Analys av det svenska OS-genrepet

Publicerad den av
11

Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om  svenska OS-framgångar.

Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.

Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.

Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.

Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.

Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:

1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.

2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.

3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.

4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.

Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:

Första halvleken:

Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.

Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.

Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.

Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.

Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.

Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.

Andra halvleken:

Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.

De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.

Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.

Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.

Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.

Spelarkritik/duellerna:

Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.

Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.

Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.

Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.

Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.

Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.

Olivia Schough

Olivia Schough

Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.

Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:

”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”

Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.

Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.

Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.

De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.

Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.

Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.

Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.

I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.

För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.

Genrepet gjorde i alla fall mig rejält hoppfull.

Brasilien vann – och …

Publicerad den av
2

Jag har utropat Australien som en utmanare som guldet i Rio. I dag spelade The Matildas träningsmatch i Fortalesa, och förlorade med 3–1 mot Brasilien.

Ändå vet jag inte riktigt vad jag skall dra för slutsatser av den här matchen. Det var nämligen 1–0 till Australien när Katrina Gorry fick sitt andra gula kort.

Katrina Gorry

Katrina Gorry

De sista 40 minuterna spelade Brasilien i numerärt överläge. Och där föll alltså hemmalagets alla tre mål. Det gör att matchen blir mer svåranalyserad än vanligt. Jag gör dock ett försök.

Inledningsvis tyckte jag att Brasilien var rätt bra, de vann boll högt flera gånger och gick till anfall med mycket folk. Det hängde ett hemmamål i luften. Men efter ett tag började Australien få kontroll, och vid utvisningen tyckte jag att Matildas hade ganska bra grepp om matchen.

Brasilien är dock ett otäckt lag att möta. De har många individuellt skickliga spelare, spelare som kan hitta på vad som helst. Därför dyker det då och då upp chanser ur inget.

Dock har de brister i organisationen. Stundtals var det en jättelucka mellan deras båda centrala mittfältare. Backlinjen var spretig, och vid Australiens mål blev båda mittbackarna nästan pinsamt mycket bolltittare. Där gjorde dessutom målvakten Barbara en riktig tavla.

För svensk del blir Brasilien en utmaning – men ingen orimlig sådan. Kan man bara stå emot den första vrålpressen kommer det att dyka upp möjligheter. Det finns som sagt brister i organisationen.

Brasilien startade så här: Bárbara – Poliana, Mônica Hickmann, Érika, Tamires – Beatriz, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Debinha, Cristiane.

I en annan match vann ett reservbetonat Frankrike med 1–0 mot Kanada.

https://twitter.com/WSUasa/status/756937461478092800

En handfull OS-genrep

Publicerad den av
1

Det senaste dygnet har man varit mer hoppfull än på länge när det gäller svenska chanser i OS. Mer om det i senare inlägg. Det är ju fler lag än Sverige som spelar OS-förberedande matcher i veckan.

I natt 03.00 spelar USA mot Costa Rica och på lördagskvällen klockan 21.00 spelas två högintressanta matcher, dels Brasilien–Australien, dels Frankrike–Kanada. Länkar till matcherna läggs upp här, när jag hittar någon:

Frankrike–Kanada: Här.

Brasilien–Australien:

I väntan på fler inlägg med tankar från Sverige–Japan kan ni ju njuta av det här:

I veckan har Kanada vunnit mot Kina med 1–0. Där gjorde Jessie Fleming ett drömmål. Men vad har hänt med Kinas försvarsspel? Det var åtta kinesiska spelare ganska nära Fleming, som ändå fick vandra in i straffområdet och sätta dit bollen. Det är bara att hoppas att Kina uppträder lika passivt mot Sverige i OS…

I dag har Tyskland vunnit mot Ghana med 11–0, efter fyra mål från Anja Mittag. Jag kollade till på matchen två gånger första kvarten – och fick se två mål. Det var inte mycket till värdemätare för tyskorna, men de har väl någon nytta av att få träna på att göra mål.

Det kan de ha nytta av i OS-mötet med Zimbabwe. För afrikanskorna kan vara det sämsta laget någonsin i en OS-turnering. Klart är att Zimbabwe i alla fall är det första laget som lämnat wo i en match – och ändå kvalat in.

Tyvärr är DFB-TV:s höjdpunkter geoblockade. Konstigt, med tanke på att matchen visades på en öppen stream.

Utöver de olika OS-förberedande matcherna är U19-EM i gång. Efter två matcher är två lag klara för semifinal, Spanien och Schweiz. Utslagna i samma grupp är Tyskland och Österrike.

Sverige åkte ju ut mot just Österrike i andra kvalomgången. Ett Österrike som varit stryklag i sin grupp med två 4–0-förluster.

I den andra gruppen har Nederländerna två segrar, men kan inte känna sig säkert på avancemang. Norge och Frankrike har tre poäng vardera och kan passera. Slovakien har däremot bara teoretiska möjligheter till att få spela semifinal.

Här är höjdpunkter från Spanien–Tyskland 1–0:

Sundhages överraskande startelva

Publicerad den av
2

Alldeles nyss kom den svenska startelvan till morgondagens OS-genrep mot Japan upp på svenskfotboll.se – och den är intressant. Pia Sundhage väljer att matcha en annan elva än hon gjort i de senaste landskamperna. Hon väljer en elva som är ganska mycket i min smak.

