Alldeles nyss gick SVT ut med uppgiften att Stina Blackstenius kommer att skriva på för franska svenskklubben Montpellier.
Stina Blackstenius markerad av Irma Helin
Enligt mitt sätt att se det är det inget jättesteg uppåt i karriären, utan mer ett i sidled eller svagt uppåt. Montpellier, är förstås en ny miljö, vilket kan vara bra för forwardstalangen. Men som sagt, även om Montpellier är ett bra lag är man inte klart bättre än det Linköping Blackstenius lämnar.
Å andra sidan har ju LFC tappat sina två kanske allra viktigaste offensiva kreatörer i Pernille Harder och Fridolina Rolfö, vilket gör att 2017 års upplaga i varje fall på pappret känns svagare än 2016 års. Och Montpellier är på väg uppåt, laget närmar sig hela tiden storlagen Lyon och PSG. Dessutom slipper Blackstenius att bli ensam svensk i sin nya klubb, Linda Sembrant och Sofia Jakobsson finns ju redan där.
Nackdelen med att gå till Montpellier är att det sannolikt inte blir något spel i Champions League för Blackstenius kommande år. För med tanke på att PSG vann mot Lyon i topplagens första inbördes möte känns Montpelliers chans att passera något av topplagen mikroskopisk.
För LFC är det här ett riktigt tungt bakslag. Trion Harder, Blackstenius och Rolfö stod för 47 av lagets 73 mål den gångna säsongen. Det är verkligen inte lätt att ersätta 47 mål. Hittills har LFC värvat intressanta duon Lina Hurtig och Marija Banusic. Det blir verkligen upp till bevis för dem nu. De gjorde två respektive sex mål i år. Nu får de bättre uppbackning, och måste mångdubbla sin målskörd.
Jag har trott rätt hårt på Hurtig och Banusic genom åren, och har inte givit upp hoppet om dem ännu. Men tyvärr har jag fått en liten känsla av att båda lätt hänger med sina huvuden, och då riskerar att ge ifrån sig negativ energi. Skall LFC vara med och kämpa om guldet kommande år finns det inget utrymme för hängande huvuden och negativ energi, utan då måste nyförvärven leverera från första sekund. Dessutom lär LFC behöva värva ytterligare någon målskytt.
I dag offentliggjorde Hammarby värvningen av den svenska målvakten i F20-VM, Emma Holmgren från Sirius. Det är en på många sätt spännande rekrytering.
Jag tänker förstås på att det dels är bra för Holmgren att få testas på högsta nivå. Hon är en potentiell framtida A-landslagsmålvakt. Och testas lär hon göra i ett Hammarby som får räkna med att slåss i botten av damallsvenskan nästa år.
Jag tänker även på att Stockholmsklubben behöver ha en stabil och duktig målvakt för att ha chansen att kunna hänga kvar, och Holmgren känns som en spelare som kan klara uppgiften, sin ungdom till trots.
I dag har även Kristianstad presenterat ett nyförvärv i belgiska landslagsspelaren Tine Schryvers, som har en intressant bakgrund. Huruvida det är ett bra nyförvärv eller inte återstår att se. KDFF verkar dock tro mycket på belgiskan, annars hade de knappast letat extern finansiering för värvningen.
I övrigt i dag är det tydligen Spaniens motsvarighet till första april. Tidningen AS valde att skämta om att Real Madrid skall starta damlag, och satsa 15 miljoner euro premiärsäsongen. Udda humor…
På bloggen Hattrick har dagens inlägg handlat om den ranking av världens bästa spelare som jag nämnde i mitt julinlägg. Där röstade ett antal damfotbollsexperter fram Ada Stolsmo Hegerberg till bäst i världen 2016. Personligen tycker jag att det känns som ett rätt okej val. Hegerberg är ju exempelvis den spelare som gjort flest mål av alla i Uefas turneringar under året. Som synes på länken slog hon Cristiano Ronaldo med ett måls marginal.
God fortsättning. Julhelgen har varit lugn ur damfotbollssynpunkt, både när det gäller matcher och nyheter.
En intressant nyhet kom dock i dag, nämligen att Amandine Henry kommer att spela för PSG under tre månader nu på våren. Uppgifter om det här har florerat under en tid, men nu skall det alltså klart.
Det ger förstås PSG ytterligare möjlighet att hålla undan för Henrys tidigare klubb Lyon i tabelltoppen. Det lär även innebära att PSG:s chanser att slå ut Bayern München ur Champions League ökar.
Lite verksamhet på hög nivå har det dock trots allt varit under helgen. I Japan vann Inac Kobe Leonessa finalen i Empress’s Cup mot Albirex Niigata efter straffläggning. Inac Kobe Leonessa försvarade därmed sin titel från i fjol.
Cupfinalen spelades på juldagen, och här är höjdpunkter:
En av världens bättre ligor har också rullat under julhelgen, W-league i Australien. Det är en liga som känns allt starkare för varje år, inte minst eftersom många duktiga amerikanska spelare dubblerar i både NWSL och W-league. I år är även den australiska ligan väldigt jämn, vilket är kul.
I fjol gick ju Melbourne City FC fram som en ångvält. Det nybildade laget gick igenom sin premiärsäsong obesegrade. De tog full poäng i grundserien, vann semifinalen på straffar och vann finalen klart. I höst höll de sin segersvit levande i fyra omgångar, men sedan har laget tappat.
I dag spelade man sin sjunde match, och åkte på tredje raka förlusten. En av mina favoritspelare, Samantha Kerr, gjorde de två avgörande målen när nya serieledarna Perth Glory vände 2–1-underläge i Melbourne till 3–2-seger.
I Melbourne City hade inhopparen Jacynta Galabadaarachchi ett skott i ribban.
Galabadaarachchi är en mycket intressant spelare, och då tänker jag inte bara på att hon har ett efternamn som kan få tv- och radiokommentatorer att gråta. Hon är nämligen bara 15 år, född den 6 juni 2001, och anses vara en riktig megatalang. Jag har sett klipp på hennes bollbehandling, och den är högklassig. Det skall bli spännande att se hur 15-åringen, som spelat med killar fram till väldigt nyligen, utvecklas i framtiden.
Så till lite nyheter från innan jul. Den 23 december blev jag lite förvånad när Lisa Lantz presenterades som nyförvärv av Linköpings FC. Jag har inte specialstuderat Lantz tillräckligt mycket för att ha en 100-procentigt klar analys av henne, men det jag sett tycker jag att hon är lite överskattad. Dock är det ju stor skillnad på att spela i Umeå och Linköping, och det är möjligt att Lantz har potential att växa med omgivningen.
Linköpings lagbygge inför 2017 är för övrigt intressant på många sätt. Mest intressant just nu är ju förstås vem eller vilka som skall leda laget, samt frågan om Stina Blackstenius stannar. Jag såg att Corren skrev att Jonas Eidevall är en kandidat till tränarjobbet. Det är en intressant kandidat, som både är påläst och som har erfarenhet från både Champions League och toppen av damallsvenskan.
* Den 23 december presenterades också den senaste världsrankningen. Där hade Sverige återigen fallit ner till vår sämsta placering någonsin, den åttonde. Så trots att 2016 har innehållit det som bör rankas som svensk damfotbolls största framgång någonsin – OS-silvret – har vi tidernas sämsta världsranking.
För andra året i rad slutar vi nämligen på åttonde plats på rankingen. 2015 var vi som bäst femma, medan sexa är vår bästa placering på rankingen i år. Poängmässigt har det varit ett litet lyft. Vi inledde nämligen 2016 med 1973 rankingpoäng och avslutar med 1977.
Det skall dock påtalas att sedan rankingsystemet för damer infördes 2003 hade Sverige inte legat under 2000 poäng förrän i fjol.
Medaljmässigt har Pia Sundhage varit en otroligt framgångsrik svensk förbundskapten. Hon har verkligen sett till att vinna rätt matcher. För ser man till resultaten match för match har hon alltså inget bra facit.
Offensiven har varit ett stort problem för henne under hela hennes tid som förbundskapten. Sundhage vill spela en offensiv fotboll, men hittar inte rätt spelsystem till de spelare hon har.
Här tycker jag att det är dags att göra val. Fast det är inte lätt. Handbollens förbundskapten Henrik Signell valde bort en av sina stjärnor inför EM dels för att hon var gnällig, dels för att han ville spela på ett sätt där hon inte passade in.
Sundhage har valt en annan väg. Hon har utgått från sina favoritspelare, och sedan försökt bygga ett spelsystem utifrån dem. Det positiva där är ju att hon slipper kritik från åsidosatta stjärnor, det negativa är att hon riskerar att få ställa upp med flera likadana spelare på planen.
Den risken har ökat igen, nu när Sofia Jakobsson äntligen gör mål igen. Jakobsson har varit direkt usel i landslaget i år. Däremot har hon varit väldigt bra i Montpellier i höst, vilket förstås är glädjande. Att hon leder den franska skytteligan över helgerna måste förstås stärka hennes självförtroende rejält.
