Sverige vann Algarve cup för femte gången. Man gjorde det efter straffar mot Italien. Hedvig Lindahl blev matchvinnare i straffläggningens första suddenomgång. Först skickade hon upp en vrist i nättaket, sedan räddade hon Annamaria Serturini:s straff.
Sverige vann med totalt 7–6. Det var 1–1 (0–1) i själva matchen, och 6–5 i straffläggningen. Sverige gjorde alla sina sju mål på straffar. För 1–1-kvitteringen var en straff från Caroline Seger.
Den andra halvleken var mycket bättre än den första, och sett till matchbilden var det till slut inte ologiskt att Sverige vann. Men jag hade ändå 3–2 i målchanser i italiensk favör och mest anmärkningsvärt, 8–0 i hörnor.
Det svenska kantspelet lyckades inte alls som man är van vid. Och att landslaget inte lyckas få en enda hörna på 90 minuter måste ju vara unikt.
Utöver Lindahls insats i straffläggningen, där hon gick åt rätt håll på fem av sex straffar, så är det Caroline Seger:s betydelse som man slås av i en sådan här match. Tomrummet bakom henne som sexa i landslaget har diskuterats tidigare här i bloggen. Men det blev ju otroligt påtagligt i den här matchen. När Seger kom in växte Sverige flera klasser. Plötsligt fick Kosovare Asllani bollar att jobba med, och kom in i matchen.
Just Seger och Asllani var inblandade i det fina anfall som ledde till Sveriges mål. Det började med en italiensk kontring efter att Stina Blackstenius missat en skarv mot Hanna Bennison. Seger bromsade kontringen och fick sedan så mycket fot på bollen att Asllani kunde sno åt sig bollen. Kosse drev sedan fram bollen på ett perfekt sätt. Perfekt rörde sig även både Blackstenius och Lina Hurtig.
Blackstenius löpte in Italiens högerback centralt, vilket skapade en fin yta för Hurtig. Asllanis passning var perfekt och fällningen väldigt tydlig.
Det blev alltså turneringsseger, vilket förstås är bra. Men Peter Gerhardsson kan säkert lära sig rätt mycket av hur ett välorganiserat Italien pressade fram passivitet och misstag från det svenska laget under den första halvleken. Samt av hur Italien under hela matchen lyckades kväva det svenska kantspelet.
Tillagt i efterhand. Senare i dag spelas för övrigt två intressanta landskamper i England. Först är det Spanien–Kanada 15.30 och sedan England–Tyskland klockan 20.30. Båda matcherna skall gå att se på FA Player. Man behöver skaffa sig en inloggning, men i övrigt är det gratis.
Efter matchen mot Portugal sa Peter Gerhardsson att det skulle ”bli lite andra spelare som startar” mot Italien. Lite andra visade sig vara elva andra. Förbundskaptenen byter nämligen hela startelvan till dagens final i Algarve cup.
Matchen har avspark 12.05 och går att se i Lagos samt på SVT1 och SVT Play. Gerhardsson startar med följande elva spelare: Hedvig Lindahl – Julia Roddar, Josefine Rybrink, Emma Berglund, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Hanna Bennison, Elin Rubensson, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Anna Anvegård.
Personligen är jag nyfiken på ganska mycket när jag ser den här elvan. Sverige är känt för sin defensiva stabilitet. Nu är det en helt nykomponerad backlinje, och dessutom med ett nytt centralt mittfält framför. Jag är således spänd på att se hur backlinjen klarar sig samt på hur duon Bennison/Rubensson löser den defensiva balansen på mitten.
Sedan är jag förstås spänd på att se Asllani tillbaka i startelvan. Hon såg riktigt vass ut i inhoppet senast. Det var även länge sedan jag såg Anvegård i aktion. Hur är hennes form?
Två spelare jag hade hoppats får se är Fridolina Rolfö och Nathalie Björn. De var två av Sveriges allra viktigaste spelare i OS – jag hade snittbetygen 3,60 på Rolfö och 3,50 på Björn, inte minst är de viktiga för att landslaget skall kunna vara spelförande.
Båda har nämligen utmärkt bollbehandling och bra passningsspel. Björn är Sveriges bästa spelare på att spela genom motståndarnas lagdelar och Rolfö är fantastisk på att kombinera med lagkompisar. Rolfö brukar dessutom falla in i planen och hjälpa Asllani som ett slags ”reserv-tia”.
När det gäller Italien är deras stora spelare Barbara Bonansea. Juventus tekniska och kreativa kantforward kom med på mittfältet i Fifpros världslag för 2021. Så bra att hon skulle vara aktuell för ett världslag tycker jag inte att hon är. Men hon är bra – i sina bästa stunder håller hon absolut världsklass.
Jag har i skrivande stund inte sett vilken elva förbundskapten Milena Bertolini mönstrar. Men jag hoppas att Bonansea är med, trots att hon startat i Italiens två tidigare matcher i cupen. Oftast utgår hon från vänsterkanten, vilket gör att Julia Roddar och Sofia Jakobsson troligen får en nyckelroll i den svenska defensiven i dag. Men Bonansea brukar byta position ganska mycket, och kommer säkert att båda dyka upp på högerkanten och centralt, som nia.
Tillagt i efterhand: Här är Italiens elva. Som synes är Bonansea med. Det är ett ganska ordinarie italienskt landslag. Sju av de här elva spelarna startade även den viktiga VM-kvalmatchen mot Schweiz (förlust med 2–1) i slutet av november.
Svensk damfotboll har sorg. Den tidigare förbundskaptenen Ulf Lyfors har gått bort i en ålder av 78 år. Lyfors var damlandslagets första heltidsanställda förbundskapten, han var även den första som ledde landslaget under en längre tid och på så sätt kunde bygga något starkt och varaktigt.
Lyfors ledde Sverige under åtta år 1980–1987 och hans största merit är förstås EM-guldet 1984 – det som fortfarande är Sveriges enda stora, internationella titel. Man kan nog utan tvekan säga att det var under Lyfors som svensk damfotboll tog sina första riktiga steg ut i rampljuset.
Även en lång tid efter sin period som förbundskapten för damlandslaget har Lyfors haft en liten koppling till laget. Han var ju nämligen gift med nuvarande landslagschefen Marika Domanski-Lyfors fram till sin död. Tankarna går förstås i första hand till henne och till andra närstående.
Lyfors bortgång var gårdagens stora svenska damfotbollsnyhet. Sent på kvällen kom en trevligare nyhet, nämligen att elitettan återigen består av 14 lag. Rävåsens IK Karlskoga stod överst på reservlistan, och klubben meddelade i går på sin hemsida att man tackat ja till den plats som blev ledig när Morön BK drog sig ur.
