EM-bilder av Sverige

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har nått fram till det sista bildspelet från sommarens EM-slutspel, och det rör bilder på vårt eget lag. Framför allt handlar det om bilder från några olika träningar, men det har även smitit med några matchbilder.

Tidigare har jag som bekant lagt upp bildspel på samtliga de lag Sverige mötte under turneringen, samt ett bildspel från finalen. Länkar till dem hittar du här:

* Bilder av genrepet, Sverige–England 4–1.
* Bilder av Danmark–Sverige 1–1.
* Bilder av Sverige–Finland 5–0.
* Bilder av Italien.
* Bilder av Island.
* Bilder av Sverige–Tyskland 0–1.
* Bilder av EM-finalen.

Och här är alla bilder i dagens bildspel, en och en:

Malmös makalösa metamorfos

Malmö vann på Tyresövallen – därmed lever den damallsvenska guldstriden vidare åtminstone en bra bit in på hösten.

Och med Marta skadad och borta ett tag känns utgångsläget utjämnat, trots Tyresös alla namnkunniga sommarvärvningar. Men mer om framtiden vid ett senare tillfälle.

Det här inlägget handlar om dagens seriefinal, och det kunde ha haft många olika rubriker, för det var en match med flera olika ansikten, och med många olika huvudrollsinnehavare.

En tänkbar rubrik kunde ha varit: ”Bachmanns revansch”. För vi minns ju hur Malmös schweiziska stjärna straffade ut sig från fjolårets guldmatch genom två vansinniga hands i bortamötet med Umeå i fjol.

I dag var Ramona Bachmann lysande, och gjorde både Malmös första och sista mål. Det var hennes sjätte och sjunde för året. Minns att hon utöver fadäsen i Umeå var lysande under förra hösten, och hon visade i dag att det kan bli en repris i år.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Rubriken kunde ha handlat om de snygga målen. Line Röddik Hansen:s frispark till 2–1 var vacker. Jennifer Hermoso vred läckert in 1–0-målet vid bortre stolproten och båda Bachmanns fullträffar kom efter fina anfall.

Rubriken kunde också ha handlat om de grova misstagen. I vårens 2–2-möte kategoriserade jag tre av de fyra målen som orsakade av grova misstag. I dag fastnade jag vid två misstag, där det ena kunde ha blivit kostsamt, och det andra blev det.

Det första gjordes av Malin Levenstad vid 1–1, precis när det kändes som att Malmö hade börjat ta över matchen. Mittbackes uppspel gick rakt i händerna på motståndare, det i ett läge när egna laget var på väg uppåt. Veronica Boquete tog chansen och slog direkt en långpassning som friställde Christen Press.

Den enda som tog upp jakten var Amanda Ilestedt. Press var smart, och tog sig in framför Malmöbacken, och låste hennes löpväg. Det blev en kollission – och målchansutvisning.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

Ilestedt är snabb, men jag hade redan tidigare i matchen sett att hon var chanslös i duellerna mot Press. Kollissionen var inte speciellt hård, men situationen är att jämföra med Lotta Schelin:s med Annike Krahn i EM. Ilestedt har uppe armen i Press rygg, och amerikanskan faller. Oavsett hårdhet på knuffen måste domaren döma.

Den efterföljande frisparken skruvade Röddik Hansen in i krysset. 2–1 till Tyresö i minut 71 – och Malmö var en spelare kort. Känslan var att Levenstads indianare skulle kosta Malmö guldchansen.

Men så blev det inte. I stället bjöds skånskorna in i matchen sju minuter senare, då Carola Söberg gjorde matchens stora tavla. Hon kom ut helt fel på en inläggsfrispark från Lina Nilsson. Söberg kom ut så snett att jag bollen troligen gick rakt in i mål.
Katrin Schmidt kan möjligen ha fått en touch på den, men det såg inte ut så på tv-bilderna – som för övrigt finns på den här länken.

Det målet gav både Malmö hopp och energi att vända matchen.

Annars tyckte jag att Tyresö var en klass bättre än gästerna i 45 minuter – ja, nästan i 60. Den första halvleken var klockren från hemmalaget. Hermoso fixade ett tidigt mål. Sedan ställde hemmalaget upp med ett lågt försvarsspel och Malmö blev passivt och stillastående.

Tyresö visade upp en härlig disciplin, och hade hela tiden åtta, nio eller tio utespelare på rätt sida bollen.

Malmös tränare Jonas Eidevall var missnöjd i halvtid, och sa till Tv4sport:

”Vi är håglösa, passiva och saknar beslutsamhet.”

Det blev lite bättre från Malmö sida i början av den andra halvleken. Men även om Tyresö inte hade samma makalösa kontroll som före paus var fortfarande känslan efter 60 minuter att det här var Tyresös match.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

I den 62:a minuten bytte Eidevall in Schmidt istället för Katrine Veje. Och plötsligt hände något. Jag har flera gånger tidigare konstaterat att Schmidt är utrustad med både offer- och vinnarvilja – alltså en jättetillgång i avgörande matcher.
Jag funderade lite över hur smart det var att ha henne vid sidan från start. Men det visade sig räcka med en halvtimma för tyskan.

För man kan säga att det var tyskorna – eller i alla fall de tyskspråkiga – som fixade Malmös seger.

När Schmidt hade varit på planen i en minut fick Malmö sin första riktiga målchans. Då fick Therese Sjögran, usel träff från kanonposition.
Minuten senare kom 1–1. Det var Schmidt som bröt, och satte upp Anja Mittag, som i  sin tur frispelade Bachmann.

I det läget märktes vilken matchovana Linda Sembrant har. För hon borde kunnat låsa den sista passningen, men uppträdde lite taffligt. Även vid 2–2-målet stod Sembrant för ett tveksamt ingripande. Fast där var som sagt Söberg den största syndaren.

Linda Sembrant

Linda Sembrant

I halvtid såg jag många kommentarer om att det hade varit en tråkig, dålig och händelsefattig match. Händelsefattig köper jag, men jag tyckte det var en riktigt bra match i första halvlek. Och intressant – taktiskt sett.

De som gnällde på den första halvleken måste ha varit väldigt nöjda med den andra. För vilka osannolika vändningar det blev.

Till slut vann Malmö fullt rättvist. För det krävs styrka för att kunna resa sig och vända matchen på det här sättet.

Och nu känns guldstriden öppen. I varje fall i ett par veckor. Jag håller fortfarande Tyresö som favorit – trots att de får klara sig utan Marta ett tag.
Men nästa vecka har båda lagen tuffa bortamatcher. Tyresö skall till Örebro och Malmö till Göteborg. Och för Malmö väntar därefter Linköping hemma. Är de båda lagen fortfarande jämsides efter de matcherna så ser det plötsligt mycket ljusare ut för Malmö. För Tyresö har Göteborg och Linköping i de två avslutande omgångarna. Är guldracet fortfarande öppet då kan det komma in nerver i spelet.

Caroline Seger

Caroline Seger

Slutligen fortsätter jag att försöka få grepp om Caroline Seger. Jag har fortfarande inte sett den storhet som gör henne till en av de sex bästa spelarna som håller till i Europa i år – alltså bättre än exempelvis Marta och Bachmann.

I dag följde jag periodvis Seger med blicken under den första halvleken. Defensivt låg hon väldigt bra, och hade flera brytningar. Men hon spelade ju nästan bara bakåt, eller i sidled. Jag såg henne knappt slå en enda passning framåt i den första halvleken. Eller jo, en såg jag – och det var assisten till Hermosos 1–0-mål. Men den såg inte förbundets matchsekreterare – för målpasset tillskrevs Boquete. Så nu är den officiella assistligan ännu mer felaktig…

Bilder av England – och Sverige

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag jobbar mig igenom min bildbank, och det har således blivit dags för ett nytt bildspel.

Nu spolar vi tillbaka bandet några veckor. Det här är mina bilder från EM-genrepet Sverige–England på Skarsjövallen i Ljungskile. Matchen slutade som bekant med svensk 4–1-seger. Men min kamera var mest upp på uppvärmningen, och riktades åt det engelska lägret:

This is my pictures from the final rehearsal for the Women’s Euro 2013 between team Sweden and the Lionesses of England. The game was played in Ljungskile and ended with swedish victory, 4–1.