Framför allt gör Sundhage ett par intressanta rokader på forwardssidan. Hon väljer nämligen att köra med de tre forwards som jag har förordat; Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Det skall bli väldigt intressant att se vad den trion kan uträtta mot starkt motstånd. Väldigt intressant.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

På mittfältet får Elin Rubensson chansen före Kosovare Asllani och Emilia Appelqvist – det valet är en smaksak. Allt handlar om hur man vill balansera laget, Rubensson är väl mellanvarianten, medan Asllani är den mest offensiva och Appelqvist den mest defensiva. Jag tycker att alla tre är bra val.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Den post där jag inte håller med är vänsterbacken, där jag gärna hade sett Magdalena Ericsson starta. Mest på grund av att hennes högerhörnor (se förra inlägget) kanske är det allra vassaste vapnet vi har. Men intressant att se hur Jonna Andersson klarar sig mot vasst motstånd.

Här är elvan i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Caroline Seger (kapten), Lisa Dahlkvist, Rubensson – Jakobsson, Rolfö, Blackstenius.

* För övrigt har Kanada och Kina spelat träningsmatch i kväll. Den slutade med 1–0-seger för Kanada, vilket är ytterligare ett tecken på att kinesiskorna är svagare nu än i våras. Matchen sändes inte någonstans, så jag har ingen som helst koll på hur det såg ut. Men för svensk del gör det ju inget om Kina kommer till Rio med lite sargat självförtroende.

Intervju: Magdalena Ericsson om hörnor

Publicerad den av
2

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morgon spelar Sverige OS-genrep i Kalmar. En av många intressanta saker i den matchen blir att se hur anfallsspelet funkar. Vid de senaste två stora mästerskapen har det svenska målskyttet i ganska stor utsträckning varit kopplat till fasta situationer.

Vid EM 2013 var det vassaste vapnet Marie Hammarström:s vänsterfot och i VM 2015 var det Therese Sjögran:s högerfot landslaget förlitade sig till.

I OS 2016 står hoppet till Magdalena Ericsson:s vänsterfot. Linköpingsbackens hörnor från höger har varit ett sylvasst vapen det senaste året – en period där vårt landslag ju faktiskt har haft stora problem att skapa öppna målchanser i själva spelet.

Jag var i Linköping förrförra helgen och såg Ericsson skruva in en högerhörna direkt i mål mot Piteå. Dessutom hade hon en assist från högerhörnet. Efter matchen tog jag ett snack med Ericsson om hur hon blivit så bra på att slå hörnor. Allra först kollade jag hur många mål hon fixat i damallsvenskan i år på sina hörnor…

”Två rena. Sedan är det några som har gått på touch in och självmål och så.”

…sedan gick vi över på själva huvudämnet för intervjun, att hörnorna kommer att bli grymt viktiga för Sverige i Rio.

”Absolut. Det gäller att inte tappa den goa känslan jag fått nu, utan fortsätta… Alltså, jag tränar väldigt mycket på det, och det är det som är nyckeln – att fortsätta träna.”

Står du själv och bara matar in hörnor?

”Ja. Det är yta jag söker – och inte spelare. Sedan brukar jag slå dem ganska flacka, och ganska hårda. Då brukar de oftast gå in – på något sätt.”

I landslaget, hur mycket styr den som slår hörnan vilken yta bollen skall till, och vilken variant ni skall köra?

”Vi brukar ha tre–fyra varianter som spelarna i straffområdet väljer mellan. Jag ser hur de ställer upp sig och så ser jag vilken yta jag ska slå bollen mot.”

Så du får anpassa dig efter de andra?

”Ja, men mot Moldavien frågade Emma Berglund mig om vad jag ville att de skulle göra, så det kan vara lite både ock.”

Jag kan tänka mig att man ibland får en go känsla när man slår mot första stolpen, och då vill man slå fler dit.

”Jag brukar gilla den bakre ytan, den vid bortre stolpen. Jag har lite problem att lägga dem på främre – men det är sånt man får träna på.”

Hur mycket tränar du på att slå hörnor?

”Nu, jag hade problem med min baksida där vid Göteborgsmatchen (slutet av juni), så jag tränade inte så mycket då – för att låta den vila. Men annars två gånger i veckan, tre gånger kanske. Jag brukar stå kvar efter träning.”

Hur länge står du då?

”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”

Så det blir 30–45 minuter i veckan?

”Ja, typ. Det är mest bara för att behålla tryggheten i det. Jag tror att man behöver självförtroende för att kunna dra in den med fart. Det är så fort man börjar tveka som det blir sådana där ballonger istället.”

Du har spelat mittback hela säsongen. Nu är det ytterback som gäller. Hur känns det?

”Det blir bara att ställa om. Jag tycker att det är jättekul att känna av att man kan spela på båda positionerna. Tror att det är nyttigt för ens speluppfattning och spelförståelse och allting. Nu är det bara att ställa om och blicka fram emot OS.”

Har du hunnit kolla in motståndarlagen? Kollade du till exempel Sydafrika mot USA?

”Jag kollade faktiskt kanske 45 totalt. De såg ändå helt okej ut, det tycker jag är kul. Sedan var jag inte så jätteimponerad av USA, men ändå. Sydafrika stod upp bra och individuellt såg de ut att ha ganska bra spelare på varje position.”

Och så spelar de på ett sätt som svenska lag inte är vana vid att möta.

”Ja, med markering… Men jag tycker att det är kul att det inte är något Moldavien, och ändå är ett lag som försöker. Det gillar jag. Så det blir kul, spännande.”

