I går var jag väldigt glad över vad jag såg på Skarsjövallen. Det var verkligen en insats som ingav gott hopp om ett succé-EM.
Jag ser i dag att många kritiker tycker att vi som var på plats i Ljungskile hyllar vårt landslag för mycket.
Det tycker inte jag. 4–1 mot England är ett fantastiskt bra resultat. England är rankat sjua i världen. Att slå dem så övertygande som vi gjorde är absolut värt hyllningar.
Som ni vet tycker jag om att ifrågasätta. Men när det görs riktigt bra prestationer tycker jag också att man bör hylla, och till och med ryckas med en aning. Det gjorde jag i går.
Jag gladdes mest över att vi fick se att vi faktiskt har bra segervapen – nämligen vårt presspel, och vår effektivitet. Presspelet var stundtals lysande. Vi vann bollen många gånger precis framför Englands backlinje.
I dag har jag sett om matchen. Upplevelsen brukar få mer gråskala när man ser en match för andra gången. De insatser som man upplevt som fantastiska live blir lite sämre, medan svaga insatser ofta blir lite bättre.
Så var det även den här gången.
På plats upplevde jag Caroline Seger som näst intill felfri. Det vet jag nu att hon inte var. Inte nära. Som jag berättade i går fick Seger en solklar femma i betyg av mig.
På plats upplevde jag Josefine Öqvist som konstant felplacerad. Nu vet jag att hon åtminstone försökte göra rätt. Öqvist fick en solklar etta i betyg.
Hade jag satt om betygen i dag hade nog Öqvist fått en tvåa, om än en svag sådan. Segers femma är inte heller lika solklar längre – men den står ändå kvar.
För visst, Seger hade ett par farliga bolltapp. Och hennes passningsspel var inte lika felfritt som jag först upplevde det. Men Seger skall slå de öppnande passningarna, och då måste man tillåtas att missa ett par – om det handlar om offensiva passningar. Desutom jobbade hon kopiöst, vilket var skönt att se. Bland annat var det hon som vann bollen vid två av våra mål.
Till den lagmässiga insatsen. Man kan ha synpunkter på motståndet, framför allt efter paus. England gjorde ju fem byten i halvtid. Bland annat fick man in en rejält darrig målvakt i Rachel Brown.
Utifrån det är insatsen i den första halvleken värd mest när man ser tillbaka på matchen – det var ju då England spelade med bästa laget. Den halvleken var ojämn från svensk sida. Den började med fem fantastiska minuter där Kosovare Asllani grovt missade ett fritt läge.
När England sedan tog ledningen kändes det ologiskt, även om matchen då hade jämnat ut sig något. De följande 20 minuterna var vi däremot i gungning. Då satt man på läktaren och kände sig orolig.
England kom gång på gång fram på vår högerkant. Vårt mittförsvar var darrigt och samarbetet med Kristin Hammarström var långt ifrån bra. Jag kände det som att det bara var en tidsfråga innan England skulle göra 0–2.
Det engelska ledningsmålet visade för övrigt på att firma Charlotte Rohlin/Nilla Fischer ännu inte är på den nivå man kunde hoppas. För båda missade rejält. Först fick Rohlin inte till sin rensning. Sedan hade Fischer en position och fotställning som gjorde att hon var chanslös att hinna med när insticket kom.
Kvitteringen ändrade allt. Den var frukten av riktigt fint svenskt spel som innehöll uppspel på forward, tillbakaspel och sedan en högklassig långpassning från Marie Hammarström till Antonia Göransson. Potsdamproffsets mottagning i fart och avslutning var högklassiga aktioner.
När Englands backlinje och ena assisterande domaren strax efter dessutom bjöd oss på ett billigt offsidemål till 2–1 föll bitarna på plats.
Under den svaga period där vi var i underläge var frågetecknen gigantiska. Då kändes inte Jessica Samuelsson som en EM-spelare. Och mittfältet var alldeles för brett i försvarsspelet, vilket gav England stora ytor centralt. Ofta var luckan mellan vår backlinje och vår mittfält på en bra bit över 1000 kvadratmeter. Det fanns alltså nästan ett hav att lägga in bollar på.
