Magnus Wikman blir assisterande förbundskapten till Peter Gerhardsson. Den nyheten släpptes nyss på förbundets hemsida.
Personligen har jag dålig koll på Wikman, men han vann ju SM-guld med Linköping 2009, och jag vet att han har goda vitsord därifrån. Och hans namn brukar ju alltid dyka upp när förbundskaptensjobbet är uppe till diskussion.
Någon som kan ge en bild av honom?
Jag har för övrigt sett hela Rysslandsmatchen nu, återkommer med synpunkter och analys.
Tidigt på den internationella kvinnodagens morgon, svensk tid, hände något omvälvande i damfotbollsvärlden. Frankrike vann med hela 3–0 borta mot USA, vilket fick följden att fransyskorna vann She Believes Cup, medan USA kom sist.
Strax fler reaktioner på det, först några ord om den svenska startelvan till kvällens möte med Ryssland. Har jag fattat rätt sänds första halvtimman (avspark 19.30) på på SVT2 och så går SVT24 in från 20.00. Vill man se hela matchen utan kanalbyten är det webben och SVT Play som gäller.
Pia Sundhage gör inga stora förändringar i sin startuppställning, hon kör på med sin stomme av nyckelspelare. Så har Sundhage alltid jobbat, och grundtanken att verkligen svetsa samman en tajt elva är ju bra. Det finns många fördelar med kontinuitet.
Samtidigt får det inte bli så att spelarna i elvan känner sig givna, och där tycker jag Sundhage har ett problem. Hon har helt enkelt för många spelare som är givna. Så här tidigt på året tycker jag i princip att hon kan konkurrensutsätta alla positioner. Men så jobbar inte Sundhage tyvärr. De enda som sitter löst är de på bänken, för där skiftas det stundtals rätt vilt.
Ut Sundhages tänkta EM-elva får Jonna Andersson vila i dag, vilket ger plats för Hanna Glas på vänsterbacksplatsen. Så här ser dagens elva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Glas – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Olivia Schough och Lotta Schelin.
Hanna Glas
Jag gissar att valet av Schough bredvid Schelin innebär att Sundhage tycker att Eskilstunaspelaren har varit Sveriges näst bästa forward i Algarve. Det tycker inte jag. Spontant kan jag inte komma på att Schough haft ett enda avslut värt namnet. Jag kan inte heller komma på att hon varit direkt inblandad i någon farlig målchans.
Jag hade hellre sett att Mimmi Larsson eller Lina Hurtig testats som toppforwards bredvid Schelin. Men Hurtig lär ju behövas som avlastning på mittfältet. Där har ju Sundhage nämligen tagit med för få spelare i sin trupp. Visst gick Elin Rubensson sönder, men det hade ändå känts mer rimligt att ta bort en ytterback och plockat in en till central mittfältare. Speciellt som Magdalena Eriksson är användbar både som mitt- och ytterback.
Jag kan ju nämligen inte förstå varför inte Katrin Schmidt är med i den här truppen. Hon fick 15 minuter mot Norge i Algarve, sedan trillade hon ner flera hack på Sundhages lista. Tråkigt, för jag tycker att Schmidt borde passa in utmärkt i det här spelsystemet.
Katrin Schmidt
Dagens motståndare Ryssland innehåller några spännande spelare. Nu skall det sägas att jag inte har sett dem på några år, så de här omdömena kan ha passerat datummärkningen. Men målvakten Elvira Todua minns jag som en högst ojämn spelare, hon är välväxt och spänstig och blandar insatser av högsta världsklass med rena barnmisstag.
I EM 2013 visade sig Todua från sin bästa sida, där var jag mycket nära att ta med henne i mitt allstarlag. Bland utespelarna är Elena Morozova och Ekaterina Sochneva duktiga spelare som jag fastnat för. Sochneva är dock avstängd i dag, så henne behöver Sverige inte bekymra sig för. Morozova har tidigare varit en smart forward, men verkar nu husera på mittfältet.
Vilket som är Ryssland ett lag som vi skall slå med ett par måls marginal, även med en sliten trupp. För slitna verkade ju våra spelare vara mot Nederländerna. Visst verkade planen vara av den långsamma typen. Det kändes som att det var väldigt svårt att få fart på bollen, men det är knappast ändå hela förklaringen till ett långsamt anfallsspel.
Vi får se om det blir mer fart och löpvilja i dag. Är det något Schough är bra på så är det ju att löpa. Men totalt sett borde det svenska laget vara slitet när de går in i fjärde matchen på sju dygn. Speciellt när man läser följande mening i det senaste referatet på förbundets egen hemsida:
”Sverige störde Holland högt i planen och kunde norpa åt sig bollen vid ett antal tillfällen. Men den hårda träningen samt det intensiva matchandet gjorde sig synlig i det svenska laget.”
Hårda träningen? Det låter väl inte så genomtänkt under en så intensiv turnering.
Därmed lämnar jag vårt svenska landslag för nu och återvänder till nattens skräll. USA har ju varit världsetta alla år utom ett sedan 2008. Man har aldrig varit sämre än tvåa, och man förlorar väldigt sällan på hemmaplan.
Men nu börjar övriga världen knappa in. 1–0-förlusten mot England följdes alltså upp med en 3–0-förlust mot Frankrike. Såvitt jag förstått hade USA aldrig tidigare förlorat två raka hemmamatcher. Och det är ytterst ovanligt att man går mållöst av planen två matcher i rad.
Det här var bara femte gången i historien som USA förlorade med tre mål eller mer. En gång tidigare har man förlorat med 3–0 på hemmaplan, det var mot Tyskland i VM-semifinalen 2003. De andra tre storförlusterna har varit i VM 2007 mot Brasilien samt mot Norge i Algarve cup 1998 och mot Kanada i Algarve cup 2001. Det här var alltså största förlusten på tio år.
Nu hör det ju till saken att USA inte har något mästerskap förrän VM 2019, så man borde kunna kosta på sig att testa rätt rejält. Man har provat många nya spelare på sistone, och i She Believes Cup har man exempelvis försökt spela med en trebackslinje.
Noterbart här är dock att när Tom Sermanni testade rejält för fyra år sedan – och förlorade två matcher i Algarve cup – då fick han sparken. Nu börjar rösterna höras för att förbundet även skall sparka Jill Ellis.
https://twitter.com/WoSoComps/status/839305264755003393
Sanningen är väl dock att Ellis har ett sämre material att jobba med nu än för några år sedan. Nyckelspelare som Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach har fallit för åldersstrecket, Hope Solo har straffat ut sig och framför allt har speluppläggaren Lauren Holiday lagt av.
Ersättarna har inte hållit samma höga klass, och USA har haft svårt med återväxten. Visst vann man F20-VM 2012, men det laget kämpade sig till segern, det var inte ett lag med massor av stor talang. I senare årgångar har USA långt ifrån imponerat i ungdomsmästerskapen. Kanske att amerikanskornas tid på tronen börjar gå mot sitt slut.
För Frankrike däremot ser framtiden ljus ut. Man har haft väldigt talangfulla ungdomslandslag de senaste åren, och nattens seger antyder att man kanske är på väg att skrämma bort gamla spöken. Som bekant har ju Frankrike fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, inte ens i EM.
