Blicken riktas mot Salt Lake City – och Vittsjö

Vi är framme vid den sista helgen med damallsvensk fotboll innan OS-uppehållet. I andra länder, som Japan har ligan redan lagts i malpåse. Men i Sverige skall lagen spela en eller två matcher till innan de flesta spelarna får semester.

Själv riktar jag min uppmärksamhet åt två håll den här helgen. Dels på hur det går i Salt Lake City, mellan USA och Kanada. Dels på hur det går i Vittsjö, i det damallsvenska toppmötet mellan Vittsjö och Tyresö.

Om vi börjar med den senast nämnda matchen. Den spelas nämligen först, avspark 14.20 i Vittsjö – och på TV4sport. Där har Vittsjö sin sista chans att göra den damallsvenska guldstriden till en kamp mellan tre lag. Förlust, och det kommer uteslutande hamna om Tyresö och LdB Malmö under damallsvenskans andra halva.
Jag har hört folk i andra lag hoppfullt säga att ”halva serien återstår” eller ”det är 33 poäng kvar att spela om”. Det är skitsnack. Sannolikheten att både Tyresö och LdB Malmö rasar ihop i höst är så liten att den inte är värd att diskutera. I kväll finns det bara tre lag som kan vinna SM-guldet. I morgon kan det vara två.

Oavsett hur det går i morgon är Vittsjö förstås vårens stora utropstecken i damallsvenskan. Och laget skall vara stolt över sin insats. Även Malmö har överraskat mig positivt. Jag trodde inte att Anja Mittag skulle vara så fantastiskt bra.
Linköping och Göteborg är besvikelserna. Båda lagen måste ta full poäng i resten av omgångarna för att kunna placera sig topp två. Det känns helt omöjligt.

Utöver Vittsjö-Tyresö känns helgens matcher inte speciellt heta. Jag har sett Jitex två gånger nu utan Fridolina Rolfö. Båda gångerna har det känts som att laget saknat något. Rolfö är inte med i Linköping på söndag heller. Det borde innebära hemmaseger.

Örebro–Kristianstad är en rätt oviss match eftersom Kif börjar få ordning på både lag och spel. Jag gissar ändå att KDFF vinner.

* Men damallsvenskan i all ära. Jag börjar få lite OS-vibbar. För mig spelas därför helgens mest intressanta match i Salt Lake City. Senast jag såg USA möta Kanada var i OS-kvalet i vintras. Och det handlade då om en överkörning i den högre skolan.
Det skall bli intressant att se om Sveriges blivande motståndare har lärt sig något, och hyvlat bort delar av det naiva spel som de periodvis använt sig av i år.
Det skall även bli intressant att se om USA:s anfallsduo Alex Morgan och Abby Wambach är lika bra i den här matchen som de var i Halmstad.
Matchen tv-sänds, så jag hoppas kunna se den via någon stream. Matchstart är 20.00, svensk tid.

* I övrigt i helgen så är det full omgång i norska Toppserien i morgon. Båda topplagen Stabaek och Lilleström spelar borta. Men mot lag de skall slå. Det spelas alltså ingen riktigt het match i Norge.

* Däremot lär det bli hett värre i Vitryssland. Mitt favoritlag Molodechno ställs nämligen mot regerande mästarinnorna Bobruichanka på bortaplan på söndag. Molodechno föll i bottenmötet med Viktorya-86 Brest i förra veckan, och är nu åter sist i tabellen. Målskillnaden visar –114 efter tolv omgångar. Bobruichanka är obesegrat och har +57. Som sagt, det lär bli hett…

Fiasko för svenskklubb – då får Zorkij spela i Champions League

I dag slutspelades den ryska Supreme division. Guldstriden hade ju Sofia Jakobsson och FC Rossiyanka som bekant avgjort för länge sedan.

Frågan i dag var vilket lag som skulle ta den viktiga andraplatsen, den som ger en plats i Champions League. Inför var det fördel Energiya Voronezh, med svenskan Ximel Bladh i truppen.
De behövde bara vinna hemma mot bottenlaget Kubanochka, och saken var klar.

Konkurrenten FC Zorkij från Krasnogorsk låg i och för sig på samma poäng. Men hade klart sämre målskillnad, och dessutom bortamöte med Rossiyanka.

Men ökända Voronezh – ni minns väl den här skandalen från i våras? – lyckades inte vinna. Laget som nästan var uppe jämsides med Rossiyanka med nio omgångar kvar, förlorade istället igen. Dagens 1–0-förlust innebär att Voronezh bara tagit fyra poäng på de sista nio omgångarna.

Zorkij jobbade däremot till sig en poäng i Moskvaförorten Krasnoarmejsk i dag. Trots underläge med både 3–0 och 4–1 kom Zorkij tillbaka och nådde 4–4 mot Rossiyanka. Jakobsson spelade inte. Det gjorde däremot Cristiane, som blev tvåmålsskytt och Fabiana, som gjorde ett. Zorkij hade bara enmålsskyttar.

Därmed blir det Zorkij som spela i Womens Champions League till hösten. En jätteskräll med tanke på hur tabellen såg ut för ett par månader sedan.

* För övrigt har gruppspelet i Womens Champions League lottats i dag. Men de 22 mest intressanta lagen står över aktuell omgång. Det var alltså i princip genomgående blåbärslag som lottades in i dag.
De fyra mest namnkunniga lagen var skotska Glasgow City, cypriotiska Apollon Limassol, finska PK-35 Vantaa och schweiziska FC Zürich Frauen anförda av Inka Grings. Alltså ingen klubb som lär ha chans att ta sig längre än maximalt åttondelsfinal.

Totalt lottades 32 lag in i åtta grupper. Se lottningen här. De åtta gruppsegrarna, samt de två bästa tvåorna får spela sextondelsfinal i månadsskiftet september/oktober.

* Slutligen vet jag att det har spelats en damallsvensk match i kväll. Jag har den inspelad och skall se den senare. Alltså finns det inte mycket mer att kommentera än att det var kul för Piteå att äntligen få slå Umeå i allsvenskan. Och att det var en så fin publiksiffra som 2492.

