Genomgång av damallsvenskan 2020

I december skall Göteborg och Rosengård spela i Champions League. Och det återstår en omgång av EM-kvalet. Men för de allra flesta svenska elitspelare tog damfotbollsåret 2020 slut den nyss avslutade helgen. Framför allt var det ju slutpunkt för svensk damfotbolls flaggskepp inom klubbfotboll, damallsvenskan.

Därmed är det dags att sammanfatta den här konstiga damallsvenska säsongen. En säsong vi kommer att minnas för att den hade senare start än någon tidigare gång och för att det var tomma läktare.

Jag kommer också att komma ihåg 2020 som den damallsvenska säsongen där jag inte såg en enda match på plats. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal som blandat och gett. Framför allt har kvaliteten på kommentatorerna minst sagt varierat.

Tyvärr är känslan att det har varit fler riktigt usla än riktigt bra. Det är för övrigt en slutsats som inte bara gäller SportbladetPlays kommentatorer, utan även domarna. Något som har irriterat mig med SportbladetPlay är att det ibland gått att se flera matcher samtidigt, och ibland inte.

Den sista omgången var en sådan där det bara gick att se en match, något som var riktigt tråkigt eftersom man helst hade velat ha på alla de tre matcher som påverkade i bottenstriden.

Fast faktum är att jag först hade tänkt att strunta i bottenstriden. I förra veckan var min plan att jag skulle åka och se Göteborgs två sista matcher på plats. Ni som läste inlägget ”Det är i Linköping det händer” redan i fredags såg säkert att det då stod att jag planerade att vara på plats på Linköping Arena dagen efter.

Jag hade ackreditering och var helt inställd på en utflykt till Östergötland. Det var jag fortfarande på matchdagens morgon. Vad var det som stoppade mig?

Det var faktiskt Göteborgsledarna Lasse Svensson och Peter Bronsman som fick mig att se guldmatchen framför datorn.

Lasse Svensson

Jag hade packat in varma kläder i bilen, hade laddat kameran och var redo att åka. Precis innan avfärd mot Linköping tänkte jag dock äta lite brunch. Under tiden jag åt passade jag på att läsa vad Göteborgs-Posten skrev inför den historiska matchen för Kopparbergs Göteborg FC. Det var då ögonen fastnade på avslutningen av den här artikeln. Där stod det:

”Varken Lasse Svensson eller Peter Bronsman kommer åka till Linköping för att se matchen efter Folkhälsomyndigheten och regeringens råd att bara genomföra nödvändiga resor.
– Jag har valt att hålla mig undan så mycket man bara kan. Det gäller att skicka rätt signaler till vår omgivning. Hur gärna man än vill blir det till att följa det på tv istället. Det blir jäkligt nervöst, säger sportchefen Lasse Svensson.”

Till mig skickade Svensson och Bronsmans agerande väldigt tydliga signaler. Jag hade faktiskt helt missat att det förelåg reserestriktioner igen. Men efter att jag kollat att man avråddes från onödiga resor var det lätt att blåsa av min Linköpingstripp.

Svensson och Bronsman har varit drivande i Göteborg FC i 19 respektive 20 år. Om de båda valde att stå över sin klubbs största match någonsin var det liksom självklart för mig att packa ur bilen, avboka min ackreditering och ladda för en lördagseftermiddag framför Sportbladet Play. Det blev även självklart att strunta i att åka ner till Valhalla för dagens avslutande match mellan KGFC och Vittsjö.

Jag bär inte hatt. Men om jag hade gjort det skulle jag definitivt lyft på den för Lasse Svensson och Peter Bronsman. Två föredömen i kampen mot coronapandemin. De är dessutom två duktiga ledare.

Jag hoppas verkligen att de även fått chansen att fira den stora framgång som de båda i högsta grad ligger bakom. För det här blev ju Kopparbergs Göteborgs stora år. För första gången vanns SM-guldet av en klubb från innanför Göteborgs stadsgränser. Jitex är ju från grannkommunen Mölndal…

Men när Göteborg förlorade mot Rosengård med 3–0 i tolfte omgången, och mot Kristianstad med 1–0 i trettonde – då trodde vi nog alla på att Malmöklubben skulle försvara sitt guld.

Med nio omgångar kvar ledde nämligen Rosengård tabellen med tre poängs marginal, plus att man hade en 13 mål bättre målskillnad. Men under seriens avslutning hände något.

Dels reste sig Göteborg och avslutade med åtta segrar och ett kryss. Dels tappade Rosengård rejält med fart, och tog bara 15 av de 27 sista poängen. Därmed vann Göteborg till slut med förkrossande sju poängs marginal.

När SVT:s expertkommentator Markus Johannesson under söndagen gick igenom sin lista över damallsvenskans bästa spelare fastnade han för fyra Göteborgsspelare:

Målvakt: Jennifer Falk
Back: Natalia Kuikka
Mittfältare: Filippa Curmark
Forward: Pauline Hammarlund

Att Falk varit den bästa målvakten känns självklart. Och jag köper Kuikka som seriens bästa back eftersom hon har en stor bredd, och både är duktig som mitt- och ytterback.

Curmark och Hammarlund har båda varit väldigt bra. Men bäst? Nej, det tycker jag inte. Den bästa forwarden anser jag nog trots allt har varit skyttedrottningen Anna Anvegård.

Mittfältet är svårare. Mest för att damallsvenskans bästa spelare – Vilde Bøe Risa – bara har spelat just under hälften av tiden – cirka 950 minuter. Bøe Risa är tveklöst den mittfältare i serien med högst potential. Hon är lysande både som defensiv och offensiv mittfältare. Den där höga potentialen visade hon i början, och i slutet av serien. Däremellan hade hon skadeproblem, vilket är orsaken till att hon inte spelade mer än hon gjorde.

Trots att hon hade begränsad speltid väljer jag ändå Bøe Risa som damallsvenskans bästa mittfältare – och i hård konkurrens med Falk även som seriens bästa spelare alla kategorier.

Inför seriestart såg jag Bøe Risa som Göteborgs viktigaste spelare. Men det faktum att laget blev svenska mästarinnor i stor stil trots att norskan missade halva seriespelet vittnar om att Göteborg hade större bredd på mittfältet än jag först trodde. För som jag ser det vann Göteborg faktiskt SM-guldet på sitt mittfält.

Från Rosengårdshåll hör man likt ett mantra att ”Caroline Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Men som jag ser det är Seger en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i år.

Förra helgen tittade jag först en stund på Chelsea, sedan en stund på Rosengård. Båda lagen mötte motstånd som drog sig tillbaka. Men det var ändå som två olika sporter. Jag noterade en enorm skillnad i bolltempo, framför allt på mittfältet.

Det såg faktiskt ut som att Rosengård spelade i slow motion. Och Caroline Seger var en stor bov i det hela. I Chelsea heter Segers motsvarighet Sophie Ingle. Det är en spelare som är otroligt passningsskicklig och bolltrygg, precis som Seger.

Men medan vår svenska landslagskapten gärna vill hålla i bollen i två, tre eller fyra tillslag använder Ingle nästan aldrig fler än två. Oftast spelar walesiskan på ett tillslag. Det gör att Chelsea flyttar bollen mycket snabbare än Rosengård.

Göteborg är som Chelsea, ett lag som sätter hög fart på bollen. Som jag ser det är det bolltempot som gör Göteborg till svenska mästarinnor. Och därmed är det förstås bristen på bolltempo som gör att det stjärnspäckade Rosengårdslaget bara kom tvåa.

Jag har sett att det från Rosengårdshåll har svingats mot motståndare som backat hem och gått på kontringar. Men det är ju faktiskt en fullständigt självklar taktik mot ett storlag med massor av bromsklossar på mittfältet. Bromsklossar som alla helst vill trampa på bollen i varje anfall.

Faktum är ju att Rosengård till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det krävdes ju faktiskt hjälp från Linköping för att Rosengård skulle ta de stora silvermedaljerna.

Rosengårds säsong bär faktiskt lite av fiaskostämpel. Med den trupp man besitter måste man vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar än man varit. Det blir för övrigt spännande att se om vi får se snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från Rosengårds mittfält nästa år.

Kristianstad kom alltså till slut trea. Laget stod för en fantastisk andra halva av serien. Inför sista omgången ledde man ”hösttabellen,” men förlusten mot Linköping gjorde att Göteborg gick om och att mästarinnorna därmed vann både den första och andra halvan av serien.

För Kristianstad gick guldtåget redan i de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Nästa höst spelar KDFF för första gången i Champions League. Det är första gången turneringen avgörs i sin nya skepnad. En skepnad där de 16 bästa lagen får spela gruppspel.

För de svenska lagen gäller att Göteborg är en kvalomgång ifrån det där gruppspelet. De svenska mästarinnorna går nämligen in i playoff-omgången i det som kallas Champions Path. Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i playoff.

Den svenska tvåan, alltså Rosengård, är också bara en match ifrån gruppspel. De går in i playoff-omgången i den så kallade League Path, där de kan ställas mot alla andra tvåor och treor från Europas alla ligor.

Den svenska trean, Kristianstad, har en lång väg till gruppspel. De går in i den inledande miniturneringen i League Path, där 16 lag skall bli fyra. Klarar de sig förbi miniturneringen väntar playoff-omgången, den där Rosengård går in i turneringen.

Med det lämnar jag Champions League och återgår till damallsvenskan. Faktum är att de tre topplagen är de enda som slutar med plusmålskillnad. Alla andra har alltså negativa siffror när det gäller målen.

På fjärdeplatsen slutade Linköping, som alltså tar medalj med minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar känns både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

Man åkte på två käftsmällar mot Rosengård och Göteborg, annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Det tyckte tydligen inte klubbledningen, för de väljer ju att byta tränare till nästa år.

In kommer Andreé Jeglertz, vilket är en spännande rekrytering. Jeglertz har ju en fin meritlista. Det jag funderar över är om han har byggt lag på det sätt som han kommer att få göra i Linköping. Gissningsvis har han dessutom tappat lite kontakt med vår inhemska damfotboll efter flera år utomlands. Det blir därmed väldigt spännande att se hur han formar sitt LFC.

På femte plats kom Vittsjö, som reste sig efter en riktigt dålig start. Fjolårstrean gjorde en kanonvärvning i australiska Emily Gielnik. Det blir spännande att se om hon stannar i norra Skåne även nästa år. Sexa blev Växjö som svarade för en otroligt imponerande höstspurt efter att Maria Nilsson tog över tränaransvaret själv.

Laget vann sex av de åtta sista matcherna, och stod för en både stark och oväntad klättring som alltså slutade på övre halvan. Det trots att laget gjorde minst mål av alla i serien.

Maria Nilsson

Faktum är att Växjö fortfarande låg på nedflyttningsplats efter 17 omgångar. Sedan vann man fyra matcher och söndagens bortaseger mot Rosengård gjorde alltså att Växjö slutade på den övre halvan.

Tillsammans med Kristianstad och Göteborg måste Växjö räknas som höstens lag. Jag tillhörde som bekant de som länge trodde på Växjö i elitettan nästa år. Men småländskorna hade en oanad höstväxel att lägga i.

Sjua kom Kif Örebro. Laget överraskade positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

Nu lämnar succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Vi får se om efterträdaren lyckas lika fint.

Till slut blev Piteå IF åtta. Laget var med i toppen i början av säsongen, men sjönk sedan som ett sänke genom tabellen.

I förra inlägget skrev jag om att jag vill se 14 lag i damallsvenskan fortast möjligt. Då noterade jag också att både Göteborg och Vittsjö har varit inblandade i nedflyttningsstriden under den senaste fyraårsperioden.

Jag nämnde inte Piteå. Men det är ju anmärkningsvärt att två av de lag som vunnit guld den senaste fyraårsperioden under samma period också varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var det 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i år.

Men Julia Karlernäs räddade Piteå kvar med ett fint distansskott. Karlernäs är en spelare som verkar vara på väg bort från Norrbotten. Känslan är att Piteå kanske måste bygga om sitt lag igen till 2021.

Julia Karlernäs

För andra året i rad räddade Djurgården kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots ny kamp för överlevnad i damallsvenskan var årets Djurgården ett mycket bättre lag än fjolårets.

Framför allt hade man en defensiv stabilitet som inte fanns i fjol. Man släppte bara in 31 mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Det är således offensiven som måste förbättras om laget skall slippa nervös bottenstrid nästa år.

På tionde plats hittar vi årets riktiga bottennapp – Eskilstuna United. De tog bronset i fjol efter en riktigt stark avslutning. Och inför avspark i årets serie tippade majoriteten av alla experter laget på medaljplats även i år. Jag var lite försiktigare, och hade dem just utanför pallen, alltså på femte plats i mitt tips. I slutet av min motivering skrev jag:

”Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.”

Inledningen av serien gav också medaljvibbar. Man noterade kryss mot Göteborg och seger mot Rosengård under de fyra första omgångarna. Men roligare än så blev det inte för Eskilstuna.

Till slut var laget enormt långt ifrån Champions League. Tvärtom var det bara målskillnad (15 mål) som räddade United från elitettan. Eskilstuna United är årets stora fiaskolag. Känslan är ju att det borde kunna bli ganska stora förändringar i klubben till nästa år. Eller?

Under strecket slutade alltså nykomlingarna Umeå och Uppsala. UIK tog 23 poäng och förtjänar att spela i damallsvenskan även nästa år. Laget kom till högsta serien med en spelidé som de vägrade att kompromissa med.

Jag tyckte att laget var rätt naivt i början av serien. Samtidigt är jag full av beundran över att de vågade sätta sådan stark tilltro till sitt passningsorienterade spelsätt. Med tanke på hur fin återväxt det finns i UIK räknar jag med att laget är tillbaka i finrummet snart igen. Kanske redan till 2022.

Efter slutomgången noterade jag att Lisa Dahlkvist kan ha gjort sin sista match. Tråkigt i så fall att den matchen innebar nedflyttning. ”Dala” är ju en stor svensk VM- och OS-hjältinna, och förtjänade ett betydligt roligare avslut på karriären. Om det nu var avslutningen vi såg på Tunavallen i går.

Uppsala hade den trupp som både var överlägset minst namnkunnig och minst meriterad i serien. Därmed var det också rimligt att laget kom sist. Får man bara behålla stommen kan även Uppsala snart vara tillbaka. Laget visade exempelvis fina kvaliteter på fasta situationer, något som kan vara guld värt i elitettan nästa år.

Det var min snabbgenomgång av damallsvenskan 2020. Jag noterar att jag inte lyckades placera ett enda lag på exakt rätt placering i mitt tips inför seriestart. Däremot hade jag bara en placering fel på hela åtta lag, vilket väl ändå är godkänt?

Inte för att det var någon tävling. Men den av er läsare som tippade bäst i våras var signaturen FH, som lyckades få hela fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Umeå åker ut – utöka damallsvenskan nu

Damallsvenskan 2020 är över. Nu väntar sisådär fem månaders väntan på nästa års upplaga. Då är AIK och Hammarby med.

Det är däremot inte Umeå IK och IK Uppsala Fotboll. För första gången sedan elitettan infördes åker båda nykomlingarna ut direkt.