Jakobssons styrka är att hon är snabb, löpstark, irrationell och normalt sett en mycket bra avslutare. Däremot är hon direkt svag i luftrummet och hon är inte heller något vidare som passningsspelare, vilket gör att hon är svår att samarbeta med. Hon är inte heller något vidare på att slå inlägg, vilket gör att hon inte funkar speciellt bra som yttermittfältare.
Det värsta för Pia Sundhage är att ytterligare flera av Sveriges bästa forwardsalternativ är nästan samma spelare. Jag tänker då i första hand på Lotta Schelin och Stina Blackstenius. I den trion är Schelin den bättre passningsspelaren, medan Blackstenius utmärker sig genom störst styrka och bäst huvudspel. Men alla tre är väldigt svåra att samarbeta med. Det jobbiga är att även två av alternativen, Pauline Hammarlund och Olivia Schough, på många sätt liknar de andra tre.
Och den bittra sanningen är att det är svårt att ha fler än en eller max två av nämnda fem på planen samtidigt – i varje fall om du vill ha ett bra passningsspel med långa anfall. Här är jag inte avundsjuk på Sundhage, för valet är inte lätt.
Nästa problem här är att vi saknar riktigt bra yttermittfältare. Då blir det lätt att sätta ut någon av de här snabba forwardarna på kanterna. Fast jag tror att vårt spel mår dåligt av en sådan lösning. Då tycker jag att det är bättre att spela med fyra innermittfältare, både när det gäller defensiv och bollinnehav.
Det blir spännande att se hur Sundhage väljer att formera sitt anfall vid januarisamlingen när hon har tillgång till hela kvintetten Jakobsson, Schelin, Blackstenius, Hammarlund och Schough samt den forward som verkligen sticker ut, Fridolina Rolfö.
I min värld bör Rolfö spela med en av de andra fem. Men som bekant brukar ju Sundhage sällan följa mina åsikter…
* Slutligen lite mediefunderingar. Först var det en liten sportjournalistbomb den 22:a när BK Häcken presenterade GT/Expressens och Cmores Malin Jonson som nyförvärv. Det var även ett tungt tapp för svensk damfotbollsbevakning. Även om Jonson kommer från handbollen rankar henne som en av de allra bästa damfotbollsskribenterna.
Apropå Expressen hade de en lista över Sveriges 100 hetaste idrottare under 2016. På den listan var det väldigt många kvinnor. Bland annat var de sex kvinnor bland de tio högst placerade, och Sundhages fotbollslandslag hamnade högre än Zlatan Ibrahimovic. Tyvärr är det ju så att sådana här listor sällan stämmer med verkligheten.
I sitt vardagliga arbete tycker ju inte Expressen att damidrott är speciellt hett. Det är inte många dagar på året som någon kvinna är hetare än Zlatan. I verkligheten var det förstås männen, med Zlatan i täten, som vi svenska idrottsjournalister tyckte var hetast även under 2016. Men när man gör sådana här årslistor passar man på att kvotera in en massa kvinnor för att det skall se bra ut.
Allra sist. Här är ett kul reportage från Helsingborgs Dagblad, som har sammanfört två gamla klasskompisar från gymnasietiden som numera är lagkaptener för varsitt fotbollslandslag, Caroline Seger och Andreas Granqvist.
Så här dan före dan har Lisa Lantz presenterats som nyförvärv av Linköping, Sverige har åter fallit ner till åttonde plats på världsrankningen och en fotbollspod har röstat fram Ada Stolsmo Hegerberg som världens bästa spelare 2016.
Jag återkommer med kommentarer om de sakerna i ett senare inlägg. Då blir det även lite funderingar kring att Sofia Jakobsson haft en grym vinter, och firar jul som klar ledare av den franska skytteligan – grattis.
Nu riktar jag mitt fokus någon dag på julfirande. Och som jag ser det finns det inget bättre sätt att inleda julfirandet än att njuta av den här låten. God jul.
Det har ryktats i månader, men i dag blev det officiellt – USA:s forwardsstjärna Alex Morgan spelar med Lyon under vårsäsongen.
Alex Morgan
Direkt efter beskedet började det spridas ifrågasättanden i USA ungefär som många i Sverige undrade när Lotta Schelin flyttade till samma klubb en gång i tiden.
Schelin klarade ju sig ganska bra. Och jag är övertygad om att både Morgan personligen och USA:s landslag mår bra av att spelarna får testa nya miljöer. Och någon bättre tajming än nu går det inte att hinna, det är ju 2,5 år till nästa stora internationella mästerskap.
Dessutom handlar det bara om ett halvår, i varje fall i första svängen. Det verkar gå att förlänga med ytterligare ett år – om Morgan och Lyon trivs med varandra.
Jag tror även att det här är bra för Lyon, det blir en ökad konkurrens om platserna. Jag har inte sett Lyon tillräckligt mycket och koncentrerat för att ha någon speciellt initierad analys av laget. Jag har fått en känsla av att laget har tappat lite i konstruktivitet, och inte kommer i lika många anfallsvågor längs med kanterna. Men som sagt, det är en känsla byggt på ganska dåligt underlag.
Med Morgan får Ada Hegerberg avlastning på topp och man kan flytta ner smarta Eugenie Le Sommer ett halvsteg som tia – det borde ge Lyon ytterligare spets.
För övrigt ryktas det om fler amerikanska landslagsspelare till Europa, allra mest om Crystal Dunn. Vi får se om hon också skriver på ett kontrakt i dagarna.
Jag lyckades inte få till ett enda inlägg under förra veckan. Det handlade om den vecka där de stora europeiska ligorna hade sina sista omgångar innan jul. Under resten av året är det bara Australiens W-league som rullar.
Det var en vecka utan svenska nyhetsbomber a la Martin Sjögren till Norge. Här tänkte jag gå igenom lite aktuella händelser i punktform:
* F17-EM 2020 kommer att arrangeras i Sverige med Falkenberg som huvudort. Det skall även spelas matcher i Ängelholm, Halmstad och Varberg. Kul, inte minst för svenska talanger födda 2003.
* I veckan presenterades den damallsvenska drömelva som spelarna röstat fram. Det blev en elva som hade varit väldigt rolig att se i aktion: Jennifer Falk – Jessica Samuelsson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund, Ali Riley – Marta Vieira da Silva, Claudia Neto, Pernille Harder, Lieke Martens – Tabitha Chawinga, Stina Blackstenius.
Noterbart är ju att spelarna valde ut Falk som damallsvenskans bästa målvakt, trots att två av Pia Sundhage:s tre landslagsmålvakter spelar i vår högsta serie.
Pernille Harder
Spelarna röstade också för andra året i rad fram Harder som damallsvenskans allra bästa spelare.
* Djurgården har gjort klart med Yvonne Ekroth:s ersättare. Den som skall träna laget de kommande två säsongerna är före detta herrlagsspelaren Joel Riddez. Här är en länk där han berättar om sig själv och om sin syn på fotboll.
* Det var en ganska lugn silly season-vecka i damallsvenskan. Däremot hände det en del kring de båda klubbar som flyttats ner i elitettan, och i båda fallen noterade jag saker som gjorde mig glad.
Umeå och Mallbacken är två klubbar som omges av ett engagemang, något som många andra damfotbollsklubbar saknar. För damfotbollens skull känns det därmed extra viktigt att klubbarna klarar av trappsteget ner på ett bra sätt. Tidigare i höst har nästan alla nyheter kring klubbarna handlat om spelarförluster. Nu fick vi vet hur klubbarna rustar för framtiden.
Umeå först, det är en klubb jag har varit rätt kritisk mot det senaste året. UIK har verkligen underpresterat på en mängd olika områden. Klubben har haft jätteproblem att hitta kontinuitet i ledningen, och laget har försökt spela en fotboll man inte haft förmåga att klara av. Och genomströmningen på ledande platser under året har verkligen inte varit förtroendeingivande.
Men i förra veckan fick man ändå känslan av att UIK verkar vara på rätt väg. Det låter nämligen som att man börjat i rätt ände med bygget av den framtida verksamheten. Man har organiserat upp styrelsen och byggt en ny ledartrojka kring A-laget. Dessutom har man börjat sätta ihop sin spelartrupp kring egna talanger.
Målet är att vara tillbaka i damallsvenskan inom tre år. UIK är en stark plantskola, och med rätt grundarbete bör man kunna uppnå sin målsättning. Spelarmässigt meddelade klubben i dag att talangen Selina Henriksson stannar ett år till – ett viktigt besked.
Både UIK och Mallbacken har tappat en mängd spelare som vill spela kvar på högsta nivån. Jag förstår verkligen de som vill spela vidare i damallsvenskan, men någonstans måste jag ändå säga att jag ännu mer beundrar spelare som sätter klubben i sitt hjärta framför den egna karriären.
