Detta bildspel kräver JavaScript.
I morgon samlas landslaget för första gemensamma uppladdningslägret inför OS. Ju mer jag tänker på det, desto mer spännande blir det.
På förhand känns ju nämligen det här mästerskapet mer öppet än något annat internationellt mästerskap på mycket länge. Samtidigt som de sämre rankade lagen blir allt bättre på att försvara sig har topplagen problem med sina lagbyggen. I nuläget är det liksom inget lag som uppträder som ett mästarlag.
USA är regerande mästare i både OS och VM och kommer förstås till Brasilien som självklara guldfavoriter. Fast i nuläget är inte deras lag i balans, i nuläget saknar de en speluppläggare. Tyskland har inte heller ordning på sitt lag, och känns inte som någon vinnare. Nya bloggen hattrick hade en djupare analys av det tyska laget i dag – den texten rekommenderas.
Inför det här OS:et finns det liksom inget lag som känns oslagbart. Med tanke på hur det svenska laget sett ut de senaste åren är det rimliga tipset att vi går till kvartsfinal, och att det roliga tar slut där.
Men det var alltså länge sedan det kändes så öppet. Vårt lag kan åka ut direkt i gruppspelet, men håll i er nu – det kan faktiskt också gå hela vägen. Sverige har ju faktiskt en utmärkt lottning. Det är inte omöjligt att vinna gruppen, och då ställs vi mot en grupptrea i kvartsfinal, sannolikt Kanada, Nya Zeeland eller Colombia. I en sådan match är Sverige favoriter. Och är man väl framme i semifinal kan allt hända.
Skulle vi bli tvåa i gruppen väntar tvåan i gruppen med Tyskland, Australien och Kanada. Inte heller det känns omöjligt. Går vi däremot vidare som grupptrea väntar troligen USA, vilket alltså inte är omöjligt, men ändå väldigt, väldigt svårt. Vårt lag bör alltså bli sämst tvåa om medaljhoppet skall kännas rimligt.
Ta nu inte det här som att jag utmålar vårt lag som guldfavoriter. Det går ju liksom inte efter vad man sett det prestera det senaste året. Men jag säger att det lär dröja innan alla stora nationer hamnar i sådana här svackor samtidigt igen.
Och med spelmässig jackpot, alltså om alla bitar faller på plats, då är Sverige ett lag som kan vinna mot vilket motstånd som helst.
Försvarsspelet har känts bra efter VM. Det gäller att Pia Sundhage även får ordning på anfallsspelet. Där tycker jag som bekant inte att Sundhage har hittat rätt forwardsuppställning. Jag tycker ju exempelvis att vårt anfallsspel blir bättre när Fridolina Rolfö är på planen, än med den trio som Sundhage brukar föredra.
Just Rolfö träffade jag för övrigt förra helgen, efter den damallsvenska matchen Linköping–Piteå. Vi tog ett litet snack om forwardsroller, ett snack som jag personligen tyckte var rätt intressant. Hoppas ni också tycker det.
Jag började att ta upp att både LFC och landslaget spelar med tre forwards, men att spelarnas olika roller ändå känns väldigt annorlunda.
”Ja, det är faktiskt väldigt stor skillnad. Här i LFC pratar vi mycket om att forwards skall ligga nära varandra. Vi har två centrala forwards och en som är droppande, eller så har vi till och med fyra forwards som är centrala. I landslaget ligger vi lite längre ifrån varandra. Vi vill ha breda ytterforwards, vilket gör att vi inte får samma samarbete och inte har samma kombinationsspel. I landslaget har vi en annan speed och kan komma upp på kanterna och få en-mot-en-situationer. Det är två helt olika spel.”
Hur funkar det att gå från det ena till det andra?
”Det är väldigt olika, men man får ställa om. När jag och Stina (Blackstenius) kom tillbaka hit en gång hamnade vi helt fel, eftersom vi fortfarande var inne i landslagstänket.”
När du spelar på kanten i landslaget söker du dig ofta lite längre in än vad de andra forwardsen gör. Är det något du blivit tillsagd?
”Nej, absolut inte. Det är mer min spelstil, att jag har mer en targetroll mer än att vara en djupledshotande forward. När jag hamnar i den centrala forwardspositionen i landslaget blir det mer targetspel, och det är där jag vill vara. När jag gör det andra är det utanför min comfort zone.”
Så du vill spela som bollmottagare?
”Absolut, det är där jag trivs bäst. Sedan vill jag blanda, jag vill ju inte vara lättläst. Men min huvudroll blir ju target, att vara en spelpunkt.”
I Jitex spelade du mycket mittfältare, både centralt och på kanten. Men det är alltså toppforward och target som är din favorit, eller?
”Jo, men… Jag tycker väl framför allt att här i Linköping ligger jag lite nedanför forwards, det blir mer en framspelningsroll. Men det handlar även om att hitta avslut och sticka in bollar – den rollen älskar jag. Men den blir det ju inte riktigt i landslaget, där spelar vi ju helt annorlunda. Där blir det mer mittfältarna som får rollen bakom forwards. Så den rollen jag har här – den tycker jag bäst om.”
Så egentligen skulle du vara den offensiva av de tre innermittfältarna i landslaget för att komma närmast den rollen du vill ha?
”Ja, det hade väl kunnat gå. Fast i försvarsspelet ligger jag ju inte så lågt här. När jag försvarar i det här laget trycker jag upp. Jag hade nog klarat mittfältsrollen i landslaget också, men det är ingenting Pia har funderat på och inget jag tar upp, utan jag trivs bra om jag får spela på fotbollsplanen. Så får vi se hur långt det räcker.”
Hur mycket speltid tror du att du kommer att få?
”Jättesvårt att säga. Jag är ju med för att jag vill visa att jag vill ha en startplats i det där landslaget. Det är helt upp till mig och prestera. Vi har pre-camp och matchen mot Japan och där hoppas jag att jag kan visa upp mig och visa hur bra fotboll jag spelar och så hoppas jag att jag får chansen.”
Du gjorde ju bra reklam för dig själv i Moldavienmatchen.
”Ja, jag var nöjd med matchen. Nu är det ju lite svagare motstånd, men absolut – visst visade jag att jag vill vara där. Det är viktigt att vara på rätt plats.”
Med tanke på hur energikrävande forwardsrollerna är i landslaget och att det är match var tredje dag i OS borde det finnas rätt bra chans att ni kommer att rulla rätt hårt.
”Ja, det vet jag att Pia nämnde när vi varit på läger, att det kommer att krävas en bra fysik för att klara av alla matcher. Och att det kommer att bli mycket byten på forwards. Det är ju både roligt och krävande – en utmaning.”
En blogg om internationell damfotboll 