I och med dagens två damallsvenska matcher har alla lag nu spelat elva matcher – vi är alltså exakt halvvägs i serien.
Och så här långt har årets serie verkligen varit precis så jämn som man kunde hoppas på förväg. Vi har en guldstrid mellan Rosengård och Linköping som kan bli riktigt rafflande. I halvtid leder Skånelaget med fyra måls marginal. Ännu så länge har de båda seriesuveränerna bara tappat poäng mot varandra.
Ännu mer rafflande är det i botten, där är mer än halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Faktum är att trean Piteå har längre avstånd upp till tvåan LFC än de har till jumbon Kristianstad.
Kollar man av med mitt tips inför serien, ligger jag ändå hyfsat till. Jag har helt rätt placering på de tre topplagen och på Kif Örebro. Det lag som jag ligger helt fel på är Djurgården. Mer om det nedan. Här är en kort genomgång lag för lag:
1) FC Rosengård 31 poäng, 36–5 i målskillnad.
Mitt tips: 1.
Tappar nu Sara Björk Gunnarsdottir men får in Lotta Schelin och Gaelle Enganamouit. Känns fortfarande som bästa laget, och står kvar som mina guldfavoriter. Det som talar emot Malmölaget är att man har höstens seriefinal på bortaplan.
Lotta Schelin
2) Linköpings FC 31 poäng, 35–8
Mitt tips: 2
Har varit stabilare än jag trodde att de skulle vara. Tidigare år har LFC alltid fått någon svacka där målskyttet hackat. Men framför allt trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Kristine Minde har varit glödhet hela våren och stått för hela 29 av lagets 35 mål.
Kristine Minde och Pernille Harder
Känslan nu är att LFC kommer att kunna hänga med i guldstriden hela vägen, något som vore jättebra för hela serien. På spelarfronten har man klart med en ny målvakt. Kanadensiska Chandra Bednar ersätter korsbandsskadade Matilda Haglund i höst.
3) Piteå IF 18 poäng, 12–16
Mitt tips: 3
Ligger alltså på tredje plats trots minusmålskillnad, och trots att känslan är att laget inte har hittat helt rätt i offensiven. Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på att man kommer att försvara tredjeplatsen under hösten – men övre halvan kommer det definitivt bli. En spelare som jag nyligen fått upp ögonen för är mittfältaren Irma Helin – hon verkar vara en riktig energispridare.
4) Göteborg FC 16 poäng, 15–10
Mitt tips: 6
Inför seriestart konstaterade jag att laget har många duktiga offensiva spelare, medan jag kände osäkerhet över hur det var med den defensiva stabiliteten. Nu är det tvärtom.
Defensivt har Göteborg varit väldigt starkt. Målvakterna Loes Geurts och Jennifer Falk har stått hälften var av matcherna, och ligger trea respektive etta i räddningsligan. Däremot har laget vägt lätt i offensiven – vid sidan av pålitliga Pauline Hammarlund.
Andrine Stolsmo Hegerberg
Har tappat Andrine Stolsmo Hegerberg till Birmingham nu i sommar. Det hindrar inte att jag höjer laget jämfört med vårens tips. Nu tror jag att KGFC kommer att sluta sämst femma.
5) Eskilstuna United 16 poäng, 15–12
Mitt tips: 4
Ligger bara två mål bakom Göteborg – det alltså bara två mål ifrån att jag skulle ha fått in mitt tips här. Jag trodde inför avspark att Eskilstuna skulle ha ett sämre lag än i fjol. Där fick jag rätt.
Man väger helt enkelt för lätt i offensiven. Vid fasta situationer väger man dock inte lätt – där är laget fortsatt väldigt vasst. Men i själva spelet har man inte mycket att komma med utöver framfusiga Mimmi Larsson nu när det har strulat för Marija Banusic.
Petra Johansson (Larsson)
Saknaden av Gaelle Enganamouit och Petra Johansson har varit precis så stor som man befarade inför seriestart. Men om Banusic får vara frisk och om man hittar rätt roll för formsvaga Olivia Schough har laget bra chans att avancera två hack i höst. Dessutom har man ju ett intressant nyförvärv i australiska landslagsspelaren Chloe Logarzo som kommer att bidraga till en förbättrad offensiv.
6) Djurgårdens IF 13 poäng, 14–16
Mitt tips: 12
Här ligger jag alltså helt fel i mitt tips. Efter en svag start med tre poäng på de fyra första omgångarna tog Djurgården tio poäng på fyra omgångar och steg som en raket genom tabellen.
Mia Jalkerud har visat att hon kan göra mål även i högsta serien och är ett av huvudskälen till att nykomlingen varit vårens stora utropstecken. Dock noteras att Djurgården nu har tre raka förluster, vilket gjort att avståndet ner till nedflyttningsstrecket ändå krympt till bara fyra poäng.
Nästa helgs bortamöte i Kristianstad blir en riktig nagelbitare. Förlust där och Djurgården kommer att dras in i nedflyttningsstriden på allvar igen.
7) Kif Örebro 11 poäng, 10–19
Mitt tips: 7
Laget låg på nedflyttningsplats inför förra veckans bortamöte med Kvarnsveden. Fyra poäng senare är man uppe på sjunde plats. Målskyttet har hackat under våren, Melissa Tancredi är bästa målskytt med tre mål.
Sarah Michael
Nedflyttningsspöket är inte på något sätt bortskrämt, men höstens tillskott av Lisa Dahlkvist och sannolikt även Sarah Michael borde ge Örebro den tyngd som gör att laget till slut klarar kontraktet med marginal.
8) Vittsjö GIK 11 poäng, 10–21
Mitt tips: 5
Jag hade Vittsjö som årets skrällag. Så här långt har inte det nordskånska laget motsvarat de förväntningarna. Framför allt gör Vittsjö för lite mål. Jag såg laget i går och imponerades av mittfältaren Sandra Adolfsson, som känns som lagets lungor. Trots att hon i första hand känns som en bollvinnare är hon bästa målskytt med fyra mål så här långt.
Sandra Adolfsson
Vittsjö är indraget i bottenstriden. Känslan nu är att laget borde klara av att hänga kvar. Men helt säker är jag inte. Ett plus för dem är dock att oron på tränarsidan verkar vara över. I går var nämligen Thomas Mårtensson tillbaka på bänken.
9) Kvarnsvedens IK 9 poäng, 13–22
Mitt tips: 11
Jag hade inte sett Kvarnsveden inför avspark i damallsvenskan. Nu har jag det, och jag tycker att laget har varit bättre än förväntat. Faktum är att jag tycker att de har haft en del otur, och har fått poängutdelning i klar underkant.
Tabitha Chawinga har gjort sex mål, men behöver nog minst göra tio till om laget skall hänga kvar. För trots att Borlängelaget varit bättre än förväntat har man sjunkit allt närmare den där nedflyttningsplats nästan alla trodde att de skulle hamna på. Nu är det bara fyra mål ner till elfteplatsen.
10) Mallbackens IF 9 poäng, 15–25
Mitt tips: 9
Bara Rosengård och Linköping har gjort fler mål än de grönvita tösera från de värmländska skogarna. Ändå ligger Mallbacken bara tre mål över nedflyttningsstrecket efter halva serien.
Laget är ojämnt, men kanske att man kan kämpa ihop de poäng som krävs för nytt kontrakt. Det som talar för Mallbacken är att man har kvar att möta bottenkonkurrenterna Kristianstad, Vittsjö och Umeå, samt Djurgården hemma på Strandvallen. Där har ni fyra riktiga nyckelmatcher.
11) Umeå IK 9 poäng, 12–25
Mitt tips: 8
Vände i dag 0–1 till 2–1-seger mot Kristianstad. Därmed lämnade UIK jumboplatsen, och fick rejält häng på lagen högre upp i tabellen.
