I dag har Pia Sundhage tagit ut sin trupp till landskamperna mot Schweiz och Danmark i början av april. Eller, det var visst Lilie Persson som presenterade truppen.
Vilket som var det i stora drag samma trupp som var i Algarve cup. De förändringar som görs jämfört med ursprungstruppen till Algarve är att Fridolina Rolfö och Antonia Göransson får kliva åt sidan och ge plats åt Marija Banusic och Emilia Appelqvist.
Emilia Appelqvist
Banusic gjorde hattrick för Chelsea i cupen i helgen och verkar ha god form, däremot är jag tveksam till Appelqvist. Jag tycker att hon är en god damallsvensk spelare, men hon har knappast i en VM-trupp att göra. Tyvärr har Sundhage nu en handfull spelare i sin trupp som hon inte skulle ha någon nytta av i Kanada. Det är både oroande och tråkigt.
Jag har flera gånger skrivit att jag tycker att de fem–sex sista platserna i en mästerskapstrupp borde fördelas mellan spelare med spetskompetens och sådana som har framtiden för sig. Ett exempel på en sådan spetskompetens är Jenny Hjohlman:s snabbhet – den borde ta henne till VM.
När det gäller framtiden har Sundhage aldrig tänkt speciellt mycket på den. Hon ifrågasätter ibland varför inte fler flicklandslagsspelare får chansen i de damallsvenska lagen, men i hennes trupper är spelare under 23 år en bristvara.
Här kommer jag på ett naturligt sätt in på den sista matchen i Algarve, den mot Tyskland. Jag har ju inte kommenterat förlusten för knappt två veckor sedan.
I den matchen spelade Silvia Neid med tre 91:or (Almuth Schult, Tabea Kemme och Alexandra Popp), två 92:or (Dzsenifer Marozsán och Kathrin Hendrich), en 93:a (Jennifer Cramer), två 94:or (Melanie Leupolz och Lena Petermann) samt en 95:a (Sara Däbritz). Och då var ändå ordinarie 93:an Louisa Wensing skadad och kunde inte vara med. På skadelistan finns även en annan högaktuell 93:a, Lena Lotzen. Trots det var alltså fler än hälften av de 17 spelare Neid nyttjade 24 år eller yngre.
Bland Sveriges 13 spelare i matchen är det bara en, Elin Rubensson (1993), som är född 1991 eller senare. Med tanke på att Sverige vann F19-EM för tre år sedan borde det inte saknas svensk talang i aktuella åldrar. Det tycks dock vara betydligt mycket längre väg mellan ungdoms- och A-landslag i Sverige än i Tyskland.
I matchen var det tyska laget minst en klass bättre än det svenska. Framför allt väckte 2–1-förlusten i tredjeprismatchen en hel del frågor om svensk försvarsorganisation. Som jag ser det darrade alla i backlinjen i defensiven.
Jag räknade till 7–2 i tysk favör i riktigt heta målchanser, något som dels skvallrar om att Carola Söberg var klart bästa svenska spelare i matchen – dels om att de tyska segersiffrorna var i underkant. Söberg var glädjeämnet, kul att hon visade stabilitet i två matcher i rad. Och viktigt.
För mig heter för övrigt Sveriges tre VM-målvakter i nuläget Hedvig Lindahl, Söberg och just det, Zecira Musovic.
Tillbaka till försvarsspelet. Tyskorna kunde gång på gång spela längs marken mellan våra backar, framför allt matade de passningar mellan mittback och ytterback. Dessutom var det lätt att spela genom det glesa svenska mittfältet. Några gånger skar markpassningar genom både mittfält och backlinje – det är inte godkänt.
Sveriges lag kändes glest och dåligt organiserat, medan det tyska laget var kompakt och aggressivt. Hade man inte vetat bättre kunde man trott att det var Sverige som spelade med ett ungdomligt lag.
Matchen fick mig att undra om Sundhages idé om att odla ett mer passningsorienterat spel är rätt tänkt. Danska Eurosportexperten och tillika Koldingtränaren Lene Terp sa efter matchen i sin analys att:
”Ibland måste man koncentrera sig på det man är bra på och acceptera att andra är bättre på vissa saker.”