Just nu spelar USA mot Nya Zeeland i She Believes cup. Efter 40 minuter byttes den nyzeeländska backen Meikayla Moore ut mot Rebekah Stott. Då hade Moore stått för ett av tidernas sjukaste hattrick. Ett äkta hattrick i självmål.
För i paus är ställningen 3–0 till USA, och Moore har varit sista spelare på alla USA:s mål. Och det är inte bara så att hon varit sist på bollen, hon har verkligen styrt in den alla tre gångerna.
Jag har full förståelse för att Moore inte ville spela mer i matchen. För har det någonsin tidigare hänt på att någon gjort ett äkta hattrick av tre klockrena självmål?
Landslaget gav sig självt en kanonstart på 2022. Det blev seger med 4–0 mot Portugal efter mållöst i paus.
Jag räknade till 12–1 (4–1) i klara målchanser och 9–1 (3–0) i hörnor. Just hörnorna har en tendens att hamna i fokus när vårt landslag spelar. Så blev det även i dag. Tre av målen gjordes nämligen i samband med hörnor – alla från höger, slagna med vänsterfoten av Amanda Nildén.
I paus gnällde jag på kvaliteten på de svenska avsluten. Så långt hade inte Portugals målvakt behövt göra en enda riktig räddning. Efter paus tvingades målvakten till ett par räddningar. Hon tvingades alltså även hämta fyra bollar i målet bakom sig.
De svenska målskyttarna var i tur och ordning Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius. Den sistnämnda har haft en otrolig utveckling det senaste året. I februari i fjol såg hon ut som 2020 – alltså utan självförtroende och utan precision i avsluten.
Nu är Blackstenius bättre än någon tidigare gång. Hon har bättre touch, bättre avslut och är väldigt mycket bättre i det felvända spelet än hon varit tidigare. Hon väljer inte längre att bara släppa rakt hem till egen backlinje varje gång hon får bollen felvänd. Nu gör hon konstruktiva saker, vänder spelet eller kombinerar med lagkompisar. Det är verkligen otroligt roligt att se.
Det som Blackstenius behöver slipa lite på är att ha bättre koll på offsidelinjen. För i den här matchen hade hon tveklöst gjort fler mål än ett om hon hållit sig lite kallare i löpningarna.
En annan spelare som det var roligt att se var Kosovare Asllani. Hon gjorde ett kanoninhopp, det tog inte många anfall innan man insåg hur otroligt mycket hon var saknad under senhösten.
I övrigt var defensiven som vanligt väldigt stabil. Det var bara vid Portugals kanonläge vid 0–0 som det såg lite darrigt ut. Där släppte Filippa Angeldahl yta åt en motståndarmittfältare, som kunde sätta en djupledsboll till blixtsnabba Diana Silva. Sedan misstajmade Jennifer Falk sin utrusning totalt, vilket borde ha lett till ett baklängesmål.
I övrigt hade inte Portugal något alls. Amanda Ilestedt var närmast felfri. En annan väldigt positiv insats gjordes av Amanda Nildén. Jag har inte varit speciellt imponerad av henne när jag sett henne tidigare. Jag har definitivt inte sett henne som en landslagsspelare. Men i dag visade hon spännande kvaliteter. Inte minst bra bollbehandling och fina inlägg och hörnor.
Nu blir det final mot Italien på onsdag. Såg jag rätt är den härliga avsparkstiden 12.00.
Klockan 18.05 svensk tid ställs Sverige mot Portugal på Estadio Algarve, SVT2 och SVT Play. Det är Sveriges första landskamp under EM-året 2022 och det blir intressant att se hur Peter Gerhardsson matchar sin trupp.
För första gången egentligen har Gerhardsson flera spelare som inte är förstavalen i sina klubbar, och som därmed bara har spelat sporadiskt under vintern. Dessutom är det ju som bekant försäsong här hemma i Sverige.
Det känns således som att Gerhardsson troligen kommer att mönstra ett rätt ringrostigt gäng mot ett Portugal där samtliga spelare är mitt inne i säsong. Portugal är sakta men säkert på väg uppåt inom damfotbollen. Ett tecken på det var ju att Benfica tog fyra poäng i Champions Leagues gruppspel, bland annat efter seger mot Häcken på Bravida Arena.
Det troliga är att det är en tänkt svensk förstaelva som spelar i Algarve cup i dag. I varje fall låter det så på Gerhardssons citat till förbundets hemsida:
”Det lag som startar idag har fått mycket tid ihop på träningsplanen, och de olika lagdelarna och relationerna på planen har fått mer tid än vi är vana vid en normal samling. … Nu har vi dessutom kunnat spela en hel del och det har varit viktigt.”
Som jag var inne på tidigare är det flera svenska landslagsspelare som varit ute i kylan i sina internationella klubbar under vintern. Framför allt blir det intressant att se hur Gerhardsson ser på Filippa Angeldahl och Sofia Jakobsson. Räknas de fortsatt som startspelare?
Min gissning är att Angeldahl spelar bredvid Caroline Seger på centralt mittfält, men att Jakobsson får stå åt sidan för Johanna Rytting Kaneryd på högerkanten. Vi får se om den gissningen är korrekt,
Årets Algarve cup är för övrigt på alla sätt en miniturnering. Sex lag var anmälda, fem lag kom till spel och ny är bara fyra lag kvar. Australien drog sig ur på förhand av pandemiskäl och Danmark drog sig ur efter en match. Av de fyra deltagande lagen har Italien vunnit sina två matcher med uddamålet mot Danmark och Norge.
Därmed är det Italien som väntar i finalen för vinnaren av Sverige och Portugal. Förloraren ställs mot Norge i tredjeprismatch. Om jag fattat rätt går Sverige till final vid kryss.
Det är lite tråkigt att klassiska Algarve cup känns så urvattnad i år. Med undantag för i fjol då covid ställde in turneringen har den spelats årligen sedan 1994, och det har aldrig tidigare varit så här få deltagarländer. Premiäråret var det sex lag, sedan dess har det varit åtta eller tolv lag.
Fram till och med 2015 var gräddan av världseliten på plats, och turneringen kallades ofta för ”Lilla VM”. Men från 2016 har cupen tappat rejält i slagstyrka.
Dels var det så att USA efter VM-guldet 2015 funderade över hur de bäst skulle kunna marknadsföra sin sport på hemmaplan. En av lösningarna var att starta en egen cup, She Believes Cup, som placerades i samma landslagsfönster som Algarve cup.
2016 var USA, Tyskland, England och Frankrike med i She Believes Cup, vilket förstås dränerade turneringen i Algarve. Dessutom spelades ett europeiskt OS-kval mellan Sverige, Norge, Nederländerna och Schweiz i Nederländerna. Där försvann ytterligare några toppnationer.
