Det vore ju högst överraskande om det inte Schelin som sitter på podiet vid den där presskonferensen. Så överraskande att vi kan utgå ifrån att Lotta Schelin spelar för mästarklubben i höst.
Den spontana reaktionen borde ju bli jubel över ett potentiellt lyft för damallsvenskan, över ett ökat fokus på vår högsta serie. För så blir det, i varje fall de första matcherna – och det är förstås kul.
Men min spontana tanke var tyvärr av ett helt annat slag, den var: kommer hon att platsa? Blir den här värvningen en flipp eller en flopp?
Jag unnar Lotta Schelin all framgång och hoppas verkligen att hon kommer att få ett lyft av det här klubbytet, att hon kommer att göra megasuccé i höst. Jag hoppas att hon kommer att locka massor av publik till de damallsvenska arenorna och bidra till en riktigt festlig höst för svensk damfotboll.
Men jag är långt ifrån säker. För det jag har sett av Lotta Schelin det senaste året är långt ifrån imponerande. Från den 7 juni 2015 till den 7 juni 2016 har jag inte sett henne göra en enda riktigt bra match. Jag har mest sett henne vara dålig – eller ok. Och då har jag ändå sett henne på plats åtta gånger under det senaste året, plus ytterligare ett tiotal på tv.
Konkurrensen i FC Rosengårds anfall är stenhård, och den här värvningen känns faktiskt som en liten chansning från Malmöklubben. Spontant tycker man ju att de i första hand borde lägga sina pengar på en central mittfältare.
Men för Lotta Schelins skull hoppas jag alltså att FCR får en jackpot – och att Schelin hittar tillbaka till den form hon hade för några år sedan.
* Schelin lämnar ju som bekant franska Olympique Lyonnais. De har i dag gjort klart med en ny, hyperintressant skandinavisk spelare. Det är norska supertalangenAndrea Norheim som skrivit på för Europas och kanske även världens bästa klubb.
Norheim är back, född den 30 januari 1999 – och har hamnat i frysboxen i sin norska klubb Klepp under våren. Eftersom hon varit i väg på U17-EM, och dessutom varit på provspel nere på kontinenten tyckte inte Klepp att det var någon idé att låta supertalangen ta upp plats i elvan. Den senaste tiden har därför 17-åringen tränat med Brynes pojklag. Annorlunda.
Nu blir det spännande att se om Norheim kan lyckas få någon speltid i Lyon i höst. Spontant låter det ju väldigt tufft, men man skall ju aldrig säga aldrig.
Egentligen skulle jag inte ha haft möjlighet att se dagens EM-kvalmatch (svensk 6–0-seger) på plats i Göteborg. Men med kort varsel fick jag en lucka i mitt schema, och jag klev in på Gamla Ullevi bara sekunder innan avspark.
Normalt brukar jag ju sitta på pressläktaren, vilket innebär att man ser matchen ungefär från mittlinjen, alltså i ungefär samma vinkel som tv-kamerorna. Nu satt jag på andra våning på ena kortsidan, vilket innebar att jag hade en helt annan vinkel än jag brukar – och det var intressant. Man såg formationer på ett helt annat sätt, framför allt såg jag Sveriges anfallsspel i den andra halvleken från första parkett.
Moldavien var också intressant. De spelade ett extremt disciplinerat försvarsspel enligt 4-5-1. De var så inriktade på att inte släppa till kontringar att de inte ens försökte spela på egen planhalva. Det var så extremt att målvakten till synes medvetet slog sina utsparkar rakt ut till inkast för att inte riskera omställningar.
I en första halvleken spelade Sverige dumt – ofta såg det väldigt ogenomtänkt ut. Nästan alla svenska spelare befann sig utanför det väl samlade moldaviska försvaret. Där rullades bollen runt, vilket gjorde att gästerna hela tiden hade ganska lätt att identifiera hoten.
Efter paus började Sverige allt oftare spela in i den moldaviska försvarsgröten, vilket gjorde att de moldaviska spelarna tvingades vrida på sina huvuden och samtidigt fick svårare att behålla kontrollen över de svenska anfallsspelarna. Då ökade antalet öppna målchanser, då gjorde vi också fyra av de sex målen.
Två svenska spelare stod ut, jag tänker på Elin Rubensson och framför allt Kosovare Asllani. Båda fattade hur man skulle göra för att öppna det moldaviska försvaret. Asllani blev tvåmålsskytt, men kunde ha gjort några till. Det här var kvällens godbit:
Och här är övriga svenska mål:
Rubensson och Asllani stärkte alltså sina aktier. Det gjorde i min värld även Lina Nilsson, Pauline Hammarlund och tvåmålsskytten Fridolina Rolfö. Däremot sätter jag återigen stora frågetecken för både Lotta Schelin och Olivia Schough. Mer om det i ett senare inlägg.
I morgon, måndag 17.45 (sänds av TV12) spelar Sverige hemma på Gamla Ullevi mot Moldavien, en match vårt lag bör vinna med minst 5–0. Har jag analyserat tabellerna rätt kan vi inte 100-procentigt säkra EM-platsen i morgon. Men i praktiken är det ju redan klart.
Pia Sundhage gör lite byten jämfört med torsdagens elva. Så här startar landslaget i morgon: Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Olivia Schough.
Tyvärr är ju motståndet så dåligt att det blir svårt att värdera olika spelares insatser. Men det finns ju en hel del intressant spelare i elvan. Framför allt blir det spännande att se vilken effekt det får på anfallsspelet att smarta Rolfö kommer in i tremannaanfallet. Det borde skapa bra uppspelsmöjligheter för Asllani och Rubensson.
Personligen hade jag helst sett att även Stina Blackstenius hade fått chansen från start istället för Schelin eller Schough. Mot köttmurar är det inte fel att matcha en fysiskt stark forward som murbräcka.
Spelskickliga Nilsson borde passa bra mot den här typen av motståndare, och vi får även in en bättre passningsfot centralt med Ericsson som mittback.
Slutligen får Hilda Carlén chansen i målet. Hon lär ju inte sättas på några större prov, förutom en och annan bakåtpassning. När jag såg henne i Piteå för ett tag sedan reagerade jag över att hennes uppspel/utsparkar hade väldigt dålig precision, de hamnade nästan hela tiden hos motståndarna. Vi får väl se om hon kan fixa den detaljen i morgon.
I övrigt i EM-kvalet har Schweiz numera säkrat sin plats i slutspelet. Det gjorde man genom 5–0-seger mot Tjeckien i förra veckan.
Ett land som också är EM-klart är Frankrike. Man vann bara med 1–0 hemma mot Grekland. Känslan det senaste halvåret är att Frankrike är tillbaka i gamla synder – alltså att laget är väldigt ineffektivt.
Kul att Frankrike verkar ha byggt upp ett bra intresse. Hela 24 835 åskådare såg den betydelselösa matchen där Eugenie Le Sommer gjorde det snygga segermål och dessutom hade två ramträffar:
Mer intressanta EM-kvalkamper från veckan var Norge–Österrike 2–2 och Skottland–Island 0–4. Kul att nya länder som Österrike flyttar fram positionerna, kul också att Island visar klass. Det är trots allt något stort med att ett så litet land kan göra så bra resultat i lagidrotter.
När det gäller uppladdning inför OS har USA mött Japan i nästan två matcher. Dagens möte bröts nämligen för oväder efter cirka 75 minuter. Då ledde USA med 2–0. Ledningsmålet var för övrigt ett solklart offsidemål av Julie Johnston. Tyvärr händer det lite för ofta att USA får den typen av mål godkände i sina hemmakamper. Tråkigt.
Det första mötet slutade 3–3. Där såg jag den första halvleken, och imponerade stort av det nya japanska laget. Deras anfallsspel var verkligen både vackert och effektivt – snabbt och vägvinnande. Exempelvis var Mana Iwabuchi:s 1–0-mål sevärt:
Noterbart från den matchen var att Japan spelade andra halvleken med decimerat manskap. När Yuki Ogimi fick sitt andra gula kort ledde man med 2–1. Man tappade segern på två målvaktstavlor. Det var för övrigt bara målvaktsinsatsen som inte imponerade på mig.
När man ser resultatet bör man ha i åtanke att USA bara hade släppt in ett mål tidigare i år. Och då har de ju bland annat mött Tyskland, England och Frankrike. Japan har verkligen redan börjat få ihop ett nytt, spännande lag. Däremot har USA brister när inte Carli Lloyd är tillgänglig. Som tur är för amerikanskorna verkar hennes rehab gå bra – i varje fall skriver hon så på sociala medier.
I övrigt har Kanada förlorat mot Brasilien med 2–0. Där gjorde Marta båda målen på Stephanie Labbé. Jag har inte sett matchen, men spontant känns Labbé istället för Erin McLeod i målet som en klar försämring för Kanada. Inte minst i luftrummet, där Labbé har haft det tufft i NWSL. Den matchen sågs för övrigt av strax under 26 500 åskådare i Kanada.
Ytterligare ett träningsresultat med OS-koppling är Australien–Nya Zeeland 2–0. Där blev Caitlin Foord tvåmålsskytt.
EM-platsen kommer närmare och närmare. Men allra närmast är OS. Och även om dagens resultat var bra kan jag inte låta bli att fortsätta att ifrågasätta Pia Sundhage:s val av forwards.