Rosengård släppte stoltheten i Wolfsburg och spelade efter sina resurser. Jag hade gärna sett att Sundhages landslag gjorde det ibland också. Inte minst i matchupptakterna där det ju ofta är rena hönsgården.
Nu vet vi ju att VM spelas på konstgräs och där biter inte den höga press Tyskland kör med på samma sätt som på lite studsigt portugisiskt vårgräs. Så vi kanske skall vänta lite med att såga Sundhages byte av spelstil helt och hållet. Klart är i alla fall att vårt lag hade svårt att skapa målchanser mot kvalificerat motstånd i Algarve.
Slutligen dock något positivt. Sveriges reduceringsmål mot tyskorna var ju fantastiskt. Det började hos Lina Nilsson nere i defensivt vänsterhörn. Nio passningar senare klackade Caroline Seger fram bollen till Lotta Schelin som sköt i stolpen. Returen nådde målskytten Sofia Jakobsson, som var sjunde svenska spelare i anfallet. Kan tjejerna prestera ett sånt här passningsspel även framöver behöver jag inte oroa mig över det passningsorienterade grundspelet…
Större delen av sekvensen, samt andra höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:
Som bekant vann USA turneringen före Frankrike. Jag tycker nog ändå att fransyskorna känns som det starkaste laget för tillfället. Frankrike, USA och Tyskland är de tre lag som känns som de hetaste guldkandidaterna till sommarens VM.
Japan kan nog också vara med där uppe, men deras insats i Algarve väcker en del frågor. Samtidigt har Norio Sasaki visat känsla tidigare. Nu spelade han med två olika uppställningar, en gammal och en ung. Kanske blir det annorlunda i VM.
På Cypern fortsatte England att imponera. De vann finalen mot Kanada med 1–0. Kanske kan England vara redo för att utmana om medaljerna i sommar.
Platini bjuder på ett traditionellt politikersvar ”lita på Uefa vi jobbar på saken.” Jaja, men då litar vi väl på Uefa då…
Dagens mest intressanta damfotbollsnyhet hittills är annars att Frankfurt har gjort klart med sitt första nyförvärv inför nästa säsong i Frauen-Bundesliga. Det handlar om Bayer Leverkusens landslagsaktuella forward Isabelle Linden.
Isabelle Linden
24-åriga Linden ingick i Tysklands guldtrupp vid Sverige-EM 2013 och är en spelare jag blivit förtjust i de gånger jag sett henne spela. Hon har en god grundteknik och ett bra steg, dessutom går hon gärna rakt mot mål. Det blir spännande att se vad hon kan göra i Frankfurt.
Linden är alltså Frankfurts första värvning till nästa säsong. Klart är däremot att de tappar Bianca Schmidt och Svenja Huth till Turbine Potsdam.
En tanke slog mig just. Om jag hade varit Pia Sundhage och jag hade kommit fram till dagens startelva – då skulle jag ha gjort en taktisk justering i matchupptakten.
De första 10–15 minuterna hade jag flyttat om och kört Lotta Schelin och Sofia Jakobsson som forwardspar. Sedan hade jag försökt trycka upp Lisa Dahlkvist så högt som möjligt så fort vi vunnit bollen.
Medveten om att Tyskland sannolikt återigen kommer att sätta tokpress från start hade backlinjen fått instruktioner om att spela många långa passningar i början av matchen, gärna genom att sikta uppspelen mot Dahlkvists huvud för skarvnickar. Schelin och Jakobsson får som uppgift att hela tiden vara beredda att hugga på bollar bakom tyskornas backlinje.
När tyskornas press sedan börjar bedarra och backarna känner att de får lite mer tid på sig justerar man till den uppställning Sundhage har valt.
Utöver att man har minskat risktagandet under matchupptakten kan man även lätt få effekten att tyskornas backlinje har fallit några meter och har en lite lägre utgångsposition, vilket i sin tur ger oss större utrymme för att börja med en passningsorienterad anfallsuppbyggnad.
Men, som sagt, det här var bara en liten personligt tanke. Om en timme får vi se hur Sundhages plan ser ut för att klara den tyska pressen.
I morgon 13.00 spelar Sverige om tredje pris i Algarve cup mot Tyskland – matchen sänds av Eurosport. Pia Sundhage:s startelva är klar och det är i stort sett den väntade. Bara en ny spelare har tillkommit jämfört med Kinaelvan, Lisa Dahlkvist. Den som får börja på bänken är Kosovare Asllani.