Heath, Perez och Krahn – där har ni dagens rykten

Enligt sajten Women’s Soccer News, eller snarare enligt deras twitterkonto, så skall LdB FC Malmö arbeta på dels USA:s mittfältare Tobin Heath. Dels på Mexikos offensiva mittfältare Veronica Perez.
Dessutom ryktas tyska Annike Krahn bli Jane Törnqvist:s ersättare i Göteborg FC.

Tobin Heath

Tobin Heath

Heath är en yngre, och som jag ser det även bättre variant av Therese Sjögran. Heath debuterade för övrigt för NY Fury i WPSL Elite League så sent som i lördags. Då föll hennes nya klubb mot Boston Breakers, där Heather O’Reilly för övrigt debuterade, med 2–0. Båda målen gjordes av ligans skytteligaledare, Australiens landslagsforward Kyah Simon.

Perez spelar för tillfället för stjärnspäckade Seattle Sounders i USL W-league, där hon är bästa målskytt med sex mål på åtta matcher.
Både Heath och Perez skulle enligt uppgifterna vara aktuella för spel i Sverige från och med augusti.

FCR 2001 Duisburg berättar i dag på sin hemsida att lagkaptenen Annike Krahn lämnar klubben efter åtta år. Redan i vintras ryktades det om att Krahn skulle vara på väg till Göteborg. Jag skrev om det i det här inlägget.
Nu har ryktet fått ny fart. Inte konstigt med tanke på Jane Törnqvist bara har en match kvar på sin karriär.

Bilder av USA-Japan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som bekant leker jag fotograf ibland. Kameran var med på alla tre matcherna i trenationsturneringen Volvo Winners Cup häromveckan.

Jag har lagt upp mina bilder från matchen Sverige–USA här. Nu har det blivit dags att även lägga upp ett bildspel från matchen USA–Japan på Örjans vall.

Eftersom jag märkt att alla bilder på USA:s landslag får väldigt många klick från just USA så skriver jag även en kort introduktionstext på engelska. I den förekommer namnen på ett urval av de spelare som fastnat på mina bilder.

* I saw the game in Volvo Winners Cup between the US Soccer WNT and Team Japan (Nadeshiko) last week. I brought my camera to Halmstad, and here are my pictures from Örjans vall.

The US WNT won, 4–1. Goalscorers were Alex Morgan 2, Abby Wambach 2 for the US, and Yuki Nagasato for Nadeshiko.

You can see all three goalscorers, and of a lot of other US players like Hope Solo, Lauren Cheney, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Shannon Boxx, Kelly O’Hara, Heather O’Reilly, Rachel BuehlerHeather Mitts and Amy Rodriguez. And also Nadeshiko players like Ayumi Kaihori, Aya Miyama, Homare Sawa, Nahomi Kawasumi, Aya Sameshima and Rumi Utsugi.

I have taken photos of the US Soccer WNT three times before. Se those pictures here, here and here. And I have photos from the Womens World Cup final last year, there Team Japan won the gold medal. You can see pictures of the celebration here.

Hur kunde jag hamna här?

Som jag skrev i förra inlägget fyller den här bloggen ett år i dag. Under den tiden har jag ställt frågan i rubriken vid flera tillfällen. Hur kunde jag hamna här?

Ni som följt bloggen under året minns kanske att jag lovade i ett inlägg i våras att besvara en twitterfråga från Vittsjös klubbchef Markus Nilsson. Den handlade om hur ofta jag ser de olika damallsvenska lagen. Det har blivit hög tid att svara.

Samtidigt tänkte jag passa på att berätta lite om mig själv, min bakgrund och hur den här bloggen kom till.

Sanningen är den att jag inte på något sätt såg mig som någon damfotbollsexpert när den här bloggen startades för ett år sedan.
Visst, jag är uppväxt med damfotboll. Jag tror att jag från mitt barndomshems trädgård skulle kunna nå Ramnavallens närmaste hörnflagga på två stenkast.
Där spelade Kronäng i damernas högsta serie under min barndom. Dit kom Jitex, Öxabäck, Stenkullen, Nittorp och andra storheter. Där spelade även Kronängs och Byttorps herrlag sina hemmamatcher. Jag var oftast där. Och jag såg ingen skillnad på om det var män eller kvinnor som spelade. Jag såg bara fotboll.

Fast det är inom herrfotbollen och IF Elfsborg jag har min bakgrund. Efter att ha spelat i klubben upp till och med juniorlaget, blev jag sedan ganska direkt värvad till ledarstaben för just Elfsborgs juniorlag. Där ingick jag i sex år, och såg på nära håll spelare som Anders Svensson, Tobias Linderoth och Johan Wiland utvecklas till allsvenska stjärnor.
Under de åren fick jag en grundlig fotbollsutbildning som jag haft stor nytta av i mitt jobb som journalist.
För 1999 fick jag heltidsjobb på Borås Tidning, och lämnade Elfsborg. Man kan säga att jag bytte sida. Från att jobba för klubben, till att kritiskt granska den.

Under åren har jag aldrig slutat att titta på damfotboll. Jag har följt landslagets matcher, och damallsvenskan, via tv. Sedan 2007 har jag dessutom varit tränare för ett damlag i division fem. Så jag har under senare år haft bra koll på damfotboll på gräsrotsnivå.

Men på allsvensk nivå har det varit sämre. Problemet är ju det att vi inte hade något damallsvenskt lag i Boråstrakten från Öxabäcks sorti 1998 till Dalsjöfors oväntade debut ifjol.
Apropå Öxabäcks IF så skrev jag under hösten 1999 för övrigt dödsrunan över deras makalöst framgångsrika – och historiskt viktiga – damfotbollssektion.
Jag åkte till Antikhuset i Öxabäck och sammanfattade cirka 30 fantastiska år tillsammans med några av eldsjälarna i svensk damfotbolls barndom, Ebba Andersson, Kerstin Johnson och Anki Lindkvist. Åk förresten gärna till Antikhuset och se Kerstin Johnsons fina museum över svensk damfotbolls första storlag om du har chansen – det rekommenderas varmt.

Så till svaret på Markus Nilssons fråga.
Under fjolåret såg jag elva damallsvenska matcher på plats – vilket innefattade totalt tio lag. I år har jag sett fem lag på plats, och ytterligare fyra på tv. Det är egentligen för lite. Jag anser nämligen att man på ett år behöver se ett lag åtminstone fyra–fem gånger live för att ha så bra koll att man skall kunna kalla sig expert på det.

