Korsbandet på Sembrant också…

Publicerad den 2 oktober, 2012 av Johan Rydén

Linda Sembrant

Korsbandseländet verkar inte ha någon ände det här året. Alldeles nyss gick Tyresö FF ut med nyheten om att även Linda Sembrant har skadat korsbandet.

Grymt tråkigt för Sembrant själv förstås, men även för Pia Sundhage, som får färre alternativ i bygget av sin backlinje. Jag hoppas att Sundhage nu väljer att satsa på Amanda Ilestedt, men mer om kommande landslagstrupper senare.

Tillbaka till Sembrant, och hennes tråkiga skada. Hon blir den fjärde landslagsspelaren som drabbas av en korsbandsskada i år – den 14:e i damallsvenskan. Och det är nästan genomgående stora profiler som drabbats.
Jag har tidigare konstaterat att det skulle gå att sätta ihop ett lag som skulle konkurrera om en medalj i de stora mästerskapen av de skadade. Med Sembrant upp på den tråkiga listan förstärks den uppfattningen. Framför allt backlinjen skulle hålla högsta världsklass.

Här är återigen den tråkiga listan över alla – för jag har väl inte missat någon? – korsbandsskadade spelare i damallsvenskan:

Göteborg FC: Sara Lindén.
Jitex: Petronella Ekroth och Annica Sjölund.
Kristianstads DFF: Gudny Björk Odinsdottir och Hedvig Lindahl.
Linköpings FC: Charlotte Rohlin och Linda Sällström.
LdB FC Malmö: Frida Nordin, Therese Sjögran och Lisa Ek.
Piteå IF: Lydia Williams.
Tyresö FF: Linda Sembrant.
Vittsjö GIK: Ifeoma Dieke.
KIF Örebro: Jennie Wecksell.

Det är alltså bara AIK, Djurgården och Umeå som klarat sig undan korsbandsskador i år.

Tillagt i efterhand: På listan saknades Piteås Lena Blomkvist, och senare under året drog även Umeås Linda Molin av ett av sina korsband. Sembrant var alltså 15:e spelare att drabbas av skadan. Och totalt drabbades 16 under året. Eller 18. Där går siffrorna isär.

Korsbandseländet fortsätter – senast att drabbas är Sara Lindén

Publicerad den 4 september, 2012 av Johan Rydén

Svara

Det verkar nästan som att korsbandsskadorna smittar i årets damallsvenska. Senast att drabbas är Göteborg FC:s Sara Lindén.

Hon skadades i slutet av matchen mot Piteå. Och enligt klubbens hemsida är det främre korsbandet som är av. Här är hennes egna ord om skadan.

Förstås ett tufft slag för henne, men även för klubben. Dels var Lindén i kanonform, och låg bakom cupsegern mot Malmö förra veckan.
Men framför allt så är Göteborgs trupp tunn – man har nu bara 16 spelare. Och med tanke på att de nyligen släppte Mimmi Löfwenius till Jitex, och inte längre får ta in några fler spelare, så behövs det inte mycket för att det skall bli riktig kris.

Göteborg FC: Sara Lindén.
Jitex: Petronella Ekroth och Annica Sjölund.
Kristianstads DFF: Gudny Björk Odinsdottir.
Linköpings FC: Charlotte Rohlin och Linda Sällström.
LdB FC Malmö: Frida Nordin och Therese Sjögran.
Piteå IF: Lydia Williams.
Vittsjö GIK: Ifeoma Dieke.
KIF Örebro: Jennie Wecksell.

Jag kan ha glömt någon. Men jag får alltså ihop elva spelare, som tillsammans hade bildat ett ganska hyfsat lag.

Jag har tidigare ställt frågan om elitlagen kör knäkontroll – det specialutformade träningsprogrammet för att bygga styrka kring knäna. Med tanke på alla skador får man i alla fall en känsla av att träningen inte sköts på rätt sätt. Eller?

Önskvärda förändringar i landslaget inför EM

Publicerad den 17 augusti, 2012 av Johan Rydén

Startelvan mot Tyskland i Algarve cup

Den 10 juli nästa år inleds EM i Sverige. Eftersom det känns som att Thomas Dennerby varken kan, eller vill vara kvar som förbundskapten innebär det att den nya kaptenen har mindre än elva månader på sig att bygga nytt.

Jag vet att många tycker att det skall rensas rejält i landslaget nu efter OS. Jag tillhör inte den gruppen.
Att bygga ett nytt lag är nämligen inget man gör i en handvändning. Det tar väldigt lång tid, och det krävs mycket testande att få alla bitar att falla på plats.

Sverige lyckades med konststycket i VM i fjol. Och Kanada lyckades i OS i år.
Men i båda fallen hade det testats på ganska många sätt innan bitarna föll på plats. För Sverige gjorde de flesta det precis innan VM med Annica Svensson och Lisa Dahlkvist. Men den sista biten, Josefine Öqvist, hittades inte förrän i tredje VM-matchen.

För Kanada var det delvis slumpen som fick pusslet att gå ut. Flera skador i backlinjen tvingade fram förändringar. Och det var först i tredje gruppmatchen, den mot Sverige, som coach John Herdman hade sitt färdiga medaljlag. I det ingick genidraget att plocka in Jonelle Filigno, som fick göra det defensiva jobbet åt Christine Sinclair och Melissa Tancredi.

Men att börja experimentera vilt med den svenska elvan nu känns inte som någon bra idé. Utan stommen måste komma från VM- och OS-lagen. För så långt efter topplagen är vi ändå inte. Inte om alla är skadefria.