Tyskland är Tyskland

I dag har jag varit på en mycket trevlig svensk pressträff i Falkenberg. Jag har ju tidigare kritiserat den svenska mediastrategin vid flera tillfällen.

I dag blir det en hyllning. För det var väldigt trevligt att anlända till Strandbaden i dag. Både för att alla spelare och ledare fanns tillgängliga. Men också för inramningen, med mängder av unga, förväntansfulla autografjägare väntandes utanför hotellet.

Landslaget skriver autografer utanför Strandbaden.

Landslaget skriver autografer utanför Strandbaden.

När alla spelare står till medias förfogande blir pressträffarna mer avslappnade, och inte så stressiga. Och vi i media får chansen att göra fler än en artikel. Kul att landslagsledningen verkar ha lärt sig att det är så man gör öppet mål.

Själv hann jag med snack med Charlotte Rohlin, Antonia Göransson, Sara Thunebro och Kosovare Asllani. Och så hann jag med ett kort tårtkalas med morgondagens 30-åring, Josefine Öqvist.

Det sista först. Det var när jag knäppte den här högst oskarpa bilden som Jossan insisterade på att jag också skulle ta en tårtbit. Och vem kan tacka nej till lite prinsesstårta?

Josefine Öqvist med tårta

Josefine Öqvist med tårta

Jossan är för övrigt en fantastisk personlighet. Hon är alltid sig själv, alltid så skönt spontan att man bara måste tycka om henne.

Thunebro slog sig också ner vid tårtbordet. Där uttryckte hon sin stora beundran för före detta lagkamraten Dzsenifer Marozsan:s talang. Just Frankfurtforwarden är helt klart ett av de stora hoten mot en svensk finalplats.

Skall man sammanfatta vad spelarna sa om Tyskland så kan man göra det med två korta meningar:

”De är en maskin.”

Och:

”Tyskland är Tyskland.”

Det första citatet har väl inte gällt hittills under det här mästerskapet. Det andra går det däremot inte att ha några synpunkter på…

Jag noterade för övrigt att tyskorna spelade 4–4–2 med Anja Mittag och Celia Okoyino da Mbabi som forwards i går. Oavsett om Mbabi kan spela eller inte lär nog Marozsan vara tillbaka i startelvan på onsdag.

Apropå Thunebro så varierar uppgifterna om hon är på gång att sluta eller inte. Jag har sett uppgiften i dag. Men själv dementerade hon att hon skulle sluta när jag pratade med henne i förra veckan. Å andra sidan konstaterade hon att hon är kontraktlös, sin egen agent och inte svarar på mobiltelefonen under EM.

Slutligen strålade Asllani av självförtroende. Kanske inte så konstigt när hon toppar EM:s assistliga på fyra assist. De fem tvåorna har två vardera. Bland dem finns för övrigt Thunebro och Lotta Schelin.

Som avslutning av det här inlägget tänkte jag lägga upp den aktuella, svenska poängligan i EM:

7 poäng (5+2): Schelin
5 poäng (1+4): Asllani
3 poäng (3+0): Nilla Fischer
2 poäng (2+0): Öqvist
2 poäng (1+1): Marie Hammarström
2 poäng (0+2): Thunebro
1 poäng (0+1): Therese Sjögran, Sofia Jakobsson och Lisa Dahlkvist.

Dessutom har Italien gjort ett självmål åt oss.

Personligen saknar jag Caroline Seger på den här listan. Det är inte så att jag tycker att hon har varit dålig under EM, inte alls. Tvärtom tillhör hon de två–tre svenska spelare som jag har givit genomgående högst betyg. Men Seger får gärna fixa några poäng mot Tyskland på onsdag.

Guide till EM-kvartsfinalerna

Inför gruppspelet rankade jag alla EM:s lag, och försökte gissa deras startelvor. Jag prickade inte speciellt rätt varken när det gäller rankingen eller de tolv startelvorna. Eller jo, Sveriges premiärelva satte jag trots allt…

Men trots att utfallet av min förra ranking var tveksam så gör jag ett nytt försök nu inför kvartsfinalerna.

Här är min guide till de fyra kvartsfinalerna:

* Sverige–Island
Örjans vall, Halmstad, i morgon söndag 15.00

Jag kommenterade Island ganska ingående i det förra inlägget. När det gäller Sverige gissar jag att Pia Sundhage kommer att match laget ungefär som hon gjorde mot Finland – alltså sanslöst offensivt.

Det talar för att Lina Nilsson och Sofia Jakobsson återkommer i startelvan trots att Jessica Samuelsson och Lisa Dahlkvist var två av Sveriges allra bästa spelare mot Italien.

Det innebär också att jag tror att Therese Sjögran får börja på bänken, trots hennes succéinhopp senast. Men hon lär säkert få göra ett inhopp.

Det här är min teori om hur Sundhage tänker, och skall väl räknas som en kvalificerad gissning.

Hos Island drog Holmfridur Magnusdottir på sig sin andra varning i turneringen i andra övertidsminuten mot Holland. Det innebär att hon är avstängd, vilket är en klar försvagning av den isländska offensiven.

Mitt tips är att Island startar med övriga tio spelare från startelvan mot Holland, och att Magnusdottir ersätts av Harpa Thorsteinsdottir.

Troliga startelvor:
Sverige: Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Josefine Öqvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Sofia Jakobsson – Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Island: Gudbjörg Gunnarsdottir –  Dora Maria Larusdottir, Katrin Jonsdottir, Sif Atladottir, Hallbera Gisladottir – Sara Björk Gunnarsdottir, Dagny Brynjarsdottir – Fanndis Fridriksdottir, Harpa Thorsteinsdottir, Rakel Hönnudottir – Margret Lara Vidarsdottir.

Tipset: 80–20 i svensk favör.

* Tyskland–Italien
Myresjöhus Arena, Växjö, i morgon söndag 18.00

Tysklands nya, unga lag har varit ojämnt hittills. Många av spelarna ingick i det lag som spelade final i F20-VM i fjol, som också var ganska ojämnt. När de fick tidig utdelning spelade de makalöst fin fotboll. När de inte gjorde mål i sin startoffensiv var de däremot inte lika imponerande.

Minns bland annat att de krossade USA i gruppspelet. 3–0-segern var i underkant. Men i finalen förvaltade de inte sina chanser, och i stället kunde USA kontra sönder tyskorna. Det blev ju amerikansk 1–0-seger där.

Det stämmer väl med det tyska lag vi har sett i EM. Mot Island spelade de stundtals uppvisningsfotboll. I matchen efter föll de för första gången på 17 år i en EM-match, 1–0 mot Norge.

Så om Tyskland får hål på Italien på ett tidigt skede lär det kunna bli stora siffror. Annars kan faktiskt italienskorna skrälla. Tyskornas vänsterförsvar känns inte hyperstabilt, och Melania Gabbiadini är en av turneringens allra bästa högeryttrar.

Frågan är hur Silvia Neid resonerar kring sin startelva. Nu när Jennifer Cramer och Lena Goessling åter är tillgängliga gissar jag att hon går tillbaka till de spelare som krossade Island. Fast säker är jag inte. Det skulle kunna bli ett gäng förändringar efter förlusten – även om den inte verkade tynga tyskorna speciellt mycket.

Stämmer det Antonio Cabrini sa inför Sverigematchen så är mittbacken Laura Neboli redo för spel hos Italien. Det lär vara betydelsefullt, då hon håller till i Duisburg och känner till alla de tyska anfallsspelarna. Hon ersätter alltså troligen Roberta d’Adda i mittförsvaret.

Annars lär Italien spela med samma lag som besegrade Danmark med 2–1 i förra veckan. För även om Elisa Camporese åter är spelklar tycker jag att Sandy Iannella var så bra mot danskorna att jag tror att hon åter får förtroendet.

Troliga startelvor:
Tyskland: Nadine Angerer – Leonie Maier, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Jennifer Cramer – Lena Goessling, Nadine Kessler – Lena Lotzen, Dzsenifer Marozsan, Melanie Leupolz – Celia Okoyino da Mbabi.

Italien: Chiara Marchitelli – Elisa Bartoli, Laura Neboli, Cecilia Salvai, Raffaella Manieri – Alessia Tuttino, Daniela Stracchi – Melania Gabbiadini, Alice Parisi, Sandy Iannella – Patrizia Panico.

Tipset: Tyskland är favorit till 75–25.