I OS blir det en ren Linköpingskamp om ytterbacksplatserna. Har ni börjat…

”Nej, det lämnar vi över till Pia att bestämma.

Men det måste vara kul att ha med så många lagkompisar.

”Skitkul. Det blir ju en trygghet i sig. Helst av allt skulle jag ju vilja konkurrera om en mittbacksplats i landslaget, och ha Jonna utanför mig. Det skulle ju kännas optimalt, men det är jättekul att ha med sig fyra kompisar liksom.”

Fysisk VM-rapport – och lite Umeå

Publicerad den av
1

I går presenterades en rapport som borde kunna vara rätt intressant. Fifa presenterade nämligen sin ”fysiska analys” från fjolårets VM.

Jag har bara skummat den, och bland annat konstaterat att den genomsnittliga speltiden i matcherna var 53,21 – exakt tre minuter kortare än matcherna i Tyskland 2011. Jag har även sett att Sverige tillhörde de lag som sprang allra mest i matcherna, och att vårt lag sprang mer i de andra halvlekarna än i de första. Faktum är att Sverige sprang längst av alla lag efter paus.

Men jag har inte haft tid att kolla mer noggrant eller dra några slutsatser av siffrorna. Men för er som är intresserade är det bara att klicka in på länken ovan och nörda ner er i statistikens underbara värld.

* Så till Umeå där UIK är uppe för debatt, och där styrelsen får rätt hårda smällar från olika håll. I går bland annat av den mångåriga UIK-ledaren Roland Arnqvist och av Umeås tidigare kommunalråd Lennart Holmlund.

OS-genrep på fel sida av Sverige

Publicerad den av
4

På torsdag spelar Sverige OS-genrep i Kalmar. Det är tredje gången det spelas en A-landskamp i stan. De två tidigare har varit en herrlandskamp 1954 och en EM-kvalmatch mot Schweiz för damer 2003. EM-kvalmatchen slutade för övrigt med svensk 6–0-seger.

Att jag känner till det här beror på att senaste numret av Bolletinen (tidningen som ges ut av Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker) innehöll listor över vilka kommuner som stått som värdar för samtliga svenska hemmalandskamper.

På damsidan har det varit 136 sådana och 24 av dem har spelats i Göteborg. Näst flest (tio) har arrangerats i min hemkommun, Borås.

Det som överraskade mig var att bara sju matcher har spelats i Stockholmsområdet. Fyra i Solna och tre i Stockholm. Även om jag är en vän av decentralisering tycker jag att sju av 137 är alldeles för få. Landslaget borde spela fler matcher i vår huvudstad.

Visst är konkurrensen om publiken stor där, men det är också i Stockholm som det stora underlaget finns. Planerar man rätt borde det gå att få till riktiga folkfester. Varför inte sikta mot stjärnorna? Varför inte bjuda in USA, Tyskland eller Frankrike och lägga matchen på Friends – och försöka sälja ut herrarnas nationalarena?

Det är förstås inte lätt. Men det borde inte heller vara omöjligt, det gick ju nästan vid EM-finalen – trots att Sverige inte nådde dit.

EM-finalen 2013 på Friends Arena

EM-finalen 2013 på Friends Arena

Fast torsdagens match borde inte ha lagts i Stockholm. Inte i Kalmar heller. Den borde naturligtvis ha spelats i Göteborg. Där pågår Gothia cup, med 40000 deltagare. Där hade landskampen mot Japan mycket väl kunnat fyllt hela stora Ullevi – och blivit en makalös folkfest.

Så blir det inte.

Inget ont om Kalmar, landslaget får säkert ett kanonläger där (och på Öland) den här veckan. Men personligen tycker jag att det är vansinnigt synd att inte kunna dra nytta av att drygt 40000 unga fotbollsspelare befinner sig i Göteborg i veckan.

För träningsmässigt skulle landslaget garanterat kunna ha en minst lika bra OS-uppladdning i Göteborg, Bohuslän eller Halland den här veckan.

Det har förresten arrangerats stora seniormatcher under Gothia cup några gånger – alla har dragit storpublik. Såvitt jag kan minnas har det dock aldrig handlat om någon damfotbollsmatch. Nu hade man en chans som inte lär återkomma på många år. Det är ju inte direkt vardag att landslaget spelar träningsmatcher på hemmaplan i mitten av juli.

Lyon har alla de bästa spelarna

Publicerad den av
5

I dag presenterade UEFA de tio spelare som kan bli Europas bästa spelare säsongen 2015/16. Vinnaren tas ut bland alla spelare som antingen representerar ett europeiskt klubb- eller landslag.

Bland de tio kandidaterna finns ingen svensk spelare. Däremot finns nio spelare med koppling till Lyon. Även om Lyon är Europas klart bästa lag känns det lite överdrivet.

De tio spelarna är för övrigt:

Camille Abily (Lyon)
Ada Hegerberg (Lyon)
Amandine Henry (Lyon/Portland)
Saki Kumagai (Lyon)
Eugenie Le Sommer (Lyon)
Amel Majri (Lyon)
Dszenifer Marozsán (Frankfurt/Lyon)
Louisa Cadamuro, före detta Nécib (Lyon)
Alexandra Popp (Wolfsburg)
Wendie Renard (Lyon)

Noterbart alltså att tyska mästarlaget Bayern München inte fick med en enda spelare.