En huvudfråga är vem som skall leda laget. Pia Sundhage är förstås drömnamnet. Fast är det sannolikt?
Bakom Sundhage är kandidaterna inte jättemånga. Magnus Wikman är ett namn som förekommit. Jag tycker att det låter intressant.
Ett annat spännande namn är Tony Gustavsson, som ju bara skrivit korttidskontrakt med Tyresö. Mer om det kommer förresten i ett senare inlägg. Ett fjärde namn som hade känts klockrent är Torbjörn Nilsson.
Ja, jag vet att det hade varit önskvärt med en kvinna. Men tyvärr står inte de kvinnliga kandidaterna på kö.

Vem som än tar över så behövs det förstås en del förändringar. Som jag ser det är de här de viktigaste:

1) Nygammalt spelsystem
Jag tror att det är dags att återgå till 4-4-2, för att få bättre spets på vårt kontringsspel. Nästa år har vi förhoppningsvis tre fullgoda forwardsalternativ i Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist, och då bör vi köra med två utpräglade forwards.
I övriga lagdelar ökar konkurrensen när den nu skadade trion Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran kommer tillbaka.
Och så hoppas jag att Antonia Göransson äntligen får chansen att spelas in rejält på vänsterkanten. Jag förstår att hon fick begränsad speltid i OS, för hon hade tappat formen. Hennes topp inträffade i februari/mars i år, då hon höll högsta världsklass. Men på sikt tror jag exempelvis mycket mer på Göransson än på hyllade Kosovare Asllani.

2) Målvaktsbyte
Det här är en viktig punkt. Hedvig Lindahl har haft sina chanser, och bör ställas åt sidan. Tyvärr är återväxten på målvaktssidan ganska dålig, men en av Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström bör erbjudas jobbet.
Jag förordar Hammarström. Inte minst då Lundgren verkar vackla lite i sin satsning. Enligt den här artikeln i Corren tvekar hon på en fortsättning i landslaget.

Bakom Lundgren, Hammarström och Lindahl ser det tråkigt nog rätt tunt ut. Jag har sett att journalister vill matcha fram Jessica Höglander. Jag har bara sett henne en gång, och det gav inga som helst landslagsvibbar. I alla fall inte de närmaste åren.
Då sätter jag större tro till Sussie Nilsson i AIK. Kan hon snart vara redo att ta nästa steg, tro?

3) Infasning av framtidsspelare
Det är läge att fasa ut ett antal bänkspelare ur truppen, och satsa på nya, yngre. Jag ser gärna att Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och kanske även Lina Hurtig och Elin Rubensson erbjuds plats i EM-truppen. De är framtidens stjärnor, och bör få chansen att se och lära för att vara redo att bära landslaget till och i VM 2015.

OS-spelare som jag är tveksam till i framtidens landslag är i första hand Susanne Moberg, Jessica Landström, Madelaine Edlund och Lina Nilsson. Men jag har även svårt att få in Caroline Seger i 2013 års svenska landslag.
Våra två bästa matcher under VM 2011 var segrarna mot USA och Frankrike. De båda hade gemensamt att vi spelade dem utan Seger i laget.
Och utan att jag känner Seger speciellt nära så känns hon inte som någon som sprider positiv energi från bänken. Hon bör alltså ingå i startelvan, eller inte vara med alls.
Men jag vet att Seger är en av de starkaste ledarna i dagens lag. Det kommer således att krävas rejält med mod från den nya förbundskaptenen för att välja bort henne.

* Slutligen ett tips till de unga talanger, som drömmer om att bli landslagsspelare: satsa på att bli ytterback.
Det här tipset gäller både killar och tjejer. För vi har väldigt tunt beställt på positionen. Sannolikt mest för att de bästa spelarna i alla ungdomslag placeras i centrallinjen. Ytterbackar blir oftast de som inte duger till något annat.
Följden är att medan det ser ut att kunna bli mördande konkurrens på mittbackspositionen till hemma-EM så är kölistan till ytterbacksplatserna jobbigt kort. Den blir ännu kortare om Sara Thunebro gör allvar av sitt hot att sluta i landslaget.

Sverige i OS 2012, del 1

Publicerad den 13 augusti, 2012 av Johan Rydén

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Förlust i målvaktsmatchen – då tog det roliga slut

Publicerad den 3 augusti, 2012 av Johan Rydén

Svara

Ibland är det tråkigt att få rätt. Just nu är verkligen ett sådant tillfälle. För det blev nästan exakt som jag förutspått.

* Frankrike vann med 2–1, och man gjorde det för att man totalt sett var ett bättre fotbollslag än Sverige i dag.

* Frankrike gjorde båda sina mål på fasta situationer.

* Sverige orkade inte. Jag har sett att det skrivits mycket om passningskvalitet på twitter. Även Chris Härenstam och Glenn Strömberg pratade en hel del om på det i tv-sändningen.
Men passningskvalitet och ork är bästa kompisar. Orkar man inte springa, orkar man inte hålla precision och kvalitet på passningarna. Och tyvärr orkade inte Sverige springa tillräckligt mycket de sista 35 minuterna. Inte ens nära.

Som jag redan var inne på i halvtid känns det dock så onödigt. Vi fick ju en perfekt start med ledning efter ett turligt mål.

Och där kom det in en faktor som jag bortsett från inför matchen – historiken. Sverige hade ju tre raka segrar mot Frankrike. Och när vi tog ledningen fanns chansen att fransyskorna började tänka ”inte nu igen”.

Men så var det den där målvaktsmatchen. Medan Frankrikes Sarah Bouhaddi var riktigt stabil, och dessutom gjorde ett par matchavgörande räddningar så bjöd Hedvig Lindahl på kvitteringen. Lindahl gav bort segern.

Jag har tidigare skrivit att Lindahl i princip aldrig vinner några matcher åt Sverige. Tyvärr är hon ingen världsmålvakt. Hon är alldeles för ojämn.