Hanna Folkesson
Jag tycker att laget spelar för svårt för sin tabellposition. Men det är klart, får man tillbaka skadade stjärnor Hanna Folkesson, Hanna Glas och Jenny Hjohlman i höst finns chansen att klättra upp till den åttondeplats jag tippade inför seriestart. Eller ännu högre.
Fortsätter skadeeländet kan det däremot bli en riktigt jobbig höst.
12) Kristianstads DFF 8 poäng, 9–17
Mitt tips: 10
Med en kvart kvar av vårsäsongen ledde KDFF med 1–0 i Umeå, ett resultat som innebar att man var uppe på sjunde plats. Sedan släppte man två mål och sjönk ner till jumboplatsen. Så jämnt är det numera i botten.
Lagets problem under våren har varit målskyttet – laget har gjort minst mål av alla. Där finns också förklaringen till varför man även har minst antal poäng. Jag tycker att KDFF har spelat bättre än tabellplaceringen visar. Men får man inte ordning på målskyttet blir det jobbigt att få till någon större klättring.
Stina Blackstenius
Skytteligan Här tippade jag Gaelle Enganamouit som skyttedrottning, med Pernille Harder som tvåa, Natasa Andonova som trea och Stina Blackstenius som fyra.
Enganamouit har ju bara spelat en kvart den här vårsäsongen och finns följaktligen inte med i skyttetoppen. Däremot är Harder, Andonova och Blackstenius med i toppen. Bland de som är nio i topp prickade jag även in Pauline Hammarlund, Marta och Tabitha Chawinga. Att ha prickat in sex av de som ligger topp nio känner jag mig rätt nöjd med.
Här är skyttetoppen, med mina placeringstips inom parentes:
1) 12 mål: Pernille Harder (2:a)
2) 11 mål: Stina Blackstenius (4:a)
3) 9 mål: Marta (7:a)
4) 7 mål: Ella Masar
5) 6 mål: Natasa Andonova (3:a), Pauline Hammarlund (5:a), Tabitha Chawinga (6:a), Lieke Martens och Kristine Minde.
10) 5 mål: Mia Jalkerud och Mimmi Larsson.
Här är övriga svenska OS-spelare som gjort mål i årets serie:
2 mål: Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Lina Nilsson, Hanne Gråhns och Emma Berglund.
1 mål: Emilia Appelqvist, Magdalena Ericsson och Amanda Ilestedt.
Noterbart i skytteligan är att Harder gjort tre straffmål, medan Blackstenius gjort rakt igenom spelmål. Där är alltså Blackstenius vassast så här långt.
Det hade varit kul att skriva något om assistligan också. Men eftersom jag inte har räknat själv struntar jag i det. Den liga som ligger upp på svenskfotboll.se är ju tyvärr som bekant så missvisande att den måste räknas som ett skämt. Jag bjuder ändå på en bild på den troliga assistdrottningen:
Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.
Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.
Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.
Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.
Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.
Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.
Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.
Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:
Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.
Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.
Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.
Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.
De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.
De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.
Kif Örebro har i dag presenteratLisa Dahlkvist som förstärkning under hösten. Spontant känns det som att det kan vara sommarens allra viktigaste värvning i damallsvenskan. För jag har faktiskt svårt att se vad som kan slå den här värvningen.
Sannolikt kommer Dahlkvist ha otroligt mycket större påverkan på Örebros spel än sommarens andra storvärvning Lotta Schelin kommer ha på Rosengårds.
För formsvaga Örebro, som i högsta grad är indraget i nedflyttningsstriden, kommer Dahlkvist att bidraga med viktig tyngd på mittfältet.
Från ett annat lag i bottenstriden nås man i dag av mycket tråkiga nyheter. Den ekonomiska krisen i Kristianstads DFF är numera så akut att man fått säga upp klubbchefen Tina Hedberg. Illa – och tråkigt.
KDFF har verkligen jobbat i motvind under många år. Det är bara att hoppas att de kan lösa problemen.
Det har gått rätt många dagar sedan förra måndagens EM-kvalmöte med Moldavien. Trots det tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en lite djupare fundering kring matchen.
Den var förstås långt ifrån något fullödigt test för vårt landslag. Vissa säger att det var 90 bortkastade minuter, men där håller inte jag med. För det här var ju något så ovanligt som en match med 100 procent anfallsspel. Alltså fick Pia Sundhage chansen att se vilka spelare som är smartast i offensiven, vilka som har bäst offensiv speluppfattning.
Visst kommer det självklart att bli betydligt mycket mer försvarsspel i OS, men jag tyckte ändå att man såg ganska många saker som bör vara nyttiga för ett framtida lagbygge.
Ni som tycker att jag börjar bli tjatig, eftersom jag ganska många gånger redan diskuterat forwards arbete, kan sluta läsa nu. För det här blir ytterligare ett inlägg där fokus hamnar på landslagets offensiva spelare – framför allt på forwards.
De spelare som i första hand flyttade fram sina positioner i Moldavienmatchen var Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö. Men även Lina Nilsson, Pauline Hammarlund och Malin Diaz visade positiva intentioner.
I slutet av matchen satt jag faktiskt och funderade på hur man formerar den bästa möjliga svenska elvan för matcher där vi har minst 80 procents anfallsspel, alltså det optimala laget mot den typ av hyperdefensiva motståndare som vi ofta möter i EM- och VM-kvalmatcher.
Jag kom fram till följande elva: Hedvig Lindahl – Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Diaz, Caroline Seger, Asllani – Rubensson, Rolfö, Stina Blackstenius.
Spelare som var fanns med i funderingarna var Emma Berglund och Hammarlund. Framöver kan jag även tänka mig att Tove Almqvist, Lina Hurtig och Michelle De Jongh vill vara med i diskussionen.
Till OS måste ju förstås den här elvan blandas upp med några spelare med mer defensiva egenskaper, kanske även med någon till djupledslöpare. Där kommer i första hand Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin med i diskussionen. De två först nämnda känns ganska givna i en OS-elva.
När det gäller forwardsbiten känner jag alltmer att det svenska anfallsspelet i OS skulle må bra av att ha både Asllani och Rubensson på planen. Att sätta båda på mittfältet tror jag däremot inte på, då skulle laget bli överoffensivt. Däremot skulle vi kunna få en väldigt bra balans med Rubensson som löpstark ytterforward.
Om jag skulle ranka våra offensiva spelare (mittfältare och forwards) mot Moldavien blir det följande lista:
1) Kosovare Asllani
2) Fridolina Rolfö
3) Elin Rubensson
4) Pauline Hammarlund
5) Malin Diaz
6) Stina Blackstenius
7) Lotta Schelin
8) Olivia Schough
Moldavien låg samlat och var förhållandevis duktigt på att försvara sig. De backade djupt och tillät inte något svenskt djupledsspel. Det missgynnade Schough och Schelin rätt rejält. De hade väldigt svårt att komma till avslut, och tog massor av felbeslut. För tillfället känns Schough långt ifrån den fina form hon hade i höstas, så långt ifrån att jag hade ställt henne utanför OS-truppen.
Personligen känner jag även att det i OS i högsta grad är upp till bevis även för Schelin. Sett till prestationer det senaste året tycker jag egentligen inte att Schelin förtjänar någon startplats i landslaget. Hon tillför helt enkelt inte tillräckligt på planen för tillfället.
Fast hon lär ändå åka till Rio som Sundhages förstaval på forwardssidan. För känslan är ju att Sundhage inte vågar plocka bort det svenska affischnamnet ut elvan som det är nu.