När det gäller landslaget känner jag däremot att jag har nått det stadium där jag kan kalla mig expert. Jag har nämligen varit på plats och sett elva landskamper på 13 månader.
Och det var just genom landslaget som den här bloggen först kom till. Den startades under VM i Tyskland, och var tänkt att stängas ner efter mästerskapet. Så blev det också. Först.

Men när man har följt 22 spelare på nära håll under närmare en månads tid, blir det lätt så att man även vill kolla hur det går för dem efteråt.
Och jag försökte göra det under hösten. Jag surfade runt på svenska sidor. Men upptäckte att informationen inte fanns någonstans.
Jag märkte att inte ens svensk damfotbolls viktigaste hemsida, http://www.damfotboll.com, följer våra största stjärnor. Vill man veta något om Lotta Schelin:s framfart i Lyon får man leta på franska sidor. För att följa Sofia Jakobsson får man plugga ryska. Och så vidare.

I slutet av september i fjol kände jag att jag själv kunde göra en insats. Så jag öppnade bloggen igen. Jag riktade in mig på hur våra utlandsbaserade landslagsspelare skötte sig. Och på EM-kvalet.

Damallsvenskan skrev jag inledningsvis inte så mycket om. De enda lag jag hade riktig koll på i höstas var ju Dalsjöfors Goif och landslaget.
Men det tar sig. Nu har jag även nått expertstatus på USA, Japan, Göteborg FC och Jitex.

När jag väl var i gång, och började närgranska svensk damfotboll märkte jag snabbt hur damfotboll.com blundar för allt som är negativt.
Ta bara den här veckans exempel. I måndags hade Dalsjöfors Goif en presskonferens där ledningen berättade om att klubben har gått 1,4 miljoner kronor back i år, att kassan är tom, och att alla lönutbetalningar har frusits.
Damfotboll.com berättar utförligt om alla Dalsjöfors matcher. Men att serieledarna i söderettan är i akut kris och riskerar konkurs, har inte nämnts med ett enda ord.

Jag funderade på varför det saknades kritisk granskning. Jag kom fram till att Damfotbollssverige är ganska litet, att alla är kompisar med alla, och ingen vågar säga obehagliga sanningar. Eller ens ställa kritiska frågor.
Själv känner jag inte så många i Damfotbollssverige att jag behöver vara rädd för att förlora några vänner. Så de frågor jag har snubblat över under resans gång har jag lyft fram.

Nu har alltså bloggen varit i gång i ett år. Det har varit väldigt roligt att dyka ner i en delvis ny värld. Men det har också tagit väldigt mycket mer tid och kraft än jag någonsin hade kunnat tänka mig.
Jag kommer att köra vidare så länge jag tycker det är kul, och så länge jag känner att bloggen fyller någon funktion. För skulle exempelvis damfotboll.com börja följa våra proffs – och ställa kritiska frågor – så blir ju min blogg överflödig.

I första hand är tanken att jag skall blogga fram till och med nästa års EM. Du hänger väl med?

Är det bara två kandidater kvar på lördag?

Det som på förhand skulle bli tidernas jämnaste damallsvenska ser ut att kunna bli en av de mest skiktade. Om inte Vittsjö kan sno poäng av Tyresö på lördag så är bara två lag kvar i guldstriden.

För Linköpings FC klarade inte av att sno åt sig poäng i Malmö i dag. LdB FC Malmö var ett nummer större, vann med 2–1 och hakar på Tyresö i guldstriden.

Jag slog på tv:n för att kolla in de svenska OS-spelarna. Men jag fick se idel utländska stjärnor i huvudrollerna.

Malmö har utan tvekan seriens vassaste forwardsduo i Anja Mittag och Ramona Bachmann. Mittag är verkligen en drömspelare. Inte nog med att hon gör mål och assist – hon får spelarna runt sig att växa. Och när Bachmann dessutom verkar vara på väg mot sin absoluta toppform så har Malmö grym spets på sitt lag.

Linköping inledde annars riktigt bra. De startade sitt försvarsspel vid mittlinjen, och bröt ofta i sådana positioner att de kunde starta snabba kontringar. På en sådan lobbade Manon Melis in ledningsmålet. Då såg det lovande ut för LFC.
Men efter en stund klev Linköping upp högre, samtidigt som laget såg ut att falla isär lite mer, vilket gav Malmö ytor att spela på. Och från minut 15 tyckte jag att Malmö var det bättre laget.

Men Linköping var aldrig ofarligt. Melis och Lisa De Vanna är två spelare som kan göra saker på egen hand. Men man saknar en passningsskicklig speluppläggare. Hade Anja Mittag spelat i mörkblått i dag, och inte i vitt, så hade det nog blivit bortaseger.

Till de svenska OS-spelarna. De spelade som sagt inga huvudroller. I varje fall inga positiva sådana. Det var två i varje lag, hos Linköping förstås Sofia Lundgren och Nilla Fischer.

Lundgren var okej, och stod för ett par fina räddningar. Bland annat en enhandare på en nick från Mittag. Jag har svårt att klandra Lundgren för det första målet, även om det kändes lite halvbilligt. Men fotbollsmål är inte byggda för tjejer, så höga skott är ju alltid svåra.

Fischer spelade mittback, en position hon inte har hunnit växa in i ännu. Det märktes i förstaskedet vid 1–1-målet, där Fischer chansade och försökte nå en höjdboll med huvudet i stället för att löpa med. Den missen hade sannolikt knappt märkts på mittfältet. Men i mittförsvaret blir sådana missbedömningar dyrköpta.
Hon hade en liknande missbedömning till. Annars tycker jag att hon klarade sin nya position riktigt bra.

Hos Malmö är det Lina Nilsson och Malin Levenstad som gör anspråk på OS-platser. Båda gjorde stabila insatser defensivt, utan att utmärka sig.

Jag tror inte dagens match ändrade något i Thomas Dennerby:s planering. Även om han inte är mannen som brukar bjuda på några skrällar så skall det bli spännande att se vilka 18 han har att presentera klockan 19.15.

Läsvärt om Jakobsson

Sofia Jakobsson spelade de första 67 minuterna när hennes Rossiyanka vann med 2–0 borta mot formsvaga Energiya Voronezh i näst sista ligaomgången.

