kan bli en rafflande guldstrid är att ledarlaget har kvar båda huvudkonkurrenterna på bortaplan. Wolfsburg skall till Frankfurt den 28 april och till Potsdam den 5 maj.

* I Italien gjorde Maria Karlsson sitt tredje mål i årets ligaspel. Bardolino Verona fick dock bara 1–1 borta mot Mozzanica. Nu påverkar det inte jättemycket, då säsongen ju redan är körd sedan tidigare för Bardolino.
Trots att tvåan Tavagnacco också bara spelade 1–1, borta mot Napoli, så är Verona tolv poäng bakom Tavagnacco med fyra omgångar kvar – vilket innebär att Champions League knappt längre är teoretiskt möjligt.

* I Frankrike vann PSG med 3–0 mot Yzeure Allier efter mål av amerikanskorna Tobin Heath och Lindsey Horan samt av Sabrina Delannoy. Det innebär att Kosovare Asllani:s lag nu är fyra poäng bakom Lyon. Dock har serieledarna två matcher mindre spelade, och vinner man två av de fem sista matcherna är ligatiteln säkrad.
Den första av de två nödvändiga segrarna kan tas redan i morgon, då man ställs mot trean Montpellier på bortaplan.

* På svensk mark är måndagens supercupfinal mellan Tyresö och Göteborg helgens höjdpunkt. Då ställs Christen Press för första gången mot sin gamla klubb. Samma dag spelar även Piteå mot Umeå. I övrigt känns det lite som en mellanhelg på svensk mark.

Vad menar Sundhage egentligen?

Publicerad den av
10

Malmö och Göteborg föll med totalt 12–1 i fyra möten med Lyon och Juvisy i Champions League.

Efteråt började diskussionerna om vad som är fel i svensk damfotboll. På twitter har det redan bland annat diskuterat omläggning till höst/vår. Det känns inte som något bra förslag. I varje fall inte för att få bättre resultat i Champions League.

För Danmark som spelar höst/vår tvingas ändå ha tre månaders uppehåll från slutet av november till slutet av mars. Deras liga var inte heller i gång när de första Champions League-kvartsfinalerna spelades – de hade premiär förra helgen.

Tyskland som har kortare uppehåll än Danmark har i stället haft mängder med uppskjutna matcher i vinter, till följd av frusna planer.

En förutsättning för att vi ens skall ha en chans att kunna spela höst/vår måste vi ha uppvärmda konstgräsplaner på samtliga arenor.

Och vad skulle alla vintermatcher få för effekt på redan dåliga publiksiffror? Knappast någon positiv i alla fall.

En annan fråga som väckts är den om alla utländska spelare i serien. Det var Pia Sundhage som tog upp den till Sydsvenskan. Hon säger:

”Inget ont om Lotta Schelin, men jag har alltså henne och tre svenska försvarare att titta på när ett svenskt lag spelar i Champions League.”

Och:

”För fem–sex år sedan var det annorlunda i allsvenskan. Inte la svenska lag större delen av budgeten på utländska spelare då. När Umeå gjorde resultat och vann Champions League var det kanske med tre–fyra utländska spelare.”

Ni som följer den här bloggen vet att jag ser de internationella inslagen i damallsvenskan som något positivt. Senast skrev jag om det här.

Jag anser alltså att 60–70 utländska förstärkningar är en förutsättning för att vi skall kunna ha en slagkraftig damallsvenska. Sundhage nämner att det var bättre för fem–sex år sedan. Men var det verkligen det?

Jag gick ytterligare ett år tillbaka, till 2006. Då vann Umeå damallsvenskan utan förlust. På 22 omgångar vann vårt dåvarande storlag 21 matcher, och kryssade i en. Målskillnaden blev 74–11, och marginalen ner till tabelltvåan blev till slut förkrossande 21 poäng.

Under den damallsvenska säsongen använde Umeå sex utländska spelare, nämligen:

* Marta, Brasilien
* Elaine, Brasilien
* Lise Klaveness, Norge
* June Pedersen, Norge
* Sanna Valkonen, Finland
* Anne Mäkinen, Finland

Totalt får jag det till att 41 utländska spelare spelade i damallsvenskan 2006. Samtidigt noteras att samtliga de 32 spelare som gjorde A-landskamper för Sverige det året tillhörde svenska klubbar. Samma sak för samtliga de 30 U21-spelarna.

I nuläget innehåller damallsvenskan 66 utländska spelare. Å andra sidan har vi 15 utlandsproffs. Sedan dess är det alltså ett tiotal svenska spelare som ”förlorat” sin speltid.