Men om Schelin inte presterar under OS, då tycker jag att det är dags att testa något nytt i höst. Då bör den förbundskapten som leder laget bygga en EM-elva utan Schelin. Det finns ju nämligen många yngre forwardsalternativ som känns betydligt hetare och intressantare för tillfället.
Om man rent statistiskt kollar vilka svenska forwards som varit effektivast under ett år (14 landskamper perioden 8 juni 2015–6 juni 2016) får man följande ranking:
(listan visar alltså hur många minuters speltid spelarna behöver per mål)
1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 80:e minut – tre på 241 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Olivia Schough, mål var 266:e minut – tre på 797 minuter.
6) Lotta Schelin, mål var 369:e minut – tre på 1108 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 488:e minut – två på 976 minuter.
Fridolina Rolfö
Direkt bör det väl sägas att det här på ett sätt är en haltande jämförelse. Rolfö har ju bara spelat mot Polen och Moldavien, medan Schelin och Jakobsson spelat mot väldigt mycket bättre motstånd än de andra – de var ju med i VM i fjol. Å andra sidan har Schelin, Jakobsson och Schough totalt sett fått klart mest speltid även mot blåbärslagen i EM-kvalet.
Noterbart också att Asllani gjort i princip alla sina 241 minuter på mittfältet och att även Schough har spelat en hel del på mittfältet.
Gör man en ren skytteliga över de 14 matcherna ser den ut så här:
1) Asllani, Hammarlund, Rolfö, Sembrant, Schelin och Schough – alla med tre mål.
7) Dahlkvist, Jakobsson och Seger – alla med två mål.
10) Ett mål vardera från Emilia Appelqvist, Berglund, Blackstenius, Diaz, Ericsson, Fischer, Hurtig, Amanda Ilestedt samt ett självmål.
Totalt har alltså Sundhages tre ordinarie forwards gjort totalt åtta mål under ett år och 14 matcher. De tre huvudsakliga utmanarna på forwardssidan har tillsammans gjort sju, trots väldigt mycket kortare speltid.
Noterbart är att mittfältet har gjort tio (Asllani 3, Dahlkvist 2, Seger 2, Hurtig, Diaz och Appelqvist) och backlinjen har gjort sju mål (Sembrant 3, Berglund, Ericsson, Fischer och Ilestedt) plus att självmålet kom på en hörna från Ericsson.
Magdalena Ericsson
Åter till effektivitetssiffrorna. Det jobbiga är att om vi räknar bort VM, och bara tar med de tio landskamper där laget spelat 4-3-3 hamnar ändå de tre ordinarie forwardsen sist i statistiken. Då ser listan istället ut så här:
1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 60:e minut – tre på 180 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Lotta Schelin, mål var 249:e minut – tre på 748 minuter.
6) Olivia Schough, mål var 251:e minut – tre på 752 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 616:e minut – ett på 616 minuter.
Hur kommer det sig att Rolfö är effektivast medan storstjärnan Schelin ligger i botten när det gäller effektivitet? Finns det något enkelt svar?
Jag skulle säga att det hänger på speluppfattning. På den punkten är Rolfö överlägset mycket bättre än Schelin. Mot Moldaviens täta försvar hade Rolfö tio avslut, medan Schelin bara hade tre. Det var ingen slump.
Det jag är ute efter illustreras perfekt av det svenska 3–0-målet. När du kollar klippet nedan, studera fotarbetet på de tre svenska forwardsen inne i straffområdet.
Du har nu sett hur Lotta Schelin, Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö i förstaläget söker varsin yta i målområdet. Men medan Schelin springer fram och ställer sig – och faktiskt träffas av bollen, jobbar Hammarlund och Rolfö aktivt med sina positioner. De försöker lura sina bevakare genom att löpa fram, för att sedan backa in på nya ytor.
När Hammarlund kämpar om returen står Schelin bredbent och felvänd och tittar på. Om bollen skulle ha gått mot henne hade hon knappast hunnit reagera. Rolfö däremot jobbar hela tiden aktivt för att hitta bästa möjliga yta. Visst har hon lite tur som får bollen mot sig, men tur förtjänar man. Och hade hon varit lika stillastående som Schelin skulle Rolfö sannolikt inte haft någon tur.
Tyvärr är det här inte ovanligt när det gäller Lotta Schelins fotarbete inne i straffområdet. Det är alldeles för ofta man ser henne bli väldigt stillastående om hon inte får bollen vid sin första löpning. Fotarbete och aktivt val av position är något vi får hoppas att hon kan förbättra nere i Malmö. Det lär krävas om hon även fortsättningsvis skall vara given i landslaget.
Det var lite tankar efter Moldavienmatchen. Det finns anledning att återkomma med fler funderingar kring landslaget inom kort. Datumet när OS-truppen skall presenteras kommer ju allt närmare. Känslan är väl dock att det mesta redan är spikat. Jag tror att signaturen noone är rätt ute med den trupp han presenterade i sin kommentar till det här inlägget.
I morgon, måndag 17.45 (sänds av TV12) spelar Sverige hemma på Gamla Ullevi mot Moldavien, en match vårt lag bör vinna med minst 5–0. Har jag analyserat tabellerna rätt kan vi inte 100-procentigt säkra EM-platsen i morgon. Men i praktiken är det ju redan klart.
Pia Sundhage gör lite byten jämfört med torsdagens elva. Så här startar landslaget i morgon: Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Olivia Schough.
Tyvärr är ju motståndet så dåligt att det blir svårt att värdera olika spelares insatser. Men det finns ju en hel del intressant spelare i elvan. Framför allt blir det spännande att se vilken effekt det får på anfallsspelet att smarta Rolfö kommer in i tremannaanfallet. Det borde skapa bra uppspelsmöjligheter för Asllani och Rubensson.
Personligen hade jag helst sett att även Stina Blackstenius hade fått chansen från start istället för Schelin eller Schough. Mot köttmurar är det inte fel att matcha en fysiskt stark forward som murbräcka.
Spelskickliga Nilsson borde passa bra mot den här typen av motståndare, och vi får även in en bättre passningsfot centralt med Ericsson som mittback.
Slutligen får Hilda Carlén chansen i målet. Hon lär ju inte sättas på några större prov, förutom en och annan bakåtpassning. När jag såg henne i Piteå för ett tag sedan reagerade jag över att hennes uppspel/utsparkar hade väldigt dålig precision, de hamnade nästan hela tiden hos motståndarna. Vi får väl se om hon kan fixa den detaljen i morgon.
I övrigt i EM-kvalet har Schweiz numera säkrat sin plats i slutspelet. Det gjorde man genom 5–0-seger mot Tjeckien i förra veckan.
Ett land som också är EM-klart är Frankrike. Man vann bara med 1–0 hemma mot Grekland. Känslan det senaste halvåret är att Frankrike är tillbaka i gamla synder – alltså att laget är väldigt ineffektivt.
Kul att Frankrike verkar ha byggt upp ett bra intresse. Hela 24 835 åskådare såg den betydelselösa matchen där Eugenie Le Sommer gjorde det snygga segermål och dessutom hade två ramträffar:
Mer intressanta EM-kvalkamper från veckan var Norge–Österrike 2–2 och Skottland–Island 0–4. Kul att nya länder som Österrike flyttar fram positionerna, kul också att Island visar klass. Det är trots allt något stort med att ett så litet land kan göra så bra resultat i lagidrotter.
När det gäller uppladdning inför OS har USA mött Japan i nästan två matcher. Dagens möte bröts nämligen för oväder efter cirka 75 minuter. Då ledde USA med 2–0. Ledningsmålet var för övrigt ett solklart offsidemål av Julie Johnston. Tyvärr händer det lite för ofta att USA får den typen av mål godkände i sina hemmakamper. Tråkigt.
