I dag åkte jag till Varberg för att se den på förhand mest ointressanta matchen i den 13:e omgången. För känslan var ju att Linköping ganska enkelt skulle avfärda tabelljumbon Kungsbacka.

Dock var jag lite nyfiken på att få se LFC live. Rapporterna från Östergötland har ju skvallrat om att laget börjat få bitarna att falla på plats.

Fast det var inte speciellt roligt att se Linköping den här onsdagskvällen. Laget kom ut energi- och viljelöst, det kändes nästan som att man räknade med att man bara skulle åka till Påskbergsvallen och hämta hem poängen.

Manager Olof Unogård var också otroligt besviken över hur hans lag agerade de första 30 minuterna. Framför allt klagade han på närmast obefintligt återerövringsspel. Sedan konstaterade han att den utvisning laget åkte på i 31:a minuten närmast var logisk, sett till hur laget uppträtt så långt.

Unogård valde att starta med kvintetten Emma Holmgren, Nilla Fischer, Elin Landström, Frida Maanum och Mimmi Larsson på bänken. Jag frågade honom om det var orsakat av skavanker, eller om han medvetet valde att gå runt på många spelare. Han svarade:

”Nilla Fischer och Mimmi Larsson har skavanker. Övriga handlade om rotation. Med facit på hand ångrar man det beslutet. Men det är inte helt enkelt. Det finns risker med att rotera. Men det finns också risker med att spela med samma elva i alla matcher. Vi har 16+2 i truppen, och det är ett tätt spelschema i höst. Vi roterade mot LB07, och då gick det bra.”

Unogård konstaterade också att hans lag mött Kungsbacka två gånger tidigare i år, och att det blivit 2–1-seger båda gångerna. Så LFC visste att det inte skulle bli någon lätt match. Det blev 2–1 den här gången också. Men det var Kungsbacka som vann – och tog sin historiska, första seger i damallsvenskan.

Sara Nilsson

Stor matchvinnare blev Sara Nilsson som var inblandad i väldigt mycket positivt i hemmalaget, bland annat den matchavgörande situationen i 31:a minuten.

På en crosspassning från Malin Fors tog Nilsson med sig bollen med låret, samtidigt som hon blev nersprungen av LFC-backen Linn Bogren. Domare Sara Persson tvekade aldrig, utan dömde målchansutvisning på Bogren.

På presskonferensen kommenterade manager Unogård utvisningen som hårt dömd, men inte felaktig. Det var absolut synd om Bogren, men jag tycker att domare Persson tog ett korrekt beslut. Sara Nilsson hade kanske aldrig bollen under god kontroll, men hon hade varit helt fri om hon inte blivit nedsprungen.

Utvisningen präglade förstås de återstående 60 minuterna plus tillägg. LFC gick ner på 3–4–1–1 med Lina Hurtig som släpande forward bakom Stina Blackstenius. Blackstenius var för övrigt pigg. Jag fick klart bättre vibbar kring henne i den här matchen än vad jag fått när jag sett henne på tv.

I paus bytte Unogård in Maanum, något som såg ut att bli ett succébyte. Norskan satte nämligen Linköpings ledningsmål i minut 48. Den första kvarten i den andra halvleken var LFC bra. Då kändes det som att laget skulle kunna vinna ganska säkert, trots att man spelade i numerärt underläge.

Men sista halvtimman såg man att gästerna blev allt tröttare, och föll allt längre hemåt. Kungsbacka spelade smart, och bytte kant mycket, vilket gjorde att LFC fick springa en hel del och jaga boll. Även om Kungsbacka inte skapade så jättemycket var känslan att laget skulle få åtminstone ett par kvitteringschanser på slutet. Så om inte LFC kontrade in även ett 2–0-mål kunde det bli hemmapoäng.

Det blev tre. Först kvitterade Sara Nilsson i 89:e minuten. Hon högg pardonlöst när inbytta isländskan Anna Rakel Petursdottir misslyckades med att ta bort ett inlägg. Och där Elin Landström märkligt nog sprang mot hörnflaggan istället för att hjälpa sin lagkompis.

