Kategoriarkiv: Svenska utlandsproffs

Sverige i OS 2012, del 2 – betygen

Publicerad den av
2

Det är dags för den andra delen av två i min genomgång av Sveriges insats i OS. I del 1 hade jag ett lagperspektiv.
Nu är det dags för spelarbetygen. Jag har valt att köra med en tiogradig skala, mest för att en sådan ger lite mer spridning än den klassiska femgradiga.

Men innan betygen, här är Sveriges poängliga i OS:

1) Marie Hammarström  1+3
2) Lotta Schelin               2+0
Nilla Fischer                    2+0
4) Lisa Dahlkvist             1+0
Sofia Jakobsson             1+0
6) Lina Nilsson                0+1
Sara Thunebro                0+1
Caroline Seger                0+1
Notering: Jag har inte givit Sofia Jakobsson assist till Nilla Fischers 1–0-mål mot Sydafrika. Det hade hon nog kunnat få av snällare bedömare.

Och här är då betygen:

Tio
–

Nio
–

Åtta
–

Sju
–

Sara Thunebro

Sara Thunebro

Sex
* Sara Thunebro
Speltid: 360 minuter
Hon skulle vara ringrostig efter en säsong i Tyskland med mycket bänknötande. Men hon gjorde en stabil turnering, med matchen mot Japan som lysande höjdpunkt. Har sagt att hon överväger att sluta i landslaget nu. Känns inte som något bra beslut. ”Thunis” behövs även i hemma-EM.

Fem
* Marie Hammarström
Speltid: 334 minuter
Valet av Hammarström i startelvan ifrågasattes av många. Och visst, vid en första anblick kan det se kantigt och långsamt ut. Men skenet bedrar. För vänsteryttern blev faktiskt inte bara svensk poängdrottning. Med sin fina vänsterfot var hon inblandad i alla Sveriges tre mål mot kvalificerat motstånd. Dessutom gjorde Hammarström ett viktigt jobb i defensiven. En lagspelare som sällan får rubriker, men som är väldigt nyttig.

* Nilla Fischer
Speltid: 203 minuter
Lagkaptenen var en av få spelare som visade den järnvilja som krävs för att kunna gå hela vägen i ett mästerskap. Trots skadeproblem gjorde Fischer två mål, och hon var nära att göra ett tredje – och ta Sverige till förlängning i kvartsfinalen.

Emma Berglund

Emma Berglund

* Emma Berglund
Speltid: 360 minuter
Mittbacken var på många sätt truppens utropstecken. Lugn, stabil och positionssäker är hon helt klart en spelare att bygga framtidens mittförsvar kring. Är stark i luftrummet och således dessutom ett vapen på offensiva fasta situationer.

* Linda Sembrant
Speltid: 360 minuter
Gjorde precis som Berglund en stabil turnering. Sembrants brist på snabbhet syntes ibland, fast blev inte alls så kostsam som man kunde befara. Tvärtom spelade ”Sempan” smart och ställdes inte inför så många rena löpdueller. Är en duktig passningsspelare, och är också riktigt stark i luftrummet.

Fyra
* Lotta Schelin
Speltid: 343 minuter
Har fått mycket kritik, och var väl i viss mån en besvikelse. Mest för att vi ställde vårt stora hopp till henne, och hoppades att hon skulle få typ en åtta eller nia i betyg. Det levde inte Schelin upp till. Hon hade stora problem felvänd. Möjligen var hon plågad av sin vadskada.
Men man skall betänka att Schelin ofta lämnades helt ensam mot tre eller fyra backar. Och tittar man på höjdpunkter från de fyra matcherna ser man att hon ändå skapade några målchanser per match. Både åt sig själv, och åt laget.

* Thomas Dennerby
Med tanke på alla skador inför OS var det inget lätt lagbygge Dennerby hade. Sverige har inte direkt ett överflöd av spelare som klarar sig på högsta internationella nivå. Men Dennerby gjorde ändå ett klart godkänt jobb. Hans stora miss var valet av målvakt.

* Kosovare Asllani
Speltid: 139 minuter
Gjorde ett riktigt bra inhopp mot Japan, och hade andraassist till båda målen mot Kanada. Är en duktig, kreativ spelare. Men behöver nog bli ännu lite starkare för att klara sig på internationell nivå. Väger fortfarande lite för lätt i många dueller.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Tre
* Lisa Dahlkvist
Speltid: 304 minuter
Viljan fanns där, och den håller högsta världsklass. ”Dala” försökte verkligen, men fick inte samma lyft som i VM. För det hackade i passningsspelet. Och så var hon olycklig i kvartsfinalen. Först missade hon ett fantastiskt nickläge vid ledning 1–0. Sedan var hon alldeles för passiv i förstaläget vid Frankrikes 2–1-mål.

* Annica Svensson
Speltid: 172 minuter
Defensivt skicklig. Klarade sig bra mot Japan, trots att japanskorna ofta kom med två eller tre spelare på hennes kant. Var nära att fixa fram en svensk straff i den matchen. Gjorde sedan en stabil insats i kvartsfinalen, där hon borde haft en assist på sitt fina inlägg till Dahlkvist.

* Sofia Jakobsson
Speltid: 316 minuter
Bra på att utmana sin back, och skaffa den lucka som krävs för att komma till skott. Men måste jobba mycket på passningsspelet. Hennes förstatouch håller nämligen inte internationell klass. Och för att kunna ta nästa steg behöver hon kunna vägga sig förbi motståndare också. Defensivt kändes hon vilsen som yttermittfältare.

* Johanna Almgren
Speltid: 120 minuter
Vårens skada ställde till det, och Almgren hittade inte tillbaka till den fina form hon hade i mars. Hon gjorde ett bra inhopp mot Kanada, där hon vann flera bollar, och spelade väl. Men missade chansen att bli matchvinnare.

Lina Nilsson

Lina Nilsson

Två
* Lina Nilsson
Speltid: 192 minuter
Hade ett fint assist till 1–0-målet mot Kanada, och är duktig i offensiven. Men en back som har så uppenbara problem med att försvara är inte redo för internationella mästerskap. Se bara hennes agerande vid Kanadas 1–2-reducering. Hon är alldeles för mycket bolltittare. Det är inte acceptabelt att helt missa Tancredis löpning där.

