Matchguide, USA–Tyskland

Sannolikt har vi redan upplevt VM:s bästa match spelmässigt sett. Det hindrar inte att det återstår fyra riktigt intressanta drabbningar.

Vi är ju framme vid de fyra medaljmatcherna. Först ut är världens två bästa lag sett till rankningen, Tyskland och USA.

Arena: Olympiastadion i Montreal.

Matchstart: 01.00 (19.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Teodora Albon, Rumänien.
Odds: 51–49 i tysk favör. Det kommer att bli superjämnt, men känslan säger Tyskland – fast det kan krävas både förlängning och straffar.

Tänkbar startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Kelley O’Hara, Morgan Brian, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Amy Rodriguez.
Tänkbar startelva, Tyskland: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.

Den första semifinalen spelas mellan damfotbollshistoriens två stora – de enda länderna som står på två VM-guld. Vinnaren i den här drabbningen kommer att vara favorit i finalen och därmed ha goda möjligheter att bli först till tre guld.

Det här är en match som på många sätt känns vidöppen, en match som kan gå i båda riktningar. Personligen har jag under hela mästerskapet hållit Tyskland som något bättre än USA. Men under arbetet med det här inlägget har jag hittat ganska många punkter som trots allt talar för amerikansk seger.

Simone Laudehr

Simone Laudehr

Det är åtta år sedan Tyskland senast spelade en final i ett världsomspännande mästerskap. Då var sex av årets spelare med – Nadine Angerer, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr, Anja Mittag och Melanie Behringer. Övriga 17 i den tyska truppen är färskingar i den här typen av matcher.
USA har spelat i de tre senaste stora finalerna – och vunnit två av dem. I årets VM-trupp har nästan samtliga spelare varit med i minst ett av de tre mästerskapen. Och flera av de andra har varit med och vunnit ungdomsmästerskap. Rutinen vid den här typen av matcher är alltså större hos USA.

USA har också en fördel i att de kommer att ha ett tungt publikstöd. Montreal ligger inte långt från den amerikanska gränsen, det borde alltså kunna bli flera tusen USA-supportrar på läktarna. Så här såg det exempelvis ut på the Theatre Telus i Montreal i går kväll:

Fysiskt borde det vara ganska jämnt. Båda lagen är vältränade och tog chansen att rulla på många spelare i gruppspelet. I kvartsfinalen spelade Tyskland i och för sig 120 minuter, men de spelade i Montreal, medan USA har haft en resdag från Edmonton. Det är dessutom två timmars tidsomställning att ta hänsyn till för amerikanskorna.

Alex Morgan och Hope Solo

Alex Morgan och Hope Solo

Defensivt har amerikanskorna varit väldigt stabila. De har knappt släppt till någon målchans i de två utslagsmatcherna och det är över sju timmar sedan Hope Solo senast släppte in något mål.
Tyskland har däremot visat sig ha vissa defensiva brister. Frankrike avslöjade dem pardonlöst under delar av kvartsfinalen. Och trots att Sverige blev överkört i åttondelen tilläts vårt utklassade lag skapa ett antal 100-procentiga målchanser.

Det starka försvaret brukar vinna titlar – vilket borde tala för USA. Men just det att amerikanskorna har haft svårt att hitta vägar till målchanser, samt att Alex Morgan inte hittat toppformen ännu, talar ändå emot USA. Dessutom tror jag att Tyskland kan få ganska bra betalt för sitt vassa presspel mot amerikanskorna.

En viktig match i matchen blir den mellan målvakterna Solo och Angerer. Båda brukar vara spelare som kliver fram och avgör stora matcher. Vem spelar hjälterollen den här gången?

Trots att ganska mycket talar för USA håller jag alltså Tyskland som favoriter. Huvudorsaken är Tyskland har fler duktiga bollspelare och dessutom allt ett väl inarbetat, eget anfallsspel. USA har visat brister i passningsspelet. Och det känns inte som att man har någon plan för hur man skall skapa målchanser.

Känslan är att den tuffa tyska pressen borde kunna bita rätt bra mot USA. Amerikanskorna borde ju inte ha Frankrikes förmåga att spela sig förbi förstapressen. Tvärtom känns det som att USA kommer att få det jobbigt under den första halvtimmen. Men är USA fortfarande med i matchen i slutet av den första halvleken sjunker oddset för amerikansk seger för varje minut som går.

När det gäller inbördes möten är det två lag som inte har stött på varandra de senaste två åren. Däremot blev det tre möten på kort tid under säsongen 2012/13. Då blev det två kryss i USA på hösten 2012 och amerikansk seger i finalen av Algarve cup i mars 2013.

Fast sedan dess är min uppfattning att USA har blivit sämre medan Tyskland har blivit bättre. Silvia Neid har matchat in flera unga spelare till det rutinerade lag hon då hade.

Silvia Neid

Silvia Neid

Tittar vi på nattens laguppställningar är frågetecknet i den tyska startelvan huruvida Dzsenifer Marozsan, som gjorde ett starkt inhopp senast men har lite skadeproblem, kliver in i startelvan eller inte.
Jag tror inte det utan räknar med att Neid fortsätter att köra Mittag i startuppställningen och låter Marozsan agera ersättare. Mittag har ändå gjort fem mål och agerat väldigt smart i många matcher. Alltså tror jag att Neid fortsätter med samma elva som startat både mot Sverige och Frankrike.

En notering i det tyska laget senast var att jag tyckte att Lena Goessling var en av få tyskor som var riktigt bra i den första halvleken. Men när övriga laget blev bättre försvann hon ur matchen. Då valde Neid att byta ut henne och i stället satsa på Bayern Münchens framgångsrika innermittfält från senaste säsongen med Melanie Leupolz och Behringer. De kompletterar varandra väl.
Nu tror jag inte att Neid petar Goessling från startelvan. Men får inte tyskorna mittfältet att funka kan nog firma Behringer/Leupolz bli aktuell igen.

Kring USA:s startuppställning finns det betydligt fler frågetecken. Får Morgan Brian fortsatt förtroende? Startar Abby Wambach? Hur blir det med Amy Rodriguez och Kelley O’Hara? Lauren Holiday? Tobin Heath? Eller Christen Press?

Det som är självklart är att Solo startar samt att det blir den backlinje som har startat i de senaste matcherna. Lika självklart känns det att Lloyd, Rapinoe och Morgan kommer att starta. Därmed återstår det tre platser att slåss om.

Jill Ellis

Jill Ellis

Jag gissar att Jill Ellis har sett bristerna i det tyska mittförsvaret och satsar på snabbhet. Det skulle kunna innebära att hon kopierar den elva som den före detta landslagsspelaren och numera TV-experten på Fox, Leslie Osborne, vill se. Det innebär alltså att Holiday, Press, Heath och Wambach får se matchupptakten från bänken, medan Brian, O’Hara och Rodriguez startar.

Abby Wambach lär komma in, men det lär dröja till dess tyskornas höga press bedarrat.