Frida Broström
Den typen av trotjänare har Mallbackens IF i Frida Broström och Therese Stolpe. Broström är inte ens från Värmland, hon har Lira Luleå som sin moderklubb. Men det är ingen tvekan utan att hon har Mallbackens IF i sitt hjärta. Nästa år gör 34-åringen sin 15:e säsong i den värmländska metropolen.
Hade man kunnat hänga upp en tröja i taket på Strandvallen borde Broströms ligga nära till hands. Fast Stolpes skulle inte heller kännas fel. Eller varför inte assisterande tränaren Helena Frykestam:s? Mallbacken omges av ett engagemang som gör att man kan hoppas på att klubben från samhället som inte ens finns på kartan kommer att komma tillbaka igen.
Linnéa Berger
Budgeten är minskad och tolv spelare borta, men det verkar ändå som att Mallbacken skall kunna få ihop en riktigt intressant trupp till nästa år. För de senaste dagarna har det trillat in spelare efter spelare. Flera kommer från QBIK, bland annat Linnéa Berger, som jag tyckte såg väldigt spännande ut när jag såg henne i aktion i somras.
Mallbacken har även säkrat upp en bra målvakt i Emelie Almesjö, senast i Östersund. Värmlandslaget kommer garanterat inte bli någon slagpåse i elitettan 2017. Kanske till och med att man kan vara med och slåss om en omedelbar återkomst.
Frida Boriero
Ett lag som också lär vara med och kämpa om de damallsvenska platserna är Växjö DFF som gör en intressant satsning. I dag presenterade man Frida Boriero från Hovås Billdal som nyförvärv, en spelare som jag gillar skarpt. Hon hade absolut platsat i många damallsvenska lag, och som jag ser det hade hon även tillfört passningskvalitet till det svenska lag som var i Papua Nya Guinea för F20-VM tidigare i höst.
Det är för övrigt fler än jag som tror att Boriero kommer att göra sig ett namn framöver:
Innan jag lämnar elitettan är det förstås läge att göra lite reklam för den utmärkta bevakning av alla lagbyggen i serien som görs av bloggen Spelare 12.
* Dags att lämna den inhemska damfotbollen för en liten koll utanför Sveriges gränser.
* Först till Norge där de senaste årens suveräner LSK står inför en stor utmaning i vinter. På norska serieföreningens silly seasonsida noteras att mästarlaget tappar ett stort antal spelare. I dag blev det klart att nederländska landslagsspelare Sherida Spitse vänder hem till Twente. Även årets tvåa Avaldsnes tappar många spelare.
Kanske är det dags för tronskifte i norsk damfotboll?
* Så till den franska ligan D1 Feminine där det återstår en match (Montpellier–Albi på onsdag) innan ligan tar julledigt fram till den 11 januari.
Ligan tar jullov med PSG i topp. Parislaget vann ju lördagens seriefinal med 1–0 mot Lyon. PSG har därmed radat upp tio raka ligamatcher utan att släppa in mål – imponerande.
Personligen ser jag dock fortfarande Lyon som både Frankrikes, Europas och även världens bästa klubblag. Alla lag förlorar ibland, och inför lördagens förlust hade Lyon inget nederlag i ligan sedan januari 2014, alltså på nästan tre år. Och på bortaplan hade Lyon inte förlorat i ligan sedan Juvisy vann med 2–0 den 14 mars 2010 – alltså för 6,5 år sedan.
PSG:s seger i lördags var varken speciellt rättvis eller logisk. Lyon hade mest boll och klart flest målchanser. Jag tittade flyktigt på matchen när jag jobbade, och jag såg inte en målchans för PSG förrän Marie-Laure Delie:s segermål – och det kom ju knappt heller på någon riktig målchans.
Faktum är att jag inte kan bestämma mig för om jag tycker att det är en målvaktstavla eller ett fantastiskt avslut – eller kanske en kombination.
Resultatet innebär med stor sannolikthet att spänningen i ligan kommer att leva ända till sista omgången – eller i alla fall till näst sista omgången i maj då Lyon och PSG möts i returmöte.
En match återstår alltså i ligan i år. Inför den har vi svenskt i toppen av skytteligan:
1) Eugenie Le Sommer (Lyon) 11 mål.
2) Ada Stolsmo Hegerberg (Lyon), Marie-Laure Delie (PSG) och Sofia Jakobsson (Montpellier) 9 mål.
* I Tyskland är det vinteruppehåll. Frauen-Bundesliga återstartar inte förrän den 19 februari.
Under uppehållet är det oväntat nog Turbine Potsdam som är i topp. Den före detta storklubben har imponerat stort i höst och står på 30 poäng efter elva spelade omgångar.
Bayern München är tvåa med 25 poäng medan både trean Freiburg och fyran Wolfsburg står på 23. Wolfsburg har dock en match mindre spelad. Deras bortamöte med Jena i helgen blev nämligen uppskjutet.
Skytteligan ser ut så här:
1) Mandy Islacker (Frankfurt) 10 mål
2) Tabea Kemme (Potsdam) 7 mål
3) Hasret Kayikci (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam) 6 mål.
Nilla Fischer har gjort två mål, det senaste i onsdags när hon gav Wolfsburg ledningen med 1–0 i den svåra bortamatchen mot Essen.
* Slutligen till Brasilien där värdlandet vann den fyrnationsturnering som även innehöll Costa Rica samt Sveriges båda motståndare i nästa års EM-slutspel, Italien och Ryssland.
Brasilien vann gårdagens final med 5–3 mot Italien:
Men själva matchen och turneringssegern kändes som en bisak i går. Det var ju sista landskampen någonsin för Formiga.
38 år gammal tackade legendaren för sig efter fantastiska sex VM-slutspel och sex OS-turneringar. Det allra mest fantastiska med Formiga är att hon inte sett ut att åldras. Personligen tycker jag att hon var Brasiliens klart bästa spelare i VM 2015, och i årets OS-turnering tyckte jag bara att det var Marta och Cristiane som var bättre.
Så hatten av för en av damfotbollens största någonsin.
I förmiddags briserade en bomb i Damfotbolls-Sverige – Martin Sjögren presenterades som ny förbundskapten i Norge.
Martin Sjögren
Det var långt ifrån bara jag som blev överraskad av beskedet, det var tydligen också en bomb för spelarna i Linköping.
Faktum var att jag satt och funderade lite över förbundskaptensfrågan i det norska landslaget häromdagen. Jag såg en tweet om lag och tänkte kolla upp hur det går med arbetet att hitta Roger Finfjord:s ersättare. Det har ju varit rörigt i Norge sedan Even Pellerud klev av efter det halvlyckade VM-slutspelet i fjol.
Jag skriver halvlyckat för att jag tycker att Pellerud mönstrade ett mycket starkt och välspelande lag, trots att ena storstjärnan Caroline Graham Hansen saknades. Trots bra spel blev VM ett misslyckande. Man åkte ju nämligen ut mot England i åttondelsfinal, i en match där norskorna enligt min uppfattning var det bättre laget. Man vann exempelvis avsluten mot mål med 5–3.
Efter Pellerud kom Finfjord, men han stannade bara drygt ett år. I september, direkt efter att han kvalat in Norge till sommarens EM-slutspel, avgick Finfjord till följd av missnöje från alla möjliga håll. Trots det lyckade EM-kvalet kommer hans tid på posten att bli hågkommen som ett misslyckande – mest beroende på vårens OS-kval.
Det var ju ett kval där Norge underpresterade rätt rejält. Man föll både mot Sverige och Schweiz och det var inte mycket kvar av fjolårets fina VM-spel.
Solveig Gulbrandsen
Sedan slutet av september har Norge stått utan förbundskapten. Under den perioden har några av lagets äldre, bärande spelare tackat för sig. Trion Trine Rönning, Solveig Gulbrandsen och Ingvild Stensland lägger av – tre spelare som startade EM-finalen 2013. Även Lene Mykjålandhade tänkt lägga av, men sedan har hon fått anbud från flera storklubbar vilket gör att hon kanske fortsätter trots allt.
Hursomhelst är det långt ifrån något dukat bord som Sjögren kommer till. Norge har många unga talanger, men känslan är väl att laget och sporten behandlas rätt illa av förbund och media på sin hemmaplan. Norsk damfotboll ligger nog minst tio år bakom svensk när det gäller utvecklingen.
Toppserien har pinsamt låga publiksiffror och även landslaget är långt ifrån det intresse och erkännande som skapats för vårt här i Sverige.
För Martin Sjögran väntar alltså utmaningar på många plan, inte bara sportsliga. Det positiva för honom är att han har två unga superstjärnor i Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg att bygga sitt lag kring – om nu bara Graham Hansens ömtåliga kropp håller. Det skall bli spännande att se hur det går. Det är ju bara ett drygt halvår till nästa mästerskap, så Sjögren får verkligen ingen mjukstart.
För Linköping är dagens besked förstås mycket besvärande. Men inte bara för LFC, dagens besked är besvärande för hela damallsvenskan.