* Caroline Seger
Speltid: 360 minuter
Spelsystemet konstruerades för hennes skull. Men det stod tidigt klart att Seger inte klarar rollen som svensk tia. Hon är briljant i korta stunder, men försvinner sedan helt ur matcherna under alldeles för långa perioder. Och var inblandad i alldeles för få målchanser framåt. Föll dessutom hem i planen för mycket, och blev varken ett offensivt hot, eller understöd till Lotta Schelin.

* Hedvig Lindahl
Speltid: 360 minuter
Gjorde en utmärkt insats mot Japan. Men bjöd på tavlor både mot Sydafrika och Frankrike. Den första kostade inte så mycket, den andra gjorde att Sverige fick åka hem. Viktigast för en målvakt är att vara stabil, och ta alla bollar som man bör ta. Kan man krydda det med några kanonräddningar är det lysande. Lindahl tar tyvärr inte alla de bollar hon skall ta. Och då är betyget inte heller godkänt.

En
–

Antonia Göransson (speltid: 29 minuter) och Madelaine Edlund (8 minuter) spelade för kort tid för att få betyg. Sofia Lundgren och Malin Levenstad spelade inte alls.

Jag vill klargöra att jag sett matcherna på tv. Jag sätter egentligen helst inte betyg från tv:n, för man missar ganska många löpningar när man inte ser matcher live.

Sverige i OS 2012, del 1

Publicerad den av
1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Handen på hjärtat, visst bör Sundhage nobba Sverige?

Publicerad den av
1

När skall Pia Sundhage ta över som svensk förbundskapten?

Frågan har varit uppe rätt ofta de senaste åren. Och sedan Sverige åkte ur OS i fredags har den blivit hyperaktuell. Så aktuell att den till och med lämnade sportsidorna och kom upp på ledarplats i Aftonbladet.

Aftonbladets ledare om Sundhage

Den här sidan var lämpligt nog inne i Aftonbladet i torsdags, alltså på finaldagen. I går hade sedan varje svensk tidning med lite självaktning sportkrönikor på samma tema.

Och i dag var Sundhage hos SVT och fick svara på frågor. Klippet finns här. Jag har inte sett det ännu, och det är 20 minuter långt.

Men jag har förstått att Sundhage återigen sa att det är en dröm att bli svensk förbundskapten. Men att hon också sa att hon skall prata med USA:s förbund i dag, och att hon har ett drömjobb som det är nu – och att resursfrågan är avgörande för hennes framtid där.

Sverige verkar alltså inte stå högst på hennes önskelista i nuläget.

Och jag tycker i så fall att det är helt rätt.

För jag tycker att det är hög tid att en kvinna får ta över som chefstränare i ett elitlag inom herrfotbollen. Inte för att jag tycker att allsvenskan är mer prestigefylld än OS och VM med USA, för det gör jag förstås inte – inte alls.
Men det finns barriärer som är viktigare att medaljer.

Jag tror att barriären bör brytas i Sverige – eller möjligen i USA. Och den kvinna som är närmast att göre det är just Pia Sundhage.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Så länge hon är kvar hos USA:s landslag är hennes marknadsvärde som högst. USA är bäst, har överlägset flest toppspelare, och dessutom inga riktigt stora mästerskap förrän VM om tre år. Det gör att Sundhage kommer att kunna leva på sitt OS-guld i flera år.

Tar hon över efter Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget kan marknadsvärdet däremot sjunka snabbt.
Visst kan Sverige ta EM-medalj nästa år. Men det är långt ifrån säkert. Och vid missad medalj är hon plötsligt väldigt långt ifrån glödhet.

Jag har förstått att Sundhage själv är sugen på att bryta barriären. Och för damfotbollen skulle det vara ett mycket viktigare steg än att Sverige får en ny förbundskapten.

Jag hoppas verkligen att någon klubb är beredd att ge Sundhage chansen. Gais hade ju mått bra av hennes entusiasm. Och Örebro. Plus ganska många fler.

Och efter det, när barriären är bruten – då vill jag att Pia Sundhage blir svensk förbundskapten. Visst vore det stort?

Sundhage har också brister

Publicerad den av
2
Pia Sundhage

Pia Sundhage

För att undvika missförstånd vill jag direkt slå fast att jag är en stor beundrare av Pia Sundhage. Hon är en fantastisk människa, och en stor fotbollstränare.

Hon är alltid tillmötesgående när man träffar henne. Och att hon mitt under OS ställde upp och chattade på http://www.bt.se i en timma och 32 minuter är helt makalöst. Har du förresten missat chatten finns den här.

Jag skulle gärna alltså se att Sundhage tar över vårt landslag nu efter OS. Och jag hoppas verkligen att hon snart blir den första kvinnan att träna ett herrlag på elitnivå.

Men. Skulle det mot förmodan vara hon som är vår nästa förbundskapten innebär det inte automatiskt att Sverige blir världsettor. Inte ens nära.

Sundhage är en inspiratör och glädjespridare. Och hon har gedigna kunskaper i ämnet fotboll. Men hon kan inte trolla. Och hon tar inte alltid ut det allra bästa laget, eller truppen.

Sverige kommer inte att börja spela kortpassningsfotboll á la Japan bara för att vi får ny förbundskapten.
Minns att vi tog VM-brons i fjol på hårt arbete, en stark defensiv – och vassa kontringar. Den som tar över efter Thomas Dennerby gör förstås bäst i att bygga sitt spel kring de styrkor som finns i vårt landslag. Alltså stabilitet och kontringsspel.

Kollar vi på Sundhages jobb i USA är det inte på något sätt jämförbart med hur det skulle bli i Sverige. USA har en hel hög duktiga spelare i varenda åldersgrupp. De skulle säkert kunna sätta ihop fem–sex landslag som skulle kunna konkurrera om medaljer i OS.

Sverige har vissa åldersgrupper där inte en enda spelare håller på internationell nivå. Stor skillnad.

I USA har Sundhage kunnat handplocka spelare efter sin fotbollsfilosofi. I Sverige skulle hon i mycket större utsträckning få välja spelsätt efter spelarmaterialet.

Och trots att USA i morgon gör sin tredje raka stora mästerskapsfinal under Pia Sundhage så gör även hon misstag. Och omdiskuterade laguttagningar.
Det finns rätt många experter i USA som exempelvis inte håller med Sundhage om att den fyrbackslinje hon spelar med i OS är den bästa.