Det har blivit dags att sätta punkt för den här matchguiden. Jag gör det genom att konstatera att jag förväntar mig en match som är långt ifrån lika välspelad som Tyskland–Frankrike. Det innebär inte att matchen blir mindre sevärd. Det här gigantmötet har ju nämligen förutsättningar att bli en rykande het kamp mellan två lag som har hur mycket vinnarinstinkt som helst.

Bilder av VM – och några skador

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har haft kameran med mig när jag åkt runt och kikat på träningar, presskonferenser och matcher. Det har dock inte blivit så mycket tid att kolla igenom de bilder som tagits. I dag har jag dock haft lite tid över, så ovan rullar nu ett bildspel med alla de bilder jag hunnit ta fram. De föreställer lite av varje…

Dagens presskonferenser var intressanta. Det känns som att båda lägren tror rätt säkert på seger på tisdag. Och personligen tycker jag att det är naturligt. Båda lagen visade klass senast och har positiv energi med sig in i matchen.

Jag kommer att erbjuda mer uppsnack inför matchen i morgon. Då har förresten Sverige sin officiella matchpresskonferens klockan 02.15 på natten svensk tid. Det är inte många medier som får med något därifrån…

I går var det däremot bättre. Då fick vi i media tillgång till samtliga spelare, vilket är väldigt positivt. Hoppas det händer fler gånger. Då var det lite fokus på skadorna.

Det står nog ganska klart att varken Emma Berglund eller Kosovare Asllani kommer att vara aktuella för spel i de kommande matcherna. Asllani pratar om sin frustration över skadan i den här artikeln. Hon säger bland annat:

”Jag räknar inte med att få starta. … Det är klart att det är störande. För det är ju VM och man vill vara tillgänglig för att spela 90 minuter. Det som är mest irriterande är att man inte får ut allt som man vill.”

Och om sin insats i premiären:

”Fy, fan – katastrof! Man får ju andra förutsättningar när man inte är hel. Passningar som jag aldrig brukar slå bort slog jag bort i premiären.”

En tredje spelare som är borta från spel ett tag är Emilia Appelqvist, som fått en spricka i underarmen och nu går gipsad.

Det är ju svårt att veta hur Berglund och Asllani kände sig inför och jag har svårt att klandra dem för att de ville chansa – självklar vill man hysteriskt gärna spela i ett VM. Men nog känns det som att Sverige hade vunnit och redan varit klart för slutspel om vi spelat med elva friska spelare från start? Alltså borde de inte funnits med i startelvan.

Slutligen, här är mina nya bilder igen, en och en. Och för mina utländska läsare: Here’s my pictures taken from Winnipeg and the Women’s World cup in football (soccer) 2015. It’s pictures both of Team Sweden, The Matildas of Australia and of US WNT. Enjoy.

Äventyr i Edmonton, dag 1: En ny matchfri mellandag

Då har jag lämnat Winnipeg och checkat in i Edmonton. Det här verkar vara en lite modernare och trevligare stad. Jag har lämnat gästvänliga Melanies radhus långt ut i förorterna och bor numera på hotell mitt i stan.

Jag har varit kritisk till Winnipeg – och det är ingen stad man längtar tillbaka till. Men jag känner ändå att jag behöver säga att jag trivdes allt bättre där när jag började få lite grepp om sakerna. Den lugna och fina villastadsdel där jag bodde var exempelvis väldigt trevlig. Och jag förvånades lite av att alla hälsade artigt när jag tog promenader bland husen.

I går var det resdag. Jag satt på Winnipegs flygplats ihop med både den svenska och den australiska truppen. Så där från distans verkade det vara bra stämning i båda gängen – förklarligt eftersom båda gjorde goda resultat i fredags.

Jag gillar verkligen hur spelarna ställer upp när unga supportrar kommer fram och vill ha bilder. Jag såg hur en cirka tioårig tjej gick fram till Lotta Schelin och bad om ett foto. Då samlade Lotta ihop ytterligare några spelare och ordnade så att den lilla tjejen fick ett minne för livet. Guldstjärna till Schelin där.

På planen har hon haft det tuffare. Faktum är att vår storstjärna har lägst snittbetyg av alla de som jag har betygsatt i BT i de båda matcherna. Där ser snitten ut så här:

4,0: Therese Sjögran.
3,0: Hedvig Lindahl, Lisa Dahlkvist, Jessica Samuelsson (betygsatt i 1 match) och Amanda Ilestedt (1).
2,5: Elin Rubensson, Caroline Seger och Nilla Fischer.
2,0: Lina Nilsson, Emma Berglund (1) och Linda Sembrant (1).
1,5: Lotta Schelin.
1,0: Kosovare Asllani (1) och Olivia Schough (1).

Senast funkade defensiven utmärkt. Däremot skapade vi inte en enda riktigt farlig chans i spelet. Vi har alltså bara spelat oss till en målchans på två matcher. Skall Sverige kunna gå långt i VM krävs det att vi får till målchanser på annat än bara fasta situationer.

Och då måste Schelin hitta rätt. Både mot Nigeria och USA tycker jag att hon varit alldeles för passiv och stillastående i mitten. Jag eftersöker fler löpningar ut mot kanterna för att dra isär motståndarnas backlinje och på så sätt göra det lättare att hitta luckor för genomskärare.

Jag ser i Expressen att krönikör Tomas Pettersson också hoppas att Schelin skall vakna. Och att vårt forwardsess försvarar sig med att hon ofta lämnas ensam. Det känns som ett rätt blekt försvar. Schelin vet väl mycket väl att det är så här det är i mästerskap. Mot starka motståndare får lagen inte 25 öppna målchanser som Lyon kan ha i franska ligan. I mästerskap måste man ta de halmstrån som kommer. Och i det svenska laget är det Schelin som skall göra det.

Förhoppningsvis hittar hon rätt mot Australien på tisdag (natten mot onsdag svensk tid).

Apropå Australien tänkte jag hälsa på dem i dag. Jag läser i Expressen att:

”Australien är välkänt för att vara ett atletiskt lag – men med vissa brister i tekniken.”

Jag har sett båda The Matildas matcher på plats och det är knappast det atletiska jag imponerats av – det är det snabba och fantastiskt läckra passningsspelet. Samt den goda grundteknik som de flesta spelarna har. GP:s Eric Hilmersson sa till mig att ”Australien spelar som Sverige vill spela.”

Det är ett citat jag definitivt skriver under på.

Slutligen ett lästips. Under flygningen från Winnipeg satt jag och en mycket lång, men fantasiskt detaljerad artikel om OS-semifinalen 2012 mellan USA och Kanada. Det är grym läsning – jag gillar inte minst delen där de kanadensiska spelarna berättar om hur Abby Wambach hela tiden bearbetar domaren. Har du en stund över finns länken här.

Sverige och USA balanserar upp sina mittfält

Australien har just slagit Nigeria med 2–0 efter två mål av Kyah Simon och givit oss det utgångsläge vi ville ha. Nu ”räcker” det med seger mot Australien i sista omgången för att avancera.

Startelvorna till dagens match har just kommit. Den svenska blev som Expressen skrev, med skillnaden att Sofia Jakobsson är uppsatt som yttermittfältare medan Therese Sjögran är forward.