Högst placerade spelare från damallsvenskan var Pernille Harder, som slutade på elfte plats. De svenska spelare som fick röster var Caroline Seger (delad 15:e plats), Nilla Fischer (delad 19:e), Lotta Schelin (delad 19:e) och Olivia Schough (delad 34:e).

Övriga damallsvenska spelare på listan var Marta (18:e) och Sara Björk Gunnarsdottir (delad 19:e).

Min vinnare är Ada Stolsmo Hegerberg, närmast före Saki Kumagai.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så några fler ord om tränarsoppan i Umeå. Sedan förra inlägget har det skrivits två öppna brev. Dels har tränartrion skrivit ett, där de berättar om spelet bakom kulisserna under våren. Dels har ett antal bärande spelare skrivit ett där de ger sitt stöd till de sparkade tränarna.

De bärande spelarna är Lisa Lantz, Lina Hurtig, Rita Chickwelu, Malin Reuterwall, Jenny Hjohlman, Hanna Sandström, Tove Enblom och Amanda Berglund. De skriver att de inte varit informerade och:

”Ordförande och styrelsens beslut har nu gjort oss mycket tveksamma till vår framtid i klubben.”

Det känns väl som att UIK:s klubbledning har tagit ett högst olyckligt beslut här – ett beslut som inte var förankrat hos spelarna. Och att klubbledningen kommer att få lite jobb med att lugna ner stämningen.

För om UIK skall vara ett damallsvenskt lag även framöver behöver man de där spelarna.

* Utöver de svenska OS-spelare som spelade på Malmö IP i lördags spelade även Hedvig Lindahl ligamatch i helgen. Hennes Chelsea åkte på en tung 2–1-förlust, trots att Arsenal bjöd på ett högst anmärkningsvärt självmål i början.

Slutligen två klipp från lördagens landskamp, Frankrike–Kina:

Umeå IK sparkar sina tränare

Publicerad den av
3

Detta bildspel kräver JavaScript.

Krisen i Umeå IK blir allt djupare. För drygt två veckor sedan kom ett nytt larm om ekonomiska problem. Och i dag meddelar klubben att man sparkar sin tränartrio Maria Bergkvist, Joakim Blomqvist (assisterande tränare) och Johan Norberg (målvaktstränare) av sportsliga skäl.

Jag har ju några gånger under våren ifrågasatt UIK:s spelsätt, som jag tycker har innehållit ett alldeles för stort risktagande. Men totalt sett har jag för dålig inblick i laget för att kunna säga huruvida det här är ett bra och nödvändigt steg av klubben eller inte.

Svaret på den frågan har vi sannolikt efter avslutad höstsäsong.

Jag kan dock säga att jag är lite överraskad över dagens besked. Klubben har ju alltså alldeles nyligen gått ut med att man återigen har stora problem med ekonomin. Jag skriver återigen, för klubben stod ju under konkurshot så sent som i fjol. Därför skar man i kostnaderna inför den här säsongen. Till Aftonbladet säger ordförande Anderz Andersson nu att man borde ha skurit i kostnaderna med ytterligare en miljon kronor:

”Men det är lätt att vara efterklok. Det har varit lite kostnader och uteblivna intäkter som vi inte riktigt kunnat förutse med tv-avtalet och mindre sponsorintäkter.”

Det som förvånar mig mest är att åtgärden att sparka sina tränare sällan brukar vara något som förbättrar en förenings ekonomi. Nu måste ju sannolikt klubben betala dubbla tränarlöner resten av den här säsongen. Det känns väldigt riskabelt med tanke på att man bara för två veckor sedan sa att man inte har pengar till höstsäsongen.

Så nog känns det som att klubbledningen spelar ett farligt spel här – att man jobbar med minst lika stor risktagning som laget gjort under våren.

Mer om tränarfrågan i UIK finns i nästa inlägg.

Intervju: Rolfö om forwardsroller

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morgon samlas landslaget för första gemensamma uppladdningslägret inför OS. Ju mer jag tänker på det, desto mer spännande blir det.

På förhand känns ju nämligen det här mästerskapet mer öppet än något annat internationellt mästerskap på mycket länge. Samtidigt som de sämre rankade lagen blir allt bättre på att försvara sig har topplagen problem med sina lagbyggen. I nuläget är det liksom inget lag som uppträder som ett mästarlag.

USA är regerande mästare i både OS och VM och kommer förstås till Brasilien som självklara guldfavoriter. Fast i nuläget är inte deras lag i balans, i nuläget saknar de en speluppläggare. Tyskland har inte heller ordning på sitt lag, och känns inte som någon vinnare. Nya bloggen hattrick hade en djupare analys av det tyska laget i dag – den texten rekommenderas.

Inför det här OS:et finns det liksom inget lag som känns oslagbart. Med tanke på hur det svenska laget sett ut de senaste åren är det rimliga tipset att vi går till kvartsfinal, och att det roliga tar slut där.

Men det var alltså länge sedan det kändes så öppet. Vårt lag kan åka ut direkt i gruppspelet, men håll i er nu – det kan faktiskt också gå hela vägen. Sverige har ju faktiskt en utmärkt lottning. Det är inte omöjligt att vinna gruppen, och då ställs vi mot en grupptrea i kvartsfinal, sannolikt Kanada, Nya Zeeland eller Colombia. I en sådan match är Sverige favoriter. Och är man väl framme i semifinal kan allt hända.

