Klockan 14.00 presenteras den första landslagstruppen efter EM, det handlar om de spelare som skall spela Sveriges första VM-kvalmatch, i Malmö mot Polen den 21 september.
Gissningen är att den till 100 procent kommer att bestå av spelare ur EM-truppen. Pia Sundhage kommer garanterat att ta chansen att bygga nytt inför VM 2015. Fast jag har svårt att tro att det arbetet inleds redan i dag.
Pia Sundhage är sjukskriven. Det hindrar inte att hon i förra veckan uttalade sig om att landslaget måste utvecklas ett par snäpp för att kunna hävda sig i VM om två år. Till SVT sa hon:
”Jag tror inte att den fotbollen vi spelade under EM, trots att vi fick ut väldigt mycket av laget, kommer att räcka till de allra bästa valörerna i VM 2015 eftersom damfotbollen utvecklas så otroligt snabbt.”
Och visst, det är klart att Sverige måste bli bättre, det håller jag helt med om. För USA, Tyskland och Japan ligger ett steg före oss. Det gör även Frankrike, även om de har haft svårt att få till det i mästerskap.
Frågan är vad Sverige i första hand bör rikta in sig på att förbättra.
I SVT-intervjun pratar Sundhage om att det är anfallsspelet som gäller. Det gjorde hon även i en av EM:s mest intressanta dueller. Jag har inte behandlat duellen i bloggen tidigare. Men den inträffade i samband med EM-finalen, och stod mellan Sundhage och Hanna Marklund.
Daniel Kristiansson och Hanna Marklund
Det handlade om försvarsspel. Har du inte sett ordväxlingen finns den till beskådan här.
Klippet säger mycket om vilken fotboll Sundhage vill att Sverige skall spela. När Marklund predikar lite större säkerhetsmarginaler, och att spelarna skall täcka upp bättre för varandra, så reagerar Sundhage, och säger att hon helst vill lyfta backlinjen ännu högre.
I min värld låter det oerhört riskabelt – för att inte säga dumdristigt.
Faktum är att klippet oroar mig en hel del, för jag måste säga att jag står på Marklunds sida. När vårt landslag ställdes mot ett högkvalificerat motstånd (Tyskland) behövde man inte vara försvarsexpert för att notera hur chansartad vår defensiv var.
Utöver de klara målchanser som tyskorna fick så kändes det ytterligare en mängd gånger att det bara var en hårsmån ifrån att tyskorna skulle rinna igenom.
Min känsla på plats var att om vi hade mött ett Tyskland med större självförtroende än det pressade lag vi ställdes mot så hade underläget i paus varit något eller några mål större.
Ser man framåt kommer Sundhages Sverige snart vara mer välscoutat, och då tror jag att det duellinriktade försvarsspelet kan bli ett besvär.
Faktum är att en spontan tanke blir att om Marklunds rimliga fundering slås undan så här snabbt och kategoriskt så är det knappast tacksamt att vara försvarstränare i landslaget. Inte minst då Sundhage säger i nämnt klipp att hon vill lägga nästan all kraft på anfallsspelet.
Visst kommer man långt på en fantastisk offensiv. Men grunden till titlar ligger oftast i en trygg defensiv.
Samtidigt har jag respekt för hur Sundhage har lyft spelarna, och förbättrat effektiviteten i landslagets anfallsspel. Om det uttalar hon sig för övrigt i ett annat klipp, det här. Där säger hon bland annat:
”Istället för att fundera så mycket över försvarsspelet – för vi har inte släppt in så mycket mål – så skulle jag vilja bli mycket, mycket bättre i anfallsspelet, så det här med rytm och tempo, när man kommer in i sista tredjedelen, att man faktiskt kan sänka tempot och vara lite finurliga – det har vi inte varit. Vi har haft fart och fläkt ända in till målet, och det behöver vi fundera över. Det är spelartyper, men även den enskilda spelarens väg. Man kan skaffa sig ganska mycket teknik på två år.”
Det skall bli intressant att följa landslagets utveckling framöver. Jag hoppas förstås att Sundhage vet vad hon gör, att anfall är bästa försvar, och att min och Hanna Marklunds oro för defensiven således är ogrundad.
Malmö visar gyllene höstform. Det skånska storlaget har nu klarat alla matcherna mot de tre andra lag som fanns på topp fyra när serien vände.
Att de är starkare efter EM än innan kan man illustrera med att de har fått med sig nio poäng i höstmötena – mot fyra i våras.
I kväll var den första halvleken mot Linköping lite av en uppvisning, och mycket av en maktdemonstration.
Minns hur det såg ut i Linköping i våras, den där kvällen vi minns som Pernille Harder show. Då skrämde danskan upp Pia Sundhage inför EM-mötet. På ett uselt underlag hade Malmö svårt att få till passningarna, samtidigt som LFC satte bra press.
Sedan dess har Malmö blivit mycket bättre. Det är samma spelare, men man har hittat sina roller mycket bättre. Linköping å sin sida är mycket sämre. Dels för att man har tappat stabilitet i skadade Sofia Lundgren och flyktade Nilla Fischer. Men även för att det känns som att flera LFC-spelare har sämre form nu än vad de hade i våras.
Efter segern mot Göteborg lyfte jag Ramona Bachmann till skyarna. Hon var fantastisk i dag också. Men hon var inte ensam. Therese Sjögran har konserverat sin EM-form, och var otroligt viktig i anfallsspelet. Och så verkar Anja Mittag ha hittat den form hon hade under våren i fjol.