Pia Sundhage åtgärdar alltså den defensiva balansen i laget. Även USA har gjort en förändring för att stärka defensiven på mittfältet. Abby Wambach börjar nämligen på bänken. Det innebär att Morgan Brian går in på mittfältet och flyttar upp Christen Press som forward. Här är båda startelvorna:

Sverige: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Jessica Samuelsson – Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Lina Nilsson – Sjögran och Lotta Schelin.
USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Morgan Brian – Sydney Leroux och Christen Press.

 

Matchguide Sverige–USA

Den här fredagen är en viktig fotbollsdag på båda sidor av Atlanten. På hemmaplan spelar mitt lag viktig bortamatch mot Hestrafors i Västergötlands södra damfyra. Lycka till.

Några timmar senare är det dags för Sveriges andra VM-match. Det är världstvåorna från USA som står för motståndet, och här är min syn på förutsättningarna:

Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium.

Matchstart: 02.00 (19.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00.
Domare: Sachiko Yamagishi, Japan.
Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 27 grader vid avspark.
Odds: 90–10 i amerikansk favör. Mitt tips är att USA vinner med 2–0.

Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Trolig amerikansk startelva: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach. Sannolikt får Alex Morgan göra ett inhopp på cirka 30 minuter.

Kommentar: Här möts två lag som känner varandra väl och som leds av två förbundskaptener som känner varandra mer än väl efter en mängd års samarbete.

Flera av spelarna har varit lagkamrater och som grädde på moset har USA en svensk assisterande förbundskapten i Tony Gustavsson.

Båda lagen gick dessutom inte i mästerskapet med många frågetecken kring sig. USA har haft svårt att få riktig spets på anfallsspelet under våren, medan Sverige har sökt efter en defensiv stabilitet.

Inget av lagen fick till någon fullträff i sina VM-premiärer. USA var utspelat i 30 minuter av Australien. Man räddades så långt av Hope Solo och ett turligt mål framåt. Megan Rapinoes skott hade gått många meter utanför om det inte ändrat riktning.

Efter paus visade dock USA tyngd och stabilitet och malde ner Australien. Vid slutsignalen hade amerikanskorna trots allt tagit en imponerande seger. Imponerande för att man vann klart utan att prestera på sin absoluta topp. För USA blir det en stor injektion när Alex Morgan är redo för spel i 90 minuter.

Hon sa i och för sig efter premiären att hon är redo att starta redan mot Sverige. Men mer troligt är att hon gör ett inhopp på 25–30 minuter. Så här sa Morgan om sin status:

”Ja, jag är redo att starta om Jill (förbundskapten Ellis) vill det. Planen är att bygga på fler och fler minuter under turneringens gång, men behövs jag redan från start är jag förberedd.”

Det finns alltså många likheter mellan lagen. Ytterligare en är att båda är väldigt offensivt balanserade och har brist på bollvinnare på mittfältet. USA skulle kunna lösa det genom att flytta upp Christen Press på topp och spela Morgan Brian från start. Känslan är dock att man väljer samma startelva som senast.

Det innebär i så fall att Abby Wambach startar som forward. Jag frågade Emma Berglund tidigare i veckan hur man bäst stoppar Wambach i luftrummet. Svaret kom blixtfort:

”Man sätter Nilla Fischer på henne”

När vi ändå är inne på nickstarka amerikanskor, de svenska försvararna gör bäst i att se upp med Julie Johnston vid fasta situationer. Den 23-åriga mittbacken är stark, har bra tajming och offrar sig skoningslöst om bollen kommer mot henne. Det är ingen slump att hon är USA:s näst bästa målskytt i år.

Totalt sett har USA en klart snabbare backlinje än Sverige. Det är här den stora skillnaden mellan lagen ligger. USA har en väldig god defensiv trygghet. Man har bara släppt in tre mål på de senaste tio landskamperna. Samma siffra för Sverige är 18.

Den svenska defensiven har varit otroligt virrig under en längre period. Mot Nigeria i premiären kändes backlinjen stundtals både långsam och stabbig. Dessutom föll laget i sär, vilket skapade centrala ytor för motståndarna från vilka de kunde slå precisa passningar förbi de svenska backarna.

Dessutom saknade Sverige ett fungerande anfallsspel i matchen. Att man gjorde tre mål var fantastiskt bra gjort med tanke på att man bara spelade till sig en enda målchans i själva spelet på hela matchen. Det var genom bra känsla i de fasta situationerna som man fick med sig en poäng.

Effektivitet och bra slagna hörnor och frisparkar kommer att krävas mot USA för svensk del. Amerikanskorna bjuder som sagt inte på så många chanser i matcherna, utan det gäller att ta de som dyker upp.

För svensk del har mycket av debatten den senaste tiden handlat om lagets fysiska status. Många spelare har skavanker eller har nyligen varit skadade. Och som grädde på moset fick flera kramp mot Nigeria. Nu är det avspark lite senare på kvällen, vilket bör innebär att temperaturen sjunkit till behaglig nivå i andra halvlek.

På presskonferensen inför matchen konstaterade Pia Sundhage att Sverige har två chanser att fixa avancemang. Man behöver alltså inte känna press mot USA.
Jag håller med till viss del. Med tanke på hur det såg ut mot Nigeria skulle kunna kännas positivt med en hedersam förlust.

Och faktum är ju att Sverige gjort ganska bra resultat mot USA de senaste åren. På de senaste åtta matcherna har vi tre segrar och bara två förluster. Det är alltså inte omöjligt med svensk triumf – även om det känns osannolikt i dag. Och skulle vi vinna är plötsligt gruppsegern inom räckhåll…

Det sista var ett hastigt utslag av överoptimism. Prio ett i det läget Sverige är nu måste vara att ta sig vidare ur gruppen. I det sammanhanget är mötet Australien–Nigeria viktigt.

Det känns som en väldigt oviss match på förhand. Jag skulle kanske inte ha något emot att Australien vann, för då kan Sverige ta andraplatsen i gruppen av egen kraft – även vid förlust mot USA.

VM 2015: Lag 1–2: De gör upp om guldet

I morgon åker jag till Kanada. Det har därmed blivit dags för den sista delen av min genomgång av de 24 VM-lagen. Det är alltså även dags att avslöja vilket lag jag håller högst nu inför mästerskapet.

Svaret är Tyskland – mycket beroende på tradition och jämnhet. Sedan gruppförlusten mot Norge i EM 2013 har man vunnit alla landskamper utan två. Det blev förlust mot Frankrike i oktober och mot Sverige i Algarve i mars.

Konstgräset talar i och för sig mot Tyskland eftersom deras spelare inte är vana vid underlaget. Men å andra sidan är det tyska laget så bollskickligt att de borde klara även ett ovant underlag.

Här är min syn på de två lag jag rankar högst i VM-slutspelet:

1) Tyskland
Världsrankning: 1.

Världsettorna har en imponerande stabilitet. Man vann tolv av tretton landskamper i fjol och har inlett året med fem segrar på sex matcher. I genrepet nyligen besegrades Schweiz med 3–1.