Ligaguldet är ju redan klart, och svenskan klev av vid ledning med just 2–0. Målen gjordes av brasilianskorna Cristiane och Aline. Jag är långt ifrån någon expert på kyrilliska bokstäver. Men jag tror att det står på Voronezh hemsida att deras svenska spelare, Ximel Bladh byttes in i halvtid.

Om Jakobsson och Bladh kunde man för övrigt läsa ett riktigt bra reportage av Lisa Edwinsson i DN i söndags. Här är länken.
I reportaget kan man läsa att Jakobsson delar lägenhet med en blivande motståndare i OS, sydafrikanska Nompumelelo Nyandeni. Undra om psykkriget är i gång?

Rossiyanka är klara ligasegrare. Tvåan Voronezh har däremot inte säkrat den andraplats som ger en plats i höstens Champions League. FC Zorkij står på samma poäng, fast sämre målskillnad, inför den sista omgången. Så Voronezh behöver nog avsluta med en seger.

* Jag har tidigare i dag berättat om Storbritanniens OS-trupp. I den ingick storstjärnan Kelly Smith. Hon gjorde comeback efter skada i söndagens seriefinal i WSL, där Arsenal vann med 4–2 mot Birmingham City.
Smith hoppade in i 71:a minuten i stället för Jordan Nobbs. Då var matchen redan avgjord, för Arsenal ledde med 4–1.
Tre OS-spelare blev för övrigt målskyttar. Stephanie Houghton och Kim Little för Arsenal och Rachel Williams för Birmingham.
Publiksiffran var 809 åskådare, vilket förstås är väldigt långt ifrån bra på en seriefinal.

* I den norska Toppserien gjorde Anette Jokstad alla tre målen när Kolbotn skrällde och vann med 3–2 borta mot tabelltrean Arna-Björnar. Toppduon Stabaek och Lilleström (LSK Kvinner) vann däremot båda, och drar ifrån lite.

Jag utropade Röa som mitt favoritlag inför serien. Vet inte om det skapade ett för tungt tryck på mästarinnorna. De inledde i alla fall uselt. Men nu har dynamittjejerna från Oslo fem raka segrar och skuggar topplagen. Tabelltoppen ser ut så här efter halva serien:

1) Stabaek              11   +34       29
2) LSK Kvinner       11   +22       28
3) Arna-Björnar      11    +17       23
4) Röa IL                11    +16       21
5) Klepp                 11      +3       17

I skytteligan leder 16-åriga Ada Stolsmo Hegerberg (Stabaek) överlägset. Hon gjorde två mål till i helgen, och står på 17. Tvåan Cecilie Pedersen (LSK) har gjort 12.

Mycket Dalsjöfors i Kanadas OS-trupp

Kanadas engelske förbundskapten John Herdman har presenterat sin OS-trupp. Den är förstås extra intressant eftersom vi har kanadensiskorna i vår grupp, och ställs mot dem i Herdmans hemstad Newcastle den 31 juli.

I truppen finns fyra spelare som har spelat i Sverige under våren, tre av dem i krisdrabbade Dalsjöfors Goif. Eller ja, faktum är att fyra av de 18 spelarna har spelat för Boråsklubben under det senaste året, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Carmelina Moscato och Melissa Tancredi. Som bekant har ju Moscato och Tancredi även spelat för Piteå IF så sent som i höstas.

Vårens Kristianstadsspelare Sophie Schmidt finns också med i truppen. Däremot är inte Jitexforwarden Christina Julien med bland de 18. Möjligen kan hon komma med bland de fyra reserver som också skall tas ut. Där har inte namnen offentliggjorts ännu.

Hur truppen ser ut? Det kan du se på den här läckra videopresentationen.

Eller så kan du helt enkelt läsa det här:

Målvakter:
Karina LeBlanc och Erin McLeod (Dalsjöfors).

Mittbackar:
Candace Chapman, Carmelina Moscato och Emily Zurrer.

Ytterbackar:
Lauren Sesselmann, Chelsea Stewart och Rhian Wilkinson

Mittfältare:
Kaylyn Kyle, Diana Matheson, Kelly Parker, Sophie Schmidt och Desiree Scott (Vancouver Whitecaps).

Forwards:
Jonelle Filigno (Rutgers University), Christine Sinclair, Melissa Tancredi (Dalsjöfors) och Brittany Timko (Vancouver Whitecaps)

Nilsson och Seger – två av många frågetecken i OS-elvan

Det har gått några dagar sedan trenationsturneringen mot USA och Japan, och förbundskapten Thomas Dennerby måste vara klar med sin OS-trupp.

Jag har vänt och vridit på frågan flera gånger i den här bloggen. Det intressanta med fotboll är att det som var är faktum ena dagen är helt fel nästa.
När det gäller Sveriges OS-lag är min känsla att de båda landskamperna mot USA och Japan har ändrat vissa faktum hos Dennerby. Framför allt när det gäller startelvan.

Jag tror alltså inte längre att det blir exakt den OS-trupp som jag slog fast att det skulle bli den 6 juni. En ändring görs definitivt bland de 18. Det är att Lina Nilsson kommer in, troligen på Malin Levenstad:s bekostnad.
Det känns även som att det finns en liten chans att Jessica Landström skulle kunna komma in i stället för Madelaine Edlund.
Däremot är mitt tips att Sara Larsson trots allt ställs utanför. Thomas Dennerby sa ju angående Larsson efter Japankampen till TV4sport att man inte kan ta ut lag med hjärtat. Antar att det var Larsson som stod hans hjärta närmast.

Däremot känns det alltså som att det blir några ändringar i den tänkta startelvan. Inför trenationsturneringen var jag rätt säker på att OS-elvan såg ut på det här viset: Hedvig LindahlAnnica Svensson, Stina Segerström, Linda Sembrant, Sara ThunebroLisa Dahlkvist, Nilla FischerSofia Jakobsson, Caroline Seger, Antonia GöranssonLotta Schelin.
Nu ser den ut så här: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Göransson/Kosovare Asllani – Schelin.

