Kapprustningen igång i Tyskland

Redan långt innan årets rekordjämna toppstrid i Tyskland är avgjord har topplagen börjat värva nytt för nästa säsong. Det är rena rama kapprustningen.

I dag presenterade nämligen Wolfsburg två prestigeförvärv från Lyon, Lara Dickenmann och Elise Bussaglia. De dubbla tyska mästarinnorna har nu en närmast sjukt bred och stark trupp. Sannolikt kommer några högkvalitativa spelare att få lämna i sommar, men det hindrar inte att klubben verkligen visar att man tänker göra allt för att klamra sig kvar högst upp på tronen.

Med Dickenmann får man ytterligare fart i det redan starka kantspelet. Däremot undrar jag lite över värvningen av Bussaglia. På centralt mittfält vimlar det ju av klasspelare. Visst har Nadine Kessler knäproblem, men man har ju i truppen även Lena Goessling, Vanessa Bernauer, Julia Simic, Viola Odebrecht samt framtidsnamnet Lina Magull. Samtliga de fem hade gått in i nästan alla andra lag.

Wolfsburg är inte enda laget i Frauen-Bundesliga som ser om sitt hus på ett tidigt stadium. Ligaledande Bayern München är också med i kapprustningen. De har redan gjort klart med Potsdams skotska stjärna Lisa Evans och med Freiburgs tyska landslagsmittfältare Sara Däbritz.

Dagny Brynjarsdottir

Dagny Brynjarsdottir

Bayern har verkligen på kort tid byggt ett hyperintressant framtidslag fullt med spelare som är kring 20-årsstrecket. Under den senaste säsongen har man ju fyllt på med framtidsspelare som Melanie Leupolz, Vivianne Miedema och Dagny Brynjarsdottir. Nu får man ytterligare spets till en redan vass trupp. En trupp som man självklart vill se mer av i nästa upplaga av Champions League.

Turbine Potsdam tappar alltså Evans och man tappar även Genoveva Anonma till Portland i USA efter säsongen. Men även i Potsdam har man varit tidigt ute på transfermarknaden. Klart är att Bianca Schmidt återvänder från Frankfurt samt att även Svenja Huth gör samma övergång. Dessutom kommer spelskickliga mittfältaren Patricia Hanebeck tillbaka från SC Sand.

Svenja Huth

Svenja Huth

Såvitt jag har sett har Frankfurt ännu inte kontrat med några prestigevärvningar, men de kommer garanterat också att se om sitt hus i sommar.

Två spelare som borde vara hyperintressanta är de båda 17-åringarna Lea Schüller (född i november 1997) och Laura Freigang (född i februari 1998) som båda öser in mål i det tyska F19-landslaget. Freigang har gjort fem mål på två matcher i det pågående EM-kvalet medan Schüller har gjort fyra.
Schüller spelar dock redan i Essen och skulle säkert inte må dåligt av att vara kvar där en säsong till. Freigang däremot spelar för TSV Schott Mainz som leder regionalliga sydväst (division 3) utan poängförlust. Även om hennes lag är på väg upp i andraligan borde nog Freigang ta klivet direkt upp i Frauen-Bundesliga till sommaren.

Som en liten parentes noterar jag här att Tyskland inte tvekar att satsa ungt även i sina flick- och juniorlandslag, medan vi i Sverige oftast håller mer noggrant på åldrarna. Här finns det nog en skillnad i grundsyn som känns intressant.

Mer om Sverige och landslagsfotboll senare i kväll. För Pia Sundhage har ju i dag aviserat en återgång till 4-4-2. Lite tankar om det kommer när morgondagens startelva presenteras senare i kväll.

Tillagt i efterhand: Det slog mig att Frankfurt visst redan har gjort en tidig och intressant värvning. Europamästarinnan Isabelle Linden hämtas ju från Bayer Leverkusen.

Får vi uppleva mirakel med den här spelidén?

Det är ändå två månader kvar till VM. Och svenska lag brukar ju vara som bäst när de slår ur underläge.

Det är de mest positiva saker jag kan komma på efter dagens hemska 3–1-förlust mot Schweiz i Eskilstuna.

För Pia Sundhage måste påskdagen 2015 ha varit ett enda långt lidande. Det spel som hon nu ägnat 1,5 år till att jobba in funkar inte alls. Tvärtom känns Sveriges lag våren 2015 klart sämre än det gäng Sundhage tog över för 2,5 år sedan.

Inför matchen skrev jag om att jag ville se ett bättre kollektivt försvarsspel, där motståndarna inte på ett enkelt sätt kunde spela sig förbi Sveriges forwards och mittfältare. Jag ville även se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för konstgräs funkade nu när det testades på konstgräs. Jag tyckte att Sverige borde kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser.

Försvarsspelet först. Det tog 34 sekunder, sedan slog högerbacken Noelle Maritz Schweiz första djupledspassning längs marken som skar rakt igenom det svenska laget. Det blev ingen målchans då, men man anade vartåt det lutade.

Pia Sundhage verkar tycka att försvarsspel är tråkigt. Det värsta är att hennes inställning har smittat av sig på laget. Ramona Bachmann:s 1–0-mål var exempelvis frukten av många halvdana svenska försvarsinsatser. Det fanns ingen bestämdhet i det svenska agerandet när bollen lyftes in i straffområdet. Det gjorde det inte heller på en inläggsfrispark i den andra halvleken, där Ana Crnogorcevic var ytterst nära att nicka in ytterligare ett schweiziskt mål.

Det svenska agerandet vid Fabienne Humm:s 2–0-mål är ännu värre. Där slår Kosovare Asllani bort en passning när laget är på väg uppåt. Det svenska hemjobbet som följer håller ingen VM-klass. Ingen forward eller mittfältare gör hemlöp i maxfart när Vanessa Bernauer driver fram bollen och serverar Humm i djupled, en passning som skär längs marken mellan våra mittbackar Nilla Fischer och Charlotte Rohlin. Tvärtom omges Bernauer av tre svenskor som springer halvengagerat. Närmast att störa Bernauer är Caroline Seger som dock nöjer sig med att bara springa bredvid schweiziskan.

Organisationen i backlinjen är inte heller särskilt vass. Återigen är det alltså en boll längs marken som skär mellan två backar. Illa är också att både Rohlin och Lina Nilsson tidigt ser Humms löpning, men Nilsson är ändå inte ens nära att hjälpa till och Rohlin är för snäll och klarar inte av att trycka bort målskytten. Som grädde på moset står Hedvig Lindahl för långt åt höger och lämnar en jättelucka vid sin vänsterstolpe.

Alltså ett rakt igenom svagt försvarsspel.