Hemma-VM 2011 blev som bekant ett misslyckande. I kvartsfinalen mot Japan var tyskorna det bättre laget, men saknade nödvändig effektivitet. Dessutom hade man oturen med knäskador på bärande mittfältare. Nadine Kessler gick sönder före mästerskapet och nyttiga Kim Kulig drog av korsbandet tidigt i kvartsfinalen. Hon har tyvärr inte kommit tillbaka.

Däremot har förbundskapten Silvia Neid genomfört en rejäl generationsväxling och fasat in en mängd spelare födda en bit in på 1990-talet. Neids problem är att välja vilka spelare hon skall satsa på. Truppen består av rakt igenom klasspelare.

Det tyska laget brukar inleda matcherna med en riktigt hög och tät press. Får man bett i pressen blir tyskorna otroligt svårslagna. Men kan motståndarna spela sig förbi förstapressen är det i backlinjen de tyska bristerna finns. Rutinerade mittbacken Annike Krahn är inte blixtsnabb och kollegan Saskia Bartusiak är nyligen tillbaka från en korsbandsskada.

Över huvud taget är det tyska laget drabbat av flera tunga avbräck. Trion Fatimire Alushi, Luisa Wensing och Kessler missar VM. Kessler prisades ju som världens bästa spelare 2014 – och borde vara ett blytung avbräck.
Men Tyskland har alltså en otrolig bredd. Mitt i generationsväxlingen vann man EM-guld för två år sedan. Nu är det nya laget redo att även prestera på världsnivå.

Längst bak har man superrutinerade Nadine Angerer som gör sin sista stora turnering. Den populära målvakten brukar alltid vara bäst när det gäller – minns att hon bland annat  räddade två straffar i EM-finalen 2013. Längst fram har man måldrottningen Celia Sasic – som ju hette Okoyino da Mbabi i förra VM:et. Hon är en skicklig straffområdesspelare och en tänkbar skyttedrottning i Kanada.

Trolig startelva: Angerer – Leonie Maier, Krahn, Bartusiak, Jennifer CramerLena GoesslingMelanie LeupolzDzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Anja Mittag – Sasic.

Grupplottningen är högst överkomlig. Man möter Elfenbenskusten, Norge och Thailand i gruppen. Där går det inte att bli sämre än tvåa. Vägen till final lär dock bli tuff. Gruppsegaren i den tyska gruppen hamnar nämligen på samma semifinalhalva som både segrarna i USA:s och Frankrikes grupper. Det finns alltså risk att bara en av VM:s tre största favoriter kan nå finalen. Tysklands lag är dock så starkt att man inte behöver rädas något motstånd.

2) USA
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.

USA är förstås en av fyra tunga guldkandidater. Med tanke på lagets vinnarkultur och det faktum att de spelar på invant underlag på sin hemmakontinent kanske jag borde ha rankat amerikanskorna som nummer ett.

Fast det senaste dryga året har USA provat sig fram. I omgångar har spelet hackat och framför allt har man haft problem med försvarsspelet. Man skulle kunna säga att det problemet har uppstått eftersom man vill ha med så många som möjligt av lagets alla offensiva stjärnor. Och sådana finns det många.

Som det sett ut på sistone skulle startelvan mot Australien i VM-premiären kunna se ut så här: Hope SoloAli Krieger, Becky Sauerbrunn, Julie Johnston, Meghan KlingenbergMegan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Morgan BrianAbby Wambach och Christen Press.

Det innebär alltså att försvarslegendaren Christie Rampone sannolikt får följa mästerskapet från bänken och att forwardsstjärnan Alex Morgan inte är redo för spel efter sin skada. Hon kommer att få agera inhoppare under gruppspelet. Det innebär också att förbundskapten Jill Ellis har fått med Brian och med det uppnått lite bättre balans på ett tidigare otroligt offensivt balanserat mittfält.

Det finns dock en del frågetecken på forwardssidan. Det blev exempelvis bara 0–0 i genrepet mot Sydkorea:

Superstjärnan Morgan behövs i toppform. Men hon har varit väldigt skadeförföljd det senaste året och går alltså en kamp mot klockan. Samtidigt ser rutinerade Wambach allt tyngre och segare ut. Men hon gör fortfarande mål när chanserna dyker upp – speciellt mot sämre motstånd. Dessutom är Wambach en vinnartyp som man vill ha på planen i avgörande lägen. Hon saknar ett VM-guld och är beredd att offra mycket för att få stå med guldmedaljen runt halsen den 6 juli. Gissningsvis hade dock Ellis och hennes assistent Tony Gustavsson tänkt sig att ha legendaren som inhoppare.

Tony Gustavsson

Tony Gustavsson

Under våren är det trots allt Wambach som gjort flest landslagsmål, närmast före skrällen Johnston. Mittbacken är otroligt stark i luftrummet vid fasta situationer. I ligaspelet har däremot Press sett hetast ut. Den före detta Göteborgs- och Tyresöspelaren kan nog få sitt stora internationella genombrott i Kanada.

USA spelar alltså på sin egen kontinent och kommer att ha många fans på läktarna. Kanadensarna kommer dock inte att stötta amerikanskorna, utan räkna med att USA:s motståndare kommer att få rejält med publikstöd.

Som bekant har USA lottats in i VM:s svåraste grupp. Om man motsvarar förväntningarna och vinner gruppen får man däremot en bra väg fram till semifinal. I åttondel väntar en grupptrea och i kvartsfinal kan man få lag som Kina eller Schweiz. I semifinal skulle det däremot kunna bli den moraliska finalen mot Tyskland eller Frankrike.

Jag gjorde för övrigt en större genomgång av USA:s lag i januari när jag gick igenom Sveriges gruppmotståndare. Sedan presenterade jag deras trupp här.

Det här var det sista inlägget i min genomgång av alla de 24 VM-lagen. De tidigare hittar du om du scrollar ner, eller via de här länkarna:

* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.
* Lag 5–6, Medaljkandidater.
* Lag 3–4, Guldkandidater.

Sannolikt kommer jag inte ha möjlighet att skriva något inlägg innan jag är på plats i Winnipeg. Men därifrån lovar jag att uppdatera ofta. Så håll ut.

Asllani eller Jakobsson? Hammarström, Marta eller Sawa?

Med mindre än 75 timmar till avspark i VM måste jag tyvärr säga att jag tycker att uppsnacket inför mästerskapet för tillfället är rätt tråkigt här i Sverige.

Jag gissar att en stor anledning till det är landslagets mediestrategi som innebär korta pressträffar med få spelare. Det innebär i sin tur en tråkig likriktning i bevakningen eftersom alla närvarande journalister i princip intervjuar samma spelare och hör varandras frågor.

Därför har man inte mycket för att surfa runt och läsa/se olika mediers artiklar/intervjuer, alla är ju ändå nästan likadana.

Men en och annan kul eller intressant grej dyker upp då och då. I dag har Aftonbladet en artikel om att de damallsvenska tränarna hade valt Kosovare Asllani före Sofia Jakobsson på platsen bredvid Lotta Schelin.
Min syn är ju som bekant att Asllani i alla fall inte gör någon större nytta som yttermittfältare. Normalt ser jag också Asllani som ett bättre komplement till Schelin, men forwardsvalet är svårt för tillfället då Jakobsson har visat väldigt bra form. Tyvärr har ju Sundhage knappt tagit med några alternativa yttermittfältare i sin trupp, vilket gör att jag i nuläget hade valt Asllani på topp och Jakobsson på kanten.