Även om Sverige, Norge och Nederländerna varit tillbaka i Algarve efter 2016 har turneringen aldrig repat sig helt. Och pandemin har förstört ytterligare. I år spelas det turneringar av olika storlek över hela världen under aktuellt landslagsfönster.
I Afrika är det kval till Afrikanska mästerskapen och i Nordamerika spelar de lägre rankade lagen VM-kval. Matcherna i det nordamerikanska VM-kvalet går för övrigt att se på Youtube, på den här länken.
Utöver Algarve cup spelas även ett antal träningsturneringar. I Spanien gör åtta lag upp i Pinatar cup, en ren utslagningsturnering med kvarts-, semi- och final. Där möts Belgien och Sveriges EM-motståndare Ryssland i finalen. Ryskorna har vunnit mot Ungern och Irland på sin väg till finalen.
Segermålet i 1–0-segern mot Irland gjordes på retur i sjunde minuten av nummer sju Elizaveta Lazareva.
I Frankrike spelas en fyrlagsturnering som kallas Tournoi de France, med Frankrike, Nederländerna, Brasilien och Finland. Där blir det final mellan värdnationen och Nederländerna på tisdag. Men vid fransk seger kan Brasilien smita förbi Nederländerna och sno andraplatsen.
I England spelas en annan fyrlagsturnering kallad Arnold Clark Cup. Där spelas andra omgången i dag. I den första omgången blev det 1–1 både i England–Kanada och i Spanien–Tyskland.
Flera av de intressantaste matcherna från de senaste dagarna ligger just nu på den här Youtubekanalen. Vet inte hur det är med rättighetsfrågan, utan gissar att man kommer att tvingas ta ner några av dem, men just nu kan man se såväl Tournoi de France, Arnold Clark cup och She Believes cup på länken.
I matchen England–Brasilien överraskade Sarina Wiegman lite genom att spela Arsenals Leah Williamson som central mittfältare. I mittförsvaret körde Wiegman med Millie Bright och Alex Greenwood i stället. Jag gillar ju Williamsons uppspel, och känner att man riskerar att tappa dem genom att flytta upp henne ett snäpp. Men rapporterna säger att hon gjorde en stark insats på mittfältet.
Klippet med höjdpunkter visar även två riktiga arömmål av Millie Bright och Janine Beckie.
Jag kollade den första halvleken av stormötet Spanien–Tyskland. En intressant halvlek där det spanska laget hade kommandot, men där det unga, spännande tyska nybygget visade hög kvalitet i omställningsspelet. Totalt sett en riktigt bra fotbollsmatch mellan två av guldkandidaterna i sommarens EM-slutspel.
Hos Tyskland visade 19-åriga Hoffenheimforwarden Jule Brand varför Wolfsburg har värvat henne. Hon har riktigt hög kvalitet i djupled. Tyskland saknar en mängd spelare. Wolfsburgkvartetten Svenja Huth, Tabea Wassmuth, Kathy Hendrich och Almuth Schult lämnade sena återbud till följd av covid eller covidkarantän. Ändå gjorde tyskorna en stark insats där man gång på gång avslöjade brister i snabbhet i den spanska backlinjen i Irene Paredes frånvaro.
I det spanska laget har det snackats mycket om framför allt Alexia Putellas men även om Aitana Bonmati under det senaste året. Och de är båda lysande kreatörer. Men den spelare som imponerade klart mest på mig i det spanska laget var den tredje mittfältaren Patri Guijarro. Som junior var hon en målfarlig tia. Nu har hon blivit en sexa med otroligt stor arbetskapacitet.
Hon vann bollar i presspelet, och täckte hela den centrala ytan framför den spanska backlinjen. Det gjorde att såväl ytterbackar som Putellas och Bonmati kunde ta höga utgångspositioner. Dessutom startade Guijarro anfallen genom att gång på gång spela förbi det tyska mittfältet. Guijarro är klass rakt igenom – helt klart en av världens allra bästa spelare.
På The Observers lista över världens 100 bästa under 2021 placerades hon på plats 29, som nionde Barcelonaspelare. För mig är hon betydligt högre upp på listan – definitivt topp tio i världen, kanske till och med topp tre. Det är hennes skicklighet som gör det möjligt för de andra spelarna att glänsa både i Barca och i det spanska landslaget.
Jag har sett ytterligare en halvlek av veckans många landskamper, den första mellan USA och Tjeckien i She Believes cup. Det var en match som slutade 0–0, och som återigen väckte frågetecken om återväxten i USA.
Förbundskapten Vlatko Andonovski har valt att vila många av sina duktiga 30+-spelare, och satsat på framtidens landslag. Det såg inte så speciellt bra ut. Visst borde USA ha gjort något mål under de första 10–15 minuterna. Men sedan hade Tjeckien rätt bra kontroll.
Och visst har tjeckiskorna gjort några bra resultat det senaste året, bland annat två kryss mot Nederländerna i VM-kvalet och ett mot Kanada i en träningsmatch. Men Tjeckien är ändå ett lag som inte klarade av att kvala in till EM-slutspelet. Så mållöst mot Tjeckien är ingen fjäder i den amerikanska hatten.
Det har varit många turer kring Morön BK under vintern. Redan i samband med kvalet i november pratades det om att klubben var på gång att dra sig ur till följd av att man var i ekonomisk kris. Jag har inte tillgång till Norran, och har inte kunnat följa i alla turer. Men klart är att Morön ville överlämna sin plats till en ny elitsatsning, Skellefteå FC.
Klubbarna kom dock inte överens om hur Skellefteå FC skulle drivas på ungdomssidan, vilket gjorde att den nya klubben aldrig bildades.
Till slut har nu alltså Morön dragit sig ur elitettan. Det innebär att serien just nu bara består av tretton lag. I nyheten på förbundets hemsida framgår att man jobbar på att fylla ut den sista platsen. Frågan är vilken klubb som är intresserad av att ta platsen med bara 1,5 månader till avspark?
Jag har gått igenom de lag som slutade topp två i division 1-serierna förra året och den reservlista som förbundet jobbar efter bör se ut så här: 1) Rävåsens IK Karlskoga 2) Sollentuna FK 3) Notvikens IK FF – 47 poäng på 20 matcher, snitt 2,35 4) Sandvikens IF – 51 på 22, 2,32. 5) FC Rosengård 2017 – 50 på 22, målskillnad +43. 6) IFK Örby – 50 på 22, +35. 7) Boo FF – 48 på 22, +38 – 63–25 8) IK Rössö Uddevalla – 48 på 22. +38 – 55–17
Att Morön drar sig ur är förstås väldigt tråkigt för elitfotbollen i norra Sverige. Jag gissar att en och annan kassör från klubbarna i södra Sverige ser något positivt med det här – om det inte blir Notviken från Luleå som kommer in i stället… Men totalt sett är det förstås ett stort problem att elitklubbar ger upp på löpande band. Det här är ju inte första gången ett lag drar sig ur elitettan.
