Man kan se en fotbollsmatch på många sätt. Och ofta förändras synen om man ser om den.

Jag har nu sett Sverige–Norge två gånger, med lite olika känsla. Först såg jag ju nästan hela matchen på plats. Då var min uppfattning att Norge var klart bättre de första 20 minuterna i den första halvleken, och likaså knappt en kvart i inledningen av den andra. Slutet av den första halvleken var jämn, medan Sverige hade bra kontroll på matchens sista halvtimme.

Trots att Sverige gjorde två mål under den första halvlekens sista 25 minuter kände jag aldrig att vi hade kontroll under den perioden. Min uppfattning var att norskorna hade ett något bättre, offensivt grundspel, medan Sverige levde på individuella prestationer i första hand från Kosovare Asllani och Lotta Schelin.

Vårt passningsspel var så långt ganska slarvigt och stressat, medan norskorna rullade runt på ett betygligt lugnare sätt.

Känslan på plats var att matchens sista 30 minuter var vår bästa del av matchen. Då hade vi bra kontroll på matchen, och det var mycket närmare både 3–1 och 4–1 än 2–2.

När jag såg om matchen på tv ändrades bilden av de olika perioderna något. De sista 25 minuterna av den första halvleken upplevde jag som bättre än på plats. Vi hade där ett antal snabba kontringar, som skapade oro i Norges svaga backlinje.

Och tvärtom kändes matchens sista halvtimme något sämre på tv än den gjorde på plats – temposvagare. Jag står dock fast vid att det var vår bästa period. Då hade vi lite längre anfall, och vi höll norskorna längre från vårt mål än tidigare i matchen.

Det här med långa anfall skall vi kanske inte vänja oss för mycket vid. Till Tv4 sa nämligen förbundskapten Pia Sundhage att hon insett att vi måste spela ett rakare spel än vad hon tänkt sig från början, och att vi skall ha en låg risknivå på mittfältet.

Jag tycker att det känns som en rimlig analys. Vi har nämligen inte så många boll- och passningstrygga spelare i truppen att vi kan jobba med att ha ett stort bollinnehav. Bäst i disciplinen är ju Caroline Seger, men hon tar å andra sidan ofta stora risker – vilket är väldigt farligt.

I EM blir Sveriges melodi alltså troligen korta anfall i form av snabba kontringar. Då ökar vikten av att ha forwards som kan skapa saker ihop, och på egen hand.

Med tanke på det – och av det jag såg i går – så måste Josefine Öqvist rejält ha stärkt sina aktier för en plats i startelvan. Hennes inhopp var riktigt piggt, det sprutade av energi kring henne.

Ta bara glädjen när hon trodde att hon hade nickat in 3–1, den var underbar att se. Öqvist funkade oväntat bra ihop med Schelin i VM 2011, kanske eftersom motståndarnas backlinjer plötsligt ställdes mot två snabba djupledshot

Nu var Asllani bra i den första halvleken. Hon låg bakom flera kombinationer med Schelin. Men PSG-stjärnan är ändå inte det hot som Öqvist är. Det blir intressant att se hur Sundhage tacklar den här situationen framöver.

Skall vi går över på Schelin, så kanske hon inte är i VM-formen från 2011 ännu. Men det är inte långt ifrån. Rättvänd känns hon sylvass, och hon har ju lite tid på sig att vässa formen ytterligare.

I kontringarna funkade samarbetet med Asllani riktigt bra, då den senare kröp ner som tia och hämtade boll. I det uppställda spelet upplevde jag dock inte att vårt anfallspar jobbade så bra ihop som många ville göra gällande i går.

Jag satt ungefär i höjd med straffområdeslinjen på den sida som Sverige anföll mot i den andra halvleken. Det gjorde att mitt fokus naturligt sett hamnade på försvaret före paus, och på anfallet efter.
Och jag blev förvånad över hur brett det var mellan våra Schelin och Asllani i utgångspositionerna. Det var ibland hela 25 meter, vilket gör att man inte har mycket nytta av varandra. På den punkten blev det bättre när Öqvist flyttades upp.

Det skall dock understrykas att forwards hade bättre understöd från mittfältet på slutet av matchen, så jämförelsen haltar något.

När man jämför vår spets i de båda halvlekarna bör man också betänka att Norge hade två olika mittförsvar. De norska mittbackarna före paus, framför allt Marita Skammelsrud Lund, hade en riktigt dålig dag.

Hon var feg och osäker. Dessutom låg den norska backlinjen väldigt brett, vilket innebar lilla julafton för Lotta Schelin. Med Trine Rönning och Nora Holstad Berge som mittbackar upplevde jag att Norge fick ett tajtare och tryggare försvar.

Norge har stark offensiv. Men förbundskapten Even Pellerud verkar våndas över hur han skall formera sitt mittförsvar. Det är ett problem man haft i några år. Jag var på plats i Wolfsburg och såg norskorna mot Brasilien i VM 2011. Jag tyckte länge att de spelade jättebra, och var väl så bra som Brasilien. Men plötsligt stod det 0–3 – mycket på grund av ett svagt mittförsvar.

Gåtan verkar inte vara löst. Men min gissning är att det kanske blir Maren Mjelde och Rönning till slut? Eller möjligen Holstad Berge. Hur som helst måste Skammelsrud Lund måste ha diskat sig själv som mittback i går. Hon får koncentrera sig på att ta en ytterbacksplats.

