Sverige vann med 3–0 borta mot Sydafrika efter att debutanten Loreta Kullashi gjort två av målen och Sydafrikas backlinje bjudit på ett.
Det var en träningsmatch i januari, och såg väldigt mycket ut som en träningsmatch i januari brukar göra. Hade det inte varit för Kullashis inhopp skulle Peter Gerhardsson inte haft mycket att glädjas åt.
Men under de 45 minuter Kullashi fick visade hon att hon verkligen vill vara med och konkurrera om en plats i startelvan även när det blir riktiga matcher. För det är inte lätt att göra avtryck efter paus i träningslandskamper. Då görs det ju nämligen byten var tionde minut, byten som förrycker spelet och försvårar för spelarna att hitta bra samarbeten.
Men avtryck var just vad 18-åringen från Eskilstuna United gjorde. Två mål och en situation där hon borde haft straff är ju helt enkelt ett lysande facit av en landslagsdebut. Marija Banusic lär få kämpa framöver om hon skall hålla startplatsen som tia.
I övrigt fick tyvärr Peter Gerhardsson samma svar som vi brukade få på Pia Sundhage:s tid. Alltså att det inte får något speciellt bra passningsspel när man väljer tre djupledsgående forwards. Det gjorde Sundhage gång på gång, och det funkade aldrig.
Nu gjorde Gerhardsson ett liknande test, med samma utgång. Stundtals, framför allt under den första halvleken, rullade Sverige boll riktigt snyggt i backlinjen och upp på centrala mittfältare. Stina Blackstenius var även oväntat duktig på att göra sig spelbar i uppspelsfas.
Men när bollen hamnade framför det svenska mittfältet blev det sällan något. Orsaken var huvudsakligen valet av forwards. Man saknade spelare med god speluppfattning som Fridolina Rolfö och Lina Hurtig (som klev av på uppvärmningen) rätt rejält. De är nämligen forwards som söker samarbeten med omgivningen. Både Blackstenius och Sofia Jakobsson är väldigt duktiga i djupled, men ingen av dem är speciellt bra på att kombinera med lagkompisar.
Även om 2–0-målet kom på ett fint samarbete mellan just Montpellierspelarna.
Och Olivia Schough var som hon brukar i landslaget. Bra intentioner, men inte tillräckligt bra genomförande. Det blir hela tiden bara nästan bra.
I den första halvleken skapade Sydafrika fler riktigt vassa chanser än Sverige, jag räknade till 3–2. Efter paus hade vårt landslag god kontroll i defensiven, och så fixade ju Kullashi målen.
Faktum är att bara en svensk lyckades bli tvåmålsskytt i landslaget i fjol, och det var Kosovare Asllani vid två tillfällen. Fjolårets skytteliga i landslaget såg för övrigt ut så här:
5 mål: Asllani.
3 mål: Lotta Schelin.
2 mål: Blackstenius, Hurtig, Nilla Fischer och Caroline Seger,
Låt oss fundera lite kring landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Egentligen tycker jag inte om att ta till stridsåtgärder eller hot, det skapar bara förlorare. Man bör alltid sträva efter att lösa saker genom samtal.
Den spontana känslan när bojkotthotet kom var att det kändes onödigt. Men eftersom vi inte får någon inblick i diskussionerna är det omöjligt att bedöma huruvida förhandlingen verkligen befinner sig i en sådan situation att det är relevant att ta till stridsåtgärder utifrån den.
Börjar man med det ekonomiska känns det ju rimligt att man hittar ett nytt upplägg. I varje fall om det stämmer att damerna bara får traktamenten, medan herrarna har ersättningar efter resultat, plus bonusar på publiksiffror. Det är ju högst rimligt att båda landslagen har avtal som ser likadana ut.
Efter mycket funderande i den här frågan har jag kommit fram till att det känns bäst att både herrar och damer har en låg grundersättning per samling, en ersättning de sedan kan höja genom att få procent på de intäkter som förbundet får till följd av aktuellt landslag. Det är rättvist såtillvida att det innebär att båda landslagen premieras om de når sportsliga framgångar och höga publiksiffror.
Men jag tycker varken att herrar eller damer skall kunna dra in storkovan på landslagsspel. Jag vet att generalsekreterare Håkan Sjöstrand har fått kritik för sitt uttalande i Fotbollskanalen i söndags, där han konstaterade att man kan avstå landslaget:
”I grunden är min övertygelse att om man representerar Sverige, oavsett om man är tjej eller kille, gör man det inte för de stora pengarna. I så fall för att det kan vara vägen till de stora pengarna och ligorna. Vi måste se till vår ekonomi, vad kan vi tillåta? Vi kan bara utgå ifrån våra förutsättningar. Vill man inte representera Sverige utifrån det här, då är man fri att avstå. Man behöver inte spela för landslaget om man inte vill.”
Men är det här så konstigt? Jag tycker inte alls som LFC-basenChrister Mård att själva uttalandet är snudd på skadalöst. Däremot bygger ju allt på att damer och herrar får likadana avtal. Det är inte rimligt att avtalen ser helt olika ut.
Sedan finns det ju en annan fråga i det här där det lär bli mycket svårare att nå fram. I den här artikeln i Fotbollskanalen i söndags sa Caroline Seger:
”Vi vill bli respekterade för det arbete vi gör. Vi har inte lyckats med det.”
Tyvärr lär det dröja länge innan damlandslaget eller damfotbollen i stort blir respekterad. För bristen i respekt finns i alla led inom svensk fotboll, inte minst i högsta förbundstoppen.
Det är ju inte vad man säger som räknas, utan vad man gör. Fina ord spelar ingen roll om man inte efterföljer dem.
Här räcker det ju med att se hur galet förbundsfolket har tänkt kring just Fotbollsgalan de senaste åren. Eller snarare hur man inte har tänkt. Det har ju funnits anledning att rasa kring jämställdhetsfrågor var och varannan gala.
Jag tror inte att förbundsledningen medvetet trampar på damfotbollen för att vara elaka. Jag tror att de gör det eftersom de inte ens tänker damfotboll i sin vardag, de tänker herrfotboll.
Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson är ett bra exempel här. Han har ju blivit påtvingad damfotbollen, den är inget han ägnat sig åt av egenintresse. Det märkte man tydligt under hans ordförandedebut inom damfotbollen, en debut som ju tyvärr var direkt pinsam.
Han har utåt försökt verka både insatt och intresserad. Och hösten 2014 skulle han ju göra en jorden runt-resa och kolla in de länder i världen som jobbar bättre för damfotbollen än Sverige. Han skrev i ett blogginlägg att:
”Jag uppmanar alla inom damfotbollen att för mig tala om vilka länder i världen som är bättre för tjejer att spela fotboll i. Jag kommer personligen att resa dit för att lära och vi kommer att slita vidare, för vi vill vara i absolut världsklass i detta avseende!”
