I morgon spelar tre svensklag semifinaler i Champions League. Tyvärr verkar ingen av matcher att visas av någon svensk tv-kanal. Det är verkligen vansinnigt tråkigt.
Det är ju inte så att de fyra svenska spelarna spelar biroller i sina lag. Förra helgen bar ju faktiskt tre av dem kaptensbindeln för sina klubbar. Troligtvis är det bara Nilla Fischer som är kapten i morgon, men vår kvartett kommer ändå att ha fokus på sig.
Utöver Champions League spelas det intressanta matcher i damallsvenskan – då tänker jar inte minst på dagens möte mellan Mallbacken och Kvarnsveden – och på andra ställen i världen. Här är en guide till helgens damfotboll, med fokus på Champions League:
Kommentar: Lyon är det bättre laget och har en förkrossande ledning i den inbördes statistiken. Enligt Soccerway har klubbarna mötts 29 gånger. Lyon har 21–3 i segrar och 58–10 i mål. De senaste två åren är det dock jämnare. Där har Lyon fyra segrar, PSG en samt att det har blivit två kryss.
Sett till kapacitet är Lyon det bättre laget – och skall bara vinna det här. Men PSG är taktiskt skickliga och vet att Lyon har darrat i sådana här matcher förr. I fjolårets upplaga i WCL var det ju just PSG som slog ut Lotta Schelin:s lag.
Kan PSG med Caroline Seger och Lisa Dahlkvist hålla emot kommer garanterat Lyonspelarna att få flashbacks till de där båda matcherna under senhösten 2014. För PSG är det alltså vansinnigt viktigt att det inte rinner i väg. Man kan klara att vända en uddamålsförlust på hemmaplan. Men vinner Lyon med fler än ett mål i morgon – då tror jag att Schelin och de andra kan ställa in sig på final i Italien.
För Lyon är det omvänt. De vet att de inte kan hålla igen i hemmamötet. De måste ösa på för att göra ett par mål och ha avgjort dubbelmötet direkt. De vill inte att det skall bli en nervig retur i Paris nästa helg.
Kommentar: Även om Frankfurt historiskt sett har ett ganska stort plus på Wolfsburg är det Nilla Fischer:s lag som kommer till avspark med ett gigantiskt mentalt övertag.
På lagens sex senaste möten har Wolfsburg nämligen fyra segrar och två kryss. Bland de sex matcherna finns den direkt avgörande guldfinalen i Frauen-Bundesliga 2014. En match där Frankfurt klarade sig på kryss, men Alexandra Popp satte segermålet i slutminuterna.
Wolfsburg har alltså bra vibbar från tidigare möten med Frankfurt. Och tvärtom.
Dessutom har Die Wölfinnen – varginnorna – som Wolfsburg kallas fått igång just Popp den senaste tiden. Jag skrev ju för några veckor sedan om att varken hon eller Ramona Bachmann inte presterade på topp. Men sedan Caroline Graham Hansen skadade knät har Popp och Bachmann klivit fram. De kan spela avgörande roller i den här semifinalen.
Wolfsburgs form är dessutom på topp. Laget har åtta raka segrar och elva matcher utan förlust. Frankfurt har däremot varit ojämnt den senaste tiden. Laget gjorde en kanonmatch mot Bayern München förra helgen, men var å andra sidan blekt när man föll mot Freiburg i onsdags.
Tipset säger alltså att Wolfsburg är ganska klara favoriter. Men Frankfurt har strulat sig till semifinal via två raka segrar efter straffläggning. Laget har traditionen och man är dessutom regerande mästarinnor – så jag vågar inte räkna bort dem helt.
* Egentligen kommer all annan damfotboll i helgen i skymundan. Men fortsätter vi i Tyskland är det ett intressant revanschmöte mellan SC Sand och FC Bayern München i morgon 11.00. Minns att Sand vann lagens cupsemifinal häromveckan. Morgondagens match sänds på DFB-tv.
* Så till damallsvenskan. Där är det tre matcher i dag 15.00 – alla känns intressanta. Mest nyfiken är jag på matchen mellan Mallbacken och Kvarnsveden – alltså de båda lag som tippas på nedflyttningsplats av de flesta experterna. För Mallbacken gäller det att samla trepoängare på hemmaplan, medan Kvarnsveden behöver sno åt sig lite bortapoäng mot tänkta bottenkonkurrenter.
Göteborg–Örebro är en annan högintressant match. Göteborg var missnöjda förlorare i premiären, medan Örebro var förtjänt av fler än en poäng. Vilka visar högst klass den här veckan. I övrigt i dag är det Kristianstad–Linköping. Även om det brukar vara jämnt lagen emellan, och KDFF har hemmaplan känns LFC som ganska klara favoriter här.
I morgon avslutas omgången med ytterligare två spännande möten: Umeå–Piteå och Vittsjö–Eskilstuna – båda med avspark 14.00. I båda fallen känns bortalaget som favoriter, men i ett större system hade jag nog garderat upp med minst kryss på båda ställen.
* I USA:s NWSL spelas det tre matcher natten mot söndag och två natten mot måndag. Louise Schillgard och Boston har avspark 00.30 natten mot måndag svensk tid. De möter mina favoriter, Seattle Reign. Den matchen ser du här:
När jag med lite distans läser i genom mitt förra inlägg tycker jag att jag låter onödigt negativ mot damallsvenskan.tv, betydligt mer negativ än jag egentligen känner mig.
Så här dagen efter går känslan att sammanfatta så här: det var ingen klockren premiärdag, men i grunden är man glad över möjligheten att kunna se alla matcherna. Och de flesta sändningarna var ju helt okej.
Det är ju förresten lite svårt att veta exakt vad man skall kunna förvänta sig av damallsvenskan.tv, och vad man skall jämföra med. Jag tyckte att sändningen från upptaktsträffen var väldigt bra, och möjligen gjorde det att jag sannolikt hade lite för högt ställda förväntningar på premiäromgången.
Totalt sett var det ju ändå en väldigt bra första omgång av damallsvenskan. Det var genomgående väldigt bra matcher – och vi som är intresserade kunde se dem allihop. Dessutom finns det nu klipp med höjdpunkter från matcherna som sprids i media och på sociala medier, vilket förhoppningsvis ökar intresset.
Jag vet inte om vi kommer att få några tittarsiffror redovisade från damallsvenskan.tv, men siffrorna från arenorna var på en okej nivå. Eller 2 980 på Tunavallen var ju jättebra, en signal om att United har ett bra grepp om folket i Eskilstuna – kul att se.
I övrigt hade jag trott på fler åskådare i Piteå, ”bara” 890 såg PIF:s fina premiärseger mot Göteborg. Publikmässigt fortsätter Linköping att vara en besvikelse. Man har det mest underhållande laget, men ofta väldigt dåliga publiksiffror. 481 åskådare på en premiär tycker jag är för dåligt.
Skall man vara positiv så var det ändå en ökning med mer än 50 procent från i fjol. Då hade LFC bara 312 på sin hemmapremiär.
Publiken i Linköping verkar för övrigt vara av medgångskaraktär. Det var riktigt dåligt publikintresse under förra våren, men sedan det tog sig på hösten när LFC var inblandat i guldstriden och man nådde till slut ett snitt på godkända 1 021. Fast noterbart är att fler än hälften av fjolårets åskådare var på plats vid två toppmatcher, det kom 2 121 mot Rosengård och 3 743 mot Eskilstuna. Hur LFC skall få en större stampublik är en viktig gåta för klubben att knäcka.