Men tyvärr har alldeles för få spelare visat toppform under OS. Våra nyckelspelare har inte varit usla, men de har inte heller glänst.

Under VM i fjol fanns det ett närmast magiskt sken kring Lotta Schelin. Hon verkade ostoppbar. I OS har hon trampat vatten, och hon är godkänd i turneringens som helhet – men inte mer.

Sverige började köra spelsystemet 4-2-3-1 för att få ut maximalt av Caroline Seger. Men Seger har inte varit tillräckligt bra för rollen. Hon har inte orkat prestera på världsnivå i mer än 10–15 minuter per match.
Är man efterklok borde nog Sverige ha spelat 4-4-2 med Schelin och Sofia Jakobsson på topp. Men Seger har grymt hög potential, och jag förstår att Thomas Dennerby försökte få ut mesta möjliga ur sin trupp.

Men det är bara att inse att Sverige inte har tillräckligt många spelare av världsklass. Och med kvartetten Charlotte Rohlin, Sara Larsson, Therese Sjögran och Josefine Öqvist borta från OS av olika skäl tillhör vi inte världens allra bästa nationer.

Och även om vi hade hoppats på mer så är ju kvartsfinal i OS trots allt godkänt.

Jaja. Nu behöver jag tänka på annat. Dags att kika på USA–Nya Zeeland…

Korsbandet av på Dieke

Publicerad den 30 juli, 2012 av Johan Rydén

Svara

Ifeoma Dieke har spelat färdigt i år. Enligt tidningen Mirror (se klockslaget 18.16) är Vittsjöbackens korsband är av. Så tråkigt.

För Vittsjö är det ett hårt slag, för tillsammans med amerikanskan Kendall Fletcher har Dieke varit fantastisk i mittförsvaret. I och för sig har nordskånskorna redan värvat en ny back i Mandy van den Berg. Men holländskan är väl knappast tänkt som mittback?

Nu är ju tyvärr korsbandsskador inte ovanliga bland fotbollstjejer. Men har det inte varit ovanligt många i damallsvenskan i år?

Spontant kommer jag på Frida Nordin, Gudny Björk Odinsdottir, Linda Sällström, Petronella Ekroth, Charlotte Rohlin, Lydia Williams, Therese Sjögran och nu Dieke. Jag kan ha missat någon. Dessutom är fortfarande Tilda Heimersson och Jessy Sharro borta från korsbandsskador de drog på sig i fjol. Tråkigt.

Tänk om 93 är lika bra som 77

Publicerad den 14 juli, 2012 av Johan Rydén

Innan fokus till 100 procent läggs på OS skall det avgöras en EM-final för F19 i kväll. Matchen Sverige–Spanien direktsänds 20.00 på Eurosport 2, och går ju förstås inte att missa.

Som förmatch spelar Kanada och Nya Zeeland en av många träningslandskamper inför OS. Den matchen sänds i samma kanal, fast med starttiden 16.00.
Den är förstås också intressant då Kanada spelar i Sveriges grupp. Och att vi kan mötas i en direkt avgörande match om en slutspelsplats i sista gruppspelsomgången den 31 juli.

Tillbaka till F19-EM. I kväll har Sveriges landslag med spelare födda 1993 eller senare chansen att bli första svenska fotbollslandslag någonsin att vinna en EM-final.

Ja, jag vet att damerna vann EM 1984. Och ja, jag vet att F19-landslaget tog EM-guld på hemmaplan 1999.
Men. Inget av de mästerskapen avgjordes i en enda EM-final. 1984 var det hemma- och bortamöten som gällde. Och F19-EM 1999 var ett gruppspel, där Sverige vann guldet eftersom Italien tappade poäng mot Tyskland i sista omgången.

Den enda rena EM-final ett svenskt flicklandslag har spelat var när F19-landslaget mötte England 2009. Då föll vi med 2–0. Bättre lycka i kväll?

Svensk damfotbolls finalfacit är för övrigt ganska dåligt. På A-nivå har vi förlorat tre EM-finaler; en gång mot Norge (1–2, 1987), och två mot Tyskland (2–3, 1995 och 0–1, 2001). Dessutom har vi som bekant förlorat en VM-final, 1–2 mot Tyskland 2003.

Hur viktigt är då ett EM-guld på F19-nivå?

Ja, egentligen är det ju inte jätteviktigt. Att vi är i final visar att vi har bra återväxt, vilket är positivt. Men från 1999 års EM-vinnande F19-lag fick vi egentligen inte fram en enda A-landslagsspelare.
Och det är ju för att fostra och förbereda spelare för A-landslaget som vi har våra flicklandslag.
Egentligen är det bättre att åka ur i EM-kvalets första omgång, och få fram en A-landslagsspelare, än att ta F19-guld utan starka profiler.

Alltså var 1999 års guld inte till stor nytta för svensk fotboll.

Vilka var de bärande spelarna i guldårgången med spelare födda 1980?
Jo, de hette bland annat Lina Call, Ida-Linn Mats, Helena Hasselberg och Marlene Sjöberg.
Den årgångens dåvarande storstjärna, Sunnanås Malin Gustafsson, var inte med i EM-laget. Hon var redan ordinarie i A-landslaget, och spelade istället stora VM i USA den sommaren. Och den 80:a som blivit bäst i efterhand, Charlotte Rohlin, platsade inte i F19-truppen.

Oavsett hur det går mot Spanien i kväll tror jag att vi på sikt kommer att få mycket nytta av årets finallag. För det känns som att det är en riktigt guldtrupp som är på plats i Turkiet.
Min gissning är att minst fem spelare kommer att bli stabila A-landslagsspelare inom några år. De jag i första hand tänker på är Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Julia Wahlberg och Elin Rubensson.