Ett lag som har både fantastisk försvarsorganisation och -disciplin är Wolfsburg. Det går inte att jämföra Sundhages Sverige med Ralf Kellermann:s Wolfsburg på samma dag. När Europas bästa klubblag tappar bollen och ger motståndarna kontringslägen är sju–åtta spelare blixtsnabbt på rätt sida bollen. Spelarna har i sig att omgående sätta högsta fart hemåt och alla hjälps åt att döda kontringarna. En som är fantastisk på det är nämnda Bernauer, som garanterat inte hade låtit Seger få slå en djupledspassning lika ostört om det varit ombytta roller.

I det svenska laget är det ofta bara tre–fyra spelare som 100-procentigt deltar i försvaret mot kontringar. Det är något jag ogillar skarpt.
Dessutom ligger de svenska mittfältarna och forwardarna så långt ifrån varandra att det är ganska lätt att spela förbi dem. Det leder till att när en svensk spelare ändå bryter ett uppspel finns det få medspelare i närheten som kan ta hand om andrabollen eller som man kan sätta igång ett spel med.

Min oro för det svenska försvarsspelet är alltså stor och alla gamla frågetecken finns kvar. Tyvärr fick mina frågor om anfallsspelet nästan genomgående lika tråkiga svar.

Den svenska spelidén bygger på att Seger skall vara med och bygga anfallen. Det vet motståndarna om, vilket gjorde att Schweiz satte härligt tuffa Bernauer på att plocka bort Seger ur matchen. Det lyckades fullt ut, för den frispark som gav 1–0-målet skapades ju till exempel genom att Bernauer låg nära Seger och bröt en farlig passning från Rohlin.

Det blev tyvärr väldigt tydligt att Sverige inte har någon självklar plan B när Seger plockas bort ur matchbilden. Det är helt klart oroväckande.

Tyvärr blev det inte mycket bättre när Sundhage i andra halvlek skapade en B-plan genom att flytta fram Seger ett steg och sätta in Linda Sembrant som mittfältslibero. Jag tycker att Sembrant är för långsam med bollen för den rollen. Det visade sig också vid 1–3-målet där ju Bernauer vann bollen just från Sembrant i förstaläget.

Oroväckande var även bristen på svenska målchanser. Jag tyckte inför matchen att Sverige borde skapa åtta–tio klara målchanser mot ett lag som Schweiz. Sverige skapade fyra målchanser. Den första dröjde ända tills minut 35 – det är inte godkänt. Inte ens nära. Det värsta var att känslan var att de svenska målchanserna uppstod ganska slumpartat och inte byggde på någon synbar spelidé.

Totalt blev det för övrigt 4–4 (2–2) i målchanser, enligt min räkning. Egentligen är det ju ingen katastrof att släppa till fyra målchanser. Men…

Det svenska målet tillkom efter att Caroline Abbé slagit hål i luften när hon skulle bryta en passning från Seger. Resten gjorde Lotta Schelin på ett mycket snyggt och behärskat sätt. Att vi har den spets vi har gör att man trots allt känner en del hopp inför VM.

Annars är ju tyvärr känslan att Sundhage försöker få vårt lag att spela ett spel som truppen inte har kapacitet för.
I går såg jag USA, ett lag som nyligen har lämnat sitt experimenterande och återgått till ett klassiskt 4-4-2 och nått framgångar med det.

Sverige har en av världens bästa kontringsspelare i Lotta Schelin. Personligen hade jag nog tyckt att det vore rimligt om Sverige anpassade sig efter det genom att använda en spelidé som byggde på ett hårt arbetande kollektiv med uppgift att se till att Schelin fick rätt bollar.

Men nu är vi så nära VM att det börjar bli för sent för kursändringar. Vi nog trots allt måste ställa vårt hopp till det konstgräsanpassade spel som Sundhage har byggt. Och som jag skrivit flera gånger innan, förhoppningsvis vet hon vad hon håller på med.

Och hur var det nu med påsken, först skall man lida och sedan följer ett mirakel. För egen del lider jag gärna vidare under alla träningslandskamper om vi får uppleva ett svenskt mirakel i Kanada i sommar. Får vi det?

Backarna gjorde det för USA

USA har just besegrat Nya Zeeland med 4–0 i en match inför 35817 åskådare i St Louis i en match som sannolikt både givit svar och väckt frågor för Jill Ellis.

Anförda av duktiga målvakten Erin Nayler var The Football Ferns länge med i matchen, resultatmässigt sett. Mitt i den andra halvleken tyckte jag att nyazeelänskorna även spelmässigt hängde med bra. I det läget stod det 1–0 – vänsterbacken Meghan Klingenberg:s snygga mål från minut 13 var USA:s enda utdelning.

Men i 75:e minuten gjorde inbytta vänsterbacken Lori Chalupny 2–0 på ett sätt som på många sätt liknade Klingenbergs. Det målet öppnade dammluckorna. Strax efter nickade mittbacken Julie Johnston in 3–0 och sedan sprang inbytta, defensiva innermittfältaren Morgan Brian igenom och satte 4–0. Det kunde ha blivit ytterligare något amerikanskt mål på slutet.

Den här säsongen har det varit många frågetecken kring det amerikanska laget. Segern i Algarve cup rätade ut några, men inte alla. Fortfarande är bland annat balansen på mittfältet och vem som skall bilda forwardspar med Alex Morgan två öppna frågor.

I dag valde Ellis att balansera sitt mittfält extremt offensivt. Så länge laget orkade hålla hög och intensiv press funkade det bra. Men tio minuter in i den andra halvleken när man tappade i intensitet märktes det att man saknade bollvinnare. Då kunde Nya Zeeland hålla emot riktigt bra.

Men med några byten fick det amerikanska laget ny energi och kunde vräka in tre mål. Men som jag ser det har man inte löst frågan om mittfältsbalansen ännu. Den här balanseringen funkar säkert mot svagare motstånd, men den är sårbar mot riktigt bra motstånd.

I dag spelade Megan Rapinoe på vänsterkanten. Offensivt var hon stundtals lysande, men defensivt fuskar hon något vansinnigt. Oftast deltar ju faktiskt Rapinoe inte alls i försvarsspelet.
Carli Lloyd kan spela försvarsspel, men slipper det helst. Hon vill nämligen helst ge sig i väg på långa, offensiva djupledslöpningar.
På högerkanten spelade Christen Press, som i grunden är forward. Press fuskar inte i försvarsspelet, men hon är inte heller någon utpräglad bollvinnare – utan vill helst också springa i djupled.

Kvar är Lauren Holiday – som har den mer defensiva innermittfältsrollen, men som helst spelar som tia. Även Holiday har sin största styrka i anfallsspelet, hon är lagets allra bästa passningsspelare. Men när hon får springa och täcka upp för mycket för de andra tre tappar hon offensiv kraft.

