Etikettarkiv: Hope Solo

Morgan efter Wambach, men nästa pris tar Sinclair

Publicerad den av
4

I fjol blev Abby Wambach första fotbollsspelare att vinna priset som ”Sportswoman of the Year” i USA.

Alex Morgan

Alex Morgan

I år blev Alex Morgan den andra. Hon offentliggjordes som segrare i går. Läs mer här.

Priset delas ut i två olika kategorier, individuell idrott och lagidrott. Det är förstås i lagidrottskategorien som fotbollstjejerna prisats. Årets individuella ”Sportswoman of the Year” i USA blev gymnasten Gabby Douglas.
Faktum är att en svensk har vunnit den senare kategorien, det var Annika Sörenstam – 2004.

Vinnaren utses genom röstning. En expertjury står för 50 procent och folkets röster för övriga 50 procent.

Att spelare från det amerikanska fotbollslandslaget prisas två år i rad är ännu ett bevis för att laget nått sanslösa höjder när det gäller populariteten på hemmaplan. Jag har ju här tidigare skrivit om att fotbollsfinalen hade högre tittarsiffror i USA än Usain Bolt:s 100-metersfinal.

Apropå priser måste det vara dags att nominera kandidaterna till Ballon d’Or vilken dag som helst. I år lär bara en svensk vara aktuell, och det är Pia Sundhage, som lär vinna tränarkategorien. Eller?

I förstaläget nomineras tio kandidater i varje kategori. På spelarsidan är fyra–fem namn lättfunna. Men sedan är det tufft. Jag tror att damallsvenskan får med en spelare, Marta. Hon kommer med på sitt namn, och för sin höst.

Ramona Bachmann skulle kunna vara aktuell, men nej, jag tror varken att hon, Anja Mittag eller Veronica Boquete kommer att nomineras.

Homare Sawa

Homare Sawa

Jag tror inte heller att fjolårsvinnaren Homare Sawa finns med på årets kandidatlista.

De här tio kandidaterna gissar jag att det blir:

* Alex Morgan
* Abby Wambach
* Hope Solo
* Yuki Ogimi
* Christine Sinclair
* Wendie Renard
* Marta
* Celia Okoyino da Mbabi
* Camille Abily
* Aya Miyama

Har jag glömt någon självklar?

För övrigt tycker jag att vinnaren är självklar. Det måste väl bli Christine Sinclair, som bar Kanada till OS-brons. Eller vem skulle kunna hota?

Tårar och massor av hyllningar

Publicerad den av
Svara

Det var stor avskedskväll inför 18 589 åskådare i Denver i morse svensk tid. Pia Sundhage rördes till tårar. Och jag gissar att även en eller annan som tittar på den här skakiga videon också gör det.

Här är en fin stillbild när Lauren Cheney kramar om en tårögd Sundhage. Knäpp som man är satt jag uppe och kikade på en rätt grynig stream. Men det var det värt. För det var en kanonmatch, och det var ett känslosamt avsked efteråt.

På Twitter i USA var Pia Sundhage en av kvällens mest skrivna namn. Det handlade i princip uteslutande om hyllningar. Via den här länken ligger många av dem kvar ett par veckor.

Sundhage avslutade sina fem säsonger i USA med att leda laget till sin 14:e raka seger. Den senaste förlusten kom mot Japan i Algarve den 5 mars. Att USA skulle vinna mot Australien var förstås ingen skräll. Amerikanskorna har inte förlorat på hemmaplan sedan den 6 november 2004, då Danmark vann med 3–1.

Men jag återkommer till själva matchen. Först blir det mer Pia Sundhage. Spelarna började hyllningarna av henne på twitter redan inför avspark. Inte minst för att trigga igång alla supportrar. Här är några exempel:

Kelley O’Hara:

”Tacksam att ha blivit coachad av Pia. Hon är verkligen den enda av sitt slag. Så kom igen, nu måste vi se till att höras. Låt oss tacka av henne på bästa sätt.”

Heather O’Reilly:

”Det är Pias sista match med oss, vi hoppas tacka av henne på bästa sätt.”

Alex Morgan:

”Pias sista match. Låt oss visa vår tacksamhet genom att spela bra fotboll – och genom en högljudd publik.”

Carli Lloyd:

”I sista matchen för Pia möter vi Australien. Låt oss göra den minnesvärd. Vi kommer att sakna dig, Pia.”

Christie Rampone:

”Sista matchen med Pia. Dubbla OS-guld, en klassisk VM-final och massor av nöje. Bra jobbat.”

Abby Wambach:

”Det är matchdag, folk. Vilka tänker titta? Vi får göra Pias sista match minnesvärd. Du kommer att bli saknad.”

Och efter avslutad match kom några hyllningar till:

Heather Mitts:

”Önskar det bästa för Pia. Hon har fått oss att älska spelet ännu mer. Tack för att man fick vara med i kväll i Denver. Det blir något att minnas. Tack Pia.”

Wambach:

”Pia”

Lauren Cheney:

”Tack Pia.”

Under matchen pratade ESPN:s kommenatatorer mycket om Sundhage. Det var mest ros, men man pratade även lite om den kritik som funnits.

Bland annat hade flera spelare nu önskat en mer hårdhänt tränare. För flera har tyckt att Sundhage har varit för vek i disciplinära frågor.

Sedan har förstås även hennes laguttagningar periodvis ifrågasatts. Det finns ju ingen tränare som tar ut en elva som alla spelare och supportrar tycker är helt korrekt.
I Sundhages fall är det backlinjen som de flesta frågetecken höjts för. Och visst har USA svagheter i defensiven. Men med hjälp av Christie Rampones snabbhet och Hope Solo:s målvaktsspel har de bristerna inte blivit så tydliga.

Sundhage fick även rätt mycket kritik för att hon höll tillbaka Alex Morgan så länge. Många experter tyckte att hon borde ha fått en ordinarie plats redan innan VM i fjol. Själv tycker jag att Morgan var redo för startelvan på senhösten i fjol.
Sundhage höll dock länge tillbaka den blixtsnabba forwarden. Morgan var inte helt ordinarie förrän i Algarve cup i mars i år.

Sedan dess har hon visat att hon förtjänar sin plats. Så även i natt. För Morgan var tveklöst spelaren som gjorde Sundhages avskedsmatch till en amerikansk fest.
Hon spelade fram till 1–0, placerade själv in 2–2, sköt skottet som träffade Abby Wambach och betydde 3–2 och nickade in 4–2. Ja, dessutom hade hon en boll i stolpen innan hon byttes ut.
Morgan har nu gjort 24 mål och 15 assist i år. Därmed är hon den yngsta spelaren i USA:s landslagshistoria att göra över 20 mål under ett kalenderår.

Det var överhuvud taget en väldigt bra match. USA gick på för fullt från första spark, och Australien höll emot i drygt en halvlek. Här är sevärda höjdpunkter. Klippet avslutas med en sundhagsk tår.

Heather O’Reilly gjorde 1–0 med ett skott som ändrade riktning på Servet Uzunlar. Sedan sprang USA:s spelare ut till Sundhage och spelade lite luftgitarr.

Efter det stal Australiens unga Matildas showen en stund. De visade nämligen återigen att de blir att räkna med framöver – om de kan stabilisera sitt försvarsspel.
En av damallsvenskans besvikelser i år är Lisa De Vanna. Hon har visat god form i dubbellandskamperna, och gjorde för andra matchen i rad ett riktigt klassmål. Det betydde 1–1.