I slutomgången vann Umeå med 1–0 borta mot Eskilstuna. Trots att segermålet kom på frispark från Eva Nyström i femte minuten var aldrig västerbottningarna över nedflyttningsstrecket den här söndagen.

Djurgården fick nämligen en ännu bättre start hemma mot Uppsala. Stockholmarna gjorde ett snyggt ledningsmål minuten innan Nyströms frisparksmål. På ett fint inlägg från Olivia Schough kom fjolåret UIK-spelare Rachel Bloznalis flygande och språngskallade in det otroligt viktiga ledningsmål som Djurgården behövde.

1–0 är ju dock ingen stabil ledning, utan Djurgården behövde ett mål till för att få arbetsro. Det målet kom från Linda Motlhalo med ungefär en kvart kvar. I Örebro vann Piteå med 1–0 efter ett snyggt segermål från Julia Karlernäs.

Piteå och Djurgården räddar sig kvar i sista omgången, medan Umeå åkte ur på 23 poäng.

Bara två lag har tidigare åkt ut med högre poängskörd. För två år sedan åkte Hammarby ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Det är högsta poäng något lag som åkt ur damallsvenskan noterat.

Tvåa på listan är Öxabäck/Mark som 1998 tog 24 poäng och hade målskillnaden –14, och åkte ur. Öxabäcks nedflyttning skedde under de sju år (1995–2001) som tre lag flyttades ner. Öxabäck var för övrigt det enda lag som åkte ut på 20 poäng eller fler under den perioden.

Utöver Hammarby 2018, Öxabäck/Mark 1998 och Umeå IK 2020 är Mallbacken 1990 det enda lag som åkt ur damallsvenskan trots att de nått upp i 20 poäng. De hade 20 poäng och –28 i målskillnad.

I övrigt har tre lag åkt ur på 19 poäng: Kvarnsveden 2017, Djurgården 2012 och Bälinge 2004. Och två lag har åkt ur med 18 poäng: Hammarby 2015 och Trollhättans IF 1989. De senare tog i och för sig bara 14 poäng i tvåpoängssystem, men hade haft 18 om man fått tre poäng vid seger aktuellt år.

De senaste fyra åren har alltså tre lag som tagit 19 poäng eller fler åkt ut. Trenden är alltså att det blivit allt jämnare på damallsvenskans undre tabellhalva på senare år – samt att väldigt bra lag har åkt ut.

I skrivande stund står Olivia Schough i SVT och säger så här om UIK:

”Jag tycker att Umeå skall vara i allsvenskan. Och de har gjort det bra i år. Jag tycker att det känns konstigt att de skall åka ur.”

Jag håller med. Jag tycker också att det bör finnas plats för UIK i damallsvenskan. Så det är dags att återupprepa ett gammalt kärt mantra: Utöka damallsvenskan nu.

Utöver att det under de senaste fyra åren har krävts rekordhög poängskörd för att hålla sig kvar så bör man ju påminna sig om att lag som Göteborg och Vittsjö varit rejält inblandade i nedflyttningsstrider under den här fyraårsperioden.

Det är alltså inte längre några jätteavstånd mellan den undre och den övre halvan i vår högsta serie. Se bara på söndagens resultat, där Växjö – som länge såg ut som ett nedflyttningslag – åkte ner till Malmö och besegrade Rosengård med 1–0. Ett Rosengård som hade andraplatsen att spela för.

Med 45 minuter kvar av säsongen var för övrigt Malmöklubben nere på tredjeplatsen. Men Linköpings Rachel Hill ordnade det stora silvret till Rosengård genom att göra två mål i Kristianstad.

Jag tycker alltså att man skall utöka damallsvenskan – och att man skall göra det fortast möjligt. Som jag ser det kan man ha 14 lag i högsta serien redan till 2022. Men faktum är att jag till och med tror att det skulle kunna gå att ha 16 lag i damallsvenskan inom bara några år. Det är ju alltfler klubbar som satsar på dam- och flickfotboll. Och ju fler lag i damallsvenskan, desto fler unga talanger kan skolas in i elitfotbollen.

Jag ser även förändringen till fem byten som positiv. Jag hoppas att det kommer att kunna leva kvar framöver. Det är ju nämligen också något som ökar möjligheten till speltid för unga talanger.

 

Dubbel bottendramatik – och ny korsbandsskada

Mitt i november bjuds vi på bottendramatik i dagarna två. I dag har vi fått veta vilka lag som åker ur elitettan.

Inför avspark var det fyra lag som kämpade om två platser i nästa års serie. De fyra var Älvsjö AIK, Lidköpings FK, Kvarnsvedens IK och Sandvikens IF. De låg i nämnd ordning med fallande poäng, 22, 21, 20 respektive 19.

En intressant detalj var att de fyra indragna lagen mötte de fyra som låg högst i tabellen. Man hade alltså ungefär jämbördigt motstånd.

Det blev en spännande lördagseftermiddag. Från start var det alltså Kvarnsveden och Sandviken som låg under strecket.

Men efter tio minuter tog Borlängeklubben ledningen borta mot IFK Kalmar. De var det Sandviken och Lidköping som befann sig på nedflyttningsplats.

Men Lidköping var bara under strecket i tre minuter. I den 13:e gjorde nämligen Hammarbys Emma Jansson 1–0 mot Älvsjö. Därmed var det Älvsjö och Sandviken som var nedflyttningslag i en stund.

Den stunden varade fram till minut 27, då Mimmi Asperot ur misstänkt offsideposition kvitterade till 1–1 för IFK Kalmar mot Kvarnsveden. Då var vi tillbaka i startläget – alltså Sandviken och Kvarnsveden under strecket.

De båda lagen blev kvar på bottenplatserna – och de spelar 2021 i division I. Spänningen höll dock i sig länge. I och med att Rosa Kafaji gav AIK ledningen mot Lidköping i första halvlekens slutminut var Sandviken bara ett mål från att kliva upp på fast mark.

Den situationen hade man ända fram till minut 79, då Rebekha O’Brian gav Morön ledningen på Jernvallen – och därmed sparkade ner Sandviken i division I. Två minuter tidigare hade Kalmars inhoppare Ofelia Medhammar via ribban gjort 3–1 till småländskorna och sänkt Kvarnsvedens hopp om nytt elitettankontrakt.

AIK:s seger i Lidköping innebär att Gnaget vinner serien och sätter poängrekord i elitettan med hela 72 av maximala 78 poäng. Det är verkligen otroligt imponerande. Hammarby slutar på 66 poäng, vilket också är väldigt imponerande. Det är här läge att återigen gratulera de båda Stockholmsklubbarna till fina säsonger – och avancemang till damallsvenskan.

Trean Morön slutade på 55 poäng – samma summa som Uppsala gick till damallsvenskan på i fjol. Även om jag tippade Morön så högt som femma får väl Skelleftelaget räknas till årets skrällgäng? För vem trodde att de skulle hänga med i toppstriden så länge som de gjorde?

Fyran Kalmar var däremot en besvikelse. Jag trodde de skulle ha potential att ta en damallsvensk plats. Men Kalmar var tidigt borta ur diskussionen. De har för övrigt redan bytt tränare inför nästa år. Det var redan klart att Joakim Lindén Johansson inte skulle fortsätta, men ha fick lämna redan inför dagens match. Nästa år tränas IFK Kalmar av norrmannen Frank Berntsen.

Femma kom Mallbacken, vilket känns som en logisk placering. Laget har en stark trupp, men var hårt skadedrabbat i seriens inledning.

På den övre halvan fick vi till slut också två nykomlingar. Jitex blev sexa och Alingsås kom sjua. Jag trodde just att de båda västsvenska nykomlingarna skulle vara de två starkaste av de sex nya lag vi hade i serien. De kom dock några placeringar högre än jag hade tippat.

Åtta och nia kom BP och Bollstanäs. Båda hade betryggande marginal ner till bottenlagen. BP skuggade länge topplagen, men orkade inte hålla farten i seriespurten.

Sedan är vi alltså nere där vi började – i nedflyttningsstriden. Till slut förlorade alla de fyra lag som låg kring strecket sina matcher i dag. Det innebar som jag redan berättat att Älvsjö AIK och Lidköping klarade sig på bekostnad av Kvarnsveden och Sandviken.

Älvsjös förnyade kontrakt ser jag som en positiv överraskning. Däremot är Lidköping och Kvarnsveden årets två riktiga flopplag. I fjol tog de 39 respektive 36 poäng. I år nådde de bara just över hälften, 21 respektive 20. Lidköping klarade sig dock kvar, medan Kvarnsveden får börja om i division I.

Att Sandviken och Sunnanå skulle åka ut var helt enligt förhandstipsen. Båda lagen kom in sent i serien, och hade inte riktiga möjligheter att bygga lag och ekonomi för elitettan. Dock starkt av Sandviken att ha kvar hoppet om nytt kontrakt in i seriens allra sista 15 minuter.

Därmed är elitettan 2020 slut. Nästa år ansluter Borgeby, Sundsvalls DFF, IFK Norrköping, IK Uppsala Fotboll och ytterligare ett lag till serien.

Vilket det laget blir får vi veta i morgon när damallsvenskan avgörs. Det står mellan Piteå, Djurgården och Umeå. Rent teoretiskt kan även Eskilstuna åka ut. Men det är som sagt rent teoretiskt. Skulle jag sätta odds på de inblandade lagens chanser att hålla sig kvar blir de oddsen:

Eskilstuna United – 99,999 procent
Piteå IF – 90 procent
Djurgårdens IF – 90 procent
Umeå IK – 20 procent

8) Eskilstuna har 23 poäng och –3 i målskillnad. De spelar hemma mot Umeå och säkrar kontraktet på egen hand om de tar poäng, eller förlorar med åtta måls marginal eller mindre. För att Eskilstuna skall åka ut krävs att de förlorar med nio mål eller mer, samtidigt som både Piteå och Djurgården vinner sina matcher.

9) Piteå har 22 poäng och –13 i målskillnad. De spelar borta mot Kif Örebro, och allt mesta talar för att det räcker med en poäng för att säkra kontraktet. För att 100-procentigt säkra kontraktet på egen hand måste man vinna. Men tar man poäng måste Umeå vinna sin match med sju eller åtta måls marginal för att peta ner Piteå på nedflyttningsplatsen.

Noterbart här är att Kif Örebro i går gick ut med den dödstråkiga nyheten att backen Maja Regnås blev 14:e spelaren i årets damallsvenska att dra av korsbandet. Det hände i matchen mot Vittsjö.

Maja Regnås

Det är andra gången Regnås är korsbandsskadad. Hon missade hela säsongen 2017. Hon är den andra eller tredje spelaren i Kif Örebro som skadar korsband under den här hösten. Den andra efter Heidi Kollanen om man bara räknar vanliga korsbandsskador (främre korsbandet). Och den tredje om man även räknar in ovanliga korsbandsskador (bakre korsbandet), vilket drabbade Cajsa Åkerberg.

Jag skriver så här eftersom jag nyligen fick lära mig från experthåll att Åkerbergs skada är annorlunda och således inte skall räknas med när vi sammanfattar alla årets korsbandsskador. Med Åkerberg hade det varit 15. Nu är det bara 14… 

Tillbaka till Piteå. De kan även hänga kvar vid kryss eller förlust – förutsatt att Eskilstuna tar poäng mot Umeå.

10) Djurgården har 21 poäng och –13 i målskillnad. De har hemmamatch mot redan nedflyttningsklara IK Uppsala Fotboll. Uppsala kommer till Stockholm med elva raka förluster – och rubriker om dålig stämning i klubben.

Det här är alltså en match Djurgården bör vinna. Och vinner de – då blir det tre Stockholmslag i damallsvenskan 2021.

Precis som Piteå så kan Djurgården även hålla sig kvar vid kryss eller förlust mot Uppsala om Eskilstuna samtidigt tar poäng mot Umeå.

11) Umeå har 20 poäng och –20 i målskillnad. De skall alltså till Eskilstuna – och på ett sätt är deras förutsättningar enkla. De måste ju nämligen vinna för att ens ha chansen att hålla sig kvar.

0–0-matchen mot Djurgården senast satte UIK i en otroligt prekär situation. Det jobbiga med situationen är ju att det långt ifrån är säkert att en seger i Eskilstuna räcker.

Om Piteå och Djurgården vinner sina matcher måste ju UIK vräka in mål och slå Eskilstuna med minst nio. I teorin har UIK det här i egna händer, eftersom det finns resultat där de klarar kontraktet på egen hand. Men i praktiken är UIK beroende av hjälp från Uppsala och/eller Örebro.

Mitt tips är att Piteå tar minst en poäng i Örebro samt att Djurgården gör sitt mot Uppsala. Enligt tipset skulle det alltså bli Umeå som spelar i elitettan nästa år.

Det är avspark 15.00 i morgon. Vid 17-snåret vet vi alltså vilka tolv lag som spelar i damallsvenskan 2021 och vilka 14 som spelar i elitettan. 

Vi vet även vilket skånskt lag som tar stora silvermedaljerna, och vilka som tar de små. Det mesta talar ju för att Rosengård blir tvåa. De har hemmamatch mot Växjö, och det räcker med en poäng för Malmöklubben. För Kristianstad avslutas serien med hemmamatch mot Linköping.

Slutligen spelas det en ”uppvisningsmatch” i Göteborg. Där möts klara guldmedaljörerna Göteborg och Vittsjö, som redan är klart för femteplaceringen. Noterbart kring Göteborg är att laget i går skrev tvåårskontrakt med de båda spelare som sannolikt haft bäst utveckling i år – Jennifer Falk och Filippa Curmark. Det är naturligtvis två viktiga förlängningar för mästarklubben.

Det spelas även väldigt kul matcher i både Tyskland och England i morgon, dock är det matcher som tråkigt nog krockar med det damallsvenska bottendramat. Men man hinner i alla fall se en halvlek av det tyska toppmötet Bayern München–Wolfsburg innan de damallsvenska matcherna startar.

Matchen mellan de båda tyska super- och tillika svensklagen startar 14.00 och går att se på Viasat Fotboll och Viaplay.

1,5 timmar senare, alltså 15.30, är det avspark i London i engelska toppmötet och tillika derbyt mellan Arsenal och Chelsea. Även den godbiten krockar alltså med den damallsvenska slutomgången.

Apropå Chelsea så förlängde lagkapten Magdalena Eriksson sitt kontrakt med klubben i förrgår. Det löper nu fram till sommaren 2023.

Umeå IK vann intressant SM-final

I dag har det spelats en på många sätt hyperintressant SM-final. Det handlade om F17, och stod mellan det nya och det gamla. Mellan klassisk herrelit och klassisk damelit. Det var IFK Göteborg som tog emot Umeå IK, och efter 90 minuter var det 1–1 – alltså oavgjort mellan det nya och det gamla.

Jag såg bara fem–sju minuter i slutet av den ordinarie tiden. Och då såg Blåvitt starkare ut. Jag tyckte att UIK gick på knäna, och gissade att Göteborg skulle vinna i förlängningen. Så blev det inte, utan Monica Jusu Bah satte istället två mål för Umeå som vann med 3–1.

Den klassiska damfotbollsklubben UIK vann alltså SM-guldet. Man gjorde det efter att ha slagit AIK i semifinal och Blåvitt i final.