Vår högsta serie mår bra av tuff konkurrens, det är alltså viktigt att någon klubb på allvar över tid klarar av att utmana storlaget FC Rosengård. När nu utmanaren Linköping (jag kallar LFC för utmanare även om de just nu är mästare) tappar både offensiva stjärnor och sin tränare/sportchef riskerar det att röra om i toppen.
Det känns otroligt viktigt att LFC hittar rätt ersättare. Det är ingen lätt uppgift, och den underlättas inte av att det är ont om tid. Det är ju inte många dagar tills laget skall dra igång uppbyggnadssäsongen. Eftersom man kommer att få bygga om laget en del är det en väldigt viktig uppbyggnadssäsong som väntar.
Jag är inte avundsjuk på Maria Hagström och de andra i LFC som på kort tid måste hitta en värdig ersättare. Inte avundsjuk alls. Men som sagt, för damallsvenskans och svensk damfotbolls skull hoppas jag verkligen att LFC lyckas.
En tränare som är ledig, och som gjort ett utmärkt jobb i Djurgården i år, är ju Yvonne Ekroth. Om hon är rätt person för det här jobbet vågar jag inte uttala mig om. Det är ju rätt stor skillnad mellan att leda en nykomling mot att leda svenska mästarinnorna, inte minst är det gigantisk skillnad i press och mediahantering mellan Djurgården och Linköping.
Det går ju även att hämta tränare från herrfotbollen, men då får ju någon annan ta över den sportchefsroll som Sjögren också haft. För att klara den måste man ju ha en gedigen koll på damfotbollsvärlden.
Apropå LFC blev det i dag officiellt att Pernille Harder:s nästa klubbadress blir Wolfsburg. Men det var ju ingen bomb, tvärtom är ju det en nyhet som läckt ut för rätt länge sedan.
Medan storklubbarna på kontinenten pumpar in allt mer pengar i sina damlag får de damallsvenska klubbarna allt stramare budgetar.
Ännu så länge står sig damallsvenskan bra i en internationell jämförelse, men vi skall nog inte räkna med att vår liga rankas topp tre i Europa så speciellt länge till. Om några år har garanterat först England och sedan även Spanien gått om. Vi får passa på att njuta så länge vi har klubbar som når kvartsfinal i Champions League varje år.
Jag skriver det här apropå att Rosengård tvingas minska sin elitbudget med cirka en miljon till nästa år. Det berättar Therese Sjögran om i den här läsvärda intervjun i Sydsvenskan. Där berättar hon också att de spelare man skall spara in på är Iina Salmi, Sofia Lundgren och Natasa Andonova.
Natasa Andonova
Jag reagerade först på Andonovas namn, men hon har inte lyft på samma sätt i år som hon gjorde under sin första höst i Malmöklubben. Och man har ju ganska många offensiva krafter i truppen, så det är ju trots allt ganska logiskt att Andonova inte får förnyat förtroende.
Det om helgens svenska silly season. Nu kort om helgens toppmöten i de båda europeiska toppligorna. I Frankrike blev det väntade segrar för Lyon och PSG, vilket innebär att de båda topplagen går in i nästa lördags seriefinal i Paris (avspark 18.45) utan poängförlust. Eftersom inbördes möte räknas före målskillnad i den franska ligan blir det en gigantiskt viktig match. Mycket talar ju för att ligan kan komma att avgöras i just de inbördes matcherna mellan Lyon och PSG.
I tyska Frauen-Bundesliga är det betydligt fler lag som är inblandade i toppstriden. Fast mycket oväntat håller det forna storlaget Turbine Potsdam på att rycka till sig en riktigt stabil serieledning.
I dag vann man borta mot Bayern München med 2–1, siffror som snarast kändes i underkant. Se höjdpunkter här. Det var första gången jag såg det nya Turbine Potsdam, alltså hur laget formerats efter Bernd Schröder. Han ansågs ju ha lite av magiska händer när det gällde lagbygge, men av det jag såg i dag har laget mått bra av bytet till Matthias Rudolph.
Spelmässigt var toppmötet i München ingen speciellt bra match. Det var rätt hafsigt och slarvigt. Men det berodde mycket på att Potsdam var väldigt bra på att pressa Bayerns backlinje till misstag. Framför allt lär Nora Holstad Berge sova dåligt i natt, hon stod nämligen för ett flertal rätt grova missar.
Tittar man på Potsdams trupp har man massor av skickliga ytterbackar, så många att tyska landslagets vänsterback Tabea Kemme har skolats om till ettrig forward – ett succédrag. Jag gillade det jag såg av Potsdam i dag. Laget stressade sönder Bayern utan att själva bli sönderstressade. Imponerande.
2–1-segern innebär för övrigt att Potsdam nu har två poängs serieledning – trots en match mindre spelad än tvåan Bayern. Och med tanke på att Potsdam har kvar att möta bottenlagen Leverkusen och Duisburg innan serien vänder talar mycket för att man kan ha en rätt stabil serieledning under vinteruppehållet. Det är som sagt mycket oväntat.
I övrigt i dag i Frauen-Bundesliga så vann Wolfsburg toppmötet mot Freiburg med 1–0. Noterbart är att både Wolfsburg och Bayern München har bortamatcher mot uppstickarna Essen innan juluppehållet. Nuvarande tabelltrean Essen har oftast varit svårslaget på hemmaplan, och i år verkar man fått ihop lagbygget bättre än någonsin tidigare. Det är alltså risk för fler poängtapp för lagen som jagar Potsdam.
Strax efter att jag skrev mitt senaste inlägg presenterade Pia Sundhage årets sista, eller kanske snarare nästa års första landslagstrupp.
En av anledningarna till att jag inte har haft möjlighet att kommentera truppen förrän nu är att jag i går fick chansen att göra en långintervju med just Sundhage. Det är en intervju som skall gå under helgerna, så jag väntar med att kommentera vad som sades. Men en del intressanta tankar bjöd hon allt på.
Onsdagens trupp var också intressant på vissa områden. Jag blev lätt besviken när jag hörde namnen på målvakterna. Jag tycker ju att Jennifer Falk är ganska klar tvåa bakom Hedvig Lindahl och borde vara självskriven i den här truppen på Emelie Lundberg:s bekostnad.
Jennifer Falk
Även bland backarna blev jag lite konfunderad. Där fanns ju nämligen tre högerbackar (Jessica Samuelsson, Hanna Glas och Hanne Gråhns) och bara en vänsterback (Jonna Andersson). Dessutom poängterade Sundhage att Magdalena Eriksson var uttagen som mittback och Elin Rubensson som mittfältare.
Som jag ser det är Rubensson fortfarande det klart bästa alternativet på vänsterbacksplatsen. Med tanke på att konkurrensen dessutom börjar bli stenhård på mittfältet vore det rimligast att spela in Göteborgsspelare på vänsterbacken till EM. Sedan kan Peter Gerhardsson börja arbete med att hitta en ”riktig” vänsterback fram mot VM 2019.
Tillbaka till det nuvarande landslaget. När det gäller mittbackarna har Amanda Ilestedt hamnat ute i kylan. Jag ser nog också henne som femte alternativet, så där har jag inga invändningar. Inte mer än att jag ser henne mer som en landslagsspelare än Glas, Gråhns och Andersson – men de är ju ytterbackar.
Så till mittfältet. Det var när jag såg det som jag blev på gott humör. Det första namnet jag såg var ju Katrin Schmidt – vilket känns klockrent. Bra av Sundhage att inte hålla tillbaka här, utan ta chansen nu direkt när den tyska mittfältaren har blivit svensk.
Katrin Schmidt
Schmidt är en karaktärsspelare av en typ vi saknat. Det skall bli mycket kul att se henne i gulblå dress till våren. Jag gladdes också av att se att Michelle de Jongh i truppen. Det är en kreativ och konstruktiv spelare, hon är också en spelartyp som tidigare saknats.
Även om jag inte tyckt att Hanna Folkesson imponerat i höst ökar hon konkurrensen ytterligare. Det blir inte lätt för Sundhage att formera sitt mittfält – inte lätt alls. Till våren kan ju dessutom även Petra Johansson och Lina Hurtig komma att ge sig in i kampen här. Personligen hade jag inte heller haft något emot att redan nu låta testa Ebba Wieder i A-landslagssammanhang. Men det verkar ju finnas något slags regel att man inte testas på allvar förrän det år man fyller 20, så Wieder får sannolikt vänta till 2018…
Slutligen då forwards. Där fanns de väntade namnen. Dock noteras att den delat näst bästa svenska målskytten i damallsvenskan, Mimmi Larsson, saknades. Det kan man ju ha lite funderingar om. Visst har Larsson en tendens att missa många chanser, men det har även exempelvis Stina Blackstenius. Till de bådas fördel är ju att de har en förmåga att hamna i fler bra avslutslägen än andra forwards.
Mimmi Larsson
Totalt sett en intressant trupp. Den kommer att ställas på bra prov då det är europeiska topplag som Norge och England som väntar i Spanien den 19 respektive 24 januari. Vi får väl hoppas att de matcherna kommer att sändas i någon kanal – eller streamas av något av förbunden.