I kväll blev ju spelet flera klasser bättre den sista halvtimmen, när Linköpingsduon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius kom in. De första 60 minuterna gjorde Sverige två hörnmål, men i spelet hade vi bara tre–fyra klara målchanser.
De sista 30 minuterna spelade vårt lag till sig massor av chanser. Jag hörde att Pia Sundhage till TV12 delvis förklarade det med att polskorna blev trötta. Det är givetvis en förklaring. Men som jag ser det var den viktigaste förklaringen att vi avslutade matchen med tre forwards som inte bara yrade omkring, utan som sökte samarbeten både med varandra och med mittfältet.
Jag har i kväll skrivit en krönika till BT i frågan. Den läser du här. Jag hinner inte dyka djupare i frågan i dag. Men kanske att det kan finnas tid till det i helgen.
En som var vansinnigt positiv till det mesta kring dagens svenska insats var Radiosportens Anette Börjesson. Lyssna på hennes analys här.
Enligt Aftonbladet ställer Pia Sundhage i stort sett upp sitt lag i morgon efter mina önskemål i föregående inlägg.
Jag får i och för sig inte in Stina Blackstenius, men i övrigt är det den svenska startelva som jag tycker känns bäst för tillfället. Enligt Aftonbladet kommer Sverige starta så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson – Olivia Schough, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson.
Som synes saknas Caroline Seger, som har problem med en vadskada och därför körde egen träning i dag.
Mot starkare motstånd kunde man vara lite orolig över den väldigt offensiva balansen i elvan. Men mot Polen tror jag bara att det kan vara en fördel. Med både Asllani och Rubensson bredvid Dahlkvist på mittfältet borde forwards kunna få en hel del smarta passningar.
Just Asllani och Rubensson har även bra känsla vid fasta situationer. Förhoppningsvis får de båda förtroendet tillsammans med Magdalena Ericsson.
Ewa Pajor
När det gäller Polen är det Wolfsburgspelaren Ewa Pajor som skall göra det. Pajor har fått göra en del inhopp i det tyska storlaget, men väntar ännu på sitt stora genombrott. I det polska landslaget är även Hoffenheims Silvana Chojnowski en intressant spelare. Som Frankfurtspelare gjorde hon ett avgörande mål mot LdB Malmö härom året. Hon är född i Tyskland och spelade för de tyska landslagen upp till U20-nivå, men har nu bytt till Polen.
Andra spelare jag tycker är värda att kolla in är Potsdams Jolanta Siwińska och 98:an Dominika Grabowska.
Det om morgondagens landskamp. I veckan har Emma Berglund och Nilla Fischer ihop med bland annat tio Lyonspelare tagits ut i Champions Leagues allstarlag. Ärofyllt och välförtjänt.
Så några rader om EFD. De ligger på för att förändra den internationella kalendern, vilket sannolikt skulle minska antalet landskamper. Samtidigt vet vi att Pia Sundhage slåss för det motsatta. Det känns som en intressant konflikt.
Personligen förstår jag EFD och klubbarna – de betalar ju spelarnas löner, samtidigt är det landslagen som engagerar mest kring damfotbollen. Så saken är inte lättlöst.
Apropå EFD har de i dag presenterat ett samarbete med sociala medier-företaget Notified för att få större spridning. Blir intressant att se om det funkar.
Slutligen upptäckte jag att jag inte hade laddat upp några av de bilder jag tog på Sverige–Polen i höstas. Här är ett litet urval:
På torsdag väntar Polen borta i EM-kvalet. Närmast efter de båda mötena med Danmark är det den svåraste uppgiften i gruppen. Den är dock inte svårare än att Sverige bör vinna med något eller några mål.
Jämfört med landslagets senaste insats – Slovakien borta, finns inte trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emilia Appelqvist tillgänglig. Däremot skall Lotta Schelin kunna starta nu.
I Slovakien startade ju Sverige så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Fischer, Sembrant, Jonna Andersson – Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund, Olivia Schough.
Amanda Ilestedt
Min gissning blir att Sundhage kommer att spela med Emma Berglund och Amanda Ilestedt i mittförsvaret dessutom känns det självklart att Schelin går in i stället för Hammarlund. Den stora frågan är vem som skall ersätta Appelqvist. Jag hoppas och tror att det blir Kosovare Asllani, jag tror inte att Sundhage har tagit med Asllani för att placera henne på bänken. Fast säker är jag inte. Det kan mycket väl blir Elin Rubensson som tar platsen på mittfältet.
Elin Rubensson
Personligen hade jag gärna även sett att Stina Blackstenius fått starta i tremannaanfallet i stället för Schough, men det lär inte hända.
Polen–Sverige på torsdag startar för övrigt 18.00 och direktsänds på TV12.
Det spelas för övrigt en mängd EM-kvalmatcher den kommande veckan. Hittills är Frankrike och Tyskland samt värdnationen Nederländerna inkvalade. Sannolikt blir det ett par lag till de kommande dagarna. Bland annat blir Sverige helt klart för slutspel vid sex poäng mot Polen och Moldavien. En genomgång av läget i alla grupper finns här.
Nu till helgens damallsvenska omgång. Där var det seriefinal med en mängd landslagsspelare på planen. Nilla Fischer visade absolut toppform i Champions Leaguefinalen och Linda Sembrant har varit grymt stabil i landslaget det senaste året. Ändå känner jag mig trygg med Berglund och Ilestedt som mittförsvar i landslaget. Jag tycker nämligen att de såg väldigt stabila och bra ut mot Linköping.
Jag gillar Magdalena Ericsson skarpt. Hon är en vinnartyp och hennes vänsterfot ett bra vapen vid fasta situationer. Men de två senaste gångerna jag har sett Ericsson har hon gjort rejäla misstag av en typ som gör att jag ändå är tveksam till att spela henne som mittback mot Polen. Däremot kan jag tänka mig henne som vänsterback.
Jonna Andersson
Inte minst eftersom Jonna Andersson hade det vansinnigt jobbigt mot Marta i seriefinalen. Det berodde väl i och för sig mycket på att Marta var bättre än jag sett henne på mycket länge – bäst på planen enligt mig. Nu har ju Polen ingen Marta, men jag hade ändå gärna sett Ericsson som vänsterback på torsdag.
Spelmässigt var Rosengård en nivå stabilare och bättre än Linköping i seriefinalen. Matchen höll för övrigt en väldigt hög kvalitet, man behövde inte ha ett tränat öga för att se att det var en match på högre nivå än de andra i damallsvenskan.
Resultatet 1–1 kändes det som en förlust för Malmöklubben. En förlust på flera sätt. Jag tror ju inte att Rosengård och Linköping kommer att gå helt rent mot övriga lag. Men de kommer inte att tappa många poäng, alltså är det önskvärt för lagen att skaffa sig lite marginal. Eftersom Rosengård dels har nästa seriefinal på bortaplan och dels kommer att få bygga om laget lite i sommar när Sara Björk Gunnarsdottir lämnar hade de säkert gärna fått lite marginal till LFC inför den perioden. Så blev det inte.
Även om Linköping reste sig i den andra halvleken var jag faktiskt lite besviken på laget. Spelmässigt hittade de inga blottor i Rosengårds försvar. De räddades ju av en individuell prestation från Pernille Harder. Men exempelvis Blackstenius och Fridolina Rolfö var tyvärr rätt osynliga. Men trots att jag tyckte att Linköping var en besvikelse var det ändå de som kändes som dagens lilla vinnare.
Olivia Schough
Bakom de två topplagen har Eskilstuna börjat rada upp segrar. 4–1-viktorian i Örebro var Uniteds fjärde raka. Glädjande för laget var även att Olivia Schough fick göra sina två första mål för säsongen.
I botten har Kristianstad och Umeå det fortsatt väldigt jobbigt. Jag kollade en halvlek av Kristianstad–Piteå. I den var KDFF det bättre laget, men det var Piteå som gjorde halvlekens enda mål. Skall Kristianstad hålla sig kvar håller det inte att alla bra målchanser avslutas med skott utanför. För bottenlagen väntar riktigt viktiga matcher efter landslagsuppehållet; Kvarnsveden–Umeå och Djurgården–Kristianstad.
Slutligen en kort koll av vad som hände i de stora ligorna utanför Europa. I USA:s NWSL spelades en av alla de omgångar där de amerikanska landslagsspelarna saknades. Det gjorde att Portland–Seattle inte blev så rolig som jag hade hoppats. Att det blev 0–0 gjorde inte saken roligare.
Riktigt roligt med den där matchen var publiksiffran. Trots att massor av stjärnor saknades kom hela 18 114 för att se matchen – en vansinnigt bra siffra.
De amerikanska landslagsspelarna förbereder sig för övrigt för dubbellandskamper mot Japan. Just Japan kommer till Kalmar den 21 juli för Sveriges OS-genrep.
I den japanska ligan, Nadeshiko League, har NTV Beleza kopplat greppet om slutsegern i grundserien. I helgen vann man med 5–0 borta mot Aya Miyama:s Yunogo Belle. Där gjorde Mina Tanaka tre av målen. Beleza leder nu med fyra poäng före skrällaget, nykomlingen Parceiro Nagano. Fast den japanska ligan avgörs ju dock inte på våren, utan avgörandet sker på hösten där de sex bästa lagen går vidare till en mästerskapsserie.