Anja Mittag
Inte bara för att två fantastiska räddningar via målställningen från Lina Ringshamre (räddningar som LFC-målvakten inte fick tillgodoräkna sig i den officiella statistiken) gjorde att tyskan stannade på ”bara” ett mål. Mittag stod även för en mängd läckra små skarvningar, och fina passningar. Dessutom imponerade hon inför avspark med att klara av att ge en intervju på svenska. Bra jobbat…
Malmös offensiv är alltså fantastisk för tillfället. Nio poäng och 10–2 på bortamöten med Tyresö och Göteborg samt en hemmamatch mot Linköping – det är förstås siffror som få lag i världen kan göra om.
Medan anfallsspelet hyllats ohämmat får Malmö fortfarande kritik för sitt försvarsspel. Det känns rätt – och fel. För jag tycker fortfarande att lagets backlinje ofta är väldigt virrig. Det såg man även periodvis i den andra halvleken i dag.
Men totalt sett är det ändå svårt att framföra någon större kritik mot Malmös totala försvarsspel. Laget har ju nämligen klart minst insläppta mål i damallsvenskan, och har ju hållit nollan i nio av 15 matcher.
En effekt av lagets försvarsspel var de snabba omställningar som ledde till Malmös andra och tredje mål. Malmö gav inte LFC:s spelare tid att andas före paus, utan så fort man tappade bollen högg man direkt för att återta bollinnehavet. Så fort gästerna drällde med bollen small det. Det var som sagt väldigt imponerande.
I Linköping visade tyska nyförvärvet Eunice Beckmann klass i sitt inhopp. Även Stina Blackstenius visade intressanta kvaliteter, även om jag tycker att hon nog borde ha gjort mål på åtminstone ett av sina två frilägen. I övrigt tycker jag nog att alla i LFC kan bättre än de presterade i dag.
För Malmö väntar en riktigt spännande höst. Kan de spela på den här nivån de kommande två månaderna är guldet klart. Fast att man skall vara så här bra hela vägen kan man inte lita på. Däremot kan man lita på att Harlem Globetrotters – som Jonas Eidevall kallade Tyresö i TV4sport – darrade lite i kväll. Gissningsvis hade mästarinnorna hoppats på att LFC skulle kunna erbjuda bättre motstånd, och kanske sno åt sig en poäng.
Faktum är att Malmö har ett återstående program som inte är svårare än att man mycket väl kan ta full pott – 21 poäng. Det är i och för sig fyra bortamatcher, men bara två utanför Skåne. Och de två på papprets svåraste motståndarna – Örebro och Umeå – har man på hemmaplan.
Med tanke på att Marta är skadad, och Tyresös form tveksam, känns det som att det plötsligt är 80–20 i Malmöfavör i guldkampen. Fast det behöver inte vara värt så mycket. Med en kvart kvar av seriefinalen för 2,5 veckor sedan hade jag 90–10 i Tyresöfavör…
Jag har nått fram till det sista bildspelet från sommarens EM-slutspel, och det rör bilder på vårt eget lag. Framför allt handlar det om bilder från några olika träningar, men det har även smitit med några matchbilder.
Tidigare har jag som bekant lagt upp bildspel på samtliga de lag Sverige mötte under turneringen, samt ett bildspel från finalen. Länkar till dem hittar du här:
* Bilder av genrepet, Sverige–England 4–1.
* Bilder av Danmark–Sverige 1–1.
* Bilder av Sverige–Finland 5–0.
* Bilder av Italien.
* Bilder av Island.
* Bilder av Sverige–Tyskland 0–1.
* Bilder av EM-finalen.
Och här är alla bilder i dagens bildspel, en och en:
Skador förstör, framför allt om de drabbar spelare som Marta. För inte ens klubbar som Tyresö har spelarmaterial att bara rakt av ersätta spelare av den brasilianska superstjärnans kaliber.
När listan nyligen kom över Europas bästa spelare hade Tyresö med två spelare på topp tio, Veronica Boquete och Caroline Seger. Däremot saknades den bästa, Marta på listan.
Hennes betydelse för sin klubb kan nog knappast överskattas. Med henne i laget är Tyresö i år obesegrade. På elva matcher tappade man bara sex poäng. Utan henne har man nu spelat tre matcher, och tappat fem poäng. Fast det kunde ha varit ännu värre, för med tio minuter kvar har det ju varit underlägen både i Kristianstad och i dag.
Dagens 1–1-match i Örebro innebär att det guld som jag trodde var självskrivet håller på att glida Tyresö ur händerna. Just nu är det ju nämligen klar fördel för Malmö i guldstriden. Så Tyresöledningen håller nog alla tummar för att Marta snabbt får ordning på sin rygg.
I dag körde mästarklubben fast i Örebros härligt välorganiserade defensiv. Det är en fröjd att se hur alla spelare i Kif arbetar för varandra.
Sarah Michael
Och så har de ju Sarah Michael i toppform. När nigerianskan var skadad hade laget en dipp. Men får hon vara hel under hösten är Örebro en het kandidat till en högst sensationell tredjeplats.
I dag stod Michael för en bomb i första krysset. Skottet passerar lagkamraten Lucie Martinkova:s tidigare ledarnotering i kampen om titeln årets skott i damallsvenskan. Och Michael tar upp kampen med sydkoreanska Kim Na-Rae om titeln årets skott i världen.
En stund senare kom kvitteringen. Från nära håll styrde Lisa Dahlkvist in bollen med en vänstervolley. Fast det var framför allt passningen man minns. Dahlkvist frispelades nämligen genom en underbar volley från Meghan Klingenberg. Synd för amerikanskan att en av kandidaterna till årets assist officiellt står skriven på Kirsten van de Ven…
Apropå amerikanskor hade Tyresö fyra sådana i startelvan, då Ashlyn Harris och Ali Krieger gick rakt in i laget, och samtidigt förpassade Carola Söberg och Sara Thunebro till bänken. Det innebar att Tyresö hade fler amerikanskor än svenska spelare i dagens startelva.