Apropå landslag, och det EM som väntar nästa sommar. För tillfället pågår den årliga fyrnationsturneringen i Brasilien. Häromdagen möttes Sveriges båda gruppmotståndare Italien och Ryssland i den cupen. Italien vann med klara 3–0 och sett till det här klippet har ryskorna lite jobb att göra med sitt försvarsagerande…
Den andra matchen i första gruppomgången var Brasilien–Costa Rica 6–0. Brasilien saknar en mängd utlandsbaserade spelare som Marta, Cristiane, Andressa Alves och Monica, men nya förbundskaptenen Emily Lima fick alltså ändå en fin start:
Så några ord om helgens fotboll. Det är en helg med spännande toppmöten i både Tyskland och Frankrike. I D1 Feminine är det lördag 15.00 som gäller, och vi har dels svenskmötet Lyon–Montpellier, dels Parisderbyt PSG–Juvisy. I tabellen är ju Lyon och PSG fullpoängare, medan Montpellier har tappat tre poäng (1–0-förlust mot PSG).
I Tyskland är det full ligaomgång på söndag. 13.00 visar DFB-tv seriefinalen mellan serieledarna Bayern München och de moraliska serieledarna Turbine Potsdam. Jag kallar Potsdam moraliska serieledare eftersom de har en match mindre spelad och bara är en poäng bakom. 14.00 väntar sedan ytterligare en hyperintressant toppmatch, då tabellfemman Wolfsburg tar emot trean Freiburg.
Den tyska ligatabellen är ju härligt jämn efter 8,5 omgångar. Överraskande nog hänger hela fem lag med i guldstriden så här långt. Samtliga fem (Bayern, Potsdam, Freiburg, Essen och Wolfsburg) står på en förlust vardera. Risken är ju uppenbar att något eller några av lagen dubblar den siffran i helgen.
Noterbart är ju att fjolårets Champions Leaguemästarinnor Frankfurt alltså inte är med bland topplagen, utan ligger några poäng bakom. Det är liksom ingen tvekan utan att Frauen-Bundesliga är den bäst och mest intressanta ligan i Europa för tillfället.
I det här inlägget tänkte jag ta en sväng runt jordklotet genom att fundera lite kring nyheter från alla världsdelar.
Jag startar i Europa, för gårdagens stora nyhet i damfotbollsvärlden var ju att Ramona Bachmann lämnar Wolfsburg och går till Chelsea. Vissa kallade det för en bomb. Personligen kan jag inte säga att jag var jätteöverraskad.
Ramona Bachmann
Bachmann har inte varit så dominant som man kanske trodde hon skulle vara i Wolfsburg, och ryktena säger ju att Pernille Harder kommer att presenteras som nyförvärv i den tyska storklubben vilken dag som helst.
Man hade således lite på känn att Bachmann var på väg bort. Med tanke på vilken lönenivå hon haft i Wolfsburg fanns det inte många alternativ – ingen damallsvensk klubb har exempelvis råd med Bachmann. Engelska ligatvåan Chelsea var ett av de alternativ som var rimligt, även om det förstås innebär att schweiziskan tar ett trappsteg ner, rent kvalitetsmässigt.
Samtidigt är det tydligt att England som damfotbollsnation hela tiden flyttar fram positionerna. WSL-lagen blir allt starkare, och Chelseas laguppställning håller numera hög kvalitet. Det blir intressant att se hur Bachmann lyckas i Londonklubben. Klubbmässigt har hon ännu så länge bara lyckats visa sin enorma kapacitet i damallsvenskan. Både i USA och Tyskland har det gått lite halvdant för den spelare som jag tycker i sina bästa stunder kandiderar om titeln världens bästa spelare.
Dagens svenska övergång är Jenny Hjohlman:s flytt från Umeå till Kif Örebro. Inte heller det var någon skräll. Örebro håller på att bygga ett riktigt vasst gäng, medan Umeå nu har tappat alla sina landslagsaktuella toppspelare.
Jenny Hjohlman
* Nästa anhalt på min lilla sväng runt jorden blir Oceanien. För det blev ju Nordkorea som tog hem guldet i F20-VM, anmärkningsvärt och imponerande med tanke på att det ju inte är så länge sedan nationen även vann F17-VM.
F20-segern var definitivt inte oförtjänt. Nordkorea hade kanske inte den största maxkapaciteten i turneringen, men man hade helt klart den högsta lägstanivån.
Jag tycker att bronsmedaljörerna Japan var det lag som hade högst toppkapacitet, men japanskorna hade en akilleshäl – mittförsvaret. De få gånger det japanska laget sattes under press blev det väldigt virrigt centralt i backlinjen. Det är för övrigt en tendens jag sett hos fler japanska landslag. Det fantastiskt välspelande F17-laget hade också den bristen, och även i A-landslaget skriker man efter starka mittbackar.
Även Spanien visade hög kapacitet, man besegrade ju Japan i gruppspelet och hade Nordkorea på gaffeln i kvartsfinalen. Även spanjorskorna hade dock lite för djupa dalar.
Tillbaka till Nordkorea. Världsmästarlaget är väldig passningsorienterat och bollskickligt. Jag skulle säga att man vann F20-VM på god organisation. Ibland tyckte jag nog att laget var lätt ”sönderorganiserat”, med det menar jag att man alltid sökte passningar – även i lägen där spelarna borde ha tagit individuella initiativ.
Just det faktumet att spelarna sällan tar individuella initiativ gör att det oftast krävs rätt många tv-matcher för att hitta spelare som glänser i det här nordkoreanska laget. Men i den här upplagan hittade jag snabbt en favorit i mittbacken och tillika lagkaptenen Choe Sol Gyong. Hade hon spelat i Japans lag är jag säker på att japanskorna skulle ha tagit guldet.
Sol Gyong höll ihop det nordkoreanska försvaret på ett imponerande sätt. Framför allt var hon aggressiv, stark i luftrummet och tillräckligt elak för att sätta sig i respekt. Det blir intressant att följa henne framöver.
Det blir även intressant att följa Nordkorea i framtiden. I bloggen Hattrick kunde man häromdagen läsa en intressant notering om att risken är att spelarna inte kommer att nå så mycket längre än så här eftersom Nordkorea spelar för få tuffa matcher och spelarna är fast i hemlandet. Det låter rimligt, det är ju i tuff konkurrens som man kan ta de där extra stegen.
Sammanfattningsvis var det lagen från Europa och Asien som imponerade mest i F20-VM, tyvärr med undantag för Sydkorea och Sverige. Det blev ganska tydligt hur vi halkat efter rent spelmässigt. Stina Blackstenius kraft räckte inte, även om hon tog en fin tredjeplats i skytteligan på samma antal mål (fem) som ettan Mami Ueno från Japan och tvåan Gabi Nunes från Brasilien. Ueno och Nunes placerades som etta och två beroende på att de hade fler assister än Blackstenius.
Apropå Blackstenius väntar vi ju med spänning på hennes besked om framtiden. Det borde väl snart komma.
Caitlin Foord
* Så till Asien där man i helgen korade kontinentens bästa spelare 2016. Det priset gick till Australiens Caitlin Foord – ett välförtjänt pris till en rejält allsidig spelare. Hon är lika bra som central spjutspets som hon är som högerback. Kul att allsidighet kan betala sig.
* Nästa anhalt blir USA, där den haussade collegecupen NCAA avgjordes i helgen. Segern gick till USC Trojans från Los Angeles. Vid en koll på vinnarskolans trupp noteras ett svenskt namn, före detta Djurgårdenspelaren Olga Langenskiöld. Hon var dock inte med i slutspelet, och jag är osäker på hur mycket hon har spelat i mästerskapet.
En som har spelat en huvudroll är Katie Johnson. 22-åringen visade att hon är en iskall avslutare när hon rullade in det 2–1-mål som avgjorde finalen. Sedan punkterade hon även finalen med sitt 3–1-mål. Johnson är intressant eftersom hon är en av många amerikanskor som valt att spela landslagsfotboll för Mexiko. I F20-VM visade ju Mexiko att man är ikapp USA på ungdomssidan, mycket eftersom man lyckats fånga upp många amerikanskor med mexikanskt påbrå.
Mexikanska Johnson blev alltså matchvinnare, men de två största stjärnorna i NCAA-finalen var från Kanada. I det förlorande laget, West Virginia University ingick nämligen de båda OS-bronsmedaljörerna Kadeisha Buchanan och Ashley Lawrence.
Här är ett något USC-vinklat finalklipp:
* Nästa hållplats blir Afrika. Där vann Nigerias Super Falcons återigen de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via 1–0-seger mot Kamerun inför 40 000 åskådare i Kameruns huvudstad Yaounde.
Vad jag sett var den nigerianska segern en stöld. Kamerun dominerade matchen stort och radade upp målchanser – utan att hitta rätt. I stället avgjorde Desire Oparanozie för Nigeria i slutminuterna. Se målet här:
I Nigerias segrande lag ingick flera Sverigebekantingar: Rita Chikwelu och Faith Ikidi och Ngozi Okobi. Dessutom var Perpetua Nkwocha assisterande förbundskapten.