Det första mötet slutade 3–3. Där såg jag den första halvleken, och imponerade stort av det nya japanska laget. Deras anfallsspel var verkligen både vackert och effektivt – snabbt och vägvinnande. Exempelvis var Mana Iwabuchi:s 1–0-mål sevärt:
Noterbart från den matchen var att Japan spelade andra halvleken med decimerat manskap. När Yuki Ogimi fick sitt andra gula kort ledde man med 2–1. Man tappade segern på två målvaktstavlor. Det var för övrigt bara målvaktsinsatsen som inte imponerade på mig.
När man ser resultatet bör man ha i åtanke att USA bara hade släppt in ett mål tidigare i år. Och då har de ju bland annat mött Tyskland, England och Frankrike. Japan har verkligen redan börjat få ihop ett nytt, spännande lag. Däremot har USA brister när inte Carli Lloyd är tillgänglig. Som tur är för amerikanskorna verkar hennes rehab gå bra – i varje fall skriver hon så på sociala medier.
I övrigt har Kanada förlorat mot Brasilien med 2–0. Där gjorde Marta båda målen på Stephanie Labbé. Jag har inte sett matchen, men spontant känns Labbé istället för Erin McLeod i målet som en klar försämring för Kanada. Inte minst i luftrummet, där Labbé har haft det tufft i NWSL. Den matchen sågs för övrigt av strax under 26 500 åskådare i Kanada.
Ytterligare ett träningsresultat med OS-koppling är Australien–Nya Zeeland 2–0. Där blev Caitlin Foord tvåmålsskytt.
På torsdag väntar Polen borta i EM-kvalet. Närmast efter de båda mötena med Danmark är det den svåraste uppgiften i gruppen. Den är dock inte svårare än att Sverige bör vinna med något eller några mål.
Jämfört med landslagets senaste insats – Slovakien borta, finns inte trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emilia Appelqvist tillgänglig. Däremot skall Lotta Schelin kunna starta nu.
I Slovakien startade ju Sverige så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Fischer, Sembrant, Jonna Andersson – Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund, Olivia Schough.
Amanda Ilestedt
Min gissning blir att Sundhage kommer att spela med Emma Berglund och Amanda Ilestedt i mittförsvaret dessutom känns det självklart att Schelin går in i stället för Hammarlund. Den stora frågan är vem som skall ersätta Appelqvist. Jag hoppas och tror att det blir Kosovare Asllani, jag tror inte att Sundhage har tagit med Asllani för att placera henne på bänken. Fast säker är jag inte. Det kan mycket väl blir Elin Rubensson som tar platsen på mittfältet.
Elin Rubensson
Personligen hade jag gärna även sett att Stina Blackstenius fått starta i tremannaanfallet i stället för Schough, men det lär inte hända.
Polen–Sverige på torsdag startar för övrigt 18.00 och direktsänds på TV12.
Det spelas för övrigt en mängd EM-kvalmatcher den kommande veckan. Hittills är Frankrike och Tyskland samt värdnationen Nederländerna inkvalade. Sannolikt blir det ett par lag till de kommande dagarna. Bland annat blir Sverige helt klart för slutspel vid sex poäng mot Polen och Moldavien. En genomgång av läget i alla grupper finns här.
Nu till helgens damallsvenska omgång. Där var det seriefinal med en mängd landslagsspelare på planen. Nilla Fischer visade absolut toppform i Champions Leaguefinalen och Linda Sembrant har varit grymt stabil i landslaget det senaste året. Ändå känner jag mig trygg med Berglund och Ilestedt som mittförsvar i landslaget. Jag tycker nämligen att de såg väldigt stabila och bra ut mot Linköping.
Jag gillar Magdalena Ericsson skarpt. Hon är en vinnartyp och hennes vänsterfot ett bra vapen vid fasta situationer. Men de två senaste gångerna jag har sett Ericsson har hon gjort rejäla misstag av en typ som gör att jag ändå är tveksam till att spela henne som mittback mot Polen. Däremot kan jag tänka mig henne som vänsterback.
Jonna Andersson
Inte minst eftersom Jonna Andersson hade det vansinnigt jobbigt mot Marta i seriefinalen. Det berodde väl i och för sig mycket på att Marta var bättre än jag sett henne på mycket länge – bäst på planen enligt mig. Nu har ju Polen ingen Marta, men jag hade ändå gärna sett Ericsson som vänsterback på torsdag.
Spelmässigt var Rosengård en nivå stabilare och bättre än Linköping i seriefinalen. Matchen höll för övrigt en väldigt hög kvalitet, man behövde inte ha ett tränat öga för att se att det var en match på högre nivå än de andra i damallsvenskan.
Resultatet 1–1 kändes det som en förlust för Malmöklubben. En förlust på flera sätt. Jag tror ju inte att Rosengård och Linköping kommer att gå helt rent mot övriga lag. Men de kommer inte att tappa många poäng, alltså är det önskvärt för lagen att skaffa sig lite marginal. Eftersom Rosengård dels har nästa seriefinal på bortaplan och dels kommer att få bygga om laget lite i sommar när Sara Björk Gunnarsdottir lämnar hade de säkert gärna fått lite marginal till LFC inför den perioden. Så blev det inte.
Även om Linköping reste sig i den andra halvleken var jag faktiskt lite besviken på laget. Spelmässigt hittade de inga blottor i Rosengårds försvar. De räddades ju av en individuell prestation från Pernille Harder. Men exempelvis Blackstenius och Fridolina Rolfö var tyvärr rätt osynliga. Men trots att jag tyckte att Linköping var en besvikelse var det ändå de som kändes som dagens lilla vinnare.
Olivia Schough
Bakom de två topplagen har Eskilstuna börjat rada upp segrar. 4–1-viktorian i Örebro var Uniteds fjärde raka. Glädjande för laget var även att Olivia Schough fick göra sina två första mål för säsongen.
I botten har Kristianstad och Umeå det fortsatt väldigt jobbigt. Jag kollade en halvlek av Kristianstad–Piteå. I den var KDFF det bättre laget, men det var Piteå som gjorde halvlekens enda mål. Skall Kristianstad hålla sig kvar håller det inte att alla bra målchanser avslutas med skott utanför. För bottenlagen väntar riktigt viktiga matcher efter landslagsuppehållet; Kvarnsveden–Umeå och Djurgården–Kristianstad.
Slutligen en kort koll av vad som hände i de stora ligorna utanför Europa. I USA:s NWSL spelades en av alla de omgångar där de amerikanska landslagsspelarna saknades. Det gjorde att Portland–Seattle inte blev så rolig som jag hade hoppats. Att det blev 0–0 gjorde inte saken roligare.
Riktigt roligt med den där matchen var publiksiffran. Trots att massor av stjärnor saknades kom hela 18 114 för att se matchen – en vansinnigt bra siffra.
De amerikanska landslagsspelarna förbereder sig för övrigt för dubbellandskamper mot Japan. Just Japan kommer till Kalmar den 21 juli för Sveriges OS-genrep.
I den japanska ligan, Nadeshiko League, har NTV Beleza kopplat greppet om slutsegern i grundserien. I helgen vann man med 5–0 borta mot Aya Miyama:s Yunogo Belle. Där gjorde Mina Tanaka tre av målen. Beleza leder nu med fyra poäng före skrällaget, nykomlingen Parceiro Nagano. Fast den japanska ligan avgörs ju dock inte på våren, utan avgörandet sker på hösten där de sex bästa lagen går vidare till en mästerskapsserie.
När det gäller det japanska landslaget missade det ju OS. Efter kvalfiaskot har man bytt förbundskapten till Asako Takakura. Hon har direkt påbörjat en generationsväxling. Förbundskapten Takakura berättar lite om det här.