Kungsbacka firade rejält efter kvitteringen. Samtidigt förstod man direkt att laget inte var nöjt med en poäng, utan att man gick för tre. För man slog sig inte till ro, utan fortsatte att anfalla.

I 92:a minuten gav det resultat. Återigen var det Sara Nilsson som var framme. Framspelningen stod Elin Landström för. Hon försökte sig på en brytning mot Mimmi Asperot till vänster om LFC:s straffområde, men det ville sig inte bättre för Linköpingsbacken än att hon petade in bollen rakt in i eget straffområde. Nilsson var först på bollen, och sköt direkt.

Skottet var inte märkvärdigt, men Matilda Haglund lyckades ändå inte styra undan det. Inför matchen höjde jag Linköpingsmålvakten till kollegorna på pressläktaren. Fast det var inte rätt dag att lyfta Haglund, för hon hade det tungt från början. Och medan hemmaspelarna firade vilt efter slutsignalen satt Haglund kvar länge, lutad mot sin vänsterstolpe.

Manager Unogård var noga med att poängtera att man både vinner och förlorar som ett lag. Och även om det var misstag som låg bakom baklängesmålen var det ändå den lagmässiga insatsen den första halvtimmen som var huvudorsaken till förlusten. Där håller jag med.

Tråkigt för Linköping, som därmed tappade mark i toppstriden. Avståndet upp till Rosengård är numera åtta poäng och 16 mål. Just nu finns det inget som talar för att LFC skall kunna ta in det. Man får nog i första hand inrikta sig på kampen om andraplatsen. Och där spelar man två otroligt viktiga matcher de kommande tio dagarna. Närmast väntar ju trean Vittsjö hemma på söndag. Och nästa lördag är det bortamatch mot nya tvåan Göteborg.

För Kungsbackaspelarna var det som att en sten föll från deras hjärtan. Tränare Stefan Olofsson konstaterade att laget firade som om det vunnit SM-guld. Och huvuddelen av de 249 åskådarna dröjde sig kvar en stund för att fira den historiska trepoängaren med sitt hemmalag.

Eftersom Djurgården förlorade igen är Kungsbacka nu ”bara” fem poäng från säker mark. Nästa omgång skall Kungsbacka till Malmö för att möta LB07 i ett otroligt viktigt bottenmöte. Vinnaren där har viss chans att hålla sig kvar. Förloraren känns däremot borta. Och skulle det bli kryss känns båda lagen som förlorare.

För övrigt håller jag fortfarande LB07:s seger mot Rosengård i våras som årets största skräll i damallsvenskan. Dagens match i Varberg var den näst största.

I dag höll LB emot storasyster FCR i en halvlek. Efter paus gjorde Rosengård tre mål, och drygade ut serieledningen till fyra poäng. Nyförvärvet Anna Anvegård började på bänken, men byttes in och nickade in 3–0-målet i slutminuten.

Noterbart är att Rosengårds tränare Jonas Eidevall i dag till Radiosporten hintade om att man kanske kommer att sälja/släppa någon av sina fyra forwards de kommande veckorna.

”Det är en extremt tuff konkurrens just nu med fyra renodlade forwards. Transferfönstret är öppet lite längre i Europa på sina håll och det kan kanske kommer hända något mer på någon spelare.”

Spontant borde väl skytteligatvåan Lisa Marie Utland vara den som kan tänkas ha flest blickar på sig.

I Piteå spelade mästarlaget 0–0 mot tidigare tabelltvåan Vittsjö. Därmed kan vi avskriva Piteå från guldracet. Och det skall även mycket till om man skall kunna ta andraplatsen. Det är sex poäng upp till Göteborg, och många lag att passera.

Vittsjö däremot fortsätter att imponera. Laget höll sin nionde nolla för säsongen, och den femte i rad. Laget tappade en placering, men är fortsatt i högsta grad med i kampen om topplaceringarna.