Om Jessica Samuelsson blir frisk hade jag nog chansat på att sätta in henne på vänsterbacken och använt Lina Nilsson som höger yttermittfältare. Det hade givit laget en bättre defensiv balans. Vem av Asllani och Jakobsson som skulle spela bredvid Schelin hade avgjorts av dagsform.

En annan sak som dragit till sig min uppmärksamhet är Fifas omröstning om tidernas snyggaste VM-mål. De 15 klippen ger dels en tydlig bild av vilken enorm utveckling sporten har haft. Visst är Ingrid Johansson:s långskott från 1991 snyggt, men känslan av bilderna är att de föreställer en annan sport:

Som jag ser det är det också målen från de senaste två mästerskapen som är de snyggaste. Jie Li:s frispark mot Danmark 2007 är läcker. Det är likaså Marta:s solomål mot USA från samma år.

Personligen har jag dock röstat på Marie Hammarström. Det känns känslomässigt rätt, även om det kanske inte är det allra snyggaste målet. Eftersom risken är att fler än jag följer sina känslomässiga instinkter vid röstningen har säkert Abby Wambach chansen att vinna. Det målet ger också mig ståpäls, men mer eftersom man vet hur viktigt det var än för att det är riktigt snyggt. Wambachs mål är ju ärligt talat på många sätt i första hand en målvaktstavla.

De två snyggaste målen i omröstningen tycker jag nog ändå är Martas och Homare Sawa:s fantastiska klackskarv från senaste VM-finalen. Det målet är för övrigt ett av alla de många exempel på japanska mål i samband med Aya Miyama:s fasta situationer som jag skrev om i förra inlägget.

Det som förundrar mig lite är urvalet av målen. När Fifas jury tog fram kandidaterna till Puskas Award 2011 – alltså priset till årets mål i fotbollsvärlden aktuellt år – var ett mål från Tysklands-VM med. Det var Heather O’Reilly:s långskott mot Colombia:

https://www.youtube.com/watch?v=I0lG19TqFN0

Fyra år senare nomineras fyra mål från VM 2011 till tidernas snyggaste VM-mål, men det som Fifa ansåg vara snyggast då finns inte med. Konstigt. Samtidigt är det här ju mest en kul grej så man skall kanske inte haka upp sig på detaljer…

En seger med svårbedömt värde

Det blev seger med 2–1 mot Holland i Sveriges VM-genrep. Fast jag måste säga att det var en seger som är väldigt svår att värdera.

Det är ingen tvekan om att Sverige var bättre än Holland i matchen som spelades i regn och åska på en vällinjerad plan. Ändå skall vi tacka den holländska målvakten Loes Geurts för segern. Hon kom ut snett på Lotta Schelin:s 1–1-mål och hennes agerande på Kosovare Asllani:s 2–1-mål höll korpklass.
Att ha så dålig koll på var målet står att man släpper in en lös lyftning är inte förlåtligt på internationell nivå.

Vi ska även tacka domaren. För jag tycker nog att Anouk Hoogendijk skulle ha haft straff på övertid när Amanda Ilestedt stod för en mycket slarvig tackling.

Anouk Hoogendijk

Anouk Hoogendijk

Totalt sett var ändå det svenska försvarsspelet ok. Men det var inte så bra att jag rätar ut alla frågetecken. Inte alls. Man bör ju ha i åtanke att Hollands forwardsstjärna Vivianne Miedema satt på läktaren, att Lieke Martens tvingades gå av i slutet av den första halvleken och att Manon Melis byttes ut i åskavbrottet.

Så det svenska försvaret utsattes tyvärr inte för det riktigt svåra test som man hade hoppats på. Försvarsmässigt är det förstås också oroande att Emma Berglund tvingades kliva av i halvtid med känning i låret.

Matchen bröts alltså i ungefär en halvtimme efter 60 minuters spel. De sista 30 minuterna efter avbrottet hade Sverige totalkontroll – fram till straffsituationen. Under den halvtimmen kändes dock matchen mer än nödvändigt som en vänskapsmatch.

När det gäller Kosovare Asllanis insats som yttermittfältare blev det tyvärr som väntat. Hon bidrog inte med speciellt mycket konstruktivt från kanten.

Parallellt med Sveriges genrep har USA spelat 0–0 mot Sydkorea – ett resultat som helt klart skakar om våra gruppmotståndare inför mästerskapet. Den matchen spelades inför fina 26 467 åskådare i New Jersey.

Det var tydligen första gången sedan 2008 som USA gick mållöst av en hemmamatch. Det jag såg av matchen behövde inte koreanskorna skämmas över resultatet. Tvärtom höll de oftast USA på behörigt avstånd ifrån målet. Amerikanskorna hade egentligen bara en sylvass målchans.

Sydkorea var välorganiserat och otroligt bollskickligt – laget blir inte på något sätt någon slagpåse i VM. Det märktes tydligt att USA:s lag saknar bollvinnare, för koreanskorna kunde långa stunder rulla runt bollen utan att behöva känna sig pressade. Däremot saknade Sydkorea riktig spets. Deras enda riktigt vassa avslut kom i 93:e minuten och tvingade Hope Solo till en fin räddning. Det hade varit en mäktig kalldusch om koreanskorna avgjort där.

USA startade så här: Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan KlingenbergChristen Press, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Morgan BrianAbby Wambach och Sydney Leroux.

Fotbolls-VM och politik hör ihop

I samband med stora idrottstävlingar görs alltid politiska utspel på olika nivåer. Damfotbollens mästerskap är inga undantag – tvärtom passar spelare och ledare på att hugga mot det mesta när de hamnar i fokus.

Räkna alltså med att det kommer att bli en hel del utspel före och under VM-slutspelet.

Jag förstår att man passar på – det är självklart att damfotbollen skall försöka förbättra sin position när möjligheten finns. Men är alla utspel berättigade? Kanske inte.

Här kommer en liten genomgång av en del saker som hänt på den här fronten de senaste veckorna.

Det var väl inte ett utspel, men det internationella fotbollsförbundet Fifa har förbjudit Tv4 att kalla VM för fotbolls-VM i marknadsföringen. Mästerskapet skall tydligen heta dam-VM. Där tycker jag nog att Fifa gör ett rejält självmål, för inte kallade de väl mästerskapet i Brasilien i fjol för herr-VM? Men självmål gör ju Fifa-pamparna ganska ofta nuförtiden…

I dag hålls det ju val av Fifa-president och trots de senaste dagarnas skandaler verkar Sepp Blatter få sitta kvar vid makten. Det är ju en jätteskandal i sig.

För någon vecka sedan kallade sig för övrigt Blatter för ”Gudfadern av damfotboll”. Det uttalandet fick Alex Morgan att skratta – eller möjligen gråta. Morgan hävdar nämligen att Blatter inte visste vem hon var vid Fifagalan i januari 2013.