Jag vet inte om det här inlägget fortfarande gäller, för i så fall finns det ett antal resor att göra.
På hans blogg på förbundets hemsida märks att vår förbundsbas inte bryr sig om damlandslaget mer än han måste. I bloggen, som tyvärr oftast är dödstråkig och sällan speciellt läsvärd, kan man då och då i inlägg om herrfotboll även få läsa några inkastade meningar om damfotboll.
Medan han i höst har tagit sig tid att skriva om herrarnas viktiga matcher hittar jag inte ett ord om vad han tyckte om sommarens EM-slutspel. Det finns inte heller någon sammanfattning av Pia Sundhage:s tid som förbundskapten. Det enda Nilsson skrivit om damfotboll i höst är det här:
”Nu laddar vi för tjejernas två kommande kvalmatcher. Vi fick en fin start för Peter Gerhardsson och hans tjejer nere i Kroatien i september. Nu väntar Danmark fredagen den 20 oktober på Gamla Ullevi och sedan Ungern den 24 oktober på Borås Arena. Vi hejar fram tjejerna och håller tummarna för sex poäng ytterligare. Svårt och tufft, men inte omöjligt!”
Och det kunde ju lika gärna kvitta… Överhuvud taget skriver Nilsson i princip alltid mer engagerat om herrfotboll än om damfotboll. Det kan man bland annat se i hans inlägg från förbundets årsmöte i våras. Det skall dock sägas att just det inlägget faktiskt inleddes med damfotboll, och ett bekant OS-silver:
”Vi börjar med OS: damlandslaget bärgade sin första OS-medalj någonsin efter en sällsynt dramatisk turnering i Brasilien. Straffdrama mot såväl USA som Brasilien ledde till final mot Tyskland. Finalen blev turneringens bästa match och vanns av Tyskland. Men Sverige VANN verkligen ett OS-silver!”
En bit ner kom följande rader om U21-landslaget, som hade klarat ett kval:
”Vårt U21-landslag klarade på ett bragdliknande sätt att kvala in till EM i Polen 2017 genom att obesegrade vinna en kvalgrupp bestående av bland annat Spanien och Kroatien. Respekten för våra landslag, äldre som yngre, och vårt sätt att förädla talanger är mycket stor i Europa och ett bevis på att bredd och elit, klubbfotbollen fungerar bra och lirar gott ihop med våra landslag. Den svenska modellen fungerar fint! Tack alla företrädare för svensk fotboll som gör detta möjligt.”
Ni ser väl skillnaden i uttryckssätt? Den är tyvärr talande. Men allt är inte nattsvart, någonstans verkar Karl-Erik Nilsson i varje fall anstränga sig lite. Det här gick att läsa i ett inlägg från slutet av september i fjol:
”Damlandslaget blev helt klara för EM efter folkfesten på Gamla Ullevi där Slovakien besegrades med 2–1. Jag sitter nu i Danmark och väntar på att resa till matcharenan för officiell lunch inför matchen. Då träffar jag min danske kollega, Jesper Möller. Jag har varit på plats och sett damlandslagets samtliga EM-kval, utom Moldavien borta och den enda gången jag har träffat en kollega var när vi mötte Danmark hemma i Göteborg. Då var Jesper också på plats. Det finns en stor förbättringspotential hos mina kollegor när det gäller synen på damfotboll! Danmark tar för övrigt idag initiativ till en satsning på att rekrytera fler tjejer till fotbollen och jag ska vara inledningstalare på den kick-off som sker inför dagens match. Intressant att se deras satsning och den ger oss förstås också inspiration.”
Han har självklart rätt i att det finns stor förändringspotential hos konkurrenterna. Men han kanske skulle börja se om sitt eget hus?
Karl-Erik Nilsson är ju inte ensam på förbundet. Jag har känt att generalsekreterare Sjöstrand har haft ett större intresse och engagemang för damfotbollen än hans företrädare, alltså att det hänt saker i positiv riktning under Sjöstrand. Men i sitt senaste uttalande om att spelarna i herrlandslaget blev störda av damförhandlingen gjorde väl ändå Sjöstrand ett fett självmål?
Man ursäktar allt från Zlatans cykelskämt till att SvFF ger en bil till Anders Svensson, men om damlandslagets bojkottplaner läcker ut då djävlar.
Sjöstrand kanske skall fundera över varför han och hans medhjälpare dels inte har gjort klart damernas förhandling tidigare. Han kanske även skall fundera över valet att lägga förhandlingar under just den här veckan. Damerna hade nog kunnat tänka sig att diskutera både förra och förrförra veckan. Eller varför inte redan i våras?
Och med tanke på den bristfälliga respekten från förbundsledningen kan jag faktiskt, trots min tveksamhet till stridsåtgärder, tycka att det är rimligt att hota om bojkott av Fotbollsgalan. Det är ju faktiskt ett för spelarna smärtfritt sätt att väcka herrarna på förbundet.
Som avslutning tänkte jag här lägga upp en länk till en artikel som inte handlar om damfotboll, men om förhållanden för landslagsidrottare i Finland. Artikeln rekommenderas, den är både tänk- och läsvärd.
Det blir två ändringar från den trupp Peter Gerhardsson hade med sig till Kroatien. Nathalie Björn och Tove Almqvist får ge plats åt Magdalena Eriksson och Julia Roddar.
Roddar är förstås överraskningen. Jag hade inte sett den 25-åriga Kvarnsvedenmittfältaren på plats förrän i går, och då imponerades framför allt av hennes första halvlek. Där var hon väldigt bra, absolut landslagsmässig.
Gerhardsson var ju också på plats på Valhalla i går. Den matchen var kanske inte avgörande för valet, för förbundskaptenen sa på den nyss avslutade presskonferensen att Roddar fanns med i tankarna även förra gången.
Kollar man på de 23 spelare som är uttagna till VM-kvalmatcherna mot Danmark och Ungern har Gerhardsson valt ett nytt upplägg. Senast var det tre målvakter och sedan två spelare per position. Nu har man valt fem mittbackar, för övrigt den lagdel som förbundskaptenen bedömer som starkast, och bara tre ytterbackar.
Senast sa man att mångsidighet inte var en faktor man tog hänsyn till. Nu lär det ha varit annorlunda, för på pappret tog man ut fem centrala mittfältare, fem forwards och bara två kantspelare i Lina Hurtig och Johanna Rytting Kaneryd.