* Det om helgens nationella fotboll. Nu en sväng runt jordklotet. En sväng som börjar i Frankrike där Linda Sembrant spelade en viktig roll när Montpellier gick till final i franska cupen. Man gjorde det efter straffseger mot PSG. Landslagsbacken gjorde först ett mål under ordinarie tid (matchen slutade 2–2) och satte sedan även sin straff.
Straffläggningen blev en uppvisning av de båda målvakterna Solène Durand och Ann-Katrin Berger. Efter sju straffar hade duon räddat fyra, till slut tog de fem av tolv. Glädjande för svensk del var att både Sembrant och Caroline Seger tillhörde målskyttarna.
De båda var förresten lagkaptener för varsitt lag. Det är också givetvis otroligt positivt att vi nu har svenska lagkaptener i flera internationella topplag. I går bar även Lotta Schelin bindeln i Lyon och i Tyskland är ju som bekant Nilla Fischer kapten i Wolfsburg.
Sembrant och Seger spelade alla 120 minuterna. Sofia Jakobsson byttes ut i 87:e och Lisa Dahlkvist i 65:e (i underläge 2–0). På det här klippet kommer Sembrants 2–0-mål efter 1.12,40 och straffläggningen efter 2.01,30:
I den andra semifinalen vann Lyon med förkrossande 9–0 mot Rodez. Schelin spelade hela matchen och gjorde två av målen – 2–0 och 4–0. Värst var som vanligt numera Ada Stolsmo Hegerberg som blev tremålsskytt.
* I Tyskland föll Bayern München för första gången sedan 1 juni 2014. En svit på 40 förlustfria matcher i rad bröts när Frankfurt vann med 1–0 i Bayern. Saskia Bartusiak nickade snyggt in segermålet på en hörna.
För Frankfurt var segern nödvändig för att ha kvar chansen att bli tvåa i ligan och ta en plats i höstens Champions League. Det är dock Wolfsburg som har greppet om den där andraplatsen. Nilla Fischers lag ligger en poäng före Frankfurt och har ett ganska bra program i de fyra återstående omgångarna. Där väntar nämligen bortamatcher mot Essen och Potsdam samt hemmamatcher mot Hoffenheim och Köln.
* I England vann Hedvig Lindahl och Chelsea FA-cupsemifinalen mot Manchester City och Kosovare Asllani. De blev 2–1 efter förlängning, Fran Kirby gjorde segermålet i absolut sista minuten innan det skulle ha blivit straffläggning.
Båda svenskorna spelade alla 120 minuterna. I den andra semifinalen var det inte lika tajt, där vann Arsenal med hela 7–0 mot Sunderland.
* I USA kom som väntat veckans riktigt stora publiksiffror. Fantastiska 16 073 såg Portland Thorns vinna med 2–1 i NWSL-premiären mot nykomlingen Orlando Pride, som ju är anfört av före detta Portlandstjärnan Alex Morgan. Pride tog ledningen genom australiska Steph Catley, men Portland vände efter mål av Dagny Brynjarsdottir och Lindsey Horan.
Portland är verkligen i särklass i världen när det gäller publikintresse. För att förstå hur bra den siffran är kan konstateras att bara tre tyska lag och två svenska (Eskilstuna och Piteå) hade fler totalt under hela senaste säsongen – alltså alla matcher hopräknade.
Men Portland är inte ensamt i USA om att ha bra publiksiffror. NWSL är ju den tredje amerikanska proffsligan på rätt kort tid. De andra två (WUSA och WPS) har lagts ner efter tre år. NWSL påbörjade i helgen sin fjärde säsong och man verkar ha bra grepp om publiken. Sämsta publiksiffran i premiäromgången var nämligen 3 578 i Washington, där Louise Schillgard debuterade när hennes Boston Breakers föll med 1–0 mot Spirit.
Totalt sågs de fem premiärmatcherna av 39 100 åskådare, vilket innebär ett snitt på 7820 – givetvis grymt bra.
* I Japan noterades också en bra publiksiffra. 3 133 såg NTV Beleza gå upp i serieledning efter att ha vunnit den tidiga seriefinalen mot Inac Kobe Leonessa med 2–1.
* I Norge har Kolbotn, med Fanny Andersson i startelvan, överraskat stort i upptakten av ligan. I första omgången tog man poäng mot LSK och i helgen besegrade man den andra storfavoriten Avaldsnes med hela 3–0. Två av målen gjordes av fjolårets AIK-spelare, finska Juliette Kempi.
Stabaek enda laget utan poängförlust efter tre omgångar. LSK och Kolbotn skuggar på sju poäng vardera. Mimmi Löfwenius gjorde för övrigt ett av målen när LSK vann med hela 11–0 mot Uraedd.
På torsdag lottas gruppspelet i OS. Vid dagens damallsvenska upptaktsträff trodde 51 procent av de närvarande att Sverige tar medalj i Rio. Det var verkligen ett överraskande positivt utslag med tanke på hur landslaget har spelat det senaste året.
Men ändå intressant. Fördelningen blev förresten:
Guld 3,6 %
Annan medalj 47,3 %
Ut i kvartsfinal 32,7 %
Ut i gruppspelet 16,4 %
Det är alltså bara två dagar till lottningen, och i fredags kväll kom seedningen, där det blev klart att Sverige antingen hamnar i samma grupp som USA eller Brasilien. Samtidigt blev det klart att vi inte kan lottas in i den grupp där Tyskland och Australien kommer att ingå.
Seedningen ser alltså ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3: Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.
Som jag skrev i fredags är USA nitlotten i grupp 1. Kina är nitlotten i grupp 3 och Colombia är tuffaste motståndet i grupp 4. Vänder vi på det är Brasilien drömlotten i grupp 1, Nya Zeeland i grupp 3 och Zimbabwe i grupp 4.
Totalt sett tycker jag att man utifrån kvalitet kan dela in de tolv lagen i hela sex olika grupper. Utifrån min ranking av lagen har Brasilien fått för hög seedning, medan Kina och Frankrike har fått för låg.
Jag tänkte nu fördjupa mig lite i vilka sex grupper jag ser utifrån kvalitet. Överst är den minsta gruppen:
1) Storfavoriterna.
Den gruppen består bara av USA. USA har det största urvalet, den bredaste truppen och det starkaste laget.
USA
Amerikanskorna är förstås jättefavoriter till att bli de första världsmästarna som även vinner ett OS. Just olympiska spel har ju varit USA:s specialitet, man har nått final i alla OS och har vunnit fyra av de fem turneringarna. Som grädde på moset har USA också spelat final i de fyra senaste stora mästerskapen – och vunnit tre av dem.
Visst har det hänt en del på spelarfronten sedan OS 2012 och för all del även sedan fjolårets VM-guld. Men många delar av förändringen har handlat om en föryngring, och en positiv sådan. Jill Ellis har verkligen vågat att ge framtidens spelare chansen, och flera av dem har tagit den. Så trots att USA har bytt en del spelare, även flera riktigt bra, kommer man till Brasilien som favoriter.
Jill Ellis
Framför allt har amerikanskorna fått fantastisk ordning på sitt försvarsspel – det är helt enkelt jättesvårt att göra mål på dem. Och lag som inte släpper in några mål är ju svåra att slå…
2) Andra guldkandidater
Den andra gruppen består av de två lag som känns som utmanare om guldet, nämligen Tyskland och Frankrike. Båda lagen ligger nära USA rent kvalitetsmässigt. När tyskor och fransyskor har bra dagar är de uppe på USA-nivå, och ibland förbi.
Men båda lagen har hackat lite på sistone. Framför alla har både det nya tyska laget och det franska har visat brister i vinnarinstinkt i avgörande lägen. Tyskorna darrade när det drog ihop sig i VM i fjol – man har brister i backlinjen och numera även en oprövad målvakt. Det är ju numera ojämna Almuth Schult som är tysk etta. Även fransyskorna har en ojämn målvakt i Sarah Bouhaddi. På målvaktssidan är det således stor fördel USA.