Intressant och anmärkningsvärt att en division IV-klubb är i final i F17-SM. Nu har Blåvitt i och för sig säkrat avancemanget till division III, men de har ju spelat i fyran i år.

Precis som för många andra herrelitklubbar återstår att se hur mycket IFK kommer att satsa på sitt damlag. Men även om de skulle välja att låta handbromsen ligga i på seniornivå är det förstås otroligt bra och viktigt för damfotbollen i Göteborgsregionen att det nu börjar komma klubbar som verkligen satsar seriöst på sin akademiverksamhet.

Tidigare skulle jag säga att Jitex var den enda klubb i Göteborgsregionen med en riktigt stabil och bra flickakademi. På pojksidan har det däremot vimlat med möjligheter för unga talanger. Men nu börjar det alltså även dyka upp fler vägar till eliten för talangfulla Göteborgstjejer. Det är självklart väldigt positivt.

Positivt är även bästa ordet att beskriva Umeås talangverksamhet. Klubbarna i den västerbottniska residensstaden gör verkligen ett kanonjobb med att ta fram talanger som sedan förädlas till elitspelare i UIK. Nu står alltså en ny kull talanger och knackar på dörren.

Frågan är ju bara vilken division Umeå spelar i nästa säsong. Klubbens damallsvenska kontrakt är som bekant rejält hotat. Dock brukar klubbar med en så stabil ungdomsverksamhet som UIK alltid komma tillbaka. Så även om en nedflyttning alltid är jobbig behöver det inte vara totalt förödande för Umeå om man inte skulle klara sig kvar i höst.

I dag har Hammarby tagit ett jättekliv mot damallsvensk status till 2021. 3–0-segern borta mot Morön innebär att Bajen har åtta poäng upp med tre omgångar kvar. Det kan förstås inte det formstarka Stockholmslaget tappa.

I botten tog Lidköping sista halmstrået genom att vinna med 3–0 mot Sunnanå. Därmed är västgötskorna en poäng under strecket med tre svåra matcher kvar att spela.

Innan jag lämnar elitettan finns här ett par tweets med AIK-glädje från igår:

Internationellt har dagens huvudnyheter handlat om coronaviruset. Två av de landskamper som var planerade att spelas på tisdag är inställda.

Dels har den intressanta träningsmatchen Tyskland–England strukits till följd av covid-fall i den engelska ledarstaben.

Det blir inte eller någon EM-kvalmatch mellan Estland och Slovenien på tisdag. Enligt källan nedan skall 22 slovenska spelare ha testats positivt för covid 19. Jag har inte sett någon bekräftelse på den anmärkningsvärda uppgiften. Men klart är att matchen har skjutits upp.

I fredags dansade sig de regerande Europamästarinnorna till 2022 års EM-slutspel.

På tisdag kan även Sverige dansa sig till England. Seger mot Island innebär säkrad gruppseger och då även säkrad EM-biljett. Även om det nya isländska laget visade sig ha kvalitet och tyngd i fasta situationer bör Sverige vinna på tisdag.

Vad jag kan hitta har inte vårt landslag tappat poäng i en tävlingsmatch på hemmaplan sedan förlusten mot Tyskland i EM-semifinalen 2013. Och varför bryta den sviten på tisdag?

Vi har spelat hemma mot Island sex gånger tidigare. Facit är fem segrar med totalt 19–0 samt en 2–2-match från VM-kvalet 2005. Eftersom det är inbördes möte som gäller vore inte 2–2 några bra resultat. Men jag tycker som sagt att vi bör vara tillräckligt bra för att vinna matchen.

Det börjar för övrigt dra ihop sig på allvar i EM-kvalet. Utöver gruppfinalen Sverige–Island spelas ytterligare ett antal avgörande EM-kvalmatcher under tisdagen. Jag tänker på Finland–Skottland, Wales–Norge, Italien–Danmark, Belarus–Nordirland och Österrike–Frankrike.

 

Storspelande Maron sänkte Göteborg

Brett Maron

I dag kan Kristianstad med en storspelande Brett Maron i målet ha avgjort den damallsvenska guldstriden. I varje fall innebär 1–0-segern (mål av Therese Sessy Åsland) mot Göteborg att Rosengård har fått extra marginal i toppen.

Jag räknade till 14–2 i klara målchanser till Göteborg. Emily Sonnett var närmast. Amerikanskan hade en boll i ribban och två som räddades på mållinjen. Trots alla chanser har tabelltvåan nu gått mål- och poänglös av planen från två raka bortamatcher i Skåne. I fjol tappade Göteborg kontakten med Rosengård via en poäng på tre omgångar i månadsskiftet augusti/september. Det kan bli en jobbig repris för Göteborg i år.

Kristianstads seger innebär att laget avancerade upp på den åtråvärda tredjeplatsen. Linköping spelade nämligen 1–1 borta mot Kif Örebro. Det var en chansfattig match där Nellie Lilja gav Kif en tidig ledning, men där örebroarna fick ett tråkigt slut på matchen. Först haltade Emma Östlund av med en fotskada, sedan kvitterade Frida Maanum i 90:e minuten. Sett till spelet var ändå kryss ett rimligt slutresultat i Lina Hurtig:s avskedsmatch.

I övrigt i dag vann Umeå nykomlingsmötet med Uppsala, ett resultat som innebär att Umeå i princip har säkrat kontraktet och numera kan börja kolla uppåt i tabellen.

Jag kollade på eftermiddagens stormatch i England, där Chelsea vann med 2–0 mot Manchester City i Community Shield på Wembley. Magdalena Eriksson och Jonna Andersson startade för Chelsea, och gjorde båda utmärkta insatser. Chelsea imponerade, och enligt tyska tidningsuppgifter har de köpt loss Pernille Harder från Wolfsburg för cirka 3,5 miljoner kronor.

Dansk supersub, Hanna Glas, straffsituationer och bröllop

Onsdagens semifinal i Champions League blir ett helfranskt möte mellan Olympique Lyonnais och PSG. Alltså en repris av förrförra helgens franska cupfinal.

De båda franska klubbarna vann sina kvartsfinaler med 2–1. Medan PSG imponerade när de körde över Arsenal såg Lyon ovanligt blekt och tandlöst ut. Det känns således som att onsdagens drabbning kan bli väldigt intressant.

I fredagens kvartsfinaler fastnade jag vid norska mittfältare. Totalt i de fyra kvartsfinalerna är det svårt att inte titta åt ett annat grannland. Det har nämligen varit två festkvällar för danska forwards.

I går gjorde ju Pernille Harder fyra mål för Wolfsburg. I dag hoppade Signe Bruun in och avgjorde för PSG. Den 1 juli i fjol opererades Bruun för en korsbandsskada. Efter cirka 15 månaders bortavaro har hon gjort en makalös återkomst.

I dag gjorde Bruun sitt tredje fina inhopp efter skadefrånvaron. Först byttes hon in och avgjorde cupsemifinalen mot Bordeaux för ett par veckor sedan. Och sedan byttes hon in för att lägga straff i cupfinalen – en straff hon satte. Och i kväll kom hon in 74:e minuten istället för Ramona Bachmann. Tre minuter senare stötte Bruun in det matchavgörande 2–1-målet.

Hon gjorde det framspelad av Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto. Den duon var matchens giganter. PSG var minst en klass bättre än Arsenal. Det var 22–4 i avslut varav 9–2 på mål.

Dessutom var Arsenals mål från Beth Mead offside. Det är egentligen ofattbart att man inte har VAR redan från kvartsfinalerna. Nu skall videodomarupplägget bara användas i finalen, vilket innebär att domarna tvingas ställa om arbetssättet till sista matchen. Det hade väl varit bättre att köra med VAR och samma arbetssätt hela vägen?

I Arsenal kändes det som att Kim Little var den enda som riktigt hade lyckats hitta en rimlig form. Londonklubben lyckades aldrig få till någon riktig kvitteringspress på slutet som oroade Tiane Endler och hennes försvar. PSG:s seger var alltså fullständigt odiskutabel. Och nu väntar alltså nytt prestigemöte med Lyon.

De mötena brukar Lyon vinna på ett eller annat sätt. De fem senaste åren har lagen mötts 18 gånger. Nio gånger har Lyon vunnit under ordinarie tid. Sju gånger har det blivit kryss. Fyra av de oavgjorda matcherna har gått till straffläggning – och Lyon har vunnit alla fyra. Totalt alltså 13 segrar för Lyon.

PSG har således bara två segrar, båda med 1–0. Dels i franska cupen 2018, dels i ligan i december 2016. Utifrån det här bör alltså PSG vinna under ordinarie tid på onsdag.

Faktum är att det inte känns omöjligt. För jag kände inte igen Lyon i kväll. Ingen av lagets stjärnor spelade på sin högsta nivå. Den första halvleken var helt jämn, och egentligen helt utan målchanser. Bayern München stod upp väldigt bra i 40 minuter.

Sedan gjorde målvakt Laura Benkarth en jättetavla, kom ut snett och bjöd Lyon på ett ledningsmål. Nikita Parris nickade in bollen i det tomma målet innan hon blev rammad av Benkarth. Målvakten fick gult kort. Personligen tycker jag att det borde ha varit röda kanter på det där kortet.

Efter paus gjorde Amel Majri 2–0 på frispark, och det borde varit avgjort. Men det var det inte. Sara Björk Gunnarsdottir styrde in en frispark från Carolin Simon i eget mål till 2–1, och på slutet hade Sydney Lohmann ett ribbskott.

Bayern gjorde en kanoninsats och var spelmässigt minst lika bra som Lyon. Om det inte varit för Benkarths miss…

Utöver att inga av stjärnorna glänste var det oroande för Lyon att man tidigt tvingades byta ut Amandine Henry, samt att storstjärnan Dzsenifer Marozsan inte kom in i matchen.

Lyon har förstås trots allt ett jättestort mentalt övertag inför onsdag. Men efter den jämna cupfinalen och dagens insatser borde PSG i alla fall känna att de har chansen.

I Bayern spelade Hanna Glas de första 80 minuterna. Hon byttes sedan mot Amanda Ilestedt. Glas spelade högerback i en fyrbackslinje. Hon klarade defensiven bra, och hade ett par riktigt fina inlägg.

Hanna Glas

Till Sverige och damallsvenskan. Där vann Umeå dagens match borta mot Piteå med 2–1. Bakom siffrorna ryms en hel del dramatik, inte minst när det gäller straffsituationer.

Piteå ställde upp 5–4–1 och startade lysande. De elva första minuterna var riktigt bra. Piteå ägde bollen och skapade två kanonchanser, som båda räddades fint av en storspelande Tove Enblom.

I tolfte minuten fick Umeå straff. Jag skriver fick, för min uppfattning är att domare Joel Bäckström gjorde fel.

Nu är bilderna på Sportbladet Play inte jättetydliga. Kanalens kamerapersonal är allmänt dålig med zoomen, vilket gör att man får en dålig bild av situationer i straffområdet.

Klart är att Sejde Abrahamsson styrde upp bollen på sin egen arm. Men regel 12 i regelboken säger att det normalt inte skall vara bestraffningsbar hands om man styr bollen på egen arm. Undantagen är om handsen är medveten, om armen är i onaturlig ställning eller ovanför skulderhöjd. Av vad jag sett tycker jag inte att något av de undantagen stämmer in på situationen.

Trots det tilldömdes Umeå straffen. Och Therese Simonsson satte den säkert. Det var 0–1 – och Piteå föll ihop. Resten av halvleken var Umeås. Lova Lundin forcerade in 0–2, och det kunde även blivit 0–3 när Emma Åberg-Zingmark hade fritt läge i 41:a minuten.

I paus gjorde Piteå lite justeringar. Man gick tillbaka till 4–4–2 och tog över. Till slut hade jag 7–3 i klara målchanser till hemmalaget. Man skulle också ha haft en straff. Nikolina Lundin Lundström hade sin arm ovanför skulderhöjd när hon tog med hands i minut 58. Det såg dock inte domare Bäckström, som därmed kom att avgöra matchen.

Astrid Larsson gjorde ett snyggt reduceringsmål på volley efter att Madelen Janogy kommit runt på vänsterkanten. Men totalt sett börjar det bli lite krisstämpel på Piteå. Det ras man drabbades av efter att ha kommit i underläge var riktigt illavarslande.

Madelen Janogy

Illavarslande är även det faktum att man inte har tagit någon hemmaseger på sex försök. Samt att avståndet ner till nedflyttningsstrecket fortsatt bara är två poäng.

Umeå däremot lyfter i tabellen. Nu är man uppe på femte plats och har sköna fem poängs marginal ner till nedflyttning. Man har fortsatt en del problem i luftrummet i eget straffområde. Men i dag var Tove Enblom lysande och räddade ett par riktigt fina Pitenickar.

I morgon är det fem matcher med den tidiga seriefinalen mellan Rosengård och Göteborg som höjdpunkt. Förutsättningar inför den matchen skrev jag i förra inlägget.

Söndagens sista match är Växjö–Linköping och startar 19.00. Enligt en artikel i Corren beror den sena avsparkstiden på att klubbarna var oense om speltiden, och att förbundet gick in och medlade.

LFC-tränaren Olof Unogård kommenterar det hela så här i artikeln:

”Tydligen är det spelare som ska på bröllop på lördagen, så de ville spela fredag istället. Med tanke på det intensiva spelschemat som varit så tackade vi nej till det och det blev söndag istället. Vi får väl se i vilket skick deras spelare är i, det känns lite oproffsigt.”

I artikeln framgår också att båda LFC:s nyförvärv är redo för spel i matchen. Correns tips är att Yuka Momiki startar medan Rachel Hill börjar på bänken. Hos Växjö är viktiga Jennie Nordin avstängd. Dessutom missade Antonia Göransson fredagens träning på grund av sjukdom. Plus att lagkapten Emmi Alanen klev av träningen med misstänkt lårkaka.

Jennie Nordin

I elitettan har det hänt grejer i veckan. Både Kvarnsveden och Sandviken har bytt ut sina tränare. Och även i Kalmar är det ändring på tränarsidan, där en av deras två tränare har hoppat av. Kalmar har även drabbats av en korsbandsskada i form av viktiga Maja Träff Williams.

För Kvarnsveden gav inte tränarbytet någon omedelbar effekt. Laget föll med 2–0 hemma mot Morön. Däremot fick Sandviken utdelning på sitt tränarbyte. Gästrikarna vann sexpoängsmatchen i Lidköping med 2–0 och är nu ovanför strecket med tre poäng ner till LFK under.

Kalmar gjorde en helt okej insats borta mot serieledande AIK. Men Solnalaget vann med 3–2 och håller undan i toppen. Alla matchens mål kom i den första halvleken.

Jag såg stora delar av matchen som innehöll två snygga Kalmarmål från Mimmi Asperot och flera straffsituationer. Kalmar skulle ha haft straff direkt, men fick det inte.

Istället var det AIK som fick straff efter tolv minuter. Det är inte jättebra tv-bilder, men min känsla var att Linnea Svensson tog boll och inte spelare, och att AIK-straffen således var feldömd. Däremot skulle Adelisa Grabus haft straff i 58:e minuten, då hon fälldes när hon var på gång att runda Kalmars målvakt.