Och i OS nu har hon chansat med en extremt offensiv trupp. Den chansningen höll på att fälla laget i semifinalen.
För sedan truppens enda defensiva mittfältare, Shannon Boxx, fick problem med ena baklåret har USA:s lag blivit framtungt. Eller skall jag i stället säga att det är för offensivt balaserat, med hela sju spelare som är mer offensiva än defensiva.

I Boxx frånvaro spelar Carli Lloyd och Lauren Cheney på centralt mittfält. Båda är i första hand offensiva. Och ingen av dem lyckades få tag på Christine Sinclair i den farliga ytan mellan backlinje och mittfält senast.

Att USA dessutom har en omskolad forward i Kelley O’Hara som vänsterback utnyttjade också Kanada framgångsrikt. O’Hara brukar ju oftast mest få anfalla. Hon har sällan satts på svåra defensiva prov. Och när Kanada började ställa svåra frågor – då ställdes O’Hara svarslös flera gånger.

Offensivt bytte Sundhage spelsystem till 4-2-3-1 med Abby Wambach som ensam forward efter fjolårets VM. Trots att Alex Morgan var bättre än Wambach hela vintern så krävdes det en hel hög stormatcher från ”Baby Horse” – som hon kallas – innan hon fick sin välförtjänta startplats. Det var ju först i samband med Algarve Cup som Sundhage ändrade tillbaka till 4-4-2, och gav plats för både Morgan och Wambach.

Men trots att USA troligen får spela med sin framtunga uppställning även i torsdagens final så tror jag att de vinner. De vinner trots att Japan nu har sett var svagheterna finns.
Jag tror på Sundhages lag som guldmedaljörer eftersom offensiven är så stark att den kompenserar de defensiva bristerna.

Dags för Dennerby att lämna – men Seger borde ha väntat

Publicerad den av
Svara

Den viktigaste frågan kring landslaget den närmaste tiden lyder: Dennerby, eller inte Dennerby?

Frågan har varit uppe flera gånger tidigare, och har nu alltså blossat upp igen. Nytt är att den är initierad från spelarhåll den här gången. Caroline Seger sa rakt ut efter förlusten mot Frankrike att det kan vara dags för något nytt.

Uttalandet är intressant på många sätt. Så många att jag knappt vet var jag skall börja.

Caroline Seger

Caroline Seger

Men jag börjar med att hylla Segers mod. För låt oss spola tillbaka bandet till maj månad. Då skrev jag ett inlägg här på bloggen som väckte uppmärksamhet, Var är damfotbollens starka röster?

Efter det följde en debatt, där jag i det här inlägget lanserade just Seger som en tänkbar damfotbollsdebattör.

Nu har hon visat att hon i alla fall har modet att ge damfotbollen stora rubriker.

Men jag vet ändå inte om jag jublar så mycket över hennes tajming.

För jag kan spontant säga att min första tanke när jag läste om utspelen var att det kanske behövs en förbundskapten som vågar ta bort just Seger ur startelvan.
Mer om det senare.

Efter förlusten mot Frankrike hade jag helst sett att Seger rannsakat sig själv, och sina lagkamrater. För det var inte i första hand Thomas Dennerby:s fel att vi åkte ur OS. Det var spelarna som inte presterade.
Den berättigade tränarkritiken kunde Seger ha sparat till ett bättre tillfälle, där den dessutom fått större genomslag. För nu drunknade hennes utspel i all annan OS-bevakning.

Så till själva frågan om Dennerbys framtid. Jag är också av uppfattningen att det är dags att byta förbundskapten. Det behövs något nytt.

Fast sanningen är ju att jag i år inte har så hemskt mycket kritik att komma med mot förbundskaptenen.
Tvärtom har jag tyckt synd om Dennerby, vars jobb gjorts näst intill omöjligt av alla skador. Sanningen är ju att det lag han har att jobba med inte är bättre än så här.

För i vilken av årets landskamper har Sverige visat olympisk medaljkapacitet?

Visst har Dennerby gjort misstag. Det största är valet av sista utpost – att han stått fast vid Hedvig Lindahl. För tyvärr har ju hon gång på gång visat att hon inte är någon internationell toppmålvakt.

Medan USA, Japan, Frankrike, Tyskland med fler har målvakter som vinner matcher åt sina lag så kan jag inte minnas när Lindahl senast vann en viktig mästerskapsmatch åt Sverige. Har hon någonsin gjort det?
Visst, hon var väldigt bra mot USA i fjolårets VM. Fast den räknas inte, för i praktiken var det en betydelselös match.

Och vad värre är. Lindahl har gjort missar, som lett till att vi har förlorat viktiga matcher.

När man väljer sista utpost föredrar jag att man satsar på någon som är stabil, som sällan gör enkla misstag. Och därför förordar jag Kristin Hammarström.
Så vem som än blir förbundskapten efter OS, så hoppas jag att denne ger Göteborgs målvakt förtroendet.

Nu, med facit på hand kan man även ha synpunkter på Dennerbys spelsystem. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det nog hade varit bättre att kört 4-4-2 med Lotta Schelin och Sofia Jakobsson som forwards. Och med Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer som centrala mittfältare.
Fast det här är egentligen ingen kritik mot Dennerby. För med tanke på hur truppen såg ut i våras så förstår jag att han satsade på att köra med 4-2-3-1.

Han gjorde det för att göra plats för alla i trion Fischer, Dahlkvist och Caroline Seger, vilket kändes klokt.

Men det visade sig att Seger inte är tillräckligt bra för att klara uppgiften som nummer tio. Seger är bolltrygg, och hon håller ofta högsta världsklass i 10–15 minuter per match. Men kan hon inte åtminstone dubbla den tiden så tycker jag nog att hon snarare är en spelare för bänken än för startelvan. För jag håller Dahlkvist och Fischer högre än Seger.

Tungt utspel från Seger

Publicerad den av
2
Thomas Dennerby i rutschbana

Håller Dennerby sig kvar?

Ojdå, nu händer det grejer. Caroline Seger går ut och önskar Thomas Dennerby:s omedelbara avgång både i Expressen och i Aftonbladet.

Det är ju på många sätt anmärkningsvärt. Speciellt som Dennerby har skräddarsytt sitt spelsystem kring just Seger.

Just det spelsystemet hugger för övrigt Lotta Schelin mot i den här artikeln från TT.