Men av de centrala mittfältarna är ju framför allt Elin Rubensson en tänkbar kantspelare och bland forwards kan både Julia Spetsmark och Fridolina Rolfö spela som yttermittfältare.
Det presenterades även en U23-trupp på presskonferensen. Tyvärr valde jag att se den via SVT, som bröt sin direktsändning i samma ögonblick som U23-truppen skulle offentliggöras. Innan jag hade tagit mig förbi all reklam och fått igång Fotbollskanalens sändning var truppen presenterad och man var inne i frågestunden.
Jag hörde alltså inte vad som sades om U23-laget. Men ser här att truppen till landskampen mot Norge innehåller såväl Björn, Almqvist som tidigare A-landslagsspelarna Malin Diaz och Pauline Hammarlund.
På presskonferensens frågestund fick Peter Gerhardsson frågor om Pia Sundhage:s färska utspel om att det tränas för lite i svensk damfotboll:
Träningsmängd är ett intressant ämne. Min uppfattning är att Sundhage har rätt i att spelarna kan nöta tekniska detaljer i väldigt mycket större utsträckning än de gör. Men jag vet att det finns andra åsikter också. Exempelvis minns jag att Magdalena Eriksson sa så här förra sommaren när jag frågade henne om hur ofta hon nöter hörnor:
”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”
Apropå Sundhage ser jag att Gerhardsson även fick en fråga om Lotta Schelin och Lisa Dahlkvist. Schelin verkar alltså inte vara tillbaka i träning ännu efter EM. Tråkigt.
Klockan 12.00 i morgon måndag presenterar Peter Gerhardsson sin trupp till landskamperna mot Danmark och Ungern.
Därför tänkte jag att vi skall leka en liten lek som vi kan kalla ”Gissa truppen”.
Min gissning är att det blir en trupp som i mycket stora drag liknar den som var med i Kroatien. Gerhardsson har ju inte många träningsdagar på sig innan Danmarksmatchen, vilket borde innebära att han satsar på ungefär samma spelare.
Bland de elva som startade mot Kroatien finns några rätt formsvaga spelare. Där tänker jag på Jessica Samuelsson som var petad i Arsenal i går och Fridolina Rolfö som var petad förra helgen, men spelade de 67 första minuterna i dag för Bayern München och blev målskytt. Jag tänker även på Caroline Seger och Marija Banusic som båda sett rätt sega ut de senaste veckorna.
Men alla i startelvan borde trots allt vara givna att komma med i truppen.
Även de sju som satt på bänken borde ha god chans till ny uttagning. Där fanns ju för övrigt både Emma Berglund och Elin Rubensson, alltså två spelare som inte fanns med i ursprungstruppen, utan kom in som reserver. Berglund är dock ordinarie i PSG och borde vara högaktuell. Och i dag var Gerhardsson på Valhalla och fick se att Rubensson också är i god form. Jag tyckte att hon var mycket bra så länge hon spelade som yttermittfältare.
Jag gissar att det däremot kan bli något skifte bland de sista positionerna, alltså bland de spelare som placerades på läktaren i Kroatien. Det handlade om Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.
Här tror jag att Ilestedt och Almqvist är de som hänger mest löst. Mitt tips är att Magdalena Eriksson får den sista mittbacksplatsen.
Sedan är frågan vem som blir sista centrala mittfältare. Den assisterande förbundskaptenen Magnus Wikman såg Piteå–Örebro i dag. Sannolikt kollade han in Lisa Dahlkvist och Josefin Johansson lite extra noga. Jag har inte sett den matchen, men det jag sett av Djurgården–LFC tyckte jag att Almqvist såg rätt pigg ut. Jag tror därför att hon får en ny chans.
Det innebär alltså att jag tippar att det bara blir ett byte jämfört med den trupp som var i Kroatien, och det är Ilestedt ut och Eriksson in. Vad tror ni?
Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.
På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:
”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”
Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.
Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.
För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:
Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.
Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.
Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:
FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”
Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.
Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.
Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.
Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:
Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.
Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.
Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.
På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.
Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.
Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.
Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.
Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.
I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.
I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:
Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.
På onsdagseftermiddagen kom beskedet om vem som blir lagkapten i Peter Gerhardsson:s landslag. Samtidigt fick vi således även det första namnet i startelvan.
”Jag har lyssnat runt och jag tycker vi behöver en spelare som varit med en del, som har åsikter och vågar tycka till.”
Och där är det ju ingen tvekan, Seger har både åsikter och hon vågar framföra dem. Ingen annan spelare i landslaget är lika tydlig med vad hon tycker om saker och ting – något som ofta väcker olika typer av känslor. Eller vad säger alla ni Linköpingssupportrar?
Personligen kan jag inte säga att jag gjorde vågen när jag såg beskedet. Jag hade nog föredragit att Nilla Fischer fått bindeln, mest eftersom jag är lite tveksam till om Seger löser sin uppgift på planen. Mer om det strax.
Landslagssamlingen är nu inne på sitt tredje dygn, och jag har nu sett att Aftonblandets pålitliga Emelie Fredriksson finns på plats i Kroatien. Läser man hennes artiklar (som den här och den här) börjar man hitta mönster om vad som väntar framöver. Det är kanske inte så mycket kring det rent spelmässiga, utan mer hur uttagningarna kommer att göras.
Exempelvis kommer inte mångsidighet att vara någon stor faktor i framtida trupper:
”Vi försöker tydliggöra det hela med att vi har två som konkurrerar på varje position. Du kan vara trea på en position i Sverige, och det är inte så dåligt. Men det kan inte ersättas med att man kan spela på en annan position”
Där har vi förstås ett skäl till varför Elin Rubensson först kom med som reserv. Något som Gerhardsson däremot verkar tycka om är spelare som sticker ut hakan och ikläder sig lite stjärnstatus:
”Det handlar inte om att säga dumma saker. Jag gillar spelare som vågar tro på sig själva och nånstans är det också de som kommer längst. Jag tycker att spelarna kan ta ännu mer plats och på så sätt utmanas i sig själva. Man ska våga vara lite stjärna. Vi pratar mycket om gruppen och den kommer vara viktig men jag tror man också att man måste våga sticka ut.
Något ni uppmuntrar spelarna till?
Det har vi redan gjort! Vi vill inte att de åker hem och känner ’varför vågade jag inte, varför provade jag inte det här eller gjorde det här?’. Enda sättet att utmana sig själv är att ligga på gränsen och kliva över. Både när det gäller fotbollen och personligheten.”