Då var Morgan närvarande eftersom hon var nominerad som en av världens tre bästa spelare.

Alex Morgan skall intervjuas

Alex Morgan

Enligt den här artikeln hävdar Abby Wambach att Blatter vid en Fifagala – möjligen samma gala som Morgan refererar till – trodde att Wambachs fru Sarah Huffman var Marta.
Att inte världens högsta fotbollsbas känner igen den spelare som blivit framröstad som världens bästa fem gånger är generande. Gudfader Blatters intresse för damfotboll känns ju äkta…

Den italienske före detta fotbollsbasen Felice Belloli hade däremot inget intresse av damfotboll. Hans homofobiska uttalanden var värda alla möjliga fördömanden och det var ju även högst berättigat att förbundsstyrelsen sparkade Belloli under förra veckan.

Även på hemmaplan har det gjorts flera politiska utspel den senaste tiden. Umeås tränare Maria Bergkvist bjöd nyligen på följande anmärkningsvärda uttalande:

”Vi borde få större medel av förbundet. I dag får du betydligt mer pengar för ett herrlag i Superettan än vad ett lag i damallsvenskan och det tycker jag fan är sinnessjukt. Hur kan det vara så? Varför händer inget?”

Personligen tycker inte jag att det är sinnessjukt att en serie med mer än dubbelt så högt publiksnitt som damallsvenskan har högre tv-intäkter.

Ett annat anmärkningsvärt uttalande läste jag i en GP-intervju med Moa Svan, som har varit fotbollsreporter för tidningen Feministiskt Perspektiv. Hon sa bland annat att:

”Vi måste sluta stötta herrlandslaget in absurdum. Mitt mål är att herrarnas stöd ska slås ur balans och i stället falla på det riktiga landslaget (damlandslaget), att de ska bli nummer ett.”

Det är bra med engagemang, men det här låter lite som att rasera den grund man står på. Det är ju herrlandslaget som över tid har dragit in de pengar som betalat för dam- och flicklandslagens verksamhet. Varför så avundsjuk? Det måste väl finnas plats för framgångar både för herrar och damer.

Personligen unnar jag alla elitidrottare att kunna leva på sin sport. Men är det rimligt? Och vad skall hända för att det skall bli möjligt?

När jag läser uttalanden som Maria Bergkvists väcks en massa frågor. Är det bara de svenska fotbollspengarna som skall fördelas jämnt? Eller alla idrottspengar? Vem skall betala för basket, handboll och innebandy? Eller är deras utövare inte lika mycket värda som fotbollstjejer?

Det finns massor av vinklingar på de här frågorna. En intressant är att man i många sammanhang hör damfotbollsfolket säga att herr- och damfotboll är två olika sporter. Men när det kommer till pengar tvekar inte damfotbollen att försöka åka snålskjuts på herrfotbollen. Då är löner och intäkter jämförbara utan några som helst problem.

Visst tjänar delar av herrfotbollen snuskigt mycket pengar och det är önskvärt att de rika är generösa mot de fattiga. Men i botten tycker jag ändå att det är rimligt att man får lön efter vad ens företag/klubb drar in på sin egen verksamhet.

En verksamhet som skall vara hållbar över tid bör inte bygga på bidrag och lån. Den bör gå runt av sig själv.

För damfotbollen finns det bara en väg – det handlar om att fortsätta öka intresset och engagemanget bland folket. Det handlar om att öka publiksiffrorna för landslaget och för matcherna i damallsvenskan. Det handlar om att göra en bättre produkt.

Tyvärr gör svensk damfotboll en hel del självmål i det arbetet. VM-slutspelen är den bästa marknadsföringen som finns för sporten, men det svenska marknadsföringsarbetet inför slutspelet i Kanada får underkänt betyg.

När landslagsledningen borde göra allt för att synas har man gjort tvärtom. Det mediaupplägg som är ligger inför VM innebär ett nytt rekord i otillgänglighet. Det är verkligen vansinnigt tråkigt. Aftonbladets Jennifer Wegerup skrev för övrigt om bristerna i den här krönikan.

Tråkiga nyheten: Norska stjärnan missar VM

Jag har hållit Norge som VM:s stora outsider bakom de fyra stora nationerna.

Caroline Graham Hansen.

Caroline Graham Hansen.

Nyheten om att Caroline Graham Hansen missar VM gör att det norska laget tappar i offensiv slagstyrka. Hansen är ju en världsspelare och en av de som skulle förse Ada Hegerberg med bollar.

Det här är tråkigt för Hansen, tråkigt för Norge och tråkigt för VM.

I övrigt på VM-fronten har våra båda gruppmotståndare USA och Australien vunnit varsin fyramålsseger de senaste dagarna. USA slog Mexiko med 5–1 i går natt och Australien har nyss avslutat sin 4–0-seger mot Vietnam.

Intressant i USA är att Alex Morgan vilade och att hon går en kamp mot klockan för att vara spelklart till VM. Något längre sammandrag från USA–Mexiko ligger inte upp på US Soccers Youtubesida ännu, men där finns klipp från alla de sex målen. Bland annat det här av Abby Wambach efter superläckert förarbete av Tobin Heath:

Kul att det verkar börja byggas upp en VM-feber i USA. Matchen mot Mexiko sågs nämligen av hela 27000 åskådare i Carson, Kalifornien.

Dunn och Van Hollebeke petade i sista stund

USA:s förbundskapten Jill Ellis presenterade just sin VM-trupp. Det blir de 25 spelare som mötte Nya Zeeland nyligen, minus Crystal Dunn och Rachel Van Hollebeke.

Jag såg Dunn i NWSL häromdagen och imponerades av henne – då som forward. Att hon inte kommer med, men att Christie Rampone och Shannon Boxx känns lite udda. Speciellt eftersom Dunn är ung och användbar i en mängd olika positioner medan de båda veteranerna i nuläget är en bit ifrån startelvan.

Truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hope Solo (Seattle Reign FC), Ashlyn Harris (Washington Spirit) och Alyssa Naeher (Boston Breakers).

Backar:
Lori Chalupny och Julie Johnston (Chicago Red Stars), Whitney Engen (Western NY Flash), Meghan Klingenberg (Houston Dash), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara och Christie Rampone (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).

Mittfältare:
Shannon Boxx (Chicago Red Stars), Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath (Portland Thorns FC), Lauren Holiday (FC Kansas City), Heather O’Reilly (FC Kansas City) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).

Forwards:
Sydney Leroux (WNY Flash), Alex Morgan (Portland Thorns FC), Christen Press (Chicago Red Stars), Amy Rodriguez (FC Kansas City) och Abby Wambach (klubblös, men tingad av Seattle Reign).

 

 

Backarna gjorde det för USA

USA har just besegrat Nya Zeeland med 4–0 i en match inför 35817 åskådare i St Louis i en match som sannolikt både givit svar och väckt frågor för Jill Ellis.

Anförda av duktiga målvakten Erin Nayler var The Football Ferns länge med i matchen, resultatmässigt sett. Mitt i den andra halvleken tyckte jag att nyazeelänskorna även spelmässigt hängde med bra. I det läget stod det 1–0 – vänsterbacken Meghan Klingenberg:s snygga mål från minut 13 var USA:s enda utdelning.