Jag såg båda matcherna, och har funderat mycket kring dem. Jag krafsade på ytan kring backfrågan redan i det här inlägget. Nu tänkte jag gräva rejält mycket djupare. Så håll i dig, för det här blir ett ovanligt långt inlägg…

Här är mina tankar om landslagets OS-elva, lagdel för lagdel:

Målvakt:
Jag kan se Hedvig Lindahls fantastiska fysik, och fördelarna med att hon jobbar långt ut, som en extra back. Men jag har lite svårt för hennes lite flaxiga teknik – eftersom den lätt kan göra ytterförsvaret osäkert. Och tyvärr har motståndarna också sett att hon jobbar långt ut – och att det går att lobba mot henne.

Thomas Dennerby har dock valt Lindahl, och trots det han sa efter Japanmatchen om en öppen kamp, så lär det bli Kristianstadsmålvakten i OS.
Och Lindahl var bra i hennes halvlek mot Japan. Som man kan se på det här klippet tog hon ett par riktigt svåra bollar, i form av Aya Miyama:s inläggsfrispark och Megumi Takase:s klack.

Sveriges målvakter

Hedvig Lindahl är steget före Sofia Lundgren.

Sofia Lundgren stack ut hakan inför säsongen. Hon satte därmed press på Dennerby, och på sig själv.
Hade hon följt upp sitt utspel med storspel i alla sina landskamper det här året hade hon legat bra till för platsen som förstamålvakt. Tyvärr för henne så tog hon inte chansen när hon fick den, mot Tyskland i Algarve. Utan då släppte hon in några bollar som gick att ta. Därmed får Lundgren acceptera att det blir Lindahl mellan stolparna i OS.

Backlinjen:
Jag köper att Berglund och Sembrant spelar från start i mittförsvaret. Visst, jag har ifrågasatt Sembrants snabbhet. Och jag tycker att våra mittbackar i för liten utsträckning vill ha bollen. Jag satt och jämförde rörelsemönster hos Japans och Sveriges mittbackar. Och japanskorna var väldigt mycket snabbare med att leta upp en position där de blev ett lätt spelalternativ. Något som hjälpte Japan att behålla bollen inom laget.Men jag hittar inget bättre alternativ i mittförsvaret. Så Berglund och Sembrant får det bli.

Thunebro visade i trenationsturneringen att hon är minst lika bra som tidigare. Hon är självskriven till vänster.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro – en tre fjärdedels OS-backlinje?

På högerbacken håller jag däremot inte med Dennerby. Han ser ut att välja Nilsson. Jag väljer Svensson före Nilsson nio gånger av tio.
Svensson är ingen stor tillgång offensivt, men hon är aggressiv och trygg i defensiven. Hon är således att föredra i alla matcher där vi kan tänkas behöva försvara oss.

I min värld är däremot inte Lina Nilsson någon OS-back. Jag vill att backar i första hand skall vara bra på att försvara, och ha ett bra passningsspel. I andra hand skall de kunna attackera själva.

Lina Nilsson och Megumi Takase

Lina Nilsson och Megumi Takase

Nilsson är modig, och väldigt svårstoppad när hon attackerar. Men det jag har sett av henne så har hon ett alldeles för dåligt försvarsspel.
Se bara Japans segermål. Där hamnar Nilsson plötsligt ett par meter bakom övriga backar. Hon skall inte ha hand om djupet, och hamnar hon ändå längst bak måste hon löpa med sin forward. Det går inte att stanna upp och hoppas på att den assisterande domaren skall vinka av för offside.

Nilsson är även den typen av back som alltid försöker att bryta. Det låter bra, men oftast är det bättre att följa med, och störa motståndarna till misstag.
Japans nästa bästa läge under spelet uppstod när Nilsson kastade sig och missade en brytning (i 62:a minuten). Det öppnade för Nahomi Kawasumi, som fick gott om tid att servera Kozue Ando ett kanonläge från fem–sex meter. Som tur var för Nilsson fick Ando så dålig träff att det inte blev mål. Även om det borde ha blivit det.

Defensivt mittfält:
Här känns Fischer och Dahlkvist självskrivna. Men det innebär inte att jag känner mig trygg med duon för tillfället.

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist

Det centrala svenska mittfältet med Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Jag var rädd innan trenationsturneringen för att Fischer inte skulle fixa tempot. Det gjorde hon dock bättre än väntat. Däremot hackade i viss mån Fischers, men framför allt Dahlkvists passningsspel. Tyresöstjärnan kändes inte alls bolltrygg, och det måste man vara i den där positionen.
Här ligger vi långt bakom de tre stora nationerna USA, Tyskland och Japan. De har vardera två–tre extremt bollsäkra spelare på mitten. Spelare som man alltid kan passa, och som löser situationerna galant. Tyvärr saknar vi en motsvarighet till Mizuho Sakaguchi, Homare Sawa, Aya Miyama, Lauren Cheney, Simone Laudehr och Viola Odebrecht.

De alternativ som finns i OS-truppen på den här positionen är Hammarström, Seger och i viss mån Sembrant. Jag hade tyckt det vore intressant att prova Hammarström, men som sagt: Fischer och Dahlkvist lär få förtroendet.

Offensivt mittfält:
Här är vi starka, med sex intressanta kandidater. När Dennerby bygger lag är det viktiga är att hitta balansen mellan offensiv och defensiv. På den här positionen handlar det om att välja mellan snabba djupledslöpare och bolltrygga spelare som kan lugna ner spelet. Här är mina tankar om spelarna, en och en:

* Sofia Jakobsson. Bör beredas plats i en svensk startelva. Men hade en ganska dålig trenationsturnering. Mest för att lagkamraterna inte utnyttjade henne på bästa sätt. Alla bollar i djupled gick mot Lotta Schelin. Jakobsson fick mest försvara, hamnade för långt tillbaka i planen, och fick alldeles för många bollar i stillastående tillstånd. Jakobsson är bäst i hög fart. Och mitt förstaval till höger.
Men mot vissa motstånd blir laget väl offensivt balanserat med Jakobsson, Seger och Göransson. Då riskerar Jakobsson att få kliva åt sidan.

Caroline Seger går av

Caroline Seger

* Caroline Seger. En spelare jag inte blir klok på. Att hon har potential att vara en världsstjärna går lätt att se. Men det hindrar inte att jag periodvis undrar om hon inte ändå är överskattad.
För de gånger jag sett henne har hon varit briljant i fem–tio minuter per halvlek. Oftast de första fem–tio minuterna. Sedan har hon blivit allt mer stillastående, och försvunnit ur matchbilden. Det har väckt frågan hos mig hur det är med hennes träningsstatus.
Seger är trots allt mitt förstaval i den så kallade tio-rollen. Men om Johanna Almgren hittar tillbaka till sin mars-form föredrar jag Almgren.

