FC Rosengård ersätter Anja Mittag med kanadensiska VM-spelaren Josée Bélanger. Hon är alltså värvad som forward, men i VM spelade Bélanger högerback.
Min bild av kanadensiskan är att hon är en energispelare av hyfsad klass. Men hon är väldigt långt ifrån den nivå Anja Mittag håller. Väldigt långt ifrån.
Jag såg att Alva Nilsson kastade ut följande fråga på twitter efter cupfinalen:
”Frågan är om vi inte börjat se slutet på Rosengård-eran?”
Svaret på det är väl både ja och nej. De kommer ju knappast vara lika överlägsna i Sverige de kommande åren och de kommer inte heller att vara ett hot mot topplagen nere på kontinenten. Däremot är det inte omöjligt att de kommer att vinna fler SM-guld, för de kommer sannolikt trots allt att ha en av Sveriges starkaste trupper flera år framöver.
Men något som känns solklart är att storhetstiden för svensk klubbfotboll på damsidan snart är ett minne blott. Tyskland och Frankrike glider ifrån oss med allt högre hastighet och inget talar för att våra klubbar kan ta ikapp det försprång som skapats.
Framför allt är det ju en ekonomisk fråga. De budgetar som de stora klubbarna i Frankrike och Tyskland har att röra sig med är större än de budgetar som många herrallsvenska klubbar har.
Rosengårds vd Klas Tjebbes säger så här till TT i dag:
”Damfotbollen är på uppgång ute i Europa och därmed även lönenivåerna. Vi kan inte, och vill inte, konkurrera med de lönerna. Vi måste våga se verkligheten.”
Risken är tyvärr uppenbar att vi aldrig mer kommer att se ett svenskt lag med en så vass startelva som den Rosengård hade i våras. Framöver kommer inte världsspelare som Mittag, Marta och Ramona Bachmann att spela i damallsvenskan – i varje fall inte under sin storhetstid.
Bachmann konstaterade för övrigt i Sydsvenskan häromdagen att hon vill vidare till en riktig storklubb. Så passa på att njuta av den fantastiska schweiziskan i höst. Sedan lär det dröja innan hon är tillbaka på svensk mark. Hon sa för övrigt så här apropå ryktet om att hon var aktuell för Wolfsburg:
”Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är sugen på att spela i någon av storklubbarna en dag. Men det gäller inte bara Wolfsburg. Alla de stora klubbarna, som Paris och Lyon, har helt andra förutsättningar än de som finns i allsvenskan.”
Jag var inne på att tiden höll på att rinna ifrån svensk klubbfotboll när Kosovare Asllani valde PSG för tre år sedan. Det är alltså än mer aktuellt nu.
Jag säger inte att damallsvenskan kommer att rasa ihop totalt, för det tror jag verkligen inte. Däremot tror jag att alltså inte att vi kommer att ha råd att locka utländska världsstjärnor på samma sätt som de senaste åren.
Vi kommer att få nöja oss med spelare på väg upp mot världstoppen, vilket i och för sig inte är det sämsta.
En sådan är förresten Stina Blackstenius.
Jag har massor av projekt i luften samtidigt för tillfället. Därför hinner jag inte se lika många matcher och inte heller skriva lika många inlägg som normalt.
Men jag såg i alla fall huvuddelen av den andra halvleken i söndagens cupfinal. Inför avspark höll jag Linköping som knappa favoriter. Fast det var förstås innan jag visste att varken Bachmann eller Sara Björk Gunnarsdottir skulle kunna vara med. Hade jag vetat det hade jag ökat LFC:s favoritskap till 70–30.
Rosengårds trupp är ju rätt tunn numera. Man ställde i och för sig upp med en konkurrenskraftig startelva, men med den skadebelastning man hade skulle det ändå ha varit en liten skräll om man lyckats vinna mot Linköping i Linköping.
Jag såg alltså inte den första halvleken, men det hindrar inte att jag njutit flera gånger av Linköpings 1–0-mål. Målet kom efter en lysande framspelning från passningsgeniet Pernille Harder.
Men som jag ser det var det ändå till 95 procent Stina Blackstenius mål. Det är hennes fina löpning som gör att Harder kan slå passningen. Blackstenius har nämligen tidigt klart för sig att Emma Berglund har klivit upp för högt i planen och lämnat en stor yta bakom sig. Redan innan Harder har fått bollen har Blackstenius påbörjat sin djupledslöpning.
Den härliga speluppfattning som F19-landslagets superstjärna uppvisar gör Harders jobb enkelt. När väl passningen har nått Blackstenius sneddar hon förbi Berglund för att kunna avsluta med högerfoten och ha motståndarna på sin vänstersida. Ett riktigt klassmål.
Målet går för övrigt att njuta av 1,10 in i det här klippet:
Det är sådana aktioner som gör att jag känner att Blackstenius är redo att tas med i Pia Sundhage:s nästa landslagstrupp. 19-åringen visar här att det inte bara är genom sin fysik som hon ligger långt före sin jämnåriga. Hon har även tillräcklig smartness att på egen hand löpa bort en trebackslinje bestående av rakt igenom mästerskapsspelare.
Av det jag såg var Linköpings seger för övrigt odiskutabel. Dessutom var publiksiffran 5602 åskådare härlig att se. Det man undrar sig är varför laget har så svårt att locka publik i damallsvenskan. Där har man totalt på alla vårmatcher bara haft 3 465 åskådare.
För LFC väntar för övrigt en ny hyperviktig hemmamatch i kväll. 19.00 kommer Piteå till Linköpings Arena. Vinnarna i den matchen har häng i det damallsvenska guldracet.
I kväll spelas även två matcher med stor betydelse för bottenstriden. De båda lagen just över nedflyttningsstrecket, Umeå och Hammarby, möts och har chansen att skapa andrum. Samtidigt som de spelar mot varandra håller de garanterat minst en gemensam tumme för Örebro borta mot Mallbacken.
För Värmlandslaget kan det vara den här veckan som avgör om man spelar i damallsvenskan eller elitettan nästa år. Förutom kvällens match väntar ju nämligen även hemmamatch mot AIK på söndag.
Slutligen tillbaka till Rosengård. Till TT säger sportchef Therese Sjögran så här om klubbens forwardsvärvning:
”Josée är precis den spelartyp vi har letat efter.”
Sjögran slutade förresten igen i söndags – sa hon. Vågar vi tro på det den här gången?
En blogg om internationell damfotboll 