Då 2006 minns jag att debatten i ganska stor utsträckning handlade om att minska ner antalet damallsvenska lag till åtta eller tio. Det var helt enkelt för stor skillnad mellan topp och botten.
Hade de förslagen gått igenom hade ännu färre svenska spelare fått speltid i damallsvenskan.

Och jag har svårt att se att det bara varit negativt för det svenska landslaget att spelare som Lotta Schelin, Antonia Göransson, Sara Thunebro, Sofia Jakobsson med fler har fått komma utomlands, och skaffa sig erfarenhet.

Som jag ser det går det inte både ha kakan, och äta den. Vi kan alltså inte ha en serie med rakt igenom svenska spelare, och tro att våra lag skall hålla högsta världsklass. Skall damallsvenskan kunna ligga kvar på topp sex av världens ligor så måste vi krydda med utlänningar.

Vad Sundhage är ute och fiskar efter förstår jag inte. Vill hon inte att hennes landslagsspelare skall få kämpa för sin speltid? Faktum är att jag tycker att flera av landslagsspelarna känns väl bekväma när man ser dem spela. Och att de borde tvingas träna hårdare än de gör.

När man tittade på hur Lyon agerade i går blev man däremot glad. Man hade vunnit med 5–0 hemma, och skulle bara åka till Malmö och säkra totalsegern. Trots det fuskade inte spelarna en millimeter i hemjobbet.
Varje gång Malmö ställde om till anfallsspel såg nio franska utespelare till att omgående hamna på försvarssida. Det fanns inga tendenser till bekvämlighet där. Bara Lotta Schelin låg kvar på mitten. Av sådan proffsighet byggs ett vinnande lag.

Med vass konkurrens i de damallsvenska klubbarna lär proffsigheten öka även här.

Dessutom är det väl så att Svenska Fotbollförbundet redan har hårdare regler än det Europeiska. För i damallsvenskan måste hälften av spelarna i varje matchtrupp vara svenska. I det europeiska cupspelet måste en tredjedel (sex av arton) av spelarna i varje matchtrupp vara inhemsk.

Hårdare än så tycker jag inte vi kan vara. För reglerna om fri rörlighet av arbetskraft mellan olika nationer är ju fantastisk. Att begränsa den mer än vi redan gjort känns nästan som ett slags rasism. Eller hur?

Schelin – en gåta för Sundhage

Publicerad den av
2
Lotta Schelin

Lotta Schelin

Inför 5–0-segern nere i Frankrike konstaterade Lotta Schelin i den här artikeln att Lyon är bättre än landslaget. Faktum är att Lyon kanske till och med är bättre än alla landslag, och således världens bästa lag alla kategorier.

För har man råd att hålla spelare som Megan Rapinoe på bänken – då har man ett väldigt starkt lag. Och det centrala mittfältet med Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib är tveklöst starkare än USA:s. Men djupdykningen i det här ämnet får jag nog återkomma till. Det här inlägget skall nämligen handla om det svenska landslaget.

Storstjärna i Lyon är ju nämligen nämnda Lotta Schelin. Hon skiner ofta i sin franska klubbdress, och öser in mål. Däremot skiner hon tyvärr väldigt sällan i den svenska landslagsdräkten.

Efter dagens match pratade Schelin, Pia Sundhage och Malin Swedberg om ämnet i Tv4sport. Swedberg konstaterade helt riktigt att Schelin fungerar bättre i Lyon än i landslaget.

Sundhage svarade nyktert att landslaget inte har de spelartyper som krävs för att spela Lyons 4-2-3-1-system. Thomas Dennerby försökte ju med det i fjol, men efter OS gnällde till och med Schelin på spelsystemet.

Problemet är snarare att Schelin inte klarar av att ställa om från Lyons tekniska spel till landslagets mer fysiska. Kortfattat kan man säga att hon får bollen längs marken i klubblaget, och i luften i landslaget.

Och medan Schelin håller högsta världsklass när hon får bollen på marken, och kan komma rättvänd mot en backlinje, så är hon högst medelmåttig i luftrummet. Att hitta lösningarna som gör att Schelin får rätt bollar är en av de viktigaste gåtorna att lösa för Sundhage inför EM.

Som en parentes pratade Schelin också lite om sin tränare Patrice Lair i Tv4sport. Hon konstaterade att han gjort att alla spelare blivit rakt igenom professionella. Det är slut med lattjandet på träningar.

Den saken var inte svår att se i dag. Spelare som är proffsiga i allt de gör på träning blir även proffsiga i matcher. Jag tror att det finns rätt mycket att göra på den här fronten även i rätt många svenska klubbar.