Minst de två förstnämnda hoppas jag för övrigt finns med redan i nästa års A-trupp till hemma-EM.

Vilka årgångar har då varit våra bästa genom tiderna?

Jag gjorde faktiskt en genomgång av tidigare F19-EM häromdagen. Det första mästerskapet spelades så sent som 1998, vilket gör att det är 15:e finalen i kväll.

Semifinallaget 2003 var starkt. I det fanns aktuella OS-spelare som Nilla Fischer, Johanna Almgren och Caroline Seger. Finallaget 2009 hade Antonia Göransson och Sofia Jakobsson som lysande stjärnor.

Men Sveriges allra mest gyllene årgång fick aldrig chansen att ta EM-guld – vilket den borde ha gjort, om den fått chansen.

Vilken årgång tänker jag på då?
Jo, den med spelare födda 1977. I den makalösa kullen fanns ju elva blivande mästerskapsspelare i Caroline Jönsson, Ulla-Karin Rönnlund, Hanna Marklund, Sara Call, Frida Östberg, Anna Sjöström, Tina Nordlund, Linda Fagerström, Minna Heponiemi, Therese Sjögran och Victoria Svensson. Dessutom var Karolina Westberg och Salina Olsson 78:or och kvartetten Hanna Ljungberg, Sara Larsson, Sara Thunebro och Therese Lundin 79:or.

Får vi en lika fantastisk utdelning på 93:orna som på 77:orna – då är svensk damfotbolls framtid väldigt ljus.

Heath, Perez och Krahn – där har ni dagens rykten

Publicerad den 28 juni, 2012 av Johan Rydén

Svara

Enligt sajten Women’s Soccer News, eller snarare enligt deras twitterkonto, så skall LdB FC Malmö arbeta på dels USA:s mittfältare Tobin Heath. Dels på Mexikos offensiva mittfältare Veronica Perez.
Dessutom ryktas tyska Annike Krahn bli Jane Törnqvist:s ersättare i Göteborg FC.

Tobin Heath

Heath är en yngre, och som jag ser det även bättre variant av Therese Sjögran. Heath debuterade för övrigt för NY Fury i WPSL Elite League så sent som i lördags. Då föll hennes nya klubb mot Boston Breakers, där Heather O’Reilly för övrigt debuterade, med 2–0. Båda målen gjordes av ligans skytteligaledare, Australiens landslagsforward Kyah Simon.

Perez spelar för tillfället för stjärnspäckade Seattle Sounders i USL W-league, där hon är bästa målskytt med sex mål på åtta matcher.
Både Heath och Perez skulle enligt uppgifterna vara aktuella för spel i Sverige från och med augusti.

FCR 2001 Duisburg berättar i dag på sin hemsida att lagkaptenen Annike Krahn lämnar klubben efter åtta år. Redan i vintras ryktades det om att Krahn skulle vara på väg till Göteborg. Jag skrev om det i det här inlägget.
Nu har ryktet fått ny fart. Inte konstigt med tanke på Jane Törnqvist bara har en match kvar på sin karriär.

Nilsson och Seger – två av många frågetecken i OS-elvan

Publicerad den 25 juni, 2012 av Johan Rydén

Svara

Det har gått några dagar sedan trenationsturneringen mot USA och Japan, och förbundskapten Thomas Dennerby måste vara klar med sin OS-trupp.

Jag har vänt och vridit på frågan flera gånger i den här bloggen. Det intressanta med fotboll är att det som var är faktum ena dagen är helt fel nästa.
När det gäller Sveriges OS-lag är min känsla att de båda landskamperna mot USA och Japan har ändrat vissa faktum hos Dennerby. Framför allt när det gäller startelvan.

Jag tror alltså inte längre att det blir exakt den OS-trupp som jag slog fast att det skulle bli den 6 juni. En ändring görs definitivt bland de 18. Det är att Lina Nilsson kommer in, troligen på Malin Levenstad:s bekostnad.
Det känns även som att det finns en liten chans att Jessica Landström skulle kunna komma in i stället för Madelaine Edlund.
Däremot är mitt tips att Sara Larsson trots allt ställs utanför. Thomas Dennerby sa ju angående Larsson efter Japankampen till TV4sport att man inte kan ta ut lag med hjärtat. Antar att det var Larsson som stod hans hjärta närmast.

Däremot känns det alltså som att det blir några ändringar i den tänkta startelvan. Inför trenationsturneringen var jag rätt säker på att OS-elvan såg ut på det här viset: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Stina Segerström, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Antonia Göransson – Lotta Schelin.
Nu ser den ut så här: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Göransson/Kosovare Asllani – Schelin.

Jag såg båda matcherna, och har funderat mycket kring dem. Jag krafsade på ytan kring backfrågan redan i det här inlägget. Nu tänkte jag gräva rejält mycket djupare. Så håll i dig, för det här blir ett ovanligt långt inlägg…

Här är mina tankar om landslagets OS-elva, lagdel för lagdel:

Målvakt:
Jag kan se Hedvig Lindahls fantastiska fysik, och fördelarna med att hon jobbar långt ut, som en extra back. Men jag har lite svårt för hennes lite flaxiga teknik – eftersom den lätt kan göra ytterförsvaret osäkert. Och tyvärr har motståndarna också sett att hon jobbar långt ut – och att det går att lobba mot henne.

Thomas Dennerby har dock valt Lindahl, och trots det han sa efter Japanmatchen om en öppen kamp, så lär det bli Kristianstadsmålvakten i OS.
Och Lindahl var bra i hennes halvlek mot Japan. Som man kan se på det här klippet tog hon ett par riktigt svåra bollar, i form av Aya Miyama:s inläggsfrispark och Megumi Takase:s klack.