I Tyskland har inte Silvia Neid hittat rätt stomme i det nya lagbygget. Hon har testat massor av talangfulla spelare, men inte hittat den optimala uppställningen ännu. Kanske att Tyskland helt enkelt har för många jämnbra spelare – och att det fattas någon som riktigt sticker ut.
Silvia Neid
Frankrike kändes glödhett inför och under fjolårets VM-slutspel. Men sedan dess har laget svalnat, delvis för att förbundskapten Phillipe Bergeroo håller på att testa en ny generation. Det blir spännande att se hur han matchar laget i OS, hur mycket av det nya han släpper fram och hur mycket av det gamla som behålls.
Potentialen finns där, och bredden. När landet i går säkrade sin plats i nästa års EM-slutspel mönstrade man ett helt annat lag än det som spelade i VM i fjol. Som så många gånger de senaste åren är det på forwardssidan frågetecknen finns. När Eugenie Le Sommer haft en skadedrabbad säsong har det franska laget tappat mycket av sin spets. Även viktiga tvåvägsmittfältaren Amandine Henry har varit skadeförföljd, vilket har satt ner lagets styrka. Men både Henry och Le Sommer är nu tillbaka och har ett par månader på sig att hitta toppformen.
Utöver spelare som letar toppformen har ju Frankrike sin medaljfrossa att kämpa mot. Frankrike har ju alltså fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap – inte ens i ett EM. Det känns rätt otroligt med tanke på hur bra laget varit de senaste fem–sex åren. Under den perioden har Sverige tagit två medaljer, medan fransyskorna har fallit på målsnöret varje gång.
3) Första medaljutmanarna
Den tredje gruppen är de lag som i första hand utmanar de tre stora om medaljerna. I den här gruppen sätter jag också två lag – det handlar om Asiens båda representanter, Australien och Kina.
Jag följde det asiatiska OS-kvalet ganska noga och imponerades av de här båda lagen. För Australiens del var det i första hand anfallsspelet som imponerade. Trots att man saknade några viktiga spelare gick man ut och förde matcherna på ett imponerande sätt.
Jag har inte sett alla siffror, men jag tror att Australien faktiskt dominerade bollinnehavet i alla sina matcher – alltså även mot ett bollskickligt världslag som Japan. The Matildas har massor av intressanta spelare, som är både välskolade och samspelta. Australien har verkligen ett hyperintressant framtidslag.
The Matildas
När det gäller Kina är det i första hand defensiven som imponerade. Deras spelare sätter inte många fötter på fel ställen i försvarsspelet. Laget var redan superdrillat i defensiven vid fjolårets VM-slutspel. Nu har man bytt förbundskapten till franske Bruno Bini – och även fått ett anfallsspel.
För när jag såg Kina mot Australien imponerades jag av att kinesiskorna förutom att vara blixtsnabba på att stänga australiskornas passningsvägar också hela tiden fann konstruktiva sätt att gå framåt. De har kanonspelare i centrala mittfältaren Ren Guixin, yttermittfältaren Wang Shanshan och forwarden Gu Yasha. Tyvärr spelade inte hyllade Wang Shuan när jag hade möjlighet att studera laget riktigt nära, men hon skall också vara sevärd.
Känslan är att Kina är på väg tillbaka till världstoppen på allvar. Deras lag är ungt och kanske skall ha sin topp om tre–fyra år. Samma tidsaspekt gäller egentligen också Australien.
Båda lagen åkte ut i kvartsfinal i fjolårets VM. Båda känns klart bättre i år – därmed kommer de att åka till Rio som glödheta medaljkandidater.
4) Kvartsfinallag
Den fjärde gruppen består av tre lag, de tre övriga som bör kunna ta sig vidare ur gruppspelet. Jag tänker på Brasilien, Kanada och Sverige.
Det är tre lag som knappast kommer att vinna OS-guld, men som med rätt lottning och med en formtopp i rätt läge kan ta medalj. Kanada håller på att bygga ett nytt lag efter hemma-VM. Man har många intressanta unga spelare, och känslan är att årets lag är bättre än fjolårets.
I fjol var mittlåset lagets akilleshäl. Nu har förbundskapten John Herdman hittat ett riktigt starkt mittlås med Kadeisha Buchanan och Shelina Zadorsky. På mittfältet är Diana Matheson frisk igen och man har även hittat en hyperintressant toppforward i unga Deanne Rose.
Frågetecknet nu finns på målvaktsposten. Där är viktiga Erin McLeod som bekant långtidsskadad – ett riktigt tufft avbräck. Senast mot Nederländerna (seger med 2–1) fick Sverigebekanta Stephanie Labbé förtroendet. Hon är bra, men har hon den styrka i luftrummet som krävs i ett internationellt mästerskap?
Kanadas lagbygge ser alltså lovande ut. Men det känns inte färdigt, utan coach Herdman går en kamp mot klockan för att få alla bitar att falla på plats. Även för Brasilien och Sverige handlar det lite om en kamp mot klockan. Båda har haft några tuffa år och fallit på världsrankningen, men försöker nu få ordning på sina lag igen.
Just nu känns det faktiskt som att Sverige har kommit längst i den processen, vi börjar ju i alla fall få ordning på försvarsspelet. Som bekant jobbar Pia Sundhage nu med hur hon skall få ordning på offensiven.
Hon har en vakant plats på mittfältet, dessutom borde hon fundera över vilka spelare hon spelar ihop i tremannaanfallet. Som jag ser det har Stina Blackstenius nu förtjänat att testas fullt ut från start.
I mitt inlägg direkt efter Sveriges 3–0-seger borta mot Slovakien skrev jag att jag upplevde det som att alla de tre startande forwardsen var bleka. Sedan dess har jag kollat igenom alla de elva svenska målchanser som jag noterade i fredags.
Den genomgången stärker i princip det jag upplevde spontant – nämligen att mittfältet skapade det mesta – inte minst att Caroline Seger var inblandad i mycket. De tre startande forwardsen hade däremot inte ett enda bra avslut.
Däremot gjorde inhoppande Blackstenius ett mål och hade ett stolpskott. Hon var klart vassast av de fem forwards som spelade.
Trubbigast var Sofia Jakobsson (spelade 45 minuter) och Lotta Schelin (30 minuter) som inte var inblandade i en enda målchans. Olivia Schough fick inte heller något uträttat i själva spelet. Däremot slog hon väldigt bra hörnor från vänster, de ledde till två kanonlägen. Hon slog däremot ganska dåliga hörnor från höger, men genom lite flyt ledde de ändå till ytterligare två farligheter – varav ett mål. Schough räddades alltså av sin ”serve” vid fasta situationer.
Utöver Blackstenius var det Pauline Hammarlund som var den enda forward som var inblandad i målchanser i själva spelet – tre stycken. Hon borde bland annat ha haft en straff.
Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Som jag ser det borde Sundhage bygga sitt tremannaanfall kring en kraftfull forward – Blackstenius. Hon borde kompletteras med en ur trion Schelin/Schough/Jakobsson samt en kreativ forward a la Kosovare Asllani eller Fridolina Rolfö. Hammarlund är tänkbar som backup till Blackstenius, eller som utmanare till Schelin/Schough/Jakobsson.
Sverige kämpar alltså med anfallsspelet, men känns precis som Kanada som bättre än i fjol.
Även Brasilien känns något bättre än i fjol. Inte minst eftersom man som OS-värd förstås kommer att ha ett bra publikstöd i ryggen. Dessutom är Debinha tillbaka från sin skada.