* Antonia Göransson. Är snabb med bollen, och har utvecklat sin defensiv enormt i år. Hon är mitt förstaval till vänster. Men är också tänkbar på högerkanten. Men som jag ser det bör hon finnas med i startelvan.

* Marie Hammarström. Är den som ligger närmast Therese Sjögran i spelstilen. Alltså en spelare som håller i bollen, och får upp laget. Gjorde ett mycket starkt inhopp mot Japan. USA:s förbundskapten Pia Sundhage prisade Tobin Heath för hennes förmåga att hålla i bollen, och därmed göra spelarna runtom bättre. Med Sjögran på skadelistan är Hammarström det närmaste Heath vi kommer i den svenska OS-truppen. Hammarström ingår i min startelva mot topplagen i OS, typ Japan.

Johanna Almgren

Johanna Almgren bröstar upp sig

* Johanna Almgren. Teknisk, en närmast genial passningsläggare. Har sina brister i det defensiva arbetet kring eget straffområde. Är användbar i alla tre offensiva mittfältspositionerna, men verkar i första hand vara ett alternativ centralt. Som boråsare har jag alltid haft ett gott öga till Borås bidrag till truppen. Men jag tror inte jag är partisk när jag slår fast att hon överglänste Seger i Algarve. Och att hon även gjorde det mot Japan. Men Dennerby vågar väl inte sätta Seger vid sidan?

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

* Kosovare Asllani. Formstark. Och är stundtals genial, offensivt sett. Mot sig har hon defensiven, att hon alltid vill spela framåt, samt att hon är ganska lik Göransson och Jakobsson. I det nuvarande läget tycker jag att de andra två går före. Vad tycker Dennerby?

Forward:
Säg Lotta Schelin – och det räcker. Sveriges enda världsstjärna är så given att det inte ens behövs någon kommentar. Så jag sätter punkt här.

Dennerby och de fyra backarna

Frågan om hur den svenska fyrbackslinjen skall formeras har varit en följetong i den här bloggen. Det kan nog bli några inlägg till.

För i går ändrades läget ganska radikalt. Jag har den senaste tiden känt mig rätt säker på att Annica Svensson och Sara Thunebro skall spela ytterbackar. Samt att kvartetten Linda Sembrant, Emma Berglund, Stina Segerström och Malin Levenstad kommer att ingå bland de 18 i OS-truppen, och konkurrera om de båda mittbacksplatserna.

Dessutom har jag placerat Lina Nilsson på reservplats. Och Sara Larsson helt utanför truppen. Larsson har fortfarande inte spelat en enda minut på hela året. Ändå verkar Thomas Dennerby har dörren öppen ytterligare minst en vecka för Larsson. Det blir spännande att se om hennes namn finns med när truppen presenteras nästa onsdag, den 27 juni.

Men som sagt, i går ändrades förutsättningarna. Jag skrev om det kort här.

För på presskonferensen efter gårdagens förlust mot Japan spelades följande ordväxling upp mellan media och Dennerby. Det var ett par olika reportrar som ställde frågorna:

Har du blivit klokare på hur du skall ha din fyrbackslinje?
”Ja”
Det var bättre i dag än senast, eller?
”Ja”
Hur skall du ha den då?
”Så bra som möjligt… Nej, men jag gav väl ett ganska så rakt svar här.”

Alltså. Dennerby skall ha backlinjen som den var formerad i går, med Nilsson, Berglund, Sembrant och Thunebro.

Det är inte utan att jag tycker lite synd om framför allt Svensson och Segerström. Men även Levenstad. Minst en av dem riskerar ju nu hamna utanför de 18 i själva OS-truppen.

Och fungerade trenationsturneringen som kvaltävling för backarna var det ganska orättvisa förutsättningar.

Några av dem fick kvala mot ett toppat USA, som i princip ställde upp med sin förstauppställning. Ett USA som körde över Japan två dagar senare.
De fick kvala mot världens just nu bästa anfallsduo – Alex Morgan och Abby Wambach, som båda dessutom visade absolut toppform.

Några andra fick kvala mot en japansk B-uppställning. För Japan ställde ju upp med sitt toppade lag mot USA. Till Sverigematchen fanns bara tre spelare kvar i startelvan – Aya Miyama, Yuki Nagasato och Aya Sameshima. I övrigt fick åtta bänkspelare chansen på Ullevi.
Och när Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi och Shinobu Ohno byttes in så klev Miyama och Nagasato av. Japan använde alltså matchen för att vädra sin trupp.

Så klart att alla byten påverkade det japanska spelet negativt. Så klart att det hjälpte Sverige i försvarsspelet.

Jaja. Världen är inte alltid rättvis. Vi får hoppas att Dennerby gör rätt val, och att vårt försvarsspel blir ramstarkt i Storbritannien.

Nu skall jag ta lite midsommarledigt. Men jag återkommer inom kort. Vi hörs.

Bilder av Sverige-USA

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag vet att Sverige har hunnit spela ytterligare en annan landskamp sedan mötet med USA. Men med tanke på att jag har ett heltidsjobb vid sidan av det här bloggandet – som också tar rätt mycket tid – så har jag inte hunnit gå igenom mina bilder från lördagens match förrän nu.

Men bättre sent än aldrig heter det ju. Så här är en mängd bilder med högst varierande skärpa och kvalitet från matchen Sverige-USA på Örjans vall. Håll till godo.

För övrigt kommer jag någon gång framöver även att lägga upp mina bilder från USA–Japan och Sverige–Japan. Men jag vågar inte lova något datum där. Det kan ta lite tid.
Slutligen kör jag även en liten introduktion på engelska. För bildspelen från landskamperna lockar även in icke svenskspråkiga läsare till bloggen.

* I brought my camera to Halmstad and Örjans vall this saturday. Here are my pictures from the game between Sweden and the US Soccer WNT.
As you possibly already know, did the team from USA win, 3–1. Goalscorers were Alex Morgan, Abby Wambach and Tobin Heath for the US, and Lotta Schelin for Sweden.