Är då AIK ett lag som skulle hålla i damallsvenskan? Det är förstås svårt att svara på. Men känslan är att de nog kan göra det med rätt förstärkningar. Det kändes som att de har ett genomtänkt grundspel, och många bollskickliga spelare.

De ställde upp 4–3–3 med Matilda Rosqvist, Grabus och Rosa Kafaji i anfallet. Många av anfallen gick via pigga Rosqvist på högersidan. Defensivt hade de ganska god kontroll under hela den andra halvleken.

Utöver Sandviken får man nog säga att just AIK och Morön var omgångens stora vinnare. Hammarby fick nämligen bara 1–1 i den svåra bortamatchen mot Mallbacken på Strandvallen. Därmed har numera AIK en marginal på sex poäng och Morön har fyra poäng ner till trean Bajen.

I övrigt vann Alingsås med klara 3–0 hemma mot Bollstanäs och Jitex med 4–1 borta mot Älvsjö och BP med 5–1 hemma mot Sunnanå.

De resultaten gör att Alingsås nu glider allt längre bort från bottenstriden. Dessutom tar sig Jitex och BP närmare Hammarby igen. De har numera bara tre respektive fyra poäng upp till tredjeplatsen.

Stor damallsvensk halvtidsrapport

Elva omgångar är spelade, elva återstår. Det är halvtidspaus i damallsvenskan, och det är dags för en stor genomgång av hur lagen sett ut under sommarens elva omgångar.

När vi nu går in i höstsäsongen noteras att de flesta klubbarna rent numerärt har större och bredare trupper än på många år. Jag har fått en del frågor om hur jag ur etisk synvinkel ser på de många värvningarna efter coronapausen.

Och visst finns det tveksam etik i att först permittera sina spelare och låta staten betala stora delar av lönerna, och sedan värva nya spelare. Men jag kan ändå inte säga att jag är  upprörd över hur de damallsvenska klubbarna har agerat.

En stor del av sommarens värvningar har handlat om att täcka upp för skadade spelare – vilket jag tycker är helt okej. De värvningar som är tveksamma är ju de som är till för att förstärka trupperna. Och visst har det varit några sådana, men känslan är att det dels varit sådana som planerats sedan länge, dels varit färre än vanligt.

Så jag tänker inte rasa mot de damallsvenska klubbarnas arbete under silly season. Faktum är att jag tycker att det är betydligt mycket tveksammare ur etisk synvinkel när lag i herrallsvenskan eller hockeyns SHL utnyttjar statens medel för sina löneutbetalningar.

I de serierna handlar det om att använda statsmedel för att betala höginkomsttagare. Det är ju knappt en spelare i herrallsvenskan eller SHL som har en månadslön under 48 800 kronor. De allra flesta spelarna här hade lätt klarat sig ett år med halverade löner. Och då hade inte staten behövt rycka in.

I damallsvenskan finns det inte många höginkomsttagare. Tvärtom tvingas de flesta spelarna ha jobb vid sidan om fotbollen för att klara försörjningen. Således finns det inte några större utrymmen för klubbarna att sänka sina utgifter under några längre perioder.

Det om etik och ekonomi. Nu till sport. Efter elva omgångar kan man likna serien vid ett cykellopp som delats upp i tre delar – två små utbrytargrupper och en stor huvudklunga.

Den första utbrytargruppen är guldstriden, som består av två lag – Göteborg och Rosengård. De har åtta respektive fem poäng ner till nästa lilla utbrytargrupp, de som slåss om spel i Champions League – Kristianstad och Linköping.

Den gruppen har i sin tur sju respektive fem poäng ner till huvudklungan bestående av åtta lag som ligger inom sex poängs marginal.

För guldstriden är söndag en otroligt avgörande dag. Då möts de båda mästarkandidaterna för andra och sista gången. Det är Rosengård som har kniven mot strupen. Om Malmöklubben förlorar får den väldigt svårt att försvara sitt guld.

Här förutsättningar för den tidiga seriefinalen, samt en genomgång av läget i samtliga damallsvenskans tolv lag:

Twitterkontot Damallsv Nyheter har gjort en genomgång av de första elva omgångarna lag för lag, samt tagit ut tre bästa spelarna i varje lag. Det är få lag där jag håller med om spelarrankingen. Men jag lägger ändå med tweetsen i genomgången.

Jubel över Rubenssons frisparksmål

1) Göteborg FC

Bloggens tips: 2

Göteborg har gjort en otroligt imponerande sommar. Laget är obesegrat efter att ha hållit en jämn och hög nivå i precis varenda match.

I fjol tyckte jag att Göteborg hade den högsta högstanivån i serien, men att man föll i guldstriden på att man hade en betydligt längre lägstanivå än Rosengård. Hittills i år har det varit tvärtom. Rosengård har haft en högre högstanivå, men också den klart lägsta lägstanivån.

Tyvärr är ju förbundets och EFD:s damallsvenska statistik ett totalhaveri. Det finns bland annat inga bra och lättillgängliga siffror över avslut. Men min bild är att Göteborg har kommit till klart flest avslut i serien. Och att de sannolikt kommit till tvåsiffrigt antal 100-procentiga målchanser i varenda match. Sådan jämnhet har inte Rosengård varit nära.

Göteborgs spel är väl inarbetat, det är tredje säsongen man jobbar på ett liknande sätt. Det är en snabb fotboll som jag gillar skarpt. Spelet bygger på hårda och distinkta passningar och på rejäla löpningar. Man är starka centralt, men har även ett väldigt fint kantspel.

Inför seriestart trodde jag att Göteborgs guldhopp stod och föll med mittfältsgiganten Vilde Bøe Risa. Med Elin Rubensson borta kändes norskans betydelse för spelet som gigantisk. Jag står fast vid att Göteborg spelar klart bäst med Bøe Risa på planen. Men laget har visat att det är väldigt starkt även utan henne.

För trots att man spelat sex av matcherna utan norskan – bland annat den första seriefinalen – har man lyckats hålla en väldigt jämn och hög nivå. Imponerande. Och Bøe Risa är på väg tillbaka, kanske att hon är redo för spel redan i morgon på Malmö IP.

Allt är förstås inte perfekt i Göteborg, utan det finns förbättringspotential på vissa områden. Ett viktigt sådant är målskyttet. Trots att Göteborg sannolikt både skapat överlägset flest målchanser och kommit till flest avslut har man inte gjort flest mål. En orsak är att prestigeförvärvet Stina Blackstenius varit väldigt ineffektiv.

Göteborgs båda tränare Mats Gren och Jörgen Ericson har valt att satsa på Blackstenius. Det innebär samtidigt att man prioriterat ner den spelare som jag tycker är Göteborgs bästa avslutare – Rebecka Blomqvist.

Fjolårets skytteligatvåa är inte lika kraftfull och har har lägre status än Blackstenius. Det har gjort att Blomqvist i stor utsträckning fått spela i andra roller än den som toppforward. Ändå ligger hon långt före Blackstenius i antal mål per spelade minuter.

Stina Blackstenius 8 starter, 800 minuter – 4 mål – 1 mål per 200 minuter
Pauline Hammarlund 10 starter, 818 minuter – 7 mål – 1 mål per 117 minuter
Rebecka Blomqvist 7 starter, 600 minuter – 5 mål – 1 mål per 120 minuter

Frågan är hur långt tålamod Göteborgsledningen har med Blackstenius. Grundförutsättningen för att kunna göra mål är att man skapar chanser. Och skapar, det gör landslagsanfallaren. Men tyvärr känns det ofta rätt ofarligt när hon kommer i fria lägen.

Problem med målskyttet alltså. Defensivt är däremot Göteborg bäst i serien så här långt. Man har släppt in minst mål – fyra stycken. Och på de nio senaste omgångarna har Jennifer Falk hållit nollan sju gånger. Falk har varit lysande. Ändå kan jag tänka mig att målvaktssidan har skapat lite lätt oro för klubbledningen. Bakom Falk har man nämligen bara haft helt oprövade junioren Lisa Hall den här våren. Orsaken är att Loes Geurts håller på att kämpa sig tillbaka från en hjärnskakning.

Nu står Göteborg inför en riktigt avgörande del av säsongen. I fjol ledde laget serien vid VM-uppehållet. Sedan hade man två tunga perioder under hösten. Den period där man på riktigt tappade guldchansen inträffade i månadsskiftet augusti/september. Då lyckades man bara ta en poäng på tre omgångar.

Nu är vi framme vid månadsskiftet augusti/september, och för Göteborg väntar närmast tvåan Rosengård, trean Kristianstad och det Eskilstuna man tappade poäng mot i serieupptakten. Spännande.

Spännande också att meriterade nyförvärvet Emily Sonnett skall vara spelklar redan till söndagens seriefinal. Här är för övrigt en första svensk intervju med henne.

FC Rosengård

2) FC Rosengård

Bloggens tips: 1

Förlust mot Eskilstuna och kryss mot Djurgården. 9–1 mot Uppsala, 7–1 mot Linköping och 6–0 mot Örebro. Det har varit en vår med skyhöga berg och djupa dalar för de svenska mästarinnorna.

Man har ett ganska svårt spelsätt, där offensiven bygger på långa och väl uppbyggda anfall. Inledningsvis hade man jätteproblem att få det att klaffa, och man gjorde bara tre mål på de tre första omgångarna. Sakta men säkert växlade man upp och efter ett tag började man vräka in mål. Men när laget började se ostoppbart ut kom ett tungt bakslag igen genom 0–0 i senaste matchen, den mot dåvarande nästjumbon Djurgården.

Klart är att Rosengård har en enormt hög högstanivå den här säsongen. De har seriens bästa avslutare, och har också gjort 34 mål – klart flest av alla. De har även ett stabilt försvarsspel som bygger på en fin återerövringspress. Bara sex insläppta mål på elva omgångar är mycket väl godkänt.

Vassast framåt har förstås Mimmi Larsson varit. Hon gjorde bland annat tio mål på fem omgångar från sjätte till tionde och står totalt på elva fullträffar.

Larsson såg het ut redan från start i serien, men led inledningsvis av lagets låga bolltempo. När bollen började passas snabbare kom också hennes målskytte igång. Tillsammans med Loreta Kullashi i Eskilstuna ser jag Larsson som vårens spelare i damallsvenskan.

Bredvid sig har hon fjolårets skytteligavinnare Anna Anvegård. Hon hade en tung vår i fjol, men vaknade till på hösten och ledde laget till guld genom elva mål på sina elva sista matcher. Även i år känns Anvegård som ett sparkapital. Hon har gjort godkända fem mål så här långt. Ja, jag vet att hon står på sex fullträffar i den officiella statistiken. Men där har hon fått tillgodoräkna sig ett självmål.

Det känns ändå som att Anvegård har en växel till att lägga in. Blir hon höstens spelare även i år?

Apropå Rosengårds forwards noterade jag att lagkapten Caroline Seger i den här artikeln säger att:

”Skönt att våra forwards kommit igång.”

Det låter nästan som att det var forwards fel att laget gjorde få mål i början av serien. Så tycker inte jag att det var. Jag anser att det var resten av laget som inte lyckades driva upp bolltempot och förse forwards med rätt bollar.

Jag skulle säga att problemen grundades i att Rosengård haft problem med rollfördelningen mellan alla sina statusspelare.

Inledningsvis kändes det som att trion Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic ville spela exakt samma roll i laget, vilket bromsade passningstempot rejält. Alla vill hellre ha bollen på kropp än ta djupledslöpningar. Alla ville använda minst två tillslag, helst fler. Följden blev att spelet blev långsamt och förutsägbart, vilket gjorde det lätt för motståndarnas backlinjer att plocka bort forwards.

Här har dock Rosengård förbättrat sig betydligt. Man har hittat en rimlig rollfördelning mellan mittfältarna där framför allt Troelsgaard går mer i djupled. Men ibland blir det bakslag, som mot Djurgården.

Den spelare som fått lida i konkurrensen med högstatustrion är Hanna Bennison. 18-åringen har bara ungefär hälften så mycket speltid som de andra tre centrala mittfältarna. Men hon har sett bra ut i sina inhopp, och om jag hade varit coach för Rosengård hade jag velat ha Bennison på planen så mycket som möjligt. Det eftersom hon är en mer naturlig djupledslöpare än de andra. Men även för att hon gärna skjuter, vilket Rosengård mår väldigt bra av.

Trots att Cankovic även spelat forward är Bennison Rosengårds klart målfarligaste mittfältare så här långt. Här är lite statistik kring Rosengårds centrala mittfältare:

Caroline Seger 808 minuter, 9 starter – 2 mål, 404 minuter per mål
Sanne Troelsgaard 848 minuter, 10 starter – 1 mål, 848 minuter per mål
Jelena Cankovic 955 minuter, 11 starter – 4 mål, 239 minuter per mål
Hanna Bennison 482 minuter, 5 starter – 3 mål, 160 minuter per mål

Totalt har Rosengård gjort starka 34 mål. Trots det har laget alltså tre poäng upp till Göteborg, och kniven mot strupen inför morgondagens seriefinal.

En förlust vore verkligen förödande för Malmöklubben. Att ta in sex poäng på tio omgångar på ett lag som bara tappat fyra poäng på tolv matcher är ingen lek.

Men även vid kryss känns det svårt. Då bör nog Rosengård ta 30 poäng på de sista tio omgångarna för att ha kvar chansen att få lyfta kronprinsessan Victorias pokal.

Och det blir verkligen inte lätt. Årets damallsvenska saknar ju rena stryklag. En mindre bra dag kan därför toppduon tappa poäng mot vilket lag som helst.

Det går alltså att gå på nitar. Problemet för Rosengård är att de hittills är det topplag som haft klart störst problem mot lagen i huvudklungan.

Göteborg har haft mycket bättre marginaler. Göteborg har vunnit åtta matcher med minst två måls marginal. Rosengård å sin sida bara har fem segrar med två måls marginal eller mer. Trots att Rosengård gjort sju fler mål har alltså Göteborg tagit säkrare poäng.

Visst kan det ändras, och Göteborg drabbas av en svacka i höst. Men det kan Rosengård också. Så om Malmöklubben tänker vinna guldet måste den nog ta poäng i seriefinalen – helst alla tre.

Kristianstads DFF

3) Kristianstads DFF

Bloggens tips: 6

Det varnades för Kristianstad från flera håll inför seriestart. Jag var lite tveksam med tanke på vilken strulig försäsong man hade. Det var bältros på Elisabet Gunnarsdottir, korsband på Moa Olsson och så blev Sif Atladottir gravid. Det sista var ju egentligen en trevlig nyhet. Den ställde dock till det i KDFF:s försvar.

I premiären åkte man sedan på en riktig stjärnsmäll i Göteborg. Efter att ha varit det bättre laget i 40 minuter blev man sönderkontrat och föll med 5–1.

De stora siffrorna följde med länge. Kristianstad är det lag som totalt sett har varit inblandade i flest mål. Att det blivit många framåt är förstås välkommet. Men inledningsvis blev det även lite för många bakåt. Dessutom drog Atladottirs ersättare Elise Kellond-Knight av korsbandet, vilket ytterligare ökade den defensiva oron.

När segrarna började trilla in kom nästa smäll – Mia Carlsson bröt foten. De sista matcherna satte man mittfältet i backlinjen, och spikade igen. Efter de två inledande förlusterna har laget trots skadeeländet gått som tåget. Man har nio raka utan förlust och ser allt stabilare ut.

