Kategoriarkiv: Nadeshiko – Japans landslag

Japans landslag i fotboll för damer. Största framgångarna: Världsmästare 2011. VM-tvåa 2015. OS-silver 2012. Asiatiska mästarinnor 2014.

Pia är större än sporten

Publicerad den av
Svara

Vid lunchtid i morgon presenterar Thomas Dennerby sin sista landslagstrupp. Det känns hett, eller hur?

Pia Sundhage

USA:s förbundskapten Pia Sundhage

Nej, faktum är ju att truppen känns totalt ointressant. För tillfället är det bara Pia Sundhage som är intressant i svensk damfotboll. Och det är samtidigt både bra och illavarslande.
Jag hörde henne förresten säga så här till SVT i dag: (Hon gjorde det i en intervju som gjordes i samband med dagens välbesökta presskonferens på Råsunda)

”Jag var med en gång i tiden då jag inte fick spela fotboll – för att jag var flicka. Och här står vi nu på en fin gräsmatta i Sverige och det är ett intresse – inte bara för mig som förbundskapten, utan även för laget och för damfotboll.”

Fast tyvärr har Sundhage fel. Intresset är för henne – och bara för henne. Nyfikenheten på laget är tyvärr nära noll. För det lär inte vara anstormning till Dennerbys presskonferens i morgon. Och det lär knappast vara anstormning till Gamla Ullevi för Hollandskampen om knappt två veckor heller.

För minns att vi har spelat tre landskamper på hemmaplan i år. Vi har mött de tre OS-medaljörerna Kanada, USA och Japan. Och publiksiffrorna har varit 2073, 2752 och 5183. Alltså totalt 10008 åskådare mot världens tre bästa lag.

I Borås har Elfsborg femsiffrigt publiksnitt i allsvenskan. Jämför det med vårt damlandslag, som alltså behöver tre matcher för att nå femsiffrigt. Och vi snackar matcher, där vi möter världens största stjärnor.

Så tyvärr, det finns inte något stort intresse. I varje fall inte för laget och sporten.

Men det finns för Pia Sundhage som person. Hittills har pådraget från svensk media varit imponerande stort. Hon har synts och hörts överallt. Kanske kan det också leda till intresse för vårt landslag på sikt. Vi får hålla tummarna för det.

Fast pessimisten i mig är inte så säker på att så blir fallet. Tyvärr.

Wolfsburg känns som ett guldgäng

Publicerad den av
3

I dag drar Frauen-Bundesliga alltså igång. De senaste fyra åren har FFC Turbine Potsdam tagit hem spelet. De är förstås tänkbara vinnare även i år. Fast de är inte favoriter.

För storsatsande FFC Frankfurt måste räknas som huvudkandidater till guldet. De har ju nämligen en makalöst stark trupp. Fast trots det tror jag att det blir utmanaren VfL Wolfsburg som tar hem det.

Hur som är nog de flesta ense om att guldstriden kommer att stå mellan tre lag i år. För det tidigare storlaget Duisburg har blivit länsat på toppspelare, och är inte längre att räkna med. Och övriga lag är en bit bakom.

Här är min analys av årets Frauen-Bundesliga. Först en längre genomgång av de tre guldkandidaterna:

* FFC Turbine Potsdam
Regerande mästarinnor
Tänkbar startelva: Alyssa Naeher – Tabea Kemme, Alex Singer, Jennifer Cramer – Stefanie Draws, Patricia Hanebeck, Keelin Winters, Antonia Göransson – Yuki Ogimi, Genoveva Anonma och Lisa Evans.

Eftersom kontinuitet oftast är ett segerrecept borde Potsdam kanske vara guldfavoriter. De har ju haft Bernd Schröder i tränarstaben i 42 år.
Fast spelarmässigt har mästarinnorna tappat kontinuitet. Fyra viktiga spelare från i fjol är nämligen inte med när ligan drar i gång i år. Det handlar om landslagsbackarna Bianca Schmidt och Babett Peter, som båda gått till Frankfurt. Samt snabba mittfältaren Isabel Kerschowski som gått till Leverkusen.

Lagkaptenen Jennifer Zietz stannar kvar i klubben. Men hon drog av korsbandet i sista ligamatchen i våras, och missar sannolikt hela årets säsong. Spel före jul känns hur som helst helt otänkbart.
Lika illa gick det för ett av klubbens nyförvärv. Johanna Elsig drog av sitt korsband i sin sista match för Bayer Leverkusen. Jobbigt läge för de tyska mästarinnorna alltså.

På pluskontot finns dock backen Sara Doorsoun-Khajeh från Bad Neuenahr samt Lisa Evans från Glasgow City, amerikanska Keelin Winters från Seattle Sounders och Stefanie Mirlach, från Bayern München. De två sistnämnda är båda tidigare U20-världsmästare.

Potsdam har alltså haft samma tränare i 42 år. Tyvärr spelar de även den fotboll som präglade Tyskland på 1970-talet. Defensivt är det ett extremt man-man-spel där backarna inte får passera mittfältarna.
Spelet har ju givit fyra raka guld, så det går inte att såga totalt. Men det gammaldags spelet är säkert en stor anledning till att de spelare som slår sig in i det tyska A-landslaget ganska snart lämnar Potsdam för andra klubbar.

Jag tror att spelaromsättningen har varit för stor, och att Potsdams guldsvit spricker.

* VfL Wolfsburg
Slutade tvåa 2011/12
Tänkbar startelva: Alisa Vetterlein – Verena Faisst, Luisa Wensing, Rebecca Smith – Zsanett Jakabfi, Lena Goessling, Viola Odebrecht, Carolin Simon – Anna Blässe, Conny Pohlers och Alexandra Popp.

Wolfsburg skall spela i Champions League i höst. Och man har satsat. Redan i vintras knöt man upp duktiga Viola Odebrecht från Potsdam samt Duisburgs landslagsaktuella duo Luisa Wensing och Alexandra Popp.
Man har även värvat tre spelare som är i väg på F20-VM i Japan. Det handlar dels om duktiga vänsterbacken Carolin Simon från nedlagda Hamburg. Dels de båda målskyttarna Lina Magull och Annabel Jäger från nykomlingen Gütersloh.