Tillbaka till Dennerby. Expressens bloggare Anders Nilsson verkar ha flera bra källor inne i landslaget. Han har i dag skrivit ett väldigt intressant inlägg om spelet bakom kulisserna. Läs det här.

Själv tänker jag återkomma i ärendet lite senare. Kanske redan i kväll. Nu finns det annat att göra. Utanför fönstret är det nämligen en underbar sensommardag med sol från klarblå himmel. Och på tv:n pågår både tennisfinal och ödesmatch för handbollsherrarna. Vi hörs.

Förlust i målvaktsmatchen – då tog det roliga slut

Publicerad den av
Svara

Ibland är det tråkigt att få rätt. Just nu är verkligen ett sådant tillfälle. För det blev nästan exakt som jag förutspått.

* Frankrike vann med 2–1, och man gjorde det för att man totalt sett var ett bättre fotbollslag än Sverige i dag.

* Frankrike gjorde båda sina mål på fasta situationer.

* Sverige orkade inte. Jag har sett att det skrivits mycket om passningskvalitet på twitter. Även Chris Härenstam och Glenn Strömberg pratade en hel del om på det i tv-sändningen.
Men passningskvalitet och ork är bästa kompisar. Orkar man inte springa, orkar man inte hålla precision och kvalitet på passningarna. Och tyvärr orkade inte Sverige springa tillräckligt mycket de sista 35 minuterna. Inte ens nära.

Som jag redan var inne på i halvtid känns det dock så onödigt. Vi fick ju en perfekt start med ledning efter ett turligt mål.

Och där kom det in en faktor som jag bortsett från inför matchen – historiken. Sverige hade ju tre raka segrar mot Frankrike. Och när vi tog ledningen fanns chansen att fransyskorna började tänka ”inte nu igen”.

Men så var det den där målvaktsmatchen. Medan Frankrikes Sarah Bouhaddi var riktigt stabil, och dessutom gjorde ett par matchavgörande räddningar så bjöd Hedvig Lindahl på kvitteringen. Lindahl gav bort segern.

Jag har tidigare skrivit att Lindahl i princip aldrig vinner några matcher åt Sverige. Tyvärr är hon ingen världsmålvakt. Hon är alldeles för ojämn.

Men tyvärr har alldeles för få spelare visat toppform under OS. Våra nyckelspelare har inte varit usla, men de har inte heller glänst.

Under VM i fjol fanns det ett närmast magiskt sken kring Lotta Schelin. Hon verkade ostoppbar. I OS har hon trampat vatten, och hon är godkänd i turneringens som helhet – men inte mer.

Sverige började köra spelsystemet 4-2-3-1 för att få ut maximalt av Caroline Seger. Men Seger har inte varit tillräckligt bra för rollen. Hon har inte orkat prestera på världsnivå i mer än 10–15 minuter per match.
Är man efterklok borde nog Sverige ha spelat 4-4-2 med Schelin och Sofia Jakobsson på topp. Men Seger har grymt hög potential, och jag förstår att Thomas Dennerby försökte få ut mesta möjliga ur sin trupp.

Men det är bara att inse att Sverige inte har tillräckligt många spelare av världsklass. Och med kvartetten Charlotte Rohlin, Sara Larsson, Therese Sjögran och Josefine Öqvist borta från OS av olika skäl tillhör vi inte världens allra bästa nationer.

Och även om vi hade hoppats på mer så är ju kvartsfinal i OS trots allt godkänt.

Jaja. Nu behöver jag tänka på annat. Dags att kika på USA–Nya Zeeland…

Väntad startelva – nu hoppas vi på ett oväntat resultat

Publicerad den av
Svara

Sverige startar kvartsfinalen mot Frankrike med exakt de elva spelare som man väntat sig. Nu hoppas jag verkligen att de alla är kapabla att göra årets bästa insats, och fixa fram en skräll.

Frankrike gör däremot en ändring mot det lag jag trodde på. Camille Abily får börja på bänken, medan Elise Bussaglia startar på centralt mittfält.
Det är en signal om att fransyskorna tänker på defensiven. För Abily är det mer offensiva alternativet. Bussaglias främsta offensiva egenskap är hennes hårda skott.

Såg innan i dag att pålästa Maja Johansson på tidningen Match listar de tre viktigaste matcherna i matchen. Läs om det här.

Jag håller med om duellerna. Det blir otroligt viktigt att se till att inte Elodie Thomis matas med rätt bollar. För då får Sara Thunebro en hopplös uppgift.

Men en minst lika viktig nyckel är det svenska försvaret vid fasta situationer. Som jag ser det är Frankrike bäst i världen på hörnor och inläggsfrisparkar. Där måste vi ha hundraprocentig bevakning, framför allt på Wendie Renard.

Det är snart dags för avspark. Det här blir riktigt spännande. Vågar man

Så här startar lagen:

Sverige:
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.

Frankrike:
Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Här är den stora guiden till kvartsfinalerna i OS

Publicerad den av
Svara

I min stora OS-guide tippade jag vilka åtta lag som skulle nå kvartsfinal i mästerskapet. Nu var det kanske inte jättesvårt, men jag är ändå lite nöjd med att jag fick maximala åtta rätt.

Där tippade jag även hur långt de olika lagen går. Mina semifinallag var USA, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Det tipset kan fortfarande slå in. Trots det tänker jag nu delvis revidera det inför kvartsfinalerna.

Här kommer den stora guiden till morgondagens fyra kvartsfinaler:

* Storbritannien–Kanada
City of Coventry Stadium, 20.30 (svensk tid)

Här möts två lag som har överraskat positivt hittills i OS. Både Storbritannien och Kanada är väldigt mycket bättre än vad folk runtom i Sverige tror.

Brittiskornas insats mot Brasilien var verkligen högklassig. Jag trodde ju i och för sig att de skulle gå långt i turneringen. Fast jag trodde att de skulle kämpa sig fram. Men de har verkligen spelat riktigt bra fotboll.
England har ett bra lag i grunden, och med Kim Little har man vuxit ytterligare. Båda ytterbackarna, Alex Scott och Stephanie Houghton, är hyperoffensiva. Ja, vänsterback Houghton ligger ju till och med delad tvåa i skytteligan.