När det gäller Segers uppgift på planen skall hon ha en defensiv roll med mycket boll. Det blir intressant att se hur hon löser det. Jag har som bekant inte varit speciellt imponerad av vad hon uträttat hittills i Rosengård, hennes defensiv haltade ju exempelvis rätt rejält senast mot Linköping. Men för landslagets skull får vi hoppas att Seger har en växel till att lägga in framöver. Och hon är ju inte ensam på mittfältet, hur hon klarar sin uppgift hänger förstås också på vilka som tar plats runt henne, och hur deras roller ser ut.
Som lagkapten är Seger väldigt rutinerad. Hon blev vice lagkapten i landslaget redan 2008, då bakom Victoria Sandell (som då hette Svensson). När Sandell slutade i landslaget året efter blev Seger ordinarie kapten, vilket hon var fram till och med 2011. Då avsade hon sig uppdraget och Sara Thunebro och Nilla Fischer delade på ansvaret under Thomas Dennerby:s sista år. Men när Pia Sundhage tog över hösten 2012 var Seger tillbaka som kapten, då ihop med Lotta Schelin.
Sveriges första 45 minuter i EM är bra. Bra för att vi hade rätt god kontroll under större delen av halvleken.
Det såg i och för sig lite darrigt ut inledningsvis, men Tyskland har bara haft en riktig målchans, den kom på ett konstigt anfall där Hedvig Lindahl gjorde två bra ingripanden.
Positivt att vänsterförsvaret med Linda Sembrant och Jonna Andersson har varit bra så här långt.
På minuskontot är att vi själva bara har haft en halvchans, Sembrants nick på den enda riktiga hörna vi haft. Bristen ligger i att vi har för dålig passningskvalitet i den så kallade ”sista tredjedelen”.
En annan brist är hörnorna. Vi har haft fem, och fyra av dem har varit uselt levererade.
Men totalt sett, alltså ändå positivt. Ett kryss vore förstås ett kanonresultat, speciellt som Ryssland skrällvann mot Italien med 2–1 tidigare i dag.
Fortsätter det här får jag snart avgå som tippare. För Ryssland skulle ju inte ta några poäng…
Efter det svenska genrepet tog jag ett snack med den spelare som på många sätt blev matchens huvudperson, alltså vänsterbacken Jonna Andersson.
Jag har aldrig tidigare pratat med henne, men fick ett väldigt gott intryck. Andersson verkar vara en riktig lagspelare.
Här är frågor och svar från intervjun. Huvudsakligen är det mina frågor, men några av dem är från Aftonbladets Emelie Fredriksson som smet emellan några gånger.
1) Vad är din spontana kommentar till matchen?
– Det är skönt att vi kan åka härifrån med en vinst och hålla nollan. Det är lite trötta ben, men det visste vi innan. Det är en precamp och vi har tryckt på ganska tufft, så det var skönt att sätta dit en boll och vinna.
2) Vad tycker du om din egen match?
– Som på några andra var det lite trötta ben på mig med. Det var lite tufft, de är snabba och kvicka, bra med bollen och ställer om bra. Så jag fick jobba hårt och jag försökte följa med så mycket som möjligt offensivt, men det blev inte så mycket som jag hade hoppats kanske. … Man var lite uttömd redan när man kom hit, och det var ju planen. Fast det kanske inte de på läktarna visste. Det är ju det som är svårt att försöka gå ut och prestera när man har tunga ben. Man vill alltid känna sig pigg och fräsch när man går ut och spelar match.
3) Vad är det som skiljer din roll i landslaget med den i Linköping?
– Jag tror ändå att det är ganska likt. Jag skall följa med upp offensivt och bidra med offensiva kvaliteter. Det är väl egentligen där jag skall försöka bidra. Sedan är det klart att jag mer och mer kommer in i defensiven. Man får spela med lite olika runt omkring sig och då gäller det att man snabbt kan känna av och läsa av alla.
4) Pia Sundhage var inne på att hon inte var helnöjd med vänsterkanten, och att du behövde mer hjälp. Kände du att du fick den hjälp du behövde?
– Det kändes som att vi blev lite långa i den första halvleken. Vi blev lite utspridda i alla positioner, i backlinjen och på mittfältet. Det gjorde att vi hamnade lite i underläge på kanterna. Och är de snabba där när de ställer om blir det ganska tufft. Då syns det ganska tydligt. Det gällde att vi pratade om det, som vi gjorde, och sedan höll ihop det och jobbade tillsammans, jag och den som var innanför och den som var framför.
5) De överbelastade lite på din sida.
– Ja, de tryckte över mycket, och det blev två–tre spelare runt mig ganska snabbt. Det gäller att hålla ihop det.
6) Struntar man i att följa med i offensiven ibland då, eller hur går tankarna i sådana situationer?
– Man får väga av lite beroende vad det står i matchen och hur det går. De stannade ju med en mellan mig och Sempan (Linda Sembrant), och då blir det ju att man får hålla i. Men det är klart, att vänder vi på spelet måste man vara beredd på att gå med, och då får vi vrida backlinjen. Men det var ganska tufft när de stannade med ganska många såpass högt.
7) De satte ganska hög press på er de första 30 minuterna.
– Ja, det gjorde de. De låg och högg där så fort man fick bollen. Och vi hade ändå en tanke att vi skulle spela framåt så fort som möjligt, och försöka komma förbi pressen. Efter ett tag märkte man att det öppnade upp sig lite centralt, och då gäller det att utnyttja de ytorna så fort som möjligt.
8) Men det såg lite stirrigt ut från er sida i början.
– Ja, det blev lite stirrigt där, det kan jag hålla med om. Man är med på det, fast ändå inte. Då gäller det att så fort som möjligt försöka läsa av pressen.
9) Hur känner du kring konkurrensen på din plats?
– Det är en konkurrenssituation och vi har flera som kan spela på den platsen så det är bara att försöka ta in allt man kan och försöka ta vara på den speltid man får. Sedan är det förstås oerhört stort för mig att få vara med på ett mästerskap. Jag är jättenöjd att vara här, och nu är det bara att fortsätta att försöka spela. Och spelar man inte gäller det att försöka peppa den som spelar på den positionen. Så det är bara att fortsätta, och jag tycker bara att det är roligt med konkurrens.
10) Det är många som ifrågasätter din plats i laget. Hur ser du på det?
– Jag försöker att inte lyssna så mycket på andra, utan bara tänka på det jag gör. Och jag gör inte 100-procentiga matcher alltid, utan då gäller det att kolla vidare på vad man kan göra och hur man kan få hjälp runt omkring. Det är inte alltid det bara hänger på en spelare, utan det gäller att få ihop det också. Utan jag kollar och analyserar matcherna och ser hela tiden vad jag kan göra bättre.