I have pictures showing all goalscorers, and a lot of other US players like Lauren Cheney, Kelly O’Hara, Rachel Buehler, Heather Mitts and Amy Rodriguez.

I have also taken photos of the US Soccer WNT twice before. Se those pictures here and here.

Blir Finland och Frankrike EM-klara innan midsommar?

Sverige, Italien och Tyskland har i nämnd ordning säkrat sitt deltagande i nästa års EM-slutspel. I kväll kan de få sällskap av Finland. Och i morgon kan Frankrike säkra sin EM-plats.

Varken finskorna eller fransyskorna kan dock bli EM-klara av egen kraft. Ja, Frankrike spelar inte ens själva i det här landskampsfönstret.

För Finland skall bli EM-klart gäller att de måste vinna mot Vitryssland i kväll, samtidigt som Ukraina tappar poäng i Slovakien. Helt omöjligt är det inte, men jag tippar att finskorna får vänta med att kvittera ut sina EM-biljetter. Skulle det bli förlust mot vitryskorna är plötsligt Finland illa ute. Då passerar nämligen Vitryssland på inbördes möte.

Frankrike kommer att vara med i EM-slutspelet nästa år. För skulle Les Bleus inte säkra avancemanget i morgon, så kommer man att göra det i höst. För att det skall bli franskt EM-avancemang redan innan sommaren krävs att Irland tar poäng av Skottland i morgon. Det känns inte helt omöjligt, dels för att irländskorna har hemmaplan. Dels för att det är deras sista chans att utmana om playoffplatsen.

Även Danmark, Holland och England kan ta stora steg mot EM-slutspel i den här omgången. Men inget av länderna kommer att säkra sin plats helt. Allra mest intressant är toppstriden i grupp 3, där Island, Norge, Belgien och i viss mån även Nordirland gör upp. Men inte heller där faller avgörandet i den här omgången.

Här är de mest intressanta matcherna i den här omgången:
* Norge–Nordirland i grupp 3, i kväll 18.00
* Finland–Vitryssland i grupp 5, i kväll 18.00
* Slovakien–Ukraina i grupp 5, i kväll 19.00
* Danmark–Tjeckien i grupp 7, i kväll 19.30
* Irland–Skottland i grupp 4, i morgon 20.30

Via den här länken har du den i särklass bästa resultatuppdateringen. Där finner du också laguppställningar och tabeller.

Två ändringar i backlinjen – skulle vi inte spela ihop ett lag?

Sveriges startelva mot USA

Sveriges startelva mot USA i Halmstad

Startelvan till morgondagens möte med Japan ligger uppe på svenskfotboll.se. Den innehåller tre ändringar från den på bilden ovan. Två är lite överraskande, en är helt väntad.

Den väntade först. Det är att Linda Sembrant tar plats i laget. Jag trodde nog kanske att det skulle bli på Emma Berglund:s bekostnad, men att Sembrant skulle in kändes självklart.
För på presskonferensen i lördags fick Thomas Dennerby frågan om mittbacksparet Berglund/Stina Segerström också var OS-mittbackarna. Han svarade:

”Vi måste spela med de vi tror på. Men om man fått nej från det medicinska teamet får man acceptera det.”

Den enda som hade spelförbud då var ju Sembrant. Så det var självklart att hon ingår i Dennerbys tankar. Och när jag går igenom vad som sades på den där presskonferensen så var Dennerby ganska hård mot Segerström. Och faktiskt mot Annica Svensson också.
Så här kommenterade han USA:s andra och tredje mål:

”Om man skall vara ärlig såg kanske Stina lite rostig ut vid deras 2–0-mål. Men det var ju även ett onödigt bolltapp just innan.”

Och:

”Där uppträder vi lite för vekt. Är man trängd vid egen hörnflagga så är det bättre att bara skicka i väg bollen. Sedan lyfter de in bollen på måfå. Och vi har flyttat isär backlinje innan vi har fått bollen under kontroll.”

Jag håller med om analysen av 2–0-målet. Men att Svensson skulle sticka för tidigt vid 3–1 tycker jag är fel. Som det går att se på det här klippet med höjdpunkter har ju nyinbytta Marie Hammarström bollen under god kontroll, men hon har lite otur med studsarna. Vill vi ha offensiva ytterbackar kan inte Svensson stå kvar i straffområdet och vänta i sådana där lägen.

Hursom helst får även Svensson lämna plats i startelvan. Jag har sett att hon fått en hel del kritik efter USA-mötet. Personligen tycker jag att det är en felaktig petning. Efter morgondagen har vi bara en landskamp kvar innan OS, så vi måste spela ihop en backlinje. Att hålla på att byta ut spelare åt höger och vänster känns ingen bra lösning.

Men kul för Lina Nilsson att få en seriös chans från start. Hon får en nyckelroll i morgon. För Aya Miyama får inte ges för fria tyglar. För då är vi illa ute.

För mig är Antonia Göransson självklar som vänsterytter i startelvan. Även här hade jag gärna sett att de offensiva spelarna gavs möjlighet att spela ihop sig. Men visst, Kosovare Asllani gjorde ett positivt inhopp senast och kan kanske vara en joker i OS.

Slutligen så släppte vi ju även in ett tredje mål mot USA. Det var Hedvig Lindahl:s fel. Hon stod för långt ut, och blev ett enkelt offer för Abby Wambach:s snygga lobb. Lindahl verkar dock vara Dennerbys älskling. För han sa så här om 1–0-målet på presskonferensen efter USA-matchen:

”Hon stod långt ute, men å andra sidan förväntar man sig inte att någon skall skjuta rakt upp i krysset från 35 meter. Det är ett fantastiskt fint mål. Jag skulle med varm hand ta emot en spelare som kan göra sådana mål.”

Dels går ju inte skottet in i krysset. Och dels verkar hela världseliten numera ha bra koll på att Lindahl har sin utgångsposition väldigt långt ut. För USA försökte med två lobbar till i matchen. Och Carli Lloyd var inte långt ifrån att lyckas.

Så här startar Sverige mot Japan på Gamla Ullevi i morgon: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara ThunebroLisa Dahlkvist, Nilla FischerSofia Jakobsson, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Lotta Schelin.