Defensivt finns det inget att gnälla på hittills, trots att Ifeoma Dieke dragit av korsbandet och förstås missar resten av OS. För brittiskorna är ju faktiskt enda laget i turneringen som har tre nollor bakom sig.
Offensivt ser det också bra ut. När jag ser Storbritannien spela får jag en känsla av att de har ett extremt löpstarkt gäng. Många spelare springer kopiöst mycket. Yttermittfältaren Eniola Aluko springer dessutom riktigt snabbt.
Men det finns också passningsskickliga stöttespelare som Anita Asante och Kelly Smith.

Hos Kanada har trion Christine Sinclair, Sophie Schmidt och Melissa Tancredi imponerat mest i OS. Efter att ha sett Tancredi gång på gång leta passning när hon själv haft öppna lägen i Dalsjöfors under våren, hade jag aldrig gissat att hon skulle leda skytteligan i OS efter gruppspelet.

Men hon har varit glödhet i straffområdet hittills. De flesta kanadensiska målen har kommit på inlägg eller inspel. På den punkten har Kanada varit högklassigt. Både när det gäller kvaliteten på inläggen, och när det gäller inställningen i forwards löpningar in i straffområdet.

Kanada är ett stenhårt arbetande lag, som aldrig ger upp. Trots det tror jag på hemmaseger. Kanada har nämligen problem på mittbackssidan. Candace Chapman skadade vaden mot Japan i premiären, och har inte kunnat spela i de sista två gruppmatcherna. Även Emily Zurrer är skadad. Den senare har till och med strukits ur truppen, fast är med i Coventry som reserv.

Jag tror att Kanada fortsätter med den offensiva uppställning man hade mot Sverige. Den där man spelar med ett slags diamant på mittfältet, med Sinclair som spets. Och framför den två forwards, Tancredi och Jonelle Filigno. Den enda förändringen i startelvan jämfört med Sverigematchen tror jag blir att Karina LeBlanc kommer att vakta målet.

Tipset: Storbritannien är favorit till 65–35.
Troliga startelvor:
Storbritannien: Karen Bardsley – Alex Scott, Sophie Bradley, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Karen Carney, Jill Scott, Anita Asante, Eniola Aluko – Kim Little och Kelly Smith.
Kanada: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA

* USA–Nya Zeeland
St James’ Park, Newcastle, 15.30 (svensk tid)

USA var den givna guldfavoriten inför turneringen. Och inget har ändrats på den punkten. Trots att det var underläge med 2–0 redan efter en kvart i premiären mot ett starkt Frankrike har Pia Sundhage:s lag gått fram hur tryggt som helst. De var ikapp redan i paus, och förbi redan tidigt i andra halvlek.

USA har sådan anfallskraft, och sådan bredd i truppen, att de blir oerhört svårstoppade. Abby Wambach är bättre än på väldigt länge – kanske bättre än någonsin förr. Hon verkar väldigt vältränad och rörlig.

Bredvid sig har Wambach blixtsnabba Alex Morgan, som jag fortfarande tror kommer att vinna skytteligan till slut.
Som uppbackning har världens bästa anfallsduo bollskickliga lirare som Tobin Heath, Megan Rapinoe och Lauren Cheney. Försvarsspelet är fantastiskt. Backlinjen är högklassig, och längst bak står världens bästa målvakt, Hope Solo. Och på tre matcher hittills har man bara släppt till fem avslut mot eget mål.

På pappret skall USA köra över Nya Zeeland. Fast the Football Ferns är ett lurigt, och svårspelat lag. Och de vet att de kan stå emot USA:s stjärnor.
I januari ledde nämligen Nya Zeeland på bortaplan mot just USA fram tills en hemmadomare ordnade så att amerikanskorna kunde vända i slutminuterna.

Jag såg den matchen, och den måste ge Ferns rejält med energi och hopp. Defensivt är Ferns starka, med duktiga ytterbackarna Ria Percival och Ali Riley, och starka mittbacken Rebecca Smith. Även rutinerade målvakten Jenny Bindon har gjort ett fint intryck när jag sett henne. De höll emot Brasilien ända till slutminuterna, och gav även Storbritannien en hård match.

Att laget redan infriat sina mål, och slår ur underläge talar också för Ferns.

Allt annat talar dock för USA. Så jag tror knappast att vi får se Ferns köra sin haka igen, som de gjorde efter segern mot Kamerun i tisdags. Se den här.

Tipset: USA är trots allt favorit till 90–10.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Nya Zeeland: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Betsy Hasset – Amber Hearn och Sarah Gregorius.

Sveriges startelva mot USA

Sverige

* Sverige–Frankrike
Hampden Park, Glasgow, Skottland 13.00 (svensk tid)

Sverige är obesegrat, och har vunnit sin grupp. Frankrike åkte på en stjärnsmäll i premiären, och blev grupptvåa. Sverige vann, trots att man spelade en man kort under långt tid, när de här lagen möttes i bronsmatchen vid VM i fjol.

Trots det är Frankrike klara favoriter i den här kvartsfinalen.

Sverige först. Vårt lag är väldigt svårslaget, och har trots allt en bra stabilitet. På de nio senaste mästerskapsmatcherna har det blivit sex segrar, två kryss – och bara en förlust.

Vi är obesegrade i OS, och vår stjärna Lotta Schelin verkar vara på gång. Det borde vara med positiva vibbar man går in i slutspelet. Men med sig har laget också flera stora frågetecken.

Det gäller dels skadesituationen, där båda de centrala mittfältarna Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist dras med lite problem.

Det allra största frågetecknet gäller dock orken. Sveriges första halvlekar i turneringen har genomgående varit väldigt bra. Där har vi hållit högsta världsklass. Men efter paus har det sett väldigt mycket sämre ut, och det i varje match.

I sin blogg Nilssons nyanser på Expressens hemsida skrev Anders Nilsson för 1,5 månader sedan att det finns uppgifter från fjolårets VM på att spelarna i Japan och USA sprang 8–10 procent längre per match än de svenska. Här är en länk till det inlägget.

Jag hoppas inte det stämmer, för det skulle vara ett extremt underbetyg till träningsnivån i vårt svenska landslag. För tio procent är ju en gigantisk skillnad.
Man räknar med att fotbollsspelare springer 9,5–11,5 kilometer per match, lite beroende på roll i laget. Det innebär ju i så fall att de svenska spelarna springer 800–1150 meter kortare per man än Japans och USA:s.

