Under VM-uppehållet låg Eskilstuna United bara en poäng över nedflyttningsstrecket. Linköping däremot låg trea, bara ett mål från Champions Leagueplats.
Tio omgångar senare är Eskilstuna förbi LFC. United vann kvällens bortamatch med 1–0 och har stått för ett mäktigt lyft. Plötsligt har laget till och med en liten chans att nå den där åtråvärda andraplatsen. Jag kan inte säga att jag har förutsett den här scenförändringen. Däremot skall förstås både ledningen och laget ha beröm för hur man vänt trenden.
För det Eskilstuna som gjorde 2–7 på de första sju omgångarna har gjort 22–9 på de senaste tio. Och man har tagit 13 poäng på de fem senaste matcherna. Framför allt har Felicia Rogic kommit igång, både som målskytt men även som ständigt orosmoment för motståndarförsvaren.
Jag minns att jag sågade Rogic ganska rejält efter ett bottenmöte mot Vittsjö förra sommaren. Det har varit väldigt mycket roligare att se henne den här sommaren och hösten. Nu gör hon sina aktioner med en betydligt större pondus än i fjol.
Felicia Rogic
I kväll sprang Rogic, Fanny Andersson och Loreta Kullashi Linköping sönder och samman. Ändå var LFC bara en missad straff från poäng. Orsaken var att Emma Holmgren gjorde en kanonmatch och räddade sitt lag från ett riktigt ras. United hade exempelvis tre bollar i målramen – två av dem efter att Holmgrens styrt bollen dit.
Även LFC hade en boll i ramen. Det var Frida Maanum:s straff som tog i ribban och ut. Straffen var odiskutabel – Lina Hurtig fälldes av Petra Johansson.
En stund tidigare försökte däremot Hurtig ramla till sig en straff i duell med samma motståndare. Då genomskådade domaren Pernilla Larsson bluffen. Tråkigt att Hurtig visar filmningstendenser – jag såg även sådana mot Göteborg på Gamla Ullevi.
LFC är inne i en riktigt djup formsvacka. Svackan kan kopplas till Nilla Fischer:s skada. Hon klev av i början av matchen mot Kristianstad. Inklusive den matchen har laget bara tagit en seger (och fem poäng) på sex omgångar. Och man har fallit från andra till sjätte plats.
Det om kvällens match. Dagens snackis är ju dock nyheten från Malmö om att MFF hoppas kunna ta över LB07:s damlag. Det har viskats några dagar om att något sådant här var på gång. Personligen hade jag nog mest trott att det var FC Rosengård som var aktuellt om MFF skulle försöka införliva ett elitdamlag.
FCR startade ju som Malmö FF:s damlag. Laget bildade egen förening 2004, som dock fortsatt hette Malmö FF till och med 2006. Man har fortfarande kvar samma föreningsnummer, vilket gör att Rosengård har kunnat tillräkna sig alla MFF:s meriter.
Det finns ju även andra kopplingar. Exempelvis var MFF:s vd Niclas Carlnén tidigare klubbdirektör i Rosengård. En parentes där är att jag minns hur Carlnén ringde och väckte mig en oktoberdag 2012 för att han ville prata ekonomi.
Förutom att hon har jobbat med Carlnén spelade ju Rosengårds sportchef Therese Sjögran flera säsonger för MFF.
En sammanslagning mellan MFF och Rosengård har varit uppe till diskussion i media flera gånger. Man har dock förstått att MFF:s och Rosengårds klubbledningar inte tycker så bra om varandra. I slutet av 2016 ville Sjögran få till ett sammangående, men då var inte MFF intresserat.
Så sent som i våras sa dåvarande klubbchefen i FCR Erling Nilsson så här om en sammanslagning med Malmö FF:
”Frågan är: vill vi? Skulle vi tjäna något på det? Den frågan ställer vi oss. Det finns självklart de som tycker det. Men min uppfattning är att MFF inte är redo för att diskutera en sådan sammanslagning.”
Däremot ansåg alltså sig Malmö FF-ledningen redo att göra en sammanslagning med LB07. Och visst är känslan att det är smidigare för MFF att jobba med LB än med Rosengård.
Det lär både vara dyrare och förenat med större krav att införliva Rosengård i sin verksamhet. Och krav är inte uppskattat i herrfotbollsklubbarna. Jag minns exempelvis vad det stod i den utredning kring att starta damlag i Elfsborg som utfördes av Västergötlands idrottsförbund i våras. Utredarna hade besökt Hammarby och Djurgården för att se hur det funkar med att ha elitlag både för herrar och damer i samma klubb. Här är ett citat:
”Det är också viktigt att nyckelpersonerna runt damerna (tränare, sportchef) är sådana som har stor legitimitet både hos dem som brinner för damfotboll och hos dem som i första hand vill herrlagets bästa. I Djurgården var man tydliga med att nuvarande tränare och sportchef var en person som väldigt bra gick hem i båda lägren. Och i Hammarby hade föreningen erfarenhet av en tränare som bara såg till damfotbollen och vars agerande skapade tydliga konflikter mellan dam- och herrlagen.”