Deras största segrar har varit två vinster i Cypern Cup. Nu har man vunnit något större, för även om det bara är fyra lag i She Believes Cup är det fyra av världens fem högst rankade lag. Så nattens turneringsseger är Frankrikes största viktoria någonsin på seniornivå.
Framför allt imponerar sättet som man vann turneringen på, det rymmer nämligen ett stort mått av god moral. I öppningsmatchen mot England kom man i underläge, men visade styrka och vände till 2–1-seger efter två mål under matchens sista 20 minuter.
Mot Tyskland i den andra matchen var Frankrike enligt uppgift det spelmässigt klart sämre laget. Men trots att tyskorna radade upp målchanser stod fransyskorna emot. Bland annat räddade Sarah Bouhaddi en straff från Mandy Islacker.
https://twitter.com/WSUasa/status/838113022006677504
Och så då slutligen nattens storseger mot USA. Fransyskorna gjorde två tidiga mål, men det har man gjort förr mot USA, och tappat. Det franska laget var tydligen pressat i början av den andra halvleken, men återigen stod man emot – och kunde dessutom kontra in ett 3–0-mål.
Här är målen, 1–0 på straff av Camille Abily efter att Eugenie Le Sommer fällts:
2–0 gjorde Le Sommer på en snabb kontring där inte USA:s trebackslinje hängde med:
Slutligen stötte Abily in 3–0-målet i den andra halvleken. Jag gillar hur Elodie Thomis och Amandine Henry öppnar kanten för Eve Perisset i förarbetet till målet. De båda fransyskorna hanterar det dåliga underlaget perfekt, och drar på sig en hel hög amerikanskor.
Frankrike visar alltså att man tänker vara med och slåss om segern i EM. Tyskland har också visat klass i USA. I natt vann man med 1–0 mot England, och spelmässigt har man varit väl så bra som både USA och Frankrike i de båda första matcherna.
Med tanke på att även England och Spanien gjort bra ifrån sig i veckan, och att lag som Norge, Danmark och Nederländerna har skrällpotential, kan vi räkna med ett rekordjämnt mästerskap i sommar. Vi får hoppas att Sverige kan behålla den defensiva stabilitet man visat hittills i vår, och även addera lite mer offensiv spets – för då kommer vi också vara med och slåss om de ädlaste medaljerna.
Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg, trots det känner jag att det inte har hänt så där jättemycket sedan dess.
Spelartrupperna i de damallsvenska klubbarna börjar bli spikade. I dag presenterade dock Göteborg en andra amerikanska, den defensiva innermittfältaren Sarah Teegarden. Det blir intressant att se vad de båda nytillskotten från USA kan göra i KGFC:s unga trupp.
I övrigt är det ju nu landslagsfokus de kommande två veckorna. Landslaget är i Portugal, där Algarve cup drar i gång på onsdag.
Tråkigt att Algarve cup har urvattnats av att USA startade She Believes Cup och bjöd dit Frankrike, Tyskland och England. Sverige har ändå fått tre riktigt bra gruppmatcher mot Australien, Kina och Nederländerna. Hoppas nu verkligen att Pia Sundhage gör som hon sagt i olika medier de senaste dagarna, ger många spelare chansen. Att slita hårt på sin startelva när det är fyra matcher på kort tid kan ju faktiskt vara kontraproduktivt.
Jag kan inte säga att jag har närstuderat trupperna, men Australien får räknas som gruppfavoriter efter att ha gjort starka insatser både i VM 2015 och fjolårets OS-turnering. Jag tycker att The Matildas spelmässigt sett har varit klart bättre än Sverige i båda de turneringarna. Dessutom har ju Australiens spelare precis avslutat sin ligasäsong, så de borde vara i gång.
När det gäller Sveriges trupp hoppas jag att Zecira Musovic får chansen att debutera. Jag gillar verkligen Musovic, både som målvakt och som person. Det kan kanske låta konstigt eftersom jag aldrig har träffat Rosengårdsmålvakten. Men jag följer henne på sociala medier, och där är hon underhållande.
Nyligen har hon även skaffat sig en jättesnygg hemsida. Där har hon en läsvärd blogg där hon bland annat har berättat om sina känslor under en något oskön flygresa till förra landslagssamlingen i Spanien:
”Här har vi större delar av landslaget på ett flygplan som håller på att braka samman. Pia Sundhage och superstarsen var antingen på Idrottsgalan eller på ett annat flygplan. Det här var fan ödet, att vi skulle dö och de bästa skulle komma undan. Det här kommer bli en jäkla rubrik.”
Musovic skal tydligen få utmana Hilda Carlén fullt ut om platsen bakom självskrivna förstamålvakten Hedvig Lindahl. I den här artikeln i HD berättar nämligen Musovic att:
”Jag blev jätteförvånad och glad när målvaktstränaren för landslaget ringde. När han nämnde att kampen om andraplatsen är öppen för fight kändes det extra spännande och motiverande.”
Egentligen är det lite konstigt att man skall behöva berätta att det är öppen kamp om landslagsplatserna, det borde väl vara självklart?
Apropå kampen om målvaktsplatserna bakom Lindahl möttes ju fjolårets andra- och tredjemålvakter i landslaget i cupen förra helgen. Där gjorde Hilda Carlén först en rejäl tavla på Eskilstunas mål i själva matchen. Sedan blev Pitemålvakten ändå stor matchvinnare med tre fina straffräddningar.
Se dem här. Kolla även in Julia Karlernäs kvitteringsmål, det är nämligen inget fel på den avslutningen…
https://www.youtube.com/watch?v=BvA9YXEavOo
Apropå cupen är här även ett klipp med höjdpunkter från Mallbackens 2–1-seger hemma mot Vittsjö:
Kvartsfinalerna skall vara spelade innan den 19 mars. Lottningen föll ut så här: Kvarnsveden–Kristianstad, Linköping–KIF Örebro, Piteå–Rosengård och Mallbacken–Djurgården.
Innan det blir en lite kort koll från helgens ligaspel i Tyskland och Frankrike tänkte jag komma med en rolig nyhet från Solna och elitettan.
På sin hemsida meddelade nämligen AIK att man har sålt 578 årskort till årets hemmamatcher i elitettan. Det måste väl vara nytt svenskt rekord när det gäller säsongsbiljetter inom damfotbollen, eller är det någon som känner till att någon klubb skulle ha sålt fler något år?
AIK hade ett publiksnitt på 207 personer förra året. Känns som att den siffran kommer att krossas i år.
Så till Tyskland. Där debuterade Fridolina Rolfö för Bayern München i går. Fjäråsprodukten byttes in i stället för Melanie Leupolz i 67:e minuten, vid ställningen 1–1. Strax efter fick Rolfö sin första assist. Hon spelade fram en annan inhoppare, Vivianne Miedema, till nederländskan andra mål – och Bayern vann med 2–1. Höjdpunkter från matchen finns här. Notera det anmärkningsvärda självmålet av Bayerns målvakt Manuela Zinsberger.
I tabelltoppen tappade sensationslaget Turbine Potsdam serieledningen via 1–1 borta mot Frankfurt. Potsdam har i och för sig en match mindre spelad än Wolfsburg, men känslan är att skadorna på Potsdams farliga forwardsduo Tabea Kemme och Svenja Huth kan bli dyrbara för laget.