Strax efter gjorde veteranen Sarah Walsh sitt sista landslagsmål. För det var inte bara avskedsmatch för Sundhage. Även Walsh tog avsked av sitt landslag. Och hon gjorde det alltså med stil.

I sin 75:e landskamp gav hon Australien ledningen med 2–1 genom att göra sitt 38:e mål. Snart 30 år gammal är dock hennes knän så sargade att hon till och med har svårt att passa bollen. Så det är nog hög tid att trappa ner karriären.

I den 57:e minuten lämnade Walsh planen, och överöstes med hyllningskramar på väg mot bänken.

Då stod det 3–2 till USA. Sedan fixade alltså Alex Morgan två mål innan Shannon Boxx nickade in en hörna till 5–2 och slutligen Sydney Leroux bjöd på en läcker språngskalle som fastställde segersiffrorna till 6–2.

När Ballon d’Or skall delas ut i vinter måste Morgan och Christine Sinclair vara självklara som två av de tre finalisterna. Kanske att Yuki Ogimi bör var den tredje som tar plats på Fifagalan. Eller vad tycker ni?

På den galan kommer garanterat Pia Sundhage också ta plats. Hon lär ju få kröna sina fem år i USA med titeln som världens bästa tränare. Eller hur?

Men innan dess skall hon dra på sig de svenska landslagskläderna för första gången såsom förbundskapten på seniornivå. Debuten sker på Myresjöhus arena i Växjö den 23 oktober. För motståndet svara Schweiz.

Oj vad bra Australien är

Publicerad den av
2

En halvlek är spelad i Pia Sundhage:s näst sista match som förbundskapten för USA. Och hon kan inte vara nöjd med hur det sett ut. Inte bara för att det är underläge med 1–0.

Däremot måste Australiens förbundskapten Tom Sermanni vara hysteriskt nöjd. Han matchar ett ungt lag, som spelar fantastiskt fin fotboll. De spelar sig verkligen ur situationerna. Dessutom har de gjort ett mål, och haft två bollar i målramen.

Målet var en fantastisk prestation av Lisa De Vanna. Hon vände bort Christie Rampone på egen planhalva, vid mittlinjen. Sedan sprang Linköpingsspelaren helt enkelt ifrån Rampone, och väl inne i straffområdet satte hon upp bollen i bortre krysset – otagbart för Hope Solo.

Lisa De Vanna

NBC:s expertkommentator Kate Markgraf hade just konstaterat att Rampone fortfarande är snabbast över 35 meter i hela det amerikanska laget, alltså till och med snabbare än Alex Morgan. Då sprang en bollförande De Vanna ifrån veteranen. Som sagt, grymt starkt.

De sista fem–sju minuterna har USA skapat tre riktigt bra kvitteringschanser. Men Australiens unga lag visar verkligen att de har framtiden för sig. I målet står blott 17-åriga Brianna Davey. Och framför sig har hon ytterligare en hel hög tonåringar. Laguppställningen är: Davey – Caitlin Foord, Laura Alleway, Servet Uzunlar, Stephanie Catley – Collette McCallum, Emily van Egmond, Teigen Allen, De Vanna – Kathryn Gill och Sarah Walsh.

Framför allt har van Egmond imponerat på centralt mittfält genom att alltid vara spelbar, och dessutom vara väldigt bolltrygg. Och man kan inte låta bli att tycka att det är synd att Sarah Walsh gör sin näst sista landskamp. Hon har verkligen visat kvalitet på topp. Hennes avslut i stolpen var verkligen värt ett bättre öde.

Nu börjar den andra halvleken…

Knivigt nybygge i USA

Publicerad den av
Svara

USA jag just vunnit med 8–0 mot Costa Rica. Den ”Victory Tour” som det amerikanska landslaget skall genomföra den kommande tiden är oerhört viktig. Det gäller att marknadsföra damfotbollen på ett så bra sätt att man lägger en god grund för en framtida proffsliga.

För det finns som bekant stora problem i USA, även om Pia Sundhage lämnar efter sig ett landslag med den klart bredaste och starkaste truppen i världen.

För man har ju ingen liga för de spelare som är just utanför landslagstruppen. Vi har sett ett gäng sådana spelare komma till Sverige. Några finns i Tyskland, några i Frankrike och så vidare.

Men nu är det alltså dags för tredje försöket att få i gång en liga. Vi som trodde att de bästa landslagsspelarna skulle komma till Europa i höst verkar få fel.
De spelar i landslaget under dess Victory Tour, och hoppas sedan kunna vara med och bygga upp den nya ligan. Om det kan man läsa i den här artikeln.

Där uttalar sig Abby Wambach, Alex Morgan och Megan Rapinoe om sina förhoppningar om att kunna spela klubbfotboll på högsta nivå i sitt hemland igen.

Stjärnorna måste förstås vara kvar på hemmaplan om ligan skall kunna locka någon publik. Den största stjärnan i USA är som bekant målvakten Hope Solo. Som en parantes i ligasnacket rekommenderar jag alla att se den här intervjun om hennes biografi. Det är en utmärkt intervju, och den säger ganska mycket om Solo.

Tillbaka till själva ligabygget. Här är en länk till en lång, men ganska heltäckande genomgång av läget inom amerikansk damfotboll. Det är helt klart en läsvärd text. I den finns bland annat uppgiften att US Soccer betalar sina landslagsspelare 330 000–400 000 kronor i årslön. Visst är det ok, men ändå mindre än vad jag trodde.

I texten framgår också att arbetet med den nya ligan inte direkt går som på räls. Och att det finns många problem att lösa.

Den här gången verkar det bli lägre löner än i de tidigare upplagorna. Och det innebär troligen att klubbarna inte kommer att plocka in så många utländska spelare. Fast det där är förstås bara spekulationer.

Pia hyllas av alla

Publicerad den av
Svara
Pia Sundhage

Pia Sundhage håller presskonferens

Som alla garanterat redan har hört så väljer Pia Sundhage att lämna USA. Och hon kommer med mycket stor sannolikhet att presenteras som svensk förbundskapten inom en mycket kort framtid.

Jag skall ge mina synpunkter på det ganska snart. Men först synpunkter från USA:s spelare. Jag har kollat twitter under eftermiddagen och noterat att det är genomgående hyllningar.
Visst fick Thomas Dennerby ett och annat tack av sina spelare när han avgick. Fast Sundhage får hyllningar i en lite högre division.

Under trenationsturneringen i våras bad jag fyra av USA:s affischnamn ge sina kommentarer om Sundhage. Det var rejäla hyllningar.
Visst var det på ett sätt givet att spelarna skulle vara positiva. För vem vill hamna på kant med sin chef bara någon månad innan OS?
Fast man känner vad som kommer från hjärtat, och vad som sägs bara för sakens skull. Och alla spelarna blev uppriktigt glada över att få berätta sin syn på Pia. Och det kändes som ärliga hyllningar.

Tillbaka till dagens twitterhyllningar. Här är ett urval:

Hope Solo:

”Vilken resa vi har haft. Tack Pia… …Pia har låtit oss vara individer, samtidigt som hon visat oss vad ett LAG är. Hon har lett oss till två guld, ett silver OCH vi har spelat vacker fotboll.”

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Alex Morgan:

”Vilken fantastisk resa det har varit för mig de senaste tre åren under Pia. I har lärt mig så mycket, men huvudsakligen att njuta på vägen. Tack Pia.”