Wolfsburg var alltså starka redan i våras, och man gav Potsdam en kamp om guldet då. Nu tror att de faktiskt kan ta sig hela vägen. Truppen ser väldigt spännande ut, och det centrala mittfältet med Odebrecht och Lena Goessling är ramstarkt.
Wolfsburg är mina guldfavoriter.

* FFC Frankfurt
Slutade trea 2011/12
Tänkbar startelva: Nadine Angerer – Ali Krieger, Saskia Bartusiak, Babett Peter, Bianca Schmidt – Kerstin Garefrekes, Kim Kulig, Simone Laudehr, Melanie Behringer – Dzsenifer Marozsan och Sandrine Bretigny.

Frankfurt har värvat storspelare flera år i rad, och har nu en trupp som är så stjärnspäckad att de borde springa rakt igenom den här serien.
Jämfört med förra säsongen har man värvat tre tyska landslagsspelare i backarna Bianca Schmidt och Babett Peter från Turbine Potsdam samt mittfältsstjärnan Simone Laudehr från Duisburg.
Dessutom har forwarden Sandrine Bretigny anslutit från Lyon. Hon är säkert tänkt som den som skall fylla luckan efter Birgit Prinz. För även om Frankfurts lag vimlade av stjärnor i fjol så saknades måldrottningen.

Som grädde på moset är tre toppspelare tillbaka från långtidsskado. Det handlar om Nadine Angerer, Kim Kulig och Ali Krieger.
Och med tanke på att jag placerat spelare som Saki Kumagai, Sara Thunebro, Lira Bajramaj och Sandra Smisek utanför den tänkbara startelvan så förstår ni hur stark truppen är.

Men Frankfurt hade svårt att få ihop ett lag av stjärnorna förra säsongen. Då nådde man ett totalt misslyckande. Man slutade trea i ligan och missade spel i årets Champions League, man föll mot Bayern München i cupfinalen och man föll i Champions Leaguefinalen mot Lyon.
För andra lag hade det kanske varit bra resultat. Men för Frankfurt är det ett totalt misslyckande. Och det lär sitta i bakhuvudet även i år.
Frankfurt är förstås storfavorit, men jag tror inte att de tar ligaguldet i år heller.

* Bakom de tre topplagen tror jag att SC 07 Bad Neuenahr och cupmästarinnorna Bayern München kommer att göra upp om fjärdeplatsen.
München har ett väldigt ungt och talangfullt lag, kryddat med tre amerikanskor och fyra österrikiska landslagsspelare med Laura Feiersinger i spetsen.
Neuenahr har fått behålla storstjärnan Celia Okoyino da Mbabi, vilket bör innebära att man kan ta sig upp på tabellens övre halva.

Brandskattade Duisburg, Essen-Schönebeck och Bayer Leverkusen gör upp om sjätteplatsen.
FCR 2001 Duisburg har tappat Linda Bresonik och Annike Krahn till Paris Saint-Germain samt alltså Laudehr till Frankfurt samt Popp och Wensing till Wolfsburg. Fast man har kvar Kozue Ando, Mandy Islacker och har fått intressanta amerikanska fjärdemålvakten Ashlyn Harris. Det bör räcka för att hålla behörigt avstånd till nedflyttningsstriden.

Bayer Leverkusen var illa ute i fjol, men har två fina nyförvärv i Ramona Petzelsberger och Isabel Kerschowski, och bör också kunna hänga kvar.

SC Freiburg och FF USV Jena får slåss med nykomlingarna om nionde- och tiondeplatserna. Känslan är dock att både FSV Gütersloh 2009 och VfL Sindelfingen är självklara nedflyttningskandidater.
Gütersloh har tappat sina bästa målgörare från förra säsongen i Magull och Jäger. Sindelfingen har i och för sig tre österrikiska spelare, två schweiziska – bland annat den före detta Kristianstadsspelaren Sandra Betschart – och en amerikanska, men utöver det består truppen av ett stort antal egna produkter, och huvuddelen av dem är tonåringar.

Fotbollsgodis från Tanaka

Publicerad den av
Svara

Att Aya Miyama kunde, det visste jag. Men jag hade inte sett så många andra spelare – och då räknar jag både herr- och damfotboll – som har kapacitet att skruva in frisparkar med både höger och vänster fot.

Nu vet jag en till. Hon är också japanska, och heter Yoko Tanaka. Den tekniska talangen, som alltid verkar har ett leende på läpparna, har just smekt in två frisparkar – en med vardera fot – mot Schweiz i F20-VM. Två riktigt läckra mål.

De båda målen går att se här.

Det är bara för alla svenska spelare att gå hem och träna. För vi har ju knappt några spelare som smeker in frisparkar med sin bästa fot…

Europa tappar mark – hur kan vi vända trenden?

Publicerad den av
Svara

Efter OS, när det är dags att hitta en ny svensk förbundskapten, så handlar delar av debatten om damfotbollens utveckling.
Debatten känns extra aktuell nu när F20-VM pågår i Japan – turneringen där framtidens stjärnor visar upp sig.

Därför tänkte jag i två inlägg delge lite tankar kring hur jag ser på utvecklingen.

Innan jag går vidare tänkte jag slå fast att jag tror att Sverige har goda förutsättningar att tillhöra de cirka tio nationer som kommer att slåss om internationella medaljer de kommande tio åren. Varför kommer jag mer gå in på i nästa inlägg.

Det här kommer mer att handla mer om utvecklingen kontinent för kontinent.

Jag väljer att synliggöra den genom tabeller över snittpoäng i tre mästerskap – OS 2008, OS 2012 och F20-VM 2012. Tabellerna visar varje kontinents snittpoäng i mästerskapen – och notera att poängberäkningen gäller resultat efter 90 minuter i slutspelsmatcher.

OS 2008
1) Europa            1,79 poäng per match – 25 poäng/14 matcher
2) Sydamerika     1,56 – 14/9
3) Nordamerika   1,50 – 15/10
4) Asien              1,31 – 17/13
5) Oceanien        0,33 – 1/3
6) Afrika              0,00 – 0/3

OS 2012
1) Nordamerika    2,25 – 27/12
2) Europa             1,64 – 23/14
3) Asien               1,55 – 14/9
4) Sydamerika      0,86 – 6/7
5) Oceanien         0,75 – 3/4
6) Afrika               0,17 – 1/6

F20-VM 2012 – efter två gruppspelsomgångar.
1) Oceanien         2,00 – 4/2
2) Asien               1,75– 14/8
3) Nordamerika   1,67 – 10/6
4) Europa            1,25 – 10/8
5) Afrika              1,00 – 4/4
6) Sydamerika     0,50 – 2/4

Jämförelsen mellan de två senaste olympiska fotbollsturneringarna visar på tre tydliga trender. Den ena är att Nordamerika, Asien och Oceanien (Nya Zeeland) är på väg uppåt. Den andra att Europa och Afrika ligger kvar på ungefär samma nivå. Och den tredje är att Sydamerika har en väldigt negativ trend.