11) Du har fått starta i nio av årets tio landskamper. Skulle det vara en jättebesvikelse om du inte spelar från start mot Tyskland?
– Nej, alltså jag tar det mycket som det kommer. Jag vet att det är tuff konkurrens och att vi har flera som kan spela där lite beroende på vilka egenskaper de söker. Vi har lite olika kvaliteter. Jag får se helt enkelt, och bara hoppas på det bästa. Men spelar jag inte blir det ingen besvikelse.
Sverige vann genrepet mot Mexiko med 1–0 utan att imponera. De enda spelarna som jag tyckte var riktigt bra var Hedvig Lindahl och Fridolina Rolfö. Trots det blev Rolfö utbytt i paus. Jag hoppas att det bara handlade om en säkerhetsåtgärd. För som jag ser det överglänste Rolfö exempelvis Lotta Schelin med många klasser.
När det gäller positiv spelarkritik tycker jag även att Olivia Schough gjorde en bra insats sett till hennes normala kapacitet.
Men tyvärr överglänstes ju de positiva sakerna av frågetecknen i går. Det stora frågetecknen var just de ni har kunnat läsa om i den här bloggen tidigare, alltså vänsterkanten och Lotta Schelin på topp.
När det gäller vänsterkanten hade Jonna Andersson på nytt en jobbig dag. Jag har förstått att Pia Sundhage var irriterad i TV12 över att Andersson själv fick bära hundhuvudet.
Jag håller med om att Andersson fick dålig hjälp, både från mittförsvaret och från mittfältet. Problemet här är ju att Linda Sembrant inte har tillräcklig snabbhet för att kunna täcka in bakom, samt att Olivia Schough är flängig och inte speciellt stabil i sin spelstil.
På presskonferensen öppnade Sundhage för att plocka in Magdalena Eriksson på vänsterbacksplatsen, men lade mest kraft på att prata om att man rent taktiskt måste hitta bättre lösningar på kanten.
Bättre lösningar behövs helt klart, och det är bråttom. Det nya tyska laget bygger mer på fart, rörlighet och teknik än tidigare. Tyskorna har givetvis sett var Sveriges akilleshäl finns, och de kommer att överbelasta vår vänsterkant nästa måndag. Det här är något som borde kunna ge Sundhage sömnlösa nätter fram till premiären.
Mexiko överbelastade vår vänsterkant i går, och mexikanskorna var väldigt nära att ha fått utdelning på den taktiken. Mexiko visade även hur känsligt vårt lag är för hög press. Under 30 minuter orkade gästerna hålla uppe sin press.
Under de 30 minuterna såg vårt lag väldigt svagt och segt ut. För att vi skulle klara av att spela förbi pressen backade Caroline Seger ner djupt, vilket gjorde att vi ofta bara hade två spelare högt upp i planen.
Av dem var Schelin oftast placerad så att det inte gick att spela upp på henne. Det var till Rolfö hoppet stod. Och det var också hon som byggde upp alla svenska målchanser i själva spelet. Hon satte upp Jessica Samuelsson här:
Och det var Rolfö som vände upp och satte upp Schough och Samuelsson i det här fina anfallet, som ju dock korrekt vinkades av för offside:
I spelet skapade Sverige även en målchans på slutet, när Schough kom runt på högerkanten. Fast precis som det sett ut under alla Pia Sundhages år som svensk förbundskapten är det på hörnor som Sverige är allra farligast. Även om många slogs bort i går skapade vårt lag som vanligt fler chanser på hörnorna än i spelet.
Det är ett faktum som talar för att Sundhage borde se till att Magdalena Eriksson finns på planen i EM-premiären. Hon har ju både de vassaste högerhörnorna och är ett vapen i luftrummet på vänsterhörnorna.
När det gäller Sundhages byten blev jag lite förvånad över de ändringar som gjordes i paus. Jag förstod inte varför Eriksson skulle spela mittback i en kvart innan hon flyttades ut som ytterback. Om det möjligen var en koll på om Jonna Andersson kände större trygghet med Eriksson innanför sig känns 15 minuter som en väl kort tid för en sådan koll.
Även det andra bytet förvånade lite. Jag tycker att Kosovare Asllani har vuxit ut till en högklassig mittfältare, och min uppfattning är att vi inte har någon klockren ersättare till henne på kanten. Att sätta upp henne på topp är inget bra betyg till alla truppens utpräglade forwards.
Jag hade hellre sett Rolfö få bilda forwardspar ihop med Stina Blackstenius en stund. Men det lär vi inte få se förrän tidigast senare i höst.
Sammanfattningsvis var EM-genrepet en rätt energilös tillställning. Det var många tunga ben i det svenska laget. Den svensk som visade allra störst energi på arenan var nog faktiskt Olivia Schoughs pappa Bertil:
I går spelade även värdnationen Nederländerna sitt genrep. De bjöd på en riktig klang-och-jubel-föreställning mot ett svagt Wales. 5–0 slutade det efter att Lieke Martens bjudit på ett riktigt drömmål och Vivianne Miedema gjort två.
Miedema är ett fenomen. Manon Melis är tidernas målskytt i det nederländska landslaget med 59 landslagsmål. Miedema fyller 21 år i nästa vecka och är redan tvåa i statistiken. Hon passerade 30 landslagsmål redan i fjol och hon närmar sig Melis med stormsteg.
Nederländerna ställs mot Norge i EM:s öppningsmatch på söndag klockan 18.00. I Norge är EM i fara för nyttiga mittfältaren Ingvild Isaksen. Hennes hälskada vill inte släppa, och hon lämnade gårdagens träning i tårar. Tråkigt för Isaksen och Norge om hon inte kan spela i EM.
Två timmar och 45 minuter efter Nederländerna–Norge spelar Danmark och Belgien sina inledningsmatcher i samma grupp.
Båda de senare nämnda lagen har åkt på varsin stjärnsmäll den senaste tiden. Danskorna blev ju överkörda borta mot Österrike i veckan. Och belgiskorna föll med hela 7–0 i Spanien i förra veckan. Belgien tog en halv revansch i förrgår, när man ”bara” föll med 2–0 mot EM-favoriterna Frankrike.
Det var ett resultat som borde gjort de röda flammorna från Belgien mer tillfreds än fransyskorna. Jag lyckades inte hitta någon fungerande länk till matchen, och kan således inte göra någon djupare analys av den. Men kollar man klippet med höjdpunkter ser det ut som att Frankrike hade rätt svårt att skapa riktigt vassa målchanser.