Hedvig Lindahl är steget före Sofia Lundgren.

Sofia Lundgren stack ut hakan inför säsongen. Hon satte därmed press på Dennerby, och på sig själv.
Hade hon följt upp sitt utspel med storspel i alla sina landskamper det här året hade hon legat bra till för platsen som förstamålvakt. Tyvärr för henne så tog hon inte chansen när hon fick den, mot Tyskland i Algarve. Utan då släppte hon in några bollar som gick att ta. Därmed får Lundgren acceptera att det blir Lindahl mellan stolparna i OS.

Backlinjen:
Jag köper att Berglund och Sembrant spelar från start i mittförsvaret. Visst, jag har ifrågasatt Sembrants snabbhet. Och jag tycker att våra mittbackar i för liten utsträckning vill ha bollen. Jag satt och jämförde rörelsemönster hos Japans och Sveriges mittbackar. Och japanskorna var väldigt mycket snabbare med att leta upp en position där de blev ett lätt spelalternativ. Något som hjälpte Japan att behålla bollen inom laget.Men jag hittar inget bättre alternativ i mittförsvaret. Så Berglund och Sembrant får det bli.

Thunebro visade i trenationsturneringen att hon är minst lika bra som tidigare. Hon är självskriven till vänster.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro – en tre fjärdedels OS-backlinje?

På högerbacken håller jag däremot inte med Dennerby. Han ser ut att välja Nilsson. Jag väljer Svensson före Nilsson nio gånger av tio.
Svensson är ingen stor tillgång offensivt, men hon är aggressiv och trygg i defensiven. Hon är således att föredra i alla matcher där vi kan tänkas behöva försvara oss.

I min värld är däremot inte Lina Nilsson någon OS-back. Jag vill att backar i första hand skall vara bra på att försvara, och ha ett bra passningsspel. I andra hand skall de kunna attackera själva.

Lina Nilsson och Megumi Takase

Nilsson är modig, och väldigt svårstoppad när hon attackerar. Men det jag har sett av henne så har hon ett alldeles för dåligt försvarsspel.
Se bara Japans segermål. Där hamnar Nilsson plötsligt ett par meter bakom övriga backar. Hon skall inte ha hand om djupet, och hamnar hon ändå längst bak måste hon löpa med sin forward. Det går inte att stanna upp och hoppas på att den assisterande domaren skall vinka av för offside.

Nilsson är även den typen av back som alltid försöker att bryta. Det låter bra, men oftast är det bättre att följa med, och störa motståndarna till misstag.
Japans nästa bästa läge under spelet uppstod när Nilsson kastade sig och missade en brytning (i 62:a minuten). Det öppnade för Nahomi Kawasumi, som fick gott om tid att servera Kozue Ando ett kanonläge från fem–sex meter. Som tur var för Nilsson fick Ando så dålig träff att det inte blev mål. Även om det borde ha blivit det.

Defensivt mittfält:
Här känns Fischer och Dahlkvist självskrivna. Men det innebär inte att jag känner mig trygg med duon för tillfället.

Det centrala svenska mittfältet med Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Jag var rädd innan trenationsturneringen för att Fischer inte skulle fixa tempot. Det gjorde hon dock bättre än väntat. Däremot hackade i viss mån Fischers, men framför allt Dahlkvists passningsspel. Tyresöstjärnan kändes inte alls bolltrygg, och det måste man vara i den där positionen.
Här ligger vi långt bakom de tre stora nationerna USA, Tyskland och Japan. De har vardera två–tre extremt bollsäkra spelare på mitten. Spelare som man alltid kan passa, och som löser situationerna galant. Tyvärr saknar vi en motsvarighet till Mizuho Sakaguchi, Homare Sawa, Aya Miyama, Lauren Cheney, Simone Laudehr och Viola Odebrecht.

De alternativ som finns i OS-truppen på den här positionen är Hammarström, Seger och i viss mån Sembrant. Jag hade tyckt det vore intressant att prova Hammarström, men som sagt: Fischer och Dahlkvist lär få förtroendet.

Offensivt mittfält:
Här är vi starka, med sex intressanta kandidater. När Dennerby bygger lag är det viktiga är att hitta balansen mellan offensiv och defensiv. På den här positionen handlar det om att välja mellan snabba djupledslöpare och bolltrygga spelare som kan lugna ner spelet. Här är mina tankar om spelarna, en och en:

* Sofia Jakobsson. Bör beredas plats i en svensk startelva. Men hade en ganska dålig trenationsturnering. Mest för att lagkamraterna inte utnyttjade henne på bästa sätt. Alla bollar i djupled gick mot Lotta Schelin. Jakobsson fick mest försvara, hamnade för långt tillbaka i planen, och fick alldeles för många bollar i stillastående tillstånd. Jakobsson är bäst i hög fart. Och mitt förstaval till höger.
Men mot vissa motstånd blir laget väl offensivt balanserat med Jakobsson, Seger och Göransson. Då riskerar Jakobsson att få kliva åt sidan.

Caroline Seger

* Caroline Seger. En spelare jag inte blir klok på. Att hon har potential att vara en världsstjärna går lätt att se. Men det hindrar inte att jag periodvis undrar om hon inte ändå är överskattad.
För de gånger jag sett henne har hon varit briljant i fem–tio minuter per halvlek. Oftast de första fem–tio minuterna. Sedan har hon blivit allt mer stillastående, och försvunnit ur matchbilden. Det har väckt frågan hos mig hur det är med hennes träningsstatus.
Seger är trots allt mitt förstaval i den så kallade tio-rollen. Men om Johanna Almgren hittar tillbaka till sin mars-form föredrar jag Almgren.