I truppen till USA-matcherna saknas tio av de spelare som var med i OS-kvalet. Bland annat följande spelare från startelvan i VM-finalen i fjol: Ayumi Kaihori (slutat), Aya Sameshima, Azusa Iwashimizu, Nahomi Kawasumi och Shinobu Ohno.
Aya Miyama
Dessutom valde Aya Miyama själv att stryka sig på grund av bristfällig form. Den tidigare lagkaptenen tyckte alltså inte att hon är bra nog för tillfället. Anmärkningsvärt. Och ett tydligt tecken på att en av Takakuras allra viktigaste uppgifter blir att bygga upp självförtroendet i laget igen.
I morgon spelar tre svensklag semifinaler i Champions League. Tyvärr verkar ingen av matcher att visas av någon svensk tv-kanal. Det är verkligen vansinnigt tråkigt.
Det är ju inte så att de fyra svenska spelarna spelar biroller i sina lag. Förra helgen bar ju faktiskt tre av dem kaptensbindeln för sina klubbar. Troligtvis är det bara Nilla Fischer som är kapten i morgon, men vår kvartett kommer ändå att ha fokus på sig.
Utöver Champions League spelas det intressanta matcher i damallsvenskan – då tänker jar inte minst på dagens möte mellan Mallbacken och Kvarnsveden – och på andra ställen i världen. Här är en guide till helgens damfotboll, med fokus på Champions League:
Kommentar: Lyon är det bättre laget och har en förkrossande ledning i den inbördes statistiken. Enligt Soccerway har klubbarna mötts 29 gånger. Lyon har 21–3 i segrar och 58–10 i mål. De senaste två åren är det dock jämnare. Där har Lyon fyra segrar, PSG en samt att det har blivit två kryss.
Sett till kapacitet är Lyon det bättre laget – och skall bara vinna det här. Men PSG är taktiskt skickliga och vet att Lyon har darrat i sådana här matcher förr. I fjolårets upplaga i WCL var det ju just PSG som slog ut Lotta Schelin:s lag.
Kan PSG med Caroline Seger och Lisa Dahlkvist hålla emot kommer garanterat Lyonspelarna att få flashbacks till de där båda matcherna under senhösten 2014. För PSG är det alltså vansinnigt viktigt att det inte rinner i väg. Man kan klara att vända en uddamålsförlust på hemmaplan. Men vinner Lyon med fler än ett mål i morgon – då tror jag att Schelin och de andra kan ställa in sig på final i Italien.
För Lyon är det omvänt. De vet att de inte kan hålla igen i hemmamötet. De måste ösa på för att göra ett par mål och ha avgjort dubbelmötet direkt. De vill inte att det skall bli en nervig retur i Paris nästa helg.
Kommentar: Även om Frankfurt historiskt sett har ett ganska stort plus på Wolfsburg är det Nilla Fischer:s lag som kommer till avspark med ett gigantiskt mentalt övertag.
På lagens sex senaste möten har Wolfsburg nämligen fyra segrar och två kryss. Bland de sex matcherna finns den direkt avgörande guldfinalen i Frauen-Bundesliga 2014. En match där Frankfurt klarade sig på kryss, men Alexandra Popp satte segermålet i slutminuterna.
Wolfsburg har alltså bra vibbar från tidigare möten med Frankfurt. Och tvärtom.
Dessutom har Die Wölfinnen – varginnorna – som Wolfsburg kallas fått igång just Popp den senaste tiden. Jag skrev ju för några veckor sedan om att varken hon eller Ramona Bachmann inte presterade på topp. Men sedan Caroline Graham Hansen skadade knät har Popp och Bachmann klivit fram. De kan spela avgörande roller i den här semifinalen.
Wolfsburgs form är dessutom på topp. Laget har åtta raka segrar och elva matcher utan förlust. Frankfurt har däremot varit ojämnt den senaste tiden. Laget gjorde en kanonmatch mot Bayern München förra helgen, men var å andra sidan blekt när man föll mot Freiburg i onsdags.
Tipset säger alltså att Wolfsburg är ganska klara favoriter. Men Frankfurt har strulat sig till semifinal via två raka segrar efter straffläggning. Laget har traditionen och man är dessutom regerande mästarinnor – så jag vågar inte räkna bort dem helt.
* Egentligen kommer all annan damfotboll i helgen i skymundan. Men fortsätter vi i Tyskland är det ett intressant revanschmöte mellan SC Sand och FC Bayern München i morgon 11.00. Minns att Sand vann lagens cupsemifinal häromveckan. Morgondagens match sänds på DFB-tv.
* Så till damallsvenskan. Där är det tre matcher i dag 15.00 – alla känns intressanta. Mest nyfiken är jag på matchen mellan Mallbacken och Kvarnsveden – alltså de båda lag som tippas på nedflyttningsplats av de flesta experterna. För Mallbacken gäller det att samla trepoängare på hemmaplan, medan Kvarnsveden behöver sno åt sig lite bortapoäng mot tänkta bottenkonkurrenter.
Göteborg–Örebro är en annan högintressant match. Göteborg var missnöjda förlorare i premiären, medan Örebro var förtjänt av fler än en poäng. Vilka visar högst klass den här veckan. I övrigt i dag är det Kristianstad–Linköping. Även om det brukar vara jämnt lagen emellan, och KDFF har hemmaplan känns LFC som ganska klara favoriter här.
I morgon avslutas omgången med ytterligare två spännande möten: Umeå–Piteå och Vittsjö–Eskilstuna – båda med avspark 14.00. I båda fallen känns bortalaget som favoriter, men i ett större system hade jag nog garderat upp med minst kryss på båda ställen.
* I USA:s NWSL spelas det tre matcher natten mot söndag och två natten mot måndag. Louise Schillgard och Boston har avspark 00.30 natten mot måndag svensk tid. De möter mina favoriter, Seattle Reign. Den matchen ser du här:
När jag med lite distans läser i genom mitt förra inlägg tycker jag att jag låter onödigt negativ mot damallsvenskan.tv, betydligt mer negativ än jag egentligen känner mig.
Så här dagen efter går känslan att sammanfatta så här: det var ingen klockren premiärdag, men i grunden är man glad över möjligheten att kunna se alla matcherna. Och de flesta sändningarna var ju helt okej.
Det är ju förresten lite svårt att veta exakt vad man skall kunna förvänta sig av damallsvenskan.tv, och vad man skall jämföra med. Jag tyckte att sändningen från upptaktsträffen var väldigt bra, och möjligen gjorde det att jag sannolikt hade lite för högt ställda förväntningar på premiäromgången.
Totalt sett var det ju ändå en väldigt bra första omgång av damallsvenskan. Det var genomgående väldigt bra matcher – och vi som är intresserade kunde se dem allihop. Dessutom finns det nu klipp med höjdpunkter från matcherna som sprids i media och på sociala medier, vilket förhoppningsvis ökar intresset.
Jag vet inte om vi kommer att få några tittarsiffror redovisade från damallsvenskan.tv, men siffrorna från arenorna var på en okej nivå. Eller 2 980 på Tunavallen var ju jättebra, en signal om att United har ett bra grepp om folket i Eskilstuna – kul att se.
I övrigt hade jag trott på fler åskådare i Piteå, ”bara” 890 såg PIF:s fina premiärseger mot Göteborg. Publikmässigt fortsätter Linköping att vara en besvikelse. Man har det mest underhållande laget, men ofta väldigt dåliga publiksiffror. 481 åskådare på en premiär tycker jag är för dåligt.
Skall man vara positiv så var det ändå en ökning med mer än 50 procent från i fjol. Då hade LFC bara 312 på sin hemmapremiär.