Frankrikes lag känns närmast komplett. De bygger kring världens bästa klubblag, Lyon – och är mycket väl samspelta. Backlinje och målvakt är exempelvis rakt igenom Lyonspelare.

Offensivt kan man hota på många sätt. Man kan bygga långa anfall genom passningsskicklighet. Man har god skottstyrka från distans från Gaetane Thiney, Camille Abily och Elise Bussaglia – om hon spelar. Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis. Man är bäst i världen på fasta situationer. Dels slår Abily, Sonia Bompastor och Louisa Necib fantastiska frisparkar och hörnor. Dels är mittbacksparet Laura Georges och Wendie Renard grymt starka i luftrummet.

Har inte Frankrike några svagheter då?

Jo, mittbackarna är lite långsamma. Och deras klubbkompis i Lyon, Lotta Schelin, vet förstås exakt hur hon skall göra för att ta sig förbi dem. Å andra sidan vet de exakt hur man stoppar Schelin också…
En annan svaghet i det franska laget, som det ofta pratas om är att de inte har någon toppforward av allra högsta världsklass. Men Marie-Laure Delie verkar vara i toppform, och har skött forwardsjobbet utmärkt hittills i OS. Så den svagheten känns inte så svag för tillfället…

Jag ser Frankrike som ett snäpp bättre än Japan. Vi är inte på något sätt chanslösa. Men samtliga svenska spelare måste spela på toppen av sin förmåga om det skall bli semifinal. Det gäller inte minst backarna, och kanske framför allt Hedvig Lindahl i målet.

Tipset: Frankrike favorit till 70–30
Troliga startelvor:
Sverige: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

* Brasilien–Japan
Millennium Stadium, Cardiff, Wales, 18.00 (svensk tid)

I den här kvartsfinalen möts två lag som känns svagare än i fjol. Inför OS tippade jag att Brasilien skulle nå semifinal, medan Japan skulle missa. Nu tänker jag ändra det tipset.

För visst, Japan är lite sämre än i fjolårets VM. Framför allt offensivt.
Defensiven är det svårt att gnälla på. Japanskorna har ju faktiskt bara släppt in ett mål i OS, och motståndarna har bara lyckats få till tio skott mot Miho Fukumoto i Japans mål.

Men som sagt. Offensivt har Japan varit trubbigt. Mot Sverige skapade man massor av chanser, men avsluten var svaga. Yuki Ogimi är i god form, men har ändå inte gjort något mål ännu i spelen.
Den stora skillnaden för Japan jämfört med i fjol är att då var Homare Sawa i sitt livs form. Hon kom rätt till nästan varenda boll kring motståndarnas mål. I OS har Sawa varit blek. Kanske har vårens nackskada minskat hennes mod i straffområdet.

Men trots Sawas tveksamma form håller jag Japan som favoriter mot Brasilien. För Brasiiens form är ännu mer tveksam.

Visst ser man att många spelare har fina offensiva kvaliteter. Marta, Cristiane, Francielle och Thais Guedes har alla kapacitet att kunna avgöra matcher. Men för att kunna anfalla måste man vinna bollen. Och på den punkten har Brasilien visat sanslös oförmåga.

Lagspelet är stundtals obefintligt. Men vann tursamt mot Nya Zeeland med 1–0. Och mot Storbritannien på Wembley fick man knappt låna bollen.
Där visade det sig hur otroligt oorganiserat försvarsspelet är. Backlinjens positionsspel var obefintligt. Det kändes som rena kaoset.

Som jag ser det måste Brasilien ta ledningen för att kunna vinna. De får förlita sig till att någon av deras vassa anfallsstjärnor gör en individuell prestation som ger laget energi. Och att de sedan kan backa hem, krympa ytorna och kontra på japanskorna.

Men så tror jag inte att det blir. Jag tror att smarta japanskor kommer att löpa bort Brasiliens backar, och riva upp stora sår i sydamerikanskornas defensiv. Och trots de tidigare problemen i offensiven kommer Japan att göra ett par mål.

Tipset: Japan är favorit till 60–40.
Troliga startelvor:
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.
Brasilien: Andreia – Erika, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta.

Kul att Asllani får chansen – men Schelin är nyckeln

Publicerad den av
Svara

Mitt i värsta fälttävlansfebern är det nu strax dags för den avslutande gruppmatchen för våra fotbollstjejer.

Startelvan kom nyss, och Thomas Dennerby gör tre ändringar jämfört med senaste matchen. Att Nilla Fischer skulle vara tillbaka var ingen skräll. Men det är tydligt att vår förbundskapten inte räknar Kanadas kantspel som något hot, för han väljer att åter spela Lina Nilsson som högerback på Annica Svensson:s bekostnad.

På mittfältet vilas Lisa Dahlkvist av säkerhetsskäl. Hon har ibland problem med ett löparknä, men gav klartecken till spel i en skön SVT-intervju i går. Dennerby väljer alltså trots det att spara henne till kvartsfinalen.
Det innebär att Caroline Seger återigen spelar defensiv, central mittfältare. Det är bra, med tanke på att vi får ett mer bollskickligt mittfält. Men Seger är också farlig i den rollen, då hon spelar med väldigt mycket högre risk än Dahlkvist. Minns att Japans bästa chans i lördags kom sedan Seger agerat med onödigt små marginaler.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Slutligen väljer Dennerby att spela Kosovare Asllani som nummer tio, den roll som Johanna Almgren hade senast. Det blir intressant. Hon har hyllats i den rollen i damallsvenskan i år. Nu är det upp till bevis. Asllani har väl inte imponerat jättemycket på mig i de båda inhopp hon gjort hittills i OS. Men det senaste placeras väl i alla fall under vinjetten, lovande.

Men allra viktigast i dag blir att vi får igång Lotta Schelin. Hon har varit passiv i de båda första matcherna. Hennes andra mål mot Sydafrika höll allra högsta världsklass. I övrigt tycker jag hon varit alldeles för försiktig.
Istället för att gå mot mål, har hon vikit ut mot hörnflaggorna. Schelin är som bäst när hon sätter högsta fart mot mål. Det vill jag se henne göra idag, mot ganska tröja kanadensiska mittbackar.

Matchen börjar 15.30, och sänds i Kunskapskanalen.