* Så ett litet stopp till i Sverige. I veckan har blivande förbundskaptenen Peter Gerhardsson varit på besök hos podden Fotbollsarena Radiosporten. Hör honom här.
Det jag tyckte var mest intressant var snacket om att ett aggressivt försvarsspel är modernt. Det låter intressant, men rent spontant känns det som att det nog skulle vara kostsamt för ett svenskt damlandslag med ett relativt långsamt mittförsvar.
Vi får se vilken typ av spel Gerhardsson kommer att förorda när han har bättre koll på sitt material. Det blir även spännande att se vilka har tänker har runt sig. Jag tycker att det skulle vara önskvärt med nya ansikten på de assisterande posterna också.
* Slutligen återstår en kontinent att besöka, Sydamerika. En spelare därifrån, Venezuelas Daniuska Rodriguez, har blivit den andra kvinna någonsin att nå finalen i Puskas Award – priset för årets snyggaste mål.
Det är verkligen en fin prestation hon gör, och det är kul med damfotbollsmål i en sådan här final, men jag kan faktiskt inte säga att hennes mål tillhör någon av mina favoriter.
Vi är fortsatt inne i en period där det händer väldigt mycket intressant vid sidan av planen. Sedan mitt senaste inlägg har exempelvis både Linköping och Rosengård skaffat tunga nyförvärv.
LFC:s värvningar känns mest intressanta. De plockade i veckan in dels Johanna Rasmussen från Kristianstad, dels Marija Banusic från Eskilstuna. Det blir spännande att se hur den mångsidiga danskan kommer att användas i Martin Sjögren:s lagbygge.
Marija Banusic
Än mer spännande blir att följa Banusic. Hon är en spelare som jag trott mycket på, men som hittills inte motsvarat de högt ställda förväntningarna. Hennes två senaste säsonger har varit lite av besvikelser. Nu känns det som att det är upp till bevis, både för henne och för Lina Hurtig.
Veckans värvning för Rosengård är Hanna Folkesson. Det blir intressant att se hur hon utvecklas när hon för första gången får chansen att spela i ett riktigt topplag. Som signaturen filiplopez02 mycket riktigt skrev i en kommentar till det här inlägget hårdnar konkurrensen om mittfältsplatserna i landslaget nu när Katrin Schmidt och Petra Johansson givit sig in i kampen.
I övrigt har Piteå och Djurgården förlängt med sina viktiga målvakt. Hilda Carlén stannar i Piteå i minst en säsong till medan Gudbjörg Gunnarsdottir har skrivit på ett tvåårskontrakt med Djurgården.
Tyvärr har det även kommit tråkiga nyheter i veckan. Det finns inget slut på alla korsbandsskador. De som drabbats nu är Örebros Adelisa Grabus och Linköpings Renee Slegers. Jag som själv har ett trasigt vänsterknä har lätt att lida med alla som drabbas av det här eländet. Extra tungt måste det ju kännas för Slegers som med mycket stor sannolikhet går miste om EM-slutspelet på hemmaplan. Så fruktansvärt tråkigt.
Veckans snackis har ju förstås varit Peter Gerhardsson. Det är ju svårt att tycka så mycket om honom innan han är på plats och agerar. Men det frågetecken som han bär med sig är om han är en vinnare.
Där har ju faktiskt Pia Sundhage haft sin styrka. Hon har knappast fört svensk damfotboll framåt rent fotbollsmässigt. Hon har inte heller gjort speciellt bra resultat, om man kollar match för match. Men hon har ett OS-silver och ett EM-brons på tre mästerskap – vilket ändå är ett jättebra facit.
Sundhage presenterades för övrigt i dag som finalist i kampen om priset världens bästa damfotbollstränare 2016. I den kampen möter hon Silvia Neid och Jill Ellis, en kamp där Neid känns som mycket stor favorit.
Tillbaka till Gerhardsson. En sak är säker, han är populär bland sina gamla spelare. Inte minst hos Moestafa El Kabir. Se bara här:
Grattis till Sveriges damlandslaget ni fick Sveriges bästa tränare 🙋🏻
Johanna Almgren har för övrigt brutit sitt kontrakt som tränare för Kungsbacka DFF för att flytta till Östersund. Där hintade hennes sambo Tom Pettersson om att Almgren skulle få en fotbollsroll i herrfotbollsklubben Östersunds FK – blir intressant att se vad för roll det handlar om.
Innan jag går på lite sport har ju även de tre finalisterna till världens bästa spelare 2016 presenterats i dag. Det blev Marta, Carli Lloyd och Melanie Behringer. Även här tippar jag på tysk seger, men här känns det långt ifrån lika självklart.
Så till den fotboll som spelats i veckan. I F20-VM är det final och bronsmatch tidigt i morgon, lördag. 07.00 gör USA och Japan upp om bronset i en match som känns som kampen mellan den gamla och den nya damfotbollen. USA har nämligen skickat ett lag som är byggt på snabbhet, medan Japan har ett lag som är byggt kring passningsskicklighet. Känslan är att japanskorna borde kunna vinna den kampen klart. Fast även om USA:s lag spelar en rak och rätt tråkig fotboll har man visat sig ha rätt god effektivitet, så den gamla damfotbollen kanske kan ha en liten chans.
Finalen som startar 10.30 spelas mellan två boll- och passningsskickliga lag, Nordkorea och Frankrike. Mitt tips är att fransyskorna vinner, men det tipset bygger jag mer på en känsla än på säkerhet. För matchen känns trots allt rätt oviss.
Både Nordkorea och Frankrike behövde förlängning för att vinna sina semifinaler. Medan nordkoreanskorna hela tiden var bättre än USA och vann rättvist, hade fransyskorna lite flyt mot Japan.
Under veckan har det även spelats några seniorlandskamper. Ett intressant resultat för svensk del är att Tyskland och Norge spelade 1–1.
I en försmak på vad som väntar i grupp A i nästa års EM-slutspel vann Danmark borta mot Belgien med 3–1. Där gjorde Pernille Harder två mål för danskorna.
Slutligen två klipp från matchen Nederländerna–England 0–1, i det första kan man bland annat se den vansinnigt olyckliga situationen där Renee Slegers skadade sitt knä.
England känns för övrigt som en högintressant utmanare om medaljerna – kanske till och med guldet – i nästa års EM-slutspel. Det engelska laget har nu tio raka landskamper utan förlust, och då har man ändå mött Frankrike två gånger under den perioden.
Alldeles nyss presenterades Peter Gerhardsson som ny svensk förbundskapten efter Pia Sundhage. Jag trodde att det skulle vara Yvonne Ekroth som satt på podiet, men blev inte ledsen över att det var Gerhardsson. Det är nämligen ett spännande val.
Först och främst är han precis som Sundhage en omtyckt och trevlig person, vilket är bra. I Häcken har han stått för en positiv, offensiv fotboll, han har haft en tydlig och passningsorienterad spelfilosofi. Men han har tidigare inte varit främmande för att spela ett mer utstuderat spel, när det har behövts.
Gerhardssons erfarenhet av modern damfotboll är högst begränsad, men han kan fotboll och har cirka åtta månader på sig att lära sig, det bör räcka för att få ett bra grepp.
Det positiva här är att han kommer in med öppna ögon. Det är bra när man skall ha en nystart, vilket jag tycker vi bör få till när han tillträder efter nästa års EM-slutspel. Då är det dags att påbörja utfasningen av 80-talisterna och börja bygga en ny stomme kring spelare födda på mitten av 1990-talet.
I morgon 07.00 och 10.30 spelas semifinalerna i F20-VM, Nordkorea–USA och Japan–Frankrike. Båda matcherna sänds på Eurosport 1.
Jag kan inte säga att jag sett allt som sänts från turneringen, men ganska mycket. Och jag är mycket imponerad av många av lagen. Japan, Nordkorea, Frankrike, Spanien, Tyskland och faktiskt även Mexiko har imponerat stort när det gäller både passningskvalitet och bolltrygghet.
Det kan ha varit ytterligare några lag som varit bra, men Eurosport visade ju av förklarliga skäl de europeiska lagens gruppmatcher, vilket gjorde att man inte fick se alla lag.
När det gäller spelare har jag noterat att det är yttermittfältarnas turnering. Jag har blivit förtjust i flera spelare, de flesta av dem håller till på kanterna. Jag tänker bland annat på Frankrikes fantastiska Delphine Cascarino, Mexikos sevärda duo Maria Sanchez och Belen Cruz, Japans spelskickliga Yui Hasegawa och spektakulära tyska dribblern Anna Gerhardt från Bayern München.
Att Cascarino skulle vara bra var ingen skräll. 19-åringen hann ju starta två ligamatcher för Lyon innan hon stack till Papua Nya Guinea. Däremot måste jag säga att Mexiko kändes som en väldigt positiv överraskning – nästan hela deras lag imponerade på mig. De är nu ikapp och kanske på väg att gå förbi USA på ungdomssidan. Mexiko har ju gått längre i de senaste två F17-VM:en och är nu jämsides även i F20.