Brasilien är absolut inget ofarligt lag, men när vi vet att alternativen i lottningen är USA eller Brasilien väljer jag Marta:s lag tio dagar av tio. Värdnationen är alltså en självklar drömlott på torsdag.
5) Slutspelskandidater
Den femte gruppen består av två lag som med rätt lottning och form kan få spela kvartsfinal. Det handlar om Nya Zeeland och Colombia.
Nya Zeeland är ett svårspelat gäng, som var i kvartsfinal i London-OS, och som hade en hel del motflyt när de åkte ut i gruppspelet vid fjolårets VM. The Football Ferns är alltså absolut inte chanslösa på att få spela slutspel. Som enda lag värt namnet i Oceanien får ju Nya Zeeland plats i alla mästerskap, vilket är otroligt värdefullt.
Colombia var kanske det allra största skrällaget i fjolårets VM. Man besegrade Frankrike i gruppspelet och stod länge emot självaste USA i åttondelsfinalen. Colombia visade härliga tekniska kvaliteter, och klarade sig även mycket bra taktiskt. Nu är det spel på hemmakontinten och med rätt lottning skulle det kunna bli kvartsfinal i Rio för USA-proffset Lady Andrade och hennes lagkompisar. Men det finns tyvärr stora frågetecken kring laget.
Damfotbollens status i Sydamerika är mycket låg, inte minst i Colobia. Lagets fotbollförbund struntar mer eller mindre i tjejerna. Efter VM-succén i fjol var stora delar av VM-laget med och gick till final (förlust mot Brasilien) vid Panamerikanska mästerskapen i Toronto. Den finalen spelades den 25 juli.
Efter den dröjde det nästan nio månader innan Colombias landslag spelade sin nästa match – 7–0-förlusten mot USA i förra veckan. Jag såg delar av den, och noterade att Colombia var långt ifrån sin VM-nivå.
Trots att det varit klart sedan länge att Colombia skall spela OS har alltså förbundet valt att hålla nere satsningen. Flera spelare har kommit med öppen kritik, och som tack för det blivit bestraffade med petningar. Om det skall kunna bli succé i OS måste allt sånt här vara utrett och överspelat. Det sägs att det skall vara någon form av ljusning i sikte, men från ord till handling kan det ofta vara lång väg.
6) Utfyllnadslagen Den sjätte och sista gruppen består av turneringens båda blåbärsnationer. För så kallar jag Afrikas båda representanter. Varken Sydafrika eller Zimbabwe kommer att ha något med medaljfördelningen att göra. När det gäller Sydafrikas Banyana Banyana bör de ha viss chans att sno åt sig någon poäng – med rätt lottning. Zimbabwe känns däremot som ett rent stryklag – och det vore en jätteskräll om något av de här båda lagen överlever gruppspelet.
Landslaglägret i Malmö fortsätter. Redan i går kväll, samtidigt som jag satt och skrev gårdagens inlägg, gav Rosengård svar på tal på Pia Sundhage:s utspel om bristen på svenska spelare i Malmöklubben.
Vd Klas Tjebbes säger det som behöver sägas med en mening:
”Vill man vara i Champions League måste man leta efter de bästa spelarna – inte de svenskaste.”
Rosengård är för övrigt en av få tänkbara klubbadresser för Caroline Seger till hösten. Känslan är väl att det står mellan PSG och Malmöklubben.
Noterbart är att jag strax skall släppa datorn och bänka mig framför tv:n. Där spelar just PSG:s herrar mot Manchester City. Franska PSG har två fransmän i startelvan, City har tre. Vad hade Sundhage sagt om det…
Från landslaget har dagens mest intressanta artikel varit den här om attElin Rubensson nu ser sig som innermittfältare. Det låter ju faktiskt mycket intressant. Blir inte direkt lätt att kombinera med högerbackspositionen.
Det om vårt svenska landslag. Nu till diverse annat smått och gott från damfotbollsvärlden.
* EM-kvalveckan drog i gång i dag med två matcher i grupp 8. Båda gick att se live på youtube tidigare i dag. Jag såg korta perioder av dem. Efter Israel–Norge såg jag nöjda hemmaspelare krama om varandra medan flera norska spelare lämnade planen men hängande huvuden. Vad det blev? Jo, Norge vann med 1–0 efter mål av Ada Hegerberg.
Österrike–Kazakstan var tidigt avgjord. Gästerna backade hem, men hade en alldeles för svag målvakt för att stå emot. Jag varnade redan i det här inlägget från 2013 för att Österrike har ett ungt och spännande lag på gång.
Vid dagens 6–1-seger startade man med tio spelare som har klubbadresser i tyska Frauen-Bundesliga och en collegespelare. Det mesta talar för att Österrike kommer att spela EM-slutspel nästa år. Där tror jag dock inte att de kommer att ha så mycket att hämta, utan det känns som om det kan ta ytterligare några år innan Österrike verkligen är redo att utmana i Europatoppen.
Fast lite spännande blir det allt att se hur österrikiskorna klarar sig i söndagens gruppfinal, hemma mot Norge. Norskorna bör hålla koll på snabba högeryttern Laura Feiersinger och nickstarka Sandspelaren Nina Burger.
I morgon är det en riktigt intressant EM-kvalmatch, då är det nämligen utmanarmöte i Sveriges grupp när Polen tar emot Danmark. Danskorna är förstås favoriter, men laget har varit uddlöst det senaste året medan Polen är på gång. Så det kan finnas en liten skrällchans. Avsparken är 20.00, hittar jag en länk till matchen kommer den upp här.
* I morgon spelar även Sveriges U19-landslag igen i EM-kvalet. De möter just Österrike 18.00 i Linköping. Kan du inte vara på plats kan du se matchen på förbundets hemsida.
* I går skrev jag om att besked om hur damallsvenskan skall tv-sändas skulle komma i dag. Så blev det inte. Det nya budet är att besked kommer på fredag. Vi får hålla ut…
* Så till andra sidan Atlanten. Där kan vi först konstatera att det som väntat blivit några tunga dagar för Abby Wambach. I förhör efter hon åkt fast för att ha kört bil påverkad har hon erkänt att hon rökt marijuana och testat kokain. Följden av den här härvan har blivit att hon blivit av med ett sponsorskontrakt med ett bilföretag.
* Slutligen till Mexiko. Där har förbundskaptenen Leo Cuellar efter 18 år på jobbet nu lämnat sin post. Orsaken är förstås misslyckandet i OS-kvalet, där mexikanskorna åkte ut redan i gruppspelet. Ett historiskt dåligt resultat för laget.
Landslaget är samlat i Malmö och det produceras förstås diverse artiklar från samlingen.
En del är rätt intressanta, som den här där Sundhage säger att Kosovare Asllani var högaktuell för den här truppen. Och den här om att Marija Banusic har ljumskproblem, något som gör att hon sannolikt får se fredagens match från läktaren.
Det trots att Sundhage här säger att hon skall testa en och annan spelare mot Slovakien. Ett skäl att testa är väl att Lotta Schelin bara gjort 35 minuter efter sin OS-kvalskada och det finns ingen anledning att chansa med Schelin i 90 minuter mot slovakiskorna.
Här är en artikel om att Olivia Schough har hamnat i ramljuset efter OS-kvalet. Det är ju bra för landslaget, för Schough är ju på många sätt en utmärkt frontfigur – spontan, alltid glad och sällan tråkig att lyssna på. I den artikeln såg jag för övrigt den glada nyheten att fredagens match direktsänds 17.00 av TV12. Bra.
