Ibland är det intressant att sitta och verkligen närgranska olika situationer. Visst är otroligt kul att titta närmare på positiva situationer – som Sveriges 1–0-mål i går.

Det var fotbollsgodis. Ett mål, där fem svenska spelare står för lysande prestationer. Och där egentligen ingen norska gör något större misstag i försvarsspelet. Det är helt enkelt ett mål som uppstår för att Sverige är riktigt bra.

Sånt vill man se mer av. Därför har jag njutit av det målet flera gånger i dag. Men med den kritiska läggning jag har är det ännu vanligare att jag i detalj analyserar mindre roliga situationer – som Norges andra kvittering.

Det är mål som inte får hända. En serie svenska misstag görs när vi är i en till synes betryggande ledning på övertid.

Jag har sett att förbundskapten Pia Sundhage tagit på sig det sena kvitteringsmålet, och ansåg att det inte hade inträffat om Sverige inte hade gjort så många byten i matchen. Så kan man kanske se det.

I media har framför allt Susanne Moberg och Annica Svensson fått skulden för kvitteringen. Det känns orättvist. Som jag ser det gör båda vad man kan förvänta sig av dem.

För det var ju Sara Thunebro som slog den vansinnigt svåra crossbollen som startade kontringen. Skall man slå en chansboll i det läget bör man försöka få in den bakom motståndarnas backlinje – och inte lägga den framför, mot en yta där motståndarna är fyra mot en.
Att lasta Moberg för att hon inte kunde ta emot Thunebros chansboll är inte rättvist. Och som det ser ut så gör Moberg det enda rätta, hon försöker bara skarva vidare bollen. Som jag ser det gör alltså Thunebro alltså misstag nummer ett.

Fast det hade inte behövt bli så kostsamt. För vi har ändå fem spelare på försvarssida när vi tappar bollen. Och dessutom gör Moberg ett föredömligt hemjobb.
Ändå är tre (Jessica Samuelsson, Carina Holmberg och Emma Berglund) av de fem redan överspelade några meter in på egen planhalva.
Framför allt agerar Samuelsson utan defensiv känsla. Hon borde ha fallit hem och täckt sin kant, och i stället låtit Holmberg och Moberg tagit hand om bollhållaren. Samuelsson gör alltså misstag nummer två – en grov miss.
Kanske är det så att hon lyssnat lite för mycket på snacket om det höga, aggressiva försvarsspel som Sundhage vill att vi skall spela.

Men även Berglund gör ett stort misstag när hon sätter sin press. För hon öppnar snällt åt Norge, den kant där Sverige saknar spelare. Hade hon istället pressat inåt hade hon försvårat det norska anfallet rejält. Nu säljer hon sig istället otroligt billigt. Berglund gör alltså misstag nummer tre.

Följden blir att Svensson ställs i en löpduell mot en både snabbare och starkare motståndare – Ada Stolsmo Hegerberg. Svensson gör vad hon kan, och trycker ut Hegerberg ur vinkeln. Men sådana här löpdueller, man-man mot snabba forwards, är situationer som våra mittbackar inte bör ställas inför. För jag har väldigt svårt att tro att den ordinarie spelaren på positionen, Nilla Fischer, skulle ha klarat duellen bättre. Eller vad tror ni?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det är uselt försvarsspel från flera spelare, även sådana som är högaktuella för startelvan i EM – illavarslande.

Defensivt finns det mycket för Sundhage att fundera över inför EM. Mot USA, när vi tvingades spela ett ganska lågt försvarsspel, såg det totalt sett ganska bra ut. Där var det USA som spelade sig till lägen, inte vi som bjöd på dem. Men när vi klivit upp högre, som mot Kina och Norge, har vi bjudit på för många klara målchanser.

Det känns ju som att Sundhage har sin fyrbackslinje klar i Lina Nilsson, Berglund, Fischer och Thunebro.
Jag kan ju direkt slå fast att jag inte hade satsat på den kvartetten om jag varit förbundskapten. Men vi får hoppas att Sundhage får rätt.

Jag har för övrigt noterat att hon tagit varje chans att berömma Fischer de senaste dagarna. Det känns som en metod för att dels stärka Fischers självförtroende, dels öka Linköpingsspelarens vilja att verkligen spela mittback.

Efter USA-matchen var det välförtjänt beröm som Fischer fick. Hon fick även fler positiva omnämnande efter gårdagen. Fast där måste jag säga att jag är betydligt mer tveksam. Jag saknade tryggheten i hennes agerande. Titta bara på de två första sekvenserna i det här klippet.