Skulle vi bli tvåa i gruppen väntar tvåan i gruppen med Tyskland, Australien och Kanada. Inte heller det känns omöjligt. Går vi däremot vidare som grupptrea väntar troligen USA, vilket alltså inte är omöjligt, men ändå väldigt, väldigt svårt. Vårt lag bör alltså bli sämst tvåa om medaljhoppet skall kännas rimligt.

Ta nu inte det här som att jag utmålar vårt lag som guldfavoriter. Det går ju liksom inte efter vad man sett det prestera det senaste året. Men jag säger att det lär dröja innan alla stora nationer hamnar i sådana här svackor samtidigt igen.

Och med spelmässig jackpot, alltså om alla bitar faller på plats, då är Sverige ett lag som kan vinna mot vilket motstånd som helst.

Försvarsspelet har känts bra efter VM. Det gäller att Pia Sundhage även får ordning på anfallsspelet. Där tycker jag som bekant inte att Sundhage har hittat rätt forwardsuppställning. Jag tycker ju exempelvis att vårt anfallsspel blir bättre när Fridolina Rolfö är på planen, än med den trio som Sundhage brukar föredra.

Just Rolfö träffade jag för övrigt förra helgen, efter den damallsvenska matchen Linköping–Piteå. Vi tog ett litet snack om forwardsroller, ett snack som jag personligen tyckte var rätt intressant. Hoppas ni också tycker det.

Jag började att ta upp att både LFC och landslaget spelar med tre forwards, men att spelarnas olika roller ändå känns väldigt annorlunda.

”Ja, det är faktiskt väldigt stor skillnad. Här i LFC pratar vi mycket om att forwards skall ligga nära varandra. Vi har två centrala forwards och en som är droppande, eller så har vi till och med fyra forwards som är centrala. I landslaget ligger vi lite längre ifrån varandra. Vi vill ha breda ytterforwards, vilket gör att vi inte får samma samarbete och inte har samma kombinationsspel. I landslaget har vi en annan speed och kan komma upp på kanterna och få en-mot-en-situationer. Det är två helt olika spel.”

Hur funkar det att gå från det ena till det andra?

”Det är väldigt olika, men man får ställa om. När jag och Stina (Blackstenius) kom tillbaka hit en gång hamnade vi helt fel, eftersom vi fortfarande var inne i landslagstänket.”

När du spelar på kanten i landslaget söker du dig ofta lite längre in än vad de andra forwardsen gör. Är det något du blivit tillsagd?

”Nej, absolut inte. Det är mer min spelstil, att jag har mer en targetroll mer än att vara en djupledshotande forward. När jag hamnar i den centrala forwardspositionen i landslaget blir det mer targetspel, och det är där jag vill vara. När jag gör det andra är det utanför min comfort zone.”

Så du vill spela som bollmottagare?

”Absolut, det är där jag trivs bäst. Sedan vill jag blanda, jag vill ju inte vara lättläst. Men min huvudroll blir ju target, att vara en spelpunkt.”

I Jitex spelade du mycket mittfältare, både centralt och på kanten. Men det är alltså toppforward och target som är din favorit, eller?

”Jo, men… Jag tycker väl framför allt att här i Linköping ligger jag lite nedanför forwards, det blir mer en framspelningsroll. Men det handlar även om att hitta avslut och sticka in bollar – den rollen älskar jag. Men den blir det ju inte riktigt i landslaget, där spelar vi ju helt annorlunda. Där blir det mer mittfältarna som får rollen bakom forwards. Så den rollen jag har här – den tycker jag bäst om.”

Så egentligen skulle du vara den offensiva av de tre innermittfältarna i landslaget för att komma närmast den rollen du vill ha?

”Ja, det hade väl kunnat gå. Fast i försvarsspelet ligger jag ju inte så lågt här. När jag försvarar i det här laget trycker jag upp. Jag hade nog klarat mittfältsrollen i landslaget också, men det är ingenting Pia har funderat på och inget jag tar upp, utan jag trivs bra om jag får spela på fotbollsplanen. Så får vi se hur långt det räcker.”

Hur mycket speltid tror du att du kommer att få?

”Jättesvårt att säga. Jag är ju med för att jag vill visa att jag vill ha en startplats i det där landslaget. Det är helt upp till mig och prestera. Vi har pre-camp och matchen mot Japan och där hoppas jag att jag kan visa upp mig och visa hur bra fotboll jag spelar och så hoppas jag att jag får chansen.”

Du gjorde ju bra reklam för dig själv i Moldavienmatchen.

”Ja, jag var nöjd med matchen. Nu är det ju lite svagare motstånd, men absolut – visst visade jag att jag vill vara där. Det är viktigt att vara på rätt plats.”

Med tanke på hur energikrävande forwardsrollerna är i landslaget och att det är match var tredje dag i OS borde det finnas rätt bra chans att ni kommer att rulla rätt hårt.

”Ja, det vet jag att Pia nämnde när vi varit på läger, att det kommer att krävas en bra fysik för att klara av alla matcher. Och att det kommer att bli mycket byten på forwards. Det är ju både roligt och krävande – en utmaning.”

Cadamuro – ny fransk storstjärna

Publicerad den av
Svara

Nyss tog matchen Frankrike–Kina slut. Det blev hela 3–0 till fransyskorna efter att de fått de två första målen till skänks av Kinas målvakt Zhao Lina.

Personligen blev matchen en missräkning. Jag hade strul med att hitta en bra stream under hela den första halvleken, och såg egentligen inget av den. Olyckligt, eftersom det var där Frankrike kopplade greppet genom att göra två mål och ha ett stolpskott.