Lyon är i en klass för sig

Publicerad den av
1

Jag har just återigen njutit av 90 minuters uppvisning av världens bästa lag. Med uppvisning menar jag inte att de bjudit på det man brukar kalla uppvisningsfotboll – inte alls.

Lyon bjöd på 2×90 minuters helgjuten fotboll i kvartsfinalmötet med LdB FC Malmö. Totalt 8–0 i dubbelmötet säger väl allt. De som hävdar att Malmö hängde med bra i början av matcherna har inte gått alla kurser i fotbollsutbildningen. De första tio minuterna var det i och för sig bra fart på hemmalaget, men Lyon var aldrig pressat.

Mot de allra flesta motstånd hade en sådan Malmöperiod resulterat i något eller några mål. Men vad många inte tänker på är att Lyon inte bara är högklassiga i offensiven – världens bästa lag har även ett underbart tätt försvarspel.

Det finns ett sådant lugn, och en sådan kvalitet i allt Lyon gör. Medan Malmö har ett gäng duktiga, offensiva lirare har Lyon tio tvåvägsspelare. Spelare som både har bättre bollbehandling än sina motståndare, och som dessutom gör ett 100-procentigt jobb i defensiven.

Sådant får mig att njuta – även vid matcher utan laddning. Lyon har helt enkelt en kvalitet som ligger på en helt annan nivå än vad våra svenska lag kan visa upp.

För Malmö är det bara att öka träningsdosen. I varje fall om laget tänker ta sig upp på Lyons nivå.

Det är för övrigt lätt att förstå att Lyon gjort att damfotbollen fått ett riktigt lyft i Frankrike. För laget är ju verkligen fantastiskt sevärt.

Och Lotta Schelin är kanske lagets allra största affischnamn. Henne återkommer jag till i ett senare inlägg. Men hon visade hög klass vid 1–0-målet. Megan Rapinoe fick sedan 2–0 som en ren gåva av den ena assisterande domaren. Skottet via ribban var ju nämligen inte nära att vara över mållinjen. Slutligen nickade Wendie Renard in på slutet.

Lyon gjorde lite som de ville. Trots 8–0 till fransyskorna kan Malmö faktiskt vinna damallsvenskan i år – alltså den serie som många här i Sverige i fjol ansåg vara världens bästa. Tränare Jonas Eidevall var just inne på det till Tv4sport:

”Kan vi ha den här arbetsinsatsen kommer vi att bli ruskigt svårslagna i år.”

De orden säger väl allt?

Thunebro till Tyresö

Publicerad den av
4
Sara Thunebro

Sara Thunebro

Dagens nyhet på transfermarknaden är att Sara Thunebro lämnar bänken hos FFC Frankfurt och fortsätter karriären hos svenska mästarinnorna Tyresö FF.

Det är i högsta bra för Thunebro, och för landslaget, eftersom det lär innebära ökad speltid. Hur bra det är för Tyresö återstår att se.
För enligt mitt sätt att se det var laget redan rejält starkt på ytterbacksplats med trion Meghan Klingenberg, Line Röddik Hansen och Annica Svensson. Däremot hade jag gärna sett att de stärkte upp mittförsvaret, där de har sina klart svagaste länkar.

Klart är väl att Thunebro kommer att få spela mer nu. Men frågan är hur Tyresös lag kommer att formeras. Rent spontant tycker jag att Röddik Hansen är en bättre spelare än Thunebro. Men danskan kanske kommer att få spela mittback – som hon gör i landslaget – fram tills Linda Sembrant är återställd från sin korsbandsskada.

Tyresö lär inte vara färdigvärvade ännu. De har ju sökt en till offensiv spelare. Och som bekant har ju Caroline Graham Hansen och Jennifer Hermoso provspelat under vintern.

* Under eftermiddagen har jag sett Wolfsburg bli det tredje laget i semifinal av Champions League. Bortamötet med ryska Rossiyanka var precis som Göteborgs match i går en ganska sömnig historia i över en timme.

Det blev lite roligare i Moskva på slutet, när Rossiyanka var tvungna att flytta fram. Fast det var tyskorna som var det starkare laget – och som gjorde målen. Två blev det, en nick från Conny Pohlers (71:a minuten) och ett härligt skott i krysset från Lena Goessling (88:e).

Därmed kan man redan nu slå fast att semifinalerna kommer att spelas så här: Lyon–Juvisy och Wolfsburg–Arsenal. Det blir alltså redan klart att det blir fransk representation i finalen för fjärde året i rad.