Publiken i Linköping verkar för övrigt vara av medgångskaraktär. Det var riktigt dåligt publikintresse under förra våren, men sedan det tog sig på hösten när LFC var inblandat i guldstriden och man nådde till slut ett snitt på godkända 1 021. Fast noterbart är att fler än hälften av fjolårets åskådare var på plats vid två toppmatcher, det kom 2 121 mot Rosengård och 3 743 mot Eskilstuna. Hur LFC skall få en större stampublik är en viktig gåta för klubben att knäcka.
* Det om helgens nationella fotboll. Nu en sväng runt jordklotet. En sväng som börjar i Frankrike där Linda Sembrant spelade en viktig roll när Montpellier gick till final i franska cupen. Man gjorde det efter straffseger mot PSG. Landslagsbacken gjorde först ett mål under ordinarie tid (matchen slutade 2–2) och satte sedan även sin straff.
Straffläggningen blev en uppvisning av de båda målvakterna Solène Durand och Ann-Katrin Berger. Efter sju straffar hade duon räddat fyra, till slut tog de fem av tolv. Glädjande för svensk del var att både Sembrant och Caroline Seger tillhörde målskyttarna.
De båda var förresten lagkaptener för varsitt lag. Det är också givetvis otroligt positivt att vi nu har svenska lagkaptener i flera internationella topplag. I går bar även Lotta Schelin bindeln i Lyon och i Tyskland är ju som bekant Nilla Fischer kapten i Wolfsburg.
Sembrant och Seger spelade alla 120 minuterna. Sofia Jakobsson byttes ut i 87:e och Lisa Dahlkvist i 65:e (i underläge 2–0). På det här klippet kommer Sembrants 2–0-mål efter 1.12,40 och straffläggningen efter 2.01,30:
I den andra semifinalen vann Lyon med förkrossande 9–0 mot Rodez. Schelin spelade hela matchen och gjorde två av målen – 2–0 och 4–0. Värst var som vanligt numera Ada Stolsmo Hegerberg som blev tremålsskytt.
* I Tyskland föll Bayern München för första gången sedan 1 juni 2014. En svit på 40 förlustfria matcher i rad bröts när Frankfurt vann med 1–0 i Bayern. Saskia Bartusiak nickade snyggt in segermålet på en hörna.
För Frankfurt var segern nödvändig för att ha kvar chansen att bli tvåa i ligan och ta en plats i höstens Champions League. Det är dock Wolfsburg som har greppet om den där andraplatsen. Nilla Fischers lag ligger en poäng före Frankfurt och har ett ganska bra program i de fyra återstående omgångarna. Där väntar nämligen bortamatcher mot Essen och Potsdam samt hemmamatcher mot Hoffenheim och Köln.
* I England vann Hedvig Lindahl och Chelsea FA-cupsemifinalen mot Manchester City och Kosovare Asllani. De blev 2–1 efter förlängning, Fran Kirby gjorde segermålet i absolut sista minuten innan det skulle ha blivit straffläggning.
Båda svenskorna spelade alla 120 minuterna. I den andra semifinalen var det inte lika tajt, där vann Arsenal med hela 7–0 mot Sunderland.
* I USA kom som väntat veckans riktigt stora publiksiffror. Fantastiska 16 073 såg Portland Thorns vinna med 2–1 i NWSL-premiären mot nykomlingen Orlando Pride, som ju är anfört av före detta Portlandstjärnan Alex Morgan. Pride tog ledningen genom australiska Steph Catley, men Portland vände efter mål av Dagny Brynjarsdottir och Lindsey Horan.
Portland är verkligen i särklass i världen när det gäller publikintresse. För att förstå hur bra den siffran är kan konstateras att bara tre tyska lag och två svenska (Eskilstuna och Piteå) hade fler totalt under hela senaste säsongen – alltså alla matcher hopräknade.
Men Portland är inte ensamt i USA om att ha bra publiksiffror. NWSL är ju den tredje amerikanska proffsligan på rätt kort tid. De andra två (WUSA och WPS) har lagts ner efter tre år. NWSL påbörjade i helgen sin fjärde säsong och man verkar ha bra grepp om publiken. Sämsta publiksiffran i premiäromgången var nämligen 3 578 i Washington, där Louise Schillgard debuterade när hennes Boston Breakers föll med 1–0 mot Spirit.
Totalt sågs de fem premiärmatcherna av 39 100 åskådare, vilket innebär ett snitt på 7820 – givetvis grymt bra.
* I Japan noterades också en bra publiksiffra. 3 133 såg NTV Beleza gå upp i serieledning efter att ha vunnit den tidiga seriefinalen mot Inac Kobe Leonessa med 2–1.
* I Norge har Kolbotn, med Fanny Andersson i startelvan, överraskat stort i upptakten av ligan. I första omgången tog man poäng mot LSK och i helgen besegrade man den andra storfavoriten Avaldsnes med hela 3–0. Två av målen gjordes av fjolårets AIK-spelare, finska Juliette Kempi.
Stabaek enda laget utan poängförlust efter tre omgångar. LSK och Kolbotn skuggar på sju poäng vardera. Mimmi Löfwenius gjorde för övrigt ett av målen när LSK vann med hela 11–0 mot Uraedd.
Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.
Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.
Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.
Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.
Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.
Olivia Schough
Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.
Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.
För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:
Sverige 3–1 7
——————————
Nederländerna 6–8 4
Schweiz 5–6 3
Norge 5–4 3
Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.
Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.
Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.
En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.
Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.
Hedvig Lindahl
Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.
Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.
För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.
Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.
I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:
”Sembrant är en ledare av stora mått”
Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.
Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.
Emma Berglund
Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.
På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.
Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.
Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.
Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.
Lisa Dahlkvist
Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.
Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.
På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:
”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”
Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.
I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.
Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.
Nilla Fischer
Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.
På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.
När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?
Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.
När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:
”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”
Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.
En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.
När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.
Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.
Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.
Norio Sasaki skriver autografer.
Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.
Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.
Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.
Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.
Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?
Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.
Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.
När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.
Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.
En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.
Stina Blackstenius
Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.
Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.
Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:
”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”
Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.
Kosovare Asllani
Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:
”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”
Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.
Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.
Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.
Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.
Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.
Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.
När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.
Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.
The Matildas
Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.
Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:
* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.
* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.
Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.
* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.
Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:
Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.
Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.
Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.
Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.
Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:
Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.
Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.
Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade 4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.
Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.
Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.
Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.
PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?
Helgens mest intressanta match spelades i dag i Tyskland. Den vanns med 3–1 av Wolfsburg mot Frankfurt efter två mål av Caroline Graham Hansen.
Matchen var intressant eftersom det ju är Frankfurt som kommer till Malmö i början av veckan för att möta Rosengård på onsdag.
Höjdpunkter från dagens match finns på den här länken. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se matchen tidigare i dag och jag har inte heller haft tid att kolla på den i sin helhet. Gissar dock att hela Rosengårds fotbollsledning har sett matchen och kommer att kolla in den en gång till.
För det mesta talar för att Frankfurts elva på onsdag i huvudsak blir identisk med dagens. Den såg för övrigt ut så här: Desirée Schumann – Ana-Maria Crnogorcevic, Marith Priessen, Peggy Kuznik, Kathrin Hendrich – Saskia Bartusiak, Emily van Egmond – Kerstin Garefrekes, Dzsenifer Marozsan, Simone Laudehr – Mandy Islacker.
De förändringar som känns troliga till onsdag är att målvakten Anke Preuss är tillbaka i målet. Hon har varit förstemålvakt på sistone, men skadade sig härom dagen och fick sitta på bänken i dag. Fast hon blev inbytt i andra halvleken när Schumann blev målchansutvisad. Dessutom tvingades Crnogorcevic kliva av redan i matchens inledning. Hon kanske inte är i speldugligt skick på onsdag. Hon ersattes av Laura Störzel.