 * Norge–Spanien
Guldfågeln Arena, Kalmar, måndag 18.00

Det här är den på förhand klart mest ovissa kvartsfinalen. Det är två helt olika spelstilar som möts, och jag tror att det här passar Norge bäst.

Spanien kommer att rulla runt bollen, medan norskorna lugnt kan få koncentrera sig på kontringar. Det borde passa dem bra. Norskorna har varit imponerande stabila i defensiven, vilket trots allt är ganska oväntat. Målvakten Ingrid Hjelmseth har utstrålat säkerhet, och hon har ju faktiskt inte släppt in ett enda spelmål.

Känslan har ju varit ett tag att Norge håller på att bygga något bra. Det bör minst leda till brons i EM.

För Spanien är det en framgång att ha nått kvartsfinal. Känslan är att de har blivit lite sämre för varje match, och att de är nöjda med att ha avancerat ur gruppspelet.
Å andra sidan kan de spela avslappnat nu, för medalj vore klart mer än vad någon hade förväntat sig från dem.

När det gäller startelvorna är de inte helt självklara. Spanien har roterat en aning. Men jag tror att de gör som mot Ryssland, alltså satsar på att ha med sina båda 90-talister Alexia Putellas och Vicky Losada i startelvan.

Hos Norge fick Even Pellerud angenäma problem när en reservbetonad uppställning besegrade Tyskland. Jag tror dock att han återgår till det lag som slog Holland i andra omgången. Här känner jag mig dock väldigt långt ifrån säker.

Apropå inget är det anmärkningsvärt att Ingvild Isaksen bokförts för segermålet mot tyskorna när det är så tydligt att Elise Thorsnes, om än ofrivilligt, är sista norska på bollen.

Troliga startelvor:
Norge: Ingrid Hjelmseth – Maren Mjelde, Trine Rönning, Marit Fiane Christensen, Toril Akerhaugen – Caroline Graham Hansen, Solveig Gulbrandsen, Ingvild Stensland, Ingvild Isaksen, Kristine Hegland – Ada Stolsmo Hegerberg.

Spanien: Ainhoa Tirapu – Marta Torrejon, Ruth Garcia, Irene Paredes, Elisabeth Ibarra – Silvia Meseguer, Vicky Losada – Alexia Putellas, Jennifer Hermoso, Adriana Martin – Veronica Boquete.

Tipset: Jag ser Norge som knapp favorit till 55–45.

* Frankrike–Danmark
Linköping Arena, måndag 20.45

Frankrike blev enda fullpoängaren i gruppspelet, medan Danmark lottades vidare efter att bara ha tagit två poäng.

Utgången av den här matchen borde alltså vara självklar. Inte minst med tanke på att Frankrike har massor av matchvinnare, medan Danmarks problem är just att man saknar en utpräglad spjutspets.

Fast det finns ett stort MEN här. Frankrike har ju aldrig tagit en medalj i landslagssammanhang. I tre raka mästerskap har de fallit på målsnöret. Nu borde det inte vara möjligt. Men efter att ha sett fransyskorna på ett närmast absurt sätt rada upp missade målchanser i tidigare medaljchanser inser jag att de har en mental barriär att besegra här.

Får fransyskorna hål på danskorna bör det här alltså bli en enkel historia. Men för varje minut som Danmark håller nollan kommer det mentala spöket att växa bland de franska spelarna.

Och jag har sett Danmark ge toppländer bra matcher förr. De har ju flera riktigt bolltrygga spelare, med Katrine S Pedersen och Pernille Harder i spetsen. Frågan är dock om Kenneth Heiner-Möller kör vidare på det lag han hade i början av turneringen, eller det han spelade mot Finland. Jag tror att han återgår till samma startuppställning som mot Sverige och Italien.

Hos Frankrike slutar jag inte att förvånas över att inte förbundskapten Bruno Bini bygger sitt lag kring Lyons centrallinje, utan att spelare som Louisa Necib, Elodie Thomis, Eugenie Le Sommer och Amandine Henry ofta är bänkade från start.
Henry lär inte få spela alls i slutspelet. För övriga tre finns det nog en plats i startelvan, och jag gissar att Necib får den, men det kan lika gärna bli Le Sommer, som är trea i EM:s poängliga med två mål och två assist.

Troliga startelvor:
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Laure Boulleau – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Louisa Necib, Camille Abily, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Line Röddik Hansen, Christina Öyangen Örntoft, Mia Brogaard – Sofie Junge Pedersen, Katrine S Pedersen – Katrine Veje, Mariann Gajhede Knudsen, Johanna B Rasmussen – Pernille Harder.

Tipset: Fransyskorna är hela EM:s guldfavoriter nu. Därmed är de förstås också jättefavoriter i den här matchen, 90–10.

Skrällar som ger olika känslor

När man vänder EM ryggen en stund står skrällarna som spön i backen. Den isländska var riktigt, riktigt kul. Den norska var däremot mindre bra för de svenska finalchanserna.

Själv var jag på svensk pressträff i Falkenberg i morse. Sedan åkte jag hem till Borås för att bevaka min moderklubb Elfsborg i kvalet mot Champions League. På Borås Arenas läktare följde jag med förvåning resultatrapporteringen från grupp B.

För att Island skulle kunna skrälla sig vidare till kvartsfinal från en grupp med Tyskland, Norge och Holland, det hade jag aldrig kunnat tro. Efter isländskornas svaga insatser under våren rankade jag ju som bekant dem som sämst i hela mästerskapet.

Nu har jag inte sett mer än Dagny Brynjarsdottir:s mål från dagens match. Det var för övrigt riktigt snyggt. Men det isländska laget har verkligen gjort en bragd som kvalar in bland Europas åtta bästa. Hade jag haft en hatt…

Dagny Brynjarsdottir

Dagny Brynjarsdottir

För övrigt väntar nu antingen Sverige eller Frankrike för Island i kvartsfinal. Även om Island är ett riktigt kämpalag hade jag inte haft något emot att vi fick möta Sara Björk Gunnarsdottir och hennes kompisar i Halmstad på söndag.

Den andra skrällen gjorde mig inte speciellt positiv. Det är förstås kul för Norge att få vinna sin grupp. Men resultatet innebär att Tyskland hamnar på Sveriges halva i slutspelsträdet, och det är inte lika kul.

För även om det tyska laget inte har fått till spelet hittills i EM så hade man ju helst att vi sluppit dem så långt in i turneringen som det bara går. Nu kan vi ställas mot dem redan i semifinal. Det känns inte bra.

I morgon får vi för övrigt definitivt besked om vilket motstånd som väntar i kvartsfinalen. Alternativen är numera nere i fyra. Så här ser slutspelsträdet ut i sin helhet:

Övre halvan:
Söndag 15.00 i Halmstad: Sverige mot Island eller trean i grupp C (Spanien/Ryssland/England).
Söndag 18.00 i Växjö: Italien–Tyskland.

Undre halvan:
Måndag 18.00 i Kalmar: Norge mot tvåan i grupp C (Spanien/Ryssland/England).
Måndag 20.45 i Linköping: Frankrike mot Danmark eller Island.

Det om läget i turneringen efter kvällens matcher. I förmiddags var jag alltså på svensk pressträff i Falkenberg. Och det var helt klart den bästa sedan det öppna huset i Stenungsund veckan innan premiären.

Pia Sundhage, samt fem spelare från gårdagens match var på plats (Lotta Schelin, Caroline Seger, Therese Sjögran, Sara Thunebro och Marie Hammarström). Och det fanns mer tid till att göra intervjuer för oss skrivande reportrar än vid de senaste träffarna. Bra.

För övrigt tog Sundhage upp tillgängligheten vid gårdagens officiella presskonferens. Hon förklarade, och ursäktade, varför hon inte hade stått till medias tjänst mer än hon har gjort under mästerskapet.

Och i dag kom jag in mitt i ett resonemang från Sundhage om hur mycket mer press det är på spelarna att ta ansvar, och vara ambassadörer, för sin sport än vad det är på många andra idrottare.

Det ligger förstås mycket i det.

Men jag tycker inte att det skall vara press på Sundhage eller spelarna att ta ansvar för hur man jobbar mot media under pågående mästerskap. Där måste de få hjälp och handledning av andra. Men man får lätt uppfattningen att intresset för damfotboll är högst begränsat på förbundets kommunikations- och marknadsföringsavdelning.