När det gäller det japanska landslaget missade det ju OS. Efter kvalfiaskot har man bytt förbundskapten till Asako Takakura. Hon har direkt påbörjat en generationsväxling. Förbundskapten Takakura berättar lite om det här.
I truppen till USA-matcherna saknas tio av de spelare som var med i OS-kvalet. Bland annat följande spelare från startelvan i VM-finalen i fjol: Ayumi Kaihori (slutat), Aya Sameshima, Azusa Iwashimizu, Nahomi Kawasumi och Shinobu Ohno.
Aya Miyama
Dessutom valde Aya Miyama själv att stryka sig på grund av bristfällig form. Den tidigare lagkaptenen tyckte alltså inte att hon är bra nog för tillfället. Anmärkningsvärt. Och ett tydligt tecken på att en av Takakuras allra viktigaste uppgifter blir att bygga upp självförtroendet i laget igen.
Jag vet, det är någon dag sent – men det är dags att sammanfatta finalen av Champions League. Det är dags att hylla den fantastiska Lotta Schelin.
Ni som följer den här bloggen vet att det var ett tag sedan jag höjde Schelin till skyarna. Ni vet att jag flera gånger har påtalat hur utvecklingen har hunnit ikapp och till viss del även förbi henne.
Det har bland annat lett till att hon, som tidigare varit både lagets affischnamn och superstjärna, under sitt åttonde och sista år i Lyon har placerats på bänken i flera viktiga matcher. Även i torsdagens Champions Leaguefinal valde tränare Gerard Precheur elva andra spelare före Schelin.
Han körde för övrigt med en lite oväntad uppställning som jag skulle beskriva som 3-1-4-2: Sarah Bouhaddi – Amandine Henry, Wendie Renard (kapten), Griedge Mbock Bathy – Saki Kumagai – Pauline Bremer, Louisa Necib, Camille Abily, Amel Majri – Ada Stolsmo Hegerberg, Eugénie Le Sommer.
Den elvan ägde matchen under ordinarie speltid. Det var 1–0 i mål och jag hade 6–1 i heta målchanser till Lyon när Schelin byttes in. Under hennes elva ordinarie matchminuter på planen blev det bara en målchans – på den axlade Alexandra Popp in kvitteringsmålet.
Förlängningen blev jämn, 2–2 i målchanser (alltså totalt 8–4 till Lyon). Schelin hade en av Lyons chanser, men slog hål i luften när hon kom i vägen för Abilys nick.
Så kom straffläggningen – och plötsligt hamnade Lotta Schelin i fokus. Plötsligt var allt tryck på henne. Att slå en straff i en avgörande straffläggning är alltid en mental pers. Att slå en där du absolut måste göra mål är ännu jobbigare.
Schelin var verkligen tvungen att göra mål.
När vår svenska forwardsstjärna vandrade de dryga 40 meterna fram till straffpunkten för att skjuta sitt allra sista skott i Lyontröjan hade Wolfsburg slagit in sina två första straffar, medan Ada Hegerberg hade missat Lyons enda.
I det läget visade Schelin grym styrka. Hon klev fram och satte distinkt dit bollen. Det var ingen tvekan, ingen försiktighet.
Två räddningar från Sarah Bouhaddi senare var Schelins sagoslut verklighet. Hon lämnar Lyon som tidernas skyttedrottning. Man skojar inte bort hennes målsiffror – de är fantastiska. Men framför allt kan hon nu lämna Lyon som en stor vinnare. Som den som klev fram och tog ansvar när det som bäst behövdes.
Men det stannar inte där.
När jag har ifrågasatt Schelin har det varit fotbollstaktiska eller fotbollstekniska saker. När det gäller personligheten finns det inte mycket att kritisera. Inte mycket alls. Tvärtom är det svårt att hitta några andra idrottare med stjärnstatus som är så fantastiskt trevliga och tillmötesgående som Lotta Schelin. Hon är verkligen en fantastisk förebild.
Om ni inte förstår vad jag menar så titta på det här klippet från när Schelin tröstar sin före detta lagkamrat Elise Bussaglia, som missade sin straff. Det är bara stora vinnare och stora människor som gör så.
Finalens andra svenska spelare hade en dag som var omvänd från Schelins. Alltså en bra start, men ett tråkigt slut. För i ett defensivt Wolfsburg tyckte jag att Nilla Fischer gjorde en grymt bra match. Över 120 minuter var hon i mina ögon tyskornas bästa spelare.
Tränare Ralf Kellermann hade uppenbart jätterespekt för Lyons offensiva kantspel, framför allt till vänster, och satte därför upp laget i en 4-5-1 med Anna Blässe som vänsterytter på Ramona Bachmann:s bekostnad.
Startelvan såg ut så här: Almuth Schult – Lara Dickenmann, Nilla Fischer (kapten), Babett Peter, Isabel Kerschowski – Anna Blässe, Vanessa Bernauer, Elise Bussaglia, Lena Goessling, Alexandra Popp – Zsanett Jakabfi.
Visst ledde uppställningen till att man effektivt stängde Amel Majri och Lyons vänstersida. Däremot hade man svårt med Pauline Bremer på andra kanten, samtidigt som man inte fick något eget anfallsspel. Wolfsburg fick helt enkelt inte fast bollen högt upp i planen.
Men trots att det tyska laget var ganska statiskt tyckte jag att Nilla Fischer imponerade med sina uppspel. Såvitt jag kan minnas missade hon inte ett enda, tvärtom var det fantastisk precision i Fischers passningar.
Tyvärr slog hon en så svag straff att 120 minuters storspel lätt glöms bort. Tråkigt.
Intressant var att Wolfsburg både fick bättre defensiv kontroll och offensiv spets när Kellermann släppte handbromsen och satte in Bachmann och belgiska Tessa Wullaert samtidigt som man flyttade in Alex Popp centralt.
Då blev det ganska tydligt att Lyon går att såra på kanterna, framför allt på den franska högersidan, utanför Amandine Henry.
Åter till straffläggningen. När jag insåg vilka som skulle slå respektive lags sista straff blev jag inte direkt förvånad över utfallet. Jag har säkert luckor i kunnandet här, men jag minns bara en straff vardera från Elise Bussaglia och Saki Kumagai.
Bussaglias var en miss i underläge 2–1 i slutminuterna av OS-semifinalen mot Japan 2012. Kumagais var självklart hennes VM-guldstraff i Frankfurt 2011. Den ena hade alltså väldigt dåliga vibbar av sin karriärs viktigaste straff, den andra väldigt bra vibbar.
Ni vet ju hur det gick…
Utöver Schelin lämnar alltså även Amandine Henry (Portland Thorns i USA) och Louisa Necib nu Lyon. Efter matchen avslöjades att Necib kommer att avsluta sin karriär med OS. Det gäller alltså att njuta av hennes bollbehandling under turneringen i Brasilien, för sedan är det slut.
Slutligen några ord om tv-bevakningen. Jag tycker ju att någon större svensk kanal borde ha varit intresserad av att sända en final där vi visste att det skulle bli en svensk segrare. När ingen av de större högg är det självklart bra att Eurosport visade matchen, men tråkigt att de inte hade något uppsnack, studio och inte heller någon expertkommentator. Dessutom tråkigt att de gick ur sändningen direkt efter straffläggningen så att vi inte fick se prisutdelningen.
Men, det här är väl den verklighet damfotbollen får leva med. För att ge tid till uppsnack och prisutdelning räckte det inte med att vi var 46 000 som kollade på WCL-finalen, Eurosports näst bästa siffra under maj månad.
I Frankrike hade man tydligen 4,7 miljoner tittare på matchen. Det är den typen av tittarsiffror som gör att kanalerna börjar slåss om sändningsrättigheterna.
Publiksiffran på arenan var för övrigt 15 117. Det tycker jag faktiskt är för dåligt. Här är förresten en länk med publiksiffrorna från den senaste finalerna i WCL.
Innan jag släpper finalen för nu är här det ögonblick vi inte fick se på tv i Sverige:
* Så till helgens damfotboll runtom i världen. I kväll har det varit seriefinal i Norge. Det blev 0–0 mellan LSK och Avaldsnes – ett resultat som tajtar till det i tabelltoppen eftersom både Stabaek och Kolbotn smög sig närmare toppduon. Den norska seriefinalen direktsändes för övrigt av NRK i dag.
* I morgon är det svensk seriefinal. Den sänds tyvärr inte av någon etablerad svensk tv-kanal. Det tycker jag verkligen är extremt tråkigt. Jag vet inte vad det skulle ha kostat, men gissar att kanalerna hade fått matchen till en billig penning.
Nu är det enkameralösning på damallsvenskan.tv som gäller. Bra att matchen går att se, men nog är Rosengårds och Linköpings stjärnspäckade lag värda mer än så?
Fotbollsmässigt känns matchen öppen. Rosengård har det stabilare och jämnare laget och känns som klar favorit. Men LFC har ju en jättevass offensiv och det är ingen chock om de får med sig alla tre poängen hem.
I övrigt har det spelats två matcher i dag. Mallbacken föll med 3–0 hemma mot Göteborg, ett resultat som gör att värmländskorna är fast i bottenstriden, medan GFC på allvar blandar sig i kampen om tredjeplatsen.
Kvarnsveden och Djurgården spelade 2–2. Jag såg sista tio minuterna där gästerna kvitterade. Det målet gör att Djurgården håller ett betryggande avstånd neråt, medan Kvarnsveden missade chansen att få andrum.