Offensivt är Frankfurt ett väldigt starkt lag. Mandy Islacker avgjorde Champions Leaguefinalen i fjol och leder skytteligan i Frauen-Bundesliga på 11 mål, delad ledning med Svenja Huth. De båda är tre mål före en trio bestående av Vivianne Miedema, Charline Hartmann och Marozsan.
Just Islacker och Marozsan som är Frankfurts allra farligaste offensiva hot. Islacker är snabb, stark och rörlig medan Marozsan är teknisk och har ett jättebra skott med båda fötterna.
Utöver de båda är Frankfurt starkt vid fasta situationer. Laget innehåller väldigt många nickstarka spelare, inte minst yttermittfältarna Garefrekes och Laudehr. Med tanke på att Rosengårdmålvakten Erin McLeod har haft luftrummet som sin svaghet kan det bli avgörande för Rosengård hur de klarar Frankfurts fasta situationer. Dock skall sägas att jag tycker att McLeod blivit allt bättre i luftrummet på senare år.
Frankfurts svaghet är backlinjen. Där finns det brister i snabbhet som Rosengård bör försöka utnyttja. Tittar man på klippet med höjdpunkter från dagens match syns det tydligt hur backarna flera gånger på ett tidigt stadium tar ett jättedjup, men ändå inte hinner med Wolfsburgs forwards.
För Rosengård är det förstås även en stor fördel att ha vilat i helgen, medan Frankfurt har haft en riktigt tuff och viktig match. Som det ser ut nu i den tyska ligatabellen måste ju Frankfurt försvara sin titel i Champions League för att få spela i turneringen även till hösten.
Det om tysk fotboll. Eller, jag bör ju nämna att Bayern München i går tog ytterligare ett steg mot försvarad ligatitel. Laget vann med klara 5–1 mot Jena. Vivianne Miedema gjorde tre av målen, och precis som Wolfsburg i dagens toppmatch fick Bayern en straff där förseelsen sannolikt gjordes utanför straffområdet.
Från Tyskland till Svenska cupen. Där gjorde Fridolina Rolfö fem mål när Linköping krossade Mallbacken med makalösa 10–0 på bortaplan. Mallbacken verkade ha med alla sina internationella nyförvärv, men laget får väl skylla på att det inte har hunnit spela ihop sig ännu. Fast tio baklängesmål på hemmaplan – det är en riktigt saftig käftsmäll.
Det intressanta mötet mellan Eskilstuna och Umeå vann sörmlänningarna med 2–0. Marija Banusic stod för båda målen. Jag har alltid tyckt att Banusic har varit en intressant spelartrupp, men tydligt är att jag uppskattar den typen av spelare klart mycket mer än vad Pia Sundhage gör.
I Frankrike spelades bara en ligamatch i helgen. Där gjorde Lisa Dahlkvist 1–0-målet när PSG vann säkert med 6–0 mot Guingamp. Därmed har PSG tagit ett järngrepp om den andra franska Champions Leagueplatsen. Man har nu fem poäng ner till Montpellier och sex till Juvisy. Fem omgångar återstår att spela.
I England var det åttondelsfinaler i FA-cupen. Där gjorde Maja Krantz tävlingsdebut för Notts County (utbytt i 90:e) när laget vann med 3–1 mot Durham. Tävlingsdebuter även för Kosovare Asllani i Manchester City (utbytt i 60:e) och Emma Lundh i Liverpool (inbytt i paus) när Asllanis lag vann med 2–0.
Startelvorna inför kvällens avgörande OS-kvalmatch är nu presenterade. För svensk del blev det i stora drag den väntade elvan.
Magdalena Ericsson
Det var dock en stor överraskning att Pia Sundhage placerar Magdalena Ericsson på läktaren och låter Elin Rubensson och Jessica Samuelsson inleda som ytterbackar. Jag hade gärna sett Ericsson på planen i kväll, dels för att hon är en riktig vinnarskalle, dels för kvaliteten på fasta situationer. Ericsson har ju nämligen haft mycket hög precision på sina hörnor och inläggsfrisparkar i kvalet.
Nu kommer vi inte att få se Ericssons vänsterfot på planen i dag. Att hon går rakt från startelvan till läktaren är dramatiskt, och personligen tycker jag att det är rätt dumt. Hon har ju inte bara en känslig vänsterfot, hon är även stark i luftrummet och hade kunnat vara en tillgång i slutet av matchen – både vid offensiv och defensiv satsning.
Att Ericsson inte är med innebär att det blir större press på Olivia Schough att slå precisa hörnor i dag. Hittills i kvalet har Schoughs fasta situationer inte varit usla, men de har ändå varit klart sämre än Ericssons. Dags att höja nivån ett snäpp för Schough i kväll alltså.
19.30 på Kanal 5 drar det i gång.
Sveriges elva blir alltså: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough. Möjligen att Rubensson och Samuelsson är placerade på fel kanter.
Nederländerna startar så här: Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Kelly Zeeman, Mandy van den Berg, Dominique Janssen – Anouk Dekker, Danielle van de Donk, Sherida Spitse – Manon Melis, Vivianne Miedema, Shanice van de Sanden.
Texten uppdaterad när jag insåg att Ericsson inte bara var bänkad, utan förpassad till läktaren.
Det är svensk 1–0-ledning i halvtid igen. Mot Norge föll målet tidigt i den första halvleken. I dag fick vi en perfekt avslutning på halvlek nummer ett.
Men nog var väl Caroline Seger offside när hon skarvnickade in ledningsmålet?
Vid bedömning av offside räknas alla de kroppsdelar man får spela med, och utan att ha sett alla vinklar är min känsla att Segers fötter är på mållinjen när Emma Berglund:s boll tar Lisa Dahlqvist på vägen mot målet.
Nu dömde inte domaren dömde för offside, så det är svenskt drömläge inför den andra halvleken.
Nu måste Schweiz ösa på framåt och öppna matchen. Det kommer att öppna för svenska kontringar, något som borde passa vårt snabba tremannaanfall perfekt.
Spelmässigt har inte den första halvleken var speciellt njutbar. Det har varit stängt, chansfattigt och rätt mycket kamp. Jag hade 1–1 i målchanser när målet föll – i båda fallet var läget bättre än avslutet. Vid Lotta Schelin:s friläge blev det ju inte ens ett avslut.
Försvarsmässigt har det känts stabilt för svensk del. Offensivt har hörnorna hela tiden känts farliga – speciellt de från Magdalena Ericsson. Och Schelin tog revansch för friläget genom det fina volleyskottet i ribban som låg bakom ledningsmålet. Den volleyn var värd ett bättre öde.
I och med att Norge samtidigt leder mot Nederländerna med 1–0 är vi nu i ett läge där Sverige tar OS-platsen med kryss på onsdag. Det vore förstås ett otroligt bra utgångsläge.
I morgon drar startar allvaret för Pia Sundhage:s landslag. Vill det sig illa tar det även i praktiken slut i morgon. Vill det sig väl har vi många fester framför oss under året.
19.30 är det avspark mot Norge och matchen direktsänds av kanal 5. Det är en högst oviss match, även om jag alltså håller Norge som mycket knappa favoriter i det här OS-kvalet. Men skulle jag satsa pengar på själva matchen, skulle jag nog lägga dem på kryss.
Enligt journalister på plats i Rotterdam verkar det till tio elftedelar bli Skottlandselvan som får förtroendet i morgon. Ändringen är att Elin Rubensson går in som högerback i stället för Jessica Samuelsson. Stämmer det är det långt ifrån oväntat, det var ju den elva jag trodde på redan inför Skottlandsmatchen.