Den andra halvleken såg jag däremot koncentrerat. Spelmässigt var den rätt tråkig, fransyskorna hade defensiv kontroll och verkade inte speciellt intresserade av att anfalla. Trots att deras anfall var lätträknade så lyckades de alltså utöka siffrorna.

Kina var inte alls lika bra som när jag såg dem senast. De försökte få till ett anfallsspel, men kändes aldrig speciellt farliga. De få gånger de kom fram till straffområdet avväpnades kinesiskorna av det franska mittförsvaret med Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard. Jag tycker nog att de har vuxit ut till att bli världens bästa mittbackspar, alltså även bättre än det amerikanska.

Det var svårt att dra några mer långtgående slutsatser kring Kinas lag. Men det darriga målvaktsspelet och bristen på offensiv spets gör ju trots allt att min bild av Kina inte längre är lika positiv som den var efter Asiens OS-kval.

https://twitter.com/WSUasa/status/754400277378236417

Målen gjordes av Kaddiatou Diani, Renard (länken ovan) och så fastställde inhopparen Claire Lavogez slutresultatet på straff. Mest anmärkningsvärt var att Frankrike hade en helt ny spelare i startelvan, Louisa Cadamuro. Det är Louisa Necib som har gift sig, och kommer att spela med ett nytt namn på tröjan under karriärens sista turnering.

Här är kvällens laguppställningar:

Frankrikes lag, 4–2–3–1: Sarah Bouhaddi (Meline Gerard, 46) – Jessica Houara d’Hommeaux (Sabrina Delannoy, 77), Mbock Bathy, Renard, Amel Majri (Sakina Karchaoui, 78) – Amandine Henry, Elise Bussaglia (Kheira Hamraoui, 61) – Diani, Camille Abily (Lavogez, 61), Cadamuro – Eugenie Le Sommer (Marie-Laure Delie, 61).

Kinas lag 4–4–1–1: Zhao Lina – Liu Shanshan (Gao Chen, 71), Zhao Rong, Li Dongna, Wu Haiyan – Yang Li, Tan Ruyin (Li Ying, 54), Peng Fengyue, Wang Shuang (Wang Shanshan, 62) – Zhang Rui (Yang Man, 71) – Gu Yasha (Ma Xianxu, 46).

Djurgården förstörde Schelins debutfest

Publicerad den av
13

Rosengård–Djurgården 2–2. Det är ett resultat som sannolikt framkallar jubel i Östergötland. För även om Rosengård går till OS-vila i serieledning, lämnade Malmölaget i dag över initiativet i damallsvenskan till Linköping.

Inför hösten är det numera alltfler saker som talar för att guldet skall gå till LFC. Några av de sakerna är att Rosengårds OS-spelare inte kommer att få någon semester, samt att LFC har höstens seriefinal på hemmaplan. Ytterligare en sak som talar för LFC är att man har kvar sin trupp oförändrad i höst, medan Rosengård sannolikt kommer att behöva bygga om laget lite.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Gudbjörg Gunnarsdottir

Tillbaka till dagens match. De första 20 minuterna var jag mycket imponerad av Rosengård, som hade ett snabbt och bra passningsspel och som bet sig fast kring Djurgårdens straffområde. Även om inte bortamålvakten Gudbjörg Gunnarsdottir behövde göra några räddningar under den perioden hade man en boll i ribban, och man satt bara och väntade på att spelövertaget även skulle ge utdelning i form av mål.

Men i 20:e minuten inträffade något som förändrade matchbilden totalt – en skada på Natasa Andonova. Och innan Rosengård hann få in någon ersättare lyckades dessutom Djurgården göra mål. Mia Jalkerud slog till på Katrin Schmidt:s fina inspel. Målet gjorde att ersättaren Lotta Schelin gick miste om de riktigt stora ovationer som hon sannolikt fått från de 1 805 åskådarna om hon bytts in vid en annan tidpunkt.

Natasa Andonova

Natasa Andonova

Utan både Andonova och Sara Björk Gunnarsdottir visade det sig att Rosengård saknade nödvändig kreativitet och fantasi för att riktigt pressa Djurgården. Tvärtom imponerade gästerna enormt. Laget spelade ett disciplinerat 4–5–1, och lät sig inte stressas av sina mer namnkunniga motståndare.

Schmidt var lysande på det centrala mittfältet. Jalkerud är bättre än jag trodde inför seriestart. Offensivt har jag även imponerats av Johanna Rytting Kaneryd under våren. Defensivt är målvakt Gunnarsdottir nämnd, men även nederländska mittbacken Michaela van den Bulk har gjort en stark vår. Djurgården är verkligen vårens överraskningslag – och det är bara att erkänna att jag var helt snett ute när jag tippade dem på sista plats.

Riktigt imponerande i dag att omgående återta ledningen efter Rosengårds kvittering. Faktum är att jag tyckte att Djurgården totalt sett var så bra att det borde ha vunnit dagens match. Jag tyckte att det kändes som att de hade bra kontroll på slutet.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Men i minut 90 slog hon då till – Lotta Schelin. Hon var på rätt ställe i straffområdet och tryckte in kvitteringen.

Någon undrar säkert hur Schelin skötte sig i övrigt. För hennes skull nöjer jag mig med att konstatera att det naturligtvis var otroligt skönt för henne, och för landslaget, att hon fick göra ett viktigt mål. Det borde ge henne lite självförtroende att ta med sig till Rio.