Inför säsongen 2020 drog sig såväl Assi, LB07 som Kungsbacka DFF ur elitettan. Då fick till och med bästa tvåan i division 1 – Sandvikens IF – en friplats. Nu är Sandviken återigen aktuellt, den här gången som näst bästa tvåa. Får de chansen igen? Eller hugger någon av de tre klubbar som står före i kön?
Nu har även två av fjolårets elitettanklubbar tvingats dra sig ur. Utöver Morön kunde man läsa för en månad sedan att Borgeby FK drar sig ur division 1 och lägger ner sitt damlag. Nu står det klart att Borgeby trots allt får ihop ett lag, men att det kommer att spela i division 4.
Huruvida Morön BK kommer att ha något damlag i lägre serier i år vet jag inte. Klart är att klubben gjorde tre säsonger i elitettan. Som nykomling 2019 slutade man i mitten. Andra året blev man trea, och de dagar efter jul 2020 när Kopparbergs Göteborg FC var nedläggningshotat var Morön aktuellt för damallsvenskan. Även i fjol var man rätt länge med i diskussionen om att gå upp i damallsvenskan. Laget slutade dock på sjätte plats med 42 poäng, sju bakom BP på den tredje och sista uppflyttningsplatsen.
I morgon skulle Sverige starta landskampsåret med match mot Danmark i Algarve cup. Men det blir inget. Förbundet meddelade just på sin hemsida att Danmark har fått in covid i truppen och drar sig ur turneringen.
Därmed blir det bara två matcher för Sverige i årets Algarve cup. Dels söndagens möte med Portugal, dels en placeringsmatch på onsdag.
Det var ju på alla sätt en tråkig start på det här damfotbollsåret.
Chelsea–Arsenal slutade 0–0. Fast det var en kanonmatch, väl värd att sluta 2–2 eller 3–3. Jonna Andersson och Stina Blackstenius startade i varsitt lag, båda med nummer 25 på ryggen.
Båda gjorde klart godkända insatser. Blackstenius hade en nick som räddades på mållinjen. Faktum är att Millie Bright räddade på mållinjen två gånger i 88:e minuten. Totalt sett var dock Chelsea klart närmare ett segermål i den andra halvleken. Den dominerade de blåklädda närmast totalt. Och på övertid borde man haft en straff när Leah Williamson täckte ett inlägg med högerarmen.
I den första halvleken var Arsenal det bättre laget. Där hade Blackstenius ett otroligt bra nickläge, helt fri i straffområdet. Men där visade hon brister i luftrummet. För trots att hon var oattackerad var hon inte nära att göra något bra av kanonläget.
Arsenal spelade 4–2–3–1 med Blackstenius som topp och Vivianne Miedema som tia. I den första halvleken tyckte jag att det funkade utmärkt. Men efter paus hamnade Miedema alldeles för långt från Chelseas straffområde för att jag skall tycka att det var en bra taktik.
Jonna Andersson hade mycket att göra före paus. Arsenals anfall kom oftast på Anderssons kant genom Beth Mead. Men Mead försvann ur matchen, och byttes ut – något som kan ses som ett gott betyg åt Andersson.
Chelseas vänsterback var dessutom nära att bli målskytt. Efter en hörna drog hon till med sin vänster, det pressade skottet touchade en motståndare och gick precis utanför.
Det blev alltså 0–0 inför 3 330 åskådare. Resultatet innebär att Arsenal är kvar i två poängs serieledning, men att Chelsea numera är det enda laget som har guldet i egna händer. Chelsea har ju nämligen en match mindre spelad.
Matchen hade en härlig intensitet och spänning och var värd en betydligt högre publiksiffra. 3 330 är ju faktiskt för dåligt.
Kvällens match var för övrigt veckans andra toppmöte i en europeisk toppliga. I onsdags möttes ettan och tvåan i Spanien. Det toppmötet fick en helt annan utgång än kvällens, det blev alltså inte det minsta mållöst. Det blev inte heller speciellt spännande.
Ettan Barca vann nämligen med osannolika 9–1 borta mot tvåan Real Sociedad. Fridolina Rolfö spelade vänsterback i Barca och var inblandad i förarbetet till 1–0-målet och gjorde själv 3–0. När lagen möttes i Barcelona blev det för övrigt 8–1 till Barca. Det är jämnt i spanska ligatoppen…
I kväll 20.45 är det svensk- och toppmöte i engelska WSL. Chelsea tar emot Arsenal, det alltså de två lagen som ligger i tabelltopp som möts – matchen sänds i Sverige på Viasat Football och Viaplay.
Senast de båda topplagen möttes var i FA-cupfinalen den 5 december. Då vann Chelsea med klara 3–0 efter att gång på gång ha sårat Arsenal i djupled. Sam Kerr gjorde två av målen – hennes lobb till 3–0 var för övrigt en riktig läckerbit.
Inför kvällens toppmöte har Jonas Eidevall förklarat att hans lag har en plan för man skall hantera Chelseas offensiv. Det blir spännande att se vad den planen går ut på. Arsenal har ju haft stora försvarsproblem på sistone. Problem som i stor utsträckning orsakats av stor genomströmning i backlinjen. Dels till följd av skador, dels för att Steph Catley varit i väg på Asiatiska mästerskapen.
En nyckel för Arsenal är att Leah Williamson kan spela. Mittbacken är skicklig i defensiven. Men framför allt är hon otroligt skicklig i uppspelsfas, vilket lyfter lagets anfallsspel flera nivåer.
Williamson var inte med i FA-cupfinalen. Hon har inte spelat en hel match sedan den 13 november. Eidevall började match in henne i laget i slutet av januari. Hon gjorde 30 minuter mot Manchester United i ligacupen, 45 mot Manchester City i ligan och 60 mot Brighton den 27 januari. Men de senaste två matcherna har hon varit utanför truppen igen.
Intressant i de senaste omgångarna är att Eidevall i perioder har flyttat ner Vivianne Miedema på det centrala mittfältet i en slags tiaroll. På ett sätt tycker man ju att det är något slags slöseri att placera världens bästa avslutare på mittfältet. Samtidigt öppnar det för mer speltid för Stina Blackstenius, vilket både kan vara bra för Arsenal och svenska landslaget.
I Chelsea har Jonna Andersson visat kanonform på sistone. Det troliga är att hon är enda svenska spelare i hemmalagets startelva.