* Antonia Göransson. Är snabb med bollen, och har utvecklat sin defensiv enormt i år. Hon är mitt förstaval till vänster. Men är också tänkbar på högerkanten. Men som jag ser det bör hon finnas med i startelvan.

* Marie Hammarström. Är den som ligger närmast Therese Sjögran i spelstilen. Alltså en spelare som håller i bollen, och får upp laget. Gjorde ett mycket starkt inhopp mot Japan. USA:s förbundskapten Pia Sundhage prisade Tobin Heath för hennes förmåga att hålla i bollen, och därmed göra spelarna runtom bättre. Med Sjögran på skadelistan är Hammarström det närmaste Heath vi kommer i den svenska OS-truppen. Hammarström ingår i min startelva mot topplagen i OS, typ Japan.

Johanna Almgren bröstar upp sig

* Johanna Almgren. Teknisk, en närmast genial passningsläggare. Har sina brister i det defensiva arbetet kring eget straffområde. Är användbar i alla tre offensiva mittfältspositionerna, men verkar i första hand vara ett alternativ centralt. Som boråsare har jag alltid haft ett gott öga till Borås bidrag till truppen. Men jag tror inte jag är partisk när jag slår fast att hon överglänste Seger i Algarve. Och att hon även gjorde det mot Japan. Men Dennerby vågar väl inte sätta Seger vid sidan?

Kosovare Asllani

* Kosovare Asllani. Formstark. Och är stundtals genial, offensivt sett. Mot sig har hon defensiven, att hon alltid vill spela framåt, samt att hon är ganska lik Göransson och Jakobsson. I det nuvarande läget tycker jag att de andra två går före. Vad tycker Dennerby?

Forward:
Säg Lotta Schelin – och det räcker. Sveriges enda världsstjärna är så given att det inte ens behövs någon kommentar. Så jag sätter punkt här.

Dennerby bör spela OS-elvan mot både USA och Japan

Publicerad den 15 juni, 2012 av Johan Rydén

Svara

I går samlades det svenska landslaget inför den stundande trenationsturneringen.

Det är dock mer än bara två vänskapsmatcher mot de senaste VM-finalisterna som skall spelas. Det är ju i praktiken nu som OS börjar.

Thomas Dennerby har tagit ut de 22 spelare som han också tänker ta med till Storbritannien. 18 i truppen, och fyra som reserver på plats.
I och för sig läser jag på förbundets hemsida att Dennerby fortfarande håller en dörr öppen för Sara Larsson. Han säger:

”Hennes rehab har tagit lite längre tid än vi hoppats. Jag kommer att ha tät kontakt med Sara följande dagar. Det börjar närma sig deadline för henne att bli klar till OS.”

Men att Larsson skall hinna komma i OS-form känns inte trovärdigt. Tråkigt för henne, och för landslaget. Men vi måste satsa på nya spelare.

Dennerby brukar arbeta med kontinuitet när det gäller startelvan. Han tar alltså ut elva spelare, och sedan låter han dem spela i match efter match. Bara skador eller rejäla formsvackor kan ändra i elvan.
Från fjolårets succélag i VM är fem spelare borta. Det handlar om Larsson, Charlotte Rohlin, Linda Forsberg, Therese Sjögran och Josefine Öqvist.

På ett år skall alltså hälften av startelvans utespelare bytas ut.

Hittills har förbundskaptenen testat friskt. Men nu får det vara slut med prov. Med bara tre landskamper kvar till OS är det nu hög tid att välja vilka spelare som skall få förtroendet, och satsa på dem.

Framför allt gäller det här i mittförsvaret, där de utvalda bör ges 90 minuter i alla tre matcherna för att spela ihop sig.
Enligt svenskfotboll.se kommer Malin Levenstad och Emma Berglund bilda mittlås mot USA. Således bör de få förtroendet i OS också.

Dennerby konstaterar på förbundets hemsida att det blir hårt fokus på defensiven fram till OS.

”Med en bra defensiv blir också offensiven bra.”

Väljer man motståndare som USA och Japan så är det ofrånkomligt att man får träna försvarsspel. Och även om Berglund och Levenstad spelat i U-landslag ihop så skall det bli intressant att se hur de klarar sig mot två av världens tre bästa landslag.

Hur kommer då Dennerby att formera resten av startelvan?

Jag tror att han väljer att satsa på 4-2-3-1, även om han testade 4-4-2 i andra halvlek mot Skottland senast.
Även om jag själv kunde tänkt mig ett annat val är det självklart att Hedvig Lindahl kommer att vakta målet.
Ytterbackarna är också självklara. Där spelar Annica Svensson och Sara Thunebro.

De båda defensiva mittfältarna blir Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist. Här hissar jag dock två varningsflaggor.
Först tycker jag inte att det har lyst om Dahlkvist i Tyresö under våren. Visst måste några spela biroller i ett så stjärnspäckat lag. Men jag hade ändå hoppats mer av Dala. Förhoppningsvis toppar hon dock formen till OS, precis som hon gjorde till VM i fjol.
Fischer har sett riktigt trög ut i damallsvenskan, det jag sett henne. Och det går riktigt fort när USA och Japan trillar boll. Jag hoppas att Linköpingsspelaren hänger med. Jag kan inte säga att jag känner mig inte säker på det.

Som spjutspets är förstås Lotta Schelin självskriven. Hon är vår enda riktiga världsstjärna, och måste vara i absolut toppform i månadsskiftet juli/augusti om vi skall ha minsta medaljchans.