Wolfsburg har ingen farlig forwardsduo. Faktum är att lagets målskytte under ligans första hälft var anmärkningsvärt dåligt, bara 15 mål på elva matcher. Men sedan Pernille Harder anlände har man fått rejäl fart på målfabrikationen. Det blev 4–1 mot Sand förra helgen och hela 8–1 mot Leverkusen i går.
Nilla Fischer gjorde ett av målen mot Leverkusen och försvarar därmed sin position som lagets bästa målskytt. Hon är nu uppe på fem mål, hon delar numera ledningen i den interna skytteligan med gårdagens tvåmålsskytt Alexandra Popp. Se alla målen från 8–1-segern här.
Slutligen till Frankrike. Där var det svenskmöte mellan Montpellier och Lyon. 684 åskådare såg Lyon vinna klart med 3–0 (1–0). Caroline Seger byttes in i paus. Det gjorde även Stina Blackstenius, medan Linda Sembrant spelade hela matchen. Lyon går mot ett nytt guld, medan Montpellier kommer allt längre ifrån den där andraplatsen som innebär Champions Leagueplats.
Sverige–England slutade 0–0. Det skall direkt sägas att jag missade stora delar av den första halvleken, men sett till klippet med höjdpunkter i halvtid verkar det inte ha varit någon riktig målchans åt något håll före paus.
Var det så, innebär det att Sverige hade matchens fyra bästa lägen. För i den andra halvleken hade jag 4–1 i målchanser i svensk favör. Englands avslutade Jordan Nobbs utanför. Och alla de fyra svenska var klarare och farligare än Nobbs.
Faktum är att Sverige måste göra minst ett mål på de chanser som skapades. Framför allt tycker jag att man kan kräva att Pauline Hammarlund skall träffa målet när Lotta Schelin gav Göteborgsforwarden öppet läge rakt framifrån.
Dessutom måste ju Kosovare Asllani göra mål på straffen. Och Nilla Fischer – det väl hon? – måste smälla in närskottet i 93:e minuten. I båda de fallen fick vi se lysande räddningar av Siobhan Chamberlain.
Men som sagt, sett till målchanser borde Sverige ha vunnit.
Och på så sätt var det här ett klart steg i rätt riktning. Jag såg ett klart tryggare svenskt lag än mot Norge. Spelarna kändes både tryggare i defensiven och tryggare med bollen. Passningsspelet var klart mycket bättre än mot Norge, i varje fall i den tidiga uppbyggnadsfasen.
De offensiva passningarna håller däremot fortfarande tveksam nivå. Och Caroline Seger fortsätter att spela alldeles för mycket bakåt eller i sidled. Lagkaptenen hyllades av Pia Sundhage för insatsen mot Norge. Och visst, Seger gjorde en helt ok insats. Men vill man spela kontringsfotboll är Seger mest en bromskloss. Därför var det bra att Sundhage satte in flera boll- och passningstrygga spelare bredvid Seger på mittfältet.
Sett till spelsystem handlade det, precis som signaturen noone anade inför, om det 4–3–3-spel Sundhage hittade på i höstas – alltså egentligen 4–4–2.
I morgon tisdag klockan 18.00 spelar Sverige årets andra landskamp. För motståndet står England, ett lag som ligger högre än oss både på världs- och Europarankingen.
England spelade så sent som i går, då föll man med 1–0 mot Norge. Jag såg sista kvarten, och där hade engelskorna två–tre riktigt bra kvitteringschanser. Men vad jag förstod var Norge ändå totalt sett det bästa laget.
https://twitter.com/WSUasa/status/823246646142238720
Under förra veckan vann alltså Norge mot de båda lag som har slagit ut dem ur de två senaste mästerskapen. England vann ju mot norskorna i VM och Sverige snodde ju OS-platsen. Det är ju knappast aktuellt att kalla vinster i vänskapsmatcher för revansch, men klart är att Norge verkar ha något bra på gång igen.
För England var det första förlusten sedan She Believes cup i mars i fjol. Nu väntar alltså Sverige i morgon. Ett Sverige som i kväll har släppt startelvan, och det ser ut att bli 4–3–3 igen. I varje fall är laget uppställt enligt det systemet, och valet av spelare gör ju att det ser ut som att det blir tremannaanfall.
Med tanke på att Pia Sundhage bara byter målvakt och en utespelare – Stina Blackstenius kommer in i stället för Elin Rubensson – får man ju känslan av att förbundskaptenen har valt vilka spelare hon tänker satsa på i år. Nu skall hon bara hitta ett system och spelsätt som passar dem. Någon annan förklaring till allt detta hoppande mellan spelsystem har jag svårt att hitta.
Morgondagens elva ser ut så här i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Blackstenius, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.
Notera att Lotta Schelin återigen står utanför startelvan.
Jag hade ju föredragit att Sundhage givit fler spelare chansen att visa upp sig på riktigt, men det är ju inte hennes stil. Hon vill köra med ”sina” spelare så mycket det bara går för att skapa ett tajt lag. Och det upplägget har ju lyckats rätt bra både ur medaljsynpunkt både i USA och Sverige, så det går ju inte att såga rakt av. Men visst är det synd att inte testa lite fler spelare när chansen ändå finns?
I dag lades för övrigt torsdagens landskamp mot Norge upp på förbundets tv-sida. Jag har inte haft tid att kolla den ännu, men tänkte göra det så fort som möjligt.
Min helg ägnades åt världscupskidor i Ulricehamn, en upplevelse som var långt över förväntan. Så bra tryck trodde jag inte man kan få till på skidtävlingar. Skidfokuset har gjort att jag inte haft örnkoll på helgens resultat. Men ett fick mig att haja till rejält:
Spanien–Schweiz 8–1
Det var i och för sig en inofficiell testmatch över 3×35 minuter. Men ändå, det är tydligt att Spanien börjar bli redo att utmana på allvar även på seniornivå. För att göra åtta mål är alltid bra. Att göra det på ett så bra lag som Schweiz är makalöst imponerande. Fantastiskt.
Vädret matchen spelades i var inte fantastiskt, det var däremot flera av målen – exempelvis det här av F20-VM-stjärnan Mariona Caldentey:
Här är några fina spanska mål till:
I dag har jag en långintervju i Borås Tidning där Pia Sundhage berättar om fotbollsåret 2016. Läs den här.
I samband med den intervjun pratade jag lite med Sundhage om hennes lagbygge i landslaget, om hur hon tänker när hon väljer spelartyper. Återkommer med det i ett senare inlägg.
Stina Blackstenius markerad av Irma Helin
I kväll tänker jag inte bli så långrandig. Konstaterar dock att Stina Blackstenius fick debutera för Montpellier i franska cupen tidigare i dag. LFC-förvärvet byttes in i halvtid i underläge 1–0 borta mot Olympique Marseille. Efter paus kvitterade Sofia Jakobsson och i 96:e minuten avgjorde veckans andra nyförvärv, belgiska Janice Cayman. Matchen slutade alltså 2–1 för Montpellier.
Jag har inga uppgifter på hur Blackstenius skötte sig, eller om hon var inblandad i något av målen. Däremot såg jag att publiksiffran på matchen var 213 personer.