I fjolårets Nordamerikanska mästerskap blev det 2–2 mellan lagen och i fredagens VM-kvartsfinal borde mexikanskorna ha vunnit. Man hade 1–0 och öppet mål för 2–0. Men i matchens slutskede gjorde istället USA mål på sina två enda anfall i matchen. Segermålet kom i 95:e efter fint förarbete av USA:s båda storstjärnor:
Även om USA alltså är kvar i semifinal känns det som att damfotbollens stormakt har jätteproblem på ungdomssidan. Det här F20-landslaget lever på individuella prestationer från storstjärnorna Mallory Pugh och Ashley Sanchez. Men ser man till lagspelet är det inget att jubla över. Tvärtom.
Tyvärr var ju även det svenska spelet i VM en jättestor besvikelse. Det lag som imponerat genom att ta sig till EM-final både i F17 och F19 var plötsligt rätt blekt. I fjolårets EM-slutspel gillade jag hur våra spelare kändes till synes bolltrygga, kreativa och passningssäkra. Det var som bortblåst i Papua Nya Guinea.
Jag såg ett svenskt lag med stora brister i både passningsspel, speluppfattning och inte minst i luftrummet. Det var ju hönsgård vid nästan varenda motståndarhörna. Medan man sett massor av positiva saker hos många lag såg jag mest brister hos våra spelare. Till och med storstjärnan Stina Blackstenius hamnade på minus hos mig – trots att hon gjorde fem mål.
Hos Blackstenius kan bristerna ha berott på överambition, att hon tänkte att allt stod och föll med henne. Jag slogs nämligen av hur dåligt hon utnyttjade sina lagkompisar. I stället för att passa och sticka valde LFC-forwarden allt som oftast att försöka vända upp och gå själv. Det funkade hyfsat mot värdnationen, men blev väldigt lättläst mot bättre försvar som Nordkoreas och Brasiliens.
Blackstenius brister i all ära, värst var problemen i backlinjen. Vi hade fruktansvärt svaga uppspel, något som självklart drar ner anfallsspelet i stort. I backlinjen saknades Nathalie Björn, men en spelare får inte vara så viktig att allt rasar om inte hon är med.
Utöver Björn var det ju i princip samma elva som vann F19-EM i fjol som kom till spel i Papua Nya Guinea. Fast det är klart, hade jag varit Calle Barrling hade jag definitivt velat matcha in Ebba Wieder i startelvan i stället för Filippa Angeldal.
Medan Angeldal hållit till i elitettan under året har ju Wieder spelat 20 damallsvenska (13 från start) och fyra hela Champions Leaguematcher för Rosengård. Wieder borde ha varit betydligt mer redo för VM-tempot.
Apropå Barrling tyckte jag att han coachade rätt fegt, vilket var en besvikelse. Jag har ju tyckt att han gjort bra ifrån sig tidigare. Men nu förvånades man bland annat över att formstarka Johanna Rytting Kaneryd bara fick fem minuter i måstematchen mot ett ganska svagt Brasilien. Jag hade också gärna sett att Tove Almqvist hade testats i en mer fri roll på mittfältet.
Jag tycker att Anna Anvegård har många intressanta egenskaper, men hon väger fortfarande lite lätt, och hon fick inte till något samarbete med Blackstenius. Jag tror att Almqvist, som känner Blackstenius utan och innan, hade bättre förutsättningar att fungera som länk mellan mittfält och vår storstjärna. Dessutom hade Almqvists stora risktagande inte känts lika farligt om hon placerats högre upp i planen.
Jaja. Nu släpper vi det som varit och blickar framåt. Man har ju hoppats att 96/97:orna ska kunna bli stommen i framtidens A-landslag. Efter VM-sortin kändes det hoppet inte alls lika stort, den spontana tanken var ju att övriga världen kört ifrån oss.
Men kollar man på vårt F20VM-lag är det ändå ganska många spelare som bör vara med och slåss om landslagsplatser under kommande år. Målvakt Emma Holmgren är förstås en. Hon gjorde en klart godkänd turnering, även om hon darrade i Brasilienmatchen. Hon, Zecira Musovic och Jennifer Falk är tre heta kandidater till att ta över efter Hedvig Lindahl. I nuläget tycker jag att det är klar fördel Falk i den kampen, men Holmgren har många år på sig att komma ikapp och förbi.
I backlinjen bör Ellen Löfqvist ha goda chanser att bli A-landslagsspelare, men inte som mittback utan som defensiv innermittfältare. Jag tror fortfarande också att Ronja Aronsson har chansen, även om hon inte förmådde visa upp sitt fina passningsspel i Papua Nya Guinea.
På mittfältet har ju duon Almqvist och Michelle de Jongh redan varit på landslagssamlingar. Båda har skön förmåga att skapa målchanser, vilket gör att de kommer att vara fortsatt intressanta för förbundskaptenerna.
Båda var ju för övrigt i högsta grad inblandade i Blackstenius 1–0-mål mot Brasilien. Almqvist med en känslig nickskarv, och de Jongh genom att smart plocka bort Blackstenius bevakning. Kolla gärna in de Jonghs screen, det är sådana detaljer som skapar storspelare:
Blackstenius är ju redan med i A-landslaget. På forwardssidan känns Anvegård också intressant. Hon visade prov både på god bollbehandling och på hyfsat spelsinne. Får hon något eller några år på sig tror jag att hon kan utmana. Samma sak gäller för Rytting Kaneryd. Hon har potential, men känns inte redo ännu.
Topplagen i F20-VM är alltså väldigt bolltrygga och passningssäkra. I lördags kväll såg jag två A-landslag som passar in på den beskrivningen, Frankrikes och Spaniens. Fransyskorna vann med 1–0 eftersom de hade bäst backlinje och överlägset störst tyngd i offensiven.
Jag tycker ju att Frankrike har världens bästa mittbackar. De är både bra defensivt – man släppte bara in två mål i OS, och offensivt. Kolla in Griedge Mbock Bathy:s fantastiska volleyskott som inleder kavalkaden av franska målchanser. Det skottet hade inte alla forwards fixat att utföra.
Kolla även hur smart Eugenie Le Sommer rör sig. Hon var inblandad i väldigt mycket av det franska anfallsspelet. Efter en liten svacka känns det som att hon börjar närma sig den grymma form hon hade förra våren:
Den här veckan har det varit mer spännande att följa spelet utanför planen än det på.
Det har varit gala och flera spännande övergångar. I tisdags briserade en bomb när Fridolina Rolfö presenterades som nyförvärv i Bayern München. I dag briserade veckans andra bomb när Kristianstad offentliggjorde att man skrivit tvåårskontrakt med Rita Cikwelu.
Bloggen Spelare 12 skrev tidigare i höst att Chikwelu skulle platsa i alla damallsvenska lag. Det är en uppfattning jag delar. Varje gång jag sett Umeå i år har nigerianskan varit den klart bästa spelaren i laget. Hon borde kunna ha haft ett stort antal anbud att välja mellan. Därför ser jag det lite som en bomb att hon valde KDFF, som ju haft problem på en mängd olika fronter de senaste åren.
Men för klubben är det här självklart en jackpot, man får en kanonspelare att bygga laget kring. Verkligen kul för Kristianstad.
Innan jag går vidare till andra intressanta nyheter tänkte jag bara ifrågasätta tajmingen av nyheten om värvningen av Chikwelu. För några år sedan skrev jag ganska mycket om de damallsvenska klubbarnas bristfälliga kunskaper i marknadsföring. Jag vet inte om det fanns någon speciell anledning för KDFF att släppa värvningen av Chikwelu i dag, men jag hoppas det.
För normalt är lördag eftermiddag den tid man absolut inte skall släppa några bra nyheter. Då är nämligen konkurrensen om mediautrymmet hårdast på riksnivå. Och lokalt är det inte bättre, speciellt inte om man är hemmahörande på en ort där lokaltidningen saknar söndagsutgivning och går på minimal bemanning. Lägg till att P4:s lokala stationer inte har några egna sändningar utöver korta nyheter fram till 13.30.
Att släppa nyheten om en av klubbens bästa värvningar någonsin en lördag vid lunchtid är alltså normalt sämsta möjliga tajming ur marknadsföringssynpunkt.
Fast ännu sämre tajming är det förstås för Umeå IK. Nye tränarenRobert Bergström lär få en riktigt svår uppgift att lotsa den tidigare storklubben tillbaka upp i damallsvenskan. Klubben har svag ekonomi och tappar nu sina toppspelare en efter en. Det är bara att hoppas att UIK får stopp på blödningen och ändå kan ställa ett starkt lag på benen kommande säsong.
Petra Johansson (Larsson)
Ett lag som sannolikt får ett lyft är Eskilstuna United. I går meddelade man nämligen att Petra Johansson gör comeback – ett otroligt välkommet besked för klubben. I år har ju Uniteds lag vägt alldeles för lätt mot starkt motstånd.