I övrigt i helgen är det intressanta matcher där bottenlagen har hemmamatcher med poängchans, Kristianstad–Piteå och Umeå–Vittsjö. Varken Kristanstad eller Umeå har ännu tagit någon trepoängare. Kommer de i morgon?
* Annars är det färdigspelat i Tyskland och Frankrike. Och i England har WSL en månads uppehåll. Innan den engelska ligan tog semester tajtade det till sig i toppen. Liverpool lyckades nämligen sno poäng av Manchester City i onsdags, samtidigt som Chelsea vann med 2–1 mot Sunderland.
Därmed ser den haltande tabelltoppen ut så här:
Manchester City 7 15–0 19
Chelsea 6 16–8 15
Birmingham 7 4–4 11
Liverpool 7 13–13 8
Arsenal 5 5–6 7
Birmingham presenterade för övrigt ett spännande nyförvärv i veckan. Den landslagsmeriterade, tyska forwarden Isabelle Linden lämnar Frankfurt för den engelska klubben. Jag tycker att hon är en intressant spelare, dock har hon inte lyckats i Frankfurt. Kanske kan det här miljöombytet få fart på karriären igen?
Arsenal var för övrigt i Seattle i torsdags och spelade 1–1 i en träningsmatch mot Seattle Reign.
* När jag slutligen vänder mig mot till USA och NWSL, är det just de två senaste årens suveräna grundseriesegrare Seattle Reign som står i fokus. Efter sex omgångar har det tidigare topplaget har kommit lite efter, man har fem poäng upp till slutspelsplats. Även om man drabbats av ett par tunga skador är det här förstås en riktig missräkning.
Natten mot måndag klockan 01.00 svensk tid väntar prestigematch borta mot ligans enda obesegrade lag, Portland Thorns. Se den här:
Apropå Seattle Reign blev det deras skotska storstjärna Kim Little som vann BBC:s pris till världens bästa spelare 2015/16. Det är förstås en välförtjänt seger för en spelare som tyvärr inte tillhör ett landslag som tar sig till de stora mästerskapen.
Jag hann knappt publicera mitt förra inlägg förrän bekräftelsen kom på det som varit på gång ett tag – att Lotta Schelin lämnar Lyon. Vår forwardsstjärna har en match kvar i den franska storklubben, och det är torsdagens final i Champions League.
Innan jag gör en liten tillbakablick på helgens matcher kommer här en guide till finalen, som spelas på torsdag 18.00 på Stadio Città del Tricolore i den norditalienska staden Reggio Emilia.
18.00 VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais TV: direktsänds i Sverige av Eurosport 1 Tips: 45–55
Kommentar: Jag håller alltså Lyon som favorit till 55–45. Sett till potential skulle jag säga att skillnaden snarare är 70–30 i fransk favör, men det här är en final, vilket innebär ett extra nervspel.
Lägg till att Wolfsburg är ett fantastiskt cuplag, de har vunnit alla stora finaler de varit inblandade i. Däremot har Lyon på senare år darrat till flera gånger i stora matcher. Ju längre Wolfsburg kan hålla emot, desto större chans att de franska nerverna kan spela fransyskorna ett spratt.
En sak som talar för Lyon är att spelarna är mindre slitna än motståndarna. Klubben vilade nämligen hela A-lag i helgen. Man lät en ren B-uppställning ta hand om ligaavslutningen mot Montpellier. Den matchen blev för övrigt 1–1 efter att Sofia Jakobsson gjort Montpelliers mål.
Samtidigt som Lyons spelare vilade vann Wolfsburg den tyska cupfinalen. Finalen mot SC Sand slutade 2–1 efter att Zsanett Jakabfi gjort båda lagets mål. Segermålet kom med tio minuter kvar att spela.
Efter några tunga och skadeförföljda säsonger är Jakabfi för övrigt tillbaka i toppform. Ungerskan känns som en riktig joker i torsdagens final.
Wolfsburg startade för övrigt så här i cupfinalen: Almuth Schult – Babett Peter, Nilla Fischer (kapten), Maria-Joelle Wedemeyer, Lara Dickenmann – Ramona Bachmann, Vanessa Bernauer, Lena Goessling, Isabel Kerschowski – Jakabfi, Alexandra Popp.
Det är ganska troligt att det blir samma elva även i Champions Leaguefinalen. Möjligen väljer Ralf Kellermann att starta med Elise Bussaglia i stället för Bernauer. Men som sagt, det blir sannolikt en elva som i stora drag liknar helgens.
Det är ett välbyggt lag med snabbhet på båda kanterna och med grym tyngd i luftrummet i samband med fasta situationer. En av de starka huvudspelarna är förstås Nilla Fischer – lagets lagkapten. Stort att en svensk spelare kan få höja pokalen på torsdag.
Under en period var Caroline Graham Hansen Wolfsburgs klart vassaste offensiva vapen. När hennes säsong tog slut för några månader sedan trodde jag att det skulle bli kännbart. Men man har lyckats bygga om laget, och hitta nya vägar till mål.
Det troliga är att Wolfsburg kommer att kunna ligga på kontring mot ett mycket offensivt Lyon. Så är Kellermann och hans spelare inte vana vid att få spela, men känslan är att de kan tycka att det är rätt trevligt…
En riktig nyckelspelare för Wolfsburg är den tyska landslagsmålvakten Almuth Schult. Hon blandar högt och lågt i sina insatser. Mot Lyon har hon inte råd med några grodor – där måste hon göra en kanonmatch.
För Lyon är ett vasst lag. De har ännu mer snabbhet på kanterna än Wolfsburg, och även flera riktigt starka huvudspelare.
När Lyon vann franska cupen den 15 maj startade man så här: Sarah Bouhaddi – Pauline Bremer, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard (kapten), Amel Majri – Saki Kumagai, Amandine Henry, Camille Abily – Elodie Thomis, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugénie Le Sommer.
Det är troligt att det i huvudsak också blir den här elvan också mot Wolfsburg. Enligt kommentar nedan är det troligt att Lotta Schelin kommer att starta till höger i tremannaanfallet i sin sista match för Lyon. Annars lär Schelin bytas in i den andra halvleken i stället för Thomis. Jag hade gärna fått in Louisa Necib från start istället för Abily.
Lyon lever mycket på sitt vassa kantspel. Wolfsburg kommer att få jobba med att få stopp på högerkantens Bremer/Thomis och vänsterkantens Majri. Just Amel Majri har varit fantastisk den senaste tiden, hon kommer att utsätta Wolfsburgs backlinje för ett rejält hållfasthetsprov.
När inspelen kommer in har Lyon smarta straffområdesspelare i Hegerberg och Le Sommer. Vid fasta situationer är även de båda mittbackarna urstarka i luftrummet. Det är verkligen ett fantastiskt välbyggt lag Lyon ställer på benen.
Om de får tidig utdelning kan Lyon faktiskt vinna det här med rätt stora siffror. Då tvingas ju Wolfsburg flytta fram sin något sega backlinje en bra bit, vilket öppnar ytor för hypersnabba Lyonanfallare.
Men för varje minut Wolfsburg kan stå emot ökar risken för att de franska nerverna kan spela Lyon ett spratt. De senaste åren har de alltså darrat till när de hamnat under press.
Det blir helt enkelt en otroligt intressant match mellan de två lag som varit bäst i Europa den här våren. En värdig final.
* Så en kort koll på helgens fotboll. Den tyska cupfinalen har redan avhandlats, den franska ligaavslutningen också. Eftersom inte Lyon lät Ada Hegerberg spela stannade hon på 33 mål i skytteligatoppen. Tvåa blev Cristiane på 15 och trea Schelin med 14.
Här är övriga svenska spelare: Sofia Jakobsson 9, Linda Sembrant 4 samt Caroline Seger och Kosovare Asllani 1. Maria Karlsson blev mållös.
* I Italien vann Brescia guldet efter 8–0-seger i sista omgången. Verona vann svenskmötet med Fiorentina med 3–2, vilket innebär att Verona passerade Fiorentina och tog den andra platsen i Champions League.
* I USA vann Portland med hela 4–1 mot serieledarna Washington, ett resultat som packar ihop lagen rejält i toppen av tabellen.
Efter sex omgångar skiljer det nu en poäng mellan ettan och fyran. Noterbart är att de två senaste årens mästarlag Kansas City ligger sist med två poäng.
* Så slutligen till damallsvenskan. Där ser vi nu med spänning fram emot söndag 15.00 då Rosengård tar emot Linköping – en av årets riktiga höjdpunkter inom svensk damfotboll. Båda lagen har full poäng in i matchen.
Bakom de två suveränerna smyger Eskilstuna med som trea efter tre raka segrar. Fyra ligger skrällaget Djurgården som tagit nio poäng på de senaste fyra omgångarna. Stockholmsgänget börjar lägga en bra grund till nytt kontrakt. Med tanke på att de verkar bli väldigt många oavgjorda matcher i årets serie kan man faktiskt hänga kvar på strax över 15 poäng. Och dit har ju Djurgården inte så långt kvar.
I botten ser det tungt ut för Umeå och Kristianstad. De senare har dock som tidigare konstaterats inledningsvis haft ett väldigt tufft program. Kommer poängen nu när man börjar möta de andra lagen på undre halvan?