Vi tar det världsdel för världsdel.

Det är tydligt att Sydamerika är den världsdel som har det jobbigast att hänga med i utvecklingen. Framför allt är det Brasilien som tappar mark. Och även om Colombia kommer sakta men säkert på A-lagsnivå så är utvecklingen i världsdelen som helhet väldigt negativ.
För bakom Brasilien och Colombia finns inget. Argentinas insats i F20-VM, med 0–6 och 0–9 i de två första matcherna, är ju exempelvis direkt pinsam.

Afrika har haft det tungt på seniornivå både i fjolårets VM och i årets OS. Men i F20-VM gör både Nigeria och Ghana det riktigt bra. Problemet här är att spelarna inte har några riktiga ligor att utvecklas i. Följden blir att de riskerar att tappa i utveckling mot spelare från andra världsdelar. Det lär därför dröja innan Afrika kan konkurrera om medaljer i seniormästerskap.

I Oceanien flyttar Nya Zeeland hela tiden fram positionerna. De visade kvalitet redan i VM, följde upp genom att göra ett starkt OS med ett ungt lag.
Nu har de även ett av de yngre lagen i F20-VM, och har inlett på ett imponerande sätt. Målskytten Rosie White är redan på väg in i A-landslaget, och målvakten Erin Nayler har potential att bli en riktig världsmålvakt. Nya Zeeland har en given plats i alla mästerskap framöver, och kan mycket väl komma att spela medaljmatch i VM eller OS de kommande tio åren.

Nordamerika upplever ett fantastiskt fotbollsår. USA tog fler poäng i årets OS än vad de själva och Kanada tog ihop för fyra år sedan. Och då vann ju ändå USA guld även 2008.
Jag har trots det läst både svenska och amerikanska experter som anser att USA inte hänger med i utvecklingen. Jag håller inte med. För om man jämför USA:s OS-lag 2008 med det 2012 så ser i alla fall jag en makalös utveckling.
Lagen är byggda på olika sätt. I årets USWNT finns betydligt fler bolltrygga lirare än det gjorde i guldlaget för fyra år sedan.
Som jag ser det finns USA fortfarande i damfotbollens framkant. Tillsammans med framför allt Japan leder amerikanskorna utvecklingen.
Och USA drar med sig sina grannländer Kanada och Mexiko, som genom att ofta ställas mot bästa möjliga motstånd, också hela tiden flyttar fram sina positioner.
Både Kanada och Mexiko har för övrigt intressanta talanger i sina F20-lag, även om de båda nu riskerar att missa kvartsfinalspelet i F20-VM.

Den snabbaste utvecklingen sker dock i Asien. Där går Japan i täten. Men även Sydkorea, Nordkorea och Kina hänger på. Och Australien finns där strax bakom. De asiatiska nationerna spelar högkvalitativ, passningsorienterad och njutbar fotboll. Under F20-VM har jag med glädje sett att såväl Japan, Nordkorea som Sydkorea har fantastiskt bolltrygga juniorer.
De ligger hysteriskt långt före exempelvis oss i Sverige. Eller i Europa som helhet för den delen.
De asiatiska A-landslagen lider dock av att klassen på deras ligor är för ojämn. Spelarna får helt enkelt för få riktigt bra matcher mot starkt motstånd varje säsong. Japan har löst problemet genom att huvuddelen av deras spelare har varit i USA eller Europa och varit proffs.
Om de bästa spelarna från Nord- och Sydkorea också kommer ut i världen och spelar tuffa matcher varje vecka, så kommer de nationerna garanterat snart vara uppe på Japans nivå.

Slutligen då Europa. Samtidigt som Asien och Nordamerika utvecklas positivt tappar de europeiska nationerna mark. Det är inget stort tapp, men ändå märkbart bland annat genom att det inte blev någon europeisk medalj i OS.
Och tittar man på det F20-VM som pågår i Japan nu så har Europas representanter varit högst ojämna. Schweiz är redan utslaget, och Italien är illa ute.
Däremot har Tyskland stundtals imponerat. De har faktiskt ett lag som kan gå hela vägen. Och Norge visade offensiv klass i dag. De har verkligen tre offensiva supertalanger i Caroline Graham Hansen och systrarna Andrine och Ada Stolsmo Hegerberg.
Men frågan är om den trion kan bli världsspelare hemma i toppserien. Mer funderingar kring det i ett senare inlägg.

Slutligen. Japan har utvecklats genom att skicka sina bästa spelare till Europa och till USA. USA har utvecklats genom att ta in tränare från Europa. Hur skall då Sverige göra för att ta nästa steg?

Här är en tanke.

Vi har ju skickat en infiltratör till USA. En kraft som alla verkar vilja hämta hem. Pia Sundhage har unik kunskap om hur man har jobbat på andra sidan Atlanten. Den erfarenheten kan vara guld värd de kommande åren.

Tycker verkligen Asllani att Sverige är topp tre?

Publicerad den av
Svara
Kosovare Asllani

Kosovare Asllani passar

Läser i dagens Aftonbladet att Kosovare Asllani tycker att Sverige borde vara en av världens tre bästa nationer inom damfotbollen.

Hon säger så här om Thomas Dennerby:

”Han har haft många år som förbundskapten, det var dags för någonting nytt. Det svenska damlandslaget behöver en vinnare som tar över så vi kan klättra på världsrankningen.”

Hon får den här följdfrågan: vad tycker du är en rimlig nivå för Sverige?

”Absolut topp tre. Det har vi material för. Det är en vinnare som behövs. Sedan får ni gissa vem det är.”

När jag träffade Asllani inför damallsvenskan tyckte hon att det var självklart att vår svenska serie är världens bästa.
Jag tycker att det är kul med självförtroende. Men det gör ju inget om man har lite verklighetsförankring.