Men i 75:e minuten gjorde inbytta vänsterbacken Lori Chalupny 2–0 på ett sätt som på många sätt liknade Klingenbergs. Det målet öppnade dammluckorna. Strax efter nickade mittbacken Julie Johnston in 3–0 och sedan sprang inbytta, defensiva innermittfältaren Morgan Brian igenom och satte 4–0. Det kunde ha blivit ytterligare något amerikanskt mål på slutet.

Den här säsongen har det varit många frågetecken kring det amerikanska laget. Segern i Algarve cup rätade ut några, men inte alla. Fortfarande är bland annat balansen på mittfältet och vem som skall bilda forwardspar med Alex Morgan två öppna frågor.

I dag valde Ellis att balansera sitt mittfält extremt offensivt. Så länge laget orkade hålla hög och intensiv press funkade det bra. Men tio minuter in i den andra halvleken när man tappade i intensitet märktes det att man saknade bollvinnare. Då kunde Nya Zeeland hålla emot riktigt bra.

Men med några byten fick det amerikanska laget ny energi och kunde vräka in tre mål. Men som jag ser det har man inte löst frågan om mittfältsbalansen ännu. Den här balanseringen funkar säkert mot svagare motstånd, men den är sårbar mot riktigt bra motstånd.

I dag spelade Megan Rapinoe på vänsterkanten. Offensivt var hon stundtals lysande, men defensivt fuskar hon något vansinnigt. Oftast deltar ju faktiskt Rapinoe inte alls i försvarsspelet.
Carli Lloyd kan spela försvarsspel, men slipper det helst. Hon vill nämligen helst ge sig i väg på långa, offensiva djupledslöpningar.
På högerkanten spelade Christen Press, som i grunden är forward. Press fuskar inte i försvarsspelet, men hon är inte heller någon utpräglad bollvinnare – utan vill helst också springa i djupled.

Kvar är Lauren Holiday – som har den mer defensiva innermittfältsrollen, men som helst spelar som tia. Även Holiday har sin största styrka i anfallsspelet, hon är lagets allra bästa passningsspelare. Men när hon får springa och täcka upp för mycket för de andra tre tappar hon offensiv kraft.

Jill Ellis får garanterat anledning att tänka mer på hur hon skall balansera sitt mittfält. Trots att de fyra målen gjordes av tre backar och en defensiv mittfältare kom nog Ellis trots allt närmare ett ordinarie forwardspar.

Alex Morgan och Amy Rodriguez funkade nämligen utmärkt ihop i den första halvleken. Framför allt Rodriguez såg riktigt het ut. Om det inte varit för lite oflyt och en storspelande Nayler hade Kansasforwarden gjort ett par mål. Gissningsvis blir det alltså Morgan och A-rod som startar på topp för USA mot Australien i VM-premiären den 8 juni.

USA:s lag såg ut så här: Hope Solo – Ali Krieger (Kelley O’Hara, 79), Johnston, Becky Sauerbrunn, Klingenberg (Chalupny, 57) – Press (Tobin Heath, 57), Holiday, Lloyd, Rapinoe (Brian, 79) – Morgan (Abby Wambach, 74) och Rodriguez (Sydney Leroux, 57).

Oväntade bytet: Leroux mot Wambach

I mitt inlägg tidigare i dag lyckades jag ju glömma att skriva om gårdagskvällens sensationella bytesövergång i USA:s liga NWSL.

Där bytte nämligen Seattle Reign och bort Sydney Leroux och Amanda Frisbie till Western New York Flash mot Abby Wambach, Amber Brooks och Flash:s förstaval i nästa års draft.

Sydney Leroux

Sydney Leroux

Eftersom Wambach har sagt att hon inte tänker spela i år och att hon dessutom funderar på att avsluta sin karriär utomlands känns det som att Reign kanske aldrig kommer att få så stor nytta av forwardsstjärnan.

Å andra sidan tyckte jag inte att Leroux imponerade de gånger jag såg Seattle ifjol heller. Faktum är att Leroux känns som en rätt begränsad spelare som kommer allt längre ifrån startelvan i landslaget. Även om Leroux förstås har varit med och vunnit ett OS-guld börjar jag faktiskt fundera på om hon verkligen gjorde rätt som valde borta Kanada. I det kanadensiska laget hade hon varit en given stjärna och nyckelspelare.

Skall hon bli det i USA:s landslag måste hon ta flera steg de kommande åren. För det hon visat det senaste året räcker bara till en plats långt ut på bänken. Att hon bara fått spela 44 minuter i år beror delvis på skada, men även på att Alex Morgan är tillbaka och att både Amy Rodriguez och Christen Press för tillfället tycks stå högre i kurs hos Jill Ellis.

* Det har spelats två cupsemifinaler i Sverige i dag. Jitex vann planenligt mot Mariebo och Pernille Harder blev fyramålsskytt när Linköping gjorde hela 5–0 på Vittsjö. Kvartsfinalerna spelas därmed enligt följande: Djurgården–Rosengård, Jitex–Umeå, Örebro–Piteå och Hovås Billdal–Linköping. Det bör bli Rosengård, Umeå, Örebro och Linköping i semifinal. På förhand är Piteå det enda större hotet mot det tipset.

* I morgon är det heta cupsemifinaler i Tyskland. 15.30 möts Frankfurt och Potsdam i en hyperintressant drabbning och en timme senare är det Freiburg som tar emot Wolfsburg. Det kan alltså mycket väl bli Frankfurt och Wolfsburg i final här också.

Frankfurt–Potsdam skall gå att se på den här länken. Förhoppningsvis är den inte geoblockad.

Grattis Frankrike och Papua Nya Guinea

Sedan mitt förra inlägg har det hänt flera intressanta saker i damfotbollsvärlden. Framför allt har Frankrike tilldelats VM 2019, ett ganska väntat – och bra beslut av Fifa.

Damfotbollen är på stor frammarsch i Frankrike, vilket gör att det kan bli stort intresse kring mästerskapet. Det hade det även kunnat bli om motkandidaten Sydkorea hade vunnit, men då OS går i Japan 2020 kändes det kanske inte rimligt med två mästerskap i rad i Asien. Det sagt även om Europa hade både VM 2011 och OS 2012.

Dock talar väl mycket för att VM 2023 kommer att spelas i Asien, sannolikt i Japan.

I dag hade Sverige (Umeå, Östersund, Linköping och Eskilstuna) tänkt att få fira värdskapet för U20-VM 2016. Men vårt lag får försöka kvala in på sportslig väg, för något oväntat gick mästerskapet till Oceanien och blåbärslandet i fotbollssammanhang, Papua Nya Guinea.

Det beslutet får man se som ett slags fotbollsmissionerande. Papua Nya Guinea är ju ett land som helt saknar idrottsmeriter och -kultur. Med knappt 7,5 miljoner invånare finns ju i alla fall ett befolkningsunderlag som borde räcka till.

En annan nyhet som kom häromdagen var att Abby Wambach väljer att inte spela någon ligafotboll i år. Hon skall satsa 100-procentigt på landslaget och VM.