Magdalena Eriksson har inte spelat sedan den fiaskoartade 4–0-förlusten mot Wolfsburg den 16 december. Då byttes hon ut i 51:a minuten efter att ha landat illa i samband med en nickduell mot Shanice van der Sanden. Det såg ut som att det var en fotskada hon ådrog sig. Vi får se om den är läkt nu, eller om Chelseas lagkapten står utanför elvan ytterligare ett tag.
Med Eriksson i laget har Chelsea oftast spelat med trebackslinje de senaste åren. Men i de senaste matcherna har man istället spelat med fyra backar. Andersson och Jess Carter har tagit hand om kanterna medan Millie Bright och Aniek Nouwen har spelat centralt. Personligen är jag inte speciellt imponerad av Nouwen. Men Chelsea har bra statistik med den nederländska mittbackstalangen i startelvan, så jag har nog missat något.
Chelsea haven’t conceded a goal with Aniek Nouwen on the pitch in the WSL this season (409 minutes).
Chelsea haven’t lost a game that Aniek Nouwen has started across all competitions this season (9 wins 1 draw).#CFCWpic.twitter.com/7ofLBcJf1w
20.45 är det alltså avspark. Jag kommer att sitta bänkad, precis som jag varit vid massor av andra matcher de senaste veckorna. I dag har jag sett Häcken vinna med 3–1 mot Rosenborg. Johanna Rytting Kaneryd gjorde det sista målet – ett snyggt sådant.
Det var ett betydligt bättre Häcken än mot Brann senast. Men jag är ännu inte övertygad om att göteborgarna har kapacitet att utmana Rosengård i årets damallsvenska.
Framför allt är det kreativiteten i det offensiva uppbyggnadsspelet jag sätter frågetecken för. I dag var Elin Rubensson nere till höger i backlinjen och startade anfallsspelet. Det är nog bästa lösningen för Häcken, även om det innebär att man tappar Rubenssons kvaliteter högre upp i planen. Jag tycker ju att Rubenssons bästa säsong var 2019, då hon spelade lite högre upp i planen som tvåvägsmittfältare. Men då hade ju KGFC (Häcken) Vilde Bøe Risa som kunde ta ansvar för anfallsuppbyggnaden.
Rubensson är ju för övrigt uttagen i Peter Gerhardsson:s trupp till Algarve cup. I den trupp som samlas på måndag saknas Magdalena Eriksson, Nilla Fischer, Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Mimmi Larsson från fjolårets sista trupp.
Däremot är Kosovare Asllani tillbaka helt och Linda Sembrant åker med och tränar. Dessutom är Julia Roddar, Nathalie Björn och Anna Anvegård tillbaka. De två sistnämnda lämnade återbud senast. Då lämnade även Elin Rubensson samlingen efter några dagar. Hon ersattes då av Amanda Nildén, som får chansen från början den här gången.
Totalt sett tycker jag att det känns som en ganska rimlig trupp.
Sydkorea ledde finalen i Asiatiska mästerskapen med 2–0 med 25 minuter kvar att spela. Men Kina stod för en anmärkningsvärd vändning och tog titeln via 3–2-seger.
Det var nionde gången Kina vann Asiatiska mästerskapen, men första sedan 2006. Kina spelade väldigt taktiskt både i semifinalen mot Japan (seger på straffar) och i finalen. I båda matcherna valde man att matcha skyttedrottningen Wang Shanshan som mittback.
I semifinalen var det nog ett riktigt smart drag. Där hade Japan både stort övertag i bollinnehav (67–31) och i antal målchanser (18–4 i avslut inne i straffområdet). Kina försvarade sig framgångsrikt, och egentligen hade man bara två målchanser på 120 minuter – båda blev mål.
Lagkapten Shanshan var lysande, och blev den stora matchvinnaren. Hon gjorde en kanonmatch som mittback, var uppe och fixade kvitteringen i slutet av förlängningen – och avgjorde straffläggningen. Höjdpunkter här.
I semifinalen satte Kina vassa speluppläggaren Wang Shuang på bänken, och bytte aldrig in henne. I finalen var Shuang tillbaka i startelvan, dock utan att göra något större väsen av sig. Även här fick däremot Shanshan en viktig roll. Det var när man stuvade om i laget och flyttade upp henne som forward som vändningen kom. Det var även hon som stod för den fina assisten till segermålet.
Sydkorea startade med samma startelva i alla tre slutspelsmatcherna, en elva som finaldagen var 29,9 år i snitt. Det var alltså sannolikt sista chansen för den här sydkoreanska generationen att vinna en stor titel. Det var således inte konstigt att de sydkoreanska spelarna såg förkrossade ut vid slutsignalen.
Asiatiska mästerskapen var alltså även Asiens VM-kval. Där fanns det en plats kvar att spela om efter kvartsfinalerna. Den platsen gick till Vietnam, som således blev sjunde lag att bli klart för nästa års VM-slutspel.
Vietnam blev det via segrar mot Thailand (2–0) och Taiwan (2–1) i den avgörande kvalgruppen. Inför söndagens match mot Taiwan var Vietnam tvåa på sämre målskillnad. Det krävdes alltså seger i dag. Jag såg den sista halvtimmen, och där spelade Vietnam framgångsrikt på resultatet. Taiwan förmådde inte skaka de rödklädda vietnameserna.
Helgens vinnarlag i den europeiska klubbfotbollen är Chelsea. Londonklubben vann med 1–0 mot Manchester City efter fint segermål på nick från Guro Reiten. Därmed har Chelsea skaffat sig ett läge där man går upp i ligaledning om man vinner sin hängmatch. Ett bra läge för formstarka Jonna Andersson och de andra Chelseasvenskorna.
För Filippa Angeldahl är det dock rena natta. Med nio matcher kvar är hennes Manchester City tio poäng från serieledning och fem från Champions Leagueplats. Och Angeldahl själv hamnar allt längre ute i kylan. Hon fick hyfsat mycket speltid i början av serien. Men trenden är långt ifrån positiv.
Hon startade i och för sig mot Nottingham i FA-cupen i slutet av januari. Men i de tre senaste matcherna mot kvalificerat motstånd har landslagsmittfältaren blivit kvar på bänken hela matcherna. Det ser ut som att City just nu har fyra eller fem andra centrala mittfältare som ligger före Angeldahl i turordningen. Knappast det hon tänkte sig när hon lämnade Häcken i höstas.
Arsenal leder fortsatt WSL med två poängs marginal, men med en match mer spelad. Jonas Eidevall:s lag var riktigt illa ute i lördagens match mot Manchester United. Man har haft rejäl ruljans i backlinjen på sistone, och det känns inte riktigt tryggt i defensiven för tillfället. Så även mot United.
Det var dessutom underläge med 1–0 när Katie McCabe drog på sig sin andra varning. Med en spelare mindre på planen slog dock Stina Blackstenius till med sitt första ligamål i England och ordnade en poäng.
