Det är matchdag, vilket innebär att man, när man är på plats i princip bara går och räknar ner timmarna och minuterna till avspark.
För min del stannade dock tiden i Bryssel i går klockan 9.05. Vid en mellanlandning noterade jag att allt hände just klockan fem över nio. Sedan insåg jag att det var batteriet i min klocka som hade gjort sitt.
Fördelen med det var ju att jag hade något att ägna matchdagens förmiddag åt. Så efter en lite senare frukost än vanligt packade jag min ryggsäck med det jag antar att franska journalister alltid måste ha med sig, och så gick jag ut i Lyon för att ladda (byta) batterierna.
Någon kanske undrar vad franska journalister har i sina ryggsäckar. Det gör jag också, men jag packade i alla fall i dator, block, solglasögon, solskyddsfaktor, en rejäl flaska vatten – och en 40 centimeter lång baguette.
Det tog faktiskt nästan 1,5 timmar innan jag hittade en klockaffär som kunde fixa batterierna. Jag hann tänka att det hade varit bättre om mobiltelefonen gått sönder, för jag passerade säkert minst 20 affärer som var inriktade på mobiler. Minst.
Under min promenad hann jag förstås även tänka en hel del på kvällens match. Inledningsvis körde jag en liten supportertävling. Jag räknade blågult mot orange. Det var fina 5–1 i svensk favör efter en halvtimme. Men sedan gjorde de orange snabbt ett ryck upp mot tresiffrigt samtidigt som de blågula höll sig undan. Då var den tävlingen plötsligt inte lika rolig längre.
Totalt sett förväntas det bli ett orange övertag på läktarna. Cirka 3 000 holländare ställs mot under 1 000 svenska supportrar. Tyvärr är säkerheten högre här i Lyon, jag skriver tyvärr eftersom det innebär att de holländska fansen inte fick köra gemensam marsch till arenan.
Känslan är hur som helst att inramningen i kväll inte kommer att vara i närheten av den i går. Många gnäller på USA och tycker att amerikanerna är kaxiga. Kanske. Men utan amerikanerna hade det här VM:et inte märkts.
Jag känner mig inte det minsta vågad när jag påstår att det är USA som gör att det här upplevs som ett mästerskap. Fransmännen har inte varit speciellt intresserade. Visst är det bra siffror på tv-tittandet, men de har inte engagerat sig så mycket att de orkat ta på de blå matchtröjorna.
Amerikanerna däremot bär sin tröjor med 13 Morgan eller 10 Lloyd med stolthet. Framför allt verkar alla amerikanska tjejer under tolv år ha minst en tröja med just 13 Morgan på ryggen.
Min uppskattning är att det kan ha varit över 20 000 amerikaner på semifinalen, och kring 10 000 engelsmän. Det var ju nämligen amerikaner och engelsmän precis överallt i Lyon i går.
Att döma av jublet när Alyssa Naeher tog Steph Houghton:s straff kanske till och med alla dryga 53 000 amerikanska fans. För det var verkligen öronbedövande.
Jag såg att vissa av er tyckte att matchen i går var rätt ointressant. Jag tyckte att den första halvleken var fullständigt fantastisk. En av de bättre jag sett.
USA inledde med att spela drömfotboll i 18 minuter och 30 sekunder. Under den perioden var Rose Lavelle världens bästa spelare. Hennes tunnel på Millie Bright var världsmästerskapets största avklädning hittills.
Ledningsmålet var snyggt, när Lavelle släppte Tobin Heath:s passning till Kelley O’Hara. Inlägget var bra, medan försvarsspelet från Lucy Bronze var undermåligt. Hon vred inte på huvudet och kollade vad som fanns där bakom. Utan världens bästa högerback släppte lugnt bollen till Christen Press. En vilt flaxande Carly Telford var sedan chanslös på Press hårda nick.
USA hade bud på fler mål där i början. Om någon hade sagt till mig efter 18 minuter att det skulle vara 1–1 en minut senare, då hade jag bara skrattat. England kom ju så långt inte över mittlinjen.