Holland är hetaste alternativet

Sverige vann mot ett reservbetonat Italien med 3–1, och därmed kan vi ladda för kvartsfinal i Halmstad på söndag.

Den svenska insatsen var lite som den brukar i år. Långa stunder var det inget ordnat spel, och man satt och undrade hur det här laget kan vara rankat femma i världen.

Men på något sätt får man nästan alltid med sig bra resultat.

Mot Italien var det svenska laget lysande i tolv minuter i början av den andra halvleken. På den tiden föll alla tre svenska målen. Therese Sjögran gjorde ett kanoninhopp och låg bakom två av målen. Lotta Schelin gjorde som i förra matchen. Hon var oroväckande blek, och helt utanför spelet i 45 minuter. Sedan blixtrade hon till efter paus och var inblandad i alla tre målen. Hennes avslut vid 2–0-målet var riktigt snygg.

Italiens förbundskapten Antonio Cabrini valde att ha sex av spelarna från segern mot Danmark på bänken från start. Han bytte in sina storstjärnor först i underläge med 3–0. Melania Gabbiadini och Patrizia Panico visade dock klass i sitt inhopp, och satte den svenska backlinjen på prov.

Cabrini konstaterade på presskonferensen att hans lag skötte sig utmärkt i den första halvleken, men att spelarna fick lära sig att några minuters bristande koncentration kan kosta väldigt mycket på högsta internationella nivån.

Så mycket mer analys än så här orkar jag inte göra nu i natt. Jag skall vara på svensk pressträff i Falkenberg redan klockan 10.00, och behöver sova lite innan dess. Jag återkommer med en mer ingående analys av Italienmatchen i morgon.

Slutligen undrar ni säkert vilket lag Sverige ställs mot i kvartsfinalen. Det gör jag också. I nuläget finns det fem alternativ, nämligen: Holland, Island, Spanien, Ryssland och England. Jag bedömer Holland som hetaste alternativet. Men låter osvuret vara bäst.

I nuläget ser slutspelsträdet ut så här:

Övre halvan:
Söndag 15.00 i Halmstad: Sverige mot antingen trean i grupp B (Holland/Island) eller trean i grupp C (Spanien/Ryssland/England).
Söndag 18.00 i Växjö: Italien mot tvåan i grupp B.

Undre halvan:
Måndag 18.00 i Kalmar: Ettan grupp B (Tyskland eller Norge) mot tvåan i grupp C.
Måndag 20.45 i Linköping: Frankrike mot Danmark eller Holland/Island.

* I och med att Danmark och Finland spelade 1–1 är nu Tyskland och Norge 100 procent klara för kvartsfinal från grupp B. Frågan är bara vilket motstånd de skall få.

Så följer du EM på bästa sätt

Om någon timme är det återigen dags att styra bilen mot Göteborg. Jag tänkte hinna se Italien–Finland på tv i presscentrat innan kvällens huvudmatch startar.

Men först kommer här en liten guide till er som är intresserade av att följa EM, men är nykomlingar i damfotbollsvärlden, och inte vet varifrån man bör hämta sin information.

För som ni garanterat redan har märkt så är svensk media numera översvämmad av EM-rapportering. Men så här tycker jag att man bäst följer mästerskapet. Vi kör media för media:

Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

TV:
Tv4 är förstås ett säkert kort. Från dem får man det mesta av det bästa. De har en kunnig studio där Hanna Marklund är den stora klippan. Anna Brolin är en bra programledare, och deras båda kommentatorspar Daniel Kristiansson/Malin Swedberg och Niklas Jarelind/Stefan Rehn är dessutom utmärkta.

Men när det gäller själva matcherna slår jag även ett slag för Eurosport. Jag tycker att duon Marcus Bühlund och Lisa Ek låter som en riktigt intressant konstellation. Bühlund kan damfotbollen inifrån och Ek brukar vara väldigt underhållande att följa.

Radio:
Radiosporten är alltid högklassig. Och deras EM-lag är urstarkt med duktiga kommentatorer i Susanna Andrén och Paul Zyra samt insatta experter i Anette Börjesson och Richard Henriksson. Dessutom har de en stabil intervjureporter i ordvitsarnas okrönta drottning Emma Lukins.

Jag rekommenderar verkligen deras dagliga EM-pod ”EM-arena Radiosporten”. Den laddar du ner här.

Press:
Först måste jag ju slå ett slag för min egen bevakning. Jag tror att Borås Tidning slår de flesta tidningar på fingrarna när det gäller EM-material. Tyvärr för er från övriga delar av landet ligger väldigt lite ute på vår hemsida. Men man kan ju alltid köpa lösnummer på eBT.

Mest omfattande bevakning har ju förstås kvällstidningarna. Men vill man ha en bra guide i djungeln så rekommenderas den här dagliga sammanställningen varmt. Där hittar man för övrigt även godbitar från annan media.

Bloggar:
Den här förstås. Men i övrigt rekommenderas förstås de båda etablerade damfotbollsbloggarna, alltså Anders Nilsson på Aftonbladet och Spelare 12.

Jag har även noterat att Linköpings FC har startat en EM-blogg. Hur den blir kan man inte veta, men den borde kanske kunna bli lite intressant.

Twitter:
Det finns en mängd intressanta personer att följa, både spelare, ledare och journalister. Minns att jag gjorde en två stora twitterguider (här och här) inför 2012 års damallsvenska. De inläggen är i stora delar fortfarande aktuella. Och där finns länkar till en mängd EM-spelare från andra länder.

Den hashtag som gäller under EM är #EM13. Den är kort och snärtig. Det har även upprättats en EM-lista som kan vara värd att välja. Den finns på den här länken.

Här är i alla fall länkar till de svenska EM-spelare som går att följa:
* Hedvig Lindahl, * Sofia Lundgren, * Kristin Hammarström,
* Nilla Fischer, * Lina Nilsson, * Stina Segerström,
* Amanda Ilestedt, * Caroline Seger, * Lisa Dahlkvist,
* Therese Sjögran, * Antonia Göransson, * Marie Hammarström,
* Olivia Schough, * Elin Magnusson, * Lotta Schelin,
* Kosovare Asllani, * Sofia Jakobsson, * Jenny Hjolman.

Lång analys av Sverige-England

I går var jag väldigt glad över vad jag såg på Skarsjövallen. Det var verkligen en insats som ingav gott hopp om ett succé-EM.

Jag ser i dag att många kritiker tycker att vi som var på plats i Ljungskile hyllar vårt landslag för mycket.

Det tycker inte jag. 4–1 mot England är ett fantastiskt bra resultat. England är rankat sjua i världen. Att slå dem så övertygande som vi gjorde är absolut värt hyllningar.

Som ni vet tycker jag om att ifrågasätta. Men när det görs riktigt bra prestationer tycker jag också att man bör hylla, och till och med ryckas med en aning. Det gjorde jag i går.

Jag gladdes mest över att vi fick se att vi faktiskt har bra segervapen – nämligen vårt presspel, och vår effektivitet. Presspelet var stundtals lysande. Vi vann bollen många gånger precis framför Englands backlinje.

I dag har jag sett om matchen. Upplevelsen brukar få mer gråskala när man ser en match för andra gången. De insatser som man upplevt som fantastiska live blir lite sämre, medan svaga insatser ofta blir lite bättre.

Så var det även den här gången.

På plats upplevde jag Caroline Seger som näst intill felfri. Det vet jag nu att hon inte var. Inte nära. Som jag berättade i går fick Seger en solklar femma i betyg av mig.

På plats upplevde jag Josefine Öqvist som konstant felplacerad. Nu vet jag att hon åtminstone försökte göra rätt. Öqvist fick en solklar etta i betyg.

Hade jag satt om betygen i dag hade nog Öqvist fått en tvåa, om än en svag sådan. Segers femma är inte heller lika solklar längre – men den står ändå kvar.

För visst, Seger hade ett par farliga bolltapp. Och hennes passningsspel var inte lika felfritt som jag först upplevde det. Men Seger skall slå de öppnande passningarna, och då måste man tillåtas att missa ett par – om det handlar om offensiva passningar. Desutom jobbade hon kopiöst, vilket var skönt att se. Bland annat var det hon som vann bollen vid två av våra mål.

Till den lagmässiga insatsen. Man kan ha synpunkter på motståndet, framför allt efter paus. England gjorde ju fem byten i halvtid. Bland annat fick man in en rejält darrig målvakt i Rachel Brown.