Det är även Göteborg, som vann med 3–0 i Örebro. Det var klara siffror. Samtidigt kändes det som att Göteborg hade lite flyt. Hemmalaget vann hörnorna med 9–2, och efter exakt 43 minuter tycker jag att Örebro skulle ha haft en straff. Då var nämligen Jennifer Falk snett ute mot Heather Williams i utkanten av straffområdet. Jag tycker att det är ganska klart att Falk fällde Williams. Det tyckte däremot tydligen inte domare Ulrica Löv.

Göteborgs ledningsmål från Elin Rubensson var för övrigt ett riktigt fint skott – kanske en kandidat till årets hårdaste mål i serien.

Göteborg tog tre poäng, men fick samtidigt ett riktigt tungt besked. Strax innan avspark meddelades nämligen att Pauline Hammarlund är skadad igen. Hon tvingas till en knäoperation, och är borta i två–tre månader.

Därmed missar hon både den damallsvenska slutspurten och höstens omgångar i Champions League. Skadan kunde verkligen inte komma sämre, alltså precis när transferfönstret stängde. Göteborg kan alltså inte värva någon ersättare.

I övrigt i dag vann Kristianstad med 3–1 mot Växjö och Eskilstuna med 4–2 mot Djurgården. När stockholmarna spelar nästa match, på onsdag hemma mot Örebro, kan lagets avstånd ner till nedflyttningsstrecket ha sjunkit till två poäng. Det börjar alltmer bli läge att sätta en krisstämpel på Djurgården.

Däremot kan man stämpla succé på Felicia Rogic. Hon har gjort fem mål på de fem senaste omgångarna, och löpningen hon gör innan dagens segermål är verkligen högklassig. Innan hon slår in bollen springer hon cirka 75 meter från eget straffområde. Dessutom orkar hon med en tempoväxling på slutet. Otroligt starkt att orka det i 83:e minuten.

”Rosengård går starkt när konkurrenterna slår varandra, men Linköping och Vittsjö hakar på guldstriden; E-Tunas vinnande ånglok tog rast uppe i norr – Växjö verkar istället ha tagit över växeln; LB07 och Kungsbacka alltmer avlägsna efter halva säsongen spelad – Djurgården enda koppling mellan seriehalvorna.

Omgång 12 väntar runt hörnet – halva loppet återstår av OBOS Damallsvenskan! Vi har ständiga utmanare i toppen, och avgörande poäng på spel för de som halkat efter i varje match. Inte konstigt att alla vinner över alla.”

Nej, jag har inte drabbats av sinnesförvirring. Den kursiverade texten ovanför är inte skriven av mig. Den är faktiskt hämtad från damallsvenskans officiella hemsida. Det är inledningen av uppsnacket inför förra omgången, det så kallade Matchbladet.

Jag har ju kritiserat förbundet och EFD för närmast total passivitet efter VM-bronset. Fast jag har varit lite fel ute. Förbundet gjorde tydligen lite reklam för nästa hemmalandskamp vid firandet i Göteborg efter bronset. Och EFD har ju faktiskt sjösatt en ny hemsida för damallsvenskan.

Men det är för lite. Man borde ha haft bättre planering för hur man skulle hantera en eventuell VM-succé. Och man skulle ha agerat direkt. Nu börjar det nästan redan vara för sent.

Det var bra med en ny hemsida för damallsvenskan. Det är däremot mindre bra att den innehåller närmast oläsliga texter. Någon förresten som har hört talas om ett sprudlande ånglok? Enligt det där Matchbladet som jag citerade först i inlägget tog tydligen Eskilstuna ett sådant där sprudlande ånglok till Piteå. Men loket kom hem tomhänt. Och utan växel, för den har tydligen Växjö tagit över. Glasklart, eller hur?

I morgon är det dags för omgång 13. Får vi läsa en lika ”spännande” införtext på obosdamallsvenskan.se då?

Omgångens toppmöten är Kif Örebro–Göteborg och Piteå–Vittsjö. I båda matcherna hade jag haft kryss som utgångstecken, med tvåan som första gardering. Visst är det så att Piteå måste vinna för att inte helt tappa kontakten med den yttersta tabelltoppen. Men VIttsjö är i kanonform och har dessutom fyra raka utan förlust mot norrbottningarna.