Men efter 18.30 slog vassa Keira Walsh en fin crossboll till Beth Mead på vänsterkanten. Mead tog ner och gjorde det England borde ha gjort oftare – hon satte ett tidigt inlägg/inspel bakom den amerikanska backlinjen. I den ytan känner sig Ellen White som fisken i vattnet. White styrde snyggt in sitt sjätte mål i VM – kvitterat och engelskt i skytteligatoppen.
Under de nästföljande tio minuterna var det plötsligt ett knappt övertag för England. På några sekunder gick de från att ha varit totalt utspelade till att ha ganska hyfsad kontroll.
Och det hade faktiskt kunnat vara engelsk ledning om inte Beth Mead hade halkat när hon skaffat sig ett kanonläge i straffområdet. Eller om Becky Sauerbrunn:s missade rensning hade gått ytterligare någon decimeter längre åt vänster, sett ut engelsk anfallsriktning.
Halvleken bytte karaktär igen när Alex Morgan beslöt sig för att fira sitt 30-årskalas på Groupama Stadion.
Jag trodde kanske att Morgan skulle slå till just i minut 30, men hon väntade ytterligare 50 sekunder innan hon tog tillbaka ledningen i skytteligan. Målet var ett fint fotbollshantverk. Christen Press tog ner en crossboll med bröstet, passade in till Lindsey Horan som slog ett precist inlägg mot Morgan. Forwardens löpning var 100-procentigt tajmad så att hon undvek offsideposition med några decimeters marginal.
Efter målet sjöng de amerikanska fansen Happy Birthday för Morgan. VM:s största stjärna blev nämligen första spelare någonsin att göra mål på sin födelsedag i ett världsmästerskap i damfotboll. Att hon fyllde jämnt gjorde ju inte saken sämre.
Jag skrev i går om att Lyon är den första franska stad jag varit i där jag verkligen känner att det pågår ett världsmästerskap i fotboll. Den bilden har förstärkts i dag. Nu passerar exempelvis VM-maskoten förbi den uteservering där jag satt mig ner efter att ha fått ordning på tiden.
Tillbaka till gårdagens match. Den andra halvleken var inte lika bra som den första. Men den bjöd på mycket spänning, inte minst kring två VAR-beslut. Personligen tycker jag att båda blev korrekta. Först var ju faktiskt Ellen White offside innan hon gjorde sitt andra mål i matchen. Offside-varningsklockan i min kropp reagerade spontant på situationen. Fast det är ju synd att det skall behöva ta så lång tid innan det blir bekräftat.
Sedan tyckte jag även att det var korrekt med straff i den situation där Becky Sauerbrunn slog emot Whites skottfot precis innan engelskan skall slå in bollen. Där har jag sett folk reagera över att White faktiskt rör sitt skottben bakåt, och att det då lika gärna kan anses vara White som sparkar Sauerbrunn. Med tanke på det skall det inte kunna anses vara ett regelbrott att toucha skottbenet på det sätt som hände i går.
Jag håller med om det – men bara om försvararen står stilla. Om försvararen däremot rör sig mot en anfallare som är mitt inne i sin skottrörelse uppfattar jag det som att skall vara straff om det blir en kollision. Alltså rätt dömt.
När det blev straff tänkte jag direkt på att England faktiskt hade missat två straffar tidigare i mästerskapet. Båda gångerna var det Nikita Parris som hade blivit syndabock. Nu fick lagkapten Steph Houghton förtroendet. Till hennes försvar skall sägas att hon träffade målet – vilket är prio ett. Men det var ändå tydligt att Houghton, som normalt har en väldigt bra bollträff, var nervös. För det fanns ju ingen som helst bestämdhet i tillslaget.
På slutet blev Millie Bright utvisad efter att ha dragit på sig sitt andra gula kort. Jag överraskades också över att Englands förbundskapten bytte ut duktiga balansspelaren Keira Walsh och ersatte med en annan balansspelare i Jade Moore. Walsh är för mig ett av VM:s allra största utropstecken. I går låg hon bakom tre av Englands fyra bästa lägen.
I ett annat byte kom Fran Kirby in. Och utöver en otajmad passning precis efter bytet visade Chelseastjärnan de fina kvaliteter som man saknat i många av matcherna. I går tyckte jag att Kirby var riktigt bra.