Det verkar alltså bli: Hedvig Lindahl – Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Vi får väl hoppas att det här svenska laget inte är så här bräckligt… Det länkade klippet är förresten det mest underhållande jag sett inför matchen, även om jag också gillade SVT:s inslag i dag är Lotta Schelin och Ada Hegerberg fick skicka hälsningar till varandra. Där fanns också lite go glimt.
Apropå tv-inslag är det kul att förbundet försökt sig på lite uppsnack i form av webb-tv. Synd bara att det är så slätstrukna klipp. Pressavdelningen får åka till USA och deras presschef Aaron Heifetz och gå en kurs…
Utöver Sverige–Norge spelar alltså Nederländerna–Schweiz i morgon. Där kom i dag tråkiga nyheter för värdnationen. Lieke Martens och Stefanie van der Gragt är skadade och missar OS-kvalet. De ersätts i truppen av Myrthe Moorrees och Jeslynn Kuijpers.
Framför allt är ju Martens ett blytungt avbräck. Där tappar Nederländerna flera procent i anfallsstyrka. Tråkigt för kvalet, men trots allt bra för Sverige. Våra OS-chanser ökar ju faktiskt när motståndarnas minskar.
Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.
Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.
De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:
”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”
Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.
När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:
”Hon tar en plats i OS-truppen”
Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.
Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.
Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.
Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.
När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.
Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.
De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.
Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.
Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.
Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…
Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.
Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.
Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.
Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.
Kanada blev som väntat andra laget att säkra en plats i semifinal i Nordamerikas OS-kval. När Trinidad och Tobago besegrades med 6–0 gjorde Christine Sinclair sitt 159:e landslagsmål. Därmed är hon förbi Mia Hamm på listan över de som gjort flest landslagsmål genom tiderna.
Andra fortfarande aktiva spelare högt upp på listan är Patrizia Panico på sjunde plats (110 mål) och Marta på 14:e plats med 100 mål. Bästa svenska landslagsmålskytt är som bekant Lotta Schelin, hon står på 82 mål.
Här ser ni Sinclairs 159:e mål – som betydde 3–0, och Kanadas övriga fem:
Den andra matchen i gruppen bjöd på en liten överraskning. Guyana vände 1–0-underläge till seger med 2–1 mot Guatemala och efter slutsignalen firade de guyanska spelarna som om de vunnit VM-guld.
Guyana är ett lag som jag inte kan något om, men jag har förstått av kommentarer från folk som följer OS-kvalet mer noggrant än jag att de ser rätt bra ut, och faktiskt har en seriös chans att ta en semifinalplats på Trinidad och Tobagos bekostnad. Faktum är ju att Guyana ligger före T&T på målskillnad inför deras inbördes möte natten mot onsdag.
Guyanas spelartrupp innehåller inte några spelare med välkända klubbadresser. Segerskytten Alison Heydorn, som intervjuas en minut in i klippet nedan, spelar i en klubb i USA som heter Ann Arbor United. Och hon låter väldigt amerikansk i intervjun.
I natt avgörs vilket lag som kommer tvåa bakom USA i grupp 1, Mexiko eller Costa Rica. Inför kvalet trodde jag på Costa Rica, men nu känns det som att det är 60–40-fördel för Mexiko. De tar ju andraplatsen på kryss, och mexikanskorna visade mot USA att de är bra på att försvara sig.
Apropå OS-kval tar Pia Sundhage ut sin trupp till det europeiska OS-kvalet i morgon 14.00. Här kör hon lite funderingar inför kvalet. Jag vet inte hur många spelare varje lag får använda i kvalet. I själva OS består truppen av 18 spelare och fyra reserver. Men gissningsvis är det någon eller några fler än 18 i kvalet. Allt talar ju dessutom för att Sundhage tar ut de spelare som var med i Göteborg i januari.
Från Frankrike fick vår förbundskapten i helgen glädjande besked när Lisa Dahlkvist blev målskytt på passning från Caroline Seger. Dala gjorde 1–0-målet när PSG vann cupderbyt mot Juvisy med 2–0. Se målet här.
Även Sofia Jakobsson gjorde ett mål, hon satte 2–0 när Montpellier avancerade efter 3–0 mot Vendenheim. Däremot blev Lotta Schelin mållös när Lyon vann sin cupmatch med 12–0. Svenskan spelade den andra halvleken i en match där Eugenie Le Sommer gjorde hela fem mål. Vår blivande OS-kvalmotståndare Ada Stolsmo Hegerberg gjorde ett.
Apropå OS-kvalmotståndare gjorde Hollands Vivianne Miedema och Norges Caroline Graham Hansen varsitt 1–0-mål när Bayern München och Wolfsburg vann sina ligamatcher i helgen. Se Miedemas här och Hansens här.
I dag har Rosengårds kvartsfinalmotståndare i Champions League, FFC Frankfurt, spelat sin första ligamatch för året. Man vann med 3–1 mot Hoffenheim i en match som visades på DFB-TV. Jag såg nästan hela matchen – höjdpunkter här – och blev inte jätteimponerad av Frankfurt.
Deras styrka är deras styrka. Det är ett väldigt fysiskt lag som inte står för så mycket skönspel, men som däremot har offensiv tyngd. Jag tyckte att Hoffenheim hade ett bättre passningsspel, men Frankfurt var ändå en storlek större än sina motståndare. Rosengård får se upp i kontringar och vid fasta situationer. Fast oslagbart är definitivt inte det här Frankfurtlaget.
Slutligen lite tankar kring helgens matcher här i Sverige. Där är det ju i första hand Linköping–Eskilstuna som etsat sig fast. Nu har jag sett LFC:s åtta mål på klubbens Facebooksida.
Det är ju inga glädjande bilder för Eskilstuna. Inte på något sätt. Jag har ju fått lite synpunkter från er som sett matchen live i form av kommentarer på förrförra inlägget. Utifrån målen känns analysen att Petra Larsson och Sofie Persson har lämnat stora hål efter sig på Eskilstunamittfältet rimlig.
Kollar man på Linköpings åtta mål är ju nämligen fem av dem spelmål mot samlat försvar. Vid 1–0 och 3–0 får LFC alldeles för lätt komma rättvända på ytan framför Uniteds trebackslinje. Efter paus är den ytan stängd, då slår LFC istället Eskilstuna i djupled.
Det ser ut som att Eskilstunas tränare Viktor Eriksson har rätt mycket att jobba med under de två månaderna fram till seriestart. Nu är klippet väldigt utzoomat, men min känsla är dessutom att åtminstone tre av de åtta målen är bjudningar från landslagsmålvakten Emelie Lundberg.
Eskilstuna var inte det enda laget som lämnade en träningsmatch i helgen med väldigt negativ energi. Kif Örebro blev både besegrade och bestulna i Göteborg. Under matchen gjordes nämligen inbrott i Kif Örebros omklädningsrum. Tjuvarna länsade rummet på datorer, telefoner och andra värdesaker.
Enligt Mia Carlsson på Twitter är det inte första gången det är inbrott på Valhalla under match. Hennes Kristianstad skall ha blivit bestulna under en cupmatch i fjol.
Känns som att Valhalla IP har en hel del att göra på säkerhetssidan. Det här känns ju helt oacceptabelt.
I Örebro har det förresten startats en insamling till spelarna. Läs om den här.
Det var ju alltså en match också. Den vann Göteborg med 2–0. Nedan går det att se matchen i sin helhet. Målen kommer efter 11.30 genom Sara Lindén efter 11.30 och efter 38.40 genom Nathalie Persson. Det andra målet känns rätt billigt.
I andra matcher i helgen vann Piteå med 3–0 borta mot Hammarby i svenska cupen. I träningsmatcher vann Vittsjö med 3–2 mot Bröndby, Djurgården med 3–0 mot Ilves och så spelade Rosengård 3–3 mot Fortuna Hjörring.
En blogg om internationell damfotboll 