Kristianstad–Växjö och Eskilstuna–Djurgården är två mittenmatcher där jag hade utgått från en etta, men gärna garderat med kryss. Däremot är det en supersäker tvåa på Kungsbacka–Linköping. LFC har varit bra på att vinna mot lagen i botten.

Slutligen blir det ju väldigt spännande att följa Malmöderbyt och framför allt Anna Anvegård:s debut för Rosengård.

I Smålands-Posten tippar krönikör Dan Magnusson för övrigt att Växjö fått en halv miljon kronor för sitt forwardsess. I tidningen framgår också att Växjö inte hade råd att behålla Anvegård. Sportchef Frida Andersson säger:

”Jag skulle ljuga om jag sa att det känns bra att sälja Anna, men med tanke på vår ekonomiska situation hade vi knappast något val.”

Man hade inte heller råd att värva någon ersättare, utan man väljer i stället att bredda truppen med fyra spelare från egna division I-laget Växjö DFF Akademi. Det handlar om backarna Emma Jeppsson och Agnes Jelander, mittfältaren Tyra Håkansson samt forwarden Mimmi Strömgren.

Det händer för övrigt mycket i Växjö DFF. Till helgen är det extrainsatt årsmöte, där valberedningen föreslår att man skall välja in fem nya styrelseledamöter.

Den ordförande som valdes i april avgick i juni, och han som valdes som styrelsens sportsligt ansvarige lämnade i princip posten innan han hade tillträtt. Så det behövs nya krafter i klubbledningen.

Under tisdagen blev ytterligare nio lag klara för Champions Leagues sextondelsfinaler. Det handlade om Breidablik (Island), Mitrovica (Kosovo), Hibernian (Skottland), Minsk (Vitryssland), ŽFK Spartak Subotica (Serbien), BIIK-Kazygurt (Kazakstan), Anderlecht (Belgien), Twente (Nederländerna) and Vllaznia (Albanien). Portugisiska Braga säkrade ju sin gruppseger redan i lördags. De här lagen lottas på fredag in i slutspelet ihop med bland annat Piteå och Göteborg.

Det har hunnit bli lördag, och i dag är det dags – damallsvenskan drar igång igen efter det långa VM-uppehållet.

Den som tror att VM kommer att lyfta intresset för vår högsta serie kommer troligen att bli besviken. Visst kommer det att bli lite extra uppmärksamhet kring den här första omgången då VM-spelarna kommer att stå i mediefokus. Kanske att det även blir några extra artiklar nästa omgång, då bland annat Linköping och Rosengård har sina första hemmamatcher efter VM-bronset. Men om två veckor lär effekterna av VM-bronset vara borta.

Jag såg att det har varit kritik i England över att förbund och ligaorganisation inte har passat på att marknadsföra ligan WSL under VM. En liknande kritik skulle man kunna ha i Sverige. Samtidigt är det svårt att veta om det skulle ge någon effekt.

VM-silvret 2003 innebar ett uppsving, men sedan dess har det varit svårt att se samband mellan framgångar för landslaget och ökad publiktillströmning i vår högsta serie. Exempelvis var ju hemma-EM 2013 en folkfest, men det året var publiksnittet i damallsvenskan 741 – det näst sämsta sedan 2003. Inte heller OS-silvret 2016 innebar något intresselyft för damallsvenskan.

Vi får se hur det blir den här gången. Men som ni redan förstått har jag inget jättestort hopp om någon damallsvensk publikhausse.

Under uppehållet har tio av tolv lag gjort justeringar i sina trupper. Bara Vittsjö och Eskilstuna har suttit lugnt i båten. Fast det verkar som att i alla fall United kan komma att göra någon värvning innan fönstret stänger. Jag tror att jag har fått med alla övergångar på silly seasonsidan. I första matchen i återstarten möts två bottenlag som båda har förstärkt sina trupper under sommaren.