På sin 26-årsdag stod Blackstenius för en smart löpning, fin förstatouch – och ett riktigt bra avslut från friläge. Blackstenius insats stod dock i skuggan av Vivianne Miedema:s assist. Eidevall drog ner sin skyttedrottning på centralt mittfält, och hon visade verkligen att hon även behärskar rollen som framspelare. Årets assist?
Miedemas passning – bättre blir det inte. Och Blackstenius förvaltar den på bästa sätt. https://t.co/0sSkrRlY2g
Noterbart för övrigt att Arsenal och Chelsea möts i en tidig seriefinal på fredag 20.45 – en match som kan bli otroligt avgörande för utgången av guldstriden.
Slutligen glädjande nyheter från Italien. Linda Sembrant var i dag tillbaka i match för första gången efter hennes korsbandsskada. Comebacken gjordes när Juventus vann med 1–0 mot tabelljumbon Hellas Verona. Sembrant startade och spelade 84 minuter i sin comeback. Juventus fick spela med en spelare mindre sista 25 minuterna, det sedan göteborgaren Anahita Zamanian fått två gula kort, och tårögd tvingades lämna planen.
Yuika Sugasawa gjorde fyra mål när Japan vann med 7–0 mot Thailand och kvalade in till VM-slutspelet 2023. Japan är förstås även klart för semifinal i Asiatiska mästerskapen. Där möter de Kina, som gick från 0–1 till 3–1 mot Vietnam. Jag håller Japan som ganska klar favorit till guldet nu. De får även favoritskapet med 70–30 i semifinalen.
Klicka på ”Visa på YouTube” för att se höjdpunkter från Japan–Thailand.
Klicka på ”Visa på YouTube” för att se höjdpunkter från Kina–Vietnam.
För Thailand, Vietnam och Taiwan väntar istället ett extrakval om Asiens sista direktplats till VM. Det är ett kval som på förhand känns helt vidöppet. Sett till ranking och historik skall Thailand räknas som favorit. Men sett till prestationer i den här turneringen är inte Thailand favorittyngt. Efter kvartsfinalerna gör jag följande odds i det här ovissa playoffspelet:
Taiwan 35 procent
Vietnam 33 procent
Thailand 32 procent
Orsaken till att vi får en trelagsgrupp om Asiens sista VM-plats är att det blev en liten skräll i söndagsmorgonens andra kvartsfinal. När Sam Kerr hade en dag präglad av missar tog Sydkorea och Ji So-Yun chansen. De båda lagkompisarna från Chelsea hamnade verkligen i fokus i matchen mellan Australien och Sydkorea.
Klicka på ”Visa på YouTube” för att se höjdpunkter från Australien–Sydkorea.
The Matildas inledde klart bäst, och skapade två kanonlägen för Kerr och Mary Fowler. Men ribban och Sydkoreas duktiga målvakt Kim Jung-Mi stod i vägen för Tony Gustavsson:s lag. Allt eftersom matchen gick jobbade sig Sydkorea allt mer in i matchen.
Och i 39:e minuten tilldömdes man en något tveksam straff efter lång Var-koll. Tveksam dels eftersom domaren först inte bedömde tacklingen som bestraffningsbar, dels eftersom det är väldigt svårt att se om tacklingen sker innanför eller utanför straffområdeslinjen.
Oavsett så slog Cho So-Hyun straffen över. Den andra halvleken var rätt jämn. Efter exakt 75 minuter fick Sam Kerr en superchans när hon serverades helt öppet mål av inhopparen Cortnee Vine. Kerr hade dock gummiben, och styrde bollen utanför.
Knappt tolv minuter senare fick Ji So-Yun ett skottläge från vänsterläge. Hon hade däremot inga gummiben, utan skickade i väg en projektil som satt otagbart i bortre hörnet bakom Lydia Williams.
På övertid fick Kerr ett nytt kanonläge, men återigen fick Australiens storstjärna snedträff. Sydkorea vann och spelar VM 2023. Australien spelar också VM 2023, däremot har man spelat klart i Asiatiska mästerskapen. Ett stort bakslag för Tony Gustavsson:s favorittyngda lag.
För Sydkorea och förbundskapten Colin Bell är det däremot plötsligt drömläge. Ett välförtjänt drömläge efter att man har kryssat mot Japan och nu vunnit mot Australien. I semifinal ställs ju nämligen Sydkorea mot Filippinerna – en match där jag ser Sydkorea som favorit till 80–20.
Det hade varit ännu mer än 80–20 om inte Sydkorea haft ett orosmoment i att Ji So-Yun skadade sig i samband med segermålet. Hon tog sig för ljumsken, och tvingades att byta. Sydkorea är två helt olika lag med eller utan Chelseamittfältaren.
För övrigt spelar Sydkorea 5–4–1 med defensiven i fokus. Man får trygghet genom att man har tre nickstarka mittbackar i Lee Young-Ju, Lim Seon-Joo och Shim Seo-Yeon och en rutinerad målvakt som känns säker i luftrummet. Offensivt är det Ji So-Yun som skall göra det.
Startelvan är hyperrutinerad: Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Lee Young-Ju, Lim Seon-Joo, Shim Seo-Yeon, Choo Hyo-Joo – Lee Geum-Min, Cho So-Hyun, Ji-So-Yun, Choe Yu-Ri – Son Hwa-Yeon. Snittåldern på de här elva är kring 30 år, så det är lite nu eller aldrig för Sydkoreas lag.
I söndagens sista kvartsfinal vann alltså Filippinerna mot Taiwan. Men det satt hårt åt. Det var 0–0 i paus och 1–1 efter full tid. Det sedan Filippinerna tagit ledning på en styrning i början av den andra halvleken och Taiwan kvitterat på ett kanonskott i slutet.
Det var även 1–1 efter den chansfattiga förlängningen över 2×15 minuter. Det avgjordes alltså på straffar. Där var det 3–3 efter grundomgången. Taiwan sköt för seger i femte omgången, men Olivia McDaniel räddade. Sedan satte hon sin egen straff till 3–3 och räddade även Taiwans första straff i sudden deathskjutningen. McDaniel blev stor matchvinnare, även om det var Sarina Bolden som satte den vinnande straffen.
Klicka på ”Visa på YouTube” för att se höjdpunkter från Filippinerna–Taiwan.
Filippinerna klart för VM alltså. Det hade man ju inte tippat inför det här mästerskapet. Men taktiken att leta spelare i USA med filippinskt påbrå har varit en segertaktik.