Utifrån det är insatsen i den första halvleken värd mest när man ser tillbaka på matchen – det var ju då England spelade med bästa laget. Den halvleken var ojämn från svensk sida. Den började med fem fantastiska minuter där Kosovare Asllani grovt missade ett fritt läge.

När England sedan tog ledningen kändes det ologiskt, även om matchen då hade jämnat ut sig något. De följande 20 minuterna var vi däremot i gungning. Då satt man på läktaren och kände sig orolig.

England kom gång på gång fram på vår högerkant. Vårt mittförsvar var darrigt och samarbetet med Kristin Hammarström var långt ifrån bra. Jag kände det som att det bara var en tidsfråga innan England skulle göra 0–2.

Det engelska ledningsmålet visade för övrigt på att firma Charlotte Rohlin/Nilla Fischer ännu inte är på den nivå man kunde hoppas. För båda missade rejält. Först fick Rohlin inte till sin rensning. Sedan hade Fischer en position och fotställning som gjorde att hon var chanslös att hinna med när insticket kom.

Kvitteringen ändrade allt. Den var frukten av riktigt fint svenskt spel som innehöll uppspel på forward, tillbakaspel och sedan en högklassig långpassning från Marie Hammarström till Antonia Göransson. Potsdamproffsets mottagning i fart och avslutning var högklassiga aktioner.

När Englands backlinje och ena assisterande domaren strax efter dessutom bjöd oss på ett billigt offsidemål till 2–1 föll bitarna på plats.

Under den svaga period där vi var i underläge var frågetecknen gigantiska. Då kändes inte Jessica Samuelsson som en EM-spelare. Och mittfältet var alldeles för brett i försvarsspelet, vilket gav England stora ytor centralt. Ofta var luckan mellan vår backlinje och vår mittfält på en bra bit över 1000 kvadratmeter. Det fanns alltså nästan ett hav att lägga in bollar på.

Efter 2–1-målet höll vi ihop mittfältet bättre. Halvlekens sista kvart kändes riktigt bra. Och efter paus blev det ännu bättre. Då hade vi ett tajtare lag, och vi lät inte England skapa speciellt mycket.

Visst gjorde England fem byten i halvtid. Men man spelad efter paus till åtta elftedelar med samma lag som startade i 1–1-matchen mot Japan förra veckan. Det var alltså ett lag som jag bedömer vara minst en klass bättre än det brasilianska B-lag som vi mötte i vår förra träningsmatch.

Att manöverera ut det engelska laget så totalt som vi gjorde efter paus var helt klart ett härligt styrkebesked. Den engelska förbundskaptenen Hope Powell pratade efteråt om att England inte hade klarat av att stå upp i den fysiska matchen. Att svenskorna både var starkare och snabbare.

Jag delar den uppfattningen.

Nu skall man ju vara medveten om att det bara var ett genrep. Och att ett bra genrep ju förstås inte är någon garanti för att vi även får uppleva ett bra mästerskap.
Men det svenska laget visade efterlängtad klass i går. De lämnade Skarsjövallen med en hel buss full med självförtroende.

Visst kvarstår många av de frågor man hade med sig till Bohuslän:

* Kristin Hammarströms arbete utanför målområdet imponerade inte. Inte kommunikationen med backlinjen heller.

* Mittförsvaret kom ofta fel. Djupet hamnade på fel spelare, vilket innebar att den mittback som var på bollsida flera gånger överraskades av löpningar precis bakom henne. Jag gav Rohlin och Fischer varsin tvåa i betyg. Mer tyckte jag inte de var värda.

* Högersidan är inte löst. Efter en hemsk start spelade nog Jessica Samuelsson in sig i premiärelvan. Men jag undrar om Öqvist finns i positionen framför mot Danmark. Hon jobbade bra den första kvarten. Sedan fick hon order om att snabbare komma ut på kanten. Efter det hamnade hon fel både defensivt och offensivt. Således bidrog hon till att vårt innermittfält tappade kontrollen centralt. Då gjorde både Sofia Jakobsson och Therese Sjögran betydligt bättre insatser efter paus.

* Kosovare Asllani och Lotta Schelin hade inte mycket till samarbete. Båda är vana vid att spela som ensamma spjutspetsar i sina klubblag. De agerade också mest en och en i går. Det gjorde de dock ganska bra. Inte minst Schelin som gjorde två mål och hade ett assist. Dessutom tyckte jag att hon hade ett piggare steg än på länge.

* Vi saknar en plan B – en lösning på hur vi skall vända eventuella underlägen i matchernas slutskede. Pia Sundhage sa att hon hade tänkt att laget skulle träna på forcering i matchens slutskede. Fast väl där var hon nöjd med både resultat och att ha undvikit skador. Därför lät hon i stället Amanda Ilestedt och Jenny Hjohlman debutera.

Alla de här sakerna kunde ha gjort att jag känner mig orolig. Och de finns förstås också i Sundhages bakhuvud.

Samtidigt är hon medveten om att alla lag har svagheter. Och att svagheterna inte är så allvarliga om man väger upp dem med ett antal riktigt rejäla styrkor.

I går var presspelet, snabbheten och effektiviteten tre svenska styrkor som fick mig att bortse från svagheterna. För trots att det var så mycket som inte funkade perfekt vann vi med 4–1 (2–1) i mål och enligt min räkning med 12–4 (5–2) i klara målchanser mot ett av de lag som har kapacitet att vinna EM-guld.

Slutligen noterar jag att man i 75:e minten i går fick lära sig att Jenny Hjolman numera har utrustats med ett h till och således heter Hjohlman.

Hjohlman förekommer för övrigt i det här klippet från matchen. I slutet av klippet noteras också att det verkar vara riktigt bra stämning i truppen:

Sjögran i stället för framtiden

Det fanns en plats kvar i EM-truppen. Då valde Pia Sundhage bort framtiden, och satsade i stället fullt ut på dåtiden – och rutinen.

Det blev inte 17-åriga talangen Lina Hurtig, inte jämnåriga Marija Banusic eller 20-åriga Elin Rubensson. Det blev 36-åriga Therese Sjögran.

Pia Sundhage

Pia Sundhage presenterar EM-truppen.

Jag var alltså på plats i Volvohallen i Torslanda och hörde Sundhage förklara sin uttagning. Beslutet att ta med Sjögran fattades vid landslagsledningens tredje och sista diskussion i går morse. Vår förbundskapten förklarade att det är en chansning, då Sjögran inte spelat så mycket i damallsvenskan.

”Men jag gillar att chansa lite, och vi har inga skador i truppen, så vi har råd med det.”

Det som tog Sjögran in i truppen var hennes 182 landskamper – och framför allt hennes mästerskapsrutin.

Sundhage ringde Sjögran just innan presskonferensen:

”Det blev helt tyst i telefonen.”

Jag frågade Sundhage om talangerna Hurtig och Banusic påverkats av det faktum att man bara får spela i ett mästerskap per år, vilket jag skrev om här, påverkat uttagningen. Hon svarade så här:

”Ingenting. Det är alltid A-landslaget som går först, och jag har inte brytt mig ett dugg om vad som är bäst för olika spelare – utan bara om vad som är bäst för laget.”

Samt:

”Alla som varit uttagna i trupperna har visat framfötterna på ett eller annat sätt. Men det var för få gånger de visade kvaliteter.”

Hurtig och Banusic kan knappast ha imponerat på Sundhage då de väljs bort för en spelare som varken har visat upp sig på landslagsläger eller i damallsvenskan på ett helt år. Men vi får väl hoppas att den här uttagningen leder till att det blir svensk succé i både stora EM – och i F19-EM i augusti.

I övrigt var Sundhages trupp hyfsat lättläst. Hon tog med de 21 spelare som jag räknade med i förra veckan. De två öppna, offensiva platserna gick till Sjögran och Jenny Hjolman.

Uttagningen av kvicka Hjolman innebär att Sundhage satsar stenhårt på snabbhet i sin forwardsuppsättning. Det är ju snabbheten som är främsta kännetecken även för Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist. Den enda forwarden som skiljer ut sig är Kosovare Asllani, som ju har teknik och speluppfattning som främsta egenskaper.

Sundhage:

”Jag tror inte att något annat land har så många snabba spelare.”

Så är det nog. Men huruvida det är något bra eller inte återstår att se.