Carli Lloyd och Pia Sundhage

Carli Lloyd:

”Det har varit en absolut ära att spela för Pia. Under de senaste fem åren har hon lett vårt lag till tre finaler – två guld och ett silver. Jag vill tacka Pia för allt hon har gjort för laget och för mig. Hon har trott på mig från dag ett, och låtit mig växa som spelare.”

Heather Mitts:

”Under fem år tog Pia oss till två OS-guld och ett VM-silver. Nästa förbundskapten har stora skor att fylla ut. Tack och ett stort lycka till.”

Sydney Leroux:

”Jag har älskat att spela för Pia, även om det var under en kort period. Hon gav mig en chans att bli del av något stort, och jag kommer att vara tacksam för alltid.”

Den roligaste hälsningen via twitter har nog ändå USA:s damlandslags eget twitterkonto bjudit på. De lade nämligen upp den här länken, med Pias favoritartister Simon & Garfunkel, Homeward Bound.

Strax är det avspark i Pia Sundhage:s sista match som förbundskapten för USA.

Solo till Tyresö?

Publicerad den av
1
Hope Solo

Hope Solo

Gårdagens stora diskussion bland damfotbollstwittrarna handlade om ett rykte om att Hope Solo är på väg till Tyresö.

Det skulle på många sätt vara en överraskande värvning. Min uppfattning är ju nämligen att Carola Söberg skött sig alldeles utmärkt. Och att målvaktsspelet inte har varit Tyresös svaga gren i årets damallsvenska.
Fast å andra sidan är frågan hur Jessica Höglander skulle klara uppgiften om Söberg blev skadad. Jag har ju sett experter som vill ha in Höglander i landslaget redan nu. Den enda gång jag har sett F19-landslagsmålvakten gjorde hon inget stabilt intryck.

Transferfönstret är öppet den här veckan ut. Det blir spännande att se om Solo offrar USA:s guldturné i september för att bli utlänning nummer 70 i damallsvenskan i år.

Annars har det ju blivit klart att Margret Lara Vidarsdottir tog nummerlappen med 69 på. Hon har skrivit på för Kristianstad, och kommer förstås att ge dem extra spets i jakten på tredjeplatsen.

Däremot fick ju Jitex och det finska landslaget i går beskedet som de inte ville ha, nämligen att Annica Sjölund har dragit av korsbandet. Därmed är hon borta från spel i sex till åtta månader. Tråkigt.

Sundhage tvingade Solo vänta med sin bok

Publicerad den av
Svara

Härom dagen berättade jag om att USA:s stjärnmålvakt Hope Solo har skrivit en bok som troligen kommer att skapa kontroverser i landslaget.

Nu står det klart att Pia Sundhage tvingade Solo att vänta med utgivningen till efter OS. Annars skulle Solo inte fått plats i USA:s trupp.

Sundhage sa bland annat:

”Det här kommer att få en negativ effekt på laget. Du placerar mig i ett läge där du riskerar att förstöra min resa mot OS. De kommer att ta citat från 2007 och fråga mig om vad jag tycker.”

Här är ett klipp från espnW där Solos bok, och Sundhages beslut diskuteras.

Utöver tv-klippet innehåller länken ett färskt utdrag ur boken, som handlar om Solos tweets om tv-experten Brandi Chastain från årets OS. Om hur hela laget jublade över Solos attack mot guldhjältinnan från VM-finalen 1999.

Fem dagar efter guldet – då hänger Solo ut sina lagkamrater

Publicerad den av
Svara
Hope Solo

Hope Solo

USA vann OS-guld i torsdags, och landade hemma i USA i går. De hyllas nu av många som landets kanske allra mest omtyckta lag.
Den här krönikan i New Yorker är ett exempel på en sådan hyllning. Där kan man bland annat läsa meningen:

”Män älskar Alex Morgan, kvinnor älskar Megan Rapinoe – alla älskar Abby Wambach.”

Men mindre än en vecka efter lagets OS-guld sätts den kärleken på spel. Och den gör det av en av nyckelspelarna.
Lagets allra största stjärna, målvakten Hope Solo, kommer nämligen ut med en biografi i dag. Och den innehåller sprängstoff. Läs bara det här utdraget som presenterats på ESPN:s hemsida. Visst är det sprängstoff?

Avsnittet handlar om spelet efter VM-semifinalen 2007, och Solo hänger ut flera före detta, men även ett par nuvarande, lagkamrater. Det är alltdeles tydligt att Solo verkar klart mer intresserad av att sälja böcker än av att låta sina lagkamraterna fira OS-guldet i lugn och ro.

För på ett sätt är det här ju förstås en fantastisk tajmning för ett boksläpp. Fantastisk för Solos bankkonto.

Men på många andra sätt känns tajmingen högst tveksam. Kunde hon inte låta Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach få fira OS-guldet i lugn och ro under åtminstone ett par veckor?
För jag har svårt att tro att den trion tycker att det är jätteroligt att få upp den här gamla surdegen på bordet igen.

Och man undra lite hur Solo har tänkt under OS. ”Nu spelar jag ihop med dem under ett par veckor, och låtsas som att vi är kompisar. Men direkt efter…”

Hur som helst känns det som att Pia Sundhage har lite jobb att göra. För delar av det lagbygge som såg så stabilt och välbyggt ut, rasade plötsligt ihop som ett korthus.

Därför får USA domsluten med sig

Publicerad den av
3

Jag har fått lite förfrågningar om att göra en större analys av den svenska OS-insatsen. En sådan är på gång. Fast inte ännu. För jag kan inte riktigt släppa finalen.

Jag fick en fråga i natt av Peter Andersson om det bara en tillfällighet att USA fick de avgörande domsluten med sig, eller om domarna har “lättare” att döma till USA:s fördel?

Det är en väldigt intressant fråga, som jag förstås inte har något facit på. Men en teori. Och nej, jag tror inte att det är någon tillfällighet.

För min erfarenhet av domare och domslut är att kända spelare alltid har en fördel. Ju större stjärna du är, desto fler domslut går din väg.

Så är det i princip i alla sporter. När Sveriges herrar var världsbäst i handboll fick vi många 50-50-domslut med oss.

Nu är USA världsettor i fotboll för damer, och man har de största stjärnorna. Därmed kan de räkna med fördelar hos domarna.

Jag tror inte att det är medvetet från domarna. Men domare är människor, och människor vill ha beröm – inte kritik.

Och logiken är enkel. Det blir alltid väldigt mycket större fokus om du blåser straff mot topplag som Manchester United än om man gör det mot Derby eller Stoke. Och det blir större rubriker när man visar ut Tyresös Caroline Seger eller Marta än om man visar ut AIK:s Sarah Fredriksson eller Susan Varli.

Domslut som går mot storlag, eller superstjärnor, granskas alltid väldigt noga. Och skulle man göra feldomslut mot stjärnorna kommer man att bli totalsågad.

Därför blir det lätt att domare bara blåser straffar mot topplagen när de är 100-procentigt säkra. Däremot kan blåsa billiga straffar till topplagen mot mindre namnkunniga lag.

Och i semifinal och final hade verkligen USA domsluten med sig. De fick en felaktig straff i underläge 3–2 mot Kanada. Och de slapp ifrån två klara straffar i finalen mot Japan. För det var inte bara för Tobin Heath:s handboll som domare Bibiana Steinhaus borde ha blåst. Mer om det strax.