Det hjälpte dock inte, utan USA fick jubla igen. Amerikanerna blev första lag någonsin att ta sig till sin tredje raka VM-final. Laget har ytterligare två levande rekordsviter. Det har de 16 raka VM-matcher utan förlust under ordinarie tid, dels elva segrar i följd under ordinarie tid.
Senaste laget att både slå och att ta poäng av USA i en VM-match är för övrigt Sverige.
I kväll skall alltså vårt svenska lag försöka ta sig till en ny match mot USA. Som bekant är Fridolina Rolfö avstängd. Den rimliga lösningen är att Lina Hurtig går in i laget på Rolfös plats. Det är också den lösning jag tror mest på.
Men det finns ju också en möjlighet att det blir Jonna Andersson som tar den vakanta platsen, och man väljer att spela med tre mittbackar. Fördelen med det är att man får bättre koll på den starka holländska offensiven.
Det känns inte jättetryggt att ställa upp med ett vänsterförsvar med Linda Sembrant och Magdalena Eriksson mot blixtsnabba Shanice van de Sanden, eller nästan lika blixtsnabba Lineth Beerensteyn. Van de Sanden har inte varit bra i VM, men det finns ju gränser för hur mycket yta man vill ge henne.
Med Andersson till vänster och tre mittbackar får man både bättre koll på den snabba holländska högerkanten, och det blir trängre i mitten för glödheta Vivianne Miedema.
Svagheten med att köra lösningen med tre mittbackar är att man dels överger det som funkat så bra i de senaste matcherna, dels ganska tydligt anpassar sig efter motståndarna, vilket kan sända signaler om osäkerhet – både internt i egna laget och till motståndarna.
Vi får se i kväll hur Peter Gerhardsson och medhjälpare har tänkt. Spännande blir det i alla fall. Jag har ju de orange som knappa favoriter. Men Holland, som spelarna själva kallar sitt lag, har svagheter i backlinjen. Och kan Sverige få till de långa uppspelen mot Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson lika bra som senast skall vårt landslag ha goda chanser att vinna.
En kul detalj är att Fifa i går uppmärksammade oss på att det lag som slagit ut Tyskland ur världsmästerskapen alltid gått hela vägen. Håller sviten blir det Caroline Seger som höjer pokalen på söndag, efter sin landskamp nummer 200.
Det här inlägget tog lång tid att skriva. Här blev det ett nytt avbrott eftersom en reporter från nederländsk tv slog sig ner vid bordet bredvid. Vi var förstås tvungna att gå igenom alla förutsättningar för matchen.
Först kollade jag om jag skall skriva Nederländerna eller Holland. Han sa att båda var rätt, att Nederländerna används mer i officiella sammanhang, men att det är fritt fram att köra båda. Ingen blir arg om Nederländerna kallas Holland, eller om det nu är tvärtom.
Han sa också att folk i Holland, eller då Nederländerna, har varit väldigt engagerade i damlaget sedan EM-guldet för två år sedan. Tidigare sa man att herrlandslaget hade 20 miljoner coacher. Nu har damerna lika många. Och coacherna hemma i vardagsrummen vill se Beerensteyn istället för van de Sanden i kväll.
Förbundskapten Sarina Wiegman är dock en coach som inte gärna ändrar i sitt lag, vilket talar för att det blir Lyonspelaren till höger även i dag. På vänstersidan är det ett frågetecken för Lieke Martens, men gissningen är att hon startar i semifinalen.
Att Wiegman oftast håller fast vid sin favoritelva gör för övrigt att de holländska spelarna borde vara mer slitna än de svenska.
Faktum är det här inlägget som påbörjades strax efter lunch inte blev färdigt förrän på arenan på kvällen. Jag hade ju tänkt att avsluta med att samla lite av det jag snappade upp i den mixade zonen efter gårdagens semifinal.
Det märks verkligen att det börjar dra ihop sig i VM, för det var hysteriskt många journalister på plats i går, och därmed väldigt trångt i den mixade zonen. Stod man på fel ställe gick det inte att höra vad spelarna sa. En blick över trängseln i presscentret nu gör gällande att det kan bli lika trångt i dag.