I söndagens kvartsfinal var det två helt olika kulturer som möttes. Taiwan har ett hemmabetonat lag, där 21 av 23 spelare håller till i den egna ligan. De två sista är proffs i Japan. Filippinerna däremot hade bara sex hemmabaserade spelare. Övriga 17 är födda i USA, och spelar i USA, Europa eller Japan. Det lagbygget tog alltså den sjätte platsen till VM 2023.
Vi har nått sista helgen i januari och damfotbollsåret 2022 börjar växla upp. Under söndagen kommer de första lagen att kvala in till nästa års VM-slutspel. Och så tjuvstartar Frauen-Bundesliga med ett spännande toppmöte.
Dessutom startar säsongen på hemmaplan med en hel hög träningsmatcher. Just de här första träningsmatcherna är sällan jätteintressanta, för de handlar mest om att vänja spelarna vid matchformatet. Det är först om några veckor när cupspelet börjar som man kan börja dra lite sportsliga slutsatser. Trots det välkomnar jag gärna spaningar från helgens matcher.
Men sportsligt sett är ju Asiatiska mästerskapen det stora just nu. Där är man framme vid kvartsfinalerna, och det är väl åtta väntade lag som tagit sig fram. Slutspelsträdet ser ut så här:
Kina–Vietnam Japan–Thailand
Australien–Sydkorea Taiwan–Filippinerna
Eftersom mästerskapet även fungerar som Asiens VM-kval ligger det dubbel betydelse i kvartsfinalerna. Eftersom Australien redan är inkvalat som arrangör och Asien har 5+2 platser kommer alla de sju kvarvarande lagen minst få spela i den interkontinentala playoffturneringen.
5+2 innebär nämligen fem direktplatser och två platser i playoffturneringen.
Eftersom Japans och Australiens kvartsfinaler startar först (9.00) under söndagsförmiddagen lär just Japans Nadeshiko bli första lag att kvala in till VM 2023. Mina tips för kvartsfinalerna ser ut så här:
Det är den sista matchen som känns klart mest oviss på förhand. Inför turneringen hade jag hållit Taiwan (39:a på världsrankingen) som favorit mot Filippinerna (64:a). Men Alen Stajcic har gjort ett bra jobb med att bygga nytt i Filippinerna. Och att de höll 0–0 i 50 minuter mot Australien samt deras 1–0-seger mot Thailand gör att jag håller Filippinerna som favorit till en VM-plats.
Stormatchen i kvartsfinalerna är ju Australien–Sydkorea, en match som Cmore sänder i Sverige 9.00. Här bör svenskledda The Matildas vara det starkare laget, speciellt som man slipper pressen av att även spela VM-kval. En annan sak som talar för Australien är att Sam Kerr har sett riktigt vass ut i turneringen.
När jag såg Sydkorea mot Japan noterades att koreanskorna är riktigt vassa på fasta situationer. Ji Soyun har skön känsla i högerfoten, och man har flera nickstarka spelare. Nu är även Australien bra i luftrummet – och har finna fötter från bland annat Steph Catley, Kyah Simon och Emily van Egmond. Frågetecknet hos The Matildas ligger på målvaktsspelet. Där kan det vara lite svajigt.
Sydkorea har för övrigt haft extrem otur i lottningen. Inte nog med att de hamnade i samma grupp som Japan. Som tvåa i den gruppen ställs man alltså mot Australien i kvartsfinal. Grupptrean Vietnam fick en något ”lättare” kvartsfinal – de ställs mot Kina
Men Sydkorea har ändå en helt okej chans att ta en VM-plats. Som ni förstår så kommer ju även minst en av förlorarlagen i kvartsfinalerna att ta en direktplats. Där är upplägget sådant att om Australien vinner sin kvartsfinal blir det två direkt avgörande VM-kvalmatcher, enligt:
Om Sydkorea vinner mot Australien blir det en trelagsgrupp mellan de tre andra kvartsfinalförlorarna.
Utöver mästerskapet i Indien spelas det en intressant toppmatch i Tyskland under helgen. I dag 14.00 sänder Viaplay nämligen Turbine Potsdam–Wolfsburg.
Potsdam är ju intressant som en av de sista rena damfotbollsklubbarna som utmanar i de fyra stora ligorna. Även om Granadilla Tenerife och Fleury har bättre placeringar i sina ligor är Potsdam den enda damfotbollsklubben som ännu har kvar en liten guldchans i sin liga. I övrigt består ju europeisk damfotboll på toppnivån numera rakt igenom av lag som betalas av herrelitklubbar.
Potsdam inledde säsongen svagt med bortaförluster mot Wolfsburg och Leverkusen i de tre första omgångarna. Sedan dess är laget obesegrat. Dock avslutade man 2021 med tre raka kryss mot toppkonkurrenterna Hoffenheim, Eintracht Frankfurt och Bayern München. Därmed har Potsdam tappat lite i toppen, vilket gör att det i princip krävs en seger mot Wolfsburg i dag för att man inte skall komma för långt bakom.
Kollar vi på de fyra stora ligorna i Europa är rena damfotbollsklubbar alltså allt mer sällsynta. Jag kan ha missat någon, men här är en lista:
Frankrike 4) FC Fleury 91 10) ASJ Soyaux-Charente 12) FC Issy
I Sverige har som bekant inte herrelitklubbarna hakat på damfotbollstrenden i samma utsträckning som nere på kontinenten. I årets upplaga av damallsvenskan finns fem herrelitklubbar (AiK, BP, Djurgården, Hammarby och Häcken) och nio damfotbollsklubbar.
Slutligen bör det ju förstås nämnas att vi i helgen även har en glödhet cupmatch i Frankrike, där PSG–Lyon möts redan i åttondelsfinal. Den spelas i dag 14.00, alltså samtidigt som det tyska toppmötet. Tyvärr är det ingen svensk tv-kanal som sänder matcher från Frankrike den här vintern.
I dag skulle Indien ha spelat måstematch mot Taiwan i gruppspelet av Asiatiska mästerskapen. Men värdnationen kom inte till spel. Thomas Dennerby:s och Jane Törnqvist:s trupp har drabbats av covid, och man lyckades inte få ihop de 13 spelare som krävs för att få spela matchen.
Det blev walkover, och även uteslutning ur mästerskapet. Därmed är förstås Indiens chanser att nå nästa års VM-slutspel borta. Otroligt tråkigt för Dennerby, Törnqvist och framför allt för Indiens spelare att de inte fick chansen att spela om VM-platserna.
”Vårt support för de Blå tigerhonorna (som laget kallas) kommer att fortsätta. Vi kommer att kämpa för att spelarna kommer tillbaka starkare.”
Och:
“Det här är inte jordens undergång. Laget visade mot Iran att det är på väg åt rätt håll, och jag är säker på att laget kommer att resa sig från det här tillfälliga bakslaget.”