Svava Ros Gudmundsdottir är pigg i djupled, och bakom henne fyller Jutta Rantala och Amanda Edgren på. Dessutom har man ett grymt hot från distans i Therese Sessy Åsland, som kan leverera välplacerade projektiler med både höger och vänster fot.

Noterbart i övrigt att lagkapten Alice Nilsson inledde serien i en tiaroll. Sedan gjorde hon några matcher där hon brukar, på centralt mittfält, innan hon i de senaste matcherna har fått agera högerback. Det krävs stor skicklighet för att hantera så olika positioner, och jag tycker att Nilsson gjort en väldigt bra sommar.

Lagom till andra delen av serien har laget nu även fått in tre nya försvarsspelare, något som gör att KDFF känns som en glödhet kandidat till att spela Champions League nästa höst.

Linköpings FC tackar klacken

4) Linköpings FC

Bloggens tips: 3

Starten var suverän. Frida Maanum slog de öppnande passningarna och Ebere Orji gjorde mål så fort hon kom in i straffområdet.

Sedan fick norskan skadeproblem och nigerianskan tappade flytet. Skadelistan innehöll för övrigt många fler än bara Maanum. Inte minst har viktiga Olga Ahtinen varit saknad den senaste tiden.

Det LFC som inledningsvis såg sylvasst ut i kontringsspelet i de första omgångarna har på sistone i stället blivit sönderkontrat. Framför allt har man varit väldigt tröga i mittförsvaret.

I vårens sista match valde man att byta till trebackslinje, vilket skulle kunna vara receptet för framgång i höst. Linköping har många duktiga, offensiva spelare så hittar man bara en defensiv stabilitet så bör man kunna fixa de mål som krävs för en medalj.

Personligen är jag väldigt nyfiken på att se bollskickliga trion Maanum, Lina Hurtig och nya Yuka Momiki tillsammans. Rent teoretiskt känns det som spelare som borde trivas väldigt bra ihop. De borde kunna leverera riktigt fina bollar till Uchenna Kanu och Orji.

Emelie Lundberg

5) Eskilstuna United DFF

Bloggens tips: 5

Eskilstuna är de svaga starternas lag. För tredje året i rad låg det lag som har Champions League-ambitioner i absoluta botten efter åtta omgångar.

En orsak till den svaga starten är att man bara har en spelare som gör mål. Det är Loreta Kullashi, och hon är en av vårens spelare i serien. Men det krävs fler spelare som producerar.

Defensivt är laget helt okej, även även om man släppt in några lite väl lätta mål, framför allt på fasta situationer. För några år sedan var United ett av seriens allra bästa lag på fasta. Man gjorde många mål framåt och släppte knappt in några bakåt. Nu känns laget betydligt svagare i luftrummet.

Det har lett till att den normalt stabila OS-silvermedaljören från 2016, Emelie Lundberg, på sistone fått se ett antal matcher från bänken. Amerikanska Cosette ”Cozy” Morché har tagit över platsen mellan stolparna, och i stort sett gjort det stabilt.

I fjol var Eskilstuna höstens lag i damallsvenskan. Halimatu Ayinde och Felicia Rogic var två glödheta spelare. Kan de kopiera det i år finns en liten chans på tredjeplatsen. Men sju poäng är en stor marginal.

Heidi Kollanen

6) Kif Örebro

Bloggens tips: 9

Inför seriestart tappade Örebro de flesta av sina nyckelspelare från i fjol. Framför allt satte jag stort frågetecken kring hur fjolårets sensation, Emma Kullberg skulle kunna ersättas i trebackslinjen.

Det visade sig att Emma Östlund var redo att ta den rollen. Och offensivt har Heidi Kollanen:s inlägg till Karin Lundin varit grymt vassa vapen. Lundin är sannolikt seriens mest nickstarka forward.

Utöver en naiv insats mot Rosengård har Örebro imponerat med stabilitet. Fyra av de fem förlusterna har varit med uddamålet. Om man även kan få till lite bättre effektivitet så skall laget inte behöva oroa sig för nedflyttningsstrecket. Å andra sidan är fyra poäng ingen stor marginal om man drabbas av skador på nyckelspelare.

Kayla Braffet

7) Umeå IK

Bloggens tips: 11

Efter fem omgångar kände jag mig säker på att Umeå skulle åka ut. Laget hade en poäng och målskillnaden 3–12. De spelade en långsam fotboll som byggde på tålmodigt rullande i uppbyggnadsfas. Dessutom släppte de in en hel del enkla mål i luftrummet.

Personligen saknade jag både fart och spets i laget, även om Therese Simonsson tidigt visade kvaliteter. Jag efterlyste ett mer cyniskt UIK.

De senaste sex omgångarna har västerbottningarna givit svar på tal. De har tagit elva poäng, och bara förlorat mot serieledande Göteborg. Och speciellt cyniskt har de inte heller spelat.

Däremot fick de in kraft när de började spela med Lova Lundin. Hon var spelaren som gick i bräschen för lagets vändning. Och farten har ökat ju mer supertalangen Monica Jusu Bah har spelat. Plus att Kayla Braffet ser alltmer bekväm ut i UIK:s spel.

UIK har trott stenhårt på sin spelidé, även när den inte gav utdelning i poäng. De lyssnade inte på kritiker som jag, utan körde sitt race. Det är beundransvärt. Eller. De har väl delvis anpassat sig till den damallsvenska nivån. Jag tycker att de blivit lite snabbare i uppbyggnadsfasen, de tar lite mindre risker.

Dessutom har de alltså bytt lite i startelvan. Det kör med lite andra spelare nu än det var i början. Och nu känns det som att UIK har bra chans att hålla sig kvar.

Extra glädjande här är att man spelar med ett väldigt hemvävt manskap. Jag fick det till att man spelade hela sju umetjejer senast borta mot Göteborg. Dessutom fanns det två i Göteborgs trupp. De nio umetjejerna är fostrade i en mängd olika klubbar. Bara Göteborgs Emma Kullberg har UIK som moderklubb. UIK samlar sedan talangerna i sina juniorlag.

Och man har fler umebor i sin damallsvenska trupp än de som var med i Göteborg. Imponerande att kunna få fram så många allsvenska spelare i en stad av Umeås storlek. Det vittnar om att klubbarna har en bra flickverksamhet. Eller om att det är något i vattnet i Umeå…

Tillbaka till UIK:s vår.

Det finns fortfarande en del naiva inslag i spelet. Mot Göteborg noterade jag exempelvis att de rullade igång frisparkar på offensiv planhalva. Det är förstås bra om det finns möjlighet att överraska motståndarna. Men rulla igång för rullandets skull är slöseri.

Fasta situationer är otroligt viktiga i damallsvenskan, och när chansen finns att lyfta upp nickstarka spelare bör man ta den. Där har Umeå absolut förbättringspotential.

Piteå skrattar och ler

8) Piteå IF

Bloggens tips: 7

Piteå vann borta mot Umeå i premiären. Och var tio poäng före efter fem omgångar. När lagen nu möts i returmöte är Piteå passerat i kampen om bäst i norr.

Medan UIK har en tydlig identitet i sitt spel kämpar Piteå med sin nya identitet. Laget har alltmer bollinnehav, men tyvärr också allt mindre spets i anfallen. Bara tolv gjorda mål på elva omgångar är inte godkänt.

Kanske att det kan vända med Madelen Janogy tillbaka i truppen. Under våren har väldigt mycket i offensiven kretsat kring Fernanda Da Silva och Josefin Johansson. Nu får de avlastning.

Defensivt har Piteå haft det svårt på kanterna. Centralt står ju alltid Faith Ikidi i vägen för motståndarnas anfall. Och totalt sett tycker jag att nya målvakten Guru Pettersen har gjort en bra vår. Men det är som sagt på kanterna som laget varit sårbart. Kanske kan det ha med omställningen från 3–5–2 till 4–4–2 att göra?

Piteå är ett lag som har roterat friskt i truppen. Och visst, man har ju haft ett extremt jobbigt reseschema under jul och augusti. Kanske att laget kan lyfta igen nu när det blir  rimligare avstånd mellan matcherna?

9) Djurgårdens IF

Bloggens tips: 8

Djurgården har tagit nio av sina tio poäng på hemmaplan. Laget har framför allt varit försvarsstarkt. Bara topplagen Göteborg och Rosengård har släppt in färre mål.

Och kanske att ytterligare pusselbitar föll på plats för tränare Pierre Fondin i 0–0-skrällen mot Rosengård. Där visade ju nämligen Portia Boakye att hon har enorm potential som mittback. Tidigare har hon visat klass både som forward och vänsterback. Men känslan är att den ghananska storstjärnan är i mittförsvaret för att stanna.

Därmed återstår att knäcka den offensiva nöten. För Djurgården är det lag som gjort näst minst mål. Det är väldigt tydligt att man saknar Mia Jalkerud. Tilde Lindwall är en offensiv talang, och är lagets bästa målskytt med tre. Men man behöver även någon lite mer kraftfull forward som kan bana väg för Lindwall.

I övrigt stod Olivia Schough för en stark start på säsongen. På sistone har Malin Diaz hyllats av flera, och dessutom lanseras som landslagskandidat. Personligen har jag sett henne för lite på sistone. Hon var ju bänkad både mot Göteborg och Rosengård.

Men Diaz är en spelare med väldigt intressanta egenskaper. Hon har tidigare varit och nosat på landslaget i omgångar. Kanske att hon nu kan vara redo för det stora genombrottet?

Vittsjö GIK

10) Vittsjö GIK

Bloggens tips: 4

Vittsjö är seriens stora besvikelse så här långt. De fick väldigt många medaljtips i år – bland annat här i bloggen. Men en riktig katastrofstart gjorde att medaljdrömmarna ganska snart var borta.

Redan innan serien startade drog viktiga Tove Almqvist korsbandet. Dessutom har inte Alexandra Benediktsson blivit frisk från den knäskada hon drog på sig redan i februari.

I de första två omgångarna hade man tunn trupp – och marginalerna mot sig i avgörande ögonblick. I tredje omgången drog 2019 års bästa damallsvenska målvakt, Sabrina D’Angelo, korsbandet.

Vändningen kom efter att duktiga australiska forwarden Emily Gielnik anslöt. Och sedan laget fått full bänk har man lyft över nedflyttningsstrecket. När nu även Elizabeth Eddy och Rebecka Quinn ansluter känns det som att Vittsjö bör få så bra stabilitet att laget skall slippa slåss i botten.

Jämfört med fjolåret är det ju framför allt defensiven som fallerat. Efter elva omgångar i fjol hade Vittsjö målskillnaden 18–7. I år har man 14–20. Man har alltså nästan släppt in tre gånger så många mål som i fjol.

11) IK Uppsala Fotboll

Bloggens tips: 12

Uppsala har bara två utländska spelare, och man har på alla sätt den minst meriterade truppen i serien. Uppsalas trupp innehåller exempelvis bara en spelare som gjort A-landskamper. Anna Rakel Petursdottir har spelat sju för Island.

En stor del av spelarna i truppen hade inte någon som helst damallsvensk rutin inför säsongen. Med tanke på det har Uppsala gjort en stark vår. Laget spelar efter sina resurser.

De står ofta lågt, och går på kontring. Emma Holmgren skapar trygghet i defensiven och duon Cornelia Kapocs och Cassandra Korhonen är nyttiga i kontringsspelet. Dessutom är man bra på fasta situationer.

Trots att man vann ”rätt” matcher i serieupptakten har man nu ändå rasat under strecket. På pappret skall inte Uppsala hålla sig kvar. Och känslan är att man kommer att få svårt att ha två lag bakom sig i november.

Det har inte lyst lika mycket om laget på sistone. Det har bara blivit tre poäng på de sju sista omgångarna. Men man är förstås inte chanslösa.

När Uppsala får defensiven att stämma är man ett svårspelat lag, ett lag som är otäckt att möta. Så om man toppar formen till rätt matcher kan det räcka.

Men det väntar två nyckelmatcher direkt i höstupptakten. Det måste nog bli minst tre poäng på hemmamötet med Kif Örebro och bortamatchen i Umeå.

Maria Nilsson instruerar Sandra Lindkvist, Alexandra Jonasson och Signe Holt Andersen

12) Växjö DFF

Bloggens tips: 10

Växjö kommer till alldeles för få avslut och gör inga mål. Därför ligger laget sist och är riktigt illa ute.

I veckan har man gjort om i lagledningen. De elva första omgångarna delade Maria Nilsson och Magnus Olsson på tränaruppdraget. Numera är Nilsson ensam tränare medan Olsson har blivit sportchef.

Vi får se om det kan få laget att lyfta. Men som det sett ut under sommaren har jag svårt att se Växjö passera två lag. Alla andra lag känns bättre.

Hittills har Växjö alltså bara gjort fem mål – och man har släppt in 21. Att ha tre fler poäng än gjorda mål är i och för sig starkt. Men i övrigt är det inte mycket som kan anses vara starkt. Tidigare var man väldigt bra hemma på Myran/Växjö Arena/Visma Arena. Men i år har det bara blivit fem hemmapoäng på fem matcher.

Hoppet står till att nya duon Ini-Abasi Umotong och Antonia Göransson kan understödja hyperviktiga Signe Holt Andersen så att laget får ett anfallsspel värt namnet. Men jag är skeptisk.

Det känns som att det enda som kan rädda Växjö är om två andra lag rasar igenom. Jag tror nämligen inte att Växjö tar fler poäng i höst än de gjort hittills.

Signe Holt Andersen

Den damallsvenska hösten startar redan 14.00 i dag med slaget om norr, Piteå–Umeå. I övrigt i dag är det ju ytterligare två kvartsfinaler i Champions League i kväll 20.00.

I morgon har vi fem damallsvenska matcher med Rosengård–Göteborg 18.00 som given höjdpunkt. Det är ju faktiskt troligt att den matchen blir hela säsongens höjdpunkt. Den sänds på SVT, och kanske blir det återigen kanonsiffror likt förra helgen då damallsvenskan krossade herrallsvenskan.

Och vet ni vad? Det är inte bara i Sverige som det är seriefinal den här helgen. I dag 14.45 kan ni som har tillgång till NRK 1 se norska toppmötet mellan LSK Kvinner och Vålerenga.

 

 

Göteborg i topp på halvtidstabellen

Göteborg jublar

Göteborg vann dagens tidiga match mot Umeå med 2–0 (0–0). Filippa Curmark kom in i paus och pricksköt snyggt in ledningsmålet efter 4.25 på planen. På slutet satte Stina Blackstenius spiken till 2–0.

Därmed är det klart att Göteborg toppar halvtidstabellen. I kväll får vi veta om det blir med fyra, tre eller en poängs marginal. Det troliga är ju att Rosengård vinner på Stockholms stadion och att halvtidsavståndet stannar vid en poäng.

Göteborgs seger var odiskutabel. Jag hade 12–1 (5–1) i klara målchanser till Göteborg. Avsluten vann hemmalaget officiellt med 26–2, varav 14–0 på mål. Det där är dock missvisande statistik då Göteborg fick tillgodoräkna sig ett par inlägg samt att några skott som gick utanför sattes upp som på mål. Dessutom hade Umeå ett avslut på mål, som Jennifer Falk styrde upp i ribban. Gissningsvis var de korrekta siffrorna för avslut på mål kanske 10–1.