Och kanske är det en femte amerikanska som är på väg in? Enligt UNT skall nämligen Tyresö låna ut Jennifer Egelryd till Sirius. Egelryds ersättare skall enligt tidningen presenteras till helgen.
* Det om dagens damallsvenska match. Så till ett svep med smånyheter från Sverige och övriga världen. Minns att jag skrev lite om händelserna på läktarna vid Stockholmsderbyt AIK–Hammarby i elitettan. Här är ett blogginlägg från AIK-håll som ger en liten inblick i följderna av matchen.
Svenja Huth
* En av Tysklands Europamästarinnor har dragit av korsbandet. Det är Frankfurts duktiga mittfältare Svenja Huth som därmed missar hela säsongen. Huth ingick ju i den tyska guldtruppen. Hon fick dock inte några spelminuter under mästerskapet i Sverige.
Sonia Bompastor
* Sonia Bompastor fortsätter i Lyon. Fast den före detta vänsterbacken gör ingen comeback på planen. Utan hon blir huvudansvarig för spelarutvecklingen för klubbens ungdomsverksamhet på flicksidan. Det handlar om allt från 7- till 19-åringar.
* Publiksiffran på Behrn Arena i kväll var fina 1643 personer. Den siffran kvalar in som årets tredje bästa i damallsvenskan. I amerikanska NWSL hade den däremot stått sig slätt. Där slutade snittet i grundserien på 4271, och mediansiffran blev 3007. Det sämsta snittet hade Sky Blue på 1677 – alltså fler än det var på dagens damallsvenska match.
Fler siffror från NWSL finns på den här länken.
Intressant kring NWSL är att Mexikos fotbollsförbund ännu inte har bestämt om nationen skall låta sina landslagsspelare vara kvar i den nordamerikanska ligan nästa år. Förbundskapten Leo Cuellar tycker nämligen att hans spelare har fått för lite speltid. Om det går att läsa här.
* I dag hade damfotboll.com en intervju med Pia Sundhage, där vår förbundskapten berättade om sin sjukskrivning. Intervjun fick rejält med cred i andra medier. Jag har ibland gnällt på att damfotboll.com agerar sömnigt. Här var man dock på hugget, och förtjänar beröm. Bra jobbat.
* EFD gör tydligen ett försök att profilera damallsvenskans spelare vid sidan av planen, i något man kallar för #playersview. Först ut är Linköpings FC under den här veckan. Projektet presenteras här. Och har du Facebook kan du se de första klippen här.
Förhoppningsvis kan det här bli kul. Det är bra för supportrar att kunna få lära känna spelarna utanför fotbollsmiljön. Men hur bra det blir hänger helt på hur kreativa, utelämnande och spontana spelarna vågar vara.
* Slutligen har två lag ur vår VM-kvalgrupp spelat träningslandskamper. I går vann Polen lite överraskande med hela 4–1 borta mot Tjeckien. Och i dag spelade Skottland 1–1 borta mot Serbien.
Malmö vann på Tyresövallen – därmed lever den damallsvenska guldstriden vidare åtminstone en bra bit in på hösten.
Och med Marta skadad och borta ett tag känns utgångsläget utjämnat, trots Tyresös alla namnkunniga sommarvärvningar. Men mer om framtiden vid ett senare tillfälle.
Det här inlägget handlar om dagens seriefinal, och det kunde ha haft många olika rubriker, för det var en match med flera olika ansikten, och med många olika huvudrollsinnehavare.
En tänkbar rubrik kunde ha varit: ”Bachmanns revansch”. För vi minns ju hur Malmös schweiziska stjärna straffade ut sig från fjolårets guldmatch genom två vansinniga hands i bortamötet med Umeå i fjol.
I dag var Ramona Bachmann lysande, och gjorde både Malmös första och sista mål. Det var hennes sjätte och sjunde för året. Minns att hon utöver fadäsen i Umeå var lysande under förra hösten, och hon visade i dag att det kan bli en repris i år.
Ramona Bachmann
Rubriken kunde ha handlat om de snygga målen. Line Röddik Hansen:s frispark till 2–1 var vacker. Jennifer Hermoso vred läckert in 1–0-målet vid bortre stolproten och båda Bachmanns fullträffar kom efter fina anfall.
Rubriken kunde också ha handlat om de grova misstagen. I vårens 2–2-möte kategoriserade jag tre av de fyra målen som orsakade av grova misstag. I dag fastnade jag vid två misstag, där det ena kunde ha blivit kostsamt, och det andra blev det.
Det första gjordes av Malin Levenstad vid 1–1, precis när det kändes som att Malmö hade börjat ta över matchen. Mittbackes uppspel gick rakt i händerna på motståndare, det i ett läge när egna laget var på väg uppåt. Veronica Boquete tog chansen och slog direkt en långpassning som friställde Christen Press.
Den enda som tog upp jakten var Amanda Ilestedt. Press var smart, och tog sig in framför Malmöbacken, och låste hennes löpväg. Det blev en kollission – och målchansutvisning.
Amanda Ilestedt
Ilestedt är snabb, men jag hade redan tidigare i matchen sett att hon var chanslös i duellerna mot Press. Kollissionen var inte speciellt hård, men situationen är att jämföra med Lotta Schelin:s med Annike Krahn i EM. Ilestedt har uppe armen i Press rygg, och amerikanskan faller. Oavsett hårdhet på knuffen måste domaren döma.