Den stora överraskningen är ändå att Therese Sjögran är uppsatt som forward bredvid Lotta Schelin. Spontant hade jag gärna sett Schelin och Sofia Jakobsson som forwardspar i morgon. Inte för att jag tror att de passar speciellt bra ihop utan mer för att jag känner att Jakobsson skulle göra mer nytta för laget med sitt stora försvarssarbete om hon var forward än hon gör från kanten.
Så här ser startelvan ut i sin helhet: Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Caroline Seger – Jakobsson, Hanna Folkesson, Dahlkvist – Schelin och Sjögran.
Gruppsegrare efter solklar seger mot Kina. Det finns verkligen mycket att glädjas åt efter dagens match, inte minst anfallsspelet och effektiviteten i den första halvleken samt den nämast totala kontrollen i den andra.
De elva svenska startspelarna visade att det är just den här elvan som Pia Sundhage skall satsa på i VM. Jag tycker att alla startspelare totalt sett skötte sig mycket bra.
Jag har bara en invändning att komma med, nämligen att Sverige var överkonstruktivt i början – och har varit det i alla matcher i Algarve. Man har alldeles för stort risktagande på egen planhalva under matchernas första 10–15 minuter.
I matchupptakterna har ju motståndarna energi och ork att pressa stenhårt med mycket folk. Då får man inte spela med så små marginaler att man bjuder på lägen. I matchupptakten hade Kina en superchans och ytterligare tre–fyra öppna lägen i eller omkring straffområdet.
Alla de där lägena uppkom på grund av att svenska spelare försökte sig på lite för svåra saker. Det var flera olika svenskor som syndade; Caroline Seger, Elin Rubensson, Nilla Fischer med fler. Sundhage får säga åt sitt lag och spela med större marginaler i början av matcherna och vänta med att höja risknivån tills motståndarna har sprungit av sig den värsta överskottsenergin.
Totalt sett var det dock alltså en väldigt positiv match för svensk del. Lotta Schelin var tillbaka och visade framför allt under den första halvleken att hon har jättebra form. De kantigheter jag gnällde på i höstas och vintras var i stort sett bortslipade. Schelin sprang smartare i dag, med följden att hon kom rättvänd mycket oftare än hon gjorde under fjolåret.
1–0-målet var ett praktexempel på det. Schelin sprang i en båge ut mot vänsterkanten och öppnade för att Therese Sjögran kunde slå den väl avvägda genomskäraren innanför Schelin, med följden att forwarden var på väg mot målet när hon får bollen. I fjol var Schelin oftast på väg mot närmaste hörnflagga i sådana lägen.
Schelin fick även göra mål – vilket självklart alltid är positivt för en forward. Mål är mål, fast ärligt talat var ju hennes straff rätt dåligt slagen…
Efter paus kom inte Schelin lika rätt i sina löpningar. Då kändes istället pigga inhopparen Jenny Hjohlman länge som vårt vassaste anfallsvapen.
Både straffen och Sofia Jakobsson:s 3–0-mål var rätt generösa bjudningar från kinesiskorna. Sverige behöver inte på något sätt skämmas för segern, vårt lag var det klart stabilare. Min statistik över heta målchanser visade 7–4 (4–2) i svensk favör, siffror som indikerar att segersiffrorna kanske var lite väl stora.
Apropå inget föll Sverige för övrigt mot Brasilien med 6–4 (3–2) i målchanser senast. Siffror som antyder att 2–0-förlusten där var ett mål för stor.
Även om placeringen i Algarve har mindre betydelse än resultaten i själva matcherna är det meriterande att till slut stå där som gruppsegrare. Det allra mest glädjande för oss tv-tittare är ju att vi får se Sverige även i den sista matchen – som blir en repris mot Tyskland på onsdag.
Där tycker jag att det ändå är lite konstigt att reglerna tillåter att Sverige och Tyskland kan mötas igen. Jag trodde att tanken med Algarve cup var att man skulle få fyra bra träningsmatcher mot olika motstånd. Fast totalt sett gnäller jag dock inte, för precis som Sundhage sa till SVT: ”att möta motiverade tyskor är bästa möjliga utmaning”.