Nilsson börjar komma till insikt

Publicerad den av
Svara

Ett år efter att Torbjörn Nilsson utropade damallsvenskan som världens bästa liga börjar Göteborgstränaren komma till insikt.

Efter att i fjol ha åkt ut mot engelska Arsenal och i år mot franska Juvisy börjar Nilsson inse att han levt i en drömvärld. Till GP säger han:

”Om det här är Frankrikes fjärdelag så… Vi kanske får omvärdera det här att damallsvenskan är världens bästa liga. Övriga Europa kommer ju, och konkurrenssituationen blir svårare och svårare.”

Jag har sett att Nilsson fått kritik för hur Göteborg spelade i går. Nu såg jag inte den första matchen, men jag förstår att GFC blev rejält sårat i djupled där.
Känslan var att Nilsson och hans spelare var väldigt rädda för att låta Juvisy få ligga och kontra. Men att man sett att Juvisy började tröttna lite efter paus nere i Frankrike – och att taktiken var att sätta in stöten den sista halvtimmen.

Det var ett upplägg som kunde ha lett till en semifinal – om Cathrine Dyngvold hade gjort mål på sitt friläge. Jag har således egentligen inte någon större kritik mot taktiken. För känslan var ju nästan hela tiden att Juvisy var det bästa laget.
Det man kan ifrågasätta är valet av att starta med Jessica Landström istället för Dyngvold eller Olivia Schough.

Tillbaka vilken som är världens bästa liga. Många svenskar trodde verkligen att damallsvenskan var det i fjol. Jag minns att förbundsbasen Karl-Erik Nilsson sa så här under den damallsvenska upptaktsträffen i Göteborg:

”Visst är det väl häftigt att kunna säga att vi har världens bästa liga? För i år är det väl inget snack om det?”

Och när jag gick runt på nämnd upptaktsträff och ställde frågan om vilken liga som är bäst i världen fick jag nästan genomgående svaret att den serien har vi här i Sverige. Motiveringen var inte att vi hade de bästa lagen – utan för att damallsvenskan är jämnast. Det visade sig sedan att serien inte var ett dugg jämn – utan att två lag bara stack i väg.

Det bästa klubblaget i världen har vi inte, och det hade vi inte då heller. Det hette, och heter Lyon – om den saken råder ingen tvekan. Jag bedömer det som att det näst bästa laget för tillfället finns i Japan, och heter Inac Kobe Leonessa.

Men det är en bedömning, för det finns ingen bra ranking. På den aktuella Europarankingen leder fortfarande Turbine Potsdam, före Lyon. Men den är på många sätt missvisande, för den bygger bara på Womens Champions League. Det gör att exempelvis Bröndby ligger femma och Umeå tia.

Men efter att Lyon krossade Malmö med 5–0 förra veckan, och att vi nu inte har haft ett enda svenskt lag i semifinal i Champions League på tre raka säsonger börjar alltså de inblandade inse det vissa av oss sett länge. Vi är inte bäst.

Vi har tveklöst en av de bästa ligorna. Men vi har inte den bästa. Våra lag slår ur underläge mot tyskt och franskt motstånd.

Och ursäkten att vi inte är i säsong håller inte som ensam förklaring. Jag är medveten om att det är en fördel att vara i säsong. Men det är ingen förutsättning. För engelska WSL spelas precis som damallsvenskan vår-höst. Trots det går Arsenal minst till semifinal i Champions League varje år.
Och jag tror att WSL nu också är rankad före damallsvenskan – alltså att vi är nere på fjärde plats. Dock lyckas jag inte hitta den officiella ligarankingen. Någon av er kanske kan hjälpa till med en länk.

I kväll skall ju för övrigt Malmö försöka rädda lite av sin ära. Jag har sett att Malmölägret hävdar att den första matchen i Lyon var jämnare än siffrorna visade, och att det inte skiljer så mycket som 5–0 mellan lagen. Sånt är lätt att säga i efterhand.

Tyvärr tycker jag att känslan från start var att Lyon gjorde lite vad de ville. Men visst, om Malmö hade gjort mål på sin första målchans, och fått lite press på Lyon, då kunde det ha blivit en intressant match.

Det mest intressanta i kvällens match är om Malmö kan lyckas med sitt mål att sätta stopp för Lyons 110 matcher långa svit utan förlust under ordinarie tid. Mitt tips är att det inte kommer att lyckas.