Den efterföljande frisparken skruvade Röddik Hansen in i krysset. 2–1 till Tyresö i minut 71 – och Malmö var en spelare kort. Känslan var att Levenstads indianare skulle kosta Malmö guldchansen.
Men så blev det inte. I stället bjöds skånskorna in i matchen sju minuter senare, då Carola Söberg gjorde matchens stora tavla. Hon kom ut helt fel på en inläggsfrispark från Lina Nilsson. Söberg kom ut så snett att jag bollen troligen gick rakt in i mål.
Katrin Schmidt kan möjligen ha fått en touch på den, men det såg inte ut så på tv-bilderna – som för övrigt finns på den här länken.
Det målet gav både Malmö hopp och energi att vända matchen.
Annars tyckte jag att Tyresö var en klass bättre än gästerna i 45 minuter – ja, nästan i 60. Den första halvleken var klockren från hemmalaget. Hermoso fixade ett tidigt mål. Sedan ställde hemmalaget upp med ett lågt försvarsspel och Malmö blev passivt och stillastående.
Tyresö visade upp en härlig disciplin, och hade hela tiden åtta, nio eller tio utespelare på rätt sida bollen.
Malmös tränare Jonas Eidevall var missnöjd i halvtid, och sa till Tv4sport:
”Vi är håglösa, passiva och saknar beslutsamhet.”
Det blev lite bättre från Malmö sida i början av den andra halvleken. Men även om Tyresö inte hade samma makalösa kontroll som före paus var fortfarande känslan efter 60 minuter att det här var Tyresös match.
Katrin Schmidt
I den 62:a minuten bytte Eidevall in Schmidt istället för Katrine Veje. Och plötsligt hände något. Jag har flera gånger tidigare konstaterat att Schmidt är utrustad med både offer- och vinnarvilja – alltså en jättetillgång i avgörande matcher.
Jag funderade lite över hur smart det var att ha henne vid sidan från start. Men det visade sig räcka med en halvtimma för tyskan.
För man kan säga att det var tyskorna – eller i alla fall de tyskspråkiga – som fixade Malmös seger.
När Schmidt hade varit på planen i en minut fick Malmö sin första riktiga målchans. Då fick Therese Sjögran, usel träff från kanonposition.
Minuten senare kom 1–1. Det var Schmidt som bröt, och satte upp Anja Mittag, som i sin tur frispelade Bachmann.
I det läget märktes vilken matchovana Linda Sembrant har. För hon borde kunnat låsa den sista passningen, men uppträdde lite taffligt. Även vid 2–2-målet stod Sembrant för ett tveksamt ingripande. Fast där var som sagt Söberg den största syndaren.
Linda Sembrant
I halvtid såg jag många kommentarer om att det hade varit en tråkig, dålig och händelsefattig match. Händelsefattig köper jag, men jag tyckte det var en riktigt bra match i första halvlek. Och intressant – taktiskt sett.
De som gnällde på den första halvleken måste ha varit väldigt nöjda med den andra. För vilka osannolika vändningar det blev.
Till slut vann Malmö fullt rättvist. För det krävs styrka för att kunna resa sig och vända matchen på det här sättet.
Och nu känns guldstriden öppen. I varje fall i ett par veckor. Jag håller fortfarande Tyresö som favorit – trots att de får klara sig utan Marta ett tag.
Men nästa vecka har båda lagen tuffa bortamatcher. Tyresö skall till Örebro och Malmö till Göteborg. Och för Malmö väntar därefter Linköping hemma. Är de båda lagen fortfarande jämsides efter de matcherna så ser det plötsligt mycket ljusare ut för Malmö. För Tyresö har Göteborg och Linköping i de två avslutande omgångarna. Är guldracet fortfarande öppet då kan det komma in nerver i spelet.
Caroline Seger
Slutligen fortsätter jag att försöka få grepp om Caroline Seger. Jag har fortfarande inte sett den storhet som gör henne till en av de sex bästa spelarna som håller till i Europa i år – alltså bättre än exempelvis Marta och Bachmann.
I dag följde jag periodvis Seger med blicken under den första halvleken. Defensivt låg hon väldigt bra, och hade flera brytningar. Men hon spelade ju nästan bara bakåt, eller i sidled. Jag såg henne knappt slå en enda passning framåt i den första halvleken. Eller jo, en såg jag – och det var assisten till Hermosos 1–0-mål. Men den såg inte förbundets matchsekreterare – för målpasset tillskrevs Boquete. Så nu är den officiella assistligan ännu mer felaktig…
Malmö har just vunnit seriefinalen mot Tyresö med 3–2. Mycket mer om själva matchen i ett senare inlägg. Jag har dock fullt fokus på Elfsborg–Kalmar i herrallsvenskan en stund nu…
Men under tiden det är halvtidsvila där är det läge att kommentera nyheterna som presenterades av Tyresö efter slutsignalen.
Den tråkiga först. Den säger nämligen att Marta har diskbråck och att hon riskerar att vara borta under en lång tid. Klubben hoppas att hon skall vara tillbaka i slutet av serien, och därmed också till spelet i Champions League. Men diskbråck är jobbiga saker, och det här är riktigt besvärliga nyheter för mästerklubben.
Marta Viera da Silva
För det syntes tydligt i dag hur viktig Marta är för Tyresös offensiv. Även om hon inte är lika dominant som hon var under Umeåtiden så tillhör hon tveklöst damallsvenskans två–tre bästa spelare.
Roligare nyheter för Tyresö då att Alexandra ”Ali” Krieger är klar för klubben, kontraktet gäller säsongen ut. Ytterbacken spelade för Frankfurt i tyska Frauen-Bundesliga från 2007 fram till senaste juluppehållet, då hon flyttade hem till USA, och Washington Spirit i NWSL. I Tyskland spelade hon ihop med Sara Thunebro, som hon alltså återigen blir klubbkompis med nu.