Skönt också att Emilia Appelqvist återigen gjorde mål. Ju fler OS-spelare som har gott självförtroende med sig till Rio, desto bättre.

Ella Masar McLeod

Ella Masar McLeod

Innan jag släpper dagens match bara några ord om Ella Masar McLeod:s 1–1-kvittering. Det var verkligen ett mål av högsta klass. När klippet med höjdpunkter kommer om en stund, kolla då in amerikanskans löpning. Kolla hur hon rör sig åt vänster och lurar med sig en Djurgårdsback. Där öppnar hon en yta att själv springa in i, och åt Lina Nilsson att passa in i.

Även om Nilssons passning är precis är det Masar McLeods tajming och avledande löpning som jag går igång på. Fotbollsgodis.

I och med att den här matchen är spelad är det alltså uppehåll i damallsvenskan och fokus för den här bloggen blir från och med nu närmast 100-procentigt riktat mot landslaget och mot OS.

Men innan jag sätter punkt för det här inlägget tänkte jag ta ut mitt damallsvenska allstarlag för de omgångar som spelats hittills.

Startelvan kändes faktiskt ganska solklar. Däremot var det tuffare konkurrens om de sju platserna på bänken. Där hade jag gärna även tryckt in Andonova och Vittsjös Sandra Adolfsson och kanske någon spelare till.

Laget är uppställt enligt 4–2–3–1: Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) – Lina Nilsson (Rosengård), Faith Ikidi (Piteå), Magdalena Ericsson (Linköping), Jonna Andersson (Linköping) – Sara Björk Gunnarsdottir (Rosengård), Katrin Schmidt (Djurgården) – Ella Masar McLeod (Rosengård), Pernille Harder (Linköping), Marta Vieira da Silva (Rosengård) – Stina Blackstenius (Linköping).

Ersättare: Jennifer Falk (Göteborg), Michaela van den Bulk (Djurgården), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna), Rita Chikwelu (Umeå), Mia Jalkerud (Djurgården), Mimmi Larsson (Eskilstuna) och Tabitha Chawinga (Kvarnsveden).

Det var mitt damallsvenska vårlag. Hur tycker ni att vårens lag borde ha formerats? Kom gärna med synpunkter, eller ännu bättre, genom att presentera era egna elvor.

Tysk trupp utan Pauline Bremer

Publicerad den av
2

I dag har Tyskland presenterat sin OS-trupp. Det är en stark trupp, men precis som för de andra stora favoriterna USA och Frankrike känns det som en sämre trupp än laget hade för ett år sedan.

Den tyska truppen är byggd kring storlagen i Frauen–Bundesliga. Det är fem spelare vardera från Wolfsburg och Bayern München samt två från Frankfurt. I övrigt är det en spelare vardera från sex klubbar.

Från fjolårets VM-lag – som ju slutade på fjärde plats – saknas i första hand måldrottningen Celia Sasic. Henne har man inte någon klockren ersättare för, vilket gör formeringen av startelvan intressant. I VM fick ju ofta Dzsenifer Marozsan agera inhoppare, nu borde hon få spela en större roll.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

En annan försvagning i det tyska laget finns på målvaktssidan. Almuth Schult har en hög högstanivå, men är ojämn och gör en del grova tavlor. Jag håller exempelvis fem–sex amerikanska målvakter högre än Tysklands etta. Schult blir helt klart en tysk nyckelspelare i Rio.

Noterbart är att förbundskapten Silvia Neid i sista rensningen tog bort kvartetten Meike Kämper, Lena Petermann, Pauline Bremer och Felicitas Rauch. Här är det i första hand Bremers namn man reagerar över. Lyonspelaren var ju lysande i Champions Leaguefinalen, och är en världsspelare på högerkanten. Vid dagens presskonferens uttalade sig inte Neid om de fyra spelarna en och en, utan enligt den här artikeln valde förbundskaptenen att klumpa ihop dem när hon motiverade uttagningen:

”Beslutet var naturligtvis inte lätt. Vi har samlat många intryck under våra tre förberedande läger och inom tränarstaben har vi ingående gått igenom varje lagdel. Med en trupp på bara 16 utespelare och två målvakter spelar mångsidighet en viktig roll. Pauline, Meike, Lena och Felicitas har av olika skäl inte riktigt räckt till. Men de är spelare med stor potential, de är framtiden.”

Det är förstås en namnkunnig och rutinerad trupp Tyskland skickar. Här är spelarna i nummerordning:

Och här är truppen lagdel för lagdel:

Målvakter: 1 Almuth Schult (Wolfsburg) och 18 Laura Benkarth (Freiburg).

Backar: 2 Josephine Henning (Arsenal, England), 3 Saskia Bartusiak (FFC Frankfurt), 4 Leonie Maier (Bayern München), 5 Annike Krahn (Bayer Leverkusen), 12 Tabea Kemme (Turbine Potsdam) och 14 Babett Peter (Wolfsburg).

Mittfältare: 6 Simone Laudehr, 7 Melanie Behringer, 13 Sara Däbritz och 16 Melanie Leupolz (alla Bayern München), 8 Lena Goessling och 17 Isabel Kerschowski (båda Wolfsburg) och 10 Dzsenifer Marozsan (Olympique Lyonnais, Frankrike).

Forwards: 9 Alexandra Popp (Wolfsburg), 11 Anja Mittag (PSG, Frankrike) och 15 Mandy Islacker (FFC Frankfurt).