God fortsättning. Julhelgen har varit lugn ur damfotbollssynpunkt, både när det gäller matcher och nyheter.
En intressant nyhet kom dock i dag, nämligen att Amandine Henry kommer att spela för PSG under tre månader nu på våren. Uppgifter om det här har florerat under en tid, men nu skall det alltså klart.
Det ger förstås PSG ytterligare möjlighet att hålla undan för Henrys tidigare klubb Lyon i tabelltoppen. Det lär även innebära att PSG:s chanser att slå ut Bayern München ur Champions League ökar.
Lite verksamhet på hög nivå har det dock trots allt varit under helgen. I Japan vann Inac Kobe Leonessa finalen i Empress’s Cup mot Albirex Niigata efter straffläggning. Inac Kobe Leonessa försvarade därmed sin titel från i fjol.
Cupfinalen spelades på juldagen, och här är höjdpunkter:
En av världens bättre ligor har också rullat under julhelgen, W-league i Australien. Det är en liga som känns allt starkare för varje år, inte minst eftersom många duktiga amerikanska spelare dubblerar i både NWSL och W-league. I år är även den australiska ligan väldigt jämn, vilket är kul.
I fjol gick ju Melbourne City FC fram som en ångvält. Det nybildade laget gick igenom sin premiärsäsong obesegrade. De tog full poäng i grundserien, vann semifinalen på straffar och vann finalen klart. I höst höll de sin segersvit levande i fyra omgångar, men sedan har laget tappat.
I dag spelade man sin sjunde match, och åkte på tredje raka förlusten. En av mina favoritspelare, Samantha Kerr, gjorde de två avgörande målen när nya serieledarna Perth Glory vände 2–1-underläge i Melbourne till 3–2-seger.
I Melbourne City hade inhopparen Jacynta Galabadaarachchi ett skott i ribban.
Galabadaarachchi är en mycket intressant spelare, och då tänker jag inte bara på att hon har ett efternamn som kan få tv- och radiokommentatorer att gråta. Hon är nämligen bara 15 år, född den 6 juni 2001, och anses vara en riktig megatalang. Jag har sett klipp på hennes bollbehandling, och den är högklassig. Det skall bli spännande att se hur 15-åringen, som spelat med killar fram till väldigt nyligen, utvecklas i framtiden.
Så till lite nyheter från innan jul. Den 23 december blev jag lite förvånad när Lisa Lantz presenterades som nyförvärv av Linköpings FC. Jag har inte specialstuderat Lantz tillräckligt mycket för att ha en 100-procentigt klar analys av henne, men det jag sett tycker jag att hon är lite överskattad. Dock är det ju stor skillnad på att spela i Umeå och Linköping, och det är möjligt att Lantz har potential att växa med omgivningen.
Linköpings lagbygge inför 2017 är för övrigt intressant på många sätt. Mest intressant just nu är ju förstås vem eller vilka som skall leda laget, samt frågan om Stina Blackstenius stannar. Jag såg att Corren skrev att Jonas Eidevall är en kandidat till tränarjobbet. Det är en intressant kandidat, som både är påläst och som har erfarenhet från både Champions League och toppen av damallsvenskan.
* Den 23 december presenterades också den senaste världsrankningen. Där hade Sverige återigen fallit ner till vår sämsta placering någonsin, den åttonde. Så trots att 2016 har innehållit det som bör rankas som svensk damfotbolls största framgång någonsin – OS-silvret – har vi tidernas sämsta världsranking.
För andra året i rad slutar vi nämligen på åttonde plats på rankingen. 2015 var vi som bäst femma, medan sexa är vår bästa placering på rankingen i år. Poängmässigt har det varit ett litet lyft. Vi inledde nämligen 2016 med 1973 rankingpoäng och avslutar med 1977.
Det skall dock påtalas att sedan rankingsystemet för damer infördes 2003 hade Sverige inte legat under 2000 poäng förrän i fjol.
Medaljmässigt har Pia Sundhage varit en otroligt framgångsrik svensk förbundskapten. Hon har verkligen sett till att vinna rätt matcher. För ser man till resultaten match för match har hon alltså inget bra facit.
Offensiven har varit ett stort problem för henne under hela hennes tid som förbundskapten. Sundhage vill spela en offensiv fotboll, men hittar inte rätt spelsystem till de spelare hon har.
Här tycker jag att det är dags att göra val. Fast det är inte lätt. Handbollens förbundskapten Henrik Signell valde bort en av sina stjärnor inför EM dels för att hon var gnällig, dels för att han ville spela på ett sätt där hon inte passade in.
Sundhage har valt en annan väg. Hon har utgått från sina favoritspelare, och sedan försökt bygga ett spelsystem utifrån dem. Det positiva där är ju att hon slipper kritik från åsidosatta stjärnor, det negativa är att hon riskerar att få ställa upp med flera likadana spelare på planen.
Den risken har ökat igen, nu när Sofia Jakobsson äntligen gör mål igen. Jakobsson har varit direkt usel i landslaget i år. Däremot har hon varit väldigt bra i Montpellier i höst, vilket förstås är glädjande. Att hon leder den franska skytteligan över helgerna måste förstås stärka hennes självförtroende rejält.
Jakobssons styrka är att hon är snabb, löpstark, irrationell och normalt sett en mycket bra avslutare. Däremot är hon direkt svag i luftrummet och hon är inte heller något vidare som passningsspelare, vilket gör att hon är svår att samarbeta med. Hon är inte heller något vidare på att slå inlägg, vilket gör att hon inte funkar speciellt bra som yttermittfältare.
Det värsta för Pia Sundhage är att ytterligare flera av Sveriges bästa forwardsalternativ är nästan samma spelare. Jag tänker då i första hand på Lotta Schelin och Stina Blackstenius. I den trion är Schelin den bättre passningsspelaren, medan Blackstenius utmärker sig genom störst styrka och bäst huvudspel. Men alla tre är väldigt svåra att samarbeta med. Det jobbiga är att även två av alternativen, Pauline Hammarlund och Olivia Schough, på många sätt liknar de andra tre.
Och den bittra sanningen är att det är svårt att ha fler än en eller max två av nämnda fem på planen samtidigt – i varje fall om du vill ha ett bra passningsspel med långa anfall. Här är jag inte avundsjuk på Sundhage, för valet är inte lätt.
Nästa problem här är att vi saknar riktigt bra yttermittfältare. Då blir det lätt att sätta ut någon av de här snabba forwardarna på kanterna. Fast jag tror att vårt spel mår dåligt av en sådan lösning. Då tycker jag att det är bättre att spela med fyra innermittfältare, både när det gäller defensiv och bollinnehav.
Det blir spännande att se hur Sundhage väljer att formera sitt anfall vid januarisamlingen när hon har tillgång till hela kvintetten Jakobsson, Schelin, Blackstenius, Hammarlund och Schough samt den forward som verkligen sticker ut, Fridolina Rolfö.
I min värld bör Rolfö spela med en av de andra fem. Men som bekant brukar ju Sundhage sällan följa mina åsikter…
* Slutligen lite mediefunderingar. Först var det en liten sportjournalistbomb den 22:a när BK Häcken presenterade GT/Expressens och Cmores Malin Jonson som nyförvärv. Det var även ett tungt tapp för svensk damfotbollsbevakning. Även om Jonson kommer från handbollen rankar henne som en av de allra bästa damfotbollsskribenterna.