I skytteligan leder LFC:s Pernille Harder på åtta mål, två före lagkompisen Stina Blackstenius. Marta är trea med fem mål medan kvartetten Mimmi Larsson, Pauline Hammarlund, Ella Masar och Lieke Martens samsas om fjärdeplatsen på fyra.
I går presenterade Pia Sundhagetruppen till EM-kvalmatcherna mot Polen och Moldavien. Den stora skrällen var förstås att Kosovare Asllani var tillbaka i truppen.
Asllani som för övrigt hade två assist när Manchester City vann den tidiga seriefinalen mot Chelsea med 2–0 i torsdags. På klippet nedan ser man att hon var inblandad i många farligheterm, samt att hon opererade från ett slags nummer tio-roll.
Kul med Asllani. Kul också att Malin Diaz var tillbaka i Sundhages trupp. Man har ju funderat lite över hur Emilia Appelqvist skulle ersättas. Det blev alltså Diaz och i viss mån även Asllani som tog den platsen.
I övrigt kändes det som en ganska väntad trupp, förutom att Nilla Fischer står över. Fast i de här två matcherna skall vi klara oss utan Fischer. Hon spelar för övrigt tysk cupfinal mot SC Sand i dag klockan 15.00. Se den här.
Det jag känner lite oro över är målvaktssidan. Även om Lindahl gjorde några tveksamma ingripanden i klippet ovan har hon varit väldigt stabil, så henne känner jag mig trygg med. Däremot är jag tveksam till att Sofia Lundgren lämnas utanför truppen. Tycker att det är dags att ta in henne. Det jag sett av Hilda Carlén eller Emelie Lundberg i år har inte givit mästerskapsvibbar. Carléns agerande vid Mallbackens hörnor senast gjorde exempelvis mig rejält bekymrad.
Det om landslaget. Om några minuter är det avspark i sista omgången av franska ligan D1 Feminine. Där är dock allt intressant avgjort. Den enda intressanta frågan är hur många mål skyttedrottningen Ada Stolsmo Hegerberg kommer att göra. Hon står på 33 inför slutomgången.
15.30 spelas sista omgången av ligan i Italien. Där kan man med mycket stor sannolikhet se Brescia säkra guldet här. För svensk del är dock kampen om andraplatsen mest intressant. Där tar Stephanie Öhrström:s Verona – dock utan opererade Öhrström – emot Lisa Ek:s Fiorentina i en direkt avgörande match. Fiorentina tar andraplatsen på kryss.
I går blev Twente nederländska mästarinnor efter 3–0 mot Zwolle. Skytteligan vanns av Jill Roord på 21 mål.
Slutligen några ord om den pågående damallsvenska omgången. Det mesta talar för att vi får en seriefinal nästa söndag mellan två fullpoängare. Eller kan Göteborg snuva Rosengård på poäng nu 15.00?
Övriga fyra matcher är alla rätt intressanta. Inte minst Djurgården–Mallbacken i dag 16.00, ett möte mellan två lag som kommer från utmärkta insatser i förra omgången.
På måndag spelar Kristianstad i Eskilstuna. Ett Kristianstad som återigen har jätteproblem med ekonomin, och för tillfället går sin viktigaste match vid sidan av planen. I veckan har man lagt upp det här ropet på hjälp:
Då var pingsthelgen över och för mig var helgens damallsvenska behållning Tabitha Chawinga.
Även om jag inte har kunnat studera henne speciellt nära i de första omgångarna har känslan varit att hon inte nått den nivå jag trodde att hon skulle nå. Mot Linköping i lördags var hon däremot uppe på en grym nivå.
Jag vet att Stina Blackstenius fixade en straff och dessutom klev fram på slutet och avgjorde med en bestämd nick. Men i min värld var inte någon av Linköpings stjärnforwards i närheten av Chawingas klass. Hon var helt enkelt på en egen nivå.
Efter matchen fick jag sms om att Svenska fotbollförbundet borde försöka göra henne till svensk medborgare. Inte mig emot.
Efter matchen har jag även sett och hört synpunkten att Chawingas insats grumlas av att huvuddelen av hennes nio avslut missade målet. Och visst, jag har också tyckt att Malawiforwarden varit lite slarvig med avsluten i inledningen av damallsvenskan. Det känns som en detalj hon bör nöta.
Men.
Och det är ett stort MEN. Jag tycker inte att man kan gnälla på Chawingas avslut från i lördags. Officiellt står hon på ett mål och två ramträffar. Jag kan bara minnas en ramträff, men missade å andra sidan några minuter. Utöver de avsluten hann Magdalena Ericsson en gång upp ett Chawingaskott just innan mållinjen.
För mig är det mer än godkänt med tanke på förutsättningarna. De var ju att Kvarnsveden backade hem med nio utespelare och lämnade Chawinga ensam på mittlinjen. Mot sig hade hon i första hand fem landslagsspelare, fyra backar samt en täckande Claudia Neto.
Många av de gånger Chawinga avslutade utanför hade hon på egen hand först letat upp bollen, sedan skakat av sig några av de där landslagsspelarna.
Alla som någon gång spelat ensam forward vet hur mycket energi som går åt till att bara komma till avslutslägen när man är ensam mot ett försvar.
Som jag ser det går det inte att kräva mer av Chawinga än det hon gjorde i lördags. Hennes insats höll helt enkelt högsta världsklass.
Linköping däremot var lite av en besvikelse. Ändå vann de – vilket är en jättestyrka. Det är lag som vinner matcherna även när de har dåliga dagar som till slut kan få lyfta pokalen.
I övrigt i damallsvenskan var det en intressant omgång, där lagen bakom Rosengård och LFC fortsätter att ta poäng av varandra. Mallbackens 4–0-seger mot Piteå var helgens knall. Resultatet visar att Mallbacken inte tänker att bli något stryklag, det visar också att Piteå inte har råd att spela utan för många nyckelspelare.
Kul självklart för Antonia Göransson att få göra mål direkt i comebacken. Det var garanterat viktigt både för henne och för laget.
Djurgården har lyft sig i tabellen. Laget verkar ha mer spets än jag trodde inför avspark i serien, och just känns det som att stockholmarna bör ha goda chanser att hänga kvar. 3–0 borta mot Örebro är starka siffror. Samtidigt bör man ha i åtanke att Kif var osedvanligt uddlöst – dessutom bjöd man på de två första målen.
Apropå Djurgården blir Emilia Appelqvist borta från planen i cirka två månader till följd av en knäskada. Det innebär att hon självklart inte finns med i den EM-kvaltrupp som Pia Sundhage skall presentera på fredag. Det innebär även att OS är i fara för Appelqvist. Med tanke på hur det gick i fjolårets VM när Sundhage satsade på flera halvskadade spelare känns det osäkert om vår förbundskapten vågar ha med några frågetecken i sin 18-mannatrupp.
Det där med knäskador har tyvärr varit en tråkig följetong den senaste tiden. En av dem som drabbats är LFC-målvakten Matilda Haglund, som drog av korsbandet. Klubben har försökt få dispens för att ta in Kristin Hammarström som ersättare, men fått nej.
Även Vittsjös talang Linnea Jonasson har dragit av korsbandet – hennes andra korsbandsskada på kort tid. I vintras drog även Hanna Pettersson i Piteå av sitt ena korsband. Jag vet att det är några till, men just nu hittar jag inte namnen i minnesbanken.
Innan jag lämnar damallsvenskan, några ord igen om seriens parodiska assistliga. I helgen gick ytterligare ett stort antal passningsläggare miste om sina assist. Bland annat missades tre målpassningar i matchen Umeå–Eskilstuna. Så tråkigt.
* Vidare till Tyskland. Där tog Nilla Fischer och Wolfsburg den andra platsen i Champions League via 5–2-seger mot Köln. Fischer avgjorde matchen med sitt första mål för säsongen, en snygg volley som betydde 4–2.
Efter mästarinnorna Bayern München, tvåan Wolfsburg och trean Frankfurt var det ett litet hopp ner till sex lag som slutade inom fyra poäng. De sex lagen var i placeringsordning Freiburg, Essen, Jena, Potsdam, Hoffenheim och SC Sand.
Mandy Islacker
I skytteligan blev det Mandy Islacker som vann. Frankfurtforwarden gjorde två mål i sista omgången och slutade på 17 mål, tre fler än tvåan Vivianne Miedema och fyra fler än trean Svenja Huth.
I och med gårdagens omgång var det tack och adjö för Bernd Schröder och Kerstin Garefrekes – två legendarer inom tysk damfotboll.
När serien startar om till hösten heter nykomlingarna Duisburg och Mönchengladbach. De senare kom bara tvåa i sin serie, men vinnarna Hoffenheim 2 fick inte gå upp.
* I England föll Hedvig Lindahl och Chelsea i FA-cupfinalen. Jag tittade fragmentariskt på matchen, och utifrån vad jag såg var Arsenals 2–1-seger helt i sin ordning. Känslan är att den tidigare så dominanta storklubben nu har ett nytt kanonlag på gång.
* Den franska cupfinalen berättade jag om i förra inlägget. Här är ett klipp med matchens tre mål. Som synes har Sofia Jakobsson assist till Montpelliers ledningsmål. Fast visst känns det som att hon är offside?