Det är bland de tre offensiva mittfältarna som det kan bli kamp om platserna. Men visst, systemet är byggt för att göra plats för Caroline Seger. Så hon kommer ju att spela centralt.
Sedan hoppas jag att Dennerby väljer att sätta Sofia Jakobsson och Antonia Göransson på varsin kant. De båda 90-talisterna var lite för tunna i VM i fjol. Men båda har under året vuxit ut till internationella toppspelare.
För mig är Jakobsson helt given till höger. Då vill man balansera laget så att vänstersidan blir lite mer defensiv. Och visst är även Göransson ett offensivt alternativ. Men hon har fått lära sig göra ett stort defensivt jobb i Potsdam. Och jag tror att hon är redo.

Tänker jag rätt? Och tänker jag som Dennerby? I morgon får vi ett första svar. Jag väntar spänt.

* I morgon i Halmstad är det ju USA som står för motståndet. Jag spekulerade ju här i huruvida USA:s spelare kommer att söka sig mot Europa efter OS.
De svenska lag som funderar på att värva amerikanskor kan med fördel använda sig av den här färska tv-intervjun med Hope Solo som lockbete. För bättre reklam för damallsvenskan går det väl knappt att få?

Jakobsson visade vägen mot ryskt ligaguld

Publicerad den 1 juni, 2012 av Johan Rydén

Svara

Sofia Jakobsson gjorde Rossiyankas kvitteringsmål vid 3–1-segern borta mot Izmailovo. Därmed sköt svenskan sitt lag ytterst nära ligaguldet. Ja, i praktiken är seriesegern redan klar.

Matchen stod 1–1 i halvtid. Men efter straffmål av Natalia Shlyapina och spelmål av sydafrikanskan Nompumelelo Nyandeni tog Rossiyanka hem trepoängaren.
Samtidigt föll ligatvåan Energiya Voronezh med 2–1 borta mot Zvezda 2005 Perm. I slutet av april var Voronezh bara två poäng bakom Rossiyanka. Sedan dess har Voronezh nu förlorat fyra raka matcher.

Med fyra omgångar kvar att spela leder Rossiyanka och Jakobsson nu tabellen med tolv poäng och 18 plusmål. Det är förstås omöjligt att tappa. Så grattis till guldet.

* Helgens hetaste match i världen – seriefinalen i Frankrike – har jag redan omnämnt i ett separat inlägg.

* Men det spelas även intressanta matcher på andra håll i världen. I Sverige till exempel.

Jessica Landström debuterar i morgon för Djurgården, borta mot Tyresö. Det blir intressant att se hur Landström står sig. Och det blir kanske ännu mer intressant att se hur Tyresö mår. Det har varit en hel del strul kring klubben den senaste tiden. Man undrar verkligen om allt är ok.
Morgondagens andra match, den mellan KIF Örebro och Vittsjö är också intressant. Har Örebro vaknat? Eller fortsätter Vittsjö sitt segertåg?

Även alla tre söndagsmatcherna är spännande. Toppmötet mellan LdB FC Malmö och Göteborg är det man mest ser fram emot. Hur reagerar LdB på att Therese Sjögran är borta?
Men både Linköping–Piteå och Kristianstad–Umeå innehåller också en hel del spännande frågeställningar. Båda matcherna är av den typen att ett lag kan haka på i toppen, medan det andra kämpar för att få andrum i botten.

Omgången avslutas på måndag med Jitex–AIK. Där skall väl äntligen Jitex få vinna på sin tillfälliga hemmaarena? Eller skall AIK ta en skalp till?

* Så utomlands igen. Morgondagen innehåller en italiensk cupfinal mellan Brescia och sensationslaget Napoli.

* I Danmark kan ligan avgöras. Vinner Bröndby borta mot BSF i morgon är saken klar. Bröndby har nämligen fyra poängs marginal till tvåan Fortuna Hjörring med sig in i näst sista omgången av 3F-ligans slutspel. Faktum är ju att Bröndby säkrar guldet även vid förlust, om Fortuna samtidigt förlorar mot Skovbakken.

* I norska Toppserien ställs de fem högst placerade lagen mot lag på placeringarna sex till tolv i morgondagens omgång. Röa–Klepp känns som mest intressant. Där är det ett absolut måste för Röa att vinna, annars är nog säsongen redan körd.

* Utanför Europa spelas helgens hetaste match på söndag i Nadeshiko League. Då tar serieledande Inac Kobe Leonessa emot ligatrean Urawa Reds Ladies.

* Slutligen vill jag passa på att gratulera mitt favoritlag i vitryska Premier League, Molodechno, som mot alla odds har vunnit en match. Efter åtta omgångar hade man ju noll poäng och 1–85 i målskillnad.
Men i bottenmötet borta mot Viktorya-86 Brest hände något. Efter två mål av Dariya Panarad kunde Molodechno vinna med 2–1. Och trots en historiskt usel målskillnad är man nu bara näst sist i ligan. Stort.

Sjögrans korsband är av – legendaren missar OS

Publicerad den 30 maj, 2012 av Johan Rydén

Svara

Korsbandet är av, och Therese Sjögran missar OS.
Det är förstås extremt tråkigt för Sjögran, som får försöka kämpa sig tillbaka till EM nästa år – så att hon får ett värdigt slut på sin framgångsrika karriär.

Men det är definitivt också en nyhet som lär skaka om tillvaron för Thomas Dennerby.
För det här är allvarligt för landslaget.
Jag har i kväll läst kommentarer om att Sjögran inte har varit lika bra som tidigare säsonger. Och att det här kanske inte är någon större smäll för landslaget.
Men det är det.

För Sjögran är tidernas mesta svenska landslagsspelare. Och även om jag inte sett några Malmömatcher i år så noterar jag att hon trots allt har gjort två mål och fem målpass i damallsvenskan i år. Det är inte dåligt – utan det är faktiskt bättre än hennes siffror under hösten i fjol.
Och den erfarenhet hon har med sig ut på planen kan ingen 20-åring ersätta. Inte ens om 20-åringen har snabbare fötter och bättre spänst.