Ali Krieger
Ali Krieger var ordinarie högerback i det amerikanska lag som tog silver i VM för två år sedan. Hon är passningsskicklig, och väldigt offensiv. Hon missade fjolårets OS efter att ha dragit av korsbandet i OS-kvalet.
Under VM var hon den USA-spelare som fick ta hand om tysk media, då hon var den enda tyskspråkiga i laget.
Jag har märkt på sökningarna här i bloggen att hon även är väldigt populär på hemmaplan. För de bilder jag tog av henne i samband med VM 2011 tillhör de mest klickade här i bloggen.
I morgon kan damallsvenskan avgöras. Och det hörs på försnacket. Alldeles nyss hörde jag Tony Gustavsson på Radiosporten. Man kan nog lugnt säga att han försökte provocera Malmö.
Först konstaterade Gustavsson att Marta troligen inte spelar mot Malmö – det är förstås ett stort avbräck för Tyresö. Den brasilianska storstjärnan vilade senast mot Kristianstad. Och till Radiosporten svarade Gustavsson så här på frågan om när hon kan vara tillbaka:
”Det får vi se efter helgen.”
I övrigt pratade Gustavsson om att han tror att Malmö kommer att spela hårt, för att inte säga fult. Han gjorde en verbal attack på Sara Björk Gunnarsdottir som enligt Tyresötränaren gjorde en av årets bedrifter när hon undvek att bli utvisad i vårens seriefinal.
Det slår gnistor om matchen redan ett dygn innan avspark – kul.
Caroline Graham Hansen
Norska stjärnskottet Caroline Graham Hansen var och kände sig för hos Tyresö i vintras. Sedan dess har hon gång på gång kopplats till den svenska mästarklubben. I dag blev övergången klar.
Därmed fortsätter Tyresö med sin storstädning i truppen. Om jag inte glömt någon så är här alla förändringar i truppen sedan under sommaren:
Ut: Emilia Appelqvist (Piteå), Jessica Höglander (AIK), Elaine Moura (Älta) och Annica Svensson (Vittsjö).
Annica Svensson
In: Ashlyn Harris (Washington Spirit), Whitney Engen (Liverpool) och Caroline Graham Hansen (Stabaek).
Med Graham Hansen blir Tyresös anfallskraft ännu bättre. Norskan är användbar både centralt och på en kant. Och med henne på ena sidan och Marta på den andra blir det inte roligt för motståndarnas ytterbackar.
Efter att ha sett Graham Hansen under EM gissar jag att det här klubbytet även är bra för henne. Hon nådde nämligen inte de höjder jag hade trott hon skulle. Känslan var att hon har blivit lite för bollkär. I Tyresö borde hon lära sig att utnyttja sina medspelare bättre än hon gör.
Känslan är att Tyresö nu har ett lag för att verkligen utmana om slutsegern i Champions League.
* Champions League startade för övrigt i dag med gruppspelet. Det slipper våra svenska representanter. Men en svensk spelare var i alla fall med i dagens spel. Det är den 18-åriga Herrljungatjejen Iris Kadric, som i och för sig valt att spela landslagsfotboll för Bosnien-Hercegovina.
Kadric gjorde ett mål för Vara SK i division I norra Götaland i våras. Nu spelar hon för Sarajevo, som vann sin match mot Cardiff med 3–0 i dag. Kadric spelade hela matchen.
* I USA närmar man sig slutspel i NWSL. Dagens stora fråga rör dock inte kampen kring slutspelsstrecket, utan den lyder: hur illa är det med Alex Morgan:s knä?
Morgan fick kliva av gårdagens match mot Boston Breakers till följd av knäproblemen. Och till råga på skadan föll hennes Portland i matchen med 2–1.
Svar om knäskadan förväntas under kvällen amerikansk tid – vilket ju är natten mot fredag, svensk tid.
Alex Morgan
Tillagt i efterhand: Under tiden jag skrev det här inlägget kom beskedet om Morgans skada. Det visade sig inte vara så allvarligt, utan hon skall vara tillbaka om någon vecka, och har således god chans att kunna spela i NWSL-slutspelet.
Jag fortsätter att haka mig fast vid det EM-slutspel som snart ligger två veckor bakom oss. För här kommer fler bilder.
Nu är det Finland som står i fokus. Det är även en och annan bild på vårt lag från den fantastiska lördagskvällen på Gamla Ullevi där finskorna besegrades med 5–0.
Några av bilderna i bildspelet ovan har jag publicerat i tidigare inlägg. Alla nya bilder finns här:
I dag på twitter har Malmös tränare Jonas Eidevall svingat mot både Uefa och Svenska Fotbollförbundet.
Kritiken mot det svenska förbundet handlar om alla fel i den officiella assistligan. Som bekant delar jag till 100 procent Eidevalls uppfattning att man inte skall ha statistik som inte stämmer. Som det är nu innehåller assistligan så många fel att den borde strykas rakt av.
Alternativt så bör förbundet gå till klubbarna och be dem hjälpa till att rätta alla fel. De kan ju börja med att ge Therese Sjögran hennes läckra assist till Ali Riley:s 4–0-mål i gårdagens match…
Och framöver är det rimligt att matchrapportören kollar med klubbarna om målskyttar och passningsläggare, så att åtminstone statistiken för resten av hösten blir riktig.