Efter 2–1-målet höll vi ihop mittfältet bättre. Halvlekens sista kvart kändes riktigt bra. Och efter paus blev det ännu bättre. Då hade vi ett tajtare lag, och vi lät inte England skapa speciellt mycket.
Visst gjorde England fem byten i halvtid. Men man spelad efter paus till åtta elftedelar med samma lag som startade i 1–1-matchen mot Japan förra veckan. Det var alltså ett lag som jag bedömer vara minst en klass bättre än det brasilianska B-lag som vi mötte i vår förra träningsmatch.
Att manöverera ut det engelska laget så totalt som vi gjorde efter paus var helt klart ett härligt styrkebesked. Den engelska förbundskaptenen Hope Powell pratade efteråt om att England inte hade klarat av att stå upp i den fysiska matchen. Att svenskorna både var starkare och snabbare.
Jag delar den uppfattningen.
Nu skall man ju vara medveten om att det bara var ett genrep. Och att ett bra genrep ju förstås inte är någon garanti för att vi även får uppleva ett bra mästerskap.
Men det svenska laget visade efterlängtad klass i går. De lämnade Skarsjövallen med en hel buss full med självförtroende.
Visst kvarstår många av de frågor man hade med sig till Bohuslän:
* Kristin Hammarströms arbete utanför målområdet imponerade inte. Inte kommunikationen med backlinjen heller.
* Mittförsvaret kom ofta fel. Djupet hamnade på fel spelare, vilket innebar att den mittback som var på bollsida flera gånger överraskades av löpningar precis bakom henne. Jag gav Rohlin och Fischer varsin tvåa i betyg. Mer tyckte jag inte de var värda.
* Högersidan är inte löst. Efter en hemsk start spelade nog Jessica Samuelsson in sig i premiärelvan. Men jag undrar om Öqvist finns i positionen framför mot Danmark. Hon jobbade bra den första kvarten. Sedan fick hon order om att snabbare komma ut på kanten. Efter det hamnade hon fel både defensivt och offensivt. Således bidrog hon till att vårt innermittfält tappade kontrollen centralt. Då gjorde både Sofia Jakobsson och Therese Sjögran betydligt bättre insatser efter paus.
* Kosovare Asllani och Lotta Schelin hade inte mycket till samarbete. Båda är vana vid att spela som ensamma spjutspetsar i sina klubblag. De agerade också mest en och en i går. Det gjorde de dock ganska bra. Inte minst Schelin som gjorde två mål och hade ett assist. Dessutom tyckte jag att hon hade ett piggare steg än på länge.
* Vi saknar en plan B – en lösning på hur vi skall vända eventuella underlägen i matchernas slutskede. Pia Sundhage sa att hon hade tänkt att laget skulle träna på forcering i matchens slutskede. Fast väl där var hon nöjd med både resultat och att ha undvikit skador. Därför lät hon i stället Amanda Ilestedt och Jenny Hjohlman debutera.
Alla de här sakerna kunde ha gjort att jag känner mig orolig. Och de finns förstås också i Sundhages bakhuvud.
Samtidigt är hon medveten om att alla lag har svagheter. Och att svagheterna inte är så allvarliga om man väger upp dem med ett antal riktigt rejäla styrkor.
I går var presspelet, snabbheten och effektiviteten tre svenska styrkor som fick mig att bortse från svagheterna. För trots att det var så mycket som inte funkade perfekt vann vi med 4–1 (2–1) i mål och enligt min räkning med 12–4 (5–2) i klara målchanser mot ett av de lag som har kapacitet att vinna EM-guld.
Slutligen noterar jag att man i 75:e minten i går fick lära sig att Jenny Hjolman numera har utrustats med ett h till och således heter Hjohlman.
Hjohlman förekommer för övrigt i det här klippet från matchen. I slutet av klippet noteras också att det verkar vara riktigt bra stämning i truppen:
En blogg om internationell damfotboll 