I går hade jag i alla fall tur och stod på rätt ställe när Alex Morgan, Rose Lavelle, Ellen White och Fran Kirby kom. Här är en genomgång av vad de sa:
Alex Morgan:
– Alyssa (Naeher) gjorde flera avgörande räddningar. När England fick straff kände jag att om hon inte klarar det måste vi köra på igen. Men hon visade världen varför hon är vår förstamålvakt.
– England är ett fysiskt lag, och de är bra på att ta sig in bakom motståndarnas backlinje. Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten. De har dessutom olika sätt att anfalla på. Så det gällde att vara beredd på det mesta, men framför allt passa oss för att släppa in Ellen White bakom vår backlinje, för hon är bra på att ta sig in där. Lyckligtvis var vi effektiva när vi fick chansen.
– Lindsey Horan kan slå nästan alla passningar, hon har en fantastisk blick för spelet. Jag kände att vi fick bra ögonkontakt. När jag visste att hon hade sett mig tänkte jag att bara hon får bollen på sin högerfot kommer hon att försöka nå mig. Bollen var verkligen perfekt.
Hon får en fråga om sitt målfirande, där hon låtsades dricka en kopp the:
– Varför kan jag inte säga till er reportrar.
– Men i situationen hann jag faktiskt tänka på allt ljud i arenan, om på hur vårt lag har gått igenom så mycket under det här mästerskapet – hur vi aldrig väljer den enkla lösningen. Vi har också haft en tuff väg till finalen.
– Jag hörde fansen sjunga Happy Birthday. Faktum är att så många har sjungit för mig att det känns som att det får räcka. Inget med Happy Birthday i kväll, tack…
Rose Lavelle:
– Vår styrka är att vi har en väldigt bred trupp, så jag kände inte att det var ett jätteavbräck att Megan Rapinoe inte spelade. Hon är först otroligt bra, men vi visste att vi också hade bra ersättare.
– Klart man är lite orolig och frustrerad när motståndarna får straff. Men vi ser ju Alyssa (Naeher) på träning, där hon ofta tar våra straffar. Så jag visste att hon hade chansen att ta den. Hon förtjänar allt beröm hon kan få – det var en fantastisk räddning.
– Vi gjorde en klart bättre match än mot Frankrike. Vi visste att England skulle kämpa och att vi var tvungna att höja oss någon nivå jämfört med kvartsfinalen. Och jag tycker att vi visade att vi var förberedda.
– Alex (Morgan) är fantastisk. Men nej, jag visste inte att hon tänkte dricka the som målfirande…
Var det här din bästa match någonsin?
– Jag vet inte. Jag menar… Nej, jag vet verkligen inte.
– Avbrotten för VAR innebär helt klart lång väntan, men de är samtidigt en chans att samla laget, så det är både negativt och positivt. Och det är lika för alla lag.
– Mentaliteten i det här laget är att vi aldrig ger upp. Vi kommer att kämpa till allra sista sekunden. Men England har en liknande mentalitet, så det blev verkligen en kamp ända in i slutsekunderna.
Fran Kirby
Fran Kirby:
– Jag tycker att vi spelade bra, men det spelar ju ingen roll eftersom vi inte fick det resultat vi ville ha. Jag är stolt över laget, vad vi presterade, och vi skall verkligen försöka ladda om för att ta den där bronsmedaljen på lördag. Men självklart är vi besvikna över att vi inte lyckades vinna.
– Vi hade sett USA flera gånger, så vi visste vad som väntade. Möjligen var vi lite överraskade över att de backade så långt i perioder, jag trodde de skulle pressa lite hårdare. Men de vann matchen, så det var väl en bra taktik.
– Vi har byggt ett lag och spel de senaste åren, och vi har närmat oss USA – det är vi stolta över. Men det handlar inte så mycket om avstånd längre, utan det handlar om att lära oss att vinna de här avgörande matcherna. Och det gjorde vi inte i dag.
– Vi hade pratat om att de tagit ledningen tidigt i matcherna varje gång. Så vi visste att det skulle bli åka av från start. Men de är starka och var kliniska när chanserna kom. Det var inte vi.
Lagkapten Steph Houghton gick rakt igenom den mixade zonen utan att prata med någon. Kirby fick förstås en fråga om Houghton och den räddade straffen:
– Steph är en stark person och hon kommer att resa sig från det här. Hon är en stark lagkapten, en bra ledare och hon ställer alltid upp för alla andra, så nu får vi ställa upp för henne och se till att hon är tillbaka på lördag.