Apropå Expressen hade de en lista över Sveriges 100 hetaste idrottare under 2016. På den listan var det väldigt många kvinnor. Bland annat var de sex kvinnor bland de tio högst placerade, och Sundhages fotbollslandslag hamnade högre än Zlatan Ibrahimovic. Tyvärr är det ju så att sådana här listor sällan stämmer med verkligheten.
I sitt vardagliga arbete tycker ju inte Expressen att damidrott är speciellt hett. Det är inte många dagar på året som någon kvinna är hetare än Zlatan. I verkligheten var det förstås männen, med Zlatan i täten, som vi svenska idrottsjournalister tyckte var hetast även under 2016. Men när man gör sådana här årslistor passar man på att kvotera in en massa kvinnor för att det skall se bra ut.
Allra sist. Här är ett kul reportage från Helsingborgs Dagblad, som har sammanfört två gamla klasskompisar från gymnasietiden som numera är lagkaptener för varsitt fotbollslandslag, Caroline Seger och Andreas Granqvist.
Alldeles nyss presenterades Peter Gerhardsson som ny svensk förbundskapten efter Pia Sundhage. Jag trodde att det skulle vara Yvonne Ekroth som satt på podiet, men blev inte ledsen över att det var Gerhardsson. Det är nämligen ett spännande val.
Först och främst är han precis som Sundhage en omtyckt och trevlig person, vilket är bra. I Häcken har han stått för en positiv, offensiv fotboll, han har haft en tydlig och passningsorienterad spelfilosofi. Men han har tidigare inte varit främmande för att spela ett mer utstuderat spel, när det har behövts.
Gerhardssons erfarenhet av modern damfotboll är högst begränsad, men han kan fotboll och har cirka åtta månader på sig att lära sig, det bör räcka för att få ett bra grepp.
Det positiva här är att han kommer in med öppna ögon. Det är bra när man skall ha en nystart, vilket jag tycker vi bör få till när han tillträder efter nästa års EM-slutspel. Då är det dags att påbörja utfasningen av 80-talisterna och börja bygga en ny stomme kring spelare födda på mitten av 1990-talet.
Vi är inne i en period där det händer mycket på spelarfronten. Sedan nattens inlägg har vi nåtts av två intressanta nyheter. Dels en väntad, att Lina Hurtig 2017 spelar för Linköpings FC. Dels en mer oväntad, men inte desto mindre glädjande, nämligen att Marina Pettersson Engström är tillbaka i Kif Örebro nästa år.
Marina Pettersson Engström
I januari sa landslagsmeriterade Pettersson Engström till TT att:
”Energin och motivationen är slut, jag orkar inte en säsong till.”
Nu har hon tydligen hittat både energi och motivation. Det är ju framför allt en väldigt bra nyhet för Kif Örebro, som kanske kan få ihop ett riktigt vasst lag till nästa säsong.
När det gäller Hurtig är övergången till Linköping högst väntad. Den är dessutom helt nödvändigt om hon på allvar skall kunna slå sig in i landslaget. 21-åringen behöver få till en nytändning efter en tung säsong. Hon var en av dem som skulle rädda UIK kvar i högsta serien, och det klarade hon inte av. Jag tycker att hon periodvis har haft ett lite för negativt kroppsspråk på planen, det måste hon jobba upp i LFC.
Lina Hurtig
Med det sagt vill poängtera att jag verkligen gillar Hurtig som spelare. Hon har en så god spelförståelse att hon kan matchas på alla utespelarpositioner i laget. Hon borde alltså bli en fin tillgång för de svenska mästarinnorna.
Så till EM-lottningen, som hålls 17.30 och bland annat sänds av Eurosport1, Tv12 och på uefa.com.
Sverige är som bekant placerade i den andra lottningspotten, vilket innebär att vi inte kan lottas mot Norge, Spanien och Schweiz. De lag vi kan lottas mot är:
Pott 1: Nederländerna, Tyskland, Frankrike och England.
Här är förstås värdnationen Nederländerna den lättaste motståndaren medan Tyskland och Frankrike är de svåraste.
Pott 3: Italien, Island, Skottland och Danmark.
Här är Danmark det lag som skulle kunna vålla vårt lag problem, övriga tre bör vi slå. Skottland känns som klart sämst i kvartetten, och är således bästa lottningen.
Pott 4: Belgien, Portugal, Ryssland och Österrike.
Det här är fyra lag vi bör besegra. Belgien och Österrike är två lag på uppgång, och känns lite bättre än de andra två. Drömlotterna är således Ryssland och kanske framför allt Portugal.
EM har alltså utökats till 16 lag, men jag tror ändå inte att det kommer att bli så mycket mer ojämnt än senast. Kvaliteten på lagen ökar ju hela tiden.
Det hindrar inte att Sverige bara måste gå vidare ur gruppspelet. Vi har nått minst kvartsfinal i alla de elva Europamästerskap som spelats, det har blivit medalj i åtta. Dock får vi backa så långt som till 2001 för att hitta den senaste finalen med svenskt deltagande. Det är således hög tid nu igen.
Och det viktigaste vid dagens lottning är att få en bra väg genom slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:
A1–B2
D1–C2
B1–A2
C1–D2
Eftersom Nederländerna redan är placerade i grupp A, skulle jag gärna se att Sverige lottades in i grupp B. Jag har heller inget emot att lottas mot Tyskland i gruppspelet, för då slipper vi dem i kvarts- och semifinal. Många vill möta Nederländerna i gruppen, men jag sparar hellre den matchen till slutspelet. Min svenska drömlottning blir alltså:
Grupp B: Tyskland, Sverige, Skottland och Portugal.
Sämsta möjliga lottning är som jag ser det:
Grupp C: Frankrike, Sverige, Danmark och Österrike.
Norge–Sverige har just slutat 0–0. Min statistik över målchanser säger 4–1 till norskorna, som även vann hörnorna med 6–1.
Det här var ingen rolig svensk Norgehistoria. Tvärtom. Det svenska laget gjorde en riktigt dålig match, offensivt sett. Det verkade inte finnas någon som helst tanke i spelet.
Efter förlusten mot Danmark för en månad sedan skrev jag att ”det kändes bekymmersamt att se hur fantasi- och uddlöst vårt lag var i dag.” Det var minst lika fantasi- och uddlöst i dag.
Sveriges backlinje
När vi hade bollen i backlinjen var det som att spelarna inte visste vad de skulle göra. Jag satt och funderade på vad det är Sverige söker i uppspelsfasen – tyvärr hittade jag inga svar. Jag börjar faktiskt undra om landslaget har någon spelidé. Har de?
Passningskvaliteten var stundtals riktigt dålig och spelarna stillastående, det känns ju som naturliga följder av att man inte har någon plan. Eller en följd av att den plan man har inte är genomförbar.
Känslan är att Pia Sundhage snart tvingas skrota även det här spelsystemet.
Känslan är även att om det skall bli framgång i EM får vi nog gå tillbaka till det som tog oss till OS-final, alltså ett lågt 4–5–1 och kontringar. För faktum var ju att det bara var när vi vann bollen i norsk uppspelsfas som det kändes någorlunda farligt.
Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.
Defensivt hade vi stora problem med matchens behållning, Caroline Graham Hansen. Hon var planens överlägset bästa spelare och tycktes ibland närmast ostoppbar. Trots det var ändå den svenska defensiven totalt sett ok. För vi lyckades trots allt trycka ut Graham Hansen mot kanterna, och hade samtidigt ganska god kontroll på Ada Stolsmo Hegerberg centralt.
Norge hade en vikarie som förbundskapten i dag, herrarnas U21-lagkapten Leif Gunnar Smerud. Det skall vi nog vara tacksamma för. Hade de haft en påläst kapten skulle de knappast ha slagit utåtskruvade hörnor. Då hade de vetat att Hilda Carlén har jätteproblem i luftrummet och packat in folk i målområdet på hörnorna. På den enda inåtskruvade norska hörnan följde också ett kaos i det svenska straffområdet. Där hade norskorna matchens bästa målchans.
Totalt sett får ändå Carlén ett bra betyg. Min princip är att en målvakt som håller nollan skall ha minst en trea, och det gäller förstås även för Pitemålvakten.
Backlinjen klarade sig alltså klart godkänt i defensiven. Offensivt var alltså uppspelen däremot långt ifrån bra.
Mittfältet inledde rätt piggt. Framför allt genom Elin Rubensson som hade några bollvinster som kunde ha lett till farliga chanser. Men ju längre matchen gick desto mer fick våra mittfältare jobba i tomrum.
För forwards var det en riktigt tung dag. Olivia Schough får ändå godkänt, hon hade en del bra intentioner, och jag blev nästan lika förvånad som hon när hon var första svenska bytet. Däremot sitter man numera och tycker synd om Sofia Jakobsson varje gång hon drar på sig landslagströjan. För i princip allt hon gör blir fel.
Nu har Pia Sundhage cirka tre månader på sig att analysera och fundera innan det är dags för nästa landslagssamling. Hoppas funderingarna kan leda till att någon bra julklapp till landslaget. Överst på min önskelista står det ”en spelidé.”
Under dagen har morgondagens landskamp mot Iran blivit fredagens landskamp mot Iran. Eller möjligen fredagens plojmatch mot ett F19-lag från Iran.
På något sätt tycker jag att det var bra av förbundet att kräva att landskampsutbytet skulle gälla både herrar och damer. Men nästa gång man gör en sådan uppgörelse kanske man skall kolla med damlandslagets ledning innan man bokar. Och dessutom bör man köra dammatchen först, så att motståndaren får större tryck på sig.
Då kanske man slipper den soppa som varit de senaste dagarna. En soppa Malin Jonson beskriver på ett utmärkt sätt i den här krönikan.
Tillagt i efterhand: Nu är Iran på plats, det blir match och det verkar ändå som att det är ett seniorlag de skickat. Vad det innebär kvalitetsmässigt är svårt att säga, men i kvalet till Asiatiska mästerskapen 2014 föll Iran med 6–0 mot Filippinerna och 5–1 mot Thailand. Det bör ju innebära att ett svenskt landslag skall göra minst tio mål på iranskorna.
Vi är framme vid den stora damallsvenska finalhelgen. Seriefinalhelgen.
På söndag 16.00 sänds Linköping–Rosengård på SVT1 (sändningen startar 15.45) och på damallsvenskan.tv – det handlar om årets riktigt stora höjdarmatch i damallsvenskan. En match som med stor sannolikhet avgör var guldet skall hamna.
På förhand är det ganska mycket som talar för Linköping. Jag tänker bland annat på att:
1) man har hemmaplan och det förväntas stort publikstöd.
2) man leder serien, och skulle vara ensamt om att ha avgörandet i egna händer vid oavgjort.
3) Rosengård har varit på Island i veckan och spelat en jobbig match.
4) Lieke Martens skadades på Island. Även om även LFC har skador är Martens skada den som kommer att påverka matchen mest eftersom den är färskast. Rosengård har inte haft tid att ställa om och anpassa sig för spel utan nederländskan.
5) Fridolina Rolfö verkar vara redo för att göra ett inhopp.
Totalt sett är nog kombinationen av den andra och den tredje punkten det som talar allra mest för Linköping. Rosengård är pressat att vinna, och de har en betydligt mer sliten trupp än LFC.
Men trots de här fem punkterna håller jag Rosengård som favoriter. Delvis för att det är Rosengård som har vinnarkulturen, men mest för att Malmögänget har varit det klart bättre laget i klubbarnas tre inbördes möten hittills i år.
Nu hör det ju förstås till saken att alla de tre matcherna har avgjorts i Malmö. Och jag vet att LFC har fyra raka segrar mot Rosengård på hemmaplan. Men den spelmässiga skillnaden var så stor senast att jag alltså tippar Rosengårdsseger. Fast bara med 51–49.
Det som talar för LFC är att man skapat väldigt öppna chanser i de där tidigare matcherna, även när de varit utspelade. För Linköping har ju ett antal väldigt vassa spelare med toppduon i den damallsvenska skytteligan, Pernille Harder och Stina Blackstenius i täten. Å andra sidan har ju Rosengård både trean (Marta), fyran (Ella Masar McLeod) och femman (Martens, delad femma) i den där skytteligan…
I lagens senaste möte reagerade jag över att Linköping inte hade tillräckligt bra bolltempo. Deras mittfältare trampade och duttade med bollen alldeles för mycket, medan Rosengård spelade rakare och var bättre på att flytta bollen.
Innan jag lämnar seriefinalen är här en länk till en intervju med Martin Sjögren där han bland annat gör klart att han gärna blir nästa förbundskapten.
Samtidigt som seriefinalen på söndag spelas även en match om tredje plats, Eskilstuna–Piteå. Där är det väl lite fördel Piteå med tanke på att Eskilstuna garanterat har delar av sina tankar riktade mot nästa veckas Champions Leagueretur mot Glasgow.
I övrigt i damallsvenskan under helgen går ett av de sista tågen för Mallbacken på lördag. Då är det bortamöte med formstarka Kvarnsveden. Närmast en måste vinnamatch för värmländskorna.
I botten är det även Skånederby mellan Kristianstad och Vittsjö. Om Vittsjö tar hem den matchen är laget 100-procentigt klart för nästa års damallsvenska.
Apropå Skåne kan LB07 säkra sin allsvenska plats på söndag. Jag har inte sett laget och vet väldigt lite om dem. Men jag ser på tabellen att de släpper in många mål. Lag som släpper fler än ett mål per match i näst högsta serien brukar få väldigt svårt i allsvenskan. Så LB07:s 28 insläppta på 22 matcher är illavarslande. Jämförelsevis släppte Kvarnsveden in 15 på hela serien i fjol.
Djurgården släppte i och för sig in hela 32 mål i elitettan, men de kompenserade det genom att köpa in en helt ny stomme vid avancemanget. Som bekant har Djurgården såväl ny målvakt, två nya mittbackar som två nya centrala mittfältare.
Det blir intressant att se vad LB07 kan ställa för lag på benen i damallsvenskan nästa år. För även om det inte skulle bli avancemang den här helgen lär Malmöklubben gå upp.