För sanningen är ju den att Sverige för tillfället inte är nära topp tre i världen. Där finns USA, Japan och Tyskland. Och de tre är i särklass.

Efter den trion kommer inget. Sedan kommer Frankrike, Brasilien, Kanada, Sverige och England. Det innebär att vi när vi har en formtopp kan vara med och slåss om medaljer. Som i VM i fjol.

Men att det normala är att vi åker ut i kvartsfinal, som i årets OS.

Och när det gäller damallsvenskan har jag ju ganska många gånger konstaterat att vår svenska liga ligger en bra bit bakom tyska Frauen-Bundesliga i kvalitet. Vi slåss med franska feminine division 1 om andraplatsen i Europa, och världen. Och det är ju förstås inte dåligt.

Men vi har för få internationella storstjärnor i damallsvenskan för att kunna ta den riktiga kampen med den tyska ligan. Bara det att vårt eget stora affischnamn, Lotta Schelin, spelar i Frankrike är ju dålig reklam.

Men det är även så att ingen av de 54 spelare som lämnade OS med medalj kring sin hals spelar i damallsvenskan. Ingen av spelarna i fjärdeplacerade Frankrike heller. Alltså ingen av de 72 spelare som gick längst i OS. Ingen.
Och tittar man på de fem länder som ligger högst på den nya världsrankingen så är det bara tre toppspelare från någon av dem som spelar i damallsvenskan, nämligen Marta, Elaine och Anja Mittag.

Vi har alltså ändå många duktiga utländska spelare i vår serie. Men tittar vi på de bästa spelarna från världens bästa landslag så spelar knappt någon av dem sin klubbfotboll i Sverige. Tyvärr.

Sundhages krav på USA

Publicerad den av
Svara

Pia Sundhage har lämnat sin kravlista till USA:s fotbollsförbund.

Enligt den här artikeln i Nerikes Allehanda så handlar det bland annat om behovet av ligaspel, ökat antal landskamper samt att hon skall få resa business class framöver.

Hon har nästa sittning med förbundet vid månadsskiftet, så vi får vänta ett tag på svaret om Sundhage blir aktuell för att ta över i Sverige eller inte.

Just frågan om att flyga business class var ju upp i Japans landslag inför OS. Då fick ju som bekant herrarnas U23-lag lyxigare flygmiljö.

När Japans damer flög hem som silvermedaljörer slapp de dock flyga economy class. I varje fall enligt den här artikeln.
Apropå Japan så sades det direkt efter OS-finalen att Homare Sawa hade tagit beslutet att avsluta sin landslagskarriär. I dag hörde jag uppgifter om att hon redan har ändrat sig. Vi får väl se hur det slutar.

Sverige i OS 2012, del 1

Publicerad den av
1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Damfotboll hetare än Usain Bolt i USA

Publicerad den av
Svara

Fantastiska 80203 åskådare på Wembley var inte den enda toppsiffran för OS-finalen i torsdags.

Den amerikanska sportkanalen NBC Sports noterade sina högsta tittarsiffror någonsin. Damfotbollsfinalen slog till exempel alla Stanley Cupfinalerna 2009 och 2010, som kanalen sände. Det är ingen tvekan om att fotbollstjejerna har potential att bli megastjärnor i USA.

NBC Sports hade en snittpublik på 4,35 miljoner tittare under finalen, trots att de spelades en torsdagseftermiddag, amerikansk tid.

Dessutom var det nästan 1,5 miljoner personer som såg matchen på stream via NBCOlympics.com. Det var fler än vid någon annan tävling i OS.
Som jämförelse kan nämnas att 100-metersfinalen med Usain Bolt hade 1,289 miljoner tittare via stream när USA:s damlag i gymnastik vann lagtävlingen var det 1,463 miljoner.

Jag har ju tidigare skrivit om fina siffror här.

Hur många tittare matchen hade i Japan har jag inte sett några siffror på. Men att intresset för landslaget Nadeshiko är stort råder det ingen tvekan om.
Under VM i fjol var intresset länge högst tveksamt. Jag skrev om det här och här. Men efter guldet fick fotbollstjejerna febertermometern att slå i topp.

Asahi Shimbuns hemsida 11 augusti 2012

Ett år senare är damfotboll gigantiskt stort i Japan. Så här två dagar efter finalen är det tre texter om Nadeshiko i topp på engelskspråkiga tidningens Asahi Shimbuns sportsida.

Det finns säkert anledning att återkomma med ännu fler siffror om OS.

Därför får USA domsluten med sig

Publicerad den av
3

Jag har fått lite förfrågningar om att göra en större analys av den svenska OS-insatsen. En sådan är på gång. Fast inte ännu. För jag kan inte riktigt släppa finalen.

Jag fick en fråga i natt av Peter Andersson om det bara en tillfällighet att USA fick de avgörande domsluten med sig, eller om domarna har “lättare” att döma till USA:s fördel?

Det är en väldigt intressant fråga, som jag förstås inte har något facit på. Men en teori. Och nej, jag tror inte att det är någon tillfällighet.

För min erfarenhet av domare och domslut är att kända spelare alltid har en fördel. Ju större stjärna du är, desto fler domslut går din väg.

Så är det i princip i alla sporter. När Sveriges herrar var världsbäst i handboll fick vi många 50-50-domslut med oss.

Nu är USA världsettor i fotboll för damer, och man har de största stjärnorna. Därmed kan de räkna med fördelar hos domarna.

Jag tror inte att det är medvetet från domarna. Men domare är människor, och människor vill ha beröm – inte kritik.

Och logiken är enkel. Det blir alltid väldigt mycket större fokus om du blåser straff mot topplag som Manchester United än om man gör det mot Derby eller Stoke. Och det blir större rubriker när man visar ut Tyresös Caroline Seger eller Marta än om man visar ut AIK:s Sarah Fredriksson eller Susan Varli.

Domslut som går mot storlag, eller superstjärnor, granskas alltid väldigt noga. Och skulle man göra feldomslut mot stjärnorna kommer man att bli totalsågad.

Därför blir det lätt att domare bara blåser straffar mot topplagen när de är 100-procentigt säkra. Däremot kan blåsa billiga straffar till topplagen mot mindre namnkunniga lag.

Och i semifinal och final hade verkligen USA domsluten med sig. De fick en felaktig straff i underläge 3–2 mot Kanada. Och de slapp ifrån två klara straffar i finalen mot Japan. För det var inte bara för Tobin Heath:s handboll som domare Bibiana Steinhaus borde ha blåst. Mer om det strax.