Först vill jag dock bara påminna om att USA inte alltid har haft tur med domsluten. Minns från fjolårets VM hur de drabbades av en väldigt billig, för att inte säga felaktig straff mot Brasilien vid ledning med 1–0 i kvartsfinalen. Dessutom fick Rachel Buehler rött kort i närkampen med Marta.

Det var ett domslut, som höll på att kosta USA vidare avancemang. Men ni minns väl Abby Wambach:s episka kvittering i övertidens sista sekunder. Utvisningssituationen, och Wambachs mål, finns på det här klippet.

Fast i den matchen var ju Marta den största stjärnan. Så min teori håller ju även där…

I gårdagens final har jag nu sett tillräckligt många repriser för att vara 100 procent säker på att Japan skulle ha haft en straff. Och 95 procent säker på att Japan skulle ha haft två straffar.

För Tobin Heath:s handboll går inte att snacka bort. Det gör ju inte ens den amerikanska experten i det här klippet.
Jag har spelat in finalen, och kikade på hur domare Bibiana Steinhaus var placerad när Aya Miyama slår frisparken. Domaren står nästan rakt i linje med muren. Och sista gången hon är i bild innan frisparken är hennes fokus riktat mot löpningarna längre in i straffområdet.
Det skulle således innebära att hon bara ser handsen i ögonvrån. Samt att hon har dålig vinkel.

Det är naturligtvis fortfarande en solklar straff. Men det förklarar varför inte Steinhaus vågar blåsa. Däremot borde den assisterande domare (linjedomare) som stod på mittlinjen ha sett bättre, och hjälpt till.

Den andra situationen har jag inget klipp på. Men den inträffade vid en liknande inläggsfrispark precis i upptakten av den andra halvleken. Ni kanske minns hur två japanskor och en amerikanska for rakt in i Hope Solo?

Hade det varit brottning hade Rachel Buehler garanterat fått poäng för sin läckra koppling om Saki Kumagai:s midja. Och Japan hade garanterat fått straff om de kastat in sin protestkudde…

Och om Steinhaus hade blicken i samma riktning som vid Heaths handboll borde hon ha sett den här duellen.

USA hade alltså makalös tur med flera avgörande domslut i OS.

Men enligt min teori har de alltså kämpat hårt för att få den fördelen.
För sammanfattningsvis är det ju så enkelt att de lag som vill ha fördel med domsluten bara behöver se till att bli bäst i världen…

Grattis Pia, Tony, USA – och damfotbollen

Publicerad den av
7
Coach Pia Sundhage

Guldcoachen Pia Sundhage

USA tog OS-guld igen. Det fjärde av fem möjliga. Fantastiskt.

Pia Sundhage vann OS igen. Andra gången med USA av två möjliga. Fantastiskt. Och hon har med sig Tony Gustavsson i ledarstaben den här gången. Grattis båda.

Och grattis damfotbollen.

För frågan är om inte den största segraren i det här mästerskapet trots allt är själva sporten. För jag vet inte hur många som kommit fram och velat prata om den höga kvaliteten på matcherna i slutspelet. Fantastiskt.

Om det här blogginlägget är fantastiskt är upp till er att bedöma. Men det visar en före detta herrfotbollsspelare som upptäckt damfotbollens storhet under OS…

Och dagens final gjorde ju ingen besviken. Eller jo, man hade väl helst också velat se en förlängning…

Rent fotbollsmässigt blev det tvärtom fjolårets VM-final. Då vann Japan, trots att USA var det bättre laget spelmässigt sett. Nu vann USA, trots att Japan var det bättre laget spelmässigt sett.
I min räkning vann japanskorna målchanserna med 8–6. Och de skulle ju alltså ha haft en straff vid underläge 1–0 i första halvlek. Men tyvärr kan även världens bästa domare, Bibiana Steinhaus göra grova misstag. Tråkigt. För en kvittering där hade förändrat förutsättningarna rejält.

Tråkigt inte minst för att USA inte behöver ha någon hjälp för att vinna mästerskap. De har nog med vinnarskallar ändå.

En av de största sitter på Carli Lloyd. Hon är verkligen drottningen av OS-finaler. Lloyd avgjorde 2008 års final i förlängningen. Och hon blev tvåmålsskytt i dag. Det första målet efter en uppoffrande löpning. Det andra på ett mäktigt distansskott.

Japan reducerade genom Yuki Ogimi, på retur efter att Shinobu Ohno givit Homare Sawa öppet mål, men Sawa missat.
Det höll på att bli en repris av VM-finalen, där Christie Rampone bjöd Japan på kvitteringen i slutet av ordinarie tid. Även i kväll bjöd hon på een superchans på slutet. Men när inhopparen Mana Iwabuchi var helt fri så gjorde Hope Solo en mäktig räddning.

Solo var grym, och är en av de stora guldhjältinnorna. Jag ser på twitter att många säger att hon var den största. Visst, hennes räddningar räddade USA. Men jag ser ändå Lloyd som den stora guldmakaren.

Hon var bänkad när OS började, och halkade in i laget när Shannon Boxx skadade sig mot Frankrike. Lloyd tackade för förtroendet genom att bara bäst när det gäller – och göra två mål i en OS-final. Visst är väl det en liten saga?

Nu är jag trött, och tänker stänga bloggen för dagen. Det finns anledning att återkomma med en sammanfattning av OS.
Och det finns även andra saker att kommentera. Bland annat har jag har noterat att det under dagen har presterats en ny proffsliga i USA. Bra tajming. Dessutom aviserade just damfotboll.com att de skall avslöja Tyresös nya tränare i kväll. Kanske lite sämre tajming. Men håll utkik.

Vi hörs.

USA leder – och har tur med domsluten igen

Publicerad den av
Svara

Japan har 4–3 i klara målchanser, och skulle ha haft en straff. Men USA leder med 1–0 i halvtid.

Det har varit en väldigt bra första halvlek. Målet föll i åttonde minuten när Tobin Heath hittade in till Alex Morgan till vänster i straffområdet. Morgan lyckades få utrymme för ett inlägg, och vid bortre stolpen kom Carli Lloyd perfekt. Mittfältaren kunde nicka in bollen i tomt mål.

Så långt var USA klart bäst i matchen. Men sedan har Japan tagit över. Och Nahomi Kawasumi, Yuki Ogimi x2 och Aya Miyama har haft kanonchanser att kvittera. Två gånger har bollen tagit i målramen bakom Hope Solo.

Å andra sidan nickade Azusa Iwashimizu i insidan av egen stolpe. Där hade USA en kanonchans att göra 2–0.

Så till straffsituationen. Handsregeln är svårtolkad. Men det här var solklart. Tobin Heath fällde ut armen, och stoppade Aya Miyamas frispark. När domare Bibiana Steinhaus ser den reprisen kommer hon att må dåligt. För det var en grov domartabbe.

Och man undrar om USA kommer att fortsätta att ha tur med domsluten även under sista halvleken i OS. Mot Kanada fick man en felaktig straff i avgörande läge. Nu kom man undan en solklar.

Strax dags för halvlek två. Jag räknar med att dramat fortsätter…

Här är min bild av alla finalspelarna

Publicerad den av
1

Jag satte ihop ett litet tillägg till finalguiden, som fanns i det förra inlägget. Här är en kort beskrivning av samtliga de 22 spelare som jag tippar kommer att starta OS-finalen. Jag välkomnar förstås synpunkter:

USA

Hope Solo
Världens bästa på positionen. Är en reaktionssnabb och säker linjemålvakt. Svagheten är att hon ibland blir feg, och hoppar över utrusningar.