USA skrev om världsordningen

USA:s landslag

USA har vunnit Volvo Winners Cup

USA kom till Sverige som första utmanare till Japan om OS-guldet. När amerikanskorna i dag flög hem gjorde dom det som givna guldfavoriter.
Gårdagens 4–1-seger var en maktdemonstration som skrev om damfotbollens världsordning.

Det senaste året har japanskorna plusstatistik på USA. Och efter tre raka matcher utan seger mot Japan så har amerikanskorna jagat den efterlängtade viktorian.
Dagen efter 2–1-förlusten i Algarve så sa Pia Sundhage så här till mig i frågan:

”Det finns en risk att det kommer in i spelarnas huvuden att ”vi skall vinna, vi skall visa dem att vi är bäst’. Men det är vi inte. Japan är bäst.”

Pia Sundhage

Pia Sundhage håller presskonferens

Det uttalandet gällde fram till klockan 15.00 i går. Då sa Sundhage:

”Det här var den tredje gången i år vi mötte Japan. Ju närmare OS vi kommer desto viktigare är det hur vi spelar. I dag gjorde vi en jättebra match, och fick göra många mål mot världsmästarna. Så klart det är bra för vårt självförtroende.”

Och nu är USA bäst. Sundhage fick också frågan i går om inte hennes lag är självklara guldfavoriter i OS. Hon duckade lite, men svarade så här:

”Vi vill vinna nästa match. Och gör vi det hela tiden så kommer vi att ta OS-guld.”

Aya Miyama

Japans lagkapten Aya Miyama

Japans lagkapten Aya Miyama var mer rakt på sak när jag frågade henne om vilka hon ser som guldfavoriter i OS:

”Definitivt USA. De är ett fantastiskt lag, men vi skall kämpa för att slå dem.”

Miyama var väldigt besviken med hur Japan uppträdde i gårdagens match. Hon sa så här om den:

”Vi måste vara tuffare och starkare. I dag var USA makalöst bra. De var bäst i världen, medan vi inte var så bra. Varför? Det finns anledningar, som att vi var trötta. Just nu är vi väl lite i chock. Fast det är gott om tid till OS, och vi kommer att bli bättre.”

Hope Solo

Hope Solo

Jag har förstått att USA:s spelare har varit frustrerade över att de tidigare inte kommit åt japanskorna efter VM. I går var det väldigt lättade amerikanskor efter slutsignalen. Stjärnmålvakten Hope Solo sa så här när jag fick en så kallad exklusiv pratstund med henne:

”Den här segern var väldigt viktig. Vi har haft onödigt stor respekt för Japan i de senaste matcherna, och backat hem och låtit dem göra det de är bra på – rulla boll. Nu klev vi upp, var aggressiva – och vågade spela vårt spel.”

Pia Sundhage nämnde Tobin Heath som en nyckel till segern. Eller snarare, Heaths förmåga att alltid våga hålla i bollen, vilket bidrar till att anfallen bli längre.

”Hon är ännu ung, och det faktum att hon håller i bollen, även mot världsmästarna är cool. Hon får spelarna runt omkring sig att växa.”

Tobin Heath

Tobin Heath värmer upp

Håpo Sole och Heather Oh Really

USA har redan vunnit den trenationsturnering som räknas som För-EM.

Som jag skrev i det förra inlägget har USA verkligen imponerat. Framför allt i dag, då de spelade en lysande fotboll, och egentligen aldrig gav världsmästarinnorna från Japan en chans.

Men allt i För-EM håller inte världsklass. Inte ens nära. Och då tänker jag inte nämna publiksiffrorna mer än så här…

Jag har ifrågasatt förbundets arbete med EM 2013 så många gånger så att jag själv nästan börjar blir trött på det.
Men jag kan inte låta bli att kommentera arrangemanget i Halmstad.

Jag var på VM i Tyskland i fjol. Där togs allt på högsta allvar. Utöver att det var strul med internet-uppkopplingen på ett par av arenorna hade jag verkligen inget att klaga på. Inget. Allt var perfekt arrangerat. Helt enkelt superproffsigt.

Det var moderna arenor med stora, och rymliga mediautrymmen. Grymt proffsiga speakers. Och fantastisk service.

Så har det verkligen inte varit på den medeltida Örjans vall i Halmstad. Vid en dubbelkoll med Hallands-Postens reportrar på plats i dag så bekräftades uppgiften om att den lokala EM-organisationen provades under För-EM.

Och det gör mig orolig.

Hallands-Postens duo sa förresten även att speakern hade jobbat som engelsklärare. Fast det kan väl inte stämma? För i så fall riskerar ett par generationer Halmstadsbor ha problem med uttalet.

För speakerns insats var löjeväckande. Det var verkligen inte många japanska namn som blev rätt. Dåligt. Men värre var att han inte ens klarade av att säga vad amerikanskorna heter.

Jag är ingen mästare på fonetisk stil. Så jag skriver uttalet på mitt sätt. Men de här spelarna hade USA tydligen med sig till Halmstad:
* Håpo Sole
* Kristi Rampååne
* Sydney Le-Rå
* Heather Oh Really
* Lårin Cheni
* Abby Wåmmbasch
* Me-gan Rappin-jo-E.
Eller ja, Rapinoes namn uttalades även på ytterligare minst två sätt.

Eftersom de sällan har speakers i korpen är det kanske inte rätt att säga att mannen i Halmstad höll korpenklass.
Fast jag gör det ändå. För landslagen har med sig mediafolk som man kan fråga, så finns det ingen ursäkt för att kalla USA:s halvkända målvakt för Håpo Sole.

Så lova att den här pajasen inte sköter snacket under EM. Lova det för svensk fotbolls trovärdighets skull.
För som jag ser det finns det få saker i ett arrangemang som är mer pinsamma som speakers som inte kan uttala spelarnas namn på ett riktigt sätt.

Utöver den usla speakern så höll inte heller de bajjamajjor som fungerade som mediatoaletter någon EM-klass. Inte heller listorna över ackrediterade reportrar som låg i arenans entré. Eller mediaservicen i presscenter.
Ja, utöver att det var presskonferenser och mixad zone efter matchen, skulle jag nog säga att arrangemanget i Halmstad snarare påminde om det man stöter på vid division I-matcher än om det jag upplevde under VM i fjol.

Organisationskommittén har med andra ord hysteriskt mycket arbete att göra om EM 2013 ens skall vara värt att jämföra med VM 2011.