Tungt slut för Göteborg

Publicerad den av
Svara

Som vanligt på onsdagar hade jag träning med mitt lag, vilket gjorde att jag inte kunde se Göteborgs match live.

Jag lyckades dock undvika att få veta vad det blev innan jag satte på inspelningen. Nu har jag tittat igenom matchen – och den blev väl inte så kul.

I 60 minuter var den tvärtom dötrist. Så långt spelade Juvisy föredömligt på sin 1–0-seger från Frankrike. Sedan gjorde Torbjörn Nilsson några byten och omstruktureringar, och fick fart på laget.

Jag såg att flera tidningar hade rubriker om att Nilsson bänkar en landslagsspelare. Men mer korrekt är ju att det är Pia Sundhage som har tagit en bänkspelare från Göteborg. För Olivia Schough har ju sällan ingått i Göteborgs startelva.
Men kanske är det dags för det nu. För både Schough och den andra inhopparen, norska Cathrine Dyngvold, kändes klart vassare än startspelaren Jessica Landström.

Riktig fart fick matchen när Yael Averbuch lyfte in Göteborgs 1–0-mål i 65:e minuten. I drygt tio minuter tappade fransyskorna den kontroll de hade haft på tillställningen. Och frispelad av duktiga Johanna Almgren hade Dyngvold kunnat fixa 2–0. Helt ensam med Juvisys ukrainska målvakt Iryna Zvarych stod dock norskan för ett genomuselt avslut.

Och strax efter blev det lite av ödets ironi. Almgren var som sagt väldigt bra – bättre än jag sett på över ett år. Ändå blev hon Göteborgs olycksfågel då hon missade en rensning i 77:e minuten. Efter lite turer hamnade bollen hos inhopparen Camille Catala – som slog in målet som sände Juvisy till semifinal.

Jag tippade ju att Catala skulle avgöra den första matchen. Där fick jag fel. Tyvärr var det ändå den franska landslagsspelaren som avgjorde dubbelmötet.

Skall man vara ärlig så kändes fransyskorna totalt sett bättre än Göteborg. Det var alltså en rättvis seger. För tillfället ligger fransk damfotboll ett snäpp före svensk.

Det lär dröja innan staden Göteborg har ett lag i Womens Champions League igen. För jag tror knappast att årets GFC kommer att slå sig in före Malmö eller Tyresö i årets upplaga av damallsvenskan.

Och frågan är om Göteborg som stad skall ha ett lag på den här nivån. För bara 911 åskådare på en kvartsfinal i Champions League är ju nämligen pinsamt uselt. Och framför allt tråkigt.

Bilder av Göteborg och LSK Kvinner

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har äntligen blivit dags att lägga upp de bilder jag tog från matchen mellan Göteborg och Lilleström (LSK Kvinner) förra helgen.

Jag hade ingen uppdaterad laguppställning från LSK, och känner inte igen så många av spelarna. Därför så vore jag tacksam om ni som känner igen spelarna rättar mig där jag eventuellt skrivit fel namn under någon bild.

Marie Hammarström håller undan för Katri Nokso Koivisto.
Ingrid Moe Wold
Camille Levin kör stoppfinten på Marita Skammelsrud Lund.
Jessica Landström kryper.
Camille Levin
Mari Knudsen nickar i ribban.
Madeleine Giske, Anne Lise Olsen och Brita Hansen.
LSK har trevligt inför andra halvlek.
Jessica Landström och Anita Asante
En LSK-linje
Marit Sandvei utmanar Anna Ahlstrand och Marie Hammarström.
Catrine Johansson och Synne Jensen.
Kristin Hammarström boxar bort bollen.
Yael Averbuch
Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch til 1–2-målet.
Lene Mykjåland i hög fart.
Mari Knudsen har just gjort 2–0 till LSK.
Madeleine Giske (utanför bilden) lyfter in 0–1 över Kristin Hammarström.
Madeleine Giske (längst till höger) jublar över sitt 1–0-mål.
Lilleström firar 1–0-målet.
LSK jublar
Mari Knudsen
Anna Ahlstrand mot Linn-Cecilie Burås.
Jessica Landström fri med Tinja-Riikka Korpela.
Spelarna tackar för matchen. Men Jodie Taylor har hamnat i fel led…
Mari Knudsen
Mari Knudsen
Bilden ljuger. Jodie Taylors lobb är inte på väg in i målet.
Synne Jensen
Ingen skugga skall vila över fotbollen…
Jodie Taylor
Amanda Edgren i duell med Ingrid Moe Wold och Synne Jensen.
Anna Ahlstrand steget före.
Jodie Taylor jagar Ingrid Moe Wold.
Cathrine Dyngvold nickar
Cathrine Dyngvold
Stina Segerström gratulerar Yael Averbuch till 1–2-målet.
Anna Ahlstrand och Synne Jensen
Anna Ahlstrand
LSK jublar efter Mari Knudsens 0–2-mål.
Mari Knudsen jublar
Mari Knudsens skott går in över Kristin Hammarström.
Mari Knudsen på väg att göra 0–2.