Samtidigt som Frankrike–Belgien spelades Skottland–Irland 1–0. Jag såg stora delar av den matchen. Där stod Irland upp mycket bra, och hade inte varit oförtjänta av ett kryss. Men skotskorna lyckades dock till slut vinna efter ett sent nickmål av Christie Murray.
Personligen gillade jag vad jag såg av 18-åriga Erin Cuthbert (fyller 19 år under första EM-veckan). Chelseaspelaren är en riktigt intressant framtidsspelare.
Sverige har vunnit med 1–0 i genrepet mot Mexiko. Jag har just skrivit klart min krönika till BT. Där konstaterade jag att alla de frågetecken man hade med sig till Falkenberg kvarstår även efter genrepet.
Pia Sundhage antydde på presskonferensen att det möjligen kan bli någon ändring i startelvan till EM-premiären. Men det kändes inte helt säkert. Kanske kan det bli så att man istället väljer att göra taktiska justeringar för att rätta till de problem som framför allt finns på vänsterkanten.
Nu skall jag ta mig hemåt. En mer ingående analys av matchen kommer, men kanske inte förrän i morgon.
I dag har Fifa släppt den senaste världsrankingen, och det är ingen vacker läsning. Den visar att vårt landslag är sämre än någonsin tidigare, eller i varje fall sedan världsrankingen startade 2003. Landslaget får nämligen såväl sin sämsta placering som sin sämsta rankingpoäng någonsin.
Sverige har nu 1956 rankingpoäng och är rankat som nionde lag i världen. Den tidigare bottennoteringen var från den 25 september 2015, då vi var åtta på 1970 poäng.
Pia Sundhage och Lotta Schelin
Innan Pia Sundhage tog över hade landslaget aldrig haft en sämre placering än sexa, och poängmässigt hade vi aldrig varit under 2000 poäng.
Det här bekräftar den bild man haft av Sundhage, att hon medaljmässigt sett har varit en otroligt framgångsrik svensk förbundskapten. Hon har verkligen sett till att vinna rätt matcher. Men sett till resultaten match för match har hon inget bra facit.
Jag jämförde hennes facit med föregångaren Thomas Dennerby:s i det här inlägget. Där kan man se att Dennerby både har bättre resultat i kvalmatcher till stora mästerskap och i gruppspelsmatcher, medan Sundhage är bättre på utslagsmatcher – trots att hon bara har vunnit en under ordinarie tid.
Offensiven har varit ett stort problem för henne under hela hennes tid som förbundskapten. Sundhage vill spela en offensiv fotboll, men har inte hittat rätt spelsystem till de spelare hon valt. För hon har som bekant matchat sina favoritspelare väldigt hårt, även i träningslandskamper.
Problematiken med anfallsspelet följer med in i Sundhages sista sommar som ansvarig för vårt landslag. Förhoppningsvis hittar hennes lag rätt i Nederländerna så att det blir en tredje medalj, och ett lyft på rankingen.
I toppen är USA tillbaka som världsetta, man passerar Tyskland med liten marginal. Frankrike är klar trea, medan fyran Kanada har liten marginal till femman England. Engelskorna har i sin tur rätt god marginal ner till trion Japan, Australien och Brasilien.
Nia är alltså Sverige. Nordkorea har tiondeplatsen, medan Norge hamnar närmast utanför topp tio. Sverige tappar tre placeringar sedan förra rankingen. Inget annat lag på topp 30 flyttar mer än en placering.
På tisdag tar Sverige emot Skottland i den näst sista träningsmatchen inför EM. Det har således blivit hög tid för den lite större analysen av torsdagens 1–0-förlust mot USA.
Faktum att det tog mig några dagar att komma över chocken över hur svagt USA:s nya lagbygge är. Jag såg aldrig USA live i fjol, men Jessica Samuelsson hävdade att amerikanskorna redan i fjol kändes klart sämre än tidigare.
Min bedömning är att USA i nuläget är ytterligare minst ett snäpp tunnare än de var i OS. Totalt har jag sett USA live åtta gånger de senaste sex åren. Fem gånger mot Sverige, två mot Japan och en mot Australien. Alla de sju första gångerna har det funnits en tyngd i laget, och en kvalitet i allt de amerikanska spelarna gjort, som fått mig att känna som att det handlat om en match mellan två lag från olika divisioner.
Även de gånger jag sett USA förlora har jag upplevt att amerikanskorna underpresterat och motståndarna överträffat sig själva.
I torsdags fanns inte den där känslan av amerikansk kvalitet. Visst vann USA till slut, men den här gången kändes det som att Sverige var på samma nivå. I dag har jag sett USA på tv mot Norge.
Det var en match som på många sätt liknade den i torsdags. USA var det sämre laget i första halvlek, men visade defensiv stabilitet och höll ändå nollan. I paus gjorde man smarta drag som tog udden ur motståndarnas offensiva vapen, och till slut vann man med 1–0.
I torsdags handlade USA:s smarta drag om att man slutade att spela upp via det centrala mittfältet, vilket gjorde att Sverige inte längre fick någon utdelning av sin press. I dag mot Norge var det hemmalaget som förde spelet före paus. Framför allt spelade man hela tiden loss vänsterbacken Elise Thorsnes på hennes kant. Efter paus låste amerikanskorna Thorsnes, och fick därmed kontroll över matchen.
Och precis som mot Sverige kom det amerikanska segermålet just innan 60 minuters speltid.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) June 11, 2017
Min slutsats av de här två matcherna är att USA:s tid som världsdominant sannolikt är över. Även om de saknade viktiga trion Morgan Brian, Tobin Heath och Alex Morgan på den här turnén tror jag inte att amerikanskorna kommer att kännas lika överlägsna framöver. Laget kommer även fortsättningsvis vara heta guld- och medaljkandidater i de stora mästerskapen. Men det kommer inte vara lika självklart med amerikanska medaljer som det var fram till och med 2015.
Innan jag går på min analys av den svenska insatsen två kommentarer om andra lags förbundskaptener. I går hörde jag Englands Mark Sampson stå och skälla på domaren under matchen mot Schweiz. Jag är glad att Pia Sundhage inte uppträder på det sättet.
I dag såg man Jill Ellis göra så här. Inte heller det speciellt snyggt.
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) June 11, 2017
Så till den svenska insatsen mot USA. Jag tycker att Sverige gjorde en helt ok match, under långa perioder var man det bättre laget. Dock har vårt lag vissa avgörande brister när det handlar om att skapa klara målchanser och att göra mål.
På presskonferensen efter matchen pratade Sundhage om att laget skall träna avslut hela vägen fram till EM. Det tycker jag är slöseri med tid.