Backar vi bandet ett halvår är förstås Elin Magnusson truppens verkliga megaskräll. Men med tanke på att hon varit med i de två senaste trupperna, och fick debutera senast mot Brasilien så var den uttagningen ändå inte oväntad.

Andra saker som framkom vid presskonferensen är att Kristin Hammarström fortfarande är förstamålvakt, att Sundhage inte tänkt klart kring fyrbackslinjen eller mittfältet ännu. Således blir även genrepet mot England lite av en testmatch. Om det är så bra kan man diskutera, men på något sätt är det väl ändå lite kul.

* I övrigt vid presskonferensen meddelade EM:s organisationschef Göran Havik att drygt 85 000 biljetter nu är sålda, varav cirka 20 000 till finalen. Sveriges tre gruppmatcher är i princip slutsålda.

* Själv hann jag med att ta en pratstund vardera med tre av de fyra närvarande spelarna, nämligen Hedvig Lindahl, Marie Hammarström och Nilla Fischer. Vad de sa återkommer jag med i ett separat inlägg.

Lite Brasilien – och Sunnanå

Då är jag tillbaka på bloggarbanan igen. Och det när det är mindre än ett dygn tills vi vet hur EM-truppen kommer att se ut.

Min lilla resa gjorde att jag inte har kommenterat Brasilienmatchen ännu. Så här långt efter känns det inte aktuellt med någon sådan där överlång genomgång av matchen som jag brukar köra. Men här är ändå några små noteringar.

Huvudkänslan efter matchen var att 1–1 var ett svagt resultat mot ett uselt Brasilien. Det var världsfyran vi mötte – men ändå inte. För har Brasilien inte bättre spelare att komma med kommer det brasilianska laget garanterat att rasa en bra bit på världsrankingen.

Man satt ju och häpnade över vilket taffligt försvarsspel de hade. Det var ju gästerna som skapade huvuddelen av de svenska målchanserna, både genom uppseendeväckande misstag och genom ytterst slapp markering vid fasta situationer.

En illavarslande sak var att vi knappt lyckades spela oss till några bra målchanser alls på egen hand. Oroväckande också att pusslet ännu inte har gått ut på vår högerkant. Det finns återigen anledning att ifrågasätta Lina Nilsson:s försvarsspel. På ytterbackssidan känner jag att vi trots allt borde ha med Annica Svensson i morgondagens EM-trupp. Men det händer väl inte?

På vänstersidan stärkte Antonia Göransson sina aktier i spelet. I straffsituationen visade hon däremot svaghet. Den tröjdragningen var nämligen ytterst onödig.
Jag såg i tordagens kvällstidningar att Göransson rasade mot Rosana, som var den brasilianska som föll i vårt straffområde. Enligt Aftonbladet sa Göransson:

”Jag tycker att det är surt att de får ett mål som inte är straff, där hon filmar totalt. Det stör mig för jag tycker inte om fusk.”

På de tv-bilder jag sett tog Göransson ett väldigt tydligt grepp om Rosanas tröja. Och personligen så ser jag tröjdragning som lika mycket fusk som filmning. Så Göransson kanske skall rannsaka sig själv innan hon dömer ut sina motståndare?

Vår högerytter fick för övrigt svar på tal från förbundskapten Pia Sundhage i samma tidning:

”Vi är glada att det här inte var EM…” och ”…Man får lära sig av sina misstag.”

Annars är känslan efter Brasilienmatchen att det finns väldigt många frågetecken i det svenska spelet – och i laget. I varje fall offensivt.
Det trots att Sundhage har ett imponerande facit resultatmässigt – hon har ju ännu inte förlorat någon landskamp (under ordinarie tid) som svensk förbundskapten.

Men inte i någon av de tre senaste landskamperna (Island, Norge och Brasilien) har vi spelat speciellt bra. Men vi har klarat oss undan med bra resultat med hjälp av ett slags grundstabilitet. Och det är ju en styrka i sig.

Det blir hursomhelst intressant att se vilka som får de sista platserna i morgondagens trupp. Står Sundhage för uppfattningen att hon inte skall ta med några debutanter till EM så minskar ju konkurrensen om de båda offensiva platserna ganska rejält. Då är ju plötsligt Therese Sjögran ett glödhett alternativ. Även Elin Rubensson borde ligga riktigt bra till.

Men det går ju å andra sidan att låta någon debutera i genrepet mot England på Skarsjövallen. Och då dyker genast fler tänkbara namn upp igen…

Utöver Sverige–Brasilien har det hänt en del under de dagar jag befunnit mig på resande fot. En sammanfattning kommer i ett separat inlägg. Men jag måste ju förstås kort uppmärksamma att Sunnanå SK kom ännu närmare elitettan i kväll.

2–5 hemma i den damallsvenska ödesmatchen mot Piteå är ett nytt tecken på att Skelleftelaget är för dåligt för damallsvenskan. 44 insläppta mål på elva matcher är ett annat.

För Piteå innebar segern att Norrbottenslaget tillbringar semestern ovanför nedflyttningsstrecket. Nigerianska talangen Francisca Ordega blev tvåmålsskytt – något som förstås bör glädja Piteledningen.

Efter halva serien är det nu de båda nykomlingarna som ligger på de två sista platserna. Mycket talar för att det även kommer att se så ut när vi gör damallsvenskt bokslut i slutet av oktober.

Startelva och kort semester

Pia Sundhage har presenterat startelvan för kvällens (avspark 17.45 på Söderstadion) möte med Brasilien. Och det är en hysteriskt offensivt balanserad elva.

Sverige startar nämligen så här: Sofia LundgrenLina Nilsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara ThunebroJosefine Öqvist, Marie Hammarström, Caroline Seger, Antonia GöranssonLotta Schelin och Kosovare Asllani.

Sofia Lundgren

Sofia Lundgren

De spelare här som har mest att bevisa är förstås Sofia Lundgren, Lina Nilsson och Josefine Öqvist, som alla tre är nya i startelvan jämfört med Norgematchen.

Framgångsrika herrlag brukar ofta vara defensivt balanserade, alltså 55–45, 60–40 eller möjligen 65–35 i defensiv favör. Det viktigaste för att nå framgång där är att hålla nollan. Inom damfotbollen är det lite lättare att göra mål, vilket gör att man kan vinna på att ha en något mer offensiv balans.
Men ju tuffare och jämnare det blir i världseliten, desto mer närmar sig damfotbollen det förhållande som gäller inom herrfotbollen.

Som jag ser det består Sundhages startelva av tre utpräglat defensiva spelare (mittbackarna och Marie Hammarström), samt sju offensivt lagda. En uppskattning är att om man sätter defensiven först blir balansen någonstans 40–60 eller kanske till och med 35–65. Alltså som sagt, hysteriskt offensivt.

Den här typen av balans är förstås väldigt bra när man anfaller. Problemet är att överoffensiva lag ofta saknar tillräckligt med utpräglade bollvinnare, vilket gör att man riskerar att få lägga mycket kraft på att jaga – och inte får så många anfall som man hoppats på.

Det skall därför bli intressant att se hur förbundskapten Sundhages uppställning faller ut. Jag såg tidigare i dag att hon önskar få längre anfall än tidigare. Jag måste säga att jag är tveksam till om hon valt rätt spelare för det. Det här känns däremot som ett riktigt vasst kontringslag.

Men jag skall inte döma ut testet i förväg. För visst vore det kul om den här ultraoffensiva uppställningen faktiskt fungerar?

Med det sagt så tänkte jag meddela att jag nu kommer att ta några dagars semester från den här bloggen. Det är väl kanske ingen klockren tajming, med landskamp i kväll och EM runt hörnet. Men ibland är det annat som drar.

Och då jag inser att jag inte kommer att hinna skriva något efter matchen i kväll, samt att jag inte kommer att ha tillgång till dator under resten av veckan, så får det här bli veckans sista inlägg.

Jag lovar att återkomma på måndag, eller allra senast på tisdag. Då presenteras EM-truppen i Göteborg, och jag kommer att vara på plats. Det blir kul.

Innan jag stänger butiken och gå på min lilla minisemester så är det ju läge att fundera ut vilka spelare som kommer att presenteras på tisdag.

Sundhage har sagt att det är sju–åtta spelare som slåss om de tre–fyra sista platserna.

De elva som startar i kväll är givna i truppen. Det är även samtliga de som spelade mot Norge senast. Alltså: Kristin Hammarström, Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Emmelie Konradsson, Olivia Schough och Sofia Jakobsson.