Superstjärnorna rasar efter konstgräschocken

Publicerad den av
Svara

Jag kunde inte låta bli att köra en kvällstidningsrubrik på det här inlägget. För även om den är lite hårddragen, så har den ändå bra täckning i verkligheten.

För efter att beskedet kom i går om att stora delar av VM 2015, bland annat finalen, kommer att spelas på konstgräs så kom det ganska snart upprörda inlägg på twitter från flera världsspelare.

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

Först ut var världens bästa spelare 2012, Abby Wambach:

”Männen skulle strejka om de tvingades spela på konstgräs.”

Och:

”Jag tycker att vi skall dra igång en protest mot Fifa, så att de inte låter VM spelas på konstgräs. Vilka är med mig?”

Hon fick omgående svar från Mexikos landslagsspelare Veronica Perez:

”Har du en penna jag kan få låna? #OrdnaGräs”

Någon timme senare var det USA:s bästa spelare 2012, Alex Morgan, som tog upp ämnet:

”En VM-final på konstgräs – vilket skam.”

I natt svensk tid hölls en så kallad #wsoccerchat, alltså ett slags frågestund om damfotboll på twitter, arrangerad av Chicago Red Stars Ella Masar och Göteborgs Yael Averbuch.

Yael Averbuch

Yael Averbuch

Averbuch skrev:

”Jag har fått frågor om att VM skall spelas på konstgräs. Jag är i högsta grad motståndare till det. Män på den nivån hade aldrig spelat på konstgräs.”

Och Masar följde upp med:

”Jag håller helt med Yael om konstgräset. Folk förstår inte hur det förändrar spelet, och påverkar kroppen. Det finns skäl till att de mest fantastiska arenorna i världen har gräs.”

Personligen kan jag tycka att påståendet att män inte skulle kunna tänka sig att spela VM på konstgräs inte är något bra argument i sammanhanget. Män behöver väl inte bilda norm?

Då är förändringen av spelet mer intressant. Men personligen har jag svårt att uppröras av att fotbollen i delar av världen flyttar till ett billigare, och mer lättskött underlag.

Enligt en kommentar från Ove Roos på mitt förra inlägg så fick det svenska landslaget svara på frågor från Fifa om konstgräs i VM i samband med Algarve cup. Och Sverige var positivt. Det förklarar ju också varför inga svenska spelare – i varje fall inte vad jag har sett – har twittrat upprört om VM och konstgräs ännu.

VM-finalen 2015 spelas på konstgräs

Publicerad den av
1

I dag presenterades spelschemat för VM 2015 i Kanada. Och för första gången någonsin kommer en VM-final på seniornivå att spelas på konstgräs.

Finalen kommer att spelas på B.C. Place Stadium i Vancouver, med kapacitet för 55 000 åskådare,  den 5 juli 2015. Och underlaget är alltså konstgräs. Läs mer om det här. Har jag fattat rätt skall fem av de sex arenor som används under VM ha konstgräs.

Hela spelschemat går att ladda ner via en länk i högermarginalen på Fifas officiella VM-sida.

Tankar om Jitex och Mallbacken

Publicerad den av
1
Mallbacken samlas efter matchen.

Mallbacken samlas efter matchen.

Jag har ju utlovat en analys av Jitex och Mallbacken efter att jag var på Krokslättsvallen och såg deras inbördes träningsmatch i lördags. Och nu är det dags för analysen.

Att den har dröjt några dagar har delvis berott på att jag tyckte att det var en svårtolkad match. Där fanns nämligen en del bra saker, men även ganska mycket dåligt. Som bekant slutade det 3–2 till Mallbacken efter 1–1 i paus.

Den spontana känslan var att jag såg två av den kommande damallsvenskans bottenlag. Det känns som att Örebro och Sunnanå är två andra klubbar som riskerar att få slåss för sin existens i den högsta serien. Kanske kan även Vittsjö och Piteå dras ner i den damallsvenska bottendyn.

Jitex–Mallbacken var en konstig match på så sätt att lagens styrkor och svagheter var nästan otäckt lika.