Nästjumbon LB07 har i och för sig tappat viktiga Mia Persson, men man har ersatt henne med tre spännande spelare. Bland annat en finländsk speluppläggare i Olga Ahtinen och hon som avgjorde det amerikanska collegemästerskapen i våras, Dallas Dorosy. Dessutom har man lånat in Nellie Lilja från lokalkonkurrenten Rosengård. LB gör ett seriöst försök att behålla sin damallsvenska status.

Motståndarna Djurgården har hämtat hem Petronella Ekroth från Juventus. Stockholmarna har även tagit in den före detta Växjötränaren Pierre Fondin som assistent till Joel Riddez. Djurgården har toppambitioner och behöver vinna den här matchen om man inte skall riskera att få kniven riktigt hårt upptryckt mot halsen framöver.

Det spelas en match till under lördagen, jag återkommer till den och hoppar direkt på de tre matcher som spelas under söndagen. Där har vi två oväntade toppmöten i Vittsjö–Göteborg och Piteå–Kif Örebro. En koll av tabellen visar att Vittsjö har släppt in minst mål, medan Göteborg har gjort flest. En annan notering är att Örebro bara är två poäng från serieledning, trots att man har minusmålskillnad.

Söndagens tredje match är den mellan Rosengård och Växjö. Medan Rosengård tillsammans med Göteborg har gjort flest mål så har Växjö gjort minst – bara två. Lossnar det för småländskorna nu när de bytt tränare och sluppit problemen med Jelena Cankovic? Eller kanske att de kan få nya problem med serbiskan – hon finns ju numera i motståndarlaget…

Omgången avslutas på måndag med mötet Eskilstuna–Linköping. Precis som Växjö har United bara lyckats göra två mål hittills. Laget behöver både mål och poäng för att lyfta ur bottenträsket. Kanske att man kan få till en liten skräll mot ett LFC som har många spelare som varit iväg i Frankrike, och som därmed fått kort semester.

Den sjätte matchen spelas i morgon eftermiddag i Varberg. Det handlar om ”KDFF-derbyt” mellan tabelljumbon Kungsbacka DFF och sjuan Kristianstads DFF, en match jag tänkte se. Och en match Kristianstad måste vinna om de tänker haka på i toppstriden.

Mycket av eftersnacket till VM har handlat om ekonomi, i varje fall här i Sverige. I den andra stora damfotbollsbloggen, Hattrick, uppmärksammade Rainer Fussgänger under fredagen att Kungsbacka genomgår ett stålbad och bara betalar 500 kronor i månaden till sina spelare.

Det är förstås anmärkningsvärt lite. Jag antar att de betalat mer tidigare, för som jag förstått det får inte damallsvenska spelare vara amatörer. Och amatör i svensk fotboll är:

Kungsbackas damallsvenska spelare borde alltså således få minst 10 000 kronor i ersättning under året.

I det länkade inlägget ovan skriver Rainer om hur kraven har ökats i engelska WSL, om att klubbarna måste betala proffslöner till sina spelare. I det här fallet innebär inte proffs 10 000 kronor om året, utan om löner som man kan leva på. Engelska klubbar som inte klarar av att betala proffslöner har flyttats ner, trots att man varit sportsligt kvalificerade för högsta serien.

Rainer tycker att vi borde införa liknande konsekvenser i Sverige om vi vill att (dam)fotbollen skall gå framåt istället för bakåt i tiden.

Jag tror inte att det är möjligt att ta den engelska vägen, inte om vi vill ha fler än fem–sex lag i vår högsta serie. Damallsvenskan är ju nämligen bara en halvprofessionell serie. Eller möjligen tredjedelsprofessionell. De allra flesta lagen är beroende av att deras spelare jobbar eller pluggar vid sidan av fotbollen.

Jag minns att jag efter en cupmatch i Kungsbacka i februari 2017 pratade med Elisabet Gunnarsdottir om hur det uteblivna tv-avtalet slog mot hennes klubb. Jämfört med 2016 tappade klubbarna cirka 800 000 kronor i EFD-bidrag. Gunnarsdottir konstaterade att det var en mycket stor del av hennes spelarbudget.