* Den 8 november lottas nästa års EM-slutspel. Som jag tidigare skrivit kostade förlusten mot Danmark en toppseedning för Sverige. Vi placeras i stället den andra seedningsgruppen. Lättaste lottningen för gruppspelet är Nederländerna, Skottland och playoffvinnaren, svåraste gruppen skulle vara Tyskland, Danmark och Österrike.
* Så till Champions League. För svensk del blev det två 1–0-segrar i veckan. Rosengård kommer förstås att hålla undan för Bredablik i hemmareturen.
För Eskilstuna känns det däremot fortsatt öppet mot Glasgow City. Den hållna nollan kan dock visa sig bli avgörande i nästa vecka.
Det var förresten fina 3 987 åskådare i Eskilstuna. Och det var bara en av många fina publiksiffror i en ur publiksynpunkt lysande bra WCL-vecka. I Bilbao satte Athletic Club nytt publikrekord för sextondelsfinaler när hela 9127 åskådare kom till San Mames för att se 2–1-segern mot Fortuna Hjörring.
Även i Norge, Österrike, Bosnien-Hercegovina och Skottland noterades nya nationsrekord vad gäller publiksiffror i Champions League.
Apropå Norge var det LSK Kvinner som var omgångens stora skrällag när man vände 0–1 till seger med 3–1 hemma mot PSG. Så här såg Emilie Haavi:s kvitteringsmål ut:
https://twitter.com/WSUasa/status/784098375578910720
LSK har skaffat sig en fördel gentemot PSG genom att man vilar från ligamatch i helgen. Den här omgången har LSK spelat redan för flera veckor sedan. Smart.
Den lilla skrällen i Champions League var Biik Kazygurt från Kazakstan som också vann med 3–1, i deras fall mot italienska Verona.
Faktum är att det blev 7–7 i segrar mellan de oseedade och de seedade lagen. Låt vara att de oseedade hade hemmaplan den här veckan, resultaten mer än bara antyder att det är dags att se över rankingsystemet.
* Det är inte bara i damallsvenskan det är final på söndag. Klockan 23.00 svensk tid avgörs vilka som tar hem mästartiteln i USA. Då är det nämligen NWSL–final mellan Washington Spirit och Western New York Flash. Jag håller Spirit som favoriter till 60–40.
* I Tyskland är det cuphelg. Det innebär förstås en chans för Champions Leaguelagen att vila spelare. I Frankrike är det däremot ligaomgång. Det är dock inga toppmöten.
* Slutligen lite flickfotboll. Sverige nya F17-landslag kvalar för övrigt till nästa års EM-slutspel. Häromdagen vann man med 3–0 mot Malta. I morgon lördag klockan 12.00 går kvalet vidare med möte med Montenegro.
* I F17-VM tog sig Venezuela vidare till kvartsfinal efter en bragdartad insats mot Kanada i dag. Trots att man drabbades av en utvisning redan efter 38 minuter vann man måstematchen med 2–0.
Skyttedrottningen Deyna Castellanos smällde in 1–0-målet på ett mycket snyggt sätt. Det var hennes nionde mål totalt i F17-VM-sammanhang – något som gör att hon nu är ensam på tronen som tidernas målskytt. Det som utmärker henne är framför allt att hon har ett makalöst tillslag. Se själv här:
För damfotbollen som sport var det förstås bästa möjliga resultat att Venezuela avancerade. Deras framgång väcker hopp om att nationen kan komma att satsa vidare på sina talanger, vilket i sin tur kan leda till att damfotbollen kan få en statushöjning i Sydamerika.
Två grupper är nu färdigspelade. Det har lett till kvartsfinalerna Spanien–Tyskland och Mexiko–Venezuela. Den första är en repris på vårens EM-final. Då vann tyskorna efter straffläggning. VM-mötet känns vidöppet.
Apropå Tyskland känns Lena Oberdorf som ett spännande namn. Hon är 14 år och blev målskytt i dagens seger mot Kamerun. Hon fyller 15 år i december och spelar sin klubbfotboll i TSG Sprockhövels pojklag.
Jag tänkte just skriva att det varit tråkigt lugnt på nyhetsfronten den senaste tiden. Dagens ”avslöjande” från SVT av det alla redan vetat om – alltså att Pia Sundhage skulle få förlängt kontrakt över EM kändes knappt som en större nyhet än avslöjandet från i går om att Magdalena Ericsson numera stavar efternamnet med k.
Men så kom eftermiddagen, och de damallsvenska klubbarnas offentliggörande av att alla tolv röstat emot Sundhage. Plötsligt händer det grejer.
Man har ju länge vetat att Sundhage gjort sig impopulär i de flesta klubbarna. Men därifrån till att alla skulle meddela sitt avståndstagande offentligt på det här sättet, det trodde jag inte. Nu kommer ju det här för sent, Sundhage är redan klar för att sitta kvar på posten över EM-slutspelet nästa år. Men erkänn att det här gör de närmaste månaderna mycket mer spännande.
Pia Sundhage
Sundhages förtroende har varit en intressant fråga länge. Att många klubbledare var kritiska redan på ett tidigt skede har man ju känt till. Däremot har man funderat lite över spelarnas förtroende för sin förbundskapten. Jag har stått i mixade zoner både i Kanada och Göteborg och sett olika spelare svara på frågan om Sundhage är rätt person att leda landslaget i framtiden.
Alla har svarat ja, fast ingen har gjort det med emfas. Alla har svarat på ett sätt som gör att man har undrat över vad de egentligen tycker. Man har mest fått känslan att spelarna har insett att Sundhage kommer att vara kvar ett tag till och då är det bäst att svara ja, annars kanske man inte är kvar i laget längre.
Det skall dock sägas att jag har man läst några artiklar där nyckelspelare sägs ha vädjat om att få ha kvar Sundhage, här är ett exempel från innan OS. I de här artiklarna har det nästan uteslutande varit Sundhages favoritspelare som uttalat sig, spelare som kanske inte skulle få lika framträdande roller hos en ny förbundskapten.
Personligen har jag varit kritisk mot Sundhage länge. Jag tycker inte att hon har fört svensk damfotboll framåt, jag tycker inte heller att hon har någon linje i det hon gör. Men även om Sverige under Sundhage har nått sina sämsta rankingpoäng någonsin måste man ge henne att det blivit medalj i två mästerskap av tre. Det är bra gjort.
Dock har jag hört från flera håll att OS-silvret inte var Sundhages förtjänst, det skall inte ha varit hon som ändrade taktiken efter förlusten mot Brasilien, utan det var spelarna som krävde att man ändrade upplägg. Det här är obekräftade uppgifter, men intressanta, inte minst en sådan här dag när alltså samtliga tolv damallsvenska klubbar har förklarat att de helst hade sett att vi fick en ny förbundskapten.
Ett skäl till klubbarnas missnöje är garanterat Sundhages ovilja att vila småskadade spelare. Med tanke på reaktionerna i senaste landslagsfönstret lär det bli jobbigt för Sundhage att matcha de elvor hon tänkt sig i oktoberfönstret, för toppklubbarna lär hålla hårt i sina spelare.
Det visade ju sig stämma att Pauline Hammarlund tvingades vila från Göteborgs match i helgen på grund av skada. Faktum är att Hammarlunds frånvaro gör att GFC riskerar att tappa sin position på tabellens övre halva. Jag skulle inte bli jätteförvånad om Vittsjö eller ett formstarkt Kvarnsveden lyckas smita förbi.