Amy Le Peilbet
Hårt arbetande, och tuff ytterback med defensiven som främsta egenskap. Slarvar ibland i passningsspelet.

Christie Rampone
Snabb och extremt vältränad veteran i mittförsvaret. En av världens allra bästa mittbackar ger sig ibland ut på offensiva raider.

Rachel Buehler
En riktig vinnarskalle. Verkar vara beredd att offra sitt huvud när hon kastar sig fram vid offensiva, fasta situationer. Är dock lagets sämsta passningsspelare.

Kelley O’Hara
Var målskytt på college. Och mittfältare i fjol. I vintras skolades hon om till vänsterback, förstås en offensiv sådan. Har bra vänsterfot. Men är inte färdig med den defensiva utbildningen. Kommer ibland snett in i situationerna.

Megan Rapinoe
Yttermittfältare med härlig känsla i högerfoten. Levererar fasta situationer, och förstås även inlägg, av högsta klass. Brukar även stänka in en del distansskott.

Lauren Cheney
Kanske lagets allra största talang. Är bolltrygg, och alltid spelbar. Användbar som forward, yttermittfältare, eller som nu – som innermittfältare. Är ny på positionen, och har brister i det defensiva spelet.

Carli Lloyd
Gjorde guldmålet vid OS 2008. Var bänkad inför OS, men har tagit plats i laget efter Shannon Boxx:s bristning mot Frankrike. Har bra bössa i båda benen, och stor arbetskapacietet.

Tobin Heath
Bollbohem i ordets rätta bemärkelse. Väldigt teknisk och bolltrygg. Men bohemisk i sitt spel, vilket kan vara väldigt bra offensivt sett, men sällan är positivt i defensiven.

Abby Wambach
Den målfarliga nickspecialisten avgjorde OS-finalen 2004, men missade spelen 2008 på grund av skada. Nu är hon vältränad, rörlig – och troligtvis bättre än någonsin förr. En murbräcka.

Alex Morgan
Den blixtsnabba forwarden kallas ”Baby Horse”. Men hon kan mycket mer än bara springa. Hon är fysiskt stark och dessutom en naturlig målskytt. Alltså en skräck för varje motståndarback.

Japan

Miho Fukumoto
En ganska kort, men spänstig målvakt. Har varit enormt stabil i hela turneringen, och gjort en mängd avgörande räddningar. Inte minst var hon stor hjältinna i semifinalen.

Yukari Kinga
Löpstark, offensiv högerback. Följsam i defensiven, oftast längst fram på högerkanten i offensiven. Kanske spelens allra bästa högerback?

Azusa Iwashimizu
Mycket skicklig markeringsback. Blir sällan passerad. Även stark i luften. Dyker ofta upp vid bortre stolpen på offensiva fasta situationer.

Saki Kumagai
Satte avgörande straffen i VM-finalen i fjol. Läser spelet bra, och är spelskicklig. Kan dock bli lite slarvig i passningsspelet ibland.

Aya Sameshima
Liksom Kinga en spelskicklig och löpstark ytterback. Följsam i defensiven. Läser situationerna bra, och blir sällan överspelad.

Mizuho Sakaguchi
Hårt arbetande, defensiv mittfältare. Duktig passningsspelare. Ligger oftast kvar och täcker upp, löper alltså sällan i djupled,

Homare Sawa
Världens bästa spelare 2011 är den mer offensiva av de båda defensiva, centrala mittfältarna. Har ett härligt spelsinne, och bra tajming i luftrummet. Nickar således ofta in hörnor och frisparkar. Är dock inte i absolut toppform. Har haft klart högre felprocent i passningsspelet än i fjolårets VM.

Aya Miyama
Lagkaptenen leverar världens bästa fasta situationer. Har fantastisk känsla i både sin höger- och vänsterfot. Förstås även en duktig passningsspelare. Väger dock lite lätt ibland.

Nahomi Kawasumi
En intelligent och teknisk spelare. Användbar både som forward, yttermittfältare eller i tio-rollen. Passningsskicklig. Dock lite liten, och kan försvinna mot fysiskt motstånd.

Shinobu Ohno
Teknisk, kvick yttermittfältare, eller forward. Är ofta spelbar. När hon spelar på kanten ligger hon gärna kvar högt, och gör inte lika stort defensivt arbete som övriga mittfältare. Väldigt snabb med boll. Bra dribbler.

Yuki Ogimi
Forwarden som tidigare hette Nagasato har varit Japans bästa utespelare i OS. Stark, väldigt smart, och nästan alltid spelbar. Dessutom bra på att hålla i bollen, och få upp laget. Är kanske ingen målmaskin, men har även visat bra målform på sistone.

Mitt tips: nytt OS-guld till USA

Publicerad den av
Svara

Vi närmar oss det stora avgörandet i OS-fotbollen. Det är mindre än ett dygn kvar tills USA–Japan gör upp i finalen på Wembley inför en bit över 80000 åskådare.

Därmed har det också blivit dags för den stora finalguiden. Den innefattar förstås också bronsmatchen.

I semifinalerna lyckades jag pricka samtliga 44 spelare i startelvorna. Jag tror att samma 44 även startar i morgon.

Här är guiderna:

* Bronsmatch: Kanada–Frankrike
City of Coventry Stadium, 14.00 (svensk tid)

Lagen möttes tidigare i år i finalen av Cypern cup. Då vann Frankrike med 2–0. Bilder från den matchen finns här.

Och på pappret skall Frankrike vara lite bättre än Kanada. Men har kanadensiskorna hunnit slicka såren efter den tunga förlusten mot USA så finns skrällchans.

För fransyskorna var ju i det här läget i fjol också. Då föll de ju som bekant snöpligt mot Sverige. Det debaclet kan finnas i bakhuvudet. Och i augusti är Kanada som bekant ett väldigt mycket bättre lag än de var vid lagens senaste möte i mars.

Slutligen så är ju världens bästa spelare, Christine Sinclair, i en makalös form. Frankrikes hetaste spelare i OS har varit nickstarka mittbacken Wendie Renard, som ju var centimetrar från att kvittera på övertid mot Japan.

När det gäller startelvorna skall Desiree Scott enligt tidningsuppgifter vara i speldugligt skick. Och duon Sinclair och Melissa Tancredi som riskerar bestraffning för sina kommentarer kring domaren efter semifinalen får sina eventuella straff efter OS. Alltså tror jag att Kanada startar som senast.
Och även om Eugenie Le Sommer gjorde ett fint inhopp senast så tror jag att hon får börja på bänken, och att Frankrike alltså också startar som mot Japan.

Tipset: Frankrike är favorit till 65–35.
Domare: Jenny Palmqvist, Sverige
Troliga startelvor:
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.
Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA:s startelva mot Japan i Halmstad

* Final: USA–Japan
Wembley Stadium, 20.45 (svensk tid)

De båda lagen möttes på Commerzbank Arena i Frankfurt i VM-final för ett drygt år sedan.
Då var USA överlägset bäst, spelmässigt sett. Jag vill minnas att jag i första halvlek noterade 11–1 till USA i klara målchanser. Men Japan försvarade sig fantastiskt bra, och det var 0–0 i mål.