Något vi lär få läsa mycket om den kommande tiden är huruvida just Schelin och Caroline Seger kommer att flytta hem till Sverige och damallsvenskan i sommar. Här är en artikel på det temat. Det finns en del att tycka och tänka kring det, men jag har inte tid att dyka ner i det ämnet nu.
Den artikel jag tagit djupast intryck av hittills på landslagssamlingen är nämligen den här från Sydsvenskan där Sundhage kritiserar FC Rosengård för att ha för många utländska spelare. Vår förbundskapten har varit ute och svingat i frågan om utlänningar i damallsvenskan förr. Bland annat i augusti i fjol då hon ansåg att det fanns för få svenska innermittfältare i vår högsta serie.
Nu är det alltså Rosengård som får sin släng av sleven. Ni som följt den här bloggen under en längre tid vet att jag är av en helt annan uppfattning än vår förbundskapten. Jag anser att svensk damfotboll gynnas av att våra topplag innehåller en mängd utländska toppspelare.
När jag nu ser Sundhages kritik reagerar jag på följande citat:
”Det finns många utländska spelare som är riktigt bra i Rosengård, men en mix med fler svenska spelare hade gett ännu bättre resultat, det tror jag som svensk förbundskapten.”
Undra vad hon hade trott om hon istället var sportchef i Rosengård… Och undra vilka svenska spelare det är Sundhage tänker på.
För att kunna hävda sig i Champions League med ett övervägande svenskt manskap hade man sannolikt behövt spela med hela landslaget – eller göra som Tyresö. Tyvärr känns det inte rimligt att en svensk klubb skulle ha ekonomi för att värva ihop ett sådant lag nuförtiden. Inte med de budgetar som storklubbarna har nere på kontinenten.
Jag tycker i stället att Sundhage borde vara glad över att Rosengård fått ihop ett så slagkraftigt lag. Ett lag som verkligen förgyller damallsvenskan.
För övrigt gör Sundhage en helt befängd jämförelse med USA i ovan länkad artikel från Sydsvenskan. USA har 310 miljoner invånare och deras ligor har haft åtta–tio lag. Tro sjutton att det är lättare att hålla en bredare topp av inhemska spelare med så stort underlag. Sverige går inte att jämföra med USA. Tyvärr inte med Tyskland eller Frankrike heller.
Med de åsikter hon saluför borde Sundhage känna stor avundsjuka mot sina kollegor i Norge och Danmark. De bygger ju landslag på spelare från hemmaligor som innehåller betydligt många färre utländska spelare än vad damallsvenskan gör.
Jaja. Det om det. Nu till något annat.
I morgon är det sagt att beskedet om hur damallsvenskan skall tv-sändas kommer. Det blir intressant att höra vad man kommit fram till. I Norge har ju toppserien börjat med ett nytt upplägg, där alla matcher filmas och man kan se klipp med höjdpunkter från alla matcher på den här länken.
Utöver höjdpunkter match för match sätter man ihop ett klipp med några kandidater till omgångens mål. Här är kandidaterna från helgens omgång:
Apropå tv-sändningar sände förbundet i dag F19-landslagets EM-kvalmatch mot Belgien. Den slutade med svensk 2–1-seger och höjdpunkter finns här. Jag har förresten inte hängt med i försnacket till det här EM-kvalet. Någon som vet varför toppspelare som Nathalie Björn, Ronja Aronsson, Ellen Löfqvist och Michelle De Jongh inte är med? Skall de sparas till höstens F20-VM, eller finns det andra skäl?
Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.
Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.
Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.
Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.
Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.
Olivia Schough
Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.
Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.
För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:
Sverige 3–1 7
——————————
Nederländerna 6–8 4
Schweiz 5–6 3
Norge 5–4 3
Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.
Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.
Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.
En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.
Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.
Hedvig Lindahl
Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.
Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.
För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.
Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.
I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:
”Sembrant är en ledare av stora mått”
Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.
Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.
Emma Berglund
Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.
På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.
Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.
Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.
Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.
Lisa Dahlkvist
Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.
Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.
På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:
”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”
Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.
I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.
Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.
Nilla Fischer
Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.
På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.
När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?
Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.
När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:
”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”
Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.
En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.
När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.
Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.
Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.
Norio Sasaki skriver autografer.
Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.
Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.
Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.
Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.
Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?
Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.
Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.
När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.
Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.
En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.
Stina Blackstenius
Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.
Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.
Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:
”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”
Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.
Kosovare Asllani
Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:
”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”
Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.
Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.
Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.
Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.
Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.
Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.
När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.
Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.
The Matildas
Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.
Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:
* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.
* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.
Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.
* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.
Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:
Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.
Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.
Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.
Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.
Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:
Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.
Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.
Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade 4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.
Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.
Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.
Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.
PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?
Startelvorna inför kvällens avgörande OS-kvalmatch är nu presenterade. För svensk del blev det i stora drag den väntade elvan.
Magdalena Ericsson
Det var dock en stor överraskning att Pia Sundhage placerar Magdalena Ericsson på läktaren och låter Elin Rubensson och Jessica Samuelsson inleda som ytterbackar. Jag hade gärna sett Ericsson på planen i kväll, dels för att hon är en riktig vinnarskalle, dels för kvaliteten på fasta situationer. Ericsson har ju nämligen haft mycket hög precision på sina hörnor och inläggsfrisparkar i kvalet.
Nu kommer vi inte att få se Ericssons vänsterfot på planen i dag. Att hon går rakt från startelvan till läktaren är dramatiskt, och personligen tycker jag att det är rätt dumt. Hon har ju inte bara en känslig vänsterfot, hon är även stark i luftrummet och hade kunnat vara en tillgång i slutet av matchen – både vid offensiv och defensiv satsning.
Att Ericsson inte är med innebär att det blir större press på Olivia Schough att slå precisa hörnor i dag. Hittills i kvalet har Schoughs fasta situationer inte varit usla, men de har ändå varit klart sämre än Ericssons. Dags att höja nivån ett snäpp för Schough i kväll alltså.
19.30 på Kanal 5 drar det i gång.
Sveriges elva blir alltså: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough. Möjligen att Rubensson och Samuelsson är placerade på fel kanter.
Nederländerna startar så här: Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Kelly Zeeman, Mandy van den Berg, Dominique Janssen – Anouk Dekker, Danielle van de Donk, Sherida Spitse – Manon Melis, Vivianne Miedema, Shanice van de Sanden.
Texten uppdaterad när jag insåg att Ericsson inte bara var bänkad, utan förpassad till läktaren.
Det är svensk 1–0-ledning i halvtid igen. Mot Norge föll målet tidigt i den första halvleken. I dag fick vi en perfekt avslutning på halvlek nummer ett.
Men nog var väl Caroline Seger offside när hon skarvnickade in ledningsmålet?
Vid bedömning av offside räknas alla de kroppsdelar man får spela med, och utan att ha sett alla vinklar är min känsla att Segers fötter är på mållinjen när Emma Berglund:s boll tar Lisa Dahlqvist på vägen mot målet.
Nu dömde inte domaren dömde för offside, så det är svenskt drömläge inför den andra halvleken.
Nu måste Schweiz ösa på framåt och öppna matchen. Det kommer att öppna för svenska kontringar, något som borde passa vårt snabba tremannaanfall perfekt.
Spelmässigt har inte den första halvleken var speciellt njutbar. Det har varit stängt, chansfattigt och rätt mycket kamp. Jag hade 1–1 i målchanser när målet föll – i båda fallet var läget bättre än avslutet. Vid Lotta Schelin:s friläge blev det ju inte ens ett avslut.
Försvarsmässigt har det känts stabilt för svensk del. Offensivt har hörnorna hela tiden känts farliga – speciellt de från Magdalena Ericsson. Och Schelin tog revansch för friläget genom det fina volleyskottet i ribban som låg bakom ledningsmålet. Den volleyn var värd ett bättre öde.