Visst, när jag sett vissa landskamper så har jag ibland retat mig på spelare som Sjögran och Caroline Seger. Jag har i perioder tyckt att båda har varit överskattade, och bromsat upp spelet.
Men ett lag behöver modiga spelare att luta sig mot när det blåser. Och båda är den typen av spelare som har mod att försöka vara kreativa i alla situationer. De vågar hålla i bollen även när laget är satt under extrem press.
Sjögrans skada blir extra allvarlig när även andra erfarna spelare som Sara Larsson och Charlotte Rohlin också ser ut att missa spelen.

Men visst. Nu gäller det att se framåt. Och man måste även försöka hitta positiva saker i allt elände.
Det mest positiva i det här är att dörren öppnas för yngre spelare. När de rutinerade inte är med måste de unga kliva fram och ta ansvar.
I LdB FC Malmö får förhoppningsvis Elin Rubensson nu plats i startelvan. Det lilla jag har sett av henne den här våren har varit väldigt lovande. Med ökat ansvar kanske hon kan ta ännu ett steg. Och då borde hon kunna vara en kandidat för EM nästa år.

I landslaget måste Antonia Göransson nu vara väldigt nära startelvan. För ett år sedan hade valet av Göransson och Sofia Jakobsson på varsin kant gjort att laget blivit lite väl offensivt balanserat. Men jag har sett Göransson mycket i Turbine Potsdam under våren, och har imponerats av att hon har tagit ett stort defensivt ansvar. Jag hade inte varit rädd för att spela de båda 90:orna i startelvan.

Som jag skrev i förra inlägget så kan Sjögrans skada innebära att både Johanna Almgren och Kosovare Asllani kommer med i OS-truppen. Men Dennerby kanske tänker annorlunda. På tisdag får vi en föraning. Då presenteras nämligen truppen till trenationsturneringen i juni – den som kallas Volvo Winners Cup.

Sjögran också skadad – OS i fara

Publicerad den 30 maj, 2012 av Johan Rydén

Svara

Enligt damfotboll.com har Therese Sjögran skadat knät på träning med LdB FC Malmö i går, och man befarar att hela säsongen kan vara i fara.

Det vore förstås i första hand otroligt tråkigt för Sjögran – och för Malmö. Men det är också nyheter av ett slag som förbundskapten Thomas Dennerby absolut inte vill höra. Sjögran är ju en av de 15 spelare som känts självklara i Dennerbys OS-trupp.
Av de 15 har redan Charlotte Rohlin strukits för en korsbandsskada. Och nu är det alltså risk att även Sjögran åker bort från listan. Dessutom ser det ju ut som att Sara Larsson inte kommer att hinna bli spelklar i tid för spelen.

I kväll väntas mer detaljerade uppgifter om hur allvarligt skadad den 35-åriga veteranen är. Skulle hon missa OS innebär det sannolikt att värdet på Kosovare Asllani och Johanna Almgren:s aktier ökar rejält.

Levenstad och Kosse i truppen, Landström kan glömma OS

Publicerad den 15 maj, 2012 av Johan Rydén

Svara

Thomas Dennerby har nyss presenterat truppen till träningslandskampen mot Skottland. Han tar med hela 20 spelare, varav sju backar. Men så många svar ges inte genom att bara granska truppen.

På målvaktssidan är det som väntat Hedvig Lindahl och Sofia Lundgren som har Dennerbys förtroende. Kristin Hammarström har knäproblem och står över. Det är ju ett bra sätt att slippa peta henne.

Bland backarna får Lina Nilsson lite oväntat en ny chans i truppen. Och Malin Levenstad tillkommer mot senast. Eller ja, hon kom ju in som reserv till Kanadamatchen. Men nu är Malmös mittback med från början. Och hon bör ha en väldigt bra chans att komma med till OS, om Dennerby står fast vid linjen att köra två ytter- och fyra innerbackar.
Övriga tre mittbackar i Skottlandstruppen är som väntat Stina Segerström, Emma Berglund och Linda Sembrant. Dessutom är förstås ytterbackarna Annica Svensson och Sara Thunebro med.
Sara Larsson lämnas utanför truppen, och hon är nog körd för OS-spel snart. Hon måste göra en sensationellt snabb och stark comeback för att bli aktuell. Även Johanna Frisk känns återigen mycket långt ifrån en OS-plats.
Jag resonerade kring backfrågan igår. De funderingarna känns fortfarande aktuella. Fast så många spännande svar bjöds vi inte på…

På mittfältet saknas Johanna Almgren, som bara gjort två inhopp i Göteborg efter sin knäoperation. Mittfältare i truppen är egentligen bara de sju självklara OS-spelarna Nilla Fischer, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran, Sofia Jakobsson, Antonia Göransson och Marie Hammarström.
Om man inte räknar Kristianstads duo Kosovare Asllani och Susanne Moberg som mittfältare, då båda är tänkbara i kantroller.

Kosse och Moberg är väl de största överraskningarna i truppen. Deras närvaro innebär att Jessica Landström med allra största sannolikhet kan glömma en OS-plats.
Truppens två utpräglade forwards är som väntat Lotta Schelin och Madelaine Edlund. Jag har ju bland annat här argumenterat för att Vittsjös glödheta måldrottning Sofie Andersson borde få chansen. Så blev det inte, och det kan jag tycka är lite synd.
Jag såg Moberg i Algarve – i och för sig i ett mycket kort byte – och fick känslan av att hon inte håller internationell klass som det är nu. Jag hade gärna sett Andersson där istället.

Jaja. Nu får vi hålla oss till tåls till den 26 maj. Då i Kircaldy får vi svaret på hur Dennerby tänker formera sin OS-backlinje. Det skall bli spännande att se.