Umeå gjorde en bra match, och tog framgångsrikt bort viktiga Rebecka Blomqvist ur spelet. Gästerna levde ända till 88.45, då Blackstenius gjorde 2–0-målet, vilket måste anses vara en klart godkänd insats.

I halvtid kommer UIK att ligga sjua eller åtta, och man kommer att ha två eller tre poäng ner till nedflyttningsstrecket. Det får också anses vara klart godkänt.

Larsson briljerade mot Linköping

Fem mål av Mimmi Larsson mot klubben som skickade ut henne på kanten. Och Kristianstad klättrar upp på Champions Leagueplats.

Mimmi Larsson

Det är väl dagens huvudrubriker. Den tionde omgången innebar segrar för Rosengård, Kristianstad, Göteborg, Umeå och Kif Örebro. I Piteå blev det oavgjort mellan hemmalaget och Djurgården.

I dag kunde man se tre matcher samtidigt. Jag hade Rosengård–Linköping som huvudmatch från start. Där förlorade LFC egentligen redan på uppvärmningen. Då slog nämligen Frida Maanum upp sin skada, vilket innebar att Emma Lennartsson fick lämna backlinjen och Lisa Hurtig komma in i mittförsvaret bredvid Nilla Fischer.

Det mittbacksparet hängde inte alls med i Larssons svängar. Då spelade det ingen roll att LFC hade ett fint kontringsspel före paus. Ett väldigt imponerande Rosengård fick förhållandevis enkla mål, och hade återigen en sådan där underbart rolig fotbollsdag.

Jag släppte matchen efter 4–1, men noterade att det trillade in tre mål till på slutet. 16–2 på två matcher mot Uppsala och Linköping är otroligt imponerande. Mimmi Larsson gjorde fem av dagens mål – bland annat ett äkta hattrick i andra halvlek och var förstås lysande. Hon kopplade ett rejält grepp om skytteligasegern.

Jag kollade in Caroline Seger lite extra. Hon har hyllats av Jonas Eidevall, och jag ville kolla om det bara var uppmuntran, eller om det var förtjänat. Och av det jag såg var det förtjänat. Det var länge sedan jag såg Seger så bra. Jag brukar tycka att hon spelar alldeles för mycket i sidled eller bakåt. Men det hon visade idag var någon helt annat. Hon startade många anfall genom att spela igenom Linköpings mittfält. Kul att se Seger så konstuktiv.

Rosengård är verkligen briljant nu. Apropå Malmöklubben undrar jag vart Johanna Rytting Kaneryd tagit vägen? Det sas ju att det inte var någon fara med henne efter att hon gått av matchen mot Piteå med skadekänning. Men hon har inte suttit med på bänken sedan dess. Var det värre än man trodde?

I Vittsjö vann Göteborg med 2–0 efter ganska tidiga mål av Rebecka Blomqvist och Natalia Kuikka. Göteborg kvar i tabelltopp och Vittsjö kvar i botten.

Kristianstad vann också med 2–0, det mot nästjumbon Växjö. Därmed är alltså Kristianstad ny tabelltrea. Växjö presenterade idag Antonia Göransson som nyförvärv. Hon skall ha förändrat sin spelstil sedan hon var landslagsspelare. Det blir kul att se henne i damallsvenskan igen.

Även Kristianstad värvade innan transferfönstret stängde. Två nya spelare förväntas presenteras när som helst.

Piteå–Djurgården 1–1 var en match jag knappt såg något av. Djurgården fick i alla fall ta säsongens första bortapoäng. Piteå tog också en skön poäng efter fyra raka förluster.

I Örebro hade hemmalaget fyra ribbträffar. Uppsala var inte heller ofarligt, och jag tycker att gästerna skulle ha haft straff för hands efter 60.30. Det i ställningen 1–1. Nu vann istället Örebro på ett nickmål från Frida Skogman på slutet. Tungt för Uppsala.

Tungt också för Eskilstuna som fick ett fint ledningsmål bortdömt för offside i den första halvleken i Umeå. På reprisbilderna tycker jag inte att det ser ut som offside på Matilda Plan. Men kameravinkeln är så dålig att jag inte 100-procentigt kan slå fast att målet borde ha godkänts.

I stället blev det UIK som tog en ny seger. Therese Simonsson avgjorde från straffpunkten. Umelaget imponerar stort för tillfället. Elva poäng på de fem senaste omgångarna innebär att UIK nu är på övre halvan. Starkt.

Apropå Eskilstuna såg jag att tränare Magnus Karlsson avslöjade att klubben inte bara varit nära att få låna Denise O’Sullivan. I den länkade artikeln säger Karlsson:

”Vi hade ett liknande, ännu bättre namn, på gång för några veckor sedan och då tycker jag att det är värt att göra något.”

Man undrar ju vad det kan ha varit för namn? Personligen tycker jag att det är otroligt tråkigt att de inte fick in O’Sullivan – för det tycker jag är ett av damfotbollsvärldens allra mest spännande namn.

I november hade amerikanska damfotbollsajten Equalizer Soccer en artikel med rubriken: ”Denise O’Sullivan might be the best player no one is talking about.” Och så är det. O’Sullivan är otroligt underskattad bland damfotbollsexperter.

Fast inte bland spelarna. Två år i rad har hennes lagkompisar i North Carolina Courage – USA:s överlägset bästa klubblag – valt henne till lagets bästa spelare. Och när alla ligans spelare valde NWSL:s allstarlag i fjol fanns irländskan med.

Maktdemonstration, taktisk triumf – och otäck skada

Det har varit en händelserik damallsvensk lördag. I toppen är Göteborg tillbaka i serieledning. Laget gav bästa möjliga svar på Rosengårds imponerande 9–1-seger från Uppsala. I dag var det Göteborg som stod för en maktdemonstration i Piteå. 5–1-segern var snarast i underkant.

I övrigt blev det segrar för Umeå, Örebro, Eskilstuna och Kristianstad, samt tyvärr en riktigt otäck skada på Kristianstads Mia Carlsson. Men vi tar det i tur och ordning.

Det här var en damallsvensk lördag som startade väldigt stelt. I varje fall för oss som satt och tittade på Sportbladet Play. Inledningsvis var det stillbilder från Piteå, och försnacket från Umeå kunde jag inte se alls.

Det var ändå matchen i Umeå som jag fick igång först, precis efter matchstart. De frusna bilderna från mötet Piteå–Göteborg tinade upp så att det blev rörligt strax efter att Rebecka Blomqvist hade placerat in 0–1 i närmaste krysset.

Rebecka Blomqvist

Den här dagen gick det för övrigt återigen att se en match på dator och en på mobil, vilket ju faktiskt det minsta man kan begära. Jag tycker ju att man även bör kunna se två matcher samtidigt på olika datorer, fast det har inte gått den här omgången.

Min första huvudmatch var den i Piteå, där Göteborg valde att starta med alla sina tre forwardsstjärnor. Rebecka Blomqvist hade i en släpande roll – precis som hon var i slutet av matchen mot Linköping – bakom Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund.

Det innebar att Julia Zigiotti fick ta ett halvsteg bakåt i planen medan Filippa Angeldahl hamnade på bänken. Det känns som en betydligt bättre mittfältslösning för Göteborg som redan från start kändes betydligt mycket vassare i offensiven än man gjort i de första halvlekarna mot Rosengård och Linköping.

Angeldahl har inlett debutsäsongen i Göteborg stabilt utan att glänsa. Jag tycker att det blir lite för mycket sidled från henne. I den roll hon har vill man se lite mer offensiva initiativ.

Precis som jag skrev inför omgången så har Piteå haft det jobbigt med att försvara på kanterna, vilket kändes som ett stort problem inför matchen då ju kantspelet är Göteborgs stora styrka. Det märktes från start. Piteå hade väldigt jobbigt i sitt vänsterförsvar. Därifrån kom 0–1 och ytterligare flera fina lägen redan första kvarten.

Sedan flyttade Stellan Carlsson över Josefin Johansson till vänstersidan. Det hjälpte något, men inte bättre än att även 0–2 kom från Göteborgs högersida. Det var faktiskt en storspelande Guro Pettersen som höll nere siffrorna före paus. 0–4 hade absolut inte varit missvisande.

Piteås enda målchans före paus var slumpartad, när Nina Jakobsson träffades av en rensning. Man hade nog behövt för ett mål där för att få känna lite vittring. Och man hade definitivt behövt få mål på Josefin Johanssons chans i 52:a minuten. Avslutet gick dock i stolpen, och sju minuter senare gjorde istället Hammarlund 0–3.

Pauline Hammarlund

Resten av matchen spelade Göteborg av snyggt. Hammarlund och Blomqvist blev tvåmålsskyttar. Blomqvist hade dessutom ett assist.  Det måste vara svårt att hålla henne på bänken framöver.

På övertid kunde Julia Karlernäs göra ett tröstmål när Jennifer Falk kom lite snett på ett inlägg. Men det ändrar inte det faktum att det totalt sett var klasskillnad mellan lagen.

I Umeå var det jämnt med lite plus för Vittsjö före paus. Hemmalaget UIK var aldrig ofarligt och kom också till ett par 100-procentiga målchanser under de första 45. Efter paus var hemmalaget det klart bättre laget, och man tog till slut en stark 3–0-seger.

Här gjorde Tove Enblom två riktigt fina räddningar i 2–0-ledning. Umeås målvakter har haft det tufft i serieupptakten. Kul för Enblom att få agera lite matchvinnare. Kul också att 17-åriga Monica Jusu Bah fick göra mål. Hon ser riktigt rapp och intressant ut – ett framtidsnamn. Segern ger Umeå lite tillfälligt andrum.

För Vittsjö var det en riktigt tung förlust. Framför allt har man väldiga problem i backlinjen. Gissningsvis kommer man att presentera två defensivt inriktade spelare de kommande dagarna, varav minst en bör vara mittback.

Jag valde bort de första halvlekarna i de båda matcher som startade 15.00. I Eskilstuna var det redan 3–0 i paus, vilket gjorde att matchen på stadion blev huvudmatch i den andra halvleken. Där ledde Örebro med 1–0 efter 45 minuter.

Båda matcherna blev mållösa efter paus. Tre sköna poäng vardera till Eskilstuna och Örebro alltså. Och i båda fallen känns det som att det var högst rättvist. För Eskilstuna gjorde Loreta Kullashi två nya mål, vilket gör att hon är uppe i åtta mål och återigen är ensam ledare i skytteligan. Segern gör också att Eskilstuna avancerar två placeringar till den femte.

Loreta Kullashi

I Stockholm höll Djurgården bollen på Örebros planhalva i halvlekens första 25–30 minuter, dock utan att komma till målchanser. När man trodde att hemmalaget skulle öka trycket och sätta in en rejäl sista anstormning var det istället gästerna som tog över.

Örebro kontrollerade sista kvarten och kunde ha gjort ett par mål till. Bland annat hade Karin Lundin en kanon i ribban och inhopparen Frida Skogman tvingade hemmamålvakten Kathrine Østergaard Larsen till en kanonräddning.

Tre rättvisa poäng till Örebro, som får lite andrum – om man nu kan prata om det i en tabell där det skiljer fyra poäng mellan femte och tolfte plats? Djurgården däremot åkte på första hemmaförlusten och är numera bara över nedflyttningsstrecket på målskillnad. Under det där strecket ligger numera Växjö och Vittsjö.

I Linköping chockade gästerna Kristianstad på flera sätt. Dels med ledningsmål redan i fjärde minuten. Ett fint anfall avslutades av Therese Sessy Åsland. Men Cajsa Andersson, som hade fått chansen i hemmamålet, borde väl ändå ha tagit det skottet? Tidigare landslagsaktuella Andersson har inlett säsongen svajigt, och känns nu som ganska klar tvåa bakom Matilda Haglund.

Matilda Haglund

Den reaktionssnabba och spelskickliga 23-åringen från Järpås i Lidköpings kommun har sett väldigt bra ut i år. Jag har varit nära att berömma henne flera gånger tidigare, men det har fallit bort. Nu saknades hon i Linköpings mål i matchupptakten.

Det var 0–3 i paus. Utöver det första målet går det inte att lasta Cajsa Andersson. LFC körde totalfast i ett ombyggt Kristianstad. Skånskorna hade en nykomponerad trebacklinje med Alice Nilsson, Eveliina Summanen och Mia Carlsson. I försvar spelade man 5–1–3–1 med fokus på att stänga mitten. Och det lyckades lysande.

Linköping vill gärna spela centralt, och fastnade gång på gång i Kristianstads fälla. Man kan kalla det en taktisk triumf från tränare Elisabet Gunnarsdottir. Therese Sessy Åsland hade fantastiska 45 minuter och följde upp 1–0-målet med två läckra assist till Amanda Edgren och Svava Ros Gudmundsdottir.

Elisabet Gunnarsdottir

2–0 var ett fantastiskt mål. Både Åslands läckra passning och Edgrens två toucher var mästerliga. I paus hade jag 5–1 i heta målchanser till Kristianstad. Den officiella statistiken visade 3–0 i hörnor till Linköping men hela 8–1 i avslut på mål till gästerna.

Linköpings drag att ha Nilla Fischer centralt med ansvar för att ta hand om snabba Gudmundsdottir var ingen succé. Landslagsbackens svaghet i löpduellerna avslöjades där skoningslöst. Vid isländskans 3–0-mål agerade Fischer väldigt passivt och gav inte Cajsa Andersson nödvändig hjälp.

Kristianstad kunde dock inte jubla fullt ut i paus. Man åkte nämligen på en riktigt otäck skada på Mia Carlsson. Hennes vänsterfot hängde på ett sätt som tyvärr skapade känslan av fraktur och en riktigt lång frånvaro.

Bilden på Carlssons hängande fot var dagens riktiga skräckupplevelse. Det är bara att hålla alla tummar och tår för Carlsson.

Mia Carlsson

Den andra halvleken hade Linköping bollen utan att komma till speciellt många chanser. Den bästa hade Ebere Orji redan i 47:e minuten. Hennes nick i stolpen hade behövt bli mål för att LFC skulle kunna vända. En reducering där kunde ha ändrat på saker, för Kristianstad såg tröttkört ut ganska tidigt i den andra halvleken. Man orkade inte alls löpa lika mycket i offensiven, utan fastnade oftast på egen planhalva.

Men Kristianstad orkade ändå hålla emot. Skånskorna höll första nollan för säsongen och är nu bara en poäng bakom Linköping i tabellen. Ett LFC som skall till Malmö för att möta Rosengård på onsdag. Samtidigt tar KDFF emot Växjö.

Mia Carlssons skada svider förstås för Kristianstad. På övertid var jag rädd för en ny skada. Ebere Orji stod för en ful aktion när hon knuffade in Alice Nilsson i Brett Maron. Målvakten var i luften när smällen kom, och landningen var inte snygg. Jag var rädd för en ny knäskada, men Maron reste sig och spelade ut matchen. Hoppas att det gick bra med Maron.