I och med att Norge samtidigt leder mot Nederländerna med 1–0 är vi nu i ett läge där Sverige tar OS-platsen med kryss på onsdag. Det vore förstås ett otroligt bra utgångsläge.
I morgon drar startar allvaret för Pia Sundhage:s landslag. Vill det sig illa tar det även i praktiken slut i morgon. Vill det sig väl har vi många fester framför oss under året.
19.30 är det avspark mot Norge och matchen direktsänds av kanal 5. Det är en högst oviss match, även om jag alltså håller Norge som mycket knappa favoriter i det här OS-kvalet. Men skulle jag satsa pengar på själva matchen, skulle jag nog lägga dem på kryss.
Enligt journalister på plats i Rotterdam verkar det till tio elftedelar bli Skottlandselvan som får förtroendet i morgon. Ändringen är att Elin Rubensson går in som högerback i stället för Jessica Samuelsson. Stämmer det är det långt ifrån oväntat, det var ju den elva jag trodde på redan inför Skottlandsmatchen.
Det verkar alltså bli: Hedvig Lindahl – Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Vi får väl hoppas att det här svenska laget inte är så här bräckligt… Det länkade klippet är förresten det mest underhållande jag sett inför matchen, även om jag också gillade SVT:s inslag i dag är Lotta Schelin och Ada Hegerberg fick skicka hälsningar till varandra. Där fanns också lite go glimt.
Apropå tv-inslag är det kul att förbundet försökt sig på lite uppsnack i form av webb-tv. Synd bara att det är så slätstrukna klipp. Pressavdelningen får åka till USA och deras presschef Aaron Heifetz och gå en kurs…
Utöver Sverige–Norge spelar alltså Nederländerna–Schweiz i morgon. Där kom i dag tråkiga nyheter för värdnationen. Lieke Martens och Stefanie van der Gragt är skadade och missar OS-kvalet. De ersätts i truppen av Myrthe Moorrees och Jeslynn Kuijpers.
Framför allt är ju Martens ett blytungt avbräck. Där tappar Nederländerna flera procent i anfallsstyrka. Tråkigt för kvalet, men trots allt bra för Sverige. Våra OS-chanser ökar ju faktiskt när motståndarnas minskar.
USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:
Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.
Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.
De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.
När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.
Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.
Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.
Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:
På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.
I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.
Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.
I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?
För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.
När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:
0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40
Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.
I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.
Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.
I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.
För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:
I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.
Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.
Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.
Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.
De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:
”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”
Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.
När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:
”Hon tar en plats i OS-truppen”
Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.
Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.
Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.
Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.
När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.
Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.
De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.
Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.
Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.
Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…
Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.
Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.
Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.
Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.
Kanada blev som väntat andra laget att säkra en plats i semifinal i Nordamerikas OS-kval. När Trinidad och Tobago besegrades med 6–0 gjorde Christine Sinclair sitt 159:e landslagsmål. Därmed är hon förbi Mia Hamm på listan över de som gjort flest landslagsmål genom tiderna.
Andra fortfarande aktiva spelare högt upp på listan är Patrizia Panico på sjunde plats (110 mål) och Marta på 14:e plats med 100 mål. Bästa svenska landslagsmålskytt är som bekant Lotta Schelin, hon står på 82 mål.
Här ser ni Sinclairs 159:e mål – som betydde 3–0, och Kanadas övriga fem:
Den andra matchen i gruppen bjöd på en liten överraskning. Guyana vände 1–0-underläge till seger med 2–1 mot Guatemala och efter slutsignalen firade de guyanska spelarna som om de vunnit VM-guld.
Guyana är ett lag som jag inte kan något om, men jag har förstått av kommentarer från folk som följer OS-kvalet mer noggrant än jag att de ser rätt bra ut, och faktiskt har en seriös chans att ta en semifinalplats på Trinidad och Tobagos bekostnad. Faktum är ju att Guyana ligger före T&T på målskillnad inför deras inbördes möte natten mot onsdag.
Guyanas spelartrupp innehåller inte några spelare med välkända klubbadresser. Segerskytten Alison Heydorn, som intervjuas en minut in i klippet nedan, spelar i en klubb i USA som heter Ann Arbor United. Och hon låter väldigt amerikansk i intervjun.
I natt avgörs vilket lag som kommer tvåa bakom USA i grupp 1, Mexiko eller Costa Rica. Inför kvalet trodde jag på Costa Rica, men nu känns det som att det är 60–40-fördel för Mexiko. De tar ju andraplatsen på kryss, och mexikanskorna visade mot USA att de är bra på att försvara sig.
Apropå OS-kval tar Pia Sundhage ut sin trupp till det europeiska OS-kvalet i morgon 14.00. Här kör hon lite funderingar inför kvalet. Jag vet inte hur många spelare varje lag får använda i kvalet. I själva OS består truppen av 18 spelare och fyra reserver. Men gissningsvis är det någon eller några fler än 18 i kvalet. Allt talar ju dessutom för att Sundhage tar ut de spelare som var med i Göteborg i januari.
Från Frankrike fick vår förbundskapten i helgen glädjande besked när Lisa Dahlkvist blev målskytt på passning från Caroline Seger. Dala gjorde 1–0-målet när PSG vann cupderbyt mot Juvisy med 2–0. Se målet här.
Även Sofia Jakobsson gjorde ett mål, hon satte 2–0 när Montpellier avancerade efter 3–0 mot Vendenheim. Däremot blev Lotta Schelin mållös när Lyon vann sin cupmatch med 12–0. Svenskan spelade den andra halvleken i en match där Eugenie Le Sommer gjorde hela fem mål. Vår blivande OS-kvalmotståndare Ada Stolsmo Hegerberg gjorde ett.
Apropå OS-kvalmotståndare gjorde Hollands Vivianne Miedema och Norges Caroline Graham Hansen varsitt 1–0-mål när Bayern München och Wolfsburg vann sina ligamatcher i helgen. Se Miedemas här och Hansens här.
I dag har Rosengårds kvartsfinalmotståndare i Champions League, FFC Frankfurt, spelat sin första ligamatch för året. Man vann med 3–1 mot Hoffenheim i en match som visades på DFB-TV. Jag såg nästan hela matchen – höjdpunkter här – och blev inte jätteimponerad av Frankfurt.
Deras styrka är deras styrka. Det är ett väldigt fysiskt lag som inte står för så mycket skönspel, men som däremot har offensiv tyngd. Jag tyckte att Hoffenheim hade ett bättre passningsspel, men Frankfurt var ändå en storlek större än sina motståndare. Rosengård får se upp i kontringar och vid fasta situationer. Fast oslagbart är definitivt inte det här Frankfurtlaget.
Slutligen lite tankar kring helgens matcher här i Sverige. Där är det ju i första hand Linköping–Eskilstuna som etsat sig fast. Nu har jag sett LFC:s åtta mål på klubbens Facebooksida.
Det är ju inga glädjande bilder för Eskilstuna. Inte på något sätt. Jag har ju fått lite synpunkter från er som sett matchen live i form av kommentarer på förrförra inlägget. Utifrån målen känns analysen att Petra Larsson och Sofie Persson har lämnat stora hål efter sig på Eskilstunamittfältet rimlig.
Kollar man på Linköpings åtta mål är ju nämligen fem av dem spelmål mot samlat försvar. Vid 1–0 och 3–0 får LFC alldeles för lätt komma rättvända på ytan framför Uniteds trebackslinje. Efter paus är den ytan stängd, då slår LFC istället Eskilstuna i djupled.
Det ser ut som att Eskilstunas tränare Viktor Eriksson har rätt mycket att jobba med under de två månaderna fram till seriestart. Nu är klippet väldigt utzoomat, men min känsla är dessutom att åtminstone tre av de åtta målen är bjudningar från landslagsmålvakten Emelie Lundberg.