Det är ett beslut som säkerligen glädjer Jill Ellis och det amerikanska landslaget på kort sikt. På längre sikt är det här däremot inget som gynnar varken USA:s landslag eller damfotbollen i stort. Uppgifter finns nämligen på att fler spelare funderar på att följa efter.

NWSL är en liga på frammarsch, men den behöver sina affischnamn för att behålla sin publik. Att de största stjärnorna inte tycker att ligaspelet är intressant nog är högst oroande. Här är det amerikanska systemet där förbundet betalar lönen till landslagsspelarna kontraproduktivt. Det innebär ju nämligen att spelarna har råd att hoppa över ligaspelet, det som skall bära sporten över tid. Oroväckande.

Publikmässigt hade för övrigt NWSL ett snitt under 2014 års grundserie på 4121. Sämst snitt hade Sky Blue med 1640 – en siffra som hade räckt till andra plats i damallsvenskans publikliga. Eskilstuna United som toppade vår publikliga med 1940 åskådare i fjol hade kommit näst sist i NWSL:s.

Så till lite sport. Wolfsburg och Frankfurt spelade sina matcher i den 18:e omgången av Frauen-Bundesliga redan i onsdags med segrar som facit. Därmed var det lite vinna eller försvinna i kvällens toppmöte mellan Bayern München och Turbine Potsdam.

Det blev Bayern som vann med 1–0, vilket innebär att München bör bli en av Tysklands två representanter i höstens Champions League. Deras kvarvarande program är såpass enkelt att man bör kunna ta full poäng och med full poäng har man god chans att ta hem guldet. Hade man inte tappat poäng mot nedflyttningshotade Duisburg i helgen skulle jag sagt att guldet redan med stor säkerhet hade varit vikt för Bayern. Nu talar det mesta för att ligan avgörs i Frankfurt i sista omgången, där FFC tar emot Wolfsburg. En match Frankfurt kan hjälpa Bayern till guld.

Dagens toppmöte inleddes lovande. Med Melanie Behringer som skicklig spindel i nätet rullade Bayern boll på ett riktigt snyggt sätt den första kvarten. Men efter att Tinja-Riikka Korpela bjudit Lisa Evans på ett världsläge som borde ha lett till 0–1 tappade hemmalaget sitt fina spel. Resten av matchen blev rätt kampinriktad på ett rätt dåligt underlag. Spelmässigt var Potsdam väl så bra som Bayern, men det var hemmalaget som hade flytet den här kvällen.

Vivianne Miedema gjorde en dragning för mycket i straffområdet och chansen såg ut att vara borta. Men på ett motlägg lyckades isländska Dagny Brynjarsdottir styra i segermålet bakom Potsdams duktiga kinesiska målvakt Fei Wang. Mycket turligt och extremt viktigt.

För Potsdams del försvann nog chansen att nå höstens Champions Leaguespel i kväll. De andra tre topplagen har lite för lätt program i de sista fyra omgångarna för att Bernd Schröder:s lag skall kunna passera två av dem.

Landskamper och seriefinaler

I dag är det exakt 100 dagar till VM-premiären och jag är tillbaka i vardagen efter två veckors semester.

Det har hänt en del sedan jag skrev mitt senaste riktiga inlägg. Landslaget har vunnit mot Finland, den svenska tävlingssäsongen har dragit igång och det har spelats seriefinaler i både Tyskland och Frankrike.

Jag befann mig oftast i internetskugga under min semester, vilket gör att jag inte har sett någon av matcherna. Från den svenska 3–0-segern i Finland har jag sett ett drygt fyra minuter långt sammandrag på huuhkaja.tv. Från de bilderna känns segersiffrorna helt i sin ordning. Eller, det känns som att det borde ha blivit ännu fler svenska mål.

Lite oroväckande var väl att finskorna hade lite väl många lägen i den första halvleken. Men som sagt, av ett fyra minuter långt klipp är det svårt att dra några större slutsatser. Det roligaste på klippet var väl att så få uppfattade att Nilla Fischer:s frispark till 3–0 gick in. Flera svenska spelare verkade ha nöjt sig med att bara få hörna i situationen…

Sedan Finlandsmatchen har förbundskapten Pia Sundhage även tagit ut sin trupp till Algarve cup. Att Antonia Göransson återigen finns med är glädjande. Göransson tillhör de svenska spelare som har allra störst potential och kan Sundhage få Vittsjöspelaren att nå sin toppnivå till sommaren blir Göransson väldigt nyttig i Kanada.

I Kanada möter vi ju USA, ett lag som vann med 1–0 i England häromveckan. Den amerikanska segern bärgades dock inte utan problem, den före detta Göteborgsforwarden Jodie Taylor fick ju bland annat ett regelrätt kvitteringsmål felaktigt bortdömt för offside.

Alex Morgan nickade in segermålet. Det var hennes 50:e fullträff i 79:e landskampen. Bara två spelare har nått 50 mål i USA:s landslag snabbare än Morgan; Michelle Akers och Abby Wambach. Akers behövde bara 46 landskamper, medan Wambach nådde 50 mål efter 64 kamper.

Så till Frankrike. Där kan vi numera gratulera Lotta Schelin till ett nytt ligaguld. Jag har ju länge hävdat att Lyon är det lag i Europa, och kanske även i världen, som har klart högst högstanivå. När Lyon har en bra dag finns det inget lag som slår dem.

Seriefinalen mot PSG var en sådan dag. Eftersom inbördes möte gäller före målskillnad i D1 Feminine levde guldstriden i högsta grad innan toppmötet i Paris. Redan i halvtid var det avgjort. Och 4–0-segern är verkligen en maktdemonstration av Schelins lag.

Segern innebär alltså att Lyon är klara ligamästarinnor igen. Eller. De behöver vinna två av sina fyra sista matcher för att ta guld – något de garanterat kommer att göra. Så grattis till guldet.

Målen från seriefinalen finns på klippet nedan. Tre av målen är sevärda, jag tänker på Schelins snygga skarvnick, Elise Bussaglia:s läckra frispark och Lara Dickenmann:s härliga lobb:

Faktum är att den franska ligan i vinter har varit en tvåmatchliga, alltså det har bara varit två riktigt intressanta matcher. Att få till en jämnare serie blir en utmaning för fransk damfotboll. En tuff utmaning när man via Le Parisien läser att PSG har en säsongsbudget på 6,7 miljoner Euro och Lyon på 3,5 miljoner. Om det fortsatt kommer att vara den skillnaden på budgetar indikerar det att vi sannolikt snart har ett tronskifte i fransk damfotboll.

I tysk damfotboll sitter Wolfsburg kvar på tronen efter 0–0 mot Bayern München i helgens seriefinal. Båda lagen är obesegrade i ligan, men de två senaste veckornas vinnare är ändå Frankfurt som nu är ligatrea, med bara tre poäng upp till tvåan Bayern. Därmed är Frankfurt i högsta grad tillbaka i striden om Champions Leagueplatserna. Med full poäng på de sista sju omgångarna kan man till och med vinna guldet, men då behövs sannolikt alltså full poäng.