Chock i Kanada – och två fina debuter

I natt svensk tid briserade en bomb i kanadensisk fotboll. Den succéstämplade förbundskaptenen John Herdman lämnar damlandslaget och tar över landets herrfotboll.

Tydligen var någon tidning nära att avslöja nyheten, vilket gjorde att Kanadas fotbollförbund fick panik – och gick ut med det innan man hade informerat damlandslagets spelare. Här är två kommentarer på sociala medier:

Herdman har kanske varit den bästa förbundskaptenen av alla inom damfotbollen den senaste tioårsperioden, där han först lyfte