Eidevalls kritik mot Uefa är intressant. Den handlar om priset till bästa spelaren i Europa, Best Women’s Player in Europe Award. Eidevall är en av de 20 tränare/förbundskaptener som har fått rösta. Men han skriver i ett inlägg att han var ombedd att ta ut fem spelare. Länken nedan visar formuläret han fick:
”when I voted I was requested to pick 5 players. Why is the nomination procedure changed?” pic.twitter.com/vCeg24LQRy
På länken kan man för övrigt läsa att att priset alltså skall gå till den bästa spelaren i Europa – och inte Europas bästa spelare. Det innebär alltså att även utomeuropeiska spelare som representerar europeiska klubbar skall räknas in.
Fast ingen icke-europé platsade på den lista över topp tio som presenterades i går – konstigt. Jag tycker nog att exempelvis spelare som Yuki Ogimi, Marta och Christen Press borde gå före ett par av de som kom med på den listan.
Tillbaka till Eidevalls kritik, som fortsätter i ett andra twitterinlägg:
”Also the player I picked for 5 points. But in total she has received less than 5 points…”
Det här är ju i högsta grad anmärkningsvärt.
Tillagt i efterhand: Texten på Uefas hemsida visade sig vara felaktig – och är nu ändrad. Så här gick det till: Först röstade de 20 tränarna/förbundskaptenerna. De tio spelare med högst poäng där gick vidare, och det var på de tio som de 18 journalisterna fick rösta. Röstningen är alltså redan avklarad, och Uefa vet vem som vinner. Fast de håller på beskedet ett tag.
Slutligen, apropå Eidevall och hans Malmö är här en länk till en artikel om kontraktsläget för Anja Mittag och Ramona Bachmann.
732, 289, 724, 705, 1146 och 405 – där har ni de sex publiksiffrorna i damallsvenskan efter EM. Det ger ett snitt på 667 åskådare, alltså lägre än vad snittet låg på innan EM-uppehållet.
Jag kan inte säga att jag är ett dugg förvånad, för jag tror inte att publiksuccén i EM kommer att leda till något större uppsving i damallsvenskan. Engagemanget kring de damallsvenska klubbarna ökar ju nämligen inte för ett EM-slutspel.
Och den enda svenska EM-aktör som verkar kunna locka publik, Pia Sundhage, spelar ju inte i serien…
Skall EM leda till något publikuppsving så är det för landslaget. Och jag hoppas verkligen att förbundet klarar av att marknadsföra landslaget så bra att det får chansen att även i framtiden få spela inför femsiffriga publiksiffror med jämna mellanrum på hemmaplan.
Av de 4001 åskådare som sett de sex damallsvenska matcherna efter EM ingår jag dubbelt. Jag såg nämligen både Jitex–Kif Örebro och Göteborg–Piteå i dag.
Jag har ju tidigare skrivit om hur dåligt det damallsvenska programmet har planerats. Framför allt i Göteborg, där stadens två klubbar slåss om samma publik, men flera gånger spelar samtidigt.
I dag ordnade man till slut så att det nästan gick att se båda matcherna. Jag skriver nästan, för jag körde från Åbyvallen direkt efter slutsignalen, men missade ändå det enda målet på Valhalla.
Och trots allt man till slit ändrade avsparkstiderna till 14.00 och 16.00 var planeringen långt ifrån bra. För i dag valde huvuddelen av alla fotbollsfans i Göteborg det herrallsvenska derbyt IFK Göteborg–Häcken med avspark 17.30.
Skall de damallsvenska klubbarna i Göteborgsområdet kunna locka publik så måste man tänka så långt att man undviker krockar med herrallsvenska derbyn…
För Göteborg FC finns det fler besvär. De hade bara två utespelare på bänken i dag, Amanda Edgren och Jessica Landström.
Jag undrade varför inte skytteligatvåan Jodie Taylor spelade mot Piteå. Efter slutsignalen kom beskedet på gp.se – den engelska forwarden verkar bryta kontraktet med GFC.
Jodie Taylor
Även om Andrine Stolsmo Hegerberg är på väg in innebär förlusten av Taylor att GFC tappar spets, och sannolikt snart även lär vara långt ifrån de båda Champions Leagueplatserna.
I dag var laget rätt uddlöst. 1–0-segern var i och för sig rättvis, men Piteå var verkligen inte långt ifrån en kvittering i den andra halvleken. Faktum var att jag såg fyra lag i två matcher. Och de fyra lagen ägde varsin halvlek.
Göteborg hade kontroll på den första halvleken på Valhalla, medan Piteå var lite bättre efter paus. På Åbyvallen imponerade Örebro stort före paus, och ledde med 3–0. Jitex lyfte sig rejält i den andra halvleken, och ett tag kändes det som att de kanske till och med skulle kunna vända på tillställningen. Men Örebro hade kraft att fixa ett avgörande 4–2-mål.
Spelarmässigt var var Faith Ikidi i en klass för sig på Valhalla. Jag tror varken att hon förlorade en enda duell, eller slog bort en enda boll.
På Åbyvallen var en annan nigerianska bäst, nämligen Sarah Michael. Flest mål (två) gjorde däremot Sara Larsson – som spelade högerytter. I Kif-lägret imponerades jag även av Elin Magnusson, som gjorde stor nytta på centralt mittfält.
Fridolina Rolfö
I Jitex tycker jag alltid att Fridolina Rolfö är bra. I dag gjorde hon dessutom ett riktigt kanonmål, när hon lossade vänsterkanonen från långt håll.
Jag har sett Jitex ett par gånger nu, och varje gång ställer jag mig samma fråga: varför spelar inte Stefan Rehn med Mimmi Löfwenius som forward?