Jill Ellis får garanterat anledning att tänka mer på hur hon skall balansera sitt mittfält. Trots att de fyra målen gjordes av tre backar och en defensiv mittfältare kom nog Ellis trots allt närmare ett ordinarie forwardspar.

Alex Morgan och Amy Rodriguez funkade nämligen utmärkt ihop i den första halvleken. Framför allt Rodriguez såg riktigt het ut. Om det inte varit för lite oflyt och en storspelande Nayler hade Kansasforwarden gjort ett par mål. Gissningsvis blir det alltså Morgan och A-rod som startar på topp för USA mot Australien i VM-premiären den 8 juni.

USA:s lag såg ut så här: Hope Solo – Ali Krieger (Kelley O’Hara, 79), Johnston, Becky Sauerbrunn, Klingenberg (Chalupny, 57) – Press (Tobin Heath, 57), Holiday, Lloyd, Rapinoe (Brian, 79) – Morgan (Abby Wambach, 74) och Rodriguez (Sydney Leroux, 57).

Sundhage väljer Rohlin – det är en skräll

Pia Sundhage:s laguttagningar har på sistone varit tråkigt fria från överraskningar.

Men till morgondagens drabbning mot Schweiz i Eskilstuna skräller vår förbundskapten. Sundhage har ju sagt att hon önskar spela med samma fyrbackslinje i alla de tre träningsmatcher som återstår innan VM.

Efter Algarve cup trodde jag att Charlotte Rohlin var ute ur mittbacksdiskussionen. Av de fyra kandidater som Sundhage har fick Linköpingsveteranen kortast speltid (92 minuter) och hon spelade ingen match ihop med givna Nilla Fischer.

Charlotte Rohlin

Charlotte Rohlin

Emma Berglund å sin sida spelade 270 minuter i Algarve, varav 180 med Fischer och Linda Sembrant fick 170 minuter varav 90 som mittback med Fischer.
Därav såg den rimliga mittbacksrankingen ut så här: 1) Fischer, 2) Berglund, 3) Sembrant, 4) Rohlin.

Men när morgondagens startelva presenterades på svenskfotboll.se för en stund sedan var det Fischer och Rohlin i mittförsvaret. I nuläget är det alltså Rohlin som är Sundhages VM-mittback. Oväntat.

I övrigt var startelvan 100 procent väntad. Den ser ut så här: Hedvig LindahlElin Rubensson, Fischer, Rohlin, Lina NilssonCaroline SegerSofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese SjögranKosovare Asllani, Lotta Schelin.

Sundhage har alltså brottats med sin backlinje. För mig är det dock inte själva backlinjen som är problemet, utan hela lagets försvarsspel. I Algarve var det stundtals pinsamt lätt för motståndarna att spela sig förbi våra forwards och mittfältare – och då är det högst otacksamt att spela i backlinjen.
Förhoppningsvis har Sundhage nu styrt upp det kollektiva försvarsspelet och därmed även underlättat arbetet för sin fyrbackslinje.

Utöver försvarsspelet är det förstås hyperintressant att se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för spel på konstgräs funkar nu när det testas på konstgräs. Även om Schweiz är ett namnkunnigt lag tycker jag att Sverige bör kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser mot dem.

Namnkunnigt var det. Om jag skulle ranka Europas bästa klubblag är det sju lag som hamnar i viss särklass; fyra tyska, två franska och Rosengård. I sex av de sju lagen finns det inte mindre än åtta schweiziska spelare som alla får räknas som ordinarie:
Ramona Bachmann (Rosengård), Lara Dickenmann (Lyon), Noelle Maritz (Wolfsburg), Vanessa Bernauer (Wolfsburg), Caroline Abbé (Bayern München), Vanessa Bürki (Bayern München, skadad), Lia Wälti (Potsdam) och Ana Maria Crnogorcevic (Frankfurt).

Meghan Klingenberg

Meghan Klingenberg

I en annan del av världen har USA och Nya Zeeland spelat en halvlek. Amerikanskorna har två ramträffar, men bara 1–0 i mål. Det var en riktig bomb från Meghan Klingenberg. Matchen kan du se på den här länken.

Oväntade bytet: Leroux mot Wambach

I mitt inlägg tidigare i dag lyckades jag ju glömma att skriva om gårdagskvällens sensationella bytesövergång i USA:s liga NWSL.

Där bytte nämligen Seattle Reign och bort Sydney Leroux och Amanda Frisbie till Western New York Flash mot Abby Wambach, Amber Brooks och Flash:s förstaval i nästa års draft.

Sydney Leroux

Sydney Leroux

Eftersom Wambach har sagt att hon inte tänker spela i år och att hon dessutom funderar på att avsluta sin karriär utomlands känns det som att Reign kanske aldrig kommer att få så stor nytta av forwardsstjärnan.

Å andra sidan tyckte jag inte att Leroux imponerade de gånger jag såg Seattle ifjol heller. Faktum är att Leroux känns som en rätt begränsad spelare som kommer allt längre ifrån startelvan i landslaget. Även om Leroux förstås har varit med och vunnit ett OS-guld börjar jag faktiskt fundera på om hon verkligen gjorde rätt som valde borta Kanada. I det kanadensiska laget hade hon varit en given stjärna och nyckelspelare.

Skall hon bli det i USA:s landslag måste hon ta flera steg de kommande åren. För det hon visat det senaste året räcker bara till en plats långt ut på bänken. Att hon bara fått spela 44 minuter i år beror delvis på skada, men även på att Alex Morgan är tillbaka och att både Amy Rodriguez och Christen Press för tillfället tycks stå högre i kurs hos Jill Ellis.

* Det har spelats två cupsemifinaler i Sverige i dag. Jitex vann planenligt mot Mariebo och Pernille Harder blev fyramålsskytt när Linköping gjorde hela 5–0 på Vittsjö. Kvartsfinalerna spelas därmed enligt följande: Djurgården–Rosengård, Jitex–Umeå, Örebro–Piteå och Hovås Billdal–Linköping. Det bör bli Rosengård, Umeå, Örebro och Linköping i semifinal. På förhand är Piteå det enda större hotet mot det tipset.

* I morgon är det heta cupsemifinaler i Tyskland. 15.30 möts Frankfurt och Potsdam i en hyperintressant drabbning och en timme senare är det Freiburg som tar emot Wolfsburg. Det kan alltså mycket väl bli Frankfurt och Wolfsburg i final här också.

Frankfurt–Potsdam skall gå att se på den här länken. Förhoppningsvis är den inte geoblockad.

Guldfirande, kvartsfinaler och seriepremiärer

Mitt fokus i går var hårt på Champions League. På kvällen säkrade dock Lyon sin nionde raka ligatitel i Frankrike. Man har alltså vunnit varje titel sedan 2007 – imponerande.