Först vill jag dock bara påminna om att USA inte alltid har haft tur med domsluten. Minns från fjolårets VM hur de drabbades av en väldigt billig, för att inte säga felaktig straff mot Brasilien vid ledning med 1–0 i kvartsfinalen. Dessutom fick Rachel Buehler rött kort i närkampen med Marta.

Det var ett domslut, som höll på att kosta USA vidare avancemang. Men ni minns väl Abby Wambach:s episka kvittering i övertidens sista sekunder. Utvisningssituationen, och Wambachs mål, finns på det här klippet.

Fast i den matchen var ju Marta den största stjärnan. Så min teori håller ju även där…

I gårdagens final har jag nu sett tillräckligt många repriser för att vara 100 procent säker på att Japan skulle ha haft en straff. Och 95 procent säker på att Japan skulle ha haft två straffar.

För Tobin Heath:s handboll går inte att snacka bort. Det gör ju inte ens den amerikanska experten i det här klippet.
Jag har spelat in finalen, och kikade på hur domare Bibiana Steinhaus var placerad när Aya Miyama slår frisparken. Domaren står nästan rakt i linje med muren. Och sista gången hon är i bild innan frisparken är hennes fokus riktat mot löpningarna längre in i straffområdet.
Det skulle således innebära att hon bara ser handsen i ögonvrån. Samt att hon har dålig vinkel.

Det är naturligtvis fortfarande en solklar straff. Men det förklarar varför inte Steinhaus vågar blåsa. Däremot borde den assisterande domare (linjedomare) som stod på mittlinjen ha sett bättre, och hjälpt till.

Den andra situationen har jag inget klipp på. Men den inträffade vid en liknande inläggsfrispark precis i upptakten av den andra halvleken. Ni kanske minns hur två japanskor och en amerikanska for rakt in i Hope Solo?

Hade det varit brottning hade Rachel Buehler garanterat fått poäng för sin läckra koppling om Saki Kumagai:s midja. Och Japan hade garanterat fått straff om de kastat in sin protestkudde…

Och om Steinhaus hade blicken i samma riktning som vid Heaths handboll borde hon ha sett den här duellen.

USA hade alltså makalös tur med flera avgörande domslut i OS.

Men enligt min teori har de alltså kämpat hårt för att få den fördelen.
För sammanfattningsvis är det ju så enkelt att de lag som vill ha fördel med domsluten bara behöver se till att bli bäst i världen…

Japan förtjänar hyllningar – inte avsky

Publicerad den av
2

Först vill jag tacka för alla berömmande kommentarer den senaste tiden. Och för alla andra kommentarer också. Det är alltid kul med synpunkter, och debatter.

Och till er som undrar varför era kommentarer inte kommer upp direkt på bloggen kan jag meddela att jag har valt att ha en kommentarsspärr, som innebär att jag måste godkänna alla synpunkter innan de publiceras.

Bland det senaste dygnets kommentarer har det kommit ett par intressanta ämnen och förslag, som jag skall försöka avhandla framöver. Men först tänkte jag åter ta upp Japan, och de fientliga känslor som de dragit på sig under OS.

Först till de här amerikanska som ju är fullständigt förfärliga. Fast de strömningarna har ju inte skapats under OS. Utan det verkar som att vissa människor fortfarande lever kvar på 1940-talet…

De starka känslor som skapats under OS har kommit efter 0–0-matchen mot Sydafrika. Jag har redan tagit upp den i det här inlägget. Men då satt jag inte på alla ingångsvärden. Det kanske jag inte gör nu heller, men jag vet i alla fall mer än då.

Jag vet till exempel att det viktigaste för Japan var att slippa den långa resan till Glasgow, och bli kvar i Londonområdet.
Och jag vet att förbundskapten Norio Sasaki sa åt sina spelare att ordna ett oavgjort resultat.

Sasaki och Sakaguchi

Norio Sasaki och Mizuho Sakaguchi

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad av att Sasaki utan omsvep berättade om sin tveksamma order.

För min bild av japaner är väldigt positiv. Ett ärligare folk får man leta efter. Skulle jag välja ett land i världen där jag skulle tappa min plånbok, skulle jag utan tvekan välja Japan. Där är chansen att få tillbaka den väldigt mycket större än i ärliga Sverige.
I Tokyos tunnelbana kan man lägga sin dator på hatthyllan i en vagn, och sedan sätta sig i en annan. Och man kan vara säker på att ingen rör den.

Att de ärliga japanerna skulle välja att inte köra rent spel, och sedan öppet berätta om det, fick jag inte alls att gå ihop.
Vi svenskar är ju smartare. När Sveriges Tre kronor ”råkade” förlora mot Slovakien med 3–0 i sista gruppmatchen i OS 2006, och hade oturen att få möta Schweiz i kvartsfinal i stället för Kanada, så var det ingen spelare eller ledare som erkände att vi la oss. Inte förrän fem år senare.

Och såvitt jag vet har inte halva svenska folket visat någon avsky mot Tre kronor för att de tog en tveksam väg till OS-guldet 2006. Eller?

Men Japan har fått en rejäl dos avsky.

Men hur kom det sig då att japanerna agerade tveksamt, och utan omsvep erkände det?

Jag har som sagt funderat i frågan. Och det bästa svaret jag hittat är att det handlar om kulturella skillnader. Att vi i västvärlden och de asiatiska länderna har olika uppfattning om vad som är rätt och fel i det här fallet.

Japan var redan vidare, och tog den väg som de ansåg gynnade dem mest. Precis som både kineser och sydkoreaner var vidare i badminton, och försökte ge sig själva bästa vägen till OS-guldet.

De tyckte att de hade rätt att ge sig själva bästa möjliga förutsättningar. Och de tyckte inte att de behövde smyga med sin inställning, som vi västerlänningar tenderar att göra…

Personligen har jag inte låtit någon läggmatch förta upplevelsen av japanskornas läckra fotboll. Tvärtom har jag njutit av det kortpassningsspel, som garanterat kommer att lyfta damfotbollen på sikt. För jag tycker att Japans lag förtjänar hyllningar, och inte avsky.

Grattis Pia, Tony, USA – och damfotbollen

Publicerad den av
7
Coach Pia Sundhage

Guldcoachen Pia Sundhage

USA tog OS-guld igen. Det fjärde av fem möjliga. Fantastiskt.