Men när USA hade tagit ledningen genom inhopparen Alex Morgan blev amerikanskorna nervösa. Japans första kvittering (Aya Miyama) var en gåva av det amerikanska försvaret. Minns jag rätt var det lagkapten Christie Rampone som slog en riktig indianare rakt upp i planen.

Och efter att Abby Wambach hade nickat in 2–1-målet blev amerikanskorna återigen nervösa. Och i förlängningens slutminuter kunde Homare Sawa klacka en hörna via Wambach till 2–2.

Japanskorna var verkligen hypereffektiva i den finalen.

Jag tar upp den eftersom många har fått för sig att Japan var det bättre laget i fjol. Att de dominerade. Så var de inte. Japan hade ett fantastiskt försvarsspel, och massor av tur. Och så var de bättre på att lägga straffar.

Jag tar även upp den eftersom jag anar att OS-finalen kan bli en liknande tillställning. Alltså offensiva USA mot defensiva Japan. Mycket talar för det, med tanke på hur lagen har spelat på vägen fram till finalen.

Jag tror att den där VM-finalen kan spöka rätt rejält i amerikanskornas huvuden, om de inte får tidig utdelning. För den har redan spökat rätt rejält.

För efter VM-finalen hade Japan ett ganska stort mentalt övertag på USA. I de två första matcherna lagen emellan efter VM vann japanskorna en, och spelade oavgjort i en.
USA var skakat. Och hade inte lagen mötts i Halmstad i juni hade jag räknat Japan som storfavoriter.

Men i trenationsturneringen i Sverige vann ju USA med hela 4–1, och amerikanskorna fick med sig massor av självförtroende från överkörningen i Halmstad. Jag skrev om den matchen både här och här.

Jag var på plats på Örjans vall, och pratade med ett par av amerikanskorna efteråt. De verkade så lättade allihop. Här är några citat:

Lauren Cheney:

”Det här en självförtroendestärkare för oss. Vi har haft problem med Japan i ett par matcher på rad, så att få slå dem med 4–1 så nära spelen betyder mycket för vårt självförtroende inför OS.”

Hope Solo:

”Den här segern var väldigt viktig. Vi har haft onödigt stor respekt för Japan i de senaste matcherna, och backat hem och låtit dem göra det de är bra på – rulla boll. Nu klev vi upp, var aggressiva – och vågade spela vårt spel.”

Japanskorna var förstås tvärtom väldigt bekymrade. Lagkapten Aya Miyama sa så här till mig:

”I dag var USA bäst i världen, och vi var inte så bra. Vi måste spela tuffare. Nu är vi nästan i chock. Men vi kommer att bli bättre. Det finns förklaringar, som att vi var trötta.”

Får USA ett tidigt mål kommer amerikanskorna säkert att ha rejält med nytta av Halmstadsmatchen. För då finns risken att japanskorna börjar tänka negativa tankar.

Fast står japanskorna emot ett tag tror jag de har det mentala övertaget. Det är ju ändå värt att notera att i matchen i Halmstad saknade Japan sina viktiga mittbackar Azusa Iwashimizu och Saki Kumagai. Med dem tillbaka blir japanskorna klart mycket svårare att göra mål på.

Till Japans fördel talar även fysiken. Det här är sjätte matchen på 16 dagar, och Japan har vilat sina nyckelspelare i en match. Och man slapp spela förlängning i semifinalen, som USA gjorde.

Dessutom har ju faktiskt Japans målvakt Miho Fukumoto varit turneringens klart bästa målvakt. Fortsätter hon att storspela har Japan skrälläge igen.

För visst vore väl en japansk seger en skräll? USA prenumererar ju på OS-guld, och man har den klart bredaste truppen.

Framför allt har de Wambach och Morgan som forwards. Tillsammans har de gjort sju mål i OS. Det trots att Morgan har missat i massor. Men jag tror kanske att segermålet på tre minuters övertid i förlängningen mot Kanada kan göra att det släpper för Morgan.

Och jag tror faktiskt att Pia Sundhage kommer hem till Sverige om någon vecka som dubbel olympisk mästarinna.

Mest för att USA har så många matchvinnare. Det vimlar ju av vinnarskallar i truppen. Morgan och Wambach är nämnda. Megan Rapione klev fram två gånger i semifinalen. Och minns att Carli Lloyd avgjorde OS-finalen för fyra år sedan i förlängning.

Så USA är mina favoriter på förhand. Men som jag har varit inne på i det här inlägget kan det mentala övertaget vandra mellan lagen beroende på matchutveckling.

Och som jag var inne på i går så har även USA:s fantastiska lag svagheter. Framför allt i form av ett väldigt offensivt balanserat lag med Shannon Boxx vid sidan. För hon startar väl ändå inte i finalen?
Och kan Japan hitta in med bollar till smarta Yuki Ogimi i ytan mellan USA:s backlinje och mittfält så lär det här bli riktigt intressant.

Visst skall väl det här bli riktigt kul?

Tipset: USA är favorit till 60–40
Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Aya Miyama, Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi, Nahomi Kawasumi – Shinobu Ohno och Yuki Ogimi.

Känslan säger att det blir USA–Japan i finalen i år igen

Publicerad den av
Svara

I morgon smäller det. Fyra lag återstår i OS, och tre av dem kommer att åka hem med medaljer i bagaget.

Inför OS tippade jag USA–Frankrike i final. Det tipset kan mycket väl slå in. Men jag har börjat vackla på fransyskorna, och tippar nu att Japan spelar final på torsdag.

Här är mina tankar inför OS-semifinalerna.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

* Japan–Frankrike
Wembley Stadium, 18.00

Den här semifinalen är så nära 50–50 man kan komma.
Jag tycker fortfarande att Japan är sämre än i VM i fjol. Men laget här ändå imponerat med sitt försvarsspel. Och målvakten Miho Fukumoto, som jag tyckte såg väldigt darrig ut på Gamla Ullevi i juni, har sett väldigt stabil ut.

Bara ett insläppt mål på fyra matcher är förstås strålande.

Offensivt hänger mycket på Yuki Ogimi, som är i kanonform. Men vi väntar fortfarande på lite magi från stjärnorna Aya Miyama och Homare Sawa.

Frankrike har imponerat i korta perioder under OS. Som den första kvarten mot USA. Och de sista 30 minuterna mot Nordkorea.

Men långa stunder har fransyskorna varit rätt bleka.

Fast Frankrike har ett grymt vapen i sina hörnor och frisparkar. Vapnet är extra vasst mot korta japanskor. Det är inte lätt för dem att markera bort långa mittbacksparet Wendie Renard och Laura Georges.
Dessutom vann Frankrike mot just Japan i genrepet i utklassningsstil. Den matchen borde göra Frankrike till favoriter här.

Men något säger mig att Japan trots allt kan dra det längsta strået.
Det något är framför allt orken. Japanskorna har vilat sina nyckelspelare i en match. Det tror jag kan vara väldigt avgörande. Det här är ändå femte matchen på 13 dagar för lagen.

Och så har Japan vinnarvana från VM i fjol. De vet hur man gör för att nå en final. Frankrike däremot har dåliga vibbar av mästerskapssemifinaler.

Men som sagt, det är väldigt jämnt. För två veckor sedan hade jag utan tvekan tippat Frankrike här.

Tipset: Japan är knapp favorit till 51–49.
Troliga startelvor:
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

USA:s startelva

USA:s landslag

* USA–Kanada
Old Trafford, 20.45

Här är USA förstås gigantiskt stora favoriter. Jag tror också att de vinner, men jag är inte säker på att de får en så lätt resa som många tror.
I kvartsfinalen fick Pia Sundhage:s lag jobba för att betvinga Nya Zeeland. Och Kanada liknar Nya Zeeland, fast är minst en klass bättre.