Lund var inblandad i 1–1-målet – som var ett svenskt klassmål. Det kom ur ingenting, från en ren rensning. Det var verkligen världsklass av vårt anfallspar, men knappast av det norska försvaret. Skammelsrud Lund var rejält passiv mot Schelin i förstaläget, vilket gjorde att tillbakanicken till Asllani blev perfekt.

När Schelin sedan i läge två fick bollen rättvänd var det för sent för Norge. Där är hon en av världens bästa spelare.

Vårt 2–1 är också frukten av svagt norskt försvarsspel. De ligger för högt med laget, och låter Sara Thunebro lägga in en långboll till Schelin på jätteytan bakom backlinjen. I läge två har vi lite flyt, då Mjelde ändå vinner duellen mot Schelin. Rensningen hamnar på fötterna på Marie Hammarström, som placerar in bollen.

Avslutet med väntertån visar återigen att det viktigaste inte är att skjuta hårt – utan att träffa mål.

Just Hammarström spelade en kvart på vänsterkanten, och var sannolikt den ytter som stärkte sina aktier mest i går. Varken Antonia Göransson eller Emmelie Konradsson hade någon bra dag. För Göransson lär platsen i startelvan hänga riktigt löst. Konradsson den stora förloraren, och får nog koncentrera sig på att ens komma med i EM-truppen.

Sverige var som allra bäst den kvart då vi hade Hammarström på kanten och Lisa Dahlkvist i mitten. Då hade vi två bollvinnare på mittfältet, vilket framför allt gynnar Caroline Seger. Hon kunde flytta upp en bit, och vi fick längre anfall.

Dahlkvist och Hammarström lär båda finnas med i EM-elvan mot Danmark den 10 juli – om ingen av dem drabbas av skador.

Det gör garanterat även Seger. Fast jag tycker fortfarande att hon får ut alldeles för lite av sin talang. Hon borde kunna äga mittfältet under mycket längre perioder än hon gör. I går gjorde hon det som vanligt i cirka tio minuter.
Jag börjar undra om hon någonsin blir en 90-minutersspelare. När hon hamnar i defensiva positioner tar hon alldeles för stora risker. Det behöver hon inte göra. Hon kan spara chansningarna till den så kallade sista tredjedelen.

I går var hon inblandad i Norges ledningsmål. Seger är för mycket lirare i det läget. Får man en så dålig passning på egen planhalva är det bättre att bara skicka ut bollen till inkast än att försöka göra något konstruktivt.

Passningen kom från Jessica Samuelsson. Jag ser att hon hyllas på många håll i dag. Jag måste säga att jag är tveksam. Visst har hon hjärta, och en härlig anfallsvilja. Men räcker det?

Ett modernt sätt att se på ytterbackar är att de har varit bra om de kommit runt på kanten två–tre gånger, och slagit inlägg. Att de släppt förbi sin ytter gång på gång spelar mindre roll – om det inte har blivit mål på något av de anfallen.
För mittbackar är det tvärtom. De kan stå för hur många fina uppspel som helst, de är underkända om de släpper sin motståndare mer än en gång.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Jag satt på första parkett och såg hur Caroline Graham Hansen gång på gång tog sig förbi Samuelsson. När jag såg om matchen räknade jag till att Hansen kom förbi vid fem av åtta försök. Samuelsson skall vara glad att Nilla Fischer, Caroline Seger med fler fanns till hjälp och stoppade norskan.

Visst är Graham Hansen fantastiskt bra. Men defensivt är Samuelsson är ytterback av internationell klass ännu. Inte ens nära. Och hon tar ibland för stora risker i passningsspelet. Norges mål är ett exempel på det, av flera i gårdagens match.

Trots det är Jessica Samuelsson just nu mitt val som högerback i EM. Mycket på grund av att konkurrensen är tunn. Lina Nilsson är en likvärdig spelare, fast med mindre energi än Samuelsson. Annica Svensson hade varit mitt förstaval om hon hade fått spela i Tyresö. Men Svensson verkar vara helt körd.

När vi är i backlinjen så blir jag mer och mer övertygad om att Fischer och Charlotte Rohlin kommer att klara jobbet som mittbackar. Och Thunebro är stabil. Hon gör sällan en riktigt dålig match.

Då är målvaktsfrågan mer intressant. Kristin Hammarström gjorde en klart godkänd insats i går, och förtjänar att fortsatt vara vår nummer ett. Visst var hon möjligen lite felplacerad på Norges mål. Men det var en överraskande sekvens, och jag lastar henne inte för det.

Däremot är jag mer orolig för hörnor och inläggsfrisparkar. Där har både Hammarström och Sofia Lundgren periodvis stora problem. Lundgren ställdes inte på några svårare problem under sina 20 minuter i går. Däremot var Hammarström snett ute på hörna i början av andra halvlek.
Skall man ändå ge henne lite positiv feedback för situationen så vågade hon gå ut, och störde nog ändå Trine Rönning tillräckligt mycket för att norskans nick skulle gå i stolpens utsida.

Slutligen några ord till om Norge. Att Ingvild Stensland och Solveig Gulbrandsen var toppspelare visste man ju. Jag imponerades även framför allt av Kristine Hegland, Ingvild Isaksen samt de båda 95:orna. Graham Hansen är nämnd. Målskytten Ada Stolsmo Hegerberg är precis den straffområdesspelare jag vill ha i Sverige. Hon har en makalös förmåga att vara först på bollen i närheten av målet. Och hon tvekar inte, utan drar till direkt.

Det var min långa analys av Sverige–Norge. Jag tog lite bilder också. De lär komma upp någon gång framöver. När vågar jag inte ens gissa. Jag ligger ganska rejält efter när det gäller att lägga upp bilder från olika matcher.