Det vore mycket bättre om laget i stället lade huvuddelen av träningstiden på hur man skall göra för att komma till avslut. För det är där det svenska laget fallerar. Det är när vi skall in i motståndarnas straffområde som kvaliteten är för dålig.
Trots massor av bra lägen kom vi inte till många avslut inne i USA:s straffområde i torsdags.
Tidigare i dag hörde jag en Gaisspelare säga att hans lag inte brann i boxen. Det uttrycket gäller i högsta grad även för damlandslaget.
Caroline Seger fick en av de allra bästa chanserna i slutet av den första halvleken. Ni ninns väl?
Det är synd att säga att hon brann i boxen. Att hennes vänsterskott blev missriktad kan jag acceptera. Men vad gör Seger i andraläget, när Allie Long står med bollen på egen mållinje?
Seger borde förstås ha rusat in i målområdet med inställningen att trycka in bollen. Istället för att ta duellen gör hon nu en alibilöpning där hon snällt väjer så att Long ostört kan promenera ut ur farligt område. Den svenska stjärnans agerande i andraläget är så mesigt att man häpnar.
Sekvensen säger väl det mesta om varför Caroline Seger gör så få mål. Och kanske även om varför landslaget är så uddlöst. Spelarna brinner inte i boxen.
Måltorkan börjar bli ett akut problem. Och det problemet kommer inte att vara löst ens om det blir 8–0 mot Skottland på tisdag. För att vi skall glömma torkan måste landslaget visa att man kan göra mål mot topplag på världsrankingen.
Det senaste året har Sverige spelat 15 landskamper mot lag som är rankade bland de 20 bästa i världen. I bara en av de matcherna har man lyckats göra fler än ett mål, mot ett reservbetonat Japan i juli i fjol. På de 14 senaste har Sverige bara en seger och målskillnaden 5–15.
Här är listan över matcherna med de senaste först. Siffran framför motståndarlagen är vilken placering på världsrankingen de hade vid aktuellt datum.
2017: 7 1 2 4 2–5 5
2) USA 8/6 0–1
5) Kanada 6/4 0–1
12) Nederländerna 6/3 0–1
13) Kina 3/3 0–0
6) Australien 1/3 1–0
5) England 24/1 0–0
11) Norge 19/1 1–2
2016: 8 1 4 3 6–10 7
11) Norge 24/10 0–0
20) Danmark 20/9 0–2
2) Tyskland 19/8 1–2
8) Brasilien 16/8 0–0 – seger efter straffläggning
1) USA 12/8 1–1 – seger efter straffläggning
12) Kina 10/8 0–0
8) Brasilien 7/8 1–5
7) Japan 21/7 3–0
Faktum är att Pia Sundhage får ta på sig ansvaret för måltorkan. Jag är rätt säker på att den beror på bristen på en klar spelidé. I stället för allt detta testande av olika formeringar av startelvan borde Sundhage ha jobbat in ett genomtänkt arbetssätt.
Det känns ju lite typiskt att fem års testande slutar med att Sundhage tar landslaget till sitt sista mästerskap med ett klassiskt 4-4-2. För så är det. Nu är det 4-4-2 fullt ut som gäller.
Nu kommer vi till en jämförelse med Norge. Martin Sjögren har använt sina månader på jobbet till att jobba in en klar spelidé. Norge var väldigt bra på att vårda bollen i den första halvleken. Då klarade man av att spela till sig chanser i uppställt spel, något Sverige inte klarat de senaste åren. Det var tydligt hur norskorna hela tiden hade en tanke att försöka spela loss sina ytterbackar.
Sveriges brist på en liknande spelidé gör att Sundhage får förlita sig till att hennes startelva är såpass samspelt att spelarna själva hittar sätt att vinna. Här är det förstås en fördel att Sundhage kör så mycket hon bara kan med sin startelva – den blir samspelt.
Samtidigt innebär det här att det är otroligt svårt för nya spelare att slå sig in. Det krävs ju rätt många matcher för att lära sig att interagera med tio andra spelare.
På presskonferensen efter torsdagens match gladdes Sundhage just åt att startelvan såg samspelt ut. Det gjorde jag också, för en samspelt startelva är ju vår stora chans i EM. Presskonferensen var för en gångs skull rätt intressant. Sundhage kommenterade nämligen många av sina spelare:
Jag har sett om matchen och när det gäller spelarkritiken har jag min bild klar. Den är att bland de elva som startade har Sundhage nio spelare som håller EM-klass. Jag hade gärna sett att jag kunde skrivit annorlunda här, men de som utmärker sig i negativ riktning är de båda jag satte frågetecken för inför matchen, alltså Jonna Andersson och Olivia Schough.
Det är många fler spelare än nämnd duon som i perioder slår dåliga passningar, eller gör misstag. Men Andersson och Schough utmärker sig genom att de gör färre saker av god kvalitet än övriga i startelvan.
Andersson gjorde tyvärr inte många bra grejer alls mot USA. Det var tydligt att hon hade svårt att fixa tempot, både offensivt och defensivt. Vid baklängesmålet var det hon som blev bolltittare. Hon klev upp mot Rose Lavelle i förstaläget, men glömde sedan att vrida på huvudet och kolla var hon hade Lavelle i läge två. Det kostade matchen.
Sundhage sa så här om målet, om situationen på vänsterbacksplatsen:
”Där blir vi lite hängande på vår vänsterkant. Vi hade kunnat undvikit det om vi ställt om lite snabbare. Det är surt, men sånt händer. Jag är glad att det inte är EM och Tyskland.”
”Jag är glad över att vi har en vänsterback som är vänsterfotad. Vi har prövat högerfötter där och gjort många spännande saker. Vi tänker spela Jonna Andersson där väldigt mycket. Vi tänker pumpa upp henne med självförtroende. I dag tycker jag att hon är helt okej. Jag tycker inte att man kan stirra sig blind på den enskilda situationen, det finns många andra saker hon gör bra.”
Skönt förstås för Jonna Andersson att hon har Sundhages förtroende. Och mot Skottland är hon enda alternativet. Jag hade gärna sett att Nathalie Björn och Elin Rubensson också hade testats som vänsterbackar. Men nu har båda bristningar som gör att de missar Skottlandsmatchen. Så här sa Sundhage om skadade spelare i EM-truppen:
”Det var något som vi lärde oss från 2015, vi vill inte ha spelare som är halvskadade. Det är en sådan fantastisk skillnad att ha friska spelare som vi hade när vi åkte till OS jämfört med när vi åkte till VM. Det går förstås att göra ett undantag, men vi får se.”