Eskilstuna var inte det enda laget som lämnade en träningsmatch i helgen med väldigt negativ energi. Kif Örebro blev både besegrade och bestulna i Göteborg. Under matchen gjordes nämligen inbrott i Kif Örebros omklädningsrum. Tjuvarna länsade rummet på datorer, telefoner och andra värdesaker.
Enligt Mia Carlsson på Twitter är det inte första gången det är inbrott på Valhalla under match. Hennes Kristianstad skall ha blivit bestulna under en cupmatch i fjol.
Känns som att Valhalla IP har en hel del att göra på säkerhetssidan. Det här känns ju helt oacceptabelt.
I Örebro har det förresten startats en insamling till spelarna. Läs om den här.
Det var ju alltså en match också. Den vann Göteborg med 2–0. Nedan går det att se matchen i sin helhet. Målen kommer efter 11.30 genom Sara Lindén efter 11.30 och efter 38.40 genom Nathalie Persson. Det andra målet känns rätt billigt.
I andra matcher i helgen vann Piteå med 3–0 borta mot Hammarby i svenska cupen. I träningsmatcher vann Vittsjö med 3–2 mot Bröndby, Djurgården med 3–0 mot Ilves och så spelade Rosengård 3–3 mot Fortuna Hjörring.
Den franska seriefinalen bjöd inte på någon blixtrande fotbollsunderhållning. Tvärtom blev det en väldigt stängd match, som logiskt nog slutade 0–0.
Lisa Dahlkvist och Lotta Schelin spelade hela matchen, medan Caroline Seger tvingades titta på. Hon berättade för franska Eurosport att hon hade stukat foten på träning. Det framgick inte om det är någon fara för OS-kvalet, men förhoppningsvis är det lugnt.
Jag kollade förstås in de båda svenska spelarna lite extra. Dahlkvist hade en mer offensiv roll än hon har i landslaget – och jag tyckte att hon gjorde en jättebra match. Hon känns mer bolltrygg och passningssäker än någonsin tidigare, och det var hon som hade PSG:s allra bästa läge i matchen. Skottet från vänsterdelen av straffområdet smet dock över.
Jag skriver bästa läge, för det var inte speciellt många riktiga målchanser i matchen, däremot en sju–åtta lägen. Två av dem gick till PSG, resten till Lyon. Det var också Lyon som hade de två riktigt heta målchanserna.
En när duktiga PSG-målvakten Ann-Katrin Berger via stolpen styrde undan ett skott från duktiga Amel Majri. En när Schelin och mittbacken Griedge Mbock Bathy gick på samma boll vid en inläggsfrispark. Det såg inte ut som att någon av dem touchade bollen, däremot hann Berger rädda innan frisparken studsade in vid bortre stolpen.
Schelin då? Jodå, även hon får klart godkänt. Fast de första 30 minuterna var hon inte med i matchen. Så långt tyckte jag mest att hon sprang och trampade vatten. Men sedan blev hon alltmer delaktig och under den första halvan av den andra halvleken tyckte jag att hon var den piggaste forwarden på planen. Hade inte hon och Mbock Bathy stört varandra kunde Schelin ha gjort ett riktigt drömmål, för hon försökte styra in bollen med en volleyklack.
Men det blev alltså inga mål. PSG backade hem och spelade 4-5-1 med Cristiane som vänsterytter. Lagets brasilianska skyttedrottning hade verkligen ingen bra dag. Och då tänker jag inte på att hon mest sprang offside när kontringslägena uppstod. Jag tänker mer på hennes uppträdande när hon blev utbytt. Hon skrek och gestikulerade vilt mot någon, möjligen tränare Farid Benstiti. När hon kom i närbild såg man att hon grät.
Jag trodde att PSG skulle flytta fram och gå för segern på slutet för att ha en liten chans på ligaguldet. Men det gjorde de inte, de verkade nöjda med oavgjort. Det innebär att Parislaget sannolikt känner sig nöjda med andraplatsen i serien.
Om PSG vinner resten av sina matcher blir man sämst tvåa i serien och tar alltså en av Champions Leagueplatserna. Det oavgjorda resultatet innebär också att Lyon med stor sannolikhet kommer att ta sitt tionde raka ligaguld. Jag tror nämligen inte att PSG kommer att ta in fyra poäng på Lyon under resten av serien.
Något som fascinerade mig var Lyons defensiv. Med Saki Kumagai som defensiv innermittfältare framför Mbock Bathy och Wendie Renard har man fått en större trygghet i defensiven. Kumagai är väldigt passningsskicklig, men hon är även lite av en risktagare. Med henne som mittback bjöd Lyon ibland motståndarna på farliga kontringslägen. När japanskan flyttat fram ett steg har man bättre täckning om hon missar någon passning ibland.
Jag vet inte om jag någonsin tidigare upplevt att Lyon känts som homogent i defensiven som i dag. Det är ingen slump att laget bara släppt in tre mål på 20 tävlingsmatcher den här säsongen.
Kan man behålla den stabiliteten i försvarsspelet ser jag Lyon som jättefavorit till att även ta hem vårens Champions League.
18.45 i dag spelas vinterns och vårens mest intressanta seriematch alla kategorier i damfotbollsvärlden, matchen som sannolikt avgör den fransk ligan, D1 Feminine. Då tar nämligen PSG emot Lyon i en ren seriefinal.
Inför avspark leder Lyon med tre poäng och 5–0. För såvitt jag inte har missat något är det inbördes möte som gäller i Frankrike och Lyon vann ju hemma med just 5–0. Alltså måste PSG vinna med minst 6–0 i dag för att gå upp i serieledning. Det kommer man förstås inte att göra.
Däremot skulle en PSG-seger i dag innebära att det sannolikt kommer att vara press på Lyon att vinna resten av ligamatcherna för att ta hem guldet. Då skulle det kunna bli en nagelbitare i sista omgången när PSG tar emot Juvisy och Lyon tar emot Montpellier.
Fast det givna tipset är att Lyon avgör ligan i kväll, trots att viktiga mittfältsmotorn Amandine Henry inte kommer att spela. Mitt tips att att Lotta Schelin:s lag vinner – och det med 3–1.
Det blir för övrigt intressant att se hur Lyontränaren Gerard Precheur ställer upp sin startelva, framför allt vilka två av Schelin, Elodie Thomis och Eugenie Le Sommer som spelar ihop med Ada Hegerberg i forwardslinjen. Le Sommer har haft lite skadeproblem, men verkar nu vara fullt tillgänglig igen.
För PSG borde både Lisa Dahlkvist och Caroline Seger ha startplatser på mittfältet, i varje fall sett till hur laget har matchats på sistone.
Den franska toppmatchen är förstås helgens stora höjdpunkt i damfotbollsvärlden. Eller, egentligen är det helgens enda höjdpunkt. För er som vill se matchen finns det en länk här och en länk till här. Någon av dem borde funka.
Det är ofta bra att vända och vrida på saker så att man får se dem från flera olika vinklar. Oftast ser man bara fotbollsmatcher från ett håll. Som tränare ser man dem dessutom nästan alltid från marknivå.
När man får chansen att se sitt lag ur en ny vinkel upptäcker man ofta saker man inte sett tidigare. Själv fick jag en stor aha-upplevelse kring det damlag i division 4 som jag tränar när jag häromåret hoppade in som målvakt i en träningsmatch.
När det gäller vårt landslag får vi i media chansen att se de landskamper som spelas på Gamla Ullevi från två olika håll. Pressläktaren ligger nämligen på motsatt sida från tv-sändningarnas huvudkamera.