Brett Maron

Orji fick gult kort, vilket jag tycker är helt riktigt. Den där typen av smällar mot målvakter som är i luften och har händerna på bollen är farliga, och bör stävjas. Jag minns att Mimmi Larsson hade två sådana mot Jennifer Falk i toppmötet med Göteborg utan åtgärd.

En rolig grej på övertid var att 15-åriga Mathilde Janzen fick ett par minuter på planen. Supertalangen som spelar sin landslagsfotboll för Tyskland är en riktigt spännande spelare. Jag hade hoppats få se henne några minuter till. Men kul ändå att hon nu fått göra sin damallsvenska debut.

I elitettan är det numera bara tre lag kvar i toppstriden. Hammarby vann nämligen i Kalmar med 2–1. Kalmar var det lite bättre laget före paus, och ledde rättvist med 1–0 halvvägs.

Efter paus var det Hammarbys match. Man rullade upp Kalmarförsvaret två gånger första tolv minuterna och gjorde två fina mål – Emma Jansson och Emma Westin målskyttar. Sedan hade Bajen bra kontroll fram till övertiden. Då exploderade Kalmar och hade tre fina kvitteringschanser i samband med hörnor, bland annat en nick i ribban från Tabby Tindell.

Kalmar hade nog behövt få in en kvittering där. För nu krävs det väldigt mycket om småländskorna skall kunna sluta topp två i år. Dels måste man för egen del rada upp segrar. Samtidigt måste man hoppas att två lag i trion AIK, Morön och Hammarby drabbas av rejäla svackor.

Även Jitex tappade mark i toppen. Mölndalslaget tog ledningen borta mot AIK. Men Solnaklubben vände till 4–2-seger, och kommer allt närmare damallsvenskan.

I mitten och botten tog BP och Alingsås viktiga segrar. Som det ser ut nu är det tre av Sandviken, Lidköping, Kvarnsveden och Sunnanå som kommer att åka ur.

Apropå näst högsta divisionen. I Forum elitettan har jag i dag skrivit om tre nyförvärv i serien.

Söndagens vinnare: Rosengård, Växjö, Vittsjö – och Linköping

Utöver de lag som tog trepoängare var Linköpings FC söndagens stora vinnarlag. Östgötarna fick ju se lagen närmast bakom i tabellen tappa mark.

Därmed förstärktes LFC:s chanser att ta en Champions Leagueplats. Redan innan morgondagens match i Göteborg har nu LFC fyra poäng ner till fjärdeplatsen. Det borde skapa lite trygghet.

Dagens resultat gör bottenstriden otroligt intressant. Men vi börjar i toppen. Där är Rosengård ny serieledare efter 2–1-seger mot Piteå. Malmöklubben kommer att toppa tabellen i minst 29 timmar.

Det var en lite konstig match på Malmö IF i dag. I 25 minuter imponerade Rosengård stort. Man hade åtgärdat mycket i anfallsspelet av det jag anmärkte på i det här inlägget. Man hade bland annat fler inlöp från kanterna, inspel på färre tillslag och dessutom sökte man flera gånger lyftningar in bakom motståndarnas ytterback på motsatt sida.

Det gjorde att Piteå inte bara kunde stå i sina försvarspositioner. Tvärtom var det stundtals riktigt virrigt i gästernas försvar i matchupptakten.

1–0 i minut 13 var ett riktigt snyggt mål från högerkanten, där Hanna Bennison skarvade in bollen på ett tillslag till Johanna Rytting Kaneryd, som kom inlöpande bakom Piteås vänsterförsvar. Precis en sådan snabb kombination som jag efterlyst.

Att Rytting Kaneryd sedan avslutade med en läcker yttersida som satt perfekt vid bortre stolpen gjorde inte saken sämre. Ett klassmål.

För Rytting Kaneryd slutade dock matchen på ett tråkigt sätt. Hon haltade av med knäproblem efter 35 minuter. Det är bara att hålla tummar och tår för att det inte var något allvarligt, utan att kantspelaren snart är tillbaka i spel.

Bennison utmärkte sig med fina instick. Hon hade även ett läckert från vänster till Mimmi Larsson strax efter.

2–0 kom i 20:e minuten, och var precis som 1–0 ett klassmål från högerkanten. Piteå glömde alldeles av att kliva upp och sätta press på Jelena Cankovic. Jag tycker fortsatt att serbiskan ofta borde spela ifrån sig bollen snabbare. Men när hon får stå helt oattackerad utanför motståndarnas straffområde är hon riktigt vass.

Nu stod hon för ett snyggt instick som Rytting Kaneryd släppte (?) till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade distinkt i mål. I det läget var det utspelning. Jag hade 4–0 i klara målchanser efter 25 minuter. Och inget talade för Piteå.

Men precis som senast i Göteborg tappade Rosengård allt eftersom efter 25 minuter. De sista 65 minuterna räknade jag bara in en enda kvalificerad hemmamålchans. I och för sig hade också Piteå bara en målchans. Den blev dock mål. Josefin Johansson förvaltade Astrid Larsson:s fina förarbete i 58:e minuten på bästa sätt. Det gjorde att matchen levde ända in till slutsignal.

Josefin Johansson

Piteå hade mycket boll, och precis som SVT-experten Markus Johannesson var inne på i sändningen så blir Rosengård väldigt passivt när de hamnar i ett lägre försvarsspel. Löpviljan avtar och man blir ett mycket sämre lag. Det känns som att Rosengård måste jobba lite på hur de skall agera när de hamnar lågt.

Totalt sett var förstås hemmasegern fullt rättvis. Men det är ju onödigt att låta det bli spännande i en match där man länge varit helt överlägset.

Piteå åkte på sin tredje raka förlust, och tappar mark i kampen om tredjeplatsen. Dock tycker jag att man gjorde en fullt godkänd insats. Det är starkt av laget att orka jobba sig tillbaka in i en match där man länge var utklassat.

Kristianstad–Umeå 1–1 var en chansfattig och ganska tråkig match. Resultatet var helt i sin ordning sett till matchbilden. Umeå fortsätter att ha seriens allra långsammaste anfallsuppbyggnad.

Trots att UIK hade bollen stora delar av matchen lyckades de egentligen inte av egen kraft spela sig till en enda riktigt kvalificerad målchans. Jag hade 3–2 till KDFF i målchanser, men då är båda målen inräknade – och inget av dem var egentligen någon målchans.

Båda målen kom mer efter att målvakterna mittbedömt inlägg än efter fint anfallsspel. Umeås kvittering i 90:e minuten var ju faktiskt ett inlägg från Elin Nilsson som gick in i bortre hörnet.

Umeås andra målchans kom på en felpass från Josefine Rybrink. Det var ett superläge som Therese Simonsson slarvade bort genom ett stressat skott.

Men i själva anfallsuppbyggnaden känns Umeå fortsatt väldigt trubbigt. Det är som att de inte vet hur de skall göra när de spelat sig förbi någon eller några av motståndarnas lagdelar.

Nu har ju Umeå tagit fem poäng på de tre senaste matcherna. Och det känns som att man är på väg att växa in i serien på allvar. Men om man skall lämna bottenträsket måste man hitta sätt att spela sig till avslut.

För Kristianstad var det två förlorade poäng. Det kändes som att skånskorna hade full kontroll när den lätt slumpartade kvitteringen kom i 90:e. Men 1–0 är ju ingen stabil ledning, och målglada Kristianstad hade ingen bra dag i offensiven. Så 1–1 var alltså rättvist.

Växjö–Djurgården 1–0 var den match jag valde bort under söndagen. Den rullade på min sidoskärm. Och av det lilla jag såg var det mest Djurgården rent spelmässigt. Men Växjö vann alltså.

Man gjorde det på ett straffmål från Signe Holt Andersen. För andra matchen i rad får Växjö en väldigt konstig straff, den här gången utdömd av Sara Persson. Det jag sett av straffsituationen tar Djurgårdsbacken bollen. Men det kanske var något som hände som tv-bilderna inte visade.

Och i rättvisans namn skall sägas att Växjö nog skulle ha haft straff för en hands, så det var kanske någonstans rättvisa som skipades.

Utöver det där straffsituationerna tycker jag faktiskt att domarna skötte sig bra den här omgången. Bland annat gjorde Lovisa Johansson en stabil insats i Malmö.

I Örebro var hemmalaget det klart bättre laget i den första halvleken. Det dröjde dock till övertid i första halvleken innan Kif fick utdelning. Då var det som det brukar när Örebro gör mål, alltså en fast situation från Heidi Kollanen som förpassades i mål av Karin Lundin. Den här gången var det en hörna som Lundin stötte in på volley.

Karin Lundin

Noterbart är ju att Vittsjö i fjol nådde en tredjeplats mycket genom sin ramstarka defensiv. Bland annat var man jättebra på att försvara vid hörnor och inläggsfrisparkar. I år har man redan släppt in flera mål på fasta situationer.

Det är det där stabila försvarsspelet som saknas för Vittsjö i år. För offensivt är man precis lika bra som i fjol. Då slutade man på målskillnaden 33–13. 13 insläppta var minst mål av alla – ett snitt på 0,6 per match. I år står man redan på 15 insläppta, ett snitt på 1,9 insläppta per match.

Man höll även nollan i 14 av fjolårets 22 matcher. I år har man inte hållit en enda nolla. Skall man nå upp till fjolårets siffror vad gäller nollor får man således inte släppa in några fler mål under de 14 sista omgångarna.

Men det kom en vändning på Behrn Arena i dag. När Karin Lundin nickade i ribban i 47:e minuten hade jag 6–1 i målchanser till Örebro. När slutsignalen ljöd var det 8–6 i målchanser och 2–1 i mål till Vittsjö.

Gästerna tog nämligen över matchen mer och mer. Först skapade man mest hörnor. Men sedan kom även chanserna. Och när Emily Gielnik byttes in fick vi se en repris från förra omgången. Då slog ju Gielnik från högerkanten ett hårt inspel bakom motståndarnas backlinje, som Clara Markstedt kunde stöta in till 4–2 mot Uppsala.

Clara Markstedt

I dag, i minut 79, frispelades Gielnik till höger av Ebba Wieder. Australiskan stod för ett sådant där hårt inspel bakom backlinjen och Markstedt stötte in 1–1.

Och i matchens sista ordinarie minut gjorde Nellie Persson Vittsjös segermål. Hon hade flyt att hennes skott styrde på en försvarare och ställde Moa Öhman. Vittsjö fick jubla för andra matchen i rad.

Nellie Persson

Trots segern ligger Vittsjö kvar på nedflyttningsplats. Men deras och Växjös segrar drar ändå ner såväl Djurgården, Eskilstuna, Örebro som Uppsala i den direkta bottenstriden. För Djurgården var dagens nederlag den fjärde raka bortaförlusten. Stockholmslaget är obesegrat hemma, men poänglöst borta.

Det där verkar inte vara någon slump. Även i fjol var det styrka på hemmaplan som räddade Djurgården. Då tog man 19 av sina 25 poäng på hemmaplan.

För Örebro måste dagens förlust vara extremt sur. Det var den tredje raka, laget såg väldigt bra ut före paus, men föll alltså på ett slumpmål i slutminuterna. På lördag möts för övrigt just Djurgården och Örebro på Stockholms stadion.

I nästa omgång har vi även bland annat bottenmötet Umeå–Vittsjö samt viktiga matchen i kampen om Champions Leagueplats mellan Linköping och Kristianstad. Många kul matcher framöver alltså. Två spelas redan i morgon, Göteborg–Linköping och Eskilstuna–Uppsala.

Just nu är det extremt jämnt i botten. Mellan Kristianstad på den fjärde och sista medaljplatsen och jumbon Umeå skiljer det ju nämligen bara sex poäng efter åtta spelade omgångar. Det oavsett hur morgondagens matcher slutar.

 

Oavgjort både i toppen och botten

Dagens resultat blev Göteborg–Rosengård 1–1 och Växjö–Umeå 2–2. I toppmötet var oavgjort till slut ett resultat båda lagen kan vara nöjda med.

Göteborg skall vara nöjda för att de kunde ha varit i ett par måls underläge i paus. Den första halvleken inleddes i ett makalöst högt tempo. Jag kan inte minnas när jag senast såg en damallsvensk match där allt gick så fort som det gjorde under de första 20 minuterna.

Även om tempot bedarrade under den första halvlekens andra halva hade Rosengård så långt full koll. Det såg däremot hela annorlunda ut efter paus.

Då var det nämligen Göteborg som var bäst. Trots att Rosengård gjorde fem byten och Göteborg bara två var det hemmalaget som var starkast på slutet. Kan det kanske vara en indikation om att Göteborg har tränat bättre under den extremlånga försäsongen?

Det var Göteborgs löpstarka kanter som fixade ledningsmålet i 53:e minuten. Julia Roddar slog ett fint inlägg som nådde Emma Koivisto vid bortre stolpen. Det var Göteborgs första riktiga målchans.

Efter målet skapade Göteborg klart mer än Rosengård, vilket gör att Malmöklubben trots allt kan vara nöjd med att få in en kvittering. Mimmi Larsson utnyttjade nämligen gästernas enda målchans efter paus.

På en djupledspassning från Jelena Cankovic vann Larsson löpduellen med Emma Kullberg och avslutade sedan via Natalia Kuikka. Touchen på Göteborgsbacken ställde Jennifer Falk chanslös.

Strax efter kvitteringen kom Rebecka Blomqvist in för Göteborg. Hon gjorde ett riktigt piggt inhopp och var inte långt ifrån att få huvudet på en inläggsfrispark i 88:e minuten. Det var näst bästa chansen att avgöra. Den bästa var en lobb från Julia Zigiotti, som Zecira Musovic gjorde en fin räddning på.

Det blev 1–1, vilket till slut båda lagen kan vara nöjda med. Därmed leder Göteborg serien före Rosengård efter sju omgångar.

I botten föll Vittsjö ner till sista plats. Det efter att Växjö och Umeå också fått varsin poäng. Där hade UIK matchen i sin hand. Lova Lundin grävde fram ledningsmålet åt Kayla Braffet genom att hugga på en retur. Lundin grävde ännu mer när hon kämpade in 2–0 efter hörna i början av andra halvleken.

I 2–0-ledning hade Umeå även en boll i insidan av stolpen. Men i 67:e minuten bjöd domare Lovisa Johansson in Växjö i matchen genom att ge hemmalaget en helt galen straff. Signe Holt Andersen fick en liten, liten, liten touch från Sanna Kullberg. Danskan tog en rövare och kastade sig. Domare Johansson gick på filmningen, och Holt Andersen satte sedan straffen.

Elva minuter senare lyfte Holt Andersen även in kvitteringen efter att Lisa Dahlkvist missbedömt en långboll från Emilie Henriksen och lurat sina försvarskollegor.

Delad pott, ett resultat som egentligen båda lagen skall vara missnöjda med. Växjö genom att det inte är bra att tappa poäng mot bottenkonkurrenter på hemmaplan. Umeå genom att de hade matchen i sin hand, men tappade den.

Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde

Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.

Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.

Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.

Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.

Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.

Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.

Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.

Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.

Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.

Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.

Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.

Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.

Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.

Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.

Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.

Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.

Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.

Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.

Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.

Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.

Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.

I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.

I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.

Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.

Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?

Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.

Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.

Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.

Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.

Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.

Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.

I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.

Och det skulle bli värre ändå.

Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.

Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.

På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.

Vad blir då min analys av UIK?

Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.

Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.

Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.

I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.

För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.

Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.

Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.

Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.

Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.

Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.

I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:

Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:

Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:

Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.

På väg mot rekord i korsbandsskador?

I dag har det rapporterats två nya korsbandsskador i damallsvenskan. De drabbade är Umeåduon Johanna Nyman och Zabibu Nduwimana.

Därmed räknar jag till att det totalt blivit minst elva stycken korsbandsskador i damallsvenskan under kalenderåret 2020, och då har vi bara passerat halvårsgränsen med två veckor.

Här är den tråkiga listan:

Djurgården: Maria Hovmark
Göteborg: Beata Kollmats
Kristianstad: Moa Olsson och Elise Kellond-Knight
Piteå: Selina Henriksson 
Vittsjö: Tove Almqvist
Växjö: Elin Karlsson, Emma Jeppsson och Stina Lennartsson
Umeå: Johanna Nyman och Zabibu Nduwimana

Dessutom drog Piteås Linnea Selberg av sitt korsband i november, och är inte tillbaka i spel ännu. Djurgårdens Kim Sundlöv och Växjös Tilde Johansson är på väg tillbaka från korsbandsskador de ådrog sig förra säsongen. Sundlöv har suttit på bänken, men inte spelat ännu. Och Johansson skall ha ungefär en månad kvar tills hon är spelklar.

Korsbandsskador är ett riktigt elände. Och elva korsbandsskador är väldigt mycket, men det är inte rekord. Jag minns att jag räknade till 16 korsbandsskador under mardrömsåret 2012 (de flesta redovisas här), men enligt den här forskningsrapporten var det så många som 18. Och då fortsatte korsbandseländet även under våren 2013.

Sedan dess känns det som att de damallsvenska klubbarna har blivit mer medvetna om att kvinnor måste jobba mer med förebyggande träning, som knäkontroll, eftersom deras kroppsbyggnad gör att risken för knäskador är väldigt mycket större än för män.

Men nu kan vi alltså tyvärr vara på väg mot ett nytt bottenrekord igen. Sannolikt är det annorlunda säsongsupplägget en stor bov i dramat. En bov som gör att spelarna slits på ett annat sätt än deras kroppar är vana vid – och då ökar skaderisken rejält.

Vi får verkligen hoppas att vi har sett den sista korsbandsskadan i årets damallsvenska. Men tyvärr tror jag inte på det. Jag tror tråkigt nog att vi kommer att få se ytterligare minst en handfull allvarliga knäskador under hösten.

I elitettan har jag inte samma koll på utfallet. Den serien drog ju igång utan träningsmatcher, vilket borde göra att spelarna löpte ännu större risk. Någon som vet hur utfallet med korsbandsskador ser ut i elitettan i år?

Vittsjö, Växjö och Umeå vill nog ha stängd serie

Dags att sammanfatta en eftermiddag framför Sportbladet Play. Först kan man konstatera att Göteborg är nya serieledare efter 1–0-seger i Örebro några timmar efter att Linköping spelat 2–2 i Piteå.

Sedan blickar man mot botten, där trion Vittsjö, Växjö och Umeå står kvar på varsin poäng. Vittsjötränaren Thomas Mårtensson driver sedan maj månad frågan om att stänga serien från nedflyttning i år, och utöka till 14 lag till nästa år.

Jag har förstått att Mårtensson tar alla chanser att framför den uppfattningen. Till tidningen Norra Skåne säger Vittsjötränaren att han skall göra en egen variant av den romerske senatorn Cato:s cirka 2200 år gamla citat:

”Cato lär ju ha avslutat alla sina tal i senaten med att säga ‘För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras’. Jag får köra en variant på det och alltid avsluta med ‘För övrigt anser jag att ligan bör stängas’.”

Jag är som bekant en förespråkare för att utöka damallsvenskan till 14 lag. Så jag kan inte säga att jag är någon direkt motståndare till Mårtenssons förslag. Möjligen att jag skulle kunna tycka att jumbon i damallsvenskan skulle kunna få kvala mot trean i elitettan.

Att göra förändringar av förutsättningarna under pågående serie följer ju inte ordinarie protokoll. Men det här är ju ett speciellt år, och så länge inte något lag drabbas negativt skulle det ju kunna gå. Jag tror exempelvis inte att någon av klubbarna i damallsvenskan skulle protestera.

Mårtensson började alltså propagera för stängd serie redan en månad innan seriestart. Men hans lags nuvarande läge lär ju inte minska hans energi i frågan.

För plötsligt är Vittsjö riktigt illa ute. Jag bytte till deras match när det var spelat 68 minuter. Jag fick se ett otroligt tröttkört Skånelag förlora i slutminuterna för tredje gången den här säsongen.

Linda Motlhalo frälste Djurgården i 86:e. Stockholmarna tycks ha gjort en riktigt bra match igen, och kan kanske börja titta uppåt i tabellen. För Vittsjö är det betydligt jobbigare. Av det lilla jag såg verkade spelarna helt slut. Och det är ju nu som det riktigt jobbiga börjar.

Det här var den första omgången av åtta fram till den 17 augusti. Den närmaste månaden skall det alltså spelas sju matcher till. En månad där fysiken kommer att bli otroligt viktig.

Det här var alltså dagen då man stämplade kris på Vittsjö. Ännu värre är det för Umeå. Laget föll tungt med hela 3–0 i nykomlingsmötet i Uppsala. Jag såg en liten stund i den andra halvleken, en stund där Uppsala gick från 1–0 till 3–0. Under den perioden var Uppsala det klart bättre laget.

Och tyvärr för Umeå bjöd man återigen på ett mål efter en grov målvaktstavla. Den här gången var det Tove Enblom som tappade bollen framför fötterna på Sara Olai.

Med tanke på att Umeå i de kommande sju omgångarna möter alla de sex klubbar som var på övre halvan i fjol så har UIK verkligen hamnat i en jobbig situation redan så här tidigt på säsongen.

Uppsala däremot har fått en kanonstart och har lagt en grund till ett nytt damallsvenskt kontrakt. Apropå kontrakt känns det närmast ofattbart att Umeå inte erbjöd Ebere Orji nytt kontrakt. Orji gjorde två mål till i dag, och är precis den målfarliga spets som UIK hade behövt.

Jag antar att nigerianskan inte kan ha varit lika bra ifjol som hon varit hittills den här säsongen. Klart är att Umeå säkert ställer sig positivt till Thomas Mårtenssons förslag om att stänga damallsvenskan för nedflyttning i år.

Mårtensson har säkert även Växjö DFF:s röst. Smålänningarna åkte i dag på sin första hemmaförlust under Magnus Olsson:s och Maria Nilsson:s ledning. Växjö var klart bättre än senast i Göteborg. Men ändå inte så bra att jag skulle tippa laget på ensiffrig slutplacering.

Innan jag går på toppstriden så var det ett dramatisk tänkt mittenmöte i Eskilstuna i dag. Den matchen bytte jag över till med drygt tio minuter kvar. Därmed fick jag se Eveliina Summanen rulla in Kristianstads segermål till 3–2. Summanens avslut var lika iskallt som Anna Welin:s framspelning var precis. Ett klassmål.

Jag såg alltså det avgörande målet live. I efterhand har jag även sett situationen som blev matchavgörande, den i tolfte minuten där Elise Stenevik räddade med händerna, fick rött kort – samtidigt som Kristianstad fick straff.

Spontant hade jag fått för mig att det inte automatiskt skulle bli målchansutvisning när man dömer straff. Men vid en snabbkoll i reglerna hittar jag bara formuleringar om lindring vid tacklingar. Det är således fullt möjligt att domare Sara Persson tog ett korrekt beslut.

När vi ändå är inne på domarna så är det värt att ta upp två andra domslut för hands i straffområdet. Både i Piteå och Örebro inträffade situationer där bollen träffade en medspelares arm när en försvarare försökte rensa bort bollen. Både Tess Olofsson och Pernilla Larsson blåste straff.

Personligen tycker jag inte att någon av situationerna borde vara straff. För i båda fallen missgynnas ju det försvarande laget av att rensningarna stoppas av armar. Men det är inte jag som skriver reglerna.

Handsregeln är inte okomplicerat formulerad. Men i de här fallet känner jag mig ändå rätt säker på att Olofsson gjorde rätt som blåste straff till Piteå, medan Larsson gjorde fel som blåste straff till Göteborg.

I båda fallen kom bollen snabbt från kort avstånd, vilket är förmildrande omständigheter vid hands. Dock är det så att all hands ovanför axelhöjd skall bestraffas. Och Frida Maanum hade sin arm ovanför axlarna i Piteå, medan Frida Abrahamsson:s arm var i brösthöjd i Örebro.

Nu skipades ändå rättvisa då Moa Öhman snyggt räddade Göteborgs feldömda straff (slagen av Vilde Böe Risa) i 15:e minuten. Faktum är att Göteborg även slog en straff i ribban två minuter tidigare. Göteborg vann till slut efter att Natalia Kuikka nickat in segermålet efter en hörna i den andra halvleken.

Tillagt i efterhand: Jag såg att göteborgarna själva var osäkra på vem som gjorde målet. Det skulle kunna antyda att Kuikka inte är på bollen., utan att det är ett självmål av Karin Lundin. Emma Kullberg har fått det officiellt. Hon har en touch på bollen, men den är ju innan Kuikka och Lundin går upp i sin duell. Så Kullberg kan aldrig räknas som målskytt. Antingen är det Kuikka eller självmål. Målet ser du 1.55 in i det här klippet.

Trots att det var 0–0 i paus tycker jag på många sätt faktiskt att Göteborg spelade bättre i den första halvleken i dag än man gjorde före paus senast, då man ledde med 3–0 mot Växjö. Det kändes lite lugnare och lite mer koncentrerat i dag.

Och trots att Göteborg nu är nya serieledare undrar jag om inte tränarduon Mats Gren och Jörgen Ericson har lite huvudvärk över hur de skall formera sitt anfall. De två senaste matcherna har fjolårets skyttedrottning Rebecka Blomqvist fått börja på bänken.

Istället har Stina Blackstenius gått in i startelvan. Och utöver att hon sprang offside minst en handfull gånger redan före paus så känns Blackstenius pigg och het. Bättre än jag sett henne på länge.

Ändå känns det inte givet att matcha Blackstenius på topp. Hon är ju nämligen inte en forward som samarbetar med övriga laget. Hon gör sin löpning för att få bollen i djupled, något hon är bra på. Men med Blomqvist längst upp på topp får Göteborg ett bättre lagspel. Tredje kuggen Pauline Hammarlund känns mer anpassningsbar än de andra två, och bör nog ha en ganska säker startplats.

Tränarna skall alltså välja mellan Blackstenius tyngd och Blomqvists smartness. Det är verkligen inget lätt val. För den som väljs bort riskerar att tappa självförtroendet.

En som har tappat mycket av självförtroendet är Rosengårds Anna Anvegård. I dag blev hon dock bokförd för ett mål. Hennes straff gick dock i ribban och ut, och målskytten bör ändras i protokollet till självmål. Om bollen inte träffat i målvakt Katie Fraine:s rygg skulle det ju aldrig ha blivit mål.

Kanske ändå att Anvegård kan få lite självförtroende av att ha varit sista utespelare på bollen vid ett mål. Jag hade Växjö–Rosengård på mobilen som andramatch fram till och med Mimmi Larsson:s hela matchavgörande 2–0-mål.

Rosengård gjorde ingen stormatch. Men det var ändå tydligt att de jobbat på att få till ett lite rakare och direktare anfallsspel. Länge saknades den rätta tajmingen, men känslan är ändå att Malmöklubben har lokaliserat sina problem och börjat agera för att åtgärda dem. Och fördubblad målskörd lär ju kännas skönt för laget.

Slutligen till Piteå och dagens första match. Det var en intressant historia, där taktiken stod i fokus i den chansfattiga första halvleken. LFC valde att vara lite mer försiktigt i uppspelsfas än tidigare. Kanske berodde det på att Nilla Fischer satt på bänken. Men man sköt inte upp ytterbackarna på samma sätt som tidigare, och man tog inte heller ner Petra Johansson som vänsterback. Det såg rätt statiskt ut i början, Piteå var det något bättre laget de första 20 minuterna.

Sedan hörde man LFC-ledningen ropa ut instruktioner om att man skulle vrida på mittfältstriangeln så att spetsen pekade framåt. Plötsligt tog LFC över. Och även om det var jämnt och chansfattigt var det inte helt ologiskt att gästerna gjorde ett ledningsmål i halvlekens slutminut.

Det var Ebere Orji som akrobatiskt nickade in Frida Maanums precisa hörna. Om nu bollen verkligen var inne. På tv-bilderna är det omöjligt att se vilken väg bollen tog från ribban till Guro Pettersen:s famn. Min spontana känsla var att bollen inte var inne. Men eftersom ingen Piteåspelare protesterade antar jag att min känsla var fel, och att domarna hade rätt.

Efter paus öppnade sig matchen. Linköpingsbacken Johanna Alm blev lite av nyckelperson. Först var hon inblandad i ett missförstånd i eget straffområde, och nickade fram Nina Jakobsson till 1–1. Strax efter gjorde Alm en grym räddning bakom egen målvakt när Fernanda Da Silva bara skulle peta in ledningsmålet i tom kasse.

Och precis när matchklockan passerat 60 minuter slog Maanum en läcker genomskärare som friställde Alm på högerkanten. Linköpingsbacken slog ett precist inspel till Orji, som petade in sitt femte mål för säsongen.

Just Frida Maanum och Ebere Orji är klasspelare som gör att LFC hela tiden känns sylvasst framåt. Till slut fick jag det till 7–7 i klara målchanser, vilket gör att 2–2 både kändes logiskt och rättvist. Men faktum är att jag imponerades av både Piteå och Linköping. När det blev toppmöte visade båda lagen hög klass. Det blir spännande att följa båda framöver.

Slutligen har jag ju skrivit lite om Sportbladet Play och deras kommentatorer. I dag var han som skötte snacket från Örebro riktigt bra. Och Marcus Bühlund är ju alltid både påläst och stabil. Men de som kommenterade från de andra arenorna får bakläxa.

Det är ju tydligt att de inte läser den här bloggen, för då hade det inte varit så vansinnigt många namnfel i dag. Huvuddelen av dagens kommentatorer hade inte tagit Bengt Skött:s uttalskurs. Och han som kommenterade från Piteå var jobbigt dåligt påläst på LFC. Bland annat kallade han Ebere Orji som Orji Ebere.

Nu är han inte den enda som tror att hon heter så. Men Ebere är förnamn och det står Orji på tröjan eftersom det är efternamn. Här är förbundets databas en bov i dramat, där står det just Orji Ebere. Men det har till slut gått att få rätt på Halimatu Ayinde:s namn i den databasen. Så kanske att någon kan fixa så att även årets ena skytteligaledare får rätt namn i de officiella papperna framöver?

Tillagt i efterhand. Ser på förbundets hemsida att Loreta Kullashi till slut fått sina ”saknade” mål, och nu står på fem i den officiella skytteligan. Bra jobbat av den som fixade det.

Tillagt i efterhand 2: Tyvärr är det nu bekräftat att Växjös Stina Lennartsson har drabbats av en korsbandsskada och därmed har spelat klart för i år.