Apropå det förra inlägget, som ju handlade om att Caroline Seger skulle vara klar för Lyon. Uppgifterna från Frankrike gör gällande att Lyon bara ser mycket små möjligheter att få behålla Louisa Necib och Lotta Schelin. I Schelins fall pratar man om att hon längtar hem till familjen. Jag gissar att det jobbas rätt hårt i Göteborgs FC på att få fram ekonomi till hennes lön.
* Tyskland blev Europamästarinnor i F17 efter straffläggning i finalen mot Spanien. Jag såg inte gårdagens final, men sett till klippet nedan var det rätt lag som vann. Klippet visar ju att tyskorna hade fyra bollar i målramen under ordinarie tid, matchen slutade 0–0. Det visar också att 15-åriga Klara Bühl (nummer 18) var inblandad i väldigt mycket i lagets offensiv. Håll koll på henne i framtiden.
Utöver Tyskland och Spanien blev det England som fick spela F17-VM i Jordanien senare i år. England vann bronsmatchen mot Norge med 2–1.
* Så en kort sväng runt i övriga Europa. I Tjeckien blev Slavia Prag mästarinnor med en omgång kvar att spela. Däremot kommer det att avgöras i sista omgången i både Italien och Nederländerna. I Italien har Brescia greppet. De leder med tre poäng och fyra mål före Fiorentina. I Nederländerna vann Twente seriefinalen mot Ajax i näst sista omgången. Därmed gick Twente upp i serieledning på målskillnad. Med tanke på att man möter tabelljumbon Zwolle i sista omgången är det stor fördel för Twente.
* Slutligen så såg jag den här artikeln som inte känns så smickrande för Zlatan Ibrahimovic. Vår störste fotbollsspelare har knappast imponerat i hanteringen av damfotboll och fotbollstjejer de senaste åren.
I dag skriver flera namnkunniga franska journalister (bland annat här) att det skall vara klart att Caroline Seger lämnar PSG och går till Lyon. Nya PSG-tränaren Patrice Lair skall ha försökt övertala Seger, men det har tydligen misslyckats.
Enligt uppgifterna får svenskan sällskap till Lyon av både Jessica Houara d’Hommeaux och Kheira Hamraoui. Samtidigt kommer uppgifter om att Lyon skall sitta ner och förhandla eventuell kontraktsförlängning med Louisa Necib under den här veckan.
Det känns som att det kan bli trångt på Lyons mittfält nästa år.
Det har ju för övrigt varit trångt redan i år. När laget i går blev cupmästarinnor för femte gången i rad via 2–1-seger mot Montpellier valde tränare Gerard Prêcheur att starta med Necib på bänken. Bänkad var även Lotta Schelin. De båda var dock inbytta när segermålet kom – det var just Necib som läckert lobbade in det.
Lyon startade för övrigt så här i cupfinalen: Sarah Bouhaddi – Pauline Bremer, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Saki Kumagai (Necib, 79), Camille Abily – Elodie Thomis (Schelin, 60), Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.
Kul med Seger i Lyon. Där kommer hon verkligen att behöva prestera på topp för att ta en plats. Det borde kunna höja hennes spel, vilket i sin tur också borde vara bra för landslaget.
Det är pingst – vilket innebär långhelg i stora delar av Europa. I Sverige har vi ju dock sedan några år strukit annandag pingst från listan över lediga, röda dagar. Det här är alltså en vanlig helg här.
I Tyskland däremot är det långhelg. Där avslutas Frauen-Bundesliga på måndag 14.00. Där ligger spänningen i huruvida Wolfsburg skall lägga beslag på den andraplats som leder till Champions League, eller om Frankfurt kan smita förbi.
Wolfsburg ligger en poäng före och spelar hemma mot formstarka tabelljumbon Köln, den matchen ser du här. Även om de senare har två raka segrar bör Nilla Fischer och company fixa de tre poäng som krävs. Då hjälper det inte Frankfurt ens om de vinner hemma mot Bayer Leverkusen.
Utöver Wolfsburg–Köln direktsänds även Bayern München–Hoffenheim på DFB-tv – länk här.
* På måndag 18.45 spelas även EM-finalen för F17. Den går mellan Spanien och Tyskland och direktsänds i Sverige på Eurosport 2. Finalen har alla förutsättningar att bli sevärd. Jag har legat hemma i pollenkoma i dag och har sett delar av semifinalerna på Eurosport.
Både Spanien och Tyskland har bollsäkra och passningsskickliga lag. Båda spelar helt enkelt på mycket hög nivå. Jag rekommenderar att ni håller ett extra öga på två 15-åringar, nämligen Spaniens Lorena Navarro (född 11 november 2000) och Tysklands Klara Bühl (född 7 december 2000). Kortväxta Navarro imponerar på mig med sitt spelsinne, hon rör sig otroligt smart i och omkring straffområdet. Och Bühl har ett grymt steg. Det är två forwards med potential att bli världsstjärnor.
* Det om måndagens matcher. Annars är det här en cupfinalhelg. Både i England och Frankrike väntar haussade cupfinaler.
I England spelas FA-cupfinalen på Wembley under lördagen. Avsparken är 15.00 och lagen som möts är Arsenal och Chelsea – länk här. Vi lär alltså ha svenskt på planen i form av Hedvig Lindahl. Jag håller Lindahls Chelsea som knapp favorit.
* På söndag 16.00 är det sedan fransk cupfinal – eventuell länk kommer upp här. Där har vi svenskintressen i båda lagen, förstås i form av Lotta Schelin i Lyon plus Linda Sembrant och Sofia Jakobsson i Montpellier.
Lyon är förstås jättefavoriter. Klubben hade länge jätteproblem med att vinna cupen. Men sedan man vann sin första titel 2012 har man radat upp segrarna. Nu kan Schelins lag alltså ta sin femte raka cupvinst.
* I Norge gjorde Mimmi Löfwenius mål i dag när LSK vann med förkrossande 7–1 mot Klepp. Sedan premiärkrysset mot Kolbotn har LSK nu sex raka segrar och totalt 32–4 i målskillnad. Löfwenius lag blir nog svårstoppat även i år.
* Så till USA. Där spelar Louise Schillgard:s Boston Breakers bottenmöte borta mot Sky Blue redan 01.00 natten mot lördag. Den matchen ser du här:
Helgens mest intressanta matcher i NWSL spelas annars natten mot söndag. 01.00 är det avspark i toppmötet mellan tabellettan Washington och fyran Houston. Länk här:
Och klockan 04.00 svensk tid är det dags för det alltid lika intressanta ”derbyt” mellan väststäderna Seattle och Portland. Där behöver ett skadedrabbat Seattle poäng för att inte tappa kontakten med lagen ovanför slutspelsstrecket. Den matchen ser du här:
Så slutligen till den damallsvenska verksamheten i helgen. Där känns det som att vi kan vänta oss ganska klara segrar för de båda topplagen. I övriga fyra matcher känns Göteborg, Piteå, Örebro och Eskilstuna som knappa favoriter. Men ingen av de matcherna känns självklar.
En intressant fråga blir om förbundet godkänner det hårt kritiserade gräset på Strandvallen, eller om Mallbacken–Piteå måste spelas på konstgräs. Där blir det också spännande att se hur Mallbacken matchar fram nu spelklara Antonia Göransson.
Slutligen har ni helgens omgång här:
Lördag 14.00: Kvarnsveden–Linköping
15.00 Rosengård–Vittsjö
15.00 Kristianstad–Göteborg
17.00 Örebro–DjurgårdenSöndag 14.00 Mallbacken–Piteå
16.00 Umeå–Eskilstuna
Diskussionen om Rosengård rullar vidare i kommentarsfältet till det förra inlägget. Kul med ämnen som engagerar.
Något som också har alla förutsättningar att bli både kul och spännande är sommarens silly season i Frankrike och Tyskland. Det ser ut att kunna bli ganska stora förändringar i några av storklubbarna, något som även kan påverka Sverige.
Som bekant har ju flera av de europeiska toppklubbarna ekonomi att köpa loss damallsvenskans största profiler.
Upphovet till den diskussion om Rosengård som dominerat bloggen i veckan var ju för övrigt att Sara Björk Gunnarsdottir lämnar i sommar för Wolfsburg. Så Rosengård har ju också lite jobb att göra i sommarfönstret. Inte så lite heller, för det blir inte lätt att hitta en sådan karaktärsspelare som Gunnarsdottir. Men Rosengård kanske har någon intressant lösning på det här.
I övrigt i sommar var jag tidigare rätt säker på att sydeuropeiska toppklubbar skulle rycka i Gaelle Enaganmouit redan den här sommaren. Fast hennes knäproblem gör nog att Rosengård kan räkna in henne även till hösten.
Gaelle Enganamouit
Vilka damallsvenska profiler lär det då dras i? I första hand borde det vara Stina Blackstenius och Pernille Harder som drar till sig storklubbarnas blickar. Jag kan även tänka mig att Lieke Martens skulle kunna vara intressant. I nuläget känns däremot knappast som att någon spelare utanför de två svenska toppklubbarna kommer att uppvaktas i sommar.
Här är en kort genomgång i läget i de fem storklubbarna i Frankrike och Tyskland.
Lyon:
Omges av massor av rykten. Det kan blir så att klubbens spelartrupp kommer att genomgå en rätt stor förändring.
Så många toppspelare kopplas till Lyon att jag såg att ett av de störra internationella damfotbollskontona på twitter skrev att Lyon kan få ett så starkt lag att en sjuåring kan leda det till seger.