Pia Sundhage vann OS igen. Andra gången med USA av två möjliga. Fantastiskt. Och hon har med sig Tony Gustavsson i ledarstaben den här gången. Grattis båda.

Och grattis damfotbollen.

För frågan är om inte den största segraren i det här mästerskapet trots allt är själva sporten. För jag vet inte hur många som kommit fram och velat prata om den höga kvaliteten på matcherna i slutspelet. Fantastiskt.

Om det här blogginlägget är fantastiskt är upp till er att bedöma. Men det visar en före detta herrfotbollsspelare som upptäckt damfotbollens storhet under OS…

Och dagens final gjorde ju ingen besviken. Eller jo, man hade väl helst också velat se en förlängning…

Rent fotbollsmässigt blev det tvärtom fjolårets VM-final. Då vann Japan, trots att USA var det bättre laget spelmässigt sett. Nu vann USA, trots att Japan var det bättre laget spelmässigt sett.
I min räkning vann japanskorna målchanserna med 8–6. Och de skulle ju alltså ha haft en straff vid underläge 1–0 i första halvlek. Men tyvärr kan även världens bästa domare, Bibiana Steinhaus göra grova misstag. Tråkigt. För en kvittering där hade förändrat förutsättningarna rejält.

Tråkigt inte minst för att USA inte behöver ha någon hjälp för att vinna mästerskap. De har nog med vinnarskallar ändå.

En av de största sitter på Carli Lloyd. Hon är verkligen drottningen av OS-finaler. Lloyd avgjorde 2008 års final i förlängningen. Och hon blev tvåmålsskytt i dag. Det första målet efter en uppoffrande löpning. Det andra på ett mäktigt distansskott.

Japan reducerade genom Yuki Ogimi, på retur efter att Shinobu Ohno givit Homare Sawa öppet mål, men Sawa missat.
Det höll på att bli en repris av VM-finalen, där Christie Rampone bjöd Japan på kvitteringen i slutet av ordinarie tid. Även i kväll bjöd hon på een superchans på slutet. Men när inhopparen Mana Iwabuchi var helt fri så gjorde Hope Solo en mäktig räddning.

Solo var grym, och är en av de stora guldhjältinnorna. Jag ser på twitter att många säger att hon var den största. Visst, hennes räddningar räddade USA. Men jag ser ändå Lloyd som den stora guldmakaren.

Hon var bänkad när OS började, och halkade in i laget när Shannon Boxx skadade sig mot Frankrike. Lloyd tackade för förtroendet genom att bara bäst när det gäller – och göra två mål i en OS-final. Visst är väl det en liten saga?

Nu är jag trött, och tänker stänga bloggen för dagen. Det finns anledning att återkomma med en sammanfattning av OS.
Och det finns även andra saker att kommentera. Bland annat har jag har noterat att det under dagen har presterats en ny proffsliga i USA. Bra tajming. Dessutom aviserade just damfotboll.com att de skall avslöja Tyresös nya tränare i kväll. Kanske lite sämre tajming. Men håll utkik.

Vi hörs.

USA leder – och har tur med domsluten igen

Publicerad den av
Svara

Japan har 4–3 i klara målchanser, och skulle ha haft en straff. Men USA leder med 1–0 i halvtid.

Det har varit en väldigt bra första halvlek. Målet föll i åttonde minuten när Tobin Heath hittade in till Alex Morgan till vänster i straffområdet. Morgan lyckades få utrymme för ett inlägg, och vid bortre stolpen kom Carli Lloyd perfekt. Mittfältaren kunde nicka in bollen i tomt mål.

Så långt var USA klart bäst i matchen. Men sedan har Japan tagit över. Och Nahomi Kawasumi, Yuki Ogimi x2 och Aya Miyama har haft kanonchanser att kvittera. Två gånger har bollen tagit i målramen bakom Hope Solo.

Å andra sidan nickade Azusa Iwashimizu i insidan av egen stolpe. Där hade USA en kanonchans att göra 2–0.

Så till straffsituationen. Handsregeln är svårtolkad. Men det här var solklart. Tobin Heath fällde ut armen, och stoppade Aya Miyamas frispark. När domare Bibiana Steinhaus ser den reprisen kommer hon att må dåligt. För det var en grov domartabbe.

Och man undrar om USA kommer att fortsätta att ha tur med domsluten även under sista halvleken i OS. Mot Kanada fick man en felaktig straff i avgörande läge. Nu kom man undan en solklar.

Strax dags för halvlek två. Jag räknar med att dramat fortsätter…

Boxx startar – Cheney är bänkad

Publicerad den av
Svara

Pia Sundhage väljer att förstärka sitt lags defensiv, och plockar åter in Shannon Boxx i startelvan. Ni som läst mina inlägg under veckan förstås att jag tycker att det är ett klokt beslut.

USA var sårbart centralt senast. Christine Sinclair och i viss mån Melissa Tancredi fick alldeles för stora ytor att jobba på, mitt i planen.

Japan startar som väntat. Presentation av deras elva hittar du här. Där är även tio av USA:s startspelare presenterade.

Från den elva Sundhage använt i de båda tidigare slutspelsmatcherna stryks nu Lauren Cheney. På ett sätt är det lite oväntat, då Sundhage verkligen jobbat för att hitta en plats för Cheney i laget. Hon är ju lagets kanske allra mest talangfulla, och bolltrygga spelare.

Men samtidigt är det ett klokt beslut av Sundhage. Ibland måste man välja bort sina favoriter. Och Cheney har inte lyst som hon kan göra i OS.
Med Boxx och Carli Lloyd på centralt mittfält får Sundhage större arbetskapacitet i laget. Lloyd är en matchvinnare, och sådana vill man ju gärna ha på planen.

Vad är då Shannon Boxx för spelare?
Jo, en rutinerad, defensiv mittfältare. Hon ger sig inte ut på lika många offensiva utflykter som Cheney och Lloyd, utan ligger oftast kvar i position. Boxx har en stor arbetskapacitet, och är stark i luftrummet. Med henne på planen får USA ett hot till vid fasta situationer. Hon brukar dyka upp vid bortre stolpen på lagets hörnor.

Nu är det en kvart till avspark. Vi hörs.