I OS-kvalet i januari körde USA fullständigt över Kanada på kanadensisk mark i Vancouver. Segersiffrorna 4–0 var i underkant.

Men sedan dess har Kanada gått framåt klart mer än USA. I lagens senaste match, den i Salt Lake City, just innan lagen åkte över till Europa för OS, föll USA:s segermål först i 85:e minuten.

Och Kanada har skakat USA förr i OS-sammanhang. I den rekordlånga kvartsfinalen i Shanghai vid OS 2008 vann USA först efter ett mål av Tasha Kai i förlängning. Matchen slutade hela fyra timmar och tio minuter efter att den startat. Orsaken var ett uppehåll för åska och skyfall.

Den här gången är inte Kai med i USA:s trupp. Nu har Sundhage en klart starkare forwardsuppställning. Abby Wambach delar ledningen i skytteligan med sina fyra mål, och är sannolikt bättre än någonsin förr.
Jämfört med i fjol är Wambach mycket snabbare och rörligare. Dessutom har pilsnabba Alex Morgan kommit in som en virvelvind i USA:s anfall.

Morgan var inte ordinarie under OS-kvalet. Nu är hon fullständigt självskriven i startelvan. Men är det något som hackat i det amerikanska laget så är det Morgans målskytte. Fram till OS gjorde hon mål på allt. De senaste matcherna har hon missat väldigt många klara chanser.
Skall Kanada ha någon chans måste nog Morgan fortsätta missa…

Skall vi leta fler svagheter i USA:s närmast kompletta lag så är det väl bakom mittbacken Rachel Buehler som Kanadas forwards skall löpa in.
Och en svaghet till: Hope Solo:s utrusningar – eller snarare brist på utrusningar. Solos svaghet som målvakt är att hon är feg, och gärna backar ner på mållinjen istället för att rusa ut och avstyra anfallen på ett tidigt stadium.

Kanada är förstås den stora överraskningen i semifinalerna. I startelvan i kvartsfinalen hade man tre spelare som spelat i division I för Dalsjöfors i år – Erin McLeod, Carmelina Moscato och skytteligaledaren Melissa Tancredi.
Och man har skrällt trots att man har jätteproblem med skador i backlinjen.

Men Kanadas främsta defensiva kraft spelar närmast framför backlinjen. Desiree Scott är nämligen fantastisk som bollvinnare – sannolikt den bästa defensiva mittfältaren i hela OS.
Och laget har även offensiv kvalitet. Christine Sinclair har tagit klivet tillbaka i planen, vilket har gjort att hon numera både agerar framspelare och måltjuv.
Och med Jonelle Filigno har Kanada också fått ett riktigt snabbt hot i djupled.

Kanada lär sälja sig dyrt, och vi kan få se en riktigt kul match. Men USA vinner till slut.

Tipset: USA är favorit till 80–20.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

Här är den stora guiden till kvartsfinalerna i OS

Publicerad den av
Svara

I min stora OS-guide tippade jag vilka åtta lag som skulle nå kvartsfinal i mästerskapet. Nu var det kanske inte jättesvårt, men jag är ändå lite nöjd med att jag fick maximala åtta rätt.

Där tippade jag även hur långt de olika lagen går. Mina semifinallag var USA, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Det tipset kan fortfarande slå in. Trots det tänker jag nu delvis revidera det inför kvartsfinalerna.

Här kommer den stora guiden till morgondagens fyra kvartsfinaler:

* Storbritannien–Kanada
City of Coventry Stadium, 20.30 (svensk tid)

Här möts två lag som har överraskat positivt hittills i OS. Både Storbritannien och Kanada är väldigt mycket bättre än vad folk runtom i Sverige tror.

Brittiskornas insats mot Brasilien var verkligen högklassig. Jag trodde ju i och för sig att de skulle gå långt i turneringen. Fast jag trodde att de skulle kämpa sig fram. Men de har verkligen spelat riktigt bra fotboll.
England har ett bra lag i grunden, och med Kim Little har man vuxit ytterligare. Båda ytterbackarna, Alex Scott och Stephanie Houghton, är hyperoffensiva. Ja, vänsterback Houghton ligger ju till och med delad tvåa i skytteligan.

Defensivt finns det inget att gnälla på hittills, trots att Ifeoma Dieke dragit av korsbandet och förstås missar resten av OS. För brittiskorna är ju faktiskt enda laget i turneringen som har tre nollor bakom sig.
Offensivt ser det också bra ut. När jag ser Storbritannien spela får jag en känsla av att de har ett extremt löpstarkt gäng. Många spelare springer kopiöst mycket. Yttermittfältaren Eniola Aluko springer dessutom riktigt snabbt.
Men det finns också passningsskickliga stöttespelare som Anita Asante och Kelly Smith.

Hos Kanada har trion Christine Sinclair, Sophie Schmidt och Melissa Tancredi imponerat mest i OS. Efter att ha sett Tancredi gång på gång leta passning när hon själv haft öppna lägen i Dalsjöfors under våren, hade jag aldrig gissat att hon skulle leda skytteligan i OS efter gruppspelet.

Men hon har varit glödhet i straffområdet hittills. De flesta kanadensiska målen har kommit på inlägg eller inspel. På den punkten har Kanada varit högklassigt. Både när det gäller kvaliteten på inläggen, och när det gäller inställningen i forwards löpningar in i straffområdet.

Kanada är ett stenhårt arbetande lag, som aldrig ger upp. Trots det tror jag på hemmaseger. Kanada har nämligen problem på mittbackssidan. Candace Chapman skadade vaden mot Japan i premiären, och har inte kunnat spela i de sista två gruppmatcherna. Även Emily Zurrer är skadad. Den senare har till och med strukits ur truppen, fast är med i Coventry som reserv.

Jag tror att Kanada fortsätter med den offensiva uppställning man hade mot Sverige. Den där man spelar med ett slags diamant på mittfältet, med Sinclair som spets. Och framför den två forwards, Tancredi och Jonelle Filigno. Den enda förändringen i startelvan jämfört med Sverigematchen tror jag blir att Karina LeBlanc kommer att vakta målet.

Tipset: Storbritannien är favorit till 65–35.
Troliga startelvor:
Storbritannien: Karen Bardsley – Alex Scott, Sophie Bradley, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Karen Carney, Jill Scott, Anita Asante, Eniola Aluko – Kim Little och Kelly Smith.
Kanada: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA

* USA–Nya Zeeland
St James’ Park, Newcastle, 15.30 (svensk tid)

USA var den givna guldfavoriten inför turneringen. Och inget har ändrats på den punkten. Trots att det var underläge med 2–0 redan efter en kvart i premiären mot ett starkt Frankrike har Pia Sundhage:s lag gått fram hur tryggt som helst. De var ikapp redan i paus, och förbi redan tidigt i andra halvlek.

USA har sådan anfallskraft, och sådan bredd i truppen, att de blir oerhört svårstoppade. Abby Wambach är bättre än på väldigt länge – kanske bättre än någonsin förr. Hon verkar väldigt vältränad och rörlig.