Så kanske det kommer att se ut på pappret, men det är ingen barnlek att leda en trupp med 20 världsstjärnor och ge alla så mycket speltid att de är nöjda.
Det var ett stickspår. Vad är det då som händer i Lyon. Klart sedan länge är att Amandine Henry flyttar till Portland i USA. Hon är för övrigt en av de tre nominerade spelarna till priset för årets bästa i D1 Feminine. De båda andra är klubbkompisarna Amel Majri och Ada Stolsmo Hegerberg.
Dzsenifer Marozsan
Klart på spelarsidan för Lyon är även att Dzsenifer Marozsan har skrivit på ett tvåårskontrakt.
Utöver Henry och Marozsan vimlar det av rykten. Bland alla spelare som sägs vara på väg in finns Alex Morgan, Kelley O’Hara, Caroline Seger, Jessica Houara d’Hommeaux och Kenza Dali. Alltså tre spelare från PSG och två från USA.
Bland de spelare som sägs kunna lämna finns Louisa Necib (där har Marseille nämnts som tänkbar adress) och Lotta Schelin. När det gäller Schelin har jag svårt att se att det skulle finnas plats för henne om Morgan ansluter. Men som sagt, det blir spännande att se vad som händer. Kanske att vi har Schelin i damallsvenskan efter OS.
PSG:
Här har det varit otroligt mycket oro i leden. Halva laget har ryktats vara på väg bort. Ryktena minskade inte när det stod klart att tränaren Farid Benstiti inte fick fortsätta.
I går kväll presenterades dock en ny tränare – Patrice Lair. För andra gången i rad väljer alltså PSG att satsa på en före detta Lyontränare. Lair har ju dessutom ett brett kontaktnät med många av världens bästa spelare, så det kanske kan lugna ner stämningen en aning.
Som jag redan skrivit har trion Seger/Houara d’Hommeaux/Dali placerats i Lyon. Dessutom sägs Shirley Cruz vara på väg till Barcelona och så har Anja Mittag mer än hintat att hon vantrivs i klubben.
Anja Mittag
Att Lair tillsatts på ett tidigt stadium är förstås otroligt viktigt. Det är även en signal om att PSG tänker satsa vidare. För att närma sig Lyon kommer de säkert att leta förstärkningar utomlands. I första hand kanske de kommer att kolla mot USA, men det kan nog även bli vissa blickar mot Sverige.
Frankfurt:
De forna storlagen faller ett efter ett. Duisburg och Potsdam är redan borta från positionerna i toppen av tysk damfotboll. Nu verkar fallet nära även för den tredje klassikerklubben. För det är tunga spelartapp som rapporterats hittills under våren.
Klart är alltså att Marozsan flyttar till Lyon. Klart är också att Simone Laudehr går till Bayern München samt att Kerstin Garefrekes slutar. Även Saskia Bartusiak är osäker på sin framtid i klubben.
Det är spelare som inte är lätta att ersätta. I princip känns det omöjligt.
Kerstin Garefrekes
Utöver toppnamnen ovan har Isabelle Linden och målvakten Anke Preuss meddelat att de lämnar. I dag förlängde man kontraktet med kanadensiska mittfältaren Sophie Schmidt, vilket var viktigt. Men Frankfurts trupp behöver alltså flera starka nyförvärv om man skall kunna vara med och utmana om Champions Leagueplatser även framöver.
Wolfsburg:
Har alltså värvat Sara Björk Gunnarsdottir från Rosengård och skall enligt uppgift värva minst en spelare till. Dessutom kommer Lina Magull tillbaka efter ett framgångsrikt låneår i Freiburg. Det känns rätt lugnt och stabilt i Wolfsburg.
Bayern München: Lugnt och stabilt är det även hos mästarinnorna. De har alltså tagit ”hem” Simone Laudehr – som ju spelade för klubben under en juniorsäsong. De har även klart med Verena Faisst, som ju gjorde klart med att hon skulle lämna Wolfsburg redan i vintras.
US WNT
Det är alltså hos PSG, Lyon och Frankfurt det kan hända mest. Vad finns det då för spelare att värva, utöver de som går mellan klubbarna?
Jo, den kommande vintern finns chansen för landslagsspelarna i USA att ge sig ut på lite äventyr. 2017 är ju ett mästerskapsfritt år, vilket gör att Alex Morgan och de andra inte är lika hårt bundna till NWSL som andra år.
Det blir nog mot USA klubbarna på kontinenten först vänder sig. Och ett antal namnkunniga amerikanskor kommer alltså säkerligen att dyka upp i Europa efter OS. Kanske att även någon av Kanadas toppspelare kan hamna i Europa. Kan någon locka över Christine Sinclair?
I Frankrike har även Montpellier flera intressanta spelare som kan tänkas prova vingarna i någon av topplagen. Riktigt glödheta känns vänsterbacken Sakina Karchaoui och målfarliga forwarden Marie-Charlotte Léger – båda födda 1996. Men det finns fler intressanta spelare i Montpellier. Brasiliens Andressa Alves är en kanonspelare och jag gillar mittfältaren Sandie Toletti. Dessutom borde nog faktiskt Linda Sembrant kunna vara aktuell för större uppgifter. Hon har varit väldigt bra det senaste året.
I Tyskland är det i Freiburg talangerna finns. Laget kommer att bli fyra i årets liga, det med massor av tonåringar i truppen. När Tyskland tidigare i kväll säkrade en finalplats i F17-EM var fyra av de tyska nyckelspelarna från just Freiburg, jag tänker på de båda målskyttarna Vanessa Ziegler och Klara Bühl, lagkaptenen Janina Minge och aktiva mittfältaren Giulia Gwinn.
16-åriga Gwinn har redan spelat tio matcher i Frauen-Bundesliga i vinter – och gjort två mål, jämnåriga Minge har spelat i fyra. Den spelare som känns allra vassast är ändå Bühl. Forwarden är född så sent som den 7 december 2000 och känns som en blivande storspelare. Hon lär debutera i Bundesliga till hösten.
Freiburg har alltså något intressant på gång – om de inte värvas sönder kommande år.
I mitt första inlägg efter semestern skrev jag om att Sara Björk Gunnarsdottir kommer att lämna Rosengård för Wolfsburg i sommar.
I det stycket skrev jag att jag inte tycker om den idé som Kvällspostens krönikör Jan Peter Andersson verkar förorda, att försöka göra Rosengård mer lokalt.
På mitt inlägg följde en intressant diskussion. Signaturerna Martin, Calle, Emilia, Noone och Sigge framförde alla sina synpunkter. En del av diskussionen blev en jämförelse mellan de vägval som gjorts av våra två nuvarande storklubbar, Rosengård och Linköping.
Jag tänkte nu gå djupare in i den debatten.
Allra först vill jag poängtera att jag tror att det gynnar hela damallsvenskan att Rosengårds ambition är att vara ett topplag i Europa – inte bara bäst i Sverige. Jag tror även att den ambitionen gynnar svensk damfotboll i stort – även om en och annan talang kommer i kläm.
Jag förstår att supportrar till andra klubbar kan känna irritation över Rosengårds kaxighet, men jag gillar verkligen att Malmöklubben siktar mot stjärnorna. Att de har en spelare som Marta i sin trupp är exempelvis till nytta för alla andra klubbar när de skall värva utländska spelare.
”Du får spela i samma liga som Marta”
Allt Rosengård gör är inte klockrent, men som jag ser det får klubben ofta lite orättvis kritik för sin höga målsättning.
Marta
Nu till de kommentarer som trillade in. Martin var först ut. Han undrade var Rosengård skulle stå om de inte längre hade råd att värva utländska toppspelare.
Det är en bra fråga. Jag tror att svaret är att FC Rosengård sannolikt fortsatt skulle stå sig väldigt starkt – nationellt. När det gäller talangutveckling är ju faktiskt Rosengård bäst i Sverige. Och så har det varit över en längre tid.
Utöver de egna unga produkter som man har i truppen spelar ju Rosengårdsprodukter viktiga roller i flera andra svenska toppklubbar.
De damallsvenska klubbarna är tyvärr väldigt dåliga på att skriva ut moderklubbar, fotbollsbakgrund och liknande info i sina spelarpresentationer. Men känslan är att ingen annan svensk fotbollsklubb har fostrat lika många spelare till årets damallsvenska som FC Rosengård.
Om någon har siffrorna får ni gärna bistå med dem.
Visst verkar det vara bra fart på flickfotbollen i Linköpingstrakten för tillfället. Men vad jag kan hitta har LFC inte en enda egen produkt i årets damallsvenska.
Frågan här är ju snarare, var skulle LFC stå om toppklubbarna på kontinenten öppnar plånboken och lockar över klubbens två–tre bästa spelare?
Hittills har LFC lyckats hålla ihop spelargruppen bra. Men ett sådant tungt spelartapp behöver inte ligga jättelångt fram i tiden. Mer om det i ett kommande inlägg om den silly season som dragit igång nere på kontinenten.
När man jämför Rosengård och Linköping skall vi också tänka på att Rosengård har vunnit SM-guld fyra av de fem senaste åren – bara dopade Tyresö lyckades besegra Malmöklubben en gång. LFC har inte slutat topp två någon av de aktuella säsongerna. Möjligen kommer Linköpings modell bära frukt i år, fast helt säkert är det inte.