Även på Prioritet Serneke Arena var pressläktare och tv-kamera placerade på olika sidor. Dessutom var pressläktaren ganska långt ut till höger på sin sida, så man fick mycket bättre överblick över den ena planhalvan än den andra.
Vart vill jag nu komma? Jo, jag har nu även sett Sverige–Skottland på tv, och det var delvis en annan match än den jag såg på plats i Göteborg. Min bild på plats var att den andra halvleken var spelmässigt bättre än den första. På tv:n tycker jag nog att halvlekarna var ganska jämna.
Jag såg nu efteråt att Pia Sundhage föredrog forwardsspelet i den första halvleken. Jag tycker nog ändå att det stundtals gick lite för fort, och att spelarna själva inte hängde med. Synintrycket från arenan var att vi fick bättre balans när Fridolina Rolfö kom in och höll i bollen. Å andra sidan satt jag så att jag kom närmare forwards i den andra halvleken än i den första, vilket kan ha påverkat min syn på matchen.
Sundhage är för övrigt sig lik i sina positiva analyser och kommentarer:
På plats uppfattade jag inte hur bra Jessica Samuelsson var i den första halvleken. Jag satt helt enkelt för långt bort. Däremot hade jag Magdalena Ericsson precis framför mig och noterade att hon gjorde en helt ok halvlek – även om hon missade några inlägg. Hon missade däremot inte många passningar.
Det var tydligt att Skottland kände det svenska laget utan och innan. Man låg mycket tajtare i försvaret på den svenska vänsterkanten än på högersidan, sannolikt med tanken att släppa fram Samuelsson som ju har vissa tekniska brister, och samtidigt låsa Ericsson. Kul dock att Samuelsson visade att hon kunde utnyttja de ytor hon fick på ett så bra sätt.
Enligt min räkning vann Sverige målchanserna med 14–0 (7–0). Vid två av chanserna från den första halvleken kom vi inte ens till avslut, men jag tycker att man bör räkna in situationer där det borde ha blivit straff. Och visst missade väl den finska domaren att Lotta Schelin borde haft två straffar?
När jag nu kollade om matchen på tv granskade jag de här 14 målchanserna närmare och kollade vilka som var inblandade i speluppbyggnaden och räknade ihop vilka spelare som var inblandade i mest. Här är resultatet:
På plats tyckte jag att Lisa Dahlkvist var klart bästa svenska spelare i matchen. Den uppfattningen står jag fast vid även efter att ha sett matchen på tv. Dahlkvist var för övrigt bra redan i VM och har hållit hög nivå varje gång jag sett henne sedan dess. Hon ger mittfältet en defensiv trygghet, vilket är otroligt viktigt.
För mig är Dahlkvist den mest givna spelaren på mitten, den klippa som mittfältet saknade i det gamla 4-1-3-2-spelet. Hon äger ytan framför backlinjen, vilket gör att mittförsvaret kan känna större trygghet. Jag såg att Expressens krönikör ifrågasatte Dahlkvist, men det måste väl bygga på gamla iakttagelser. Eller?
Bilden av att Sofia Jakobsson gjorde en bra första halvlek lever också kvar. Däremot växer alltså Jessica Samuelssons insats, men även Emilia Appelqvist:s. På plats tyckte jag knappt att Djurgårdenförvärvet uträttade någonting offensivt. På tv såg jag att hon hade flera fina genomskärare ut mot högerkanten.
På plats tyckte jag att Stina Blackstenius kändes kantig och valpig, medan Fridolina Rolfö spelade moget och effektivt. Den uppfattningen lever kvar, men det går inte att snacka bort att Blackstenius trots allt var inblandad i väldigt mycket positivt.
Lotta Schelin får godkänt. Hon hade positiva tendenser i spelet, hon gjorde ett mål – och borde alltså ha haft två straffar. Utöver ett offsidemål i början av den andra halvleken kom Schelins första och enda avslut i matchen – i en 68:e minuten. Antalet avslut är inte godkänt, men det är förstås lysande att hon gjorde mål när chansen kom.
Att målet var efterlängtat märkte jag på Schelins föräldrar, som satt precis framför mig. När långpassningen kom från Dahlkvist utbrast pappa Schelin:
”Nu du, Lotta.”
Själv tyckte Schelin att det var ”sjukt gott” att slå Skottland.
Schelin måste nog fortsätta vara effektiv, för det finns spelare som knackar på dörren, som Pauline Hammarlund. För mig är hon verkligen den stora överraskningen inom svensk damfotboll det senaste året. Kul att hon ser ut att ha konserverat form och självförtroende även över vintervilan.
Min blick inför matchen var bland annat riktad mot Seger och Schough. Båda var godkända, men tyvärr visade ingen av dem storspelet från höstens Danmarksmatch. Seger var inte alls lika direkt i sitt spel. Jag tyckte att Schough var pigg och intressant när hon tog över Segers mittfältsroll och fick komma mer rättvänd, men hon hade för få avslut som forward.
Något som däremot såg väldigt positivt ut var försvarsspelet. Man stängde ytorna centralt och lät inte skotskorna spela in i mitten. Faktum var ju att Skottland i princip inte kom någonstans alls. Låt vara att det var ett skotskt lag utan storstjärnan Kim Little samt mittbackarna Jennifer Beattie och Ifeoma Dieke. Men ändå, jag bokförde inte skotskorna för en enda riktig målchans – vilket förstås är ett bra betyg till det svenska försvarsspelet. Skottland hade i och för sig ett läge på slutet, men avslutet kom ur så långt håll att jag inte räknade in det.
Linda Sembrant och Nilla Fischer höll ihop mittförsvaret på ett bra sätt. I början reagerade jag över att Fischer var slarvig i sitt passningsspel och satte ett par bollar bakom medspelare, vilket bromsade upp spelet. Men Fischer skärpte snart upp passningsspelet och var totalt sett riktigt bra.
På en så liten arena som Prioritet Serneke får man en ganska bra överblick över vilka som sitter på läktaren, i varje fall på den sida man själv befinner sig. Där fanns förstås en mängd Göteborgsspelare, lnågra från Mallbacken, någon från Rosengård och Linköping och en Eskilstunadelegation.
En av de spelare som var med i Eskilstunadelegationen var Marija Banusic. I helgen visade hon landslagsklass när hon gjorde två mål i 2–2-matchen mot Göteborg. Det första målet håller mycket hög klass. Se själv:
När Pernille Harder passerade pressläktaren passade jag på att stoppa henne och fråga lite om Nederländerna, som Danmark ju mötte två gånger häromveckan.
Hon började med att säga att:
”Jag tror att Sverige kan klara dem.”
Sedan konstaterade Harder att det finns en stor likhet mellan Holland och Danmark i att båda lagen verkligen försöker sig på att spela sig ur precis varenda situation – något som går att utnyttja.
Däremot skiljer sig danskor och holländskor åt i offensiven. Medan Danmark för tillfället saknar ett effektivt djupledsspel är Holland hyperfarligt i djupled med Manon Melis, Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.
Man får alltså inte släppa till kontringar mot Holland. Harder konstaterade också att en nyckel är att inte ge Sherida Spitse ytor på centralt mittfält. Hon har en grym passningsfot, och om hon får tid att slå sina långpassningar in bakom backlinjen är man illa ute.
Här är det värt att notera att Skottlands enda riktiga läge i tisdags kom när deras defensiva mittfältare fick tid att slå en djupledsboll in bakom Fischer och Lina Nilsson, där Lizzie Arnot fanns. Hon var dock inte snabb nog för att lyckas utnyttja läget. Om däremot Martens eller Melis hade fått en sådan chans skulle jag nog ha blivit orolig.
En blogg om internationell damfotboll 