I fjol var båda lagen väldigt starka defensivt sett. Defensiven var det vapen som tog Mallbacken upp från söderettan. De släppte bara in 14 mål på 20 seriematcher och två kvalmatcher.
Och Jitex höll sig kvar i damallsvenskan, mycket för att de var svåra att göra mål på. Bara de fyra topplagen släppte in färre mål än nian Jitex. Då tyckte jag att lagkapten Sofia Karlsson var lysande varje gång jag såg henne.

I lördags var det inga försvarsspelare som lyste. För båda lagen läckte bakåt. Jag anser att ett försvarsspel är dåligt när man släpper till rena frilägen.
Och sådana släppte båda lagen till – flera stycken. Bara i den andra halvleken var det 3–2 i frilägen till Jitex. De gjorde dock bara mål på ett av sina, medan Mallbackens båda ledde till mål. Det andra målet kom nämligen på ett lobbskott efter returen.

Frilägena avslöjade alltså båda lagens defensiva svagheter. Men de visade också på lagens vassaste vapen. Båda heter Mimmi L och är juniorlandslagsspelare, födda under våren 1994. Båda är riktigt snabba, och duktiga på att ta sig fram i djupled. Och båda gjorde mål i lördags.

Sofia Karlsson och Mimmi Larsson.

Sofia Karlsson och Mimmi Larsson.

Mallbackens Mimmi Larsson såg ut att vara stark och riktigt målfarlig. Definitivt en spelare nykomlingarna kan kontra på.
Jitex Mimmi Löfwenius har redan två säsonger i damallsvenskan bakom sig. För två år sedan i Dalsjöfors, i fjol huvudsakligen i Göteborg. Jag förstod redan under året i Borås att det bara är en tidsfråga innan Löfwenius är en damallsvensk toppspelare. Känslan efter lördagens match är att tiden nu är mogen. Hon såg nämligen riktigt vass ut.

Mimmi Löfwenius ligger däckad efter kollission med Katie Fraine

Mimmi Löfwenius ligger däckad efter kollissionen med Katie Fraine

Nu hör det till saken att Löfwenius blev utvisad i matchen, för två gula kort. Jag antar att det andra kortet var för protest. Jitexforwarden och domaren hade nämligen flera irriterade ordväxlingar.
Och jag förstår att Löfwenius var missnöjd med domaren. För denne blundande nämligen för en fullständigt solklar målchansutvisning på Mallbackens målvakt Katie Fraine i den första halvleken. Jag satt 15 meter från situationen. Och visar man inte rött kort för sådana överfall på fria spelare – då kan man sluta döma målchansutvisningar.

Så till lite spelarkritik. Över två gånger Mimmi blev jag väldigt imponerad av Mallbackens innermittfältare Julia Karlenäs. 20-åringen lär vi få se mycket av framöver. Hon är en naturlig ledargestalt på planen. Vill alltid ha bollen, och spelar sig elegant ur situationerna. Karlenäs vann matchen om mittfältet mot Jitex namnkunniga nyförvärv Emma Wilhelmsson.

Sammanfattningsvis så har alltså både Mallbacken och Jitex vassa vapen. Men tätar de inte till försvarsspelet kommer båda lagen att få det tufft i årets seriespel.

Fler bilder från matchen kommer i ett bildspel inom kort.

Är svensk damfotboll naiv?

Publicerad den av
Svara

Sedan gårdagens förluster för Malmö och Göteborg har jag fått ett par genomtänkta kommentarer som i mångt och mycket handlar om den självbild svensk damfotboll på elitnivå målar upp av sig själv – och av sin sport.

Jag vill direkt slå fast att det naturligtvis påverkar gårdagens resultat att den franska ligan är i gång, och att Lyon och Juvisy har hunnit spelat ihop sina lag rejält. Medan Malmö och Göteborg håller på med sina lagbyggen. Matcherna hade kanske sett annorlunda ut om de spelats i maj i stället.

Det hindrar inte att diskussionen om självbilden är intressant. Det är ett ämne som jag på olika sätt avhandlat i många inlägg i den här bloggen.

Bland annat tog jag upp naiv taktik och övertro på damallsvenskans klass i det här inlägget från maj i fjol. Där hävdar en mängd landslagsspelare, och damallsvenska lagkaptener, att damallsvenskan är världens bästa serie. Det trots att damallsvenskan inte har haft något lag som överlevt kvartsfinal i Champions League sedan Umeå spelade semifinal säsongen 2009/10.

Naiviteten har kommit upp flera gånger sedan dess. Inte minst i går, då Malmö visade en sanslös övertro på sin kapacitet när de åkte till Lyon och trodde att man skulle kunna vinna genom att spela precis så som världens bästa lag önskade.