Löfwenius ser vilsen ut på kanten, men ger laget offensiv spets så fort hon flyttas upp på topp. Hon känns som ett mycket större hot än Sofia Skog, som nu har ena forwardsplatsen. Skog jobbar hårt, men hon har nu startat elva matcher – och bara fått till sju avslut mot mål. Det håller inte. Jag hade bytt plats på Skog och Löfwenius direkt.
En spelare som byter plats direkt är Josefine Öqvist. Hon gjorde Kristianstads 2–1-mål mot Tyresö i dag. Det blev det sista målet hon gjorde i KDFF-tröjan – i varje fall för den här sejouren. Öqvist har nämligen skrivit på för Montpellier i den franska ligan, där hon troligtvis är tänkt att ersätta Marie-Laure Delie.
Öqvists mål i dag räckte inte för KDFF, som till slut föll med 3–2 mot Tyresö – där Christen Press blev tvåmålsskytt. Förstås ytterligare ett styrkebesked av serieledarna, som verkar redo för lördagens hyperintressanta seriefinal.
Christen Press
Dagens skräll var att Mallbacken vann med 3–1 hemma mot före detta serietrean Linköping. Resultatet innebär med stor sannolikhet att LFC tappar mark i jakten på toppduon.
Att landslagsspelare som Nilla Fischer och Josefine Öqvist lämnar damallsvenskan för spel utomlands är förstås både bra – och dåligt. Bra för spelarna som får lära sig nya spelsätt, men dåligt för serien som tappar tänkbara affischnamn.
* I England blev Sofia Jakobsson målskytt när Chelsea vann med hela 4–0 mot Doncaster i dag. I går föll däremot Louise Fors och hennes Liverpool med hela 3–0 hemma mot Arsenal. Därmed tappade Liverpool serieledningen till Bristol Academy.
* I Norge leder Stabaek toppserien efter dagens 6–0-seger mot Sandviken. Cathrine Dekkerhus fick säkert ett lyft av startplatsen i EM-finalen, ett lyft som hjälpte henne att bli tvåmålsskytt i dag.
Cathrine Dekkerhus
* Apropå publiksnitt så har USA:s liga NWSL fortsatt ha fina siffror under sommaren. Inför helgens omgång låg publiksnittet på 4032 åskådare. Högst har Portland Thorns med hela 12793, och lägst har Chicago Red Stars med 1484.
Som jämförelse leder Linköping den damallsvenska publikligan på 1300. Vi ligger lite i lä…
Dock har vi kommit väldigt mycket längre när det gäller intresse kring damfotbollen här i Sverige jämfört med våra grannländer. I Danmark sa tydligen chefen för den danska motsvarigheten till SVT (DR) så här om att sändningen av EM-semifinalen Norge–Danmark blev en gigantisk tittarsuccé:
”Man skulle önska att vi alltid kunde visa den typer av matcher. Men det är ju inte så ofta det slumpar sig så att vi har ett danskt lag i semifinal.”
Där krävs det alltså en EM-semifinal för att landslaget överhuvudtaget skall sändas på tv. Känns väl så där…
I Sverige har damerna däremot dominerat media i sommar, i varje fall de stora tidningarnas sportsidor. Se siffror på det i den här artikeln. Får se om det i sin tur kan göra någon skillnad för publiksnittet i damallsvenskan…
En match återstår av EM, men jag har så smått börjat sammanfatta mästerskapet. I morgon presenteras exempelvis mitt allstarlag i BT.
Det var svårare än vanligt att ta ut ett sådant den här gången. För inget lag har ju imponerat rakt igenom, och framför allt var det svårare än vanligt att hitta offensiva spelare. Men mer om det laget i morgon.
I dag har jag dessutom räknat ihop mina snittbetyg på de svenska spelarna från EM:s fem matcher.
Högst med 3,4 i snitt hamnade Caroline Seger och Marie Hammarström. På delad tredjeplats med 3,2 hittar vi Nilla Fischer och Kosovare Asllani, och femma på 3,0 hamnar Lotta Schelin.När man sitter med facit brukar man alltid ångra några betyg. Men med tanke på att jag hade cirka 20 minuter från de flesta matchernas slutsignal tills alla texter skulle vara lämnade så fanns det inte tid till så mycket analys och eftertanke – utan det gällde att gå på instinkt.
Då hamnade alltså vårt centrala mittfält högst. Hammarström har höjt sitt betyg genom att leverera lysande hörnor under hela mästerskapet. Seger genom att alltid vara spelbar, alltid vilja ha bollen.
Men samtidigt som jag alltså placerar Seger högst är jag så här i efterhand väldigt kluven till hennes insats. För skall man hårdra det så är Seger lite som Danmark, medan Marie Hammarström är som Norge.
Caroline Seger
Alltså, det ser bra ut när Seger spelar, och hon är väldigt bolltrygg. Hon lugnar ner det svenska spelet – vilket är betydelsefullt. Men hon är alldeles för sällan inblandad i farliga målchanser.
Hammarström däremot ser lite kantig ut, lite seg. Men hon är väldigt smart, och passningar från hennes vänsterfot leder till väldigt mycket konstruktivt.
Tillbaka till Seger, och kluvenheten. För utöver de höga betygen – som jag inte är ensam om – är hennes officiella statistik från EM verkligen ingen rolig läsning. Se själv:
Mål: 0
Assist: 0
Avslut mot mål: 0
Avslut utanför: 3
Vår offensiva spelmotor har alltså inte ett enda avslut mot mål på fem matcher.
När jag ser om Sverige–Tyskland hör jag duktiga expertkommentatorn Malin Swedberg säga i början av den andra halvleken att hon vill att Seger skall ha bollen oftare. Uttalandet får mig att börja fundera. Det väcker följande frågor:
Skall verkligen Seger ha bollen när det drar ihop sig i viktiga matcher? Hur ofta gör hon avgörande insatser? När såg någon henne i en viktig landskamp senast göra de här patenterade insticken som det pratas så ofta om?