En frisk Rubensson är annars även en het kandidat till att ersätta Schough på mittfältet. Olivia Schough är en spelare som ofta tänker rätt, men som saknar den nödvändiga tajmingen. Hon slår helt enkelt inte passningarna i rätt tid, utan känns lite stressad och hastar ofta iväg bollen lite för tidigt. Och för att kunna skapa målchanser på högsta världsnivå måste passningarna slås med klockren tajming.
Jag tyckte att Schough gjorde en svag insats mot USA. Det tyckte inte Sundhage:
”Olivia Schough tycker jag spelar upp sig. Det är en spelare som kan göra fantastiska insatser. Men hon kan också vara riktigt dålig ibland. Det är för att hon är feg. När hon får ett samspelt gäng runtomkring sig, tycker jag att den insatsen hon gör i dag är mer än godkänd.”
Av inhopparna var det bara Magdalena Eriksson och Stina Blackstenius som kändes riktigt heta. Båda måste ha stärkt sina aktier. Det gjorde nog även Julia Spetsmark. Men tyvärr för henne tycker jag att hennes insats sjönk en del när jag såg om matchen. Undrar om Sundhage gjorde samma kovändning. Jag satt på motsatt sida, hade börjat skriva min krönika samtidigt som jag kikade på matchen och jag uppfattade inte alla de felpass som man såg på tv.
Den spelare jag upplevde som bäst i laget var Jessica Samuelsson. Jag pratade en stund med henne efteråt, inte minst eftersom jag var intresserad av att veta hur hon såg på sin speltid. Hon hade ju bara spelat drygt en halvtimme med LFC den senaste treveckorsperioden.
Samuelsson sa dock att det kändes bra, och att hon gärna ville spela igen mot Skottland. Hon tyckte att det här var en bra stegring av speltiden.
Det är ju i grunden positivt att spelarna är spelsugna, men personligen hade jag ju tyckt att det känts bättre om Samuelsson fått vila efter 60 minuter i USA-matchen.
Jag pratade en del om målchanser med Samuelsson. Jag sa att jag tyckte att Sverige hade varit bra första 30, men när jag tittade ner på mina anteckningar hade jag så långt inte noterat en enda riktig målchans. Bara några halvlägen och ett gäng hörnor. Då svarade hon:
”Men vi ser hörnor som målchanser.”
Och vips fick Sverige ytterligare tio matchchanser… Men visst, landslaget har varit bra på hörnor de senaste åren.
Det var det om landslaget för den här gången.
Slutligen några noteringar om andra landskamper från i dag. Norge–USA 0–1 är nämnd. Andra matcher i dag är Mexiko–Venezuela 3–0. Här är Mexikos tre mål:
Ryssland vann returmötet med Serbien med 2–0 efter mål av Elena Danilova och Marina Fedorova. Och Claudia Neto blev segerskytt när Portugal vann mot Wales med 1–0 i de lagens returmöte. Det är ett riktigt snyggt skott som kommer en minut in i klippet nedan:
Slutligen vann Kanada nyss med 6–0 mot Costa Rica efter bland annat ett tvättäkta hattrick av Janine Beckie i den första halvleken. Ett par av de kanadensiska målen är tyvärr bjudningar från Costa Ricas annars duktiga målvakt Noelia Bermudez, till vardags i spanska Levante. Men 4–0 är en högst sevärd fullträff. Och de två sista målen satte megatalangen Jordyn Huitema, född 2001:
Vid slutsignalen av Sverige–USA 0–1 hade jag känslan av ”jaha – vad skall jag skriva om det här?”
Jag har lyckats sätta ihop en krönika om matchen, men jaha-känslan finns kvar. För det blev en landskamp där jag tycker att de tydliga svaren lyste med sin frånvaro. Mer om det i kommande inlägg.
Den första halvleken var i stora drag bra från det svenska laget, sannolikt årets bästa halvlek. Den andra kändes länge väldigt avslagen. Fast de sista fem minuterna fick Sverige till en liten anstormning och borde ha fått med sig minst ett oavgjort resultat. Det är 10–6 i avslut och 10–3 i hörnor signaler om.
Och USA, oj vad svagt det nya USA ser ut att vara. Framtiden känns långt ifrån ljus för amerikansk damfotboll. Jag var förbluffad över hur dåligt det amerikanska laget och spelet var.
Innan jag packar ihop här på Gamla Ullevi så blir det lite kort spelarkritik. Många gjorde stabila insatser, inte minst i startelvan. Mina överbetyg går till Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger. Dessutom håller jag med Pia Sundhage om att Julia Spetsmark var pigg och visade att hon vill ha mer speltid. Däremot tyckte jag synd om Mimmi Larsson, som var tydligt övertaggad och kom helt fel in i matchen. Tråkigt för Larsson, som ju gjort en kanonvår.
Slutligen konstateras att Elin Rubensson skulle ha ingått i startelvan. Dock drog Göteborgsmittfältaren på sig en lättare bristning i framsida lår på gårdagens träning, vilket gjorde att hon tvingades stå över kvällens match. Jag pratade lite med henne på läktaren, och hon uteslöt inte spel på tisdag. Hon sa:
”Vi tar det dag för dag”
Men spontant vore det väl vansinnigt att riskera något på tisdag. Det är väl bättre att Rubensson vilar även från den matchen och ser till att vara frisk till själva EM-slutspelet.
Jag tillbringade min nationaldagsförmiddag på Öisgården i Göteborg i sällskap med vårt landslag. Eller i sällskap var kanske att ta i, de tränade och jag tittade på. Dessutom tog jag lite bilder att använda framöver.
Landslaget
Utifrån vad jag såg på dagens träning kommer startelvan mot USA på torsdag att formeras så här:
Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Elin Rubensson – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.
De första bytena som gjordes i startelvan var att Mimmi Larsson klev in för Rolfö och Olivia Schough klev in för Rubensson.
Det var en lång träning som avslutades med olika typer av spel. Där såg Lotta Schelin riktigt vass ut – kul att se.
Negativt var att Pauline Hammarlund fick hjälpas av planen. Om det var något allvarligt, eller bara något mindre har jag ingen information om.
Pauline Hammarlund
Vi skojade lite om lindningen, som förhindrade att hon satte ner vänsterbenet i marken. Den fick namnet ”flamingolindning”. Kanske kan vi få in det ordet i nyordslistan framöver…
Flamingolindning av Pauline Hammarlunds vänsterben.
En liten nyhet fick jag med mig också. Det blir EM-genrep den 8 juli i Västsverige. Exakt spelplats och motstånd presenteras på torsdag.
Nu hinner jag inte skriva mer, men jag hoppas kunna komma med lite fler tankar kring landslaget i god tid innan avspark på torsdag.
En blogg om internationell damfotboll 