Egentligen gratulerade jag ju Lotta Schelin och hennes lagkamrater redan när de i praktiken säkrade guldet genom att besegra PSG i seriefinalen för ett par veckor sedan. Men det är läge för en ny gratulation nu när guldet även är 100-procentigt klart.

I går vann man med 6–0 borta mot Rodez efter två mål vardera av Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Schelin spelade hela matchen men gick mållös av planen och är nu bara ett mål före glödheta Le Sommer i skytteligan. Två omgångar återstår och även Ada Stolsmo Hegerberg som är fyra mål bakom Schelin har väl en teoretisk chans att bli fransk skyttedrottning.

* I Champions League fixade inhoppande Kosovare Asllani en straff när PSG i går kväll vann med säkra 5–0 (totalt 7–0) mot Glasgow. I dag såg jag stora delar av Frankfurts 7–0-triumf mot Bristol, ett resultat som innebär att tyskorna avancerade med totalt 12–0. Det var precis så överlägset som siffrorna avslöjar.

Semifinalerna spelas alltså mellan Wolfsburg–PSG och Frankfurt–Bröndby. De båda tyska lagen har hemmaplan i första mötena 18/19 april. En vecka senare har vi sannolikt klart med en heltysk final på tysk mark. PSG har kanske 35-procentig chans mot ett skadedrabbat Wolfsburg medan Bröndbys chanser mot Frankfurt är under tio procent.

* Faktum är att Frankfurt och Wolfsburg kan mötas i två finalmatcher på kort tid. Lagen möts ju även i sista ligaomgången i Tyskland. Där gick Bayern München i dag upp i serieledning genom 2–1-seger borta mot nedflyttningshotade SC Sand. Det mest intressanta därifrån utöver resultatet var att tyska landslagsspelaren Lena Lotzen gjorde comeback efter skada genom ett kortare inhopp.

Lena Lotzen

Lena Lotzen

Potsdam besegrade tillika nedflyttningshotade Duisburg med 1–0 efter att målet kommit på självmål i samband med en frispark från Natasa Andonova. Makedonskan skall för övrigt lämna Potsdam efter säsongen. Någon ny klubbadress har jag dock inte sett. Däremot såg jag delar av dagens match, den borde ha slutat med större segersiffror för ett överlägset med uddlöst Turbinelag.

Dagens resultat innebär att Bayern fortfarande har en reell guldchans och Potsdam har kvar sin lilla, lilla chans att få spela WCL till hösten.

* I Italien var det svenskmöte och seriefinal i går. Maria Karlsson och Brescia vann med 4–2 mot Stephanie Öhrström och Verona. Men det är Verona som leder serien med en poängs marginal med fem omgångar kvar att spela.

* I dag har det även varit ligapremiärer i Japan, England och Norge. Den klart mest intressanta matchen i Nadeshiko League var den mellan mästarinnorna Urawa Reds och de senaste årens japanska storlag Inac Kobe Leonessa. Där såg 3878 åskådare i Saitama Kobe vinna med 3–2 efter att legendaren Homare Sawa gjort sitt lags tredje mål i 90:e minuten.

Homare Sawa på väg av

Homare Sawa

I England tjuvstartade WSL redan i onsdags med att de två senaste årens mästarinnor Liverpool överraskande föll hemma mot nykomlingen Sunderland. I dag var det dags för svensklaget Chelsea, som även är min guldfavorit, att kliva in i matchen. De vann borta mot Notts Co med 2–1 efter två mål av Gemma Davison. Hedvig Lindahl spelade hela matchen medan Marija Banusic bara fick ett par minuters inhopp.

Slutligen till Norge där Toppserien drog igång med ett förmodat toppmöte mellan de regerande mästarinnorna från Lilleström och fjolårstvåan Stabaek. LSK, med Mimmi Löfwenius i startelvan, vann med 1–0 efter segermål av Isabell Herlovsen just innan halvtidsvilan. Spelare 12 har skrivit ett längre referat från matchen.

* Så slutligen till lite inhemsk fotboll. Det har ju faktiskt spelats tävlingsmatcher i Sverige också i helgen. I går sköt Sanna Talonen vidare Kif Örebro i Svenska cupen. Finskan som tackat nej till landslaget i år gjorde båda målen när Kif vann med 2–0 borta mot Kvarnsveden.

Sanna Talonen

Sanna Talonen

I dag följde Umeå och Piteå med Kif till kvartsfinalerna. Piteå vann efter straffläggning i Eskilstuna, inför blott 212 åskådare. Därifrån kunde jag genom Elena Sadiku:s utmärkta twitterrapportering notera att de tre sista straffarna missades. Eller snarare, den allra sista räddades av Hilda Carlén som därmed blev Piteås matchvinnare.

Jenny Hjohlman

Jenny Hjohlman

Umeå behövde förlängning för att besegra AIK med 1–0. Där gjordes segermålet av Jenny Hjohlman i 104:e minuten. Utöver de tre lag som blivit kvartsfinalklara i helgen har tidigare Rosengård, Djurgården och Hovås Billdal säkrat platser. På tisdag avslutas kvartsfinalspelet med Mariebo–Jitex och Linköping–Vittsjö.

 

Tankar inför returerna i Champions League

I morgon smäller det för våra svenska lag i Champions League. Det finns ju trots allt hyfsade chanser att båda tar sig vidare till semifinal. Här är mina tankar inför kvartsfinalreturerna:

* Bröndby–Linköpings FC, står 1–0
Lördag 14.00
TV/Stream: Tv-sänds av danska DR. En länk finna i kommentarsfältet nedan.
Odds (dubbelmötet): 49–51

Kommentar: Jag hade 80–20 till Linköping inför dubbelmötet. Jag ser fortfarande LFC som favoriter, men numera med minsta möjliga marginal. Det stora frågetecknet i laget är ju målskyttet som man ju inte fått till varken mot Rosengård i supercupfinalen eller senast mot Bröndby. Nu blir det spel på vanligt gräs, vilket sannolikt innebär en mer kampbetonad match. Jag tror att LFC ta kampen bäst och vinner med 2–1 i Danmark.

* FC Rosengård–VfL Wolfsburg, står 1–1
Lördag 15.00
TV/Stream: Sänds av Tv4sport. För er som inte har kanalen finns en tysk steam här.
Odds (dubbelmötet): 49–51

Kommentar: Det var tydligen riktigt frostigt klimat mellan lagen på dagens presskonferens. Wolfsburg har ju fortfarande aldrig förlorat en match i Champions League, men nu är laget pressat. Bortamöte på konstgräs där man måste anfalla mot ett lag som kan kontra på spelare som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag är inget önskeläge för Nilla Fischer och hennes lag.

Men Wolfsburg har en vinnarkultur, något som gör att jag fortfarande håller tyskorna som knappa favoriter. Dock är det ändå frestande att sätta några kronor på Rosengårdsseger, för skrällchansen känns ju 49-procentig…

På spelarfronten tvingas Rosengård klara sig utan Line Röddik Hansen efter hjärnskakningen senast. Det bör innebära att man startar med samma lag som avslutade den första halvleken senast. För Wolfsburg blir det utöver alla skador även förstås att klara sig utan avstängda Caroline Graham Hansen.

* Paris Saint-GermainGlasgow City, står 2–0
Lördag 19.00
TV/Stream: Här är en länk.
Odds (dubbelmötet): 99,99–0,01

Kommentar: Det här vinner PSG lätt, även om man inte vann lika klart på bortaplan som jag hade väntat mig.

* FFC Frankfurt–Bristol Academy, står 5–0
Söndag 12.00
TV/Stream: Sänds på svenska Eurosport 2.
Odds (dubbelmötet): 100–0

Kommentar: Det här är redan avgjort. Det var spel mot ett mål i England och det lär inte bli annorlunda i returen. Frankfurt är absolut en tänkbar slutvinnare av turneringen.
Bristol kom näst sist i WSL i fjol och bör lägga sitt fokus på att hänga kvar i ligan. Personligen tror jag dock att man kommer åka ur WSL i år, vilket gör att jag även tror att det här till klubbens sista Champions Leaguematch på mycket länge.

Fotnot. På söndag sänder även svenska Eurosport2 även Potsdam–Duisburg i Frauen-Bundesliga. Den sändningen inleds 14.00.

Tankar om en trupp plus en sen Algarvereflektion

I dag har Pia Sundhage tagit ut sin trupp till landskamperna mot Schweiz och Danmark i början av april. Eller, det var visst Lilie Persson som presenterade truppen.

Vilket som var det i stora drag samma trupp som var i Algarve cup. De förändringar som görs jämfört med ursprungstruppen till Algarve är att Fridolina Rolfö och Antonia Göransson får kliva åt sidan och ge plats åt Marija Banusic och Emilia Appelqvist.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Banusic gjorde hattrick för Chelsea i cupen i helgen och verkar ha god form, däremot är jag tveksam till Appelqvist. Jag tycker att hon är en god damallsvensk spelare, men hon har knappast i en VM-trupp att göra. Tyvärr har Sundhage nu en handfull spelare i sin trupp som hon inte skulle ha någon nytta av i Kanada. Det är både oroande och tråkigt.

Jag har flera gånger skrivit att jag tycker att de fem–sex sista platserna i en mästerskapstrupp borde fördelas mellan spelare med spetskompetens och sådana som har framtiden för sig. Ett exempel på en sådan spetskompetens är Jenny Hjohlman:s snabbhet – den borde ta henne till VM.

När det gäller framtiden har Sundhage aldrig tänkt speciellt mycket på den. Hon ifrågasätter ibland varför inte fler flicklandslagsspelare får chansen i de damallsvenska lagen, men i hennes trupper är spelare under 23 år en bristvara.
Här kommer jag på ett naturligt sätt in på den sista matchen i Algarve, den mot Tyskland. Jag har ju inte kommenterat förlusten för knappt två veckor sedan.

I den matchen spelade Silvia Neid med tre 91:or (Almuth Schult, Tabea Kemme och Alexandra Popp), två 92:or (Dzsenifer Marozsán och Kathrin Hendrich), en 93:a (Jennifer Cramer), två 94:or (Melanie Leupolz och Lena Petermann) samt en 95:a (Sara Däbritz). Och då var ändå ordinarie 93:an Louisa Wensing skadad och kunde inte vara med. På skadelistan finns även en annan högaktuell 93:a, Lena Lotzen. Trots det var alltså fler än hälften av de 17 spelare Neid nyttjade 24 år eller yngre.

Bland Sveriges 13 spelare i matchen är det bara en, Elin Rubensson (1993), som är född 1991 eller senare. Med tanke på att Sverige vann F19-EM för tre år sedan borde det inte saknas svensk talang i aktuella åldrar. Det tycks dock vara betydligt mycket längre väg mellan ungdoms- och A-landslag i Sverige än i Tyskland.

I matchen var det tyska laget minst en klass bättre än det svenska. Framför allt väckte 2–1-förlusten i tredjeprismatchen en hel del frågor om svensk försvarsorganisation. Som jag ser det darrade alla i backlinjen i defensiven.

Jag räknade till 7–2 i tysk favör i riktigt heta målchanser, något som dels skvallrar om att Carola Söberg var klart bästa svenska spelare i matchen – dels om att de tyska segersiffrorna var i underkant. Söberg var glädjeämnet, kul att hon visade stabilitet i två matcher i rad. Och viktigt.
För mig heter för övrigt Sveriges tre VM-målvakter i nuläget Hedvig Lindahl, Söberg och just det, Zecira Musovic.

Tillbaka till försvarsspelet. Tyskorna kunde gång på gång spela längs marken mellan våra backar, framför allt matade de passningar mellan mittback och ytterback. Dessutom var det lätt att spela genom det glesa svenska mittfältet. Några gånger skar markpassningar genom både mittfält och backlinje – det är inte godkänt.

Sveriges lag kändes glest och dåligt organiserat, medan det tyska laget var kompakt och aggressivt. Hade man inte vetat bättre kunde man trott att det var Sverige som spelade med ett ungdomligt lag.

Matchen fick mig att undra om Sundhages idé om att odla ett mer passningsorienterat spel är rätt tänkt. Danska Eurosportexperten och tillika Koldingtränaren Lene Terp sa efter matchen i sin analys att:

”Ibland måste man koncentrera sig på det man är bra på och acceptera att andra är bättre på vissa saker.”

Rosengård släppte stoltheten i Wolfsburg och spelade efter sina resurser. Jag hade gärna sett att Sundhages landslag gjorde det ibland också. Inte minst i matchupptakterna där det ju ofta är rena hönsgården.

Nu vet vi ju att VM spelas på konstgräs och där biter inte den höga press Tyskland kör med på samma sätt som på lite studsigt portugisiskt vårgräs. Så vi kanske skall vänta lite med att såga Sundhages byte av spelstil helt och hållet. Klart är i alla fall att vårt lag hade svårt att skapa målchanser mot kvalificerat motstånd i Algarve.

Slutligen dock något positivt. Sveriges reduceringsmål mot tyskorna var ju fantastiskt. Det började hos Lina Nilsson nere i defensivt vänsterhörn. Nio passningar senare klackade  Caroline Seger fram bollen till Lotta Schelin som sköt i stolpen. Returen nådde målskytten Sofia Jakobsson, som var sjunde svenska spelare i anfallet. Kan tjejerna prestera ett sånt här passningsspel även framöver behöver jag inte oroa mig över det passningsorienterade grundspelet…

Större delen av sekvensen, samt andra höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:

Som bekant vann USA turneringen före Frankrike. Jag tycker nog ändå att fransyskorna känns som det starkaste laget för tillfället. Frankrike, USA och Tyskland är de tre lag som känns som de hetaste guldkandidaterna till sommarens VM.

Japan kan nog också vara med där uppe, men deras insats i Algarve väcker en del frågor. Samtidigt har Norio Sasaki visat känsla tidigare. Nu spelade han med två olika uppställningar, en gammal och en ung. Kanske blir det annorlunda i VM.

På Cypern fortsatte England att imponera. De vann finalen mot Kanada med 1–0. Kanske kan England vara redo för att utmana om medaljerna i sommar.

 

Rosengård har skönt skrälläge

FC Rosengård gladde på många sätt i dag. 1–1 borta mot Wolfsburg är ett kanonresultat som gör att det är svenskt avancemang vid avspark på konstgräset i Malmö nästa helg.

Om det är det vi slutsignalen är mer oklart, men pressen är i alla fall hård på Wolfsburg, som måste göra mål. Hård press är ju något som de i och för sig har klarat av förr. Men nog känns det väl nu som att Rosengård ändå har 50-procentig chans till avancemang?

Jag har i skrivande stund bara sett den andra halvleken, en stark halvlek av Rosengård. Jag gillar att Markus Tilly tänkte taktiskt och syniskt och ställde upp en 5-3-2-uppställning från start. Jag gillar också Zecira Musovic som har alla förutsättningar att bli vår nästa stormålvakt – och att Tilly vågar släppa fram henne i så här stora matcher.

Något man också måste gilla var anfallet som Rosengård gjorde sitt mål på. Det var högsta klass från Amanda Ilestedt:s avancemang fram i planen, lyftning, nednicken från Ramona Bachmann till Anja Mittag, som i sin tur snyggt serverade Marta. Avslutningen var klinisk av Marta som i stora matcher visar vilken stor spelare hon fortfarande är.

Under den halvlek jag såg hade Rosengård totalt sett ganska god defensiv kontroll trots att det var 7–1 i hörnor och 4–1 i avslut mot mål i halvleken. Malmölaget hjälptes ju dock av ett domslut. För som jag ser det är utvisningen på Caroline Graham Hansen i 70:e minuten en rejäl domarmiss. Tyvärr är det för många sådana på högsta nivå inom damfotbollen. Alldeles för många.

Hur det såg ut i Linköping vet jag inte. Jag hörde delar av matchen på radio, men för små delar för att ha någon aning. Dock kan jag konstatera att jag inte hade trott att Bröndby skulle leda halvvägs in i dubbelmötet.

Dock är 0–1 det bästa förlustresultatet man kan drabbas av på hemmaplan, vilket gör att Linköping bör ha goda chanser att vända nästa vecka – även om det riskerar bli spel på ojämnt gräs då.
Det som oroar, utan att ha sett något av dagens match, är att LFC inte gjort mål i de två senaste matcherna. Samma LFC led ju av ganska extrem måltorka under några veckor i höstas – veckor som kostade deltagande i höstens Champions League. Vi får hoppas att min oro är obefogad.

De båda matcherna utan svenska lag är däremot avgjorda. Frankfurt avgjorde mot Bristol i går och PSG vann med 2–0 borta mot Glasgow i dag. Det vänder aldrig skotskorna på bortaplan.

Liten guide till WCL-kvartsfinalerna

I helgen är det äntligen dags för de första kvartsfinalerna i Champions League. Uefa har startat ett nytt, proffsigt och högst sevärt damfotbollsmagasin där man i första avsnittet kan se lite historik, flera svenska spelare, några svenskbekantingar och lite försnack inför kvartsfinalerna:

Jag tänkte även själv ge mina tankar inför kvartsfinalerna:

* Bristol Academy–FFC Frankfurt
Lördag 15.00
TV/Stream: Sänds på tyska Eurosport. Här är en länk.
Odds (dubbelmötet): 5–95

Kommentar: Allt talar för Frankfurt som är i ett avgörande skede i sin säsong medan WSL inleds nästa helg. Det stjärnspäckade Frankfurtlaget med bland annat Sverigebekanta Veronica Boquete bör vinna båda de här matcherna ganska klart mot ett anmärkningsvärt profillöst Bristollag.

* Linköpings FC–Bröndby
Söndag 14.00
TV/Stream: Ingen, vad jag vet. Man får förlita sig till Radiosporten i P4 och Uefas livescore.
Odds (dubbelmötet): 80–20

Kommentar: Linköping är storfavoriter här, inte minst eftersom de kanske till och med har matchens tre bästa danska spelare i sin uppställning. Bröndbys starkaste kort är Malmöbekanta Katrine Veje, som dock lämnar för Seattle Reign och NWSL till sommaren. LFC:s insats mot Rosengård i supercupfinalen förra helgen visade att laget har hittat en tidig formtopp, något som stärker min övertygelse om att vi får minst ett svenskt lag i semifinal.

* Glasgow City–Paris Saint-Germain
Söndag 17.05
TV/Stream: BBC Alba sänder. Här är en länk. Och här är en till.
Odds (dubbelmötet): 0,5–99,5

Kommentar: Missar PSG det här är det något av tidernas fiasko i en WCL-kvartsfinal. Glasgow har nämligen egentligen inte på den här nivån att göra. Skotskorna har några landslagsspelare som ex-damallsvenska Hayley Lauder i truppen, men inte några av de som bär Anna Signeul:s lag. PSG:s stjärnspäckade trupp har den största budgeten i europeisk damfotboll i år och kommer säkerligen att vinna båda mötena med Glasgow. Allt talar alltså för att Caroline Seger och Kosovare Asllani (som för övrigt har kul på youtubeklippet ovan) spelar semifinal senare i vår.

* VfL Wolfsburg–FC Rosengård
Söndag 18.00
TV/Stream: Sänds efter många om och men på svenska Eurosport.
Odds (dubbelmötet): 55–45

Kommentar: Wolfsburg har aldrig förlorat en match i Champions League. Men för varje match man vinner närmar man sig första nederlaget och 2–0-förlusten mot Potsdam i söndags visade att formen inte är alldeles på topp.
Även om Rosengård inte är i säsong är det här en utmärkt tid att möta Nilla Fischer och hennes kompisar. Det finns absolut svensk vinstchans här.
Därmed inte sagt att det blir lätt, inte alls. Rosengård måste spela taktiskt smart och stjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag måste prestera på sitt max. Dessutom vilar ett tungt ansvar på Zecira Musovic:s 18-åriga axlar. Den här artikeln gör mig dock hoppfull om att Musovic kan vara en stabil tonåring som klarar pressen. Wolfsburg är ju ett tungt lag att möta, de har inte minst flera riktigt nickstarka spelare som Fischer och Alexandra Popp att sikta mot vid fasta situationer.

Grattis Frankrike och Papua Nya Guinea

Sedan mitt förra inlägg har det hänt flera intressanta saker i damfotbollsvärlden. Framför allt har Frankrike tilldelats VM 2019, ett ganska väntat – och bra beslut av Fifa.

Damfotbollen är på stor frammarsch i Frankrike, vilket gör att det kan bli stort intresse kring mästerskapet. Det hade det även kunnat bli om motkandidaten Sydkorea hade vunnit, men då OS går i Japan 2020 kändes det kanske inte rimligt med två mästerskap i rad i Asien. Det sagt även om Europa hade både VM 2011 och OS 2012.

Dock talar väl mycket för att VM 2023 kommer att spelas i Asien, sannolikt i Japan.

I dag hade Sverige (Umeå, Östersund, Linköping och Eskilstuna) tänkt att få fira värdskapet för U20-VM 2016. Men vårt lag får försöka kvala in på sportslig väg, för något oväntat gick mästerskapet till Oceanien och blåbärslandet i fotbollssammanhang, Papua Nya Guinea.

Det beslutet får man se som ett slags fotbollsmissionerande. Papua Nya Guinea är ju ett land som helt saknar idrottsmeriter och -kultur. Med knappt 7,5 miljoner invånare finns ju i alla fall ett befolkningsunderlag som borde räcka till.

En annan nyhet som kom häromdagen var att Abby Wambach väljer att inte spela någon ligafotboll i år. Hon skall satsa 100-procentigt på landslaget och VM.

Det är ett beslut som säkerligen glädjer Jill Ellis och det amerikanska landslaget på kort sikt. På längre sikt är det här däremot inget som gynnar varken USA:s landslag eller damfotbollen i stort. Uppgifter finns nämligen på att fler spelare funderar på att följa efter.

NWSL är en liga på frammarsch, men den behöver sina affischnamn för att behålla sin publik. Att de största stjärnorna inte tycker att ligaspelet är intressant nog är högst oroande. Här är det amerikanska systemet där förbundet betalar lönen till landslagsspelarna kontraproduktivt. Det innebär ju nämligen att spelarna har råd att hoppa över ligaspelet, det som skall bära sporten över tid. Oroväckande.

Publikmässigt hade för övrigt NWSL ett snitt under 2014 års grundserie på 4121. Sämst snitt hade Sky Blue med 1640 – en siffra som hade räckt till andra plats i damallsvenskans publikliga. Eskilstuna United som toppade vår publikliga med 1940 åskådare i fjol hade kommit näst sist i NWSL:s.

Så till lite sport. Wolfsburg och Frankfurt spelade sina matcher i den 18:e omgången av Frauen-Bundesliga redan i onsdags med segrar som facit. Därmed var det lite vinna eller försvinna i kvällens toppmöte mellan Bayern München och Turbine Potsdam.

Det blev Bayern som vann med 1–0, vilket innebär att München bör bli en av Tysklands två representanter i höstens Champions League. Deras kvarvarande program är såpass enkelt att man bör kunna ta full poäng och med full poäng har man god chans att ta hem guldet. Hade man inte tappat poäng mot nedflyttningshotade Duisburg i helgen skulle jag sagt att guldet redan med stor säkerhet hade varit vikt för Bayern. Nu talar det mesta för att ligan avgörs i Frankfurt i sista omgången, där FFC tar emot Wolfsburg. En match Frankfurt kan hjälpa Bayern till guld.

Dagens toppmöte inleddes lovande. Med Melanie Behringer som skicklig spindel i nätet rullade Bayern boll på ett riktigt snyggt sätt den första kvarten. Men efter att Tinja-Riikka Korpela bjudit Lisa Evans på ett världsläge som borde ha lett till 0–1 tappade hemmalaget sitt fina spel. Resten av matchen blev rätt kampinriktad på ett rätt dåligt underlag. Spelmässigt var Potsdam väl så bra som Bayern, men det var hemmalaget som hade flytet den här kvällen.

Vivianne Miedema gjorde en dragning för mycket i straffområdet och chansen såg ut att vara borta. Men på ett motlägg lyckades isländska Dagny Brynjarsdottir styra i segermålet bakom Potsdams duktiga kinesiska målvakt Fei Wang. Mycket turligt och extremt viktigt.

För Potsdams del försvann nog chansen att nå höstens Champions Leaguespel i kväll. De andra tre topplagen har lite för lätt program i de sista fyra omgångarna för att Bernd Schröder:s lag skall kunna passera två av dem.

Gulddrama i Tyskland – och supertalangen Lea Schüller

Gårdagens resultat i Tyskland gör att avslutningen av Frauen-Bundesliga blir en riktig nagelbitare.

Potsdams överraskande 2–0-seger mot Wolfsburg innebär att det nu bara skiljer två poäng mellan de fyra topplagen. Faktum var ju att Bayern München hade chansen att passera Wolfsburg, men bottenlaget Duisburg stod för en jätteskräll genom att nå 0–0 mot Bayern.

Därmed ser tabelltoppen ut så här efter 17 av 22 omgångar:

Wolfsburg              46–  3     42
Bayern München   43–  5     41
Frankfurt                60–14     40
Turbine Potsdam    47–21    40

Noterbart är att Potsdam är det enda laget som har gjort mål på Wolfsburg i ligan. Två av dem har kommit från Genoveva Anonma:s fötter. Hennes frisparksmål i går var båda vackert och viktigt. Det och alla andra mål från den 17:e omgången ser du på den här länken.

En spelare som i går gjorde ett avgörande mål som finns på länken ovan var SGS Essens Lea Schüller. Det är en spelare att hålla koll på, för hon kan bli precis hur bra som helst.

Schüller är nämligen på många sätt Tysklands största talang någonsin. Hon fyllde 17 år den 12 november i fjol. Då hade hon redan gjort fem mål i Frauen-Bundesliga. Ingen annan har någonsin nått fem ligamål i Tyskland innan de fyllt 17.

På övertid mot Leverkusen i går nickade Schüller in Essens segermål till 3–2 mot Leverkusen – 17-åringens sjätte den här säsongen och åttonde totalt. Schüller har redan debuterat i det tyska F19-landslaget och med tanke på hur bra Silvia Neid är på att matcha in unga talanger i A-landslaget skulle jag inte blir förvånad om Essens talang snart även finns med i Neids trupp.

* I Frankrike blir det svenskmöte i cupfinalen den 18 april mellan Lyon och Montpellier. Sofia Jakobsson gjorde matchens enda mål när Montpellier slog ut Saint-Etienne i semifinal. Lyon vann med 4–0 mot andraligalaget Rouen. Där fick vi inga svenskmål, däremot gjorde norska Ada Stolsmo Hegerberg Lyons andra och fjärde mål.

En liten tanke inför Tysklandsmatchen

En tanke slog mig just. Om jag hade varit Pia Sundhage och jag hade kommit fram till dagens startelva – då skulle jag ha gjort en taktisk justering i matchupptakten.

De första 10–15 minuterna hade jag flyttat om och kört Lotta Schelin och Sofia Jakobsson som forwardspar. Sedan hade jag försökt trycka upp Lisa Dahlkvist så högt som möjligt så fort vi vunnit bollen.

Medveten om att Tyskland sannolikt återigen kommer att sätta tokpress från start hade backlinjen fått instruktioner om att spela många långa passningar i början av matchen, gärna genom att sikta uppspelen mot Dahlkvists huvud för skarvnickar. Schelin och Jakobsson får som uppgift att hela tiden vara beredda att hugga på bollar bakom tyskornas backlinje.

När tyskornas press sedan börjar bedarra och backarna känner att de får lite mer tid på sig justerar man till den uppställning Sundhage har valt.

Utöver att man har minskat risktagandet under matchupptakten kan man även lätt få effekten att tyskornas backlinje har fallit några meter och har en lite lägre utgångsposition, vilket i sin tur ger oss större utrymme för att börja med en passningsorienterad anfallsuppbyggnad.

Men, som sagt, det här var bara en liten personligt tanke. Om en timme får vi se hur Sundhages plan ser ut för att klara den tyska pressen.

Sjögran är forward mot tyskorna

I morgon 13.00 spelar Sverige om tredje pris i Algarve cup mot Tyskland – matchen sänds av Eurosport. Pia Sundhage:s startelva är klar och det är i stort sett den väntade. Bara en ny spelare har tillkommit jämfört med Kinaelvan, Lisa Dahlkvist. Den som får börja på bänken är Kosovare Asllani.

Den stora överraskningen är ändå att Therese Sjögran är uppsatt som forward bredvid Lotta Schelin. Spontant hade jag gärna sett Schelin och Sofia Jakobsson som forwardspar i morgon. Inte för att jag tror att de passar speciellt bra ihop utan mer för att jag känner att Jakobsson skulle göra mer nytta för laget med sitt stora försvarssarbete om hon var forward än hon gör från kanten.

Så här ser startelvan ut i sin helhet: Carola SöbergElin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina NilssonCaroline Seger – Jakobsson, Hanna Folkesson, Dahlkvist – Schelin och Sjögran.

Sundhages startelva visade VM-klass

Gruppsegrare efter solklar seger mot Kina. Det finns verkligen mycket att glädjas åt efter dagens match, inte minst anfallsspelet och effektiviteten i den första halvleken samt den nämast totala kontrollen i den andra.

De elva svenska startspelarna visade att det är just den här elvan som Pia Sundhage skall satsa på i VM. Jag tycker att alla startspelare totalt sett skötte sig mycket bra.

Jag har bara en invändning att komma med, nämligen att Sverige var överkonstruktivt i början – och har varit det i alla matcher i Algarve. Man har alldeles för stort risktagande på egen planhalva under matchernas första 10–15 minuter.

I matchupptakterna har ju motståndarna energi och ork att pressa stenhårt med mycket folk. Då får man inte spela med så små marginaler att man bjuder på lägen. I matchupptakten hade Kina en superchans och ytterligare tre–fyra öppna lägen i eller omkring straffområdet.

Alla de där lägena uppkom på grund av att svenska spelare försökte sig på lite för svåra saker. Det var flera olika svenskor som syndade; Caroline Seger, Elin Rubensson, Nilla Fischer med fler. Sundhage får säga åt sitt lag och spela med större marginaler i början av matcherna och vänta med att höja risknivån tills motståndarna har sprungit av sig den värsta överskottsenergin.

Totalt sett var det dock alltså en väldigt positiv match för svensk del. Lotta Schelin var tillbaka och visade framför allt under den första halvleken att hon har jättebra form. De kantigheter jag gnällde på i höstas och vintras var i stort sett bortslipade. Schelin sprang smartare i dag, med följden att hon kom rättvänd mycket oftare än hon gjorde under fjolåret.

1–0-målet var ett praktexempel på det. Schelin sprang i en båge ut mot vänsterkanten och öppnade för att Therese Sjögran kunde slå den väl avvägda genomskäraren innanför Schelin, med följden att forwarden var på väg mot målet när hon får bollen. I fjol var Schelin oftast på väg mot närmaste hörnflagga i sådana lägen.

Schelin fick även göra mål – vilket självklart alltid är positivt för en forward. Mål är mål, fast ärligt talat var ju hennes straff rätt dåligt slagen…

Efter paus kom inte Schelin lika rätt i sina löpningar. Då kändes istället pigga inhopparen Jenny Hjohlman länge som vårt vassaste anfallsvapen.

Både straffen och Sofia Jakobsson:s 3–0-mål var rätt generösa bjudningar från kinesiskorna. Sverige behöver inte på något sätt skämmas för segern, vårt lag var det klart stabilare. Min statistik över heta målchanser visade 7–4 (4–2) i svensk favör, siffror som indikerar att segersiffrorna kanske var lite väl stora.

Apropå inget föll Sverige för övrigt mot Brasilien med 6–4 (3–2) i målchanser senast. Siffror som antyder att 2–0-förlusten där var ett mål för stor.

Även om placeringen i Algarve har mindre betydelse än resultaten i själva matcherna är det meriterande att till slut stå där som gruppsegrare. Det allra mest glädjande för oss tv-tittare är ju att vi får se Sverige även i den sista matchen – som blir en repris mot Tyskland på onsdag.

Där tycker jag att det ändå är lite konstigt att reglerna tillåter att Sverige och Tyskland kan mötas igen. Jag trodde att tanken med Algarve cup var att man skulle få fyra bra träningsmatcher mot olika motstånd. Fast totalt sett gnäller jag dock inte, för precis som Sundhage sa till SVT: ”att möta motiverade tyskor är bästa möjliga utmaning”.

* Tidigare i dag såg jag Frankrike vinna med 3–1 (0–1) mot Japan. Fransyskorna imponerar verkligen och trots att de spelar utan skadade speluppläggaren Louisa Necib var de klassen bättre än världsmästarna. Eugenie Le Sommer visar att hon är den spjutspets laget saknat i de senaste mästerskapen och gör laget komplett.

Visst fick man en högst tveksamt dömd straff till 1–1, men sett över 90 minuter var det alltså klasskillnad. I dagsläget känns Frankrike som solklara favoriter till guldet i Kanada.