Om det skulle bli som Rainer önskar, att damallsvenskan skulle vara helprofessionell, då skulle de flesta klubbarna behöva öka sina spelarbudgetar rätt rejält. Jag har sett att Migrationsverket kräver att utländska spelare/tränare måste ha en minimilön på 14 300 kronor per månad för att få arbetstillstånd.

Säg att man sätter just 14 300 som lägsta månadslön i en proffsserie, räknar på tolv månader samt på att varje klubb måste ha 20 kontrakterade spelare och fem ledare som lyfter minst den lönen. Då hamnar den allra minsta spelar- och ledarbudgeten på 5,6 miljoner kronor.

Det är det bara en handfull klubbar som klarar av. Och då är det alltså en minimilön. Många spelare och tränare kräver betydligt mer än så här.

Kungsbacka är ett särfall. De hade usel ekonomi redan när de gick upp. Och det rimliga hade varit att förbundet eller EFD hade stoppat den uppflyttningen och istället skickat ner konkursboet i division I. Det näst mest rimliga hade varit att Kungsbacka utnyttjat sin allsvenska säsong till att sanera sin ekonomi. Det är ju i damallsvenskan som damfotbollsklubbar kan få hyfsad ekonomi. Det finns ju inga pengar att göra i lägre divisioner.

Rainer använder Kungsbackas dåliga ekonomi som ett argument mot att utöka den högsta serien. Och visst. Skall man ställa proffskrav på klubbarna är det omöjligt att utöka damallsvenskan. För toppklubbar som Kristianstad, Vittsjö och Örebro lär inte klara av att ha ett helprofessionellt upplägg. Deras intäkter de senaste åren har legat på 5–6 miljoner kronor.

Personligen ser jag alltså inte att det är möjligt med en helprofessionell damallsvenska. Intäkterna är helt enkelt för låga. Damfotbollen är för dålig på att sälja sin produkt. Det här är för övrigt inget som bara gäller i Sverige, utan det är ett internationellt problem.

Dock har ju flera stora europeiska herrfotbollsklubbar valt att sponsra sina damlag med 30–70 miljoner kronor, vilket gör att damfotbollsspelare kan tjäna bra med pengar ute i Europa. Men vad jag vet är det ingen av de här storklubbarna som går runt på sin damfotbollsverksamhet.

I Sverige har vi inga herrfotbollsklubbar med så stor omsättning att de har råd att satsa 30–70 miljoner om året på damlag. Här minns vi vad Kosovare Asllani sa till Expressen inför VM:

”Samtidigt har Sverige stått still. Tyvärr halkar Sverige efter när det kommer till marknadsföring och investeringar i damfotboll. Jag tycker att det är synd att man inte drar nytta av de stjärnor man har. Och där inkluderar jag mig själv.”

Efter VM bröt Asllani sitt kontrakt med Linköping så att klubben inte kunde dra nytta av henne. Det fick den före detta klubbdirektören i LFC Anders Mäki att på Twitter konstatera följande:

Jag är för en utökning av damallsvenskan. Jag tror att intresset för serien kan ökas om den finns i fler regioner, alltså att en utökning faktiskt kan vara bra rent ekonomiskt. Men framför allt tror jag att det är sportsligt bra, för det kommer att innebära att fler svenska spelare får speltid på högsta nivå. Utöver Kungsbacka och IFK Kalmar har vi haft väldigt starka nykomlingar sedan elitettan infördes. Och flera av de lag som har åkt ut de senaste åren har varit starka.

Ekonomiskt sett hoppas jag förstås att fler tjejer kommer att kunna livnära sig på fotbollen framöver. Men jag ser det inte som en självklarhet att alla elitspelare skall vara proffs. Det är ingen självklarhet att man skall kunna bli miljonär på att spela fotboll.

Jag anser det vara en förmån att kunna leva på sin idrott, inte en rättighet. Jag ser också hellre att förbunden satsar sina pengar på utbildning av ungdomar än på feta bonusar till landslagsstjärnor.