Man kan läsa det här citatet som att det är lättare att styra Joel Riddez än Olof Unogård… Man kan också läsa citatet som att damfotbollens ledare måste underordna sig herrfotbollen.
Så länge damfotbollen skriker efter kapital för att kunna utvecklas kan den här underordningen funka. Vi ser ju nu hur damerna jublar över att få komma i fjärde–femte hand i klubbar som Real Madrid, Barcelona, Bayern München, Arsenal och Manchester United.
Men hur blir det när/om damfotbollens intäkter stiger, när marknaden blir sådan att det inte räcker med 50–60 miljoner kronor för att driva ett damlag av europeisk toppklass? Kommer damerna då fortsätta jubla över småsmulor från megaklubbarna?
Det är uppenbar risk att det kommer att bli konflikter mellan herr- och damverksamhet i storklubbarna framöver. Men de problemen ligger nog några år framåt i tiden.
Fast på vissa håll har man ju redan sett att varken Fifa, nationsförbund eller storklubbar utnyttjar damfotbollens potential fullt ut.
Jag skrev ju i slutet av juli att företaget Brand Finance bedömer att damfotbollen är undervärderad med 1,2 miljarder dollar, alltså att det årligen skulle gå att dra in ytterligare tolv miljarder kronor i sponsring.
I USA har exempelvis landslagsspelarna själva tagit tag i frågan om att göra ekonomi av sitt VM-guld. Bakgrunden är att spelarna reagerade över att förbundet inte tog tillvara på den boom som följde på guldet 2015.
Som går att läsa i den här artikeln har USA:s landslagsspelare därför nu genom sin fackliga organisation The USWNT Players Association skrivit 26 olika avtal med företag som därmed har fått behörighet att sälja produkter med laget och dess stjärnspelare. Man har avtal med företag som representerar ett brett utbud av produkter, från t-shirts från Homage, till att hamna på paket till frukostflingorna Wheaties och blir miniatyrfigurer.
När inte herrfotbollens representanter bryr sig tillräckligt om damerna får damerna själva agera. Och personligen har jag länge argumenterat för att damfotbollen borde skapa egna fotbollsförbund och driva sin egen verksamhet, precis som man gör inom tennis och golf – de sporter där kvinnor kan tjäna mest pengar.
I nuläget kan det alltså finnas ekonomiska vinster på att åka snålskjuts på herrfotbollen, men över tid tror jag absolut att damfotbollen vinner mest på att stå på egna ben – och inte på herrarnas.
För LB07 är det förstås ett jättelyft att införlivas i stora MFF. Blir samarbetet av borde LB omgående kunna få en betydligt större spelarbudget.
Redan nu finns Sveriges bästa utvecklingsmiljö för unga talanger i Malmöområdet. Om nu även skickliga MFF kommer in i bilden borde det ytterligare vässa talangutvecklingen i området. Kul.
Det är bara det där kruxet med supportrarna.
Som jag skrev i förra inlägget avskyr svenska herrfotbollsfans för tillfället att deras klubb tar över elitdamklubbar. Orsaken är att fansen är rädda att deras klubbar skall kunna jämföras med AFC Eskilstuna, som tagit genvägar i herrarnas seriepyramid.
Det paradoxala här är att svenska toppklubbar har kunnat införliva handbolls-, innebandy- och futsalklubbar på elitnivå i sin verksamhet utan att man hört någon större reaktion från supporterhåll. Men när det nu handlar om damfotboll går supportrarna i taket.
Det har varit väldigt heta känslor från MFF-supportrar på sociala medier i dag. Tråkigt.
Personligen tycker jag att det hade varit väldigt spännande med MFF i damallsvenskan eller elitettan nästa år, och jag tycker att det här är modigt och bra av MFF-ledningen. Om någon inte fattat det hoppas jag alltså att samarbetet blir av. Men jag är långt ifrån säker på att det klarar sig genom en medlemsomröstning i MFF.
Jag noterar också att huvudkrönikörerna på Malmös två största tidningar sannolikt har lite olika utgångspunkter för sina krönikor i dag. Kvällspostens Mattias Larsson har skrivit en krönika som sannolikt de kritiska supportrarna gillar. Larssons fokus är att det här rimmar illa med Malmö FF:s själ.
Jag kan inte läsa den krönika Max Wiman skriver i Sydsvenskan, men rubriken ”En fusion behöver inte vara att sälja sin själ” antyder i alla fall att han företräder en rakt motsatt uppfattning till Larsson.
En blogg om internationell damfotboll 