Borde inte Ellen, som är glödhet, ha slagit straffen?
– Steph är vår lagkapten och visar ledarskap genom att kliva fram och ta den. Man måste applådera att hon gör det i en semifinal inför 53 000 åskådare. Vi hade förtroende för henne, och ingen ifrågasatte att hon skulle slå den. Vi trodde 100 procent på Steph, men det var den där gången när målvakten gissade rätt.
– Jag vet faktiskt inte hur diskussionerna har gått. Nikita (Parris) har varit vår första straffskytt, men Steph är ju en ledare – och som sagt, vi har stort förtroende för henne.
– Jag tycker inte att USA utklassade oss. Visst hade de sina chanser – och de vann. Men vi hade också bra chanser, och vi spelade bra fotboll. Vi måste bli mer kliniska i den sista tredjedelen och lite modigare i passningsspelet. Men vi gav den verkligen en hård match.
– VAR är något som ingår i spelet nu. Vi får passa på att slappna av lite då och då. Jag tycker att vi hanterade det bra i dag.
Utöver bronsmatchen blir det inte tävlingslandskamper för England på två år nu (Det är ju Storbritannien som skall spela i OS). Hur skall ni hantera det?
– Vår liga är så jämn och hård, så vi kommer att spela många tuffa matcher i WSL. Sedan måste vi se varje landskamp som en tävlingsmatch.
– Det är fantastiskt att se intresset i England, hur folk börjar följa damfotbollen. Vi måste även få folket att komma och se på klubbfotbollen framöver.
Sedan får hon en fråga om Phil Neville, som fick en hel del kritik när han presenterades. Reportern undrar om Kirby tycker att han visat att kritikerna var fel ute.
– Fotboll är fotboll. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna, ung eller gammal – fotboll är fotboll och han kan sporten. Vi har givit honom fullt förtroende, när han höll sitt första tal berättade han om hur hårt han gick in för det här och hur mycket han ville att vi skulle uppnå. Om du älskar fotboll kan du bli en bra spelare och en bra manager – och det är det enda som räknas.
Är han mannen att leda er i OS och EM på hemmaplan?
– Absolut. Han vill att vi skall spela fotboll på rätt sätt. Vi vill ha ner bollen på marken – vi vill inte vara ett långbollslag, vi vill spela sevärd fotboll – och han vill hjälpa oss att göra det. Så vi sätter all vår tilltro till honom.
Ellen White:
– Jag är förkrossade. Vi ville ge 100 procent på planen, och det tycker jag att vi gjorde. Jag är stolt över det här laget och över att vara engelsk. Vi har massor av talangfulla spelare som kommer att göra fantastiska insatser framöver. Vi hade så stark tro att vi var redo nu, så det gör oss förkrossade. Men vi måste försöka samla ihop oss till lördag nu.
– Jag hatar VAR… Nej, jag skojar. Vi har fått erfara VAR både positivt och negativt. Men jag var ju offside när jag gjorde 2–2, så det blev rätt beslut. Å andra sidan gav VAR oss vår straff, det hjälpte till så att det blev rätt domslut.
– Jag var 100 procent säker på att det skulle bli straff. Jag sprang upp till domaren och sa till henne. Sedan jagade jag henne runt planen och bad henne kolla VAR. Jag skulle precis sätta bollen i mål när mitt ben försvann, så jag var 100 procent säker på att det var straff. Jag hade aldrig missat det där läget annars.
– Jag är inte aktuell för straffarna. Lagledningen har tagit beslutet, och jag ingår inte bland kandidaterna. Steph var en av de uttagna, och hon klev fram. För mig är det att visa mod att slå en straff i det läget. Målvakten gjorde en bra räddning – och det är var det är. Vi klandrar ingen, vi vinner och förlorar som ett lag.
– Jag kunde säga saker om hur USA agerade på slutet, men det påverkar inte resultatet – de vann. Och de hittade sätt att vinna. Vi skulle ha förvaltat våra chanser. De sprang ner i hörnen, och det är ett sätt att vinna matcher.