Den första omgången är spelad i de Asiatiska mästerskapen. Cmore sänder Australiens matcher i Sverige. I dag fick de visa hela 18 mål när The Matildas vann mot Indonesien med 18–0. Sam Kerr missade en straff – men smällde ändå in fem mål.
I och med sin fem mål i dag är Kerr uppe i totalt 54 landslagsmål – flest av alla spelare från Australien, något som hon hyllades för av tvåan Tim Cahill (50 landslagsmål) på det här fina sättet:
Congratulations @samkerr1 on this amazing achievement. You are an inspiration globally and I'm one of your biggest supporters and always here for you on and off the park. Keep breaking records and most importantly enjoy the journey. @FIFAWWCpic.twitter.com/WNAlxI6bW3
Apropå Indoniesien skrev jag att mittbacken Shalika Aurelia Viandrisa blir klubbkompis med Beata Kollmats i AS Roma. Det stämmer inte.
Viandrisa är Indonesiens första utlandsproffs på damsidan, men jag gick vilse i Romaklubbarna. Hon har skrivit på för andraligaklubben Roma CF, som ju faktiskt har både färger och en klubbsymbol som gör det väldigt lätt att blanda ihop laget med AS Roma. Noterbart i dag var att Viandrisa började på bänken. Men det var alltså en svettig dag för Indonesiens backlinje, och hon byttes in redan i 26:e minuten – i 5–0-underläge…
För Australien med Tony Gustavsson och Jens Fjellström är ju gruppspelet en ren transportsträcka. Däremot står ju mycket på spel för Thomas Dennerby:s och Jane Törnqvist:s Indien och för Piteåspelaren Katrina Guillou i Filippinerna.
Guillou debuterade för the Filipino Booters i dag. Hon gjorde det i den match som bör vara landets största damfotbollsframgång hittills. Man vann nämligen med 1–0 mot Thailand och tog ett jättesteg mot kvartsfinal. Höjdpunkter från matchen finns här.
Filippinerna hade ett helt gäng nya spelare, som rekryterats av landet nya förbundskapten, australiske Alen Stajcic. Spelare med filippinska släktband. Segerskytten heter exempelvis Chandler McDaniel, och är uppvuxen i Kalifornien. Hennes storasyster Olivia McDaniel vaktade målet och höll nollan. Segermålet var för övrigt en jättetavla från Thailands målvakt.
Hos thailändarna startade den tidigare Kristianstadsspelaren Miranda Nild. Däremot saknades den tidigare storstjärnan Kanjana Sungngoen, den spelare jag tycker har varit bäst i laget tidigare. Hon har stått för lagets offensiva tyngd.
Jag kan inte hitta någon uppgift på om Sungngoen har slutat, eller om hon av någon anledning har ställts utanför truppen. Klart är att Thailand saknade offensiv tyngd. Under de perioder av matchen som jag såg hade laget stort bollinnehav, men enorma problem att komma till målchanser.
Eftersom åtta av tolv lag går vidare till kvartsfinal är det stor chans att tre poäng räcker till slutspel. För Indien var öppningsmatchen mot Iran den riktigt stora chansen att ta en trepoängare. Och man hade flera stora chanser – men lyckades inte göra några mål. I den andra halvleken gjorde Irans målvakt Zohreh Koudaei en riktigt sjuk räddning på en nick från nära håll.
Indien hade det bästa spelet, och lär vara mest missnöjt med slutsiffrorna 0–0 (höjdpunkter här). Men Iran hade en boll i ribban och borde nog även ha haft en straff. Så det kunde även ha blivit förlust för Dennerbys lag.
Normalt är en poäng i öppningsmatchen en okej öppning på ett mästerskap. Men för Indien var inte 0–0 mot Iran något okej resultat, utan lite av en mardröm. Iran är det på pappret enklaste motståndet i gruppen.
I de två sista gruppmatcherna väntar nämligen Taiwan och Kina. Och i avslutningsmatchen mot Kina lär det inte bli några poäng. Indien har alltså kniven mot strupen inför söndagens match mot Taiwan om man skall kunna ha kvar chansen på en kvartsfinal- och även VM-plats. Nu vann Indien med 1–0 mot just Taiwan i en träningsmatch för ett par månader sedan. Och man har hemmaplan. Men jag skulle ändå säga att Taiwan är favorit inför söndagens måstematch.
Dels för att Indien kändes svagt i båda straffområdena mot Iran, dels för att Taiwan har större erfarenhet vid den här typen av matcher.
Det om mästerskapet i Asien. I helgen kan man på Viaplay njuta av Juventus–Fiorentina 14.30 under lördagen, och på söndag visas Brighton–Chelsea 13.30 och Manchester City–Arsenal 19.45.
Kanske att vi kan få se en comeback från Linda Sembrant i Juves match. Mittbacken satt på bänken senast. Då blev det inget spel. Dags nu?
På söndag 12.00 är det även spansk supercupfinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Tyvärr hittar jag ingen tv-sändning från det hyperintressanta svenskmötet. I semifinalerna startade Fridolina Rolfö i Barcas 1–0-seger mot Real Madrid, och Hanna Lundkvist byttes in i 70:e minuten när Atletico vann med 3–2 mot Levante. Däremot fick inte Hedvig Lindahl någon speltid.
Apropå målvakter som spelade i OS-finalen meddelade den kanadensiska guldhjälten Stephanie Labbé att hon avslutar karriären.
#CanWNT goalkeeper Stephanie Labbé on why she decided to retire shortly after joining Paris Saint-Germain pic.twitter.com/Z3wEhT9HJQ
Under den karriär som alltså avslutades med ett OS-guld hann 35-åringen med att spela för fyra olika damallsvenska klubbar – Piteå, Kif Örebro, Linköping och Rosengård. Det är bara att gratulera Labbé till en fin karriär, och önska henne lycka till i livet efter fotbollen.
På svensk mark noteras att vi nu har en hemvändare. Lova Lundin lämnar franska ligan för Djurgården. Stockholmarna får nu faktiskt räknas som ledarlaget under silly season. Efter tunga tapp av Sheila van den Bulk och Elizabeth Addo har man radat upp spännande värvningar. Med spelare som Tove Almqvist, Sanna Kullberg, Stinalisa Johansson, Emelie Lövgren, Ebba Wieder, Sara Lilja Vidlund och nu alltså Lova Lundin börjar Djurgården få ihop en riktigt spännande trupp.
Dagens överraskning var annars att Häcken köper loss Marika Bergman Lundin från IK Uppsala Fotboll. Inget ont om Bergman Lundin, som jag tycker har varit stabil när jag sett henne de två senaste åren. Jag ser henne däremot inte som en bärande spelare i ett damallsvenskt topplag. Men jag kan ha fel.
En blogg om internationell damfotboll 