Därmed är vi uppe i 17 spelare. Det skall in sex till, och det borde handla om en målvakt, två mittbackar, en central mittfältare, samt två yttermittfältare/forwards.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

Som målvakt lär det bli Hedvig Lindahl. Och Amanda Ilestedt borde ligga nära till för den första mittbacksplatsen.

Den andra mittbacken tippar jag blir Stina Segerström, trots att hon för tillfället har lite skadeproblem. Andra kandidater är Marina Pettersson Engström och kanske även Malin Levenstad.

Den centrala mittfältaren borde bli Elin Magnusson. Det huvudalternativ som finns är Carina Holmberg.

Det är på de två sista positionerna som det är klart mest vidöppet. Sundhage har under året testat följande spelare för aktuella positioner: Malin Diaz, Elin Rubensson, Susanne Moberg, Julia Spetsmark, Jenny Hjolman, Lina Hurtig och Marija Banusic. Det har även spekulerats en del kring Therese Sjögran. Fast Sjögran känns inte aktuell, och hon verkar även själv ha givit upp. I varje fall skriver hon det i sin nya EM-blogg.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Personligen tycker jag att trion Rubensson, Hurtig och Banusic är de mest spännande namnen här. Fast vad jag tycker är ju inte relevant. Det enda intressanta är ju hur Sundhage resonerar kring våra unga talanger. Och här har jag svårt att känna av hur vinden blåser.

Men på tisdag får vi alltså svaret. Visst blir det väl spännande?

Därmed återstår bara för mig att önska er alla en glad midsommar. Vi hörs.

Jakten på det optimala mittfältet

Klockan 16.00 håller Pia Sundhage presskonferens, där hon presenterar truppen till Brasilienmatchen på Söderstadion den 19 juni.

Jag är upptagen från just 16.00, och kommer inte att kunna kommentera truppen förrän i morgon.

Det kan bli någon ny skräll, eftersom Sundhage inte är klar på alla positioner. Men räkna med att samtliga de 16 spelare som var på planen mot Norge också finns med.

Det är bland de 16 som startelvan i EM-premiären kommer att formeras. Möjligen kan det bli skifte på högerbacksplats. Men jag tror ändå att Sundhage kommer att välja Jessica Samuelsson framför Lina Nilsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Men Nilsson lär komma med till EM, vilket gör att EM-truppen känns klar till 17/23. Det är alltså ytterligare sex spelare som Sundhage söker efter. Framför att handlar det om att hitta två reserver på mittbacksplats, ytterligare en central mittfältare samt förstås rätt uppsättning yttermittfältare. Troligen finns de sex spelare hon söker bland de som hon redan testat.

På skadelistan finns Linda Sembrant, Emma Berglund, Johanna Almgren och Hanna Folkesson – fyra spelare som samtliga sannolikt hade varit med i EM-truppen, om de varit friska.

Den spontana känslan är att alternativen nu börjar bli rätt få. Sundhage har nämligen vänt på de flesta stenarna.

Skall jag leta namn som vår förbundskapten inte har testat hittills så blir det:
* Louise Fors
* Therese Sjögran
* Johanna Frisk
* Petra Larsson

Sedan har vi förstås de yngre talangerna. Men det verkar ju klart att exempelvis Lina Hurtig och Marija Banusic (som just nu är skadad) kommer att spela F19-EM i stället för att vara reserver i stora EM. Däremot vore det fräscht att ta med några spelare ur U23-landslagstruppen till EM. Jenny Hjolman och Amanda Ilestedt var med mot Norge. Ytterligare någon eller några borde kunna vara aktuella. Som Elin Rubensson och kanske Magdalena Ericsson.

Jenny Hjolman

Jenny Hjolman

Jag noterar att bloggkollega Anders Nilsson har skrivit om Sundhages jakt på ytterligare en central mittfältare här. Jag håller med honom om att det är väldigt tunt på positionen. Lisa Dahlkvist och Caroline Seger känns ganska ohotade i startelvan, och det är Marie Hammarström som är första backup, men henne vill jag helst se på ena kanten.

Synd på Hanna Folkesson, som var vårens fynd. Hon kunde varit en bra ersättare som bollvinnare, men nu är ju hon inte längre aktuell för EM. Därmed är det som Nilsson skriver i sin blogg – Nilla Fischer är egentligen det alternativ som Sundhage söker.
Fast med den nuvarande skadesituationen på mittbackssidan behövs ju Fischer där.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

När projektet med att skola om Fischer påbörjades var jag skeptisk. Jag ville – och vill – att någon sätter eld i baken på Seger.

Vid sitt tillträde sa förbundskapten Sundhage att hon tänkte utmana givna spelare, något som gjorde att jag blev glad. Men när hon nästan omgående därefter förklarade att Seger var lagkapten, storstjärna, och given i laget  – då började jag undra lite.

För som jag ser det är just Caroline Seger en av de som borde utmanas hårdast i truppen. Ni som följt den här bloggen länge vet att jag efter fjolårets OS till och med ifrågasatte om Seger skulle ha en plats i framtidens svenska landslag. Det inlägget hittar du här.

Caroline Seger

Caroline Seger

För även om Seger är den spelare som kanske har störst talang i vårt landslag, så har vi klarat oss väldigt bra utan henne.

I de två senaste mästerskapen har vi spelat sju matcher mot länder som ligger på tio i topp på världsrankingen. Och vi har tagit fler poäng (sex) i de tre matcher där Seger suttit vid sidan än vi gjort i de fyra matcher där hon varit med (fem poäng). Det innebär ett poängsnitt på 2,0 utan Seger, och 1,25 med henne.

Nu är det ett väldigt litet statistiskt urval, och det är förstås fler faktorer än bara Seger som påverkar. Och sedan Fischer blev mittback blir det här mest ett hypotetiskt resonemang. För nu är Seger självskriven i laget. Men visst är siffrorna ändå lite intressanta?

Som jag ser det hade idealet varit att använda Caroline Seger som inhoppare. Hon är i princip alltid riktigt bra i 10–20 minuter per match. Att låta henne komma in med energi de sista 25 minuterna, när övriga spelare börjar tröttna, tror jag hade varit perfekt för laget.

Att jag tar upp den här funderingen beror framför allt på att förbundskapten Sundhage efter Norgematchen började prata om att återgå till Dennerbyspelet – alltså rakt, och med väldigt liten risktagning på centralt mittfält.
Det tycker jag är rätt, med tanke på hur vårt spelarmaterial ser ut. Det är dock ett spel där jag anser att Dahlkvist och Fischer är vårt optimala innermittfält.

Det verkade Thomas Dennerby inse efter VM 2011. Han ville dock ha med Seger i startelvan, och skräddarsydde en position åt henne som tia i en 4-2-3-1-uppställning. I den rollen klarade Seger inte av att leva upp till förväntningarna under OS, vilket gör att vi numera har gått tillbaka till 4-4-2.

Jag hoppas verkligen att Seger klarar av att leva upp till Sundhages förväntningar om att spela en stjärnroll i EM. För det krävs om vi skall ha någon chans att stå där på Friends Arena med pokalen den 28 juli.

Slutligen är här de sju matcher mot lag från världsrankingens topp tio som jag skrev om tidigare, samt vilka spelare som utgjorde svenskt innermittfält i dem.

2011
Nordkorea     1–0    Dahlkvist + Seger
USA               2–1    Dahlkvist + Fischer
Japan            1–3    Dahlkvist + Hammarström
Frankrike       2–1    Dahlkvist + Fischer

2012
Japan            0–0    Dahlkvist + Seger + Almgren
Kanada          2–2    Fischer + Seger + Asllani
Frankrike       1–2    Dahlkvist + Fischer + Seger

Ojdå, Sundhage bjöd på skrällar

Vid en presskonferens som förbundet har gjort så minimalt med reklam för – se föregående inlägg – att man undrar om de ville att någon skulle rapporter om den så presenterade Pia Sundhage faktiskt flera skrällar.

Efter att ha jobbat med samma 25 spelare under hela våren får plötsligt ett antal nya spelare chansen. Amanda Ilestedt och Josefine Öqvist har varit med i truppen tidigare. Men mot Norge den 1 juni får även Hedvig Lindahl, Marina Pettersson Engström och debutanten Jenny Hjolman chansen.