Här är min bild av alla finalspelarna

Publicerad den av
1

Jag satte ihop ett litet tillägg till finalguiden, som fanns i det förra inlägget. Här är en kort beskrivning av samtliga de 22 spelare som jag tippar kommer att starta OS-finalen. Jag välkomnar förstås synpunkter:

USA

Hope Solo
Världens bästa på positionen. Är en reaktionssnabb och säker linjemålvakt. Svagheten är att hon ibland blir feg, och hoppar över utrusningar.

Amy Le Peilbet
Hårt arbetande, och tuff ytterback med defensiven som främsta egenskap. Slarvar ibland i passningsspelet.

Christie Rampone
Snabb och extremt vältränad veteran i mittförsvaret. En av världens allra bästa mittbackar ger sig ibland ut på offensiva raider.

Rachel Buehler
En riktig vinnarskalle. Verkar vara beredd att offra sitt huvud när hon kastar sig fram vid offensiva, fasta situationer. Är dock lagets sämsta passningsspelare.

Kelley O’Hara
Var målskytt på college. Och mittfältare i fjol. I vintras skolades hon om till vänsterback, förstås en offensiv sådan. Har bra vänsterfot. Men är inte färdig med den defensiva utbildningen. Kommer ibland snett in i situationerna.

Megan Rapinoe
Yttermittfältare med härlig känsla i högerfoten. Levererar fasta situationer, och förstås även inlägg, av högsta klass. Brukar även stänka in en del distansskott.

Lauren Cheney
Kanske lagets allra största talang. Är bolltrygg, och alltid spelbar. Användbar som forward, yttermittfältare, eller som nu – som innermittfältare. Är ny på positionen, och har brister i det defensiva spelet.

Carli Lloyd
Gjorde guldmålet vid OS 2008. Var bänkad inför OS, men har tagit plats i laget efter Shannon Boxx:s bristning mot Frankrike. Har bra bössa i båda benen, och stor arbetskapacietet.

Tobin Heath
Bollbohem i ordets rätta bemärkelse. Väldigt teknisk och bolltrygg. Men bohemisk i sitt spel, vilket kan vara väldigt bra offensivt sett, men sällan är positivt i defensiven.

Abby Wambach
Den målfarliga nickspecialisten avgjorde OS-finalen 2004, men missade spelen 2008 på grund av skada. Nu är hon vältränad, rörlig – och troligtvis bättre än någonsin förr. En murbräcka.

Alex Morgan
Den blixtsnabba forwarden kallas ”Baby Horse”. Men hon kan mycket mer än bara springa. Hon är fysiskt stark och dessutom en naturlig målskytt. Alltså en skräck för varje motståndarback.

Japan

Miho Fukumoto
En ganska kort, men spänstig målvakt. Har varit enormt stabil i hela turneringen, och gjort en mängd avgörande räddningar. Inte minst var hon stor hjältinna i semifinalen.

Yukari Kinga
Löpstark, offensiv högerback. Följsam i defensiven, oftast längst fram på högerkanten i offensiven. Kanske spelens allra bästa högerback?

Azusa Iwashimizu
Mycket skicklig markeringsback. Blir sällan passerad. Även stark i luften. Dyker ofta upp vid bortre stolpen på offensiva fasta situationer.

Saki Kumagai
Satte avgörande straffen i VM-finalen i fjol. Läser spelet bra, och är spelskicklig. Kan dock bli lite slarvig i passningsspelet ibland.

Aya Sameshima
Liksom Kinga en spelskicklig och löpstark ytterback. Följsam i defensiven. Läser situationerna bra, och blir sällan överspelad.

Mizuho Sakaguchi
Hårt arbetande, defensiv mittfältare. Duktig passningsspelare. Ligger oftast kvar och täcker upp, löper alltså sällan i djupled,

Homare Sawa
Världens bästa spelare 2011 är den mer offensiva av de båda defensiva, centrala mittfältarna. Har ett härligt spelsinne, och bra tajming i luftrummet. Nickar således ofta in hörnor och frisparkar. Är dock inte i absolut toppform. Har haft klart högre felprocent i passningsspelet än i fjolårets VM.

Aya Miyama
Lagkaptenen leverar världens bästa fasta situationer. Har fantastisk känsla i både sin höger- och vänsterfot. Förstås även en duktig passningsspelare. Väger dock lite lätt ibland.

Nahomi Kawasumi
En intelligent och teknisk spelare. Användbar både som forward, yttermittfältare eller i tio-rollen. Passningsskicklig. Dock lite liten, och kan försvinna mot fysiskt motstånd.

Shinobu Ohno
Teknisk, kvick yttermittfältare, eller forward. Är ofta spelbar. När hon spelar på kanten ligger hon gärna kvar högt, och gör inte lika stort defensivt arbete som övriga mittfältare. Väldigt snabb med boll. Bra dribbler.

Yuki Ogimi
Forwarden som tidigare hette Nagasato har varit Japans bästa utespelare i OS. Stark, väldigt smart, och nästan alltid spelbar. Dessutom bra på att hålla i bollen, och få upp laget. Är kanske ingen målmaskin, men har även visat bra målform på sistone.

Mitt tips: nytt OS-guld till USA

Publicerad den av
Svara

Vi närmar oss det stora avgörandet i OS-fotbollen. Det är mindre än ett dygn kvar tills USA–Japan gör upp i finalen på Wembley inför en bit över 80000 åskådare.

Därmed har det också blivit dags för den stora finalguiden. Den innefattar förstås också bronsmatchen.

I semifinalerna lyckades jag pricka samtliga 44 spelare i startelvorna. Jag tror att samma 44 även startar i morgon.

Här är guiderna:

* Bronsmatch: Kanada–Frankrike
City of Coventry Stadium, 14.00 (svensk tid)

Lagen möttes tidigare i år i finalen av Cypern cup. Då vann Frankrike med 2–0. Bilder från den matchen finns här.

Och på pappret skall Frankrike vara lite bättre än Kanada. Men har kanadensiskorna hunnit slicka såren efter den tunga förlusten mot USA så finns skrällchans.

För fransyskorna var ju i det här läget i fjol också. Då föll de ju som bekant snöpligt mot Sverige. Det debaclet kan finnas i bakhuvudet. Och i augusti är Kanada som bekant ett väldigt mycket bättre lag än de var vid lagens senaste möte i mars.