Mandy Islacker

Mandy Islacker

Reserver: Lisa Weiss (målvakt, SGS Essen), Kathrin Hendrich (FFC Frankfurt), Lina Magull (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam).

* I morgon lördag spelas två intressanta matcher. Först den sista damallsvenska matchen innan OS-uppehållet. Det är som bekant Rosengård som tar emot Djurgården. Det handlar om Lotta Schelin:s debut i Malmöklubben.

Det blir intressant att se hur Schelins form är. Det blir även intressant att se hur mycket speltid hon får. Med tanke på hur Rosengård har marknadsfört matchen känns det ju som att tränare Jack Majgaard Jensen är tvungen att ge sitt nyförvärv minst 15–20 minuter.

Lördag 14.00 är det avspark.

Apropå Rosengård och OS har Sydsvenskan i dag en intressant intervju med Marta. Läs den här:

* I morgon kväll spelas helgens andra hyperintressanta match. Lördag 21.00 tar Frankrike emot Sveriges OS-motståndare Kina i vänskapsmatch. Länkar till matchen här, här och här. Det är näst sista matchen innan OS för båda lagen. Frankrike möter Kanada nästa helg och Kina skall spela mot Zimbabwe den 29 juli.

Det blir väldigt spännande att se statusen på både fransyskor och kinesiskor – inte minst de senare. Faktum är att de landslag som jag tycker har imponerat mest spelmässigt i år är Asiens båda representanter i Rio, alltså Australien och Kina. Men det var i våras jag såg dem, och det kan ju ha hänt saker sedan dess.

WSL flyttar – och stark brasiliansk trupp

Publicerad den av
4

Gårdagens stora internationella damfotbollsnyhet var att engelska WSL lägger om säsongen redan till nästa år.

Man skall börja spela höst/vår, vilket gör att nästa vårsäsong blir ett slags träningsserie.

På sociala medier har jag nästan bara positiva kommentarer från spelare och klubbar kring beslutet. Fast personligen undrar jag om det verkligen är så smart av ligaledningen.

Den stora fördelen med att spela höst/vår är naturligtvis att de lag som eventuellt går vidare till kvartsfinalerna i Champions League är inne i säsong när turneringen avgörs. Det finns även fördelar kring landslaget och kring synkning med säsongen för övrig engelsk damfotboll.

Ändå tycker jag att nackdelarna överväger. En är att matcherna kommer att spelas på mycket sämre underlag, vilket kommer att sänka kvaliteten på spelet. Den största nackdelen är ändå konkurrensen.

Med rätt marknadsföring ligger WSL klockrent under sommaren. Då ligger herrfotbollen nere, vilket gör att konkurrensen om publik och mediautrymme inte är lika mördande som under vintern.
Det finns ju en anledning till varför exempelvis WNBA – basketdamernas proffsliga i USA – spelas på sommaren, och inte parallellt med herrarnas NBA. Hade WNBA spelats på vintern skulle matcherna närmast ha gått helt obemärkta förbi. Nu har de ingen större konkurrens vilket gör att de visas på sportbarer över hela Nordamerika.

Nu väljer alltså WSL att konkurrera fullt ut med de hyperpopulära engelska herrfotbollsligorna. Är det verkligen genomtänkt?

Mer ingående funderingar kring plus och minus kring ligaflytten finns i den här utmärkta texten.

Till OS. I går kväll presenterade Brasilien sin trupp. Det är en trupp som känns vassare än det lag som åkte ut mot Australien i åttondelsfinal i fjolårets VM-turnering.

Offensivt är Debinha tillbaka – hon missade ju VM till följd av den korsbandsskada hon drog på sig mot Sverige i Algarve cup förra året. Defensivt har laget stärkts av rutinerade duon Bruna Benitez och Erika.

Marta

Marta

Även om Brasilien har tappat i kvalitet de senaste åren känns det här som ett tänkbart medaljlag i OS. Marta och hennes lagkamrater har ju fördelen av att spela inför hemmapublik och i förhållanden man känner till bäst av alla.

Intressant är att Brasilien inleder med matcher mot Kina och Sverige – två lag med goda defensiva kvaliteter. Det skall bli väldigt spännande att se hur Brasilien hanterar de båda matcherna.

Här är Brasiliens trupp i sin helhet:

Målvakter: Barbara och Aline (har båda haft landslaget som klubbadress senaste året).

Mittbackar: Monica (Orlando Pride, USA), Rafaelle (Changchun Club, Kina), Bruna Benitez (Avaldsnes, Norge) och Erika (PSG, Frankrike).

Kantspelare: Fabiana (Dalian Quanjin, Kina), Poliana (Houston Dash, USA) och Tamires (Fortuna Hjörring, Danmark).

Thaisa Moreno

Thaisa Moreno

Mittfältare: Formiga och Thaisa (landslaget), Andressinha (Houston Dash, USA), Marta (FC Rosengård, Sverige).

Forwards: Debinha (Dalian Quanjin, Kina), Cristiane (PSG, Frankrike), Andressa Alves (Barcelona, Spanien), Bia Zaneratto (Steel Red Angels, Sydkorea) och Raquel (Changchun Club, Kina).

Reserver: Luciana (målvakt, landslaget), Camila (landslaget), Darlene (Dalian Quanjin, Kina) och Thais Guedes (Steel Red Angels, Sydkorea).