Jenny Hjolman

Jenny Hjolman

Kul med Hjolman som är en intressant spelartyp. Men som jag skrev i går – Umeås bästa offensiva spelare heter Lina Hurtig.

Spelare som är borta från den förra truppen är förstås skadade Emma Berglund, men även Malin Levenstad, Stina Segerström och Johanna Almgren. Almgrens petning förklaras på förbundets hemsida med hennes knäproblem. De andra två verkar vara ute i kylan.

Segerström har inte varit dålig i de matcher jag har sett henne i Göteborg i vår. Men hon har inte heller känts landslagsmässig. Angående Levenstad reagerade jag för att hon ofta vände ryggen och rumpan till i duellerna mot Örebro. Så vill inte jag att en landslagsmittback skall agera i närkamper.

Andra spelare som verkar helt iskalla är Annica Svensson och Susanne Moberg, som ju båda åkte ur truppen efter Algarve cup. Och man kan nog konstatera att sista tåget har gått för Therese Sjögran i hennes kamp för att få spela ett sista mästerskap. Hon hade definitivt behövt vara med här för att ha en rimlig chans.

För egen del tycker jag att det är synd att inte Lina Hurtig och Marija Banusic får chansen att visa upp sig i A-landslaget. Även om Sundhage tycker att de båda bör spela i F19-EM i stället, så handlar det troligen om två framtida nyckelspelare i A-landslaget. Två spelare som skulle kunna få lite extra positiv energi av att bara få vara med i truppen.

Den 25 juni 18.00 på Torslandaverken skall den definitiva EM-truppen presenteras. Fram tills dess ser landslagets schema ut så här:

* 28 maj–2 juni, läger i Linköping. Inklusive match mot Norge på Linköping Arena den 1 juni 15.30.

* 15–20 juni, nytt läger. Troligen inklusive match den 19 juni.

I mitt förra inlägg gissade jag att en allmänt sportintresserad svensk inte kan nämna fem spelare i det svenska landslaget. När TT alldeles nyss presenterade Sundhages senaste trupp fick jag vatten på min kvarn. Där ingick nämligen Amanda Ilstedt och Olivia Scough. Kunskapen om namn och stavning i vårt landslag är verkligen begränsad.

Här är förresten hela truppen till lägret i Linköping, och matchen mot Norge:

Målvakter: Kristin Hammarström, Lindahl, Sofia Lundgren och Carola Söberg.
Backar: Nilla Fischer, Ilestedt, Lina Nilsson, Pettersson Engström, Charlotte Rohlin, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Mittfältare: Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Marie Hammarström, Antonia Göransson, Carina Holmberg, Emmelie Konradsson och Caroline Seger.
Forwards: Kosovare Asllani, Hjolman, Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough och Öqvist.

I dag har Piteå gjort mig glad

Malmö tappade två poäng i Piteå i kväll. Eller sett till resultatutvecklingen kanske man skall säga att de vann en.

Piteå är ett lag man sällan får chansen att se. Därför passade jag på att kolla i dem extra noga i kväll när de var på tv. Det brukar vara ganska svårt att analysera ett lags organisation via tv-bilden. Men i dag var det ganska lätt.

För jag blev tidigt väldigt imponerad av Piteås försvarsspel. Det var så härligt disciplinerat och uppoffrande. De gav inte Malmö några ytor alls framför sin backlinje. Redan efter 20–25 minuter kände jag mig nöjd med vad jag fått se av hemmalaget.

Tittar man på Piteås laguppställning har de ett affischnamn i Faith Ikidi. Men i övrigt är laget knappast speciellt namnkunnigt. Faktum är att man har en av de ”gråaste” trupperna i serien.
Man kompenserar det med stenhårt arbete, och det känns som att tränare Stellan Carlsson får ut väldigt mycket från sina spelare.

I 30 minuter var Malmö inte ens nära att skapa någon målchans. Och då har ju Malmö som bekant flera världsspelare i sina offensiva linjer.

I 33:e minuten kom första chansen – och målet. Det var individuella prestationer från två av Malmös världsspelare som fixade 1–0. Anja Mittag gjorde det efter växelspel med Sara Björk Gunnarsdottir. De båda hade dessutom lite tur, då isländskan missade ett tillslag, men ändå fick fram sista passningen till tyskan.

Det var Malmöledning i halvtid. Men det var redan där Piteå som hade gjort störst intryck på mig.

Efter paus flyttade Piteå fram positionerna en bit, och öppnade sig lite mer defensivt sett. Man spelade sig inte till några chanser. Det behövde de inte eftersom de är så vassa på fasta situationer.

Ett inkast och en inläggsfrispark – och matchen var vänd. För vilken kvalitet det var på avsluten. De två första gick i mål. Först en bomb från Sofie Persson, sedan Therese Sjögran fått bollen för långt ifrån sig i eget straffområde. Sedan ett härligt pressat skott från Victoria Forsmark på nickskarv från Clara Markstedt. Plötsligt hade Piteå ledningen.

På slutet visade Malmö moral och styrka. De fick till slut till en kvittering – en högklassig sådan. Inhoppande tyskan Kathleen ”Paula” Radtke fick i väg en bomb av den kategorien som ingen målvakt kan rädda i tredje övertidsminuten. Det sa bara pang i krysset – och vi fick ytterligare en kandidat till årets mål.

Malmö kunde gjort ytterligare ett par mål i den avslutande anstormningen. Där fick Piteås målvakt Lydia Williams chansen att visa vilken klassmålvakt hon är. Enhandsräddningen på en nick från Katrin Schmidt var riktigt svettig. Årets räddning?

Malmö visade alltså stark offensiv på slutet. Det måste man nog göra i längre perioder under matcherna om man skall kunna hota Tyresö i guldracet.
För Malmös defensiv är långt ifrån klockren. Det visade Lyon tidigare i vår. Det visade Piteå i kväll. Och det visar statistiken från ifjol.

Då höll Malmö bara sex nollor på hela säsongen. Framför allt läckte det på våren, då man bara höll en nolla – det var för övrigt just i bortamötet med Piteå. På hösten blev det lite bättre. Men huvudkonkurrenten Tyresö höll totalt tolv nollor under fjolårets, och man har inlett året med två nya.

Klar fördel Tyresö när det gäller defensiven alltså. Skall Malmö ta guld måste de följaktligen vara klart vassare i offensiven.

Tillbaka till Piteå. Först ett par ord om den sanslöst onödiga utvisning som Anna Westerlund drog på sig. Att applådera domaren efter att man varnats är knappast värt någon applåd. Hoppas Westerlund får sig en rejäl tillrättavisning av lagledningen. Hennes onödiga sorti i minut 88 kan faktiskt ha kostat Piteå två poäng.

Utvisningen var det som grumlade min annars väldigt positiva bild av PIF. Det är som sagt defensiven som är deras styrka. Och deras fasta situationer.

Försvarsspelet innehåller konsekvent arbete från samtliga elva spelare. Nya forwarden Clara Markstedt är en spelare som alla motståndare lär hata att möta. En spelare som det gör ont att spela mot.
Markstedt är hela tiden tuff i närkamperna. Ibland går hon även en bra bit över gränsen till det tillåtna. Men vilken otroligt stor nytta hon gör för sitt lag.

Höjdpunkter från matchen skall gå att se på den här länken.

Slutligen några ord om publiksiffran. Den hamnade på måttliga 712 i annars så pålitliga Piteå. Tråkigt.

* Jag har någon gång skrivit om att jag inte tycker att media skall använda sig av smeknamn eller förnamn i rubriker.
Göteborgs-Posten tog ytterligare ett steg häromdagen, när de hade följande rubrik:

Faksimil ur GP

Faksimil ur GP

* Tillbaka till damallsvenskan. Tidigare i dag fanns ett långt klipp med höjdpunkter från lördagens match mellan Linköping och Sunnanå på youtube. Tyvärr är det numera borttaget.

Jag skriver tyvärr eftersom Pernille Harder:s 1–0-mål i högsta grad är sevärt. Vilken underbart härlig bollbehandling danskan har. Som jag ser det är det bara Marta, Vero Boquete och möjligen Caroline Seger i damallsvenskan som kan mäta sig med Harder när det gäller bolltouch.

För övrigt var även Sunnanås mål snyggt. Förhoppningsvis kommer nya klipp med höjdpunkter från matchen inom kort.