Men om elitspelarna har en produkt som säljer kommer de att få sina pengar. Problemet är ju att damfotbollen inte är en produkt som säljer. Men den kanske kan bli. Jag läste härom dagen att företaget Brand Finance bedömer att damfotbollen är undervärderad med 1,2 miljarder dollar, alltså med tolv miljarder kronor.

Rapporten menar att damfotbollen förlorar på att ha gemensamma sponsorsavtal med herrfotbollen. Om det stämmer innebär det ju att damfotbollen i längden kommer att bli en förlorare på att införlivas i stora herrfotbollsklubbar.

Och om värderingen stämmer känns det som att damfotbollen omgående skall lämna Fifa och bilda ett eget förbund, precis som damtennisen har sitt eget förbund.

Det var fantastiskt kul att se att 25 000–30 000 personer tog emot vårt landslag i Göteborg tidigare i kväll. Det hade varit kul att vara på plats, men precis som 2011 fick jag nöja mig med att se bronsfesten på tv.

Det firades förstås redan i lördags i Nice. Här är två sköna klipp från omklädningsrummet. Inte helt oväntat så hamnar Olivia Schough och Nathalie Björn i centrum. Och så Steffe förstås.

Innan vi lämnar det svenska firandet så kan man ju alltid njuta en gång till av den här räddningen:

För egen del gick luften ur lite efter att jag hade satt punkt för min BT-krönika efter finalen i går. Jag skall självklart återkomma både med lite mer ingående analyser av helgens båda matcher samt med några sammanfattningar av mästerskapet. Men just nu räcker inte energin, så det dröjer nog någon eller några dagar innan de inläggen kommer.

Tills vidare noterar jag att det var väldigt bra tittarsiffror i Holland på VM-finalen. 5 481 000 personer såg förlusten mot USA, det var fler än på EM-finalen 2017. Och faktiskt fler än vad herrlandslaget haft de senaste fem åren. Kul.

Här i Lyon har antalet holländare och amerikaner minskat ganska rejält i dag. Världsmästarna USA slängde med kort varsel in en pressträff strax innan de åkte till flygplatsen. Många journalister hann dock inte ta sig till pressträffen.

Det var nämligen svårt att hitta en taxi i Lyon – de flesta var uppbokade för att transportera folk till flygplatsen.

USA är världsmästare i ytterligare fyra år. Det är en seger för damfotbollen.

Det av flera skäl. Ett av dem är att de amerikanska fansen är de överlägset mest hängivna, och är de som gjort att det här har känts som ett VM. Ett annat är så enkelt som att USA är det klart bästa fotbollslaget.

Det blev så tydligt i den här finalen. Europamästarinnorna Holland försökte gneta och försvara sig till segern. De hoppades antagligen på att sätta någon kontring. Det höll i drygt en halvlek.

Men när holländskorna hade sitt enda avslut mot mål hade USA redan haft sju – och ledde med 2–0. Det var till slut precis så stor skillnad som man kunde förvänta.

Det avgjordes när USA fick en solklar VAR-straff. Det efter att Stefanie van der Gragt satt en väldigt hög spark i sidan av bröstkorgen på Alex Morgan.

Megan Rapinoe satte straffen säkert och säkrade samtidigt segern i skytteligan. Efter ledningsmålet övergav Holland försvarstaktiken och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen ännu mer påtaglig. Holland kom ingenstans, medan USA kunde och borde ha gjort några mål till.

Det var verkligen klasskillnad. Jag räknade till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, det i 87:e minuten när van der Gragt fick bollen på armen.

Nu är det strax prisutdelning. Återkommer med fler synpunkter senare.

För första gången i VM gjorde inte USA mål under matchens första tolv minuter. Man lyckades inte ens göra mål under de första 45 minuterna.

Men oj vad nära det var några gånger. Sari van Veenendaal har gjort en kanonhalvlek. Dessutom har hon haft massor av tur – men det har ju bra målvakter. Hon räddade närmast omedvetet en nick från Julie Ertz med sidan av kroppen. Och när hon inte fick grepp på en styrning från Alex Morgan gick bollen i stolpen.