Bredvid sig har Wambach blixtsnabba Alex Morgan, som jag fortfarande tror kommer att vinna skytteligan till slut.
Som uppbackning har världens bästa anfallsduo bollskickliga lirare som Tobin Heath, Megan Rapinoe och Lauren Cheney. Försvarsspelet är fantastiskt. Backlinjen är högklassig, och längst bak står världens bästa målvakt, Hope Solo. Och på tre matcher hittills har man bara släppt till fem avslut mot eget mål.

På pappret skall USA köra över Nya Zeeland. Fast the Football Ferns är ett lurigt, och svårspelat lag. Och de vet att de kan stå emot USA:s stjärnor.
I januari ledde nämligen Nya Zeeland på bortaplan mot just USA fram tills en hemmadomare ordnade så att amerikanskorna kunde vända i slutminuterna.

Jag såg den matchen, och den måste ge Ferns rejält med energi och hopp. Defensivt är Ferns starka, med duktiga ytterbackarna Ria Percival och Ali Riley, och starka mittbacken Rebecca Smith. Även rutinerade målvakten Jenny Bindon har gjort ett fint intryck när jag sett henne. De höll emot Brasilien ända till slutminuterna, och gav även Storbritannien en hård match.

Att laget redan infriat sina mål, och slår ur underläge talar också för Ferns.

Allt annat talar dock för USA. Så jag tror knappast att vi får se Ferns köra sin haka igen, som de gjorde efter segern mot Kamerun i tisdags. Se den här.

Tipset: USA är trots allt favorit till 90–10.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Nya Zeeland: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Betsy Hasset – Amber Hearn och Sarah Gregorius.

Sveriges startelva mot USA

Sverige

* Sverige–Frankrike
Hampden Park, Glasgow, Skottland 13.00 (svensk tid)

Sverige är obesegrat, och har vunnit sin grupp. Frankrike åkte på en stjärnsmäll i premiären, och blev grupptvåa. Sverige vann, trots att man spelade en man kort under långt tid, när de här lagen möttes i bronsmatchen vid VM i fjol.

Trots det är Frankrike klara favoriter i den här kvartsfinalen.

Sverige först. Vårt lag är väldigt svårslaget, och har trots allt en bra stabilitet. På de nio senaste mästerskapsmatcherna har det blivit sex segrar, två kryss – och bara en förlust.

Vi är obesegrade i OS, och vår stjärna Lotta Schelin verkar vara på gång. Det borde vara med positiva vibbar man går in i slutspelet. Men med sig har laget också flera stora frågetecken.

Det gäller dels skadesituationen, där båda de centrala mittfältarna Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist dras med lite problem.

Det allra största frågetecknet gäller dock orken. Sveriges första halvlekar i turneringen har genomgående varit väldigt bra. Där har vi hållit högsta världsklass. Men efter paus har det sett väldigt mycket sämre ut, och det i varje match.

I sin blogg Nilssons nyanser på Expressens hemsida skrev Anders Nilsson för 1,5 månader sedan att det finns uppgifter från fjolårets VM på att spelarna i Japan och USA sprang 8–10 procent längre per match än de svenska. Här är en länk till det inlägget.

Jag hoppas inte det stämmer, för det skulle vara ett extremt underbetyg till träningsnivån i vårt svenska landslag. För tio procent är ju en gigantisk skillnad.
Man räknar med att fotbollsspelare springer 9,5–11,5 kilometer per match, lite beroende på roll i laget. Det innebär ju i så fall att de svenska spelarna springer 800–1150 meter kortare per man än Japans och USA:s.

Frankrikes lag känns närmast komplett. De bygger kring världens bästa klubblag, Lyon – och är mycket väl samspelta. Backlinje och målvakt är exempelvis rakt igenom Lyonspelare.

Offensivt kan man hota på många sätt. Man kan bygga långa anfall genom passningsskicklighet. Man har god skottstyrka från distans från Gaetane Thiney, Camille Abily och Elise Bussaglia – om hon spelar. Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis. Man är bäst i världen på fasta situationer. Dels slår Abily, Sonia Bompastor och Louisa Necib fantastiska frisparkar och hörnor. Dels är mittbacksparet Laura Georges och Wendie Renard grymt starka i luftrummet.

Har inte Frankrike några svagheter då?

Jo, mittbackarna är lite långsamma. Och deras klubbkompis i Lyon, Lotta Schelin, vet förstås exakt hur hon skall göra för att ta sig förbi dem. Å andra sidan vet de exakt hur man stoppar Schelin också…
En annan svaghet i det franska laget, som det ofta pratas om är att de inte har någon toppforward av allra högsta världsklass. Men Marie-Laure Delie verkar vara i toppform, och har skött forwardsjobbet utmärkt hittills i OS. Så den svagheten känns inte så svag för tillfället…

Jag ser Frankrike som ett snäpp bättre än Japan. Vi är inte på något sätt chanslösa. Men samtliga svenska spelare måste spela på toppen av sin förmåga om det skall bli semifinal. Det gäller inte minst backarna, och kanske framför allt Hedvig Lindahl i målet.

Tipset: Frankrike favorit till 70–30
Troliga startelvor:
Sverige: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

* Brasilien–Japan
Millennium Stadium, Cardiff, Wales, 18.00 (svensk tid)

I den här kvartsfinalen möts två lag som känns svagare än i fjol. Inför OS tippade jag att Brasilien skulle nå semifinal, medan Japan skulle missa. Nu tänker jag ändra det tipset.

För visst, Japan är lite sämre än i fjolårets VM. Framför allt offensivt.
Defensiven är det svårt att gnälla på. Japanskorna har ju faktiskt bara släppt in ett mål i OS, och motståndarna har bara lyckats få till tio skott mot Miho Fukumoto i Japans mål.

Men som sagt. Offensivt har Japan varit trubbigt. Mot Sverige skapade man massor av chanser, men avsluten var svaga. Yuki Ogimi är i god form, men har ändå inte gjort något mål ännu i spelen.
Den stora skillnaden för Japan jämfört med i fjol är att då var Homare Sawa i sitt livs form. Hon kom rätt till nästan varenda boll kring motståndarnas mål. I OS har Sawa varit blek. Kanske har vårens nackskada minskat hennes mod i straffområdet.

Men trots Sawas tveksamma form håller jag Japan som favoriter mot Brasilien. För Brasiiens form är ännu mer tveksam.

Visst ser man att många spelare har fina offensiva kvaliteter. Marta, Cristiane, Francielle och Thais Guedes har alla kapacitet att kunna avgöra matcher. Men för att kunna anfalla måste man vinna bollen. Och på den punkten har Brasilien visat sanslös oförmåga.

Lagspelet är stundtals obefintligt. Men vann tursamt mot Nya Zeeland med 1–0. Och mot Storbritannien på Wembley fick man knappt låna bollen.
Där visade det sig hur otroligt oorganiserat försvarsspelet är. Backlinjens positionsspel var obefintligt. Det kändes som rena kaoset.

Som jag ser det måste Brasilien ta ledningen för att kunna vinna. De får förlita sig till att någon av deras vassa anfallsstjärnor gör en individuell prestation som ger laget energi. Och att de sedan kan backa hem, krympa ytorna och kontra på japanskorna.

Men så tror jag inte att det blir. Jag tror att smarta japanskor kommer att löpa bort Brasiliens backar, och riva upp stora sår i sydamerikanskornas defensiv. Och trots de tidigare problemen i offensiven kommer Japan att göra ett par mål.

Tipset: Japan är favorit till 60–40.
Troliga startelvor:
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.
Brasilien: Andreia – Erika, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta.