Kategoriarkiv: Caroline Seger

Fischer mittback i Sundhages premiärelva

Publicerad den av
4

Pia Sundhage har presenterat sin första startelva som svensk förbundskapten. Den innehåller oväntade namn i alla lagdelar.

Här är en snabbanalys lagdel för lagdel.

När det gäller målvaktsfrågan trodde jag på Kristin Hammarström, men det är ändå ingen skräll att valet fallit på Sofia Lundgren. Motiveringen ”bäst på träning” känns dock inte så bra. För är det någon roll där träning och match är annorlunda så är det målvaktens.

I backlinjen spelar Nilla Fischer mittback i stället för Sara Larsson. Det var oväntat.

På mittfältet får Johanna Almgren chansen till höger. Som boråsare känner jag Almgren väl, och unnar henne all framgång. Det hindrar inte att jag är förvånad över att hon får starta. Jag trodde faktiskt att hon till och med riskerade att ställas utanför truppen.
På den andra kanten spelar Kosovare Asllani. Även det känns konstigt, då ”Kosse” uttalat att hon trivs bäst centralt. Samt att Marie Hammarström faktiskt var Sveriges särklassiga poängdrottning i OS. Nu får Hammarström inte ens chansen på bänken. Känns konstigt.

Slutligen får Sofia Jakobsson chansen att starta bredvid Lotta Schelin på topp. Det är ju ingen skräll.

Men min uppfattning är ändå att Sundhage har valt ett alldeles för offensivt balanserat lag. Sju offensivt orienterade spelare, och bara tre defensivt, kan möjligen funka mot Schweiz. Men för att vinna titlar behövs det fler än tre spelare som kan agera bollvinnare.

Startelvan i sin helhet: Sofia Lundgren – Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Johanna Almgren, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Sofia Jakobsson.

Avbytare: Kristin Hammarström, Annica Svensson, Sara Larsson, Antonia Göransson, Susanne Moberg, Emmelie Konradsson och Elin Rubensson.

Utanför matchtruppen står således Carola Söberg, Malin Levenstad, Stina Segerström, Marie Hammarström och Jessica Landström.

Kaptensvalen visar Sundhages riktning

Publicerad den av
2

Pia Sundhage har redan tagit ut sina lagkaptener. Det blir Caroline Seger och Lotta Schelin. Jag förstår tanken, och hoppas att den faller väl ut.

Men under OS visade inte duon Seger/Schelin att de är kaptensämnen. Jag tänker på att att de gick ut omgående efter kvartsfinalförlusten mot Frankrike och ville ha byte av både förbundskapten och spelsystem.
Jag vill ha kaptener som tar fullt ansvar på planen. För sig själva, och för laget. Kaptener som inte skyller ifrån sig efter slutsignalen, utan står rakryggat och svarar på alla frågor.

Jag har således frågetecken för våra nya lagkaptener. Och jag är inte ensam.

Men jag förstår Pia Sundhages tankegång. Hon vill att Schelin och Seger skall vara lagets stjärnor. Och då måste hon ge dem fullt förtroende från början. Genom att ge dem bindeln sätter hon också press på dem att verkligen ikläda sig rollen som spelarna som bär vårt landslag. Jag hoppas verkligen att Sundhages tanke funkar.

Här är min startelva mot Schweiz

Publicerad den av
2

Pia Sundhage har gjort klart att det är 4-4-2 som gäller. Det känns bra. För det stämmer ju perfekt med mina önskvärda förändringar i landslaget inför EM.

Redan i mitten av augusti föreslog jag ju 4-4-2. Då föreslog jag även ett målvaktsbyte. Så blir det ju också, fast tyvärr blev framtvingat efter Hedvig Lindahl:s tråkiga korsbandsskada.

Kristin Hammarström

Jag blir mer och mer övertygad om att Kristin Hammarström är den målvakt som Sundhage bör satsa på. Utöver missen i supercupfinalen i våras har jag inte sett Hammarström släppa in ett enda ”lätt” mål i år.
I cupfinalen i förra veckan var hon tvärtom lysande. Och vi behöver en trygg målvakt, som är bäst när det gäller.

Sara Thunebro

Sara Thunebro

I backlinjen fortsätter vi att ha stora problem på ytterbacksplatserna. Sara Thunebro är trots obefintlig speltid i Frankfurt ohotad på vänstersidan. Som jag ser det finns det inte ens någon som är nära att konkurrera ut Thunebro.
Till höger testade Thomas Dennerby några gånger att köra med Emma Berglund. Jag skulle gärna se att det testet återupptas. För till EM är ju Charlotte Rohlin förhoppningsvis tillbaka i form. Och då vill jag se Rohlin och Sara Larsson som mittbackspar.
Mot Schweiz hade jag helst sett Larsson ihop med Amanda Ilestedt. Men i Malmötalangens frånvaro får det duga med Larsson och Stina Segerström.

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Sundhage har pratat om att hon vill se mängder av löpningar, och att hon älskar när det går att spela på spelare som kommer bakifrån med fart. Det gör att jag formerar mittfältet så här: Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist och Marie Hammarström.
Göransson har visat sig funka bra till höger i Potsdam. Hon är den ultraoffensiva spelaren på mittfältet. Hammarström är bolltrygg, och har en fantastisk vänsterfot. Hon var vår klart bästa poängspelare i OS, och bör beredas plats i laget.
Centralt bör vi satsa på två tvåvägsspelare. Därmed försvinner Caroline Seger ur startelvan.
På ett sätt är det synd. För jag älskar verkligen Segers bolltouch. Den är bäst i Sverige. Men hon måste öka sin arbetskapacitet. Och det rejält. Kan Sundhage få Seger att springa, då är Tyresömittfältaren högst välkommen tillbaka in i startelvan.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Slutligen forwards. Här är Lotta Schelin given. Det har Sundhage redan sagt, och det håller jag förstås med om. Vem som skall spela bredvid är en intressant fråga. Jag har sett att vissa föreslår att vi skall köra med en utpräglad bollmottagare jämte Schelin.
Det tycker inte jag.
Vi såg på VM i fjol att Sverige blev som bäst med Josefine Öqvist bredvid Schelin. Alltså med två snabba djupledslöpare på topp. Det tror jag även är melodin framöver. Snabbhet är nämligen viktigare inom damernas fotboll än inom herrarnas.
En av de tunga orsakerna är att planen relativt sett är tio procent längre för damerna. Alltså är det svårare att krympa ytor inom damfotbollen.

Nu är Öqvist inte med i år. Men både Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är utmärkta alternativ. I dagsläget känns Asllani hetast, och hon bör få chansen mot Schweiz. Men framöver tror jag att Jakobsson kommer att ta platsen bredvid Lyonstjärnan.

Här är min önskeelva i sin helhet:
Kristin Hammarström – Emma Berglund, Sara Larsson, Stina Segerström, Sara Thunebro – Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Marie Hammarström – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Och här är den startelva jag tror det blir:
Hammarström – Lina Nilsson, Berglund, Larsson, Thunebro – Sofia Jakobsson, Fischer, Caroline Seger, Göransson – Schelin och Asllani.

Slutligen noterar jag att landslaget börjat satsa på videoklipp a la USA. Det gör mig glad. Här är ett reklamklipp inför tisdagsmatchen, och här en intervju med Kosse.

Fotbollsgalan och diamantbollen

Publicerad den av
3

Det har diskuterats rejält på twitter idag. Den första debatten handlade om hur Pia Sundhage bör ställa upp sin startelva. Den andra om nomineringarna till Fotbollsgalan, och vem som bör få Diamantbollen i år.

När det gäller landslaget har ju Sundhage deklarerat att hon tänker spela 4-4-2 från början. Den första frågan där blir ju vem av Caroline Seger, Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist som får stiga åt sidan. Den andra vem som skall spela bredvid Lotta Schelin på topp.
Mina svar på de frågorna tänkte jag spara till i morgon. Men Radiosportens fotbollsexpert Richard Henriksson har redan redovisat sina tankar. Hör dem här.

I det här inlägget tänkte jag rikta in mig på fotbollsgalan och diamantbollen. Galan först.

Juryn till Ballon d’Or är instruerad att ta mycket stor hänsyn till hur spelarna agerat i de stora turneringarnas avgörande matcher. Översatt till fotbollsgalan bör alltså priserna och nomineringarna gå till spelare som gjort avgörande insatser i OS, damallsvenskan eller finalen av svenska cupen.
I varje fall bygger jag på det tankesättet när jag avger mina synpunkter kategori för kategori:

Årets målvakt
Gudbjörg Gunnarsdottir, Djurgården
Kristin Hammarström, Göteborg
Thora Helgadottir, Malmö
Hedvig Lindahl, Kristianstad
* Här förstår jag inte Lindahls nominering. Hon har inte presterat tillräckligt i år. Jag såg att Sofia Lundgren skrev ”Fotbollsgalan????” på sin twitter. Jag håller med om frågetecknen, men tycker i och för sig inte att Lundgren borde ha varit nominerad heller. Lindahl borde ha ersatts av Carola Söberg eller kanske Susanne Nilsson.
Min vinnare? Jo, det är Thora Helgadottir, som lett Malmö mot guldet. Hon vinner knappt före Göteborgs cuphjältinna, Kristin Hammarström.

Line Röddik Hansen

Årets back
Emma Berglund, Umeå
Line Röddik Hansen, Tyresö
Linda Sembrant, Tyresö
Sara Thunebro, Frankfurt
* Det här är en svår kategori. Jag hade nog tyckt att Vittsjös Ifeoma Dieke hade förtjänat en plats på listan. Och jag tycker att Meghan Klingenberg är Tyresös bästa ytterback. Men då amerikanskan sannolikt anses ha spelat för kort tid i damallsvenskan, och ingen av de nominerade kandidaterna vunnit några titlar i år, så går mitt pris till Danmark.

Veronica ”Vero” Boquete

Årets mittfältare
Anita Asante, Göteborg
Veronica Boquete, Tyresö
Caroline Seger, Tyresö
Marta Vieira da Silva, Tyresö
* Här tycker jag att Sara Björk Gunnarsdottir borde tagit plats bland kandidaterna, på överskattade Caroline Segers bekostnad. Seger var alldeles för dålig i OS för att få vara med.
Vinnare? Ja, det är verkligen inte lätt. För Marta, Vero och Asante är alla tre favoritspelare på olika plan. Trots att Marta har gjort 27 poäng väljer jag Vero, mest för att hon har damallsvenskans skönaste bollbehandling.

Anja Mittag

Årets Forward
Ramona Bachmann, Malmö
Anja Mittag, Malmö
Christen Press, Göteborg
Lotta Schelin, Lyon
* Här tycker jag att juryn har nominerat rätt kandidater. När det gäller vinnare så faller Schelin bort först. Hon har inte presterat i de stora matcherna i år. Övriga tre kandidater är värdiga vinnare. Press fixade cupguldet till Göteborg, och har burit sitt lag offensivt sett. Hon var dessutom reserv i OS-guldtruppen. Mittag och Bachmann har fört Malmö mot ett troligt SM-guld. Mittag får dock min röst för sin makalösa vårsäsong.

Årets damallsvenska spelare
Ramona Bachmann, Malmö
Veronica Boquete, Tyresö
Anja Mittag, Malmö
Marta Vieira da Silva, Tyresö
* Även här är rätt kvartett nominerad. Då jag valt Mittag och Vero som vinnare i de två senaste kategorierna bör förstås det här också stå mellan dem. Nu utgår jag ifrån att Malmö tar SM-guldet, något man kanske borde vara försiktig med efter att ha sett tisdagens mirakel på Berlins Olympiastadion. Men min röst hamnar därför hos Mittag.

Elin Rubensson

Årets genombrott
Amanda Ilestedt, Malmö
Lina Hurtig, Umeå
Jennie Nordin, AIK
Elin Rubensson, Malmö
* Här tycker jag nog att Susanne Nilsson borde varit nominerad på klubbkamrat Nordins bekostnad. Men efter landslagsuttagningen kan ju inte priset hamna hos någon annan än Rubensson.

Thomas Mårtensson

Årets Tränare
Elisabet Gunnarsdottir, Kristianstad
Peter Moberg, Malmö
Thomas Mårtensson och Ulf Palmquist, Vittsjö
Torbjörn Nilsson, Göteborg
* Kan utlandsproffs vara med i spelarkategorierna borde väl utlandsbaserade tränare kunna vara med här? Således känns det självklart att Pia Sundhage skulle ha varit nominerad – och dessutom ta hem priset. Att hon inte är med känns som en smärre skandal. I hennes frånvaro står vinsten mellan Malmö och Vittsjö. Moberg hade varit en högst värdig vinnare. Men det Vittsjöduon har gjort av ett sanslöst nederlagsdrabbat lag är en bragd. Så visst borde väl Mårtensson/Palmquist gå hem med priset?

Lotta Schelin

* Så till diamantbollen. I fjol var det självklart att Lotta Schelin skulle få priset som går till årets bästa svenska spelare.
I år är det inte alls lika självklart, även om Schelin förstås återigen är en av de heta kandidaterna.
För hon vann Champion League, franska ligan och franska cupen med Lyon. Och hon avgjorde cupfinalen. Men i OS var hon blek – ja, till och med en besvikelse.

Inom herrfotbollen hade det sannolikt räckt för att vinna guldbollen. Men inom damfotbollen är det landslagen som gäller – inte klubblagen. Se bara på USA och Kanada, där spelarna inte ens tillhör några klubblag.

Idrott handlar om att vara bäst när det gäller. Och i år var det OS som gällde inom damfotbollen.

För mig känns det därför konstigt att någon som underpresterat i OS skulle få diamantbollen. Jag kommer inte protestera högljutt om hon vinner. Men trots att jag anser att Schelin är Sveriges bästa spelare tycker jag inte att hon bör få priset i år.

Vilka presterade då i OS?

Högst betyg på min lista fick Sara Thunebro, närmast följd av Nilla Fischer, Marie Hammarström, Emma Berglund och Linda Sembrant.

Thunebro spelade i och för sig Champions Leaguefinal i våras. Men annars har hennes år i Frankfurt mest innehållit bänknötande. Bästa svenska i OS kan därför inte heller vinna diamantbollen.

Kvar är alltså Fischer, Hammarström, Berglund och Sembrant. Av dem röstar jag på Fischer. Lagkaptenen försökte verkligen bära det svenska laget i London. Från sin defensiva mittfältsroll gjorde hon lika många mål som Schelin. Dessutom visade hon vinnarvilja, när vi jagade kvittering i kvartsfinalen mot Frankrike.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Säsongen i Linköping har däremot inte blivit som Fischer tänkt sig. Men utan att ha sett henne sedan hon växte inte i rollen som mittback så verkar det som att hon stabiliserat upp LFC:s backlinje. Alltså känns hon som enda rimliga vinnaren.

Är jag helt fel ute. Eller vad tycker ni?

Mittag och Bachmann är guld värda

Publicerad den av
4

Malmö vann. Ramona Bachmann och Anja Mittag gjorde målen. Gårdagens hemmamatch mot AIK följde en välkänd formel.

Ramona Bachmann

De båda nyförvärven har verkligen lyft LdB FC en nivå. Mittag var fullständigt suverän i våras. Hon är fortfarande oerhört nyttig i höst med sin spelintelligens och sköna bolltouch. Men nu är det Bachmann som spelar förstafiolen med sin snabbhet och bollkontroll.

Hon blev fälld med straff som följd vid 1–0-målet, och gjorde sedan själv de tre nästkommande målen.
Hennes 3–0-mål är ju absolut högsta världsklass. Den farten, den kontrollen och den kylan – bättre blir det inte.

Se det, och några mål till, i det här klippet.

Nu står bara Umeå mellan Malmö och SM-guldet. Har Umebackarna något recept på hur man stoppar sin gamla lagkamrat?
Ja, det hoppas i alla fall Tyresö. Men känslan är utan tvekan att damallsvenskan avgörs söndagen den 28 oktober.

För bakom affischnamnen Mittag och Bachmann har Malmö stabilitet. I går var Sara Björk Gunnarsdottir suverän på centralt mittfält. Och backlinjen kändes grymt stabil. Amanda Ilestedt visade ännu en gång att hon borde funnits med i gårdagens landslagstrupp.

I AIK var var lite nyfiken på att se om Malin Diaz, som imponerade i F19-EM i våras, kunde vara redo för A-landslaget inom kort. Men mot Ali Riley kändes AIK-talangen som den junior hon är. Diaz måste bli snabbare, både i tanke och bolleverans, innan hon är redo att ta nästa steg.
Jag var även nyfiken på AIK-målvakten Sussie Nilsson. Hon gjorde en stabil insats, och kan inte lastas för något av de fem målen.

* Apropå landslaget blev jag lite glad när jag såg det här videoklippet med Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Mer sånt.

Men det räcker inte att man sätter ihop roliga klipp. Det krävs att förbundet kan få ut det. 331 visningar hittills är inte någon höjdare.

* Här är ett klipp från Jitex 1–1-match mot Umeå i söndags. Båda målen är sevärda. Ogonna Chukwudi:s 1–0-kanon kan nog kandidera till årets skott i damallsvenskan.

* Slutligen ett klipp från den norska motsvarigheten till Sportspegeln, Sportsrevyen. Där får damfotbollen ett kul erkännande av författaren Ingebrigt Steen Jensen.

Inte minst hyllar han den norska supertalangen Caroline Graham Hansen. Hon spelade fram till för något år sedan i Lyns elitpojklag för spelare födda 1995, bland annat ihop med Mats Möller Daehli.

Steen Jensen säger:

”Möller Daehli hämtades till Manchester United, han. Och han var bara lite sämre än Caroline Graham Hansen.”

Nya namn: Söberg, Konradsson och Rubensson

Publicerad den av
2

Som väntat innehöll inte Pia Sundhage:s första landslagstrupp speciellt många skrällar. Det kändes ju ofrånkomligt att truppen skulle byggas kring de som varit med förr. Fast jag hade ändå hoppats på några fler nykomlingar.

De enda nya spelarna i den stora truppen är Carola Söberg (nygammal), Emmelie Konradsson (nygammal) och Elin Rubensson. Både Söberg och Konradsson är hittills bokförda för varsin landskamp.
Truppen är för övrigt uttagen av Calle Barrling – som framöver skall leda F19 och U23 – och den nya assisterande förbundskaptenen Lilie Persson.

Ledarna först. Persson skall fungera som assisterande förbundskapten med ansvar för anfallsspelet. Vem som skall ha ansvar för försvarsspelet är inte beslutat ännu. Kanske att Sundhage väntar ut Tony Gustavsson. Eller vad tror ni?

Så till själva presskonferensen. Där imponerade Sundhage precis lika mycket som väntat. Radiosportens Susanna Andrén twittrade så här:

”Just nu är också Sundhage inte bara förbundskapten utan också pressansvarig, moderator och så vidare… Underhållning.”

Så var det. Den enda missen från Sundhage var att hon kallade Caroline Seger för Carolina Seger, varvid Lilie Persson klev in och rättade.
Det var väl ingen fullträff, men i övrigt imponerade Sundhage alltså enormt.

Till SVT:s Chris Härenstam sa hon så här om hur hon kände sig:

”Det bubblar. Jag är fortfarande lite nervös. För jag vill göra något bra, jag vill vara en bra ambassadör för damfotbollen.”

På de punkterna behöver hon inte vara orolig. Oron borde ligga på att få laget att prestera på högsta nivå när det som mest behövs. Men det verkade Sundhage väldigt medveten om.

Något från SVT-intervjun – se den i sin helhet här – som jag tyckte om var de här orden:

”Det är en löpsport det här. Jag älskar spelare som kommer med fart bakifrån… …Så vi kommer att springa mycket.”

Huruvida det blir 4-2-3-1 eller 4-4-2 återstår att se. För det är inte bestämt ännu.

Ett annat viktigt citat var:

”Det är oerhört viktigt att vi kan få stjärnorna att lysa.”

Så är det. Om det skiner kring Lotta Schelin som det gjorde under VM, då växer Sveriges landslag med flera procent.

Till själva truppen. Jag hade ju gärna sett fler än två nya, unga spelare.

Carola Söberg

För även om Carola Söberg kanske är den tredje bästa målvakten i Sverige just nu, är hon 30 år. Om inte Söberg är tänkt som förstamålvakt, hade jag mycket hellre sett att Stephanie Öhrström eller Susanne Nilsson varit med som tredjenamn i truppen. Mycket hellre.

I backlinjen är det bara beprövade namn. Där saknas helt klart Amanda Ilestedt. Som jag ser det är Malmöbacken definitivt redo för landslaget. Synd att det dröjer till 2013 innan hon får chansen.

På mittfältet tillkommer Umeås Emmelie Konradsson. Det är en spelare som jag sett lite för lite i år för att ge en rättvis analys av. Bilden är bollskicklig, men lite långsam, men som sagt – analysen är långt ifrån fullödig.
Konradsson är en viktig spelare i Umeå, men spontant hade jag hellre sett att hennes lagkompis Lina Hurtig fått chansen att växa in i det landslag, där hon inom några år borde kunna vara en stöttepelare.

Elin Rubensson

Slutligen då forwards. Eftersom både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani togs ut som mittfältare fick trion Jessica Landström, Madelaine Edlund och Susanne Moberg plats i truppen. Jag är tveksam till alla tre, alltså till att de håller på landslagsnivå.
Däremot är det kul att Elin Rubensson får chansen. Henne tror jag mycket på. Sundhage var härligt öppen på frågon om vad Malmötalangen är för typ av spelare:

”Det skall jag ta reda på.”

Många frågor återstår alltså att få svar på kring Pia Sundhages landslag. Några fler svar kommer kanske nästa tisdag, då den här truppen skall ta sig an Schweiz.

Truppen i sin helhet:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Carola Söberg.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Sara Thunebro, Lina Nilsson, Stina Segerström och Malin Levenstad.

Mittfältare (9): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.

Forwards (5): Lotta Schelin, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Susanne Moberg och Elin Rubensson.

Här är din första trupp, Pia

Publicerad den av
2

I morgon tar Pia Sundhage ut sin första trupp som svensk förbundskapten. Hon har inte haft så mycket tid att åka runt och titta på spelare, så jag tänkte hjälpa henne lite på traven.

Här är ett förslag:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Stephanie Öhrström.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Amanda Ilestedt, Sara Thunebro, Lina Nilsson och Stina Segerström.

Mittfältare (7): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren och Fridolina Rolfö.

Forwards (4): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Elin Rubensson.

Tyresö har sig själva att skylla

Publicerad den av
Svara

Lite senare än vanligt har det blivit dags att sammanfatta helgens matcher. Jag börjar förstås i damallsvenskan, där vi som bekant fick resultat som gör att LdB FC Malmös klubbledning kan lägga skumpan på kylning, och börja se över marknaden för guldhattar.

Jag kommenterade i korthet resultatet, Djurgården–Tyresö 2–0, i mitt förra inlägg. Då hade jag inte sett matchen. Det har jag nu. Här är för övrigt höjdpunkter från matchen.
Och efter det är jag ännu mer förvånad över siffrorna. För Djurgården spelade inte ens speciellt bra. De hade i och för sig en fantastisk effektivitet – och de har fått ett vasst vapen i kontringarna med Susan Varli.

Men Djurgården backade inte hem och krympte ytor. De stängde inte till kanterna. De låg inte extra tätt på Marta.
Djurgården hade inte heller en backlinje där alla överträffade sig själva, och en målvakt som gjorde sitt livs match.

Visst var Gudbjörg Gunnarsdottir duktig. Men hon tvingades inte till speciellt många kvalificerade räddningar.

För framför allt var det Tyresö som var dåligt.  Och de har inget att skylla på – mer än sig själva.
För Djurgårdens taktik var som klippt och skuren för Tyresö. Redan efter en kvart borde gästerna ha gjort tre mål. Chanserna fanns utan tvekan. Bland annat fick en oattackerad Madelaine Edlund bollen bara tre meter från tomt mål. Men landslagsforwarden lyckades inte ens få till ett avslut. Caroline Seger hade också två kanonläge, utan att få till något avslut.

Hur Tyresö som hade gjort 28 mål – fördelat på 6, 4, 5, 3, 5 och 5 – i sina sex senaste matcher i damallsvenskan plötsligt kunde gå mållöst av planen är närmast oförklarligt.

Jag häpnade över de svaga avsluten. Hur kan man ha så dålig skärpa i en guldjakt?

Jag kan tänka mig att Tony Gustavsson rejält ångrar sitt målvaktsbyte. Inte för att jag är säker på att Carola Söberg hade tagit något av de två mål som Jessica Höglander släppte in, men för att ett målvaktsbyte lätt sänder signaler till spelarna om att ”det här är en så enkel match att vi inte behöver spela med bästa laget”.

Till följd av förlusten har Tyresö inte längre chansen att vinna guldet på egen hand. Man tvingas sätta sitt hopp till att antingen AIK eller Umeå snor poäng av LdB. Det borde inte vara möjligt.
Fast AIK har ju redan slagit Malmö en gång. Och kunde Djurgården vinna mot Tyresö borde Umeå kunna vinna mot Malmö.

Fast tittar man på guldstriden så känns det som att Tyresö har den svåraste matchen. På söndag skall de spela borta mot Kristianstad på Vilans IP. Man skall göra det utan avstängda Marta. Det blir en nöt att knäcka.
Speciellt som Tyresö inte har slagit Kristianstad på de tre senaste damallsvenskan mötena. Kristianstad vann med 1–0 hemma, och fick 1–1 borta i fjol. Och skånskorna vann dessutom med 2–1 på Tyresövallen i våras.

Det om Tyresö. Över till serieledarna LdB FC Malmö. På väg till Gamla Ullevi för att bevaka Gais–Elfsborg hann jag stannat till på Valhalla IP för att se den andra halvleken av Göteborg–Malmö.

Jag kom bara någon minut efter att Ramona Bachmann hade lobbat in det här superläckra målet. Det är verkligen ett klassavslut.

Underhållningsmässigt var den andra halvleken inte mycket att hurra för. Det hindrar inte att jag blev imponerad av Malmö. De visade nämligen hög kompetens i att spela på en ledning.

För det var Göteborg som hade mest bollinnehav. Men Malmö låg tryggt i sina positioner, och släppte inte till en enda farlig målchans. Mästarlaget har en utmärkt målvakt i Thora Helgadottir och en väldigt stabil backlinje. Men framför allt har Malmö elva spelare som arbetar stenhårt för varandra i alla situationer.

Som jag ser det leder Malmö guldracet för att de har fler vinnarskallar än Tyresö. Fler spelare som är beredda att offra både det ena och andra för att vinna matcher.

Vi som njuter av uppoffrande försvarsspel blir lyckliga varje gång vi ser Sara Björk Gunnarsdottir. Vilken fajter isländskan är. Vilken underbar fajter. Hennes statistik för mål och assist är inte lika vass som i fjol, men hennes betydelse för Malmö mäts inte i mål.

Nu tror jag stenhårt på nytt guld till Malmö. Men vad vet jag? Jag trodde ju på Linköping inför serien…

Sarah Michael

Så till bottenstriden. Där kändes det som att AIK och Djurgården tog väldigt viktiga segrar i lördags. Segrar, som gjorde att lagen på allvar var med i kampen om nytt kontrakt igen.
Men efter att Sarah Michael skjutit hem tre nya poäng till Kif Örebro i går så mörknade det rejält för Stockholmslagen igen. Rejält.

Vlora Bajraktaraj

Slutligen en riktigt tråkig nyhet – igen. I matchen Vittsjö–Kif Örebro verkar Vlora Bajraktaraj har dragit av korsbandet i ena knät. Hon skulle i så fall vara spelare nummer 16 i årets damallsvenska att drabbas av den allvarliga knäskadan. Det verkar inte finnas någon ände på korsbandseländet…

Bilder av Vittsjö och Tyresö

Publicerad den av
Svara

Vittsjö föll i kväll borta mot Linköping med 4–3. Sensationslaget har bara tagit en poäng på de senaste fyra omgångarna och är nu nere på femte plats i tabellen – bara två poäng före LFC, och fem före Umeå.

Nu har Vittsjö ett ganska bra program för de avslutande fyra omgångarna, så de skall nog trots allt kunna hamna på övre halvan i sluttabellen. I de båda kommande matcherna väntar ju exempelvis bottengängen Kif Örebro och Djurgården.

Men Vittsjö har tappat rejält med fart nu i höst. Minns i våras när Sofie Andersson gjorde mål i varenda match, och man länge till och med hängde på Malmö och Tyresö i guldstriden. Andersson gjorde för övrigt dagens sista Vittsjömål – hennes första sedan det här mot Jitex, den 9 juni:

Sofie Andersson gör mål

Sofie Andersson gör mål

Efter att ha gjort mål i 20 raka seriematcher gick Andersson mållös i åtta raka. Börjar en ny svit nu?

Jag skriver så mycket om Vittsjö eftersom det är dags för mitt fjärde bildspel damallsvenskan. Och det är från nykomlingarnas allra största dag – den då Marta kom till byn.

Jag har tidigare skrivit om Vittsjö–Tyresö 1–1 här, här, här och här. I de inläggen har jag lagt upp ett gäng bilder. Här kommer många fler:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är bilderna en och en:

Johanna Andersson
Två rader med Vittsjöspelare.
Annica Svensson
Erika Martinsson
Sofie Andersson håller undan för Linda Sembrant
Sofie Andersson nedtryckt mellan Karin Lissel och Caroline Seger.
Sonja Fransson
Karin Lissel
Fotografering för Magasinet Fotboll
Veronica ”Vero” Boquete
Charlotte Bergstrand
Lisa Klinga och Jennifer Egelryd.
Marta Vieira da Silva
Caroline Seger fotas med bollflickorna
Carola Söberg
Trotjänaren Kalle Olsson intervjuas i TV4sport
Danesha Adams kämpar om bollen med Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Ifeoma Dieke
Carola Söberg
Huvuddomare Malin Johansson
Kirsty Yallop
Kendall Fletcher
Marta
Resultattavlan på Vittsjö Idrottspark
Lisa Dahlkvist och Linda Sembrant.
Josefine Mårtensson
Lisa Dahlkvist
Vlora Bajraktaraj
Caroline Seger
Lisa Dahlkvist
Line Röddik Hansen håller undan för Vero.
Lisa Dahlkvist
Thorsten Frennstedt
Johanna Frisk och Marta
Sandra Adolfsson steget före Madde Edlund.
Sofie Andersson
Emma Kullberg
Line Röddik Hansen passar.
Emilia Appelqvist, Caroline Seger och Veronica Boquete.
Lisa Klinga
Vittsjöspelare på rad
Danesha Adams och Caroline Seger.
Karin Lissel och Madelaine Edlund.
Uppvärmning i Tyresö
Danesha Adams håller undan för Lisa Dahlkvist.
Veronica ”Vero” Boquete
Marta får pris.
Caroline Seger och Marta i samtal.
Veronica ”Vero” Boquete
Markus Nilsson
Madelaine Edlund
Lisa Klinga och Sofie Andersson
Ifeoma Dieke
Emma Sjödahl
Kirsty Yallop och Erika Martinsson
Ifeoma Dieke och Vlora Bajraktaraj.

Svenska stjärnor utomlands och vad det betyder för landslaget

Publicerad den av
Svara

Antalet svenska utlandsproffs ökar. I mitt inlägg om Kosovare Asllani:s flytt till Paris skrev jag att jag tycker att det är bra för landslaget.

Då menade jag att det var bra på kort sikt, eftersom att jag tror att Asllani kan utvecklas ytterligare av flytten. Hon har i och för sig redan varit i väg på ett äventyr i USA, men det här är skillnad på många sätt.
Inte bara att hon är några år äldre, och borde vara mer redo på så sätt. Utan även att hon måste lära sig ett nytt språk, en ny kultur och en annan slags fotboll.

För några veckor sedan kändes det som att antalet svenska utlandsproffs skulle minska den här säsongen. Men sedan dess har flera spelare tagit klivet till främmande ligor. Jag har säkert missat några. Men här är en lista med några namn:

* Tyskland:
Antonia Göransson, Turbine Potsdam
Sara Thunebro, FFC Frankfurt

* Frankrike:
Lotta Schelin, Olympique Lyonnais
Kosovare Asllani, Paris Saint-Germain

* Ryssland:
Sofia Jakobsson, WFC Rossiyanka
Linnea Liljegärd, WFC Rossiyanka

* Italien:
Stephanie Öhrström, Bardolino Verona
Maria Karlsson, Bardolino Verona

* Finland:
Karolin Pettersson, Åland United
Helén Eke, Åland United
Jennifer Egelryd, Åland United
Frida Thilén, Åland United

Apropå våra utlandsproffs skrev Caroline Seger så här på sin twitter i går:

”Att spelare som Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson med flera vågar testa sina vingar samt har möjligheten att spela utomlands är stort. Äntligen vågar klubbar satsa och fler spelare få chansen att leva sin dröm. Alla som säger eller tycker annat borde tänka om. Damfotbollen går framåt och små tjejer kan få fler förebilder samt träna å våga drömma om att en dag bli professionell fotbollsspelare. Tänk efter innan ni klankar ner på dem eftersom det kan vara din dotter som väljer att förverkliga den drömmen.”

Det är ett inlägg man kan ha många åsikter om.

Den enda jag tänker fördjupa mig i är att det är stor skillnad på vad som är bra för våra svenska landslagsspelare, och vad som är bra för svensk damfotboll.

Redan nu spelar alla de bästa offensiva spelarna i det svenska landslaget i utländska klubbar. Det gör att damallsvenskan i stället domineras av utländska toppnamn. Kika bara på toppen av seriens skytteliga, och märk att den innehåller väldigt många utländska spelare.

Och när toppklubbar som Lyon, Paris SG, Barcelona, Bayern München, Arsenal, Ajax och så vidare börjar ta sina damlag på allvar är vi i fara.
De budgetar som håller på att driva alla damallsvenska föreningar i konkurs är småslantar för nämnda storklubbar.
Det är ingen tvekan om att toppklubbarna på kontinenten kan köpa sönder damallsvenskan. Och i så fall riskerar vår storhetstid snart vara över. Då kommer vårt landslag ganska snart ha tappat sin position topp tio på världsrankingen.

För Sverige är en väldigt liten nation. Och en stark damallsvenska är vår enda chans att kunna bibehålla ett starkt landslag.

Snacket om att de många utländska spelarna står i vägen för svenska talanger är så dumt. Att ha drygt 60 internationella toppspelare i högstaligan är tvärtom en fantastisk tillgång för svensk talangutveckling. Det innebär ju att drygt 150 svenska spelare dagligen får träna med och studera stjärnorna.

Jämför med hur det ser ut i vårt grannland Norge. De har en liga som nästan uteslutande innehåller inhemska spelare. Följden är att supertalanger som Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg redan är dominanta i toppserien vid 17 års ålder. De har liksom redan nått så långt man kan på hemmaplan, och måste flytta utomlands för att ta nästa kliv.

Sveriges guldmedaljörer från F19-EM kan däremot lugnt stanna i damallsvenskan. För här går det att utvecklas till världsstjärna.

Här har svenska fotbollstjejer en gigantisk fördel mot våra fotbollskillar. För i herrarnas allsvenska kan du inte bli en internationell toppspelare. Det går inte. Där måste du flytta utomlands för att ta sista klivet.

Bilder av Sverige–Holland

Publicerad den av
Svara

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i går, och här är resultatet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var rätt svårfotat för oss amatörer, med en ganska lågt stående, och stark sol. Men några ok rutor blev det trots allt.

Anouk Hoogendijk och Kosovare Asllani
Sverige har kvitterat på straff
Kosovare Asllani
Holland är klart för start.
Sverige jublar
Lieke Martens
Daphne Koster pekar ut riktningen
Jubel över 2-1-målet
Kosovare Asllani
Anouk Hoogendijk, Tessel Middag och Leonne Stentler.
Anouk Hoogendijk
Claudia van den Heiligenberg
Caroline Seger
Annica Svensson
Johanna Almgren med Anouk Hoogendijk i ryggen
Lotta Schelin
Tessel Middag
Daniel Kristiansson och Hanna Marklund
Marlous Pieete
Daphne Koster
Marie Hammarström
Petra Hogewoning
Madelaine Edlund missar kanonläge
Mandy van den Berg
Daphne Koster
Sara Larsson
Danielle van de Donk och Renee Slegers
Lotta Schelin
Sofia Jakobsson
Anouk Hoogendijk jagas av Kosovare Asllani
Holland värmer upp
Lotta Schelin
Kirsten van de Ven
Lieke Martens
Kosovare Asllani och Lotta Schelin
Sofia Jakobsson och Daphne Koster
Sofia Jakobsson utmanar
Anouk Hoogendijk
Sara Thunebro och Marlous Pieete
Sofia Jakobsson
Anouk Hoogendijk och Lisa Dahlkvist
Tackskylt
Madelaine Edlund
Leonne Stentler och Sara Thunebro
Kirsten Van de Ven
Holländskor efter matchen
Kvadraten

 

Till slut fick Dennerby en Seger av världsklass

Publicerad den av
1

Så har man slagit sig ner i tv-fåtöljen efter en heldag i damfotbollens tecken. I förmiddags var jag med på en liten sittning med den svenska EM-organisationen. Det var intressant, och det finns all anledning att återkomma till den inom kort.

Men först lite synpunkter på dagens svenska landskamp – Thomas Dennerby:s avskedsmatch.

Thomas Dennerby

Thomas Dennerby intervjuas av Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Efteråt, när Dennerby mötte pressen, verkade han avslappnad och kanske även lite lätt rörd. Han sa att det absolut var rätt tid för honom att lämna posten som förbundskapten, och att han således inte ångrar sitt beslut på något sätt. Men att avskedet ändå var jobbigt. Han förklarade så här:

”Jag älskar människor. Jag älskar de som jobbar på hotellen, spelarna, ledarna – jag älskar er journalister.”

Han konstaterade också att han tog jobbet för att vinna titlar. Han hade tänkt sig bli den förste svenske förbundskapten sedan 1984 att leda landslaget till ett mästerskapsguld. Men att tre förluster på fyra kvartsfinaler i stora mästerskap är inte godkänt.

Skulle laget vinna guld på hemmaplan nästa år gav han följande löfte, eller skall vi se det som ett hot:

”Vinner de EM nästa år ska jag vara den första som springer in på planen…”

Till själva matchen. För svensk del var den länge väldigt avslagen. Före paus fick jag tre nya favoritspelare. Alla spelade i orange.

Lagkaptenen Daphne Koster kanske inte är blixtsnabb. Men hon spelar ett väldigt elegant mittbacksspel. Den defensiva mittfältaren Anouk Hoogendijk visade en underbar förmåga att spela sig ur alla situationer. Och släpande forwarden Lieke Martens briljerade med fin bollbehandling, och ett bra passningsspel.

Anouk Hoogendijk

Sverige?

Uselt. Spelarna verkade helt ointresserade av att ge Dennerby en fin avskedspresent. De verkade inte heller förstå att Pia Sundhage kommer att studera den här insatsen noga innan hon tar ut sin första trupp. För uppträdandet var stillastående och helt utan aggressivitet.

Jag har tidigare ifrågasatt Caroline Seger i landslaget. Det gjorde jag i halvtid i dag också. Jag satt nämligen och specialstuderade henne. Och under de första 45 minuterna gjorde hon nästan bara alibilöpningar. Hon lät Lisa Dahlkvist ta hand om precis allt skitjobb centralt på planen.

Caroline Seger

Efter paus kom en ny Caroline Seger ut på planen. Plötsligt var hon en världsspelare. Visst hände det att hon fuskade med hemjobbet även i andra halvlek. Men på det stora hela var hon planens gigant – rörlig, kreativ och hjärnan bakom de flesta svenska anfallen. Spelar hon på den nivån är hon spelaren att bygga laget kring.

Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan. Knäcker Sundhage den nöten så kan vi faktiskt stå där med EM-pokalen på Friends Arena den 28 juli nästa år.

Fast i halvtid tänkte man knappast på EM-guld. Så långt ledde Holland rättvist med 1–0. Jag ifrågasatte i går om inte Dennerby hade matchat en något för offensiv startelva. Så visade det sig vara. Ingen av Lotta Schelin, Antonia Göransson, Kosovare Asllani, Seger eller Sofia Jakobsson vann några bollar. Och när vi trots allt fick innehav, så kastade vi bara i väg bollen.
Holland hade alltså 1–0 i mål. De hade även 54–46 i bollinnehav och 4–1 i skott mot mål.

Holland jublar

I andra halvlek vann Sverige däremot skotten mot mål med 10–0. Klart är att laget fick väldigt mycket bättre balans när Marie Hammarström kom in på vänsterkanten. Hon hjälper de centrala mittfältarna i defensiven, och bidrar till att öka bollinnehavet.

Klart är också att Kosovare Asllani växte ut till en tänkbar startspelare som en följd av att Seger började jobba. Plötsligt fick Kosse vettiga passningar på fötterna, och Kristianstadsspelaren kunde visa sin höga potential.

Jubel över 2-1-målet

Som jag ser det står Pia Sundhage inför två val när det gäller offensiv uppställning. Antingen att fortsätta med 4-2-3-1 med Asllani som tia. Eller byta till 4-4-2 med Jakobsson och Schelin som forwards. Det skall bli intressant att se vilken färdriktning vår nya förbundskapten väljer.

Det skall även bli intressant att se hur Sundhage tänker använda Caroline Seger. För som sagt, Seger har nyckeln till svensk framgång. Om hon bara känner för att använda den.

Dennerbys fina facit

Publicerad den av
Svara

Här är Thomas Dennerby:s sista startelva som svensk förbundskapten: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Antonia Göransson – Lotta Schelin.

Det är en ovanligt offensiv uppställning för att vara Dennerby. Kanske till och med en för offensiv uppställning, det finns ju bara en bollvinnare på mittfältet. Fast även det här laget bör kunna ge i praktiken EM-klara Holland en bra match.
Det enda som överraskar mig lite med startelvan är att vår klart bästa poängspelare i OS, Marie Hammarström, inte får vara med.

Att Dennerby skulle spelar Lindahl i målet är ju däremot ingen överraskning. Men som jag ser det är det förbundskaptenens stora misstag under de sju år han lett oss.

För jag har hört och läst om att Sverige har tappat mark under Thomas Dennerby. Det är ju helt fel. De som säger det har ingen koll.

Och visst man kan känna vibbarna av misslyckande när man läser dagens rubrik på damfotboll.com: ”Ändå inget dåligt facit när Thomas drar slutstrecket”.

Nej, Dennerby har inget dåligt facit. När han tog över som förbundskapten i juli 2005 var Sverige rankat sexa i världen. När han nu lämnar över till Pia Sundhage är Sverige rankat – sexa.
Dennerby har gjort ett stabilt och bra jobb under sina dryga sju år. Han har hållit kvar Sverige i världstoppen – och det är bra gjort.

För titta här. Så här såg toppen av damfotbollens världsrakning ut för sju år sedan:

1) Tyskland
2) USA
3) Norge
4) Brasilien
5) Frankrike
6) Sverige
7) Nordkorea
8) Kina
9) Danmark
10) Italien
11) Japan
12) Kanada

Nu ser världsrankingen ut så här:

1) USA (310 miljoner)
2) Tyskland (82 miljoner)
3) Japan (126 miljoner)
4) Brasilien (201 miljoner)
5) Frankrike (64 miljoner)
6) Sverige (9,5 miljoner)
7) Kanada (33 miljoner)
8) England (GB – 60 miljoner)
9) Australien (20 miljoner)
10) Italien (62 miljoner)
11) Nordkorea (23 miljoner)
12) Danmark (5,5 miljoner)

Siffran bakom respektive land visar ländernas folkmängd i oktober 2011 – enligt wikipedia.

Jämför listan från 2005 med den från 2012, och se att Sverige är det enda land med färre än 60 miljoner invånare som låg på topp tio för sju år sedan – och som fortfarande ligger kvar. Det är imponerande.

Och verkligheten är ju bättre än så. För under nästan hela Dennerbys sjuårsperiod har vi legat på en högre placering än sexa. Större delen av tiden har vi faktiskt legat topp fyra. Så trots att damfotbollen utvecklats enormt sedan 2005 är vi med bland de länder som leder utvecklingen.

I länkad artikel på damfotboll.com konstateras att Dennerby har 25-3-0 i kvalmatcher till stora mästerskap. Och att samma siffror i mästerskapens gruppspelsmatcher är 9-4-2. Det är två fantastiska tabellrader.

Trots det har Dennerby ryktet om sig att vara en förlorare. Och hans facit i stora mästerskap är trots allt inte lysande:

* VM 2007: Utslagna i gruppen
* OS 2008: Utslagna i kvartsfinal
* EM 2009: Utslagna i kvartsfinal
* VM 2011: Brons
* OS 2012: Utslagna i kvartsfinal

Det innebär att Dennerbys statistik i mästerskapens utslagsmatcher är 2-0-4. Och det är förstås de siffrorna som gjort att han fått en förlorarstämpel.

Fast om vi skall vara ärliga har Dennerby haft ett sämre spelarmaterial att jobba med än föregångaren Marika Domanski-Lyfors. Det laget peakade 2003–05, en period där de spelade minst semifinal i tre raka mästerskap. Och kärntruppen där var på väg ner när Dennerby tog över.

Han har fått påbörja en generationsväxling, och jag tycker att han skött det bra.

När jag har träffat Dennerby har han varit trevlig och prestigelös, en person som det är lätt att tycka om. Men alla spelare har inte varit på hans sida de senaste åren, och därför var det dags nu att ge landslaget en ny energikick.

Så med bara timmar kvar på en era säger vi tack Dennerby, välkommen Sundhage.

Hur tänker damfotboll.com?

Publicerad den av
Svara

Som bekant har jag tidigare under året kritiserat http://www.damfotboll.com – svensk damfotbolls hemvist nummer ett på internet. Jag gjorde det bland annat i det här inlägget.

I kväll känner jag att det är dags att följa upp kritiken. Både på gott och på ont. För jag mådde dåligt när jag surfade in på sidan alldeles nyss. Frågan som väcks är: hur tänker man när förstasidan ser ut så här?

Huvudrubrik den 4 september 2012

Det värsta är att sidan inte hade behövt se ut på det här viset.

För faktum är att jag tycker att damfotboll.com har haft flera bra artiklar på sistone. Man har gjort lovande försök att ställa viktiga frågor.

Ett lysande exempel är dagens artikel med Nilla Fischer och Caroline Seger. Jag tänker på den här, där de får stå till svars för kritiken av Thomas Dennerby. Det är i högsta grad relevant och intressant läsning.

Nämnd artikel är naturligtvis dagens höjdpunkt på damfotboll.com. Det är en artikel de bör känna sig stolta över, vilket i sin tur givetvis bör innebära att den skall ligga i topp ända tills den blir gammal – eller man har någon ännu bättre grej.

Men icke.

I stället toppar man alltså i kväll med en sammanfattning av den senaste omgången av flickallsvenskan – vinklat på en fem dagar gammal match. Pinsamt.

Man undrar ju om det här kan vara kul för skribenterna på damfotboll.com. För som jag ser det måste sidan vara sämst i Sverige på att marknadsföra sina egna toppartiklar.

* När jag ändå är inne på avdelningen kritik mot damfotboll.com så kan jag inte låta bli att ta upp det här inlägget. Det är verkligen någon form av bottennapp i bristfällig research.
För en sak kan man vara säker på efter att ha läst eländet, nämligen att Thorsten Frennstedt aldrig har varit på ishockey i Borås. För hallen är varken nybyggd eller försedd med några loger. Det finns inte ens en cafeteria i Borås Ishall.
Och trots LdB FC Malmös jobbiga läge så betalar nog den damallsvenska klubben både högre löner och har större omsättning än tvångsnedflyttade BHC.
Faktum är ju att Dalsjöfors hade bättre förutsättningar än hockeyn i Borås – tjejerna spelade ju på Borås Arena.

Kanonstart av Sundhage – som måste få en ärlig chans

Publicerad den av
2
Coach Pia Sundhage

Pia Sundhage

Pia Sundhage är klar som svensk förbundskapten – och lyckan bland landets största damfotbollssupportrar vet inga gränser. Sedan i går eftermiddag har jag sett så många överdrifter att man undrar vad som händer.

För läser man på twitter får man bilden av att Sundhage är världens genom tiderna största fotbollsledare – och allt hon tar vid blir till guld.

Och det blir värre. Jag hörde nyss på P4 Extra att fler än hälften av programmets webbläsare tror att Sundhage kommer att leda Sverige till OS-guld.

Lugn nu.

Drömmar är kul, men låt dem vara drömmar. För med de orimliga förväntningar som vi redan lagt på Sundhages axlar så kan hon ju inte lyckas. Vinner hon VM- och OS-guld är det bara som det skall. Allt annat är fiasko.

Som jag tidigare skrivit hade helst sett att hon tagit vägen om herrfotbollen. Att få bli den som bryter den tråkiga könsbarriären är något mycket större och viktigare än att bli svensk förbundskapten.
Men risken är stor att hennes marknadsvärde sjunker nu. För även om jag har full tilltro till hennes förmåga att bygga lag så är det svenska spelarmaterialet väldigt mycket sämre än det amerikanska.

Det har spelats sex VM och fem OS i fotboll för damer. På de elva turneringarna har USA aldrig kommit sämre än trea. De tar alltså alltid medalj – oavsett vem som leder dem. Sex gånger har USA vunnit guld.

Sverige har aldrig tagit guld. Vi har tagit tre medaljer i VM, och noll i OS.

Pia Sundhage kom alltså till ett dukat bord i USA. Hon kom de regerande olympiska mästarinnorna – till en vinnarkultur. Hon kom till ett land som har ett 50-tal spelare av hög världsklass.

Hon kommer inte till ett dukat bord i Sverige. Inte alls. Hon kommer till ett land som har knappt ett tiotal spelare av hög världsklass. Fast vi är på uppgång igen. Det blev VM-brons i fjol, och kvartsfinal i OS i år – trots att vi hade en mängd tunga skador.

Hopppas inte att någon tror att jag är ute efter att förringa Sundhages insats i USA. Jag vill bara klargöra att det är helt andra förutsättningar som gäller där.

Men Sundhage har lärt sig allt om vinnarinstinkt i USA, och förhoppningsvis kan hon överföra de kunskaperna på vårt svenska lag. Och som inspiratör är hon svåröverträffad. Det vet alla som träffat henne.

Hon intervjuades nyss i P4 Extra. Där sa Sundhage att hon att framgångsreceptet i Sverige blir att inspirera spelarna, och påminna dem om de mål som de själva varit med och bestämt. Hon sa också att:

”Det är Lotta Schelin som skall göra sin bästa match när det verkligen gäller. Det är Caroline Seger som bestämmer sig för redan nu, att det här skall vi göra ihop.”

Det är två tydliga signaler om att Sundhage vet vad som gäller i Sverige. Och att hon tänker sätta hård press på sina stjärnor. De måste bära resten av laget.

Här har Sundhage en stor fördel i att det är hon som är stjärnan. Det är henne alla dyrkar – inte spelarna. Alltså kommer hon ha ett övertag på spelarna från start. Det är liksom inte läge att sticka upp.

Personligen tycker jag att det var en kanonstart på det nya jobbet.

Genom att flytta pressen till de viktigaste spelarna visar hon direkt vem som bestämmer. Nu skall bara spelarna ta emot de hårda passningarna på rätt sätt.

För övrigt undrar jag om alla som jublat över Sundhages ankomst verkligen har koll på vilken ledarstil hon har. Hon är inte en sådan som byter hit och dit.
Tvärtom gör hon som Thomas Dennerby, och väljer ut elva spelare som får fullt förtroende. Och det skall mycket till innan hon ändrar i laget. Så på den fronten lär det inte bli någon förändring.

Jaja. Nog om det här. Nu återstår det bara att hälsa Pia Sundhage välkommen hem. Och önska all lycka.