Nu finns det saker som inte syns i den där statistiken. Vad jag kan minnas är Seger trots allt inblandad i två svenska EM-mål, hon har andraassist till 3–0-målen både mot Finland och Island.
Det hindrar inte att min uppfattning är att en av Pia Sundhage:s viktigaste uppgifter under de kommande två åren blir att försöka öka Segers effektivitet. Skall Sverige kunna vinna avgörande matcher mot de lag som är topp fyra i världen måste hon slå betydligt fler högklassiga passningar än hon gör nu. Det måste vara ett större hot mot motståndarna när hon får bollen.
För Caroline Seger har så mycket talang att hon borde kunna göra större avtryck i statistiken över mål, assist och avslut än hon gör.
Nu blev det här inlägget rätt negativt. Men jag vill avsluta med att poängtera att jag alltså trots allt tycker att Caroline Seger har gjort ett bra EM. Hon är liksom bäst, fast hon borde kunna vara ännu bättre…
Det var en fantastiskt bra match, där jag upplevde att Tyskland ändå totalt sett var något bättre.
Vårt lag bjöd på en riktigt bra avslutning – och kvitterade. Men vi fick på vaga grunder se kvitteringen dömas bort. Därmed har Sverige spelat färdigt i EM.
Som en sammanfattning kan man säga att Tysklands svacka tyvärr inte var så djup som vi hade hoppats. När de provade vårt försvarsspel i den första halvleken klarade vi inte riktigt testet.
Efter matchen har jag lyssnat av ett stort antal spelare, samt Pia Sundhage, i den mixade zonen. Det har varit en ocean av besvikelse, men också beundran över vilket stöd publiken erbjöd, som till och med stannade kvar efter matchen.
Den enda tyska spelaren jag lyssnade på var Nadine Kessler, som var väldigt glad över att Sverige sköt upp sin backlinje så högt i den första halvleken. Och dessutom lämnade ytor framför den, vilket skapade möjligheter för tyskorna att spela sig förbi vårt försvar.
Dessutom sa förbundskapten Silvia Neid att tyskornas fina insats berodde på att de mötte ett bra lag, och därmed fick hjälp med att dra upp tempot i matchen.
Det är sent nu, och jag orkar inte göra den stora analysen. Men jag tycker ändå att vårt svenska lag har överraskat mig positivt under EM. Vi var bättre än jag väntat. Tyvärr var vi inte tillräckligt bra, vilket innebär att finalen på söndag spelas mellan Tyskland och något av våra båda västra grannländer.
Semifinalen Sverige–Tyskland börjar närma sig, och även om jag fortfarande bär på känslan av att det kommer att bli svensk seger så korsas den av allt fler frågor.
Hur stark är egentligen historiens makt?
Vilken betydelse kommer den tolfte spelaren att få?
Kan vi verkligen upprätthålla den makalösa effektiviteten?
Hur hanterar de svenska spelarna ett eventuellt underläge?
Klarar Sverige den press en straffläggning innebär?
Hur klarar vårt vänsterförsvar av att hantera hyperoffensiva ytterbacken Leonie Maier?
Hur står sig vår backlinje när den hamnar under press?
Kommer tyskorna att göra som Danmark, ta bort Nilla Fischer ur matchen. Och vad skulle det innebära för våra uppspel?
Och så vidare. Många frågor blir det.
En intressant ställer Johanna Reimers på Expressen i dag. Hon undrar om det finns någon svensk plan B. I samband med genrepet mot England minns jag att Pia Sundhage konstaterade att man inte hade någon sådan, i varje fall inte då.
Jag har tappat mina anteckningar från den matchen, så jag minns inte ordagrant hur vår förbundskapten uttryckte sig. Men jag har för mig att det hade med hennes korta tid vid rodret att göra, och med att hon fick överge sin ursprungliga spelidé som byggde på spelvändningar, för i stället gå all in på fart.
Det bästa som kan hända i kväll är förstås att Sverige gör som mot Island, ett par snabba mål. Men det kan man inte räkna med. Och jag är lite rädd att tiden talar för Tyskland. För ju längre matchen lider, desto större risk att tankarna dyker upp om hur det brukar sluta mot tyskorna.
Två gånger under 2000-talet har vi för övrigt besegrat dem. Det har varit i Algarve cup 2002 och 2009. Båda gångerna har vi tagit ledningen före paus, och även utökat till 2–0 innan tyskorna närmat sig.
Nu är det ju ett lite sargat tyskt lag vi möter, men risken är stor att kammen växer på våra motståndare om de kommer i överläge. Så det bör undvikas.
Och farten talar ju för Sverige. Bara vi får in passningarna bakom Tysklands backlinje har vi trumf på hand.
Dessutom har ju Sundhage fortfarande inte förlorat en enda match som svensk förbundskapten. Och det vore ju väldigt synd att bryta den trevliga sviten i kväll…
Slutligen noterar jag att kvällstidningarna har olika startelvor. Lisa Dahlkvist ingår i båda, medan en tidning har kör med Josefine Öqvist, en med Antonia Göransson. Valet är intressant, då Öqvist garanterat är bättre på att hantera pressen, medan Göransson normalt sett har högre kapacitet.
Jag har ingen aning vilken uppställning som är rätt. Däremot har jag från säkra källor hört att de välspridda uppgifterna om att Olivia Schough skulle ha varit snubblande nära startelvan både mot Danmark och mot Italien skall ha varit felaktiga i båda fallen.
En blogg om internationell damfotboll 