Slutligen så är ju världens bästa spelare, Christine Sinclair, i en makalös form. Frankrikes hetaste spelare i OS har varit nickstarka mittbacken Wendie Renard, som ju var centimetrar från att kvittera på övertid mot Japan.

När det gäller startelvorna skall Desiree Scott enligt tidningsuppgifter vara i speldugligt skick. Och duon Sinclair och Melissa Tancredi som riskerar bestraffning för sina kommentarer kring domaren efter semifinalen får sina eventuella straff efter OS. Alltså tror jag att Kanada startar som senast.
Och även om Eugenie Le Sommer gjorde ett fint inhopp senast så tror jag att hon får börja på bänken, och att Frankrike alltså också startar som mot Japan.

Tipset: Frankrike är favorit till 65–35.
Domare: Jenny Palmqvist, Sverige
Troliga startelvor:
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.
Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA:s startelva mot Japan i Halmstad

* Final: USA–Japan
Wembley Stadium, 20.45 (svensk tid)

De båda lagen möttes på Commerzbank Arena i Frankfurt i VM-final för ett drygt år sedan.
Då var USA överlägset bäst, spelmässigt sett. Jag vill minnas att jag i första halvlek noterade 11–1 till USA i klara målchanser. Men Japan försvarade sig fantastiskt bra, och det var 0–0 i mål.

Men när USA hade tagit ledningen genom inhopparen Alex Morgan blev amerikanskorna nervösa. Japans första kvittering (Aya Miyama) var en gåva av det amerikanska försvaret. Minns jag rätt var det lagkapten Christie Rampone som slog en riktig indianare rakt upp i planen.

Och efter att Abby Wambach hade nickat in 2–1-målet blev amerikanskorna återigen nervösa. Och i förlängningens slutminuter kunde Homare Sawa klacka en hörna via Wambach till 2–2.

Japanskorna var verkligen hypereffektiva i den finalen.

Jag tar upp den eftersom många har fått för sig att Japan var det bättre laget i fjol. Att de dominerade. Så var de inte. Japan hade ett fantastiskt försvarsspel, och massor av tur. Och så var de bättre på att lägga straffar.

Jag tar även upp den eftersom jag anar att OS-finalen kan bli en liknande tillställning. Alltså offensiva USA mot defensiva Japan. Mycket talar för det, med tanke på hur lagen har spelat på vägen fram till finalen.

Jag tror att den där VM-finalen kan spöka rätt rejält i amerikanskornas huvuden, om de inte får tidig utdelning. För den har redan spökat rätt rejält.

För efter VM-finalen hade Japan ett ganska stort mentalt övertag på USA. I de två första matcherna lagen emellan efter VM vann japanskorna en, och spelade oavgjort i en.
USA var skakat. Och hade inte lagen mötts i Halmstad i juni hade jag räknat Japan som storfavoriter.

Men i trenationsturneringen i Sverige vann ju USA med hela 4–1, och amerikanskorna fick med sig massor av självförtroende från överkörningen i Halmstad. Jag skrev om den matchen både här och här.

Jag var på plats på Örjans vall, och pratade med ett par av amerikanskorna efteråt. De verkade så lättade allihop. Här är några citat:

Lauren Cheney:

”Det här en självförtroendestärkare för oss. Vi har haft problem med Japan i ett par matcher på rad, så att få slå dem med 4–1 så nära spelen betyder mycket för vårt självförtroende inför OS.”

Hope Solo:

”Den här segern var väldigt viktig. Vi har haft onödigt stor respekt för Japan i de senaste matcherna, och backat hem och låtit dem göra det de är bra på – rulla boll. Nu klev vi upp, var aggressiva – och vågade spela vårt spel.”

Japanskorna var förstås tvärtom väldigt bekymrade. Lagkapten Aya Miyama sa så här till mig:

”I dag var USA bäst i världen, och vi var inte så bra. Vi måste spela tuffare. Nu är vi nästan i chock. Men vi kommer att bli bättre. Det finns förklaringar, som att vi var trötta.”

Får USA ett tidigt mål kommer amerikanskorna säkert att ha rejält med nytta av Halmstadsmatchen. För då finns risken att japanskorna börjar tänka negativa tankar.

Fast står japanskorna emot ett tag tror jag de har det mentala övertaget. Det är ju ändå värt att notera att i matchen i Halmstad saknade Japan sina viktiga mittbackar Azusa Iwashimizu och Saki Kumagai. Med dem tillbaka blir japanskorna klart mycket svårare att göra mål på.

Till Japans fördel talar även fysiken. Det här är sjätte matchen på 16 dagar, och Japan har vilat sina nyckelspelare i en match. Och man slapp spela förlängning i semifinalen, som USA gjorde.

Dessutom har ju faktiskt Japans målvakt Miho Fukumoto varit turneringens klart bästa målvakt. Fortsätter hon att storspela har Japan skrälläge igen.

För visst vore väl en japansk seger en skräll? USA prenumererar ju på OS-guld, och man har den klart bredaste truppen.

Framför allt har de Wambach och Morgan som forwards. Tillsammans har de gjort sju mål i OS. Det trots att Morgan har missat i massor. Men jag tror kanske att segermålet på tre minuters övertid i förlängningen mot Kanada kan göra att det släpper för Morgan.

Och jag tror faktiskt att Pia Sundhage kommer hem till Sverige om någon vecka som dubbel olympisk mästarinna.

Mest för att USA har så många matchvinnare. Det vimlar ju av vinnarskallar i truppen. Morgan och Wambach är nämnda. Megan Rapione klev fram två gånger i semifinalen. Och minns att Carli Lloyd avgjorde OS-finalen för fyra år sedan i förlängning.

Så USA är mina favoriter på förhand. Men som jag har varit inne på i det här inlägget kan det mentala övertaget vandra mellan lagen beroende på matchutveckling.

Och som jag var inne på i går så har även USA:s fantastiska lag svagheter. Framför allt i form av ett väldigt offensivt balanserat lag med Shannon Boxx vid sidan. För hon startar väl ändå inte i finalen?
Och kan Japan hitta in med bollar till smarta Yuki Ogimi i ytan mellan USA:s backlinje och mittfält så lär det här bli riktigt intressant.

Visst skall väl det här bli riktigt kul?

Tipset: USA är favorit till 60–40
Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Aya Miyama, Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi, Nahomi Kawasumi – Shinobu Ohno och Yuki Ogimi.