* Tidigare i dag såg jag Frankrike vinna med 3–1 (0–1) mot Japan. Fransyskorna imponerar verkligen och trots att de spelar utan skadade speluppläggaren Louisa Necib var de klassen bättre än världsmästarna. Eugenie Le Sommer visar att hon är den spjutspets laget saknat i de senaste mästerskapen och gör laget komplett.
Visst fick man en högst tveksamt dömd straff till 1–1, men sett över 90 minuter var det alltså klasskillnad. I dagsläget känns Frankrike som solklara favoriter till guldet i Kanada.
Enligt den brasilianska damfotbollshemsidan Planeta Futebol Feminino var den skada Debinha drabbades av mot Sverige i fredags så allvarlig att Brasiliens forward missar VM.
Sidan uppger att norska toppseriens skytteligavinnare i fjol blir borta från fotboll i minst sju månader. Det är förstås väldigt tråkiga nyheter. Debinha var tänkt att bli en av Brasiliens nyckelspelare i VM-slutspelet.
Debinha (ibland kallad Debora) har spelat för Avaldsnes de två senaste säsongerna och gjorde hela 20 mål i fjol, vilket alltså innebar skytteligaseger.
Lika tråkigt är att tyska backen Luisa Wensing bröt vadbenet mot Kina i fredags. Wolfsburgsbacken riskerar därmed också gå miste om deltagande i VM-slutspelet. Klart är att Wensing precis som Nadine Kessler har spelat klart för Wolfsburg den här säsongen.
Luisa Wensing
På kort tid har alltså Wolfsburg tappat två viktiga spelare i jakten på att upprepa 2013 års prestation där man tog en prestigeladdad trippel.
För Rosengårds del ökar ju förstås chansen att vinna mot tyskorna när det står klart att Kessler och Wensing missar kvartsfinalen i Champions League. Men man vill ju vinna för att man är bättre, inte för att motståndarna har en massa skador.
Wolfsburg har ju dock som jag tidigare skrivit en bred och stark trupp och kommer garanterat att ställa en stark uppställning på benen mot Rosengård. Och när det gäller Kessler har ju hon bara gjort ett 30 minuter långt inhopp i Frauen-Bundesliga den här säsongen, så Wolfsburg har redan vant sig vid att klara sig utan henne.
Inför nästa säsong har ju Wolfsburg redan valt att bredda truppen ytterligare. Som jag skrev häromdagen är ju polska Ewa Pajor klar för övergång till sommaren. Då ansluter även norska talangen Synne Jensen från Kolbotn. Jensen och Pajor är båda födda 1996 och är alltså riktiga framtidsvärvningar från Wolfsburgs sida.
Det tyska affischnamnet Nadine Kessler tvingas till en ny knäoperation och riskerar att missa VM – igen.
Kessler tilldelades ju nyligen Ballon d’Or som världens bästa spelare 2014. Det är således självklart ett blytungt avbräck för Tyskland om hon inte kan spela i Kanada.
Kessler var skadad och missade VM 2011 och riskerar nu alltså även att missa årets mästerskap. Att hon spelar något mer för Wolfsburg den här säsongen är uteslutet, och med bara tre månader till VM känns det som väldigt små chanser att hon finns med i Kanada.
I onsdags satt jag och tänkte på att tyskorna saknade en turbo a la Kessler i mötet med Sverige. Nu får Silvia Neid sannolikt lösa den uppgiften på annat sätt.
Sverige saknade rätt mycket i dagens 2–0-förlust mot Brasilien. Mer om det i ett senare inlägg.
Jag tror att det var Elfsborgs tränare Magnus Haglund som en gång sa till mig att de matcher han upplevt som fantastiska live alltid blir lite sämre när han ser om dem medan matcher han upplevt som kass blir bättre.
Jag satt på jobbet och ringde en massa samtal under den första halvleken mot Tyskland. När jag tittade upp på tv-skärmen på redaktionen upplevde jag att det antingen var tyska anfall eller svenska felpassningar.
Den bilden var klart missvisande. De första tre minuterna var riktigt svaga från svensk sida, eller framför allt från Linda Sembrant. Mittbacken kom helt fel in i matchen och orsakade båda baklängesmålen.