Här är hela Sveriges startelva: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Nilla Fischer, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Marie Hammarström – Lotta Schelin.

Kanada byter målvakt igen. Det innebär att Dalsjöforsmålvakten, om hon nu fortfarande räknas som det, Erin McLeod återigen står mellan stolparna. Synd för Sverige, för jag tycker att hon är bättre än Karina LeBlanc.
Dessutom går Marie-Eve Nault, som togs in i truppen igår – rakt in i mittförsvaret. Det borde däremot gynna Sverige.

Även Kanada har en ganska offensiv uppställning, då man ställer upp med forwarden Jonelle Filigno i stället för mittfältaren Kaylyn Kyle.

Här är Kanadas startelva: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Jonelle Filigno och Melissa Tancredi.

Vilka väntar på fredag?

Publicerad den av
1

Morgondagens viktigaste fråga är vilket motstånd som väntar på Sverige i fredagens kvartsfinal. Jag hoppas att det blir Storbritannien, eller kanske Brasilien. Alltså att vi kommer tvåa i gruppen.

Jag förutsätter att Japan vinner mot Sydafrika. Då gäller följande mot Kanada:

* Vid svensk seger: Då blir det målskillnadsaffär mot Japan om gruppsegern. Sverige har 4–1 och Japan 2–1 inför morgondagens matcher.
Gruppsegraren möter troligen tvåan i grupp G i kvartsfinal. Alltså troligen Frankrike, vilket blir en grymt tuff nöt att knäcka.

* Vid oavgjort. Då blir vi med allra största sannolikhet tvåa i gruppen bakom Japan.
Grupptvåan ställs mot tvåan i grupp E, alltså de som förlorar gruppfinalen mellan Brasilien och Storbritannien.

* Vid svensk förlust. Då blir vi trea i gruppen, och ställs mot segraren i grupp G i kvartsfinal. Det blir med största sannolikhet USA, som ju imponerat enormt hittills i OS.

Jag tippar på att Thomas Dennerby startar med samma lag som i första omgången.

Det enda jag är riktigt orolig för är Lotta Schelin:s form. Jag gissar att hon är plågad av sin vad, för hon har inte varit sig riktigt lik i någon av de båda matcherna hittills.
Är det vaden så kanske det är läge att vila Schelin, så att hon kan vara hundraprocentig i en kommande kvartsfinal?

Hos Kanada har det varit lite rörigt. Emily Zurrer och Robyn Gayle har lämnat spelen på grund av skador. De har ersatts av Melanie Booth och Marie Eve Nault. Annars är det som vanligt. Kanada är bäst på att försvara sig. De är svåra att slå hål på. Offensivt hänger det mesta på att Christine Sinclair gör sina mål.

Hur är då läget i övriga grupper?

I grupp E är det ren gruppfinal mellan Storbritannien och Brasilien. Marta:s gäng vinner gruppen på oavgjort. Dessutom spelar Nya Zeeland en viktig match mot Kamerun. I teorin har även afrikanskorna chansen att avancera, men då måste de vinna samtidigt som USA öser in mål mot Nordkorea.

Mer troligt är att Nya Zeeland vinner. Och då kommer de troligen att ta den sista platsen i kvartsfinalspelet. De blir bästa trea om de vinner och Nordkorea förlorar. Eller om de vinner, och Kanada förlorar, och Nya Zeeland tar in fyra måls målskillnad på kanadensiskorna.

I grupp G är USA klart för kvartsfinal, och Frankrike i praktiken klart. Fransyskorna har Colombia i sista omgången. Colombia kan gå vidare som trea vid storseger. Men Colombia kommer inte att vinna. Speciellt inte som Fifa har stängt av Lady Andrade för den knytnäve hon gav Abby Wambach i lördags. Frankrike vinner, och blir grupptvåa.

Pia Sundhage kommer säker att vädra sin bänk mot Nordkorea. Det hindrar inte att amerikanskorna kommer att vinna med ett par måls marginal, och med största sannolikhet skicka hem koreanskorna. För jag tror att Nordkorea måste ta poäng för att nå kvartsfinal.

Skön poäng – fast vi vill ju inte vinna gruppen…

Publicerad den av
Svara

Japan var bättre, och borde ha vunnit med något måls marginal. Jag hade 7–2 (0–0) i målchanser till japanskorna.

Men det blev 0–0, och Sverige behöver inte på något sätt skämmas över poängen. Tvärtom var den första halvleken den bästa defensiva insats vårt landslag har gjort i år.

Nu riskerar vi att vinna gruppen, och ställas mot Frankrike i kvartsfinal. Jag skriver riskerar, för jag föredrar nog ändå att vi kommer tvåa, och får möta Storbritannien eller Brasilien. Så vi får hoppas att Japan öser in mål mot Sydafrika på tisdag…

Tillbaka till dagens match. Efter paus öppnade det sig, vilken japanskorna vann på. Men vår backlinje stod upp på ett fantastiskt bra sätt. Sara Thunebro var illa ute två gånger i början av andra halvlek. I övrigt var vår vänsterback lysande. De sista 30 minuterna såg hon ut att äga planen.

Japan överbelastade vår högerkant, och kom ofta med två, tre eller ibland till och med fyra spelare mot Annica Svensson och Emma Berglund. Jag såg att Svensson fick en del kritik i början av andra halvlek. Men Sofia Jakobsson är ingen försvarsspelare, så där fick inte Svensson någon större hjälp. Och vår högerback klarade ändå ut de flesta situationerna.

Det är bra i min värld.

En som däremot inte var bra var Lotta Schelin. Visst, hon glimtade till två–tre gånger. Men totalt sett var det en väldigt blek insats från vårt affischnamn. Helt klart hennes sämsta landskamp på en bra bit över ett år.
Man frågar sig om hon trots allt besväras av sin häl. För utöver de två målen så gjorde ju inte Schelin någon toppmatch mot Sydafrika heller.

Thomas Dennerby får fundera på hur han skall få igång sin stjärnforward. För vi behöver Lotta Schelin i toppform i slutspelet.

Dennerby skall för övrigt ha beröm för sin insats. Han valde en genomtänkt taktik, som gjorde att japanskorna inte kom någonstans i första halvlek. Sedan gjorde han bra byten i andra halvlek, när det började osa.
Jag tycker i och för sig att Antonia Göransson borde fått några minuter till. När Lina Nilsson byttes in som högerytter hade vi kunna släppa gasen lite mer till vänster.