Till nästa kommentar. Där var Calle inne på att Rosengård behöver stärka klubbens varumärke och skapa en större samhörighet med publiken.
Här har Sigge redan skrivit en hel del kloka saker. Det brukar ju heta att lokal förankring ökar publiksiffrorna – fast det stämmer sällan på annat än mycket låg nivå. På elitnivå vill publiken i första hand se framgångar.
Noterbart här är ju ändå att Rosengård är den enda av våra damallsvenska storstadsklubbar som har ett hyfsat publiksnitt. De senaste säsongerna har de hela tiden legat kring 1000. Faktum är ju att FCR trots allt har något fler åskådare än Linköping, som valt att satsa regionalt och svenskt.
Vidare till signaturen Emilia som tycker att Rosengård är en trist och själlös klubb, delvis på grund av alla namnbyten. Emilia är även inne på att Rosengård har svårt att hålla kvar sina spelare.
Här noteras först att även LFC har genomgått ett namnbyte. Minns att laget hette Kenty första gången de var upp i högsta serien.
Namnbyten är inget jag är speciellt förtjust i. Men jag inser ju att både namnbyten och spelartapp är följder av att klubbarna har bra spelare, men begränsad ekonomi.
Ju närmare Rosengård kommer kontinentens toppklubbar, desto mer attraktiva blir Malmöklubbens bästa spelare. Och när klubbar som PSG och Wolfsburg viftar med sedelbuntarna är det svårt för både enskild spelare och klubbledning att tacka nej.
Exempelvis har ju Anja Mittag varit tydlig med att hon trivdes väldigt mycket bättre i Rosengård än i PSG, men att lönen var så mycket bättre att hon kände sig tvungen att sticka.
Anja Mittag
När stjärnorna har stuckit har Rosengård gjort en och annan panikvärvning. Så är det, men totalt sett tycker jag nog att Malmöklubben skött spelarbiten på ett utmärkt sätt. Man har visat god fingertoppskänsla i sina värvningar och laget har blivit bättre och bättre de senaste åren.
LFC:s lag har däremot inte varit så bra att deras spelare blivit tillräckligt attraktiva – inte förrän nu. Men från och med den här sommaren kommer nog klubben att få jobba hårdare med att försöka hålla i sina bästa spelare.
Slutligen till Noones intressanta fråga om världens bästa innermittfältare. Jag står förresten fast vid att jag hade tagit ut Sara Björk Gunnarsdottir som första mittfältare om jag varit svensk förbundskapten och hon varit svensk.
När det gäller jämförelsen med Caroline Seger är den intressant. Seger är en av de spelare i världen som har störst potential. Hennes bollbehandling är ofta njutbar och hon är ganska bra på det mesta. Men Seger saknar några viktiga egenskaper som jag vill ha på ett mittfält – och som Björk Gunnarsdottir besitter.
Jag ser isländskan som en av världens allra bästa tvåvägsspelare. Även om hennes bollbehandling inte når Segerklass är Björk Gunnarsdottir den bättre av de två i offensivt straffområde. Hon är en bättre poängspelare, och det handlar mycket om offervilja. Dessutom är isländskan bättre i defensiven – både i luftrummet och som bollvinnare.
Med bara två centrala mittfältare tycker jag att det är svårt att få med Seger. Däremot är hon väldigt användbar på ett tremannamittfält, eftersom hon är ganska bra på det mesta – bland annat på att styra tempot i matcherna.
Till rankningen av världens bästa innermittfältare för tillfället. Här vill jag direkt dela in dem i tre olika typer: defensiva innermittfältare, offensiva innermittfältare och tvåvägsspelare.
Här är fem i varje kategori utan inbördes ranking:
Tvåvägsspelare:
* Amandine Henry, Frankrike
* Shirley Cruz, Costa Rica
* Aya Miyama, Japan
* Melanie Leupolz, Tyskland
* Sara Björk Gunnarsdottir, Island
Defensiva innermittfältare:
* Jessica Fishlock, Wales
* Lena Goessling, Tyskland
* Elise Kellond-Knight, Australien
* Morgan Brian, USA
* Maren Mjelde, Norge
Maren Mjelde
Offensiva innermittfältare:
* Kim Little, Skottland
* Louisa Necib, Frankrike
* Carli Lloyd, USA
* Ramona Bachmann, Schweiz
* Pernille Harder, Danmark
Namn som hamnat just utanför listorna är Seger, Veronica Boquete, Melanie Behringer, Dzsenifer Marozsan och Lindsey Horan. Jag har säkert missat någon ytterligare som borde vara med, men det här är i alla fall 20 av världens allra bästa mittfältare.
Efter tre spännande omgångar i den damallsvenska upptakten bjöd tyvärr söndagens matcher rätt på rätt förutsägbara resultat.
Alla de sex matcherna slutade nämligen ungefär som man kunde ha förväntat sig inför seriens avspark. Kanske är det ett tecken på att serien är på gång att sätta sig. Som opartisk betraktare hoppas jag att det bara var en tillfällighet – och att matcherna framöver kommer att vara minst lika oförutsägbara som de flesta varit i de inledande omgångarna.
Fast det är klart, Rosengårds och Linköpings matcher har ju inte varit så ovissa i de första omgångarna heller. Det känns inte omöjligt att de båda lagen kommer till det första inbördes mötet på Malmö IP den 29 maj som fullpoängare. Vilken av de etablerade tv-kanalerna köper in den höjdaren?
Den av söndagens matcher som var mest oviss var Skånederbyt i Vittsjö. Jag hade så mycket att göra på jobbet i söndags att jag knappt hann se något av matcherna. Men dramat i slutminuterna där Kristianstad först gjorde 0–1 på straff och såg ut att ta en efterlängtad trepoängare, bara för att tappa segern på övertid, lyckades jag se.
Tungt för KDFF som har haft ett tufft program i upptakten och som har Göteborg hemma, Eskilstuna borta och Piteå hemma i de kommande tre omgångarna. Där bör man nog ta minst en trepoängare för att inte hamna under jättepress när man ställs mot fyra förväntade bottenlag i omgångarna innan serien vänder.
Den mest ojämna matchen var den på Strandvallen i Mallbacken, en plan som förresten sågades rätt rejält av gästerna från Malmö efter deras 6–0-seger. I samband med matchen offentliggjordes helgens mest intressanta nyhet – att Antonia Göransson förstärker Mallbacken i år. Får man dispens ansluter hon direkt, annars får hon vänta till transferfönstret öppnar i juli.
Man har ju undrat lite vad det var för hälsoproblem som stoppade Göransson från spel i Seattle. Nu kom svaret – det handlade alltså om diabetes. Hon har verkligen haft allt emot sig sedan EM-misslyckandet 2013. Vi får verkligen hoppas att allt elände kan vända i de värmländska skogarna. I varje fall kramar jag mina tummar hårt för det.
I övrigt var det trevligt att se både Lina Hurtig och Fridolina Rolfö tillbaka på planen igen. Hoppas nu att båda för vara skadefria resten av den här säsongen.
* Totalt sett en ganska tråkig omgång i damallsvenskan alltså. Hur såg det då ut i andra europeiska ligor? Jo, som väntat kan vi nu gratulera Lotta Schelin till hennes åttonde raka franska ligaguld.
Schelin spelade den första halvleken när Lyon besegrade Soyaux med 5–1 (1–1). Tre av målen gjordes av Ada Stolsmo Hegerberg som därmed är uppe på 33 mål i skytteligan – det är för övrigt fler än de åtta sämst placerade lagen i ligan. Ändå har Hegerberg tappat lite fart i målgörandet under våren…
33 mål är för övrigt ett färre än Schelins personrekord i ligan. Det noterades hon för i fjol. Nu har Hegerberg en match på sig att slå den noteringen. Topp fem i flest antal mål per säsong i D1 Feminine genom tiderna ser ut så här i nuläget:
42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
34 mål: Lotta Schelin, Lyon, 2014/15
33 mål: Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon, 2015/16 – en match kvar att spela.
* Helgens bästa historia hämtar vi från Tyskland där Bernd Schröder fick en osannolikt bra avskedsmatch på hemmaplan mot Wolfsburg. Trots att gästerna hade betydligt fler klara målchanser verkade alla bollar studsa med Schröder den här dagen.
Potsdam vann nämligen med makalösa 4–0 mot formstarka Wolfsburg. Kolla in höjdpunkter här, mer medstuds än vad Potsdam hade går det väl knappast att få?
Men efter 45 år som klubbens stora ledare förtjänade väl Schröder lite medgång den här kvällen…
* I England dundrade Emma Lundh in sitt första ligamål för Liverpool. Hon gjorde det på Hedvig Lindahl i en match som slutade med de osannolika siffrona 6–3 till Chelsea.
Manchester City och Chelsea är WSL:s båda fullpoängare. De möts i en tidig seriefinal nästa torsdag.
Innan dess skall Lindahl till Wembley för att spela FA-cupfinal. Den spelas mot Arsenal på lördag eftermiddag.
* Slutligen noteras att Orlando Pride lockade storpublik även till sin andra hemmamatch någonsin. 8 211 åskådare räknades in. Det går hyfsat bra även sportsligt för den nybildade klubben – man vann mot ett skadedrabbat Seattle med 2–0 efter mål av Sarah Hagen och Lianne Sanderson.