En av de nämnda kommentarerna kommer från Calle. Han skriver bland annat:

”I damallsvenskan verkar naivitet premieras och förespråkare för sporten ”damfotboll” hävdar lika slentrianmässigt som stolt att den är helt befriad från maskning och filmningar. Dessutom får jag ibland anledning att ifrågasätta vissa taktiska beslut när ett damallsvenskt lag skulle gynnas av att dra ner på tempot och bara spela av matchen, istället för att gå för ett tredje mål. Det verkar som att lagen prioriterar andra saker högre än att vinna matchen.”

Jag har samma erfarenhet. 2011 när jag bevakade Dalsjöfors i damallsvenskan inträffade följande: Boråslaget hade inlett serien otroligt svagt, och efter hemmaförlusten med hela 9–0 mot bottenkollegan Jitex bestämde tränare Staffan Thorstensson att något måste göras.
I stället för att få ut och bjuda upp till fotboll började Dalsjöfors spela efter sina resurser – ultradefensivt. De backade hem till strax utanför egen planhalva med åtta–nio spelare, och kontra på snabba Mimmi Löfwenius.

Då blev matcherna jämnare. Man föll bara med 1–0 mot Linköping, och man höll emot rätt länge mot topplagen Umeå, Göteborg och Malmö. Men efter matcherna såg jag att många av spelarna i Dalsjöfors skämdes över hur defensivt de spelade.

Följden blev att tränare Thorstensson fick sparken under sommaruppehållet. Då han hade 2,5 år kvar på sitt kontrakt fick klubben betala dubbla tränarlöner fram till sin konkurs ett år senare. Något som slog väldigt hårt mot klubben.
Man kan faktiskt lite hårddraget säga att Dalsjöfors Goif gick i konkurs för att man inte ville spela taktiskt.

Då trodde jag att skammen över att spela taktiskt var något som bara fanns i Dalsjöfors. När jag börjat följa damfotbollen närmare har jag noterat att det finns på väldigt många ställen.

I det länkade inlägget ovan säger exempelvis Emma Berglund efter 1–5 mot Tyresö följande om vilken målsättning Umeå hade för säsongen:

”Att vi vill spela underhållande fotboll. Och det tycker jag väl att vi gör stundtals.”

Underhållning verkar alltså i många fall vara viktigare än segrar. Det skulle förklara Malmös insats i går. För de bjöd ju upp till dans. Dock blev det inte den takt som det svenska laget hade tänkt sig…

Calle noterar även en ökning av filmningar, maskning och taktiska fuskknep inom internationell damfotboll. Så är det nog. Den som tror att sporten kommer att vara fri från sådant i framtiden lever nog i det blå. Med mer pengar i damfotbollen ökar även vikten av att nå resultat. Och ändamålet helgar tyvärr medlen.

En annan kommentar kommer från Evelina Johansson. Hon konstaterar att en kvartsfinalplats i Champions League ändå är en fullt godkänd insats av svenska lag. Hon skriver:

”Både Malmö och Tyresö värvar offensiva stjärnor på löpande band och pratar om att vinna CL, men den stora skillnaden gentemot Europatoppen är att lagens respektive fyrbackslinje är för svag. Jämför man med Lyon så är inte Tyresö och Malmö långt efter offensivt, men defensivt är det verkligen skilda världar.”

Så är det. Jag har framför allt många gånger huggit på Tyresös brist på defensivt skickliga backar. I damallsvenskan märks inte det så ofta. Men skall vårt mästarlag vinna Champions League nästa vinter så krävs det nog att de även köper in två–tre högklassiga backar.

Inför den här säsongen har jag även ifrågasatt Malmös extremt offensivt balanserade trupp. Lyon ställde samma fråga på planen…

Om jag hade hetat Pia Sundhage i dag hade jag nog haft lätt huvudvärk. För då hade jag ju i går fått se ett minst sagt avslöjande test på internationell nivå av mitt förstaval på högerbacksplatsen och en av mina mittbackar. Och resultat var inte sådant att en förbundskapten bara kan bortse ifrån det.
Nu skall det ju sägas att de inte fick så mycket hjälp av sitt mittfält – eller sin tränare. Men faktum kvarstår, våra landslagsbackar Lina Nilsson och Malin Levenstad blev i går förödmjukade av Lyons anfallare.

Sammanfattningsvis är det läge för ett kortfattat svar på frågan i rubriken. Och det är: Ja, i ganska många fall.