Mittfältet på slutet var för övrigt intressant. Där spelade Caroline Seger och Marie Hammarström bakom Nilsson, Kosovare Asllani och Göransson.

Slutligen några ord om Hedvig Lindahl. Jag ser att många nu pratar om revansch. Och visst var Lindahl bra, men högre betyg än en trea blir det inte
För även om japanskorna pressade, och hade många målchanser, så tycker jag att alla avsluten var av sådan kvalitet att hon skall ta dem.

Almgren och Svensson från start

Publicerad den av
Svara

Där kom startelvan, och uppgiften om att Nilla Fischer vilas var korrekt. Och Thomas Dennerby väljer som väntat att flytta ner Caroline Seger, och ta in Johanna Almgren i startelvan.

Dessutom väljer han Annica Svensson som högerback, på Lina Nilsson:s bekostnad. Som jag tidigare skrivit innebär det att vi enligt mitt sätt att se det har bästa möjliga fyrbackslinje mot Japan.
Men det innebär också att Dennerby fortsätter att ändra i backlinjen. Det tycker jag inte om. För en rejält samspelt fyrbackslinje är en av de viktigaste nycklarna till framgång.

Däremot står Hedvig Lindahl förstås kvar i målet. Det valet kändes ju trots allt självklart.

Här är startelvan mot Japan: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Johanna Almgren, Marie Hammarström – Lotta Schelin.

För min del innebar det att jag hade två fel i startelvan igen…

Japan startar med samma lag som mot Kanada. Alltså: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.

Nu blir det mindre fokus på fotbollen

Publicerad den av
Svara

Vid premiären i onsdags var fotbollstjejerna de enda svenska olympierna som var i aktion. Då var laget förstås också i ganska totalt mediafokus.

När nu även en mängd andra grenar har dragit i gång får vi räkna med att fotbollen kommer att hamna ganska långt bak i bruset ett tag.

Utöver SVT och Radiosporten verkar bara Aftonbladet och Expressen har reportrar som är avsatta för mer noggrann fotbollsbevakning. I varje fall verkar det så när man surfar runt på olika hemsidor.

Så många nyheter hittade jag inte. Men för en kort stund sedan twittrade Radiosportens Susanna Andrén om att det finns uppgifter som säger att Nilla Fischer skall vilas av säkerhetsskäl i dag. Det bör innebära att Caroline Seger tar klivet hem, och att Johanna Almgren får spela från start i 10-rollen.

Thomas Dennerby har ju valt att använda Almgren, och inte Kosovare Asllani, som första backup som tia.

Personligen hade jag nog ändå föredragit att Marie Hammarström tar klivet hem, och Antonia Göransson får chansen på kanten.

Jaja. Det är ingen idé att spekulera mer. För om en halvtimme vet vi startelvan.

Fram tills dess kan ni ju alltid avnjuta den här videon, som Göteborg FC:s Olivia Schough och hennes systrar har spelat in som hyllning till vårt landslag. Schough verkar vara en underhållande typ…

I morgon kommer Lindahl att stå kvar på mållinjen

Publicerad den av
Svara

Efter Sydafrikamatchen hörde jag Thomas Dennerby säga till Radiosportens Susanna Andrén att man kan göra två ändringar i startelvan utan att kontinuiteten förstörs.

Efter det har debatten huvudsakligen handlat om huruvida Hedvig Lindahl skall få fortsatt förtroende som förstemålvakt. Det har känts som en ickedebatt.

Har Dennerby valt Lindahl som sin etta kan han ju inte byta efter ett insläppt mål. Det hade varit uselt ledarskap.

Men visst, till Aftonbladet sa Dennerby efter Sydafrikamatchen att Lindahl hade blivit varnad för att ha en för hög utgångsposition:

”Vi har redan pratat om det före den här matchen. Det japanska laget försökte ett par gånger, USA försökte ett par gånger, Storbritannien försökte tre gånger. Vi vet att andra lag har scoutat det väldigt bra, så vi pratade med Hedvig före matchen. Hon var väldigt, väldigt klar över situationerna, så av den anledningen borde hon ha tagit det skottet.”

Det är faktiskt en klar skillnad i tonläge från Dennerbys sida jämfört med när Abby Wambach lobbade in 1–0-målet på Örjans vall i juni. Då valde vår förbundskapten att befria Lindahl från allt ansvar, trots att hon stod farligt långt ut då också. Han sa så här på presskonferensen:

“Hon stod långt ute, men å andra sidan förväntar man sig inte att någon skall skjuta rakt upp i krysset från 35 meter. Det är ett fantastiskt fint mål. Jag skulle med varm hand ta emot en spelare som kan göra sådana mål.”

Men, det blir alltså trots allt knappast ett svenskt målvaktsbyte.

Blir det då några andra byten?

I backlinjen hade jag på ett sätt mycket hellre sett Annica Svensson än Lina Nilsson som högerback mot tekniska japanskor.
Men med tanke på hur dåligt samspelt den svenska fyrbackslinjen är så tycker jag inte om att det blir fler byten där. Tvärtom behöver de få alla chanser som finns att lära känna varandra.
Så trots att jag kommer att vara hypernervös över Nilssons defensiv så bör hon få spela igen.

Och några fler byten känns inte heller aktuella – om det inte krävs av skadeskäl. För varken Johanna Almgren eller Kosovare Asllani gjorde så vassa inhopp mot Sydafrika att de spelade till sig startplatser.

Det borde alltså bli samma svenska startelva som senast.

Inför den matchen hade jag ju två fel. Är mitt tips bättre nu?

* I morgon spelas följande matcher:
13.00: Japan–Sverige
15.30: Brasilien–Nya Zeeland
15.45: Kanada–Sydafrika
18.00: USA–Colombia
18.15: Storbritannien–Kamerun
20.45: Frankrike–Nordkorea

Ingen av de sex matcher som avgjorts hittills har slutat oavgjord. Jag tror inte att någon av morgondagens matcher kommer att göra det heller.
Utan jag tippar säkra segrar för de lag som står först i uppställningen ovan.

Jag skulle faktiskt bli väldigt (positivt) överraskad om Sverige lyckas ta poäng mot Japan. Störst skrällchans tror jag tvärtom svårspelade Nya Zeeland har mot Brasilien.