Inte minst har man haft ett mittfält där det saknats både tyngd och elakhet. Johansson är en skoningslös spelare, som förhoppningsvis kan hitta tillbaka till den klass hon höll hösten 2015. Gör hon det bör hon vara högaktuell för nästa års EM-trupp.
Med Katrin Schmidt och Johansson har konkurrensen på Pia Sundhage:s mittfält ökat rejält de senaste dagarna. Kul.
Blir det här så bra om man hoppas gäller det bara att Sundhage tar vara på det här på rätt sätt. Alltså att hon verkligen låter spelarna kämpa om platserna fullt ut, och exempelvis inte ger Caroline Seger en given plats.
Apropå given plats är det många som tror att FC Rosengård har given semifinalplats i Champions League. Malmöklubben lottades ju i går mot FC Barcelona i kvartsfinal.
Det är en bra lottning, men inte någon 100-procentig drömlottning. För det är ju långt ifrån givet att Rosengård vinner. Spansk damfotboll flyttar fram positionerna rätt snabbt, och det är ju bara att slå en signal till Linköping och kolla vad de har för erfarenheter av spanskt motstånd. Låt vara att LFC saknade sina OS-spelare, det här var ju riktigt pinsamt:
Jag håller Rosengård som favoriter med 60–40 mot Barca, vilket ju innebär en bra chans att nå semifinal. Men som sagt, det är inte givet att det blir svensk seger.
I en eventuell semifinal väntar segraren av Bayern München och PSG. Där skulle inte Rosengård vara favorit, men inte heller chanslöst. Det här är tveklöst den bästa lottning man fått i turneringen de senaste åren. Det blir alltså intressant till våren.
Det är förresten intressant att kvartsfinalerna spelas mellan de lag jag hade rankat som 1–2 (Lyon–Wolfsburg), 3–4 (Bayern–PSG), 5–6 (Rosengård–Barca) och 7–8 (Man City–Fortuna Hjörring). Noterbart att Manchester City och Kosovare Asllani erbjöds en kanonchans att nå semifinal.
Pernille Harder
Från alltfler håll hör man att Pernille Harder kommer att välja Wolfsburg som nästa klubbadress. Det känns som ett intressant och lite vågat klubbval. Personligen trodde jag att Wolfsburg sökte en mer rörlig toppforward som skulle fylla den lucka Martina Müller lämnade efter sig när hon slutade inför förra säsongen. Men Ralf Kellermann har säkert en tanke med hur laget skulle byggas om med Harder i elvan. Om nu Harder väljer den tyska storklubben.
En lagbyggare som som lämnar sitt jobb är Yvonne Ekroth. I går kom beskedet att hon inte längre kommer att träna Djurgården. Det uppgavs inga skäl, och omgående såg jag twitterspekulationer om att hon kanske kommer att vara den som ersätter Pia Sundhage till sommaren.
Ekroth har ju bakgrund på förbundet och har gjort ett mycket bra jobb i Djurgården. Om hon skulle vara en bra förbundskapten är jag inte rätt person att uttala mig om, jag känner till henne för dåligt. Hon är ju inte den som synts och hörts i debatten. Men hennes resultat är som sagt bra, så spekulationerna känns ändå intressanta.
Därmed har jag avverkat det viktigaste som hänt vid sidan av planen den här veckan. Internationellt är det ju landslagsfönster den här helgen. En spännande försmak på nästa års EM-slutspel erbjöds i torsdags då Belgien vann med 3–2 mot Nederländerna. De stöter ju även på varandra i gruppspelet i den vidöppna grupp som även innehåller Norge och Danmark. På måndag möts för övrigt Belgien och Danmark och på tisdag både Tyskland–Norge och Nederländerna–England. Men redan nu i kväll, avspark 21.00 spelas det spännande mötet Frankrike–Spanien.
I Afrika spelas afrikanska mästerskapen sedan en vecka tillbaka. Där är det nu klart för tisdagens semifinaler. De kommer att spelas mellan Kamerun och Ghana samt mellan Nigeria och Sydafrika.
Kontinentens fyra bästa lag är alltså kvar till semifinalerna. Och flera damallsvenska spelare är med. I Kameruns lag är exempelvis Rosengårdsstjärnan Gaelle Enganamouit med och Nigerias lagkapten är färska KDFF-förvärvet Rita Chikwelu. I dagens 4–0-seger mot Kenya blev det två damallsvenska målskyttar för Nigeria, både Faith Ikidi och Ngozi Okobi.
Semifinalklart är det även i F20-VM. Där återstår två asiatiska lag, ett europeiskt och ett nordamerikanskt. Trots att Europa bara har kvar ett lag tycker jag att alla europeiska länder utom Sverige har gått framåt sedan i fjol. Både Tyskland och Spanien imponerade, trots att de fick åka hem efter kvartsfinalerna.
Jag har ju utlovat ett inlägg med lite djupare kring F20-VM. Det löftet hoppas jag kunna infria innan tisdagens semifinaler Nordkorea–USA och Japan–Frankrike. Fransyskorna gick ju för övrigt till final efter 1–0-seger mot Tyskland. Segermålet av Delphine Cascarino är på alla sätt högklassigt. Se det 30 sekunder in i det här klippet:
En av F20-VM:s starkaste ögonblick hämtar jag från efter kvartsfinalen USA–Mexiko 2–1. Det var en match där Mexiko hade greppet, men USA vände och vann på övertid. Tvillingsystrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag. Efter matchen fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica:
Alldeles nyss kom den oväntade nyheten att Fridolina Rolfö är klar för Bayern München.
Beskedet är överraskande eftersom man inte har sett några uppgifter om att Rolfö var på väg bort från mästarklubben. Allt snack har ju handlat om att Linköping sannolikt tappar Pernille Harder och Stina Blackstenius.
För Rolfö känns det här som ett bra steg. Hon hamnar i en av Europas tre bästa klubbar och får känna på hur det funkar att spela i ett lag med stenhård konkurrens om platserna i startelvan.
När jag kollar på Bayerns spelartrupp känns det ändå som att det borde finnas rätt goda möjligheter för Rolfö att ta en startplats. Medan Bayerns mittfält är överfullt av toppspelare är Vivianne Miedema och Mana Iwabuchi de enda utpräglade forwardsen av högsta världsklass. Rent spontat tycker jag att Rolfö borde kunna passa bra ihop med båda dem.
För Martin Sjögren:s lagbygge är det här ett tungt slag. Vansinnigt tungt. LFC har de senaste åren varit förskonade från tunga spelarförluster och lugnt kunnat bygga vidare. Nu får man känna på det Rosengård varit utsatt för de senaste åren, alltså att när man byggt ett kanonlag som är redo att konkurrera i Europatoppen blir man av med alla sina stjärnor.
Rolfö och Harder har varit de kreativa hjärnorna i det spelsystem som ledde till årets SM-guld. Det blir spännande att se om spelsystemet lever kvar 2017 med en ny forwardsuppsättning. LFC har ju gjort klart med Lina Hurtig, men kommer nu att behöva ett par forwards till.
Utöver Hurtig har man även värvat danska försvarsspelaren Maja Kildemoes samt flyttat upp juniorerna Sara Olai och Wilma Thörnkvist. Utöver Rolfö och Harder har man tappat Mariann Gajhede Knudsen (slutar) och talangen Emilia Larsson (Vadstena).
En annan klubb det händer mycket i är Kif Örebro. Hela tio spelare slutar eller tvingas lämna, nämligen Marie-Eve Nault, Melissa Tancredi, Jennie Wecksell, Lina Domberg, Elin Johansson, Anna Björk Kristjansdottir, Sarah Michael, Sejde Abrahamsson, Ellen Karlsson och Veronica Perez.
Truppen ser ändå rätt intressant ut. Sedan tidigare har man ju meddelat att Marina Pettersson Engström gör comeback, och i dag presenterade man Mallbackens duktiga talang Emelie Andersson som nyförvärv. Det är en spelare jag imponerats av i årets damallsvenska.
För Wecksell är det knäskadorna som gör att hon tvingas avsluta karriären. Hon lämnar dock inte fotbollen, utan blir istället tränare i Nora BK. Det gillar jag. Det är bra när spelare som fått en god fotbollsutbildning hjälper till att sprida sin kunskaper till spelare på lägre nivå.
Marta
Slutligen har Marta Vieira da Silva hamnat i ett riktigt fint sällskap. Rosengårdsstjärnan är nämligen med på den lista över de 100 mest inspirerande och barriärbrytande kvinnorna i världen 2016 som brittiska BBC har sammanställt.
På listan finns även Chan Yuen-Ting från Hongkong, som tidigare i år blev den första kvinna att leda ett herrlag till seger i sitt lands högsta herrfotbollsliga. 28-åriga Yuen-Ting tränar Eastern Sports Club, som vann Hongkongs Premier League i år.
En blogg om internationell damfotboll 