Det är USA som har ägt finalen så här långt. Men Holland försvarar sig smart. De ligger väldigt centrerat med laget och släpper kanterna. Dessutom gör de allt för att dra ner tempot.

Det tog USA mer än en halvtimme att inse att man måste vända spelet snabbare. När man började med det kom också målchanserna. Holland har inte haft ett enda avslut mot mål så här långt, men det var ändå farligt på en hörna på övertid. Så jag säger 4–1 i klara målchanser till USA.

Det är också 53–47 i bollinnehav till USA som har slagit 178 passningar till rätt adress. Holland har bara fått fram 100 passningar. Av den statistiken kan man läsa ut hur lång tid holländskorna tar på sig vid inkast och andra fasta situationer. Holland har rensat 27 gånger, mot USA:s elva.

Noterbart är att Holland har valt att spela Vivianne Miedema i en tiaroll på mittfältet och kör med Lineth Beerensteyn högst upp på topp. Danielle van de Donk utgår från högerkanten, men det holländska laget centrerar alltså väldigt mycket, så van de Donk finns oftast i mitten.

I paus måste ju vän av offensiv anfallsfotboll hålla på USA, för det är de som vill spela fotboll. Holland är i finalen för att försöka försvara sig till guld. Ännu så länge har man klarat det bra.

Sverige har numera fyra VM-medaljer. Det är en fantastisk utdelning på åtta mästerskap.

Bakom 2–1-segern mot England ligger en fantastisk start, hårt arbete – och Nilla Fischer:s skalle. Jag skrev i min BT-krönika att Fischers räddning på mållinjen redan är en klassisk svensk idrottsbild.

Jag har lite mer att skriva så det lär dröja ett tag innan det kommer en mer fullödig analys.

Det blir bronsmatch för Sverige på lördag. Oj, vad det svider. Under 90 minuter upplevde jag Sverige som det bättre laget i onsdagens semifinal. Men i förlängningen kopplade Holland ett tidigt grepp.

Och jag vet inte hur många sekunder det hann gå mellan att jag sa högt på pressläktaren att det var en oroande matchutveckling till att Jackie Groenen gjorde mål. Det var knappast 30.

Jackie Groenen

Målet var den typen av segermål som ofta avgör täta och stängda matcher. Groenen fick bollen väldigt turligt, men agerade högklassigt när chansen dök upp.

Det var ju ett holländskt instick mot Vivianne Miedema, där Linda Sembrant klev fram och styrde undan bollen framför forwarden. Sembrants styrning hade dock bästa möjliga riktning för Holland. Bollen gick nämligen rakt till Groenens högerfot. Hon tog med sig i steget, och stod sedan för ett mycket behärskat avslut på sitt andra tillslag. Skottet var närmast otagbart för Hedvig Lindahl, som annars gjorde en mycket bra match.

Efter Groenens mål tryckte Sverige på, men utan att få till någon 100-procentig kvitteringschans. Det kändes som att Holland hade ganska bra kontroll på slutet.

Det här är verkligen en 1–0-förlust som kommer att svida länge. Visst kan det bli bronsfest på lördag. Jag minns hur kul bronsmatchen var i Tyskland 2011. Skillnaden mot då var att vårt landslag aldrig var nära någon finalplats den gången. Semifinalen mot Japan var en enda lång utklassning.

Nu var finalplatsen så otroligt nära, vilket gör förlusten mycket svårare att smälta. Rent spontant tror jag också att det hade blivit en bättre final med Sverige mot USA. För den spontana känslan är att USA kommer att kunna såra det här holländska lagets backlinje ganska hårt.

Samtidigt blir det säkert en matchtyp som kan passa Holland, där de får ligga på kontring. Och är det något man måste imponeras enormt av med det holländska laget är att de hela turneringen har hittat sätt att vinna matcherna. Tyvärr var det så även den här sena kvällen i Lyon.