Grattis Danmark, Österrike, Italien och Ryssland som alla har blivit EM-klara i dag. Och grattis Portugal till att få möta Rumänien i playoff. Rumänskorna var bara ett mål från att snuva Ryssland på den sista direktplatsen.
Portugal i sin tur smet förbi Finland i sista stund. Linköpings Claudia Neto gjorde Portugals segermål borta mot Irland i 84:e minuten, vilket gjorde att finskorna hamnade trea i grupp 2. Samma Neto som alltså gjorde tre mål på Finland i förra veckan.
Claudia Neto
Det är alltså bara två playoffmatcher kvar av EM-kvalet, och de flesta lagen kan nu summera sin insats. För svensk del blev det en tråkig avslutning.
Det är inte utan att man känner viss frustration och uppgivenhet i kväll. Liten tröst är att Tre Kronor leder mot Finland i World Cup…
Men ni som inte orkar med ett kritiskt inlägg kan sluta läsa nu. För som jag ser det var matchen i Viborg på många sätt den jobbigaste överkörning Sverige drabbas av på länge. Visst har vi förlorat med större siffror i flera matcher de senaste åren, men det kändes verkligen bekymmersamt att se hur fantasi- och uddlöst vårt lag var i dag. Framför allt borde spelet, eller kanske snarare bristen på spel, ha gjort Pia Sundhage bekymrad.
För det var inte USA eller Brasilien vi mötte, utan Danmark – ett lag som haft några tunga år. I kväll var dock danskorna bättre på det mesta och tog en solklar och fullt rättvis seger.
Förlusten gör att vårt lag nu riskerar tuffare lottning i EM-slutspelet, för det troliga är att att dagens resultat innebär att vi tappar tredjeplatsen i Europa och därmed även trillar ur den högsta seedningsgruppen till EM. Vi låg knappt före England inför den här omgången, men när lottningen genomförs senare i år kommer sannolikt Nederländerna, Tyskland, Frankrike och England att vara högst seedade.
Trots den svidande förlusten hittade Sundhage positiva saker när hon pratade i Tv12 efter matchen. Hon hade sett positiva intentioner i anfallsspelet:
Vår förbundskapten kan inte ha sett samma match som jag. Jag såg en match där ett uddlöst Sverige knappt hade några anfall. Vi slutade på två avslut mot mål, båda kom på övertid när matchen redan var förlorad.
Jag såg en match där Sundhage hade satt sitt lag att spela en fotboll som individerna inte har kompetens att göra. Det var helt enkelt för många icke bolltrygga spelare från start. Det gjorde det enkelt för danskorna att stressa sönder det svenska laget. Det blev inte bättre av att Sundhage hade valt ett forwardspar som det inte går att lyfta bollar mot, för att ingen av dem håller internationell klass som bollmottagare.
På slutet fick vi in mer tyngd på forwardsplats, men då hade vi tappat mittfältet. Det var förstås otur att både Caroline Seger och Lisa Dahlkvist tvingades till byten, men skall vi spela ett spel som bygger på kombinationer på mittfältet är det ju Sundhages jobb att fylla truppen med spelare som är så bolltrygga och passningssäkra att det går att genomföra det spelsättet. Det klarade inte den trupp Sundhage hade med sig till Danmark.
Sedan är det klart att vi hade lite otur.
Men är man pressad ökar risken för otur i olika situationer. Och 2–0-målet handlade inte om otur, det handlade om stora brister i luftrummet. Pernille Harder fick vinna en nickduell på hörna mot fyra svenska spelare. Det är inte acceptabelt.
Alla svenska spelare måste ha varit medvetna om att Harder är stark i luften om hon får komma med fart. Det får helt enkelt inte se så här lätt ut.
Kollar vi på de punkter jag listade inför avspark blir det allt tydligare att vänsterbacksplatsen är en akilleshäl för att klara av att spela det här nya spelet. Jag hade ett extra öga på Jonna Andersson, och kan bara konstatera att hon återigen hade en tung dag. Känslan är tyvärr att hon inte är redo för A-landslaget. Hon måste jobba vidare både med defensiven och med sin bollbehandling om hon skall vara aktuell framöver. Som jag ser det nu är fortfarande Elin Rubensson det bästa alternativet på positionen, och Magdalena Ericsson det näst bästa. Det handlar alltså om två spelare som inte är vänsterbackar i sina klubblag.
Men det var inte bara Jonna Andersson som hade det jobbigt. Inte heller övriga backlinjen klarade av att sätta tillräcklig fart på bollen, och det fattas kvalitet både på mittfältet och bland forwards.
Känslan i dag var att det kommer att bli väldigt svårt för Sverige att klara av det nya spelsätt som Sundhage vill genomdriva. Men visst, det saknades ju rätt många aktuella spelare, så även om jag är tveksam får vi väl ge systemet någon chans till. Men då måste Sundhage hitta rätt spelartyper till de olika rollerna.
* Därmed lämnar jag dagens matcher för en liten kort sammanfattning av dagens övriga nyheter. En stor internationell är att Norge förbundskapten Roger Finfjord valde att avgå i dag, trots att norskorna vann sin grupp utan förlust. Det pyr på många sätt i norsk damfotboll.
* I Sverige har Rosengårds vd Klas Tjebbes aviserat sin avgång. Jag har svårt att bedöma hans jobb för klubben. Det man märkt är att han varit bra på att fixa rubriker, vilket ju är nödvändigt för en liten sport. Kanske att han går att utnyttja av förbund eller EFD framöver. Lite tankar om Tjebbes och Rosengård finns i den här krönikan.
* Slutligen en glad nyhet. Umeå IK har fått in tillräckligt med pengar för att räddas. Första beskedet kom i går och i dag bekräftades att ekonomin är räddad. Nu gäller det även för UIK att rädda sig kvar i damallsvenskan.
I kväll 17.30 skall SOK fira ett antal svenska OS-medaljörer i Kungsträdgården i Stockholm, det handlar bland annat om fotbollslandslaget. För oss som inte kan ta oss till Stockholm i dag sänds firandet på TV3.
Personligen har jag drabbats av en lättare OS-baksmälla. Men om någon dag tänkte jag försöka sätta ihop sammanfattningar av turneringen ur lite olika synvinklar.
Redan nu är det ju intressant att fundera över hur förbundet kan dra nytta av silvermedaljerna. VM-bronset för fem år sedan slarvades ju bort totalt. Då väntade man exempelvis åtta månader innan landslaget visades upp igen för hemmapubliken.
Den här gången kommer det inte att bli samma katastrofala hantering. Nu finns det ju redan en EM-kvalmatch inbokad på Gamla Ullevi den 15 september. Arbetet med att få fullsatta läktare på den matchen borde identifieras nu – det är ju för övrigt dessutom den match där Sverige kommer att säkra EM-avancemanget.
Förbundet borde även omgående försöka göra allvar av min idé om att lägga en match på Friends och försöka fylla herrarnas nationalarena. Silvret borde kunna vara en bra draghjälp.
Slutligen en länk till den ”besvikna” BT-krönika jag skrev direkt efter OS-finalens slutsignal.
En blogg om internationell damfotboll 