Men de sista 42 minuterna av halvleken var inte någon katastrof. Halvleken var inte bra, men inte heller usel. Jag hade totalt 5–1 i öppna målchanser till tyskorna i halvleken, alltså bara 3–1 under sista 42 minuterna.
Totalt sett tycker jag att det är en rätt svåranalyserad match. Klart är att Sverige var hypereffektivt efter paus. När Sofia Jakobsson satte 4–2-målet hade jag 7–5 i öppna målchanser till Tyskland. Alltså fyra mål på fem svenska chanser. Med sådan effektivitet i VM kan det bli guld…
Skall man vara kritisk kan man dock konstatera att Sverige länge hade väldigt svårt att skapa något på eget spel. Två av målen var ju rena bjudningar av Tyskland. 2–2 bjöd en matchotränad Nadine Angerer på och vid 4–2 gjorde de tyska mittbackarna en slät figur. Lägg till att 1–2 var turartat då Caroline Seger:s skott ändrade riktning.
I VM-slutspelet lär lär det tyska laget vara mer samspelt och inte bjuda på lika mycket. Möter vi dem då lär vi alltså behöva skapa mer på egen hand.
Dock kan man vända på det och konstatera att tyskorna inte heller lyckades skapa så mycket i spelet. Till slut vann vi nämligen målchanserna med 8–7 – vilket förstås är väldigt starkt.
Defensivt var det ju bara den där matchupptakten. Linda Sembrant kom billigt undan i Eurosports sändning. Men det var ju för att hon missade ett enkelt uppspel som 1–0 tillkom och det var Sembrant som kom helt fel i den nickduell mot Alexandra Popp som skapade det tre mot två-läge som ledde till 2–0. Montpellierbacken rusade även bort sig när tyskorna kom tre mot en i den andra halvleken. Sembrant bör alltså inte ha stärkt sin aktier i jakten på platsen bredvid Nilla Fischer i mittförsvaret.
I Eurosports sändning fick Elin Rubensson kritik för sitt agerande i samband med 2–0. Personligen har jag svårt att klandra Rubensson speciellt mycket där. Totalt sett tycker jag tvärtom att Göteborgsförvärvet gjorde en riktigt bra match.
Kollar vi övriga spelare så håller jag Caroline Seger som vår klart bästa spelare över 90 minuter. Seger var den enda på mittfältet som klarade av att hålla passningskvalitet när tyskorna pressade som hårdast. Jag har ofta varit lätt kritisk mot PSG-spelaren, men den här gången njöt jag av hur hon spelade sig ur alla situationer.
Jag tycker även att båda våra forwards var duktiga. Kosovare Asllani lyser av självförtroende och försöker göra något konstruktivt varje gång hon får bollen. Och Sofia Jakobsson var lysande. Det var verkligen en match där hennes arbetsförmåga kom till sin fulla rätt.
Faktum är att jag satt och funderade på om huruvida Lotta Schelin var saknad eller inte. Jag kom fram till att vi kanske till och med vann på att spela utan Lyonstjärnan. Schelin har ju en bättre bollbehandling och är kanske säkrare när målchanserna dyker upp, men det kopiösa arbete som Jakobsson lägger ner, det får man inte från Schelin.
Skönt också för laget att känna att det inte står och faller med anfallsesset, utan att det finns fullgoda alternativ.
I övrigt på spelarsidan tycker jag att Hedvig Lindahl gav ett väldigt gott och säkert intryck. Med tanke på hur målvaktssituationen är så var Lindahls säkra spel kanske det bästa beskedet av alla till Pia Sundhage från den här matchen.
Men det är klart att även vändningen är mentalt viktig. Att veta att det går att vinna trots 0–2 mot tyskorna är en vetskap som kan bli otroligt viktig framöver för landslaget. Jag tror faktiskt även att Rosengård kan ha nytta av den här segern när de ställs mot Wolfsburg i Champions League.
Det var lite tankar kring Tysklandsmatchen. Dags att sova lite innan det är dags att dra igång uppsnacket inför Brasilienmatchen.
Att ta en 4–2-seger mot världsettan Tyskland efter en mardrömsöppning är förstås en väldigt bra prestation av landslaget.
Framför allt är det viktigt för spelarna att få känna att tyskorna faktiskt går att besegra – till om med om man hamnar i en tung uppförsbacke redan i matchupptakten.
Jag satt och ringde en massa samtal på jobbet under matchen och har kvar att se den koncentrerat. Därför vill jag vänta med den mer utförliga analysen av matchen, som ju hade minst två olika ansikten.
Pia Sundhage har presenterat startelvan till morgondagens möte med Tyskland. Den ser ut så här:
Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Caroline Seger – Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.
Lotta Schelin har problem med nacksmärtor och migrän och får inleda Algarve cup från bänken. Hade hon varit med hade sannolikt Jakobsson spelat på högerkanten och Dahlkvist börjat på bänken, vilket i sin tur indikerar att Sundhage har bestämt sig för att Seger bakom Jakobsson, Folkesson och Sjögran är vårt VM-mittfält och att Schelin/Asllani är vårt VM-forwardspar.
Dessutom är Lindahl tillbaka i målet, något som känns naturligt. Allt talar ju för att hon är vår VM-målvakt även den här gången.
Det är i backlinjen frågetecknen finns. Som laget är uppställt på förbundets hemsida inleder Rubensson till höger och Samuelsson som vänster mot tyskorna. Jag hade nog spontant satt upp dem tvärtom, men kanske Sundhage resonerar att hon då går miste om Rubenssons fina inläggsfot.
Linda Sembrant
I mittförsvaret blir det Sembrant som tar plats bredvid Fischer. Det innebär att vi har ett mittbackspar som håller högsta världsklass i luften och som har ett utmärkt passningsspel. Däremot finns det stora frågetecken för snabbheten.
En annan notering man gör är att det är ett lag med ovanligt stor defensiv balans som Sundhage ställer upp med. Hon brukar balansera sina elvor väldigt offensivt – ofta lite väl offensivt enligt min mening. Men här gör hon alltså en kursändring. Om den är tillfällig återstår att se, men visst blir det intressant i morgon 17.00 att se hur vi står upp mot världsettorna från Tyskland?
Vi står inför en rätt torftig helg i damfotbollsvärlden. Dock är det en rolig turnering i morgon – tyska Hallenpokal.
Det handlar alltså om det tyska mästerskapet i inomhusfotboll, där alla tolv lagen från Frauen-Bundesliga möts inför fullsatta läktare i Magdeburg. Turneringen är ett slags firmafest och en kul avspark inför vårsäsongen.
Matcherna börjar 10.00 och hela turneringen direktsänds på DFB-tv. Fattar jag rätt är det tyvärr sista gången man spelar Hallenpokal. Därmed får man passa på att njuta i morgon.
Noterbart är att Wolfsburg exempelvis kommer med en riktigt stark trupp innehållande bland annat Nilla Fischer, Lena Goessling, Alexandra Popp samt hyperintressanta nyförvärvet Yuki Ogimi.
Apropå Tyskland ägande sig det tyska landslaget åt läger och reklamjobb i veckan. Därifrån kan man se ett litet reportage här. Och så har tyskorna även fått en ny buss… I inslaget om bussen säger Silvia Neid att det är åtta lag som kan vinna VM. Min uppfattning är att det egentligen bara är fyra lag som kan vinna. Allt annat vore en jätteskräll.
Utöver Hallenpokal är det fransk ligaomgång på söndag, men där finns det inget som talar för någon spänning. Tvärtom lär de båda topplagen Lyon och PSG ta kassaskåpssäkra trepoängare hemma mot Albi och Issy.
I dag har det varit stor NWSL-draft. Som väntat valdes Morgan Brian först. Det var Houston Dash som hade förstatjing. Alla val hittar du på den här länken.
Noterbart är att Sofia Huerta, som verkar nobba VM-spel med Mexiko med hopp om att slå sig in i USA:s landslag valdes först som elfte spelare. Känslan är väl att om den 22-åriga USA-födda spelaren skall få spela internationella mästerskap bör hon välja att representera sina föräldrars land – precis som hon gjorde i U20-VM 2012, där hon med tre mål sköt Mexiko till kvartsfinal.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
Det svenska landslagsåret har ju i högsta grad varit ojämnt. Tur då att vi går in i VM-året 2015 utan att det känns som att något av de andra länderna i världstoppen har hittat rätt i sina lagbyggen.
Just såg jag Brasilien vinna sin egen fyrnationsturnering genom att spela 0–0 mot ett väldigt blekt USA i finalen.
Det var först under ordinarie tids sista tre minuter och de tre övertidsminuterna som USA förmådde få någon press på hemmalaget. Resten av matchen kontrollerades av ett bollskickligt braslilianskt lag, dock utan att man skapade speciellt mycket.
Den första halvleken gick på poäng till Brasilien. De största jublet från läktarna kom dock vid två läckra jongleringsuppvisningar från Andressa Alves och Formiga. Andressa Alves är en artist som egentligen är mittfältare, men när hon spelar i backlinjen som i dagens första 57 minuter är hon sannolikt världens mest tekniska vänsterback.
En jättechans skapades före paus i halvleken, den fick hemmalagets mittback Monica Hickmann efter att Abby Wambach ägnat sig åt alibimarkering vid en hörna. Monica fick gå upp ostört och nicka från nära håll. Tyvärr för Brasilien passerade dock bollen någon decimeter utanför Hope Solo:s högerstolpe.
Tobin Heath värmer upp
Så långt var USA så svagt så det närmast var förbluffande. Brasilien startade sitt försvarsspel högt och amerikanskorna hade hela tiden oerhört svårt att vårda bollen, till och med bollsäkra spelare som Tobin Heath och Lauren Holiday hamnade ofta i tidsnöd och slog felpass.
Nu hör det ju till saken att man saknade många av sina naturliga djupledshot då Sydney Leroux var avstängd, Christen Press hade åkt hem till följd av dödsfall i släkten och Alex Morgan inte är är 100-procentigt återställd från sina skador ännu.
Utan djupledshot lyckades bara USA få till ett avslut på hela den första halvleken – och det gick utanför mål – det är inte vad man är van vid.
USA:s akilleshäl för tillfället är bristen på bollskicklighet på centralt mittfält. I dag spelade Carli Lloyd och Morgan Brian där, med Holiday framför som släpande forward. De få gånger Holiday fick bollen rättvänd fanns det lite idéer i USA:s spel, men det var alltså få gånger.
I 59:e minuten hade Wambach USA:s första riktigt vassa målchans, hon nickade dock utanför. I 88:e kom den andra amerikanska målchansen och enda avslutet mot mål. Becky Sauerbrunn:s nick räddades dock via ribban av Luciana.
Becky Sauerbrunn
En kvart tidigare skulle Brasilien ha haft en straff. Om jag uppfattade det rätt var det en brasiliansk domare. Hon blåste också gärna med hemmalaget. Fast matchens kanske allra mest solklara domslut i brasiliansk favör vågade inte domaren ta. Carli Lloyd var inte nära att hänga med Andressa Alves utan amerikanskan sprang rätt in i den hypertekniska brasilianskan. Ofattbart att domaren friade.
Matchen slutade alltså mållös vilket innebar att Brasilien vann turneringen på bättre totalpoäng. Lagen ställde för övrigt så här:
USA: Hope Solo – Meghan Klingenberg, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Lori Chalupny (Ali Krieger, 55) – Morgan Brian, Carli Lloyd – Kelley O’Hara (Megan Rapinoe, 73), Lauren Holiday, Tobin Heath (Heather O’Reilly, 81) – Abby Wambach (Amy Rodriguez, 73).
Som sagt saknas det nu ett lag i världseliten som känns som en given finalist i nästa års VM. Tyskland är etta på rankningen och det lag som har sett starkast ut i år. De har vunnit tolv av 13 landskamper, bland annat har man besegrat toppnationer som Japan, Sverige, Kanada och England.
Ändå känns det inte som att Silvia Neid har exakt koll på hur hon skall formera sitt gäng och höstens 2–0-förlust hemma mot Frankrike visar att tyskorna inte är oslagbara.
USA är alltså inne i en riktig svacka, Japan håller på med en föryngringsprocess, Frankrike lyckas aldrig i stora mästerskap och så vidare. Det blir i högsta grad intressant att följa stornationernas lagbyggen fram mot sommaren.
I dag har Pia Sundhage presenterat sin trupp till nästa års första landskamp. Innan jag kollar närmare på den är det på sin plats att kommentera grupperna till nästa års Algarve cup.
De tre grupperna presenterades tidigare i dag på svenskfotboll.se och innehåller en stor överraskning. Med inmarschen av Frankrike och Brasilien har tävlingsledningen valt att överge upplägget med två toppgrupper och en lite sämre.
Nu är plötsligt de tre grupperna mer jämnt uppdelade, något som gör valet av vilka gruppsegrare som skall mötas i final till en grannlaga fråga.
Sverige är placerat i grupp A tillsammans med Brasilien, Tyskland och Kina. Det är den på pappret tuffaste gruppen med tre av världens sex bästa lag – något som innebär en värdig försmak på den svåra grupp som väntar i VM. De andra två grupperna ser ut så här:
Grupp B: USA, Norge, Schweiz och Island.
Grupp C: Japan, Frankrike, Danmark och Portugal.
Algarve cup spelas enligt svenskfotboll.se 4–11 mars nästa år. Faktum är ju att alla världsrankningens sex högst placerade lag är med och utöver värdnationen finns samtliga deltagarland på rankningens topp 20. Såvitt jag kan minnas bör det således bli den mest högklassiga upplagan någonsin av det som ibland kallas ”Lilla VM”.
Innan Algarve skall Sverige möta Norge i La Manga den 13 januari. Till den matchen tog alltså Sundhage i dag ut sin trupp. Den innehöll bara 18 spelare och uttagningen var förstås en given indikation på vilka spelare som för tillfället ligger närmast en Kanadaresa till sommaren.
Mia Carlsson
Den lilla överraskning som fanns i truppen var att Mia Carlsson togs ut på bekostnad av Charlotte Rohlin och Sara Thunebro.
Min syn på hur man tar ut en mästerskapstrupp är ju att man först plockar med de 15 utespelare och två målvakter man i första hand tänker använda sig av. När truppen är 23 spelare stor kryddar man med tre unga spelare som är med för att se och lära samt tre spelare som har några speciella egenskaper som kan behövas i olika matcher.
Mia Carlsson är en spelare som har en speciell egenskap genom sitt starka huvudspel. Det gör att jag förstår att Sundhage tycker att Kristianstadsbacken är högintressant för VM.
I övrigt är det en trupp där ingen spelare kommer att vara under 21 år när avresan sker till Spanien. Visst finns det med några yngre, relativt orutinerade landslagsspelare i form av Fridolina Rolfö, Malin Diaz och Elin Rubensson men jag hade inte haft något emot att Sundhage även testat några tonåringar i La Manga. Hela truppen ser du här.
Så några ord om gårdagens stora nyhet, den att Marta blir kvar i Rosengård i ytterligare tre år. Det är förstås väldigt positivt för såväl damallsvenskan, svensk damfotboll som Rosengård. Marta visade ju i helgen hur bra hon fortfarande är.
Och hon kanske kan få chans att visa den sanslöst höga klassen igen i natt när Brasilien möter Kina. Den matchen är flyttad från i går och stämmer de uppgifter jag fått är avspark kring 01.00 svensk tid och troligen går det att se matchen på den här länken.
Allra sist är här länken med målen från den 13:e omgången av franska D1 Feminine, alltså ett klipp med två mål vardera från Lotta Schelin, Caroline Seger och Kosovare Asllani. Framför allt Segers båda fullträffar är sevärda.
Enligt hemsidan The Equalizer riskerar Sverige att tappa sin toppseedning i lördagens VM-lottning.
Det rimliga är ju att värdnationen Kanada samt de fem högst rankade nationerna på Fifas världsrankning blir toppseedade, alltså USA, Tyskland, Japan, Frankrike – och Sverige.
Men uppgifter till The Equalizer gör gällande att Sverige åker ut de toppseedades skara till fördel av Brasilien. Troligen skulle det innebära att Sverige gör sällskap av övriga fem europeiska nationer i en seedningsgrupp.
Exakt vilka förutsättningar som gäller för lottningen blir tydligen klart först på fredag, alltså bara dagen innan lotterna skall dras. Ingen vidare framförhållning alltså.
Å andra sidan blir ju den sista VM-nationen klar först i morgon, då Trinidad och Tobago gör upp med Ecuador om den 24:e och sista platsen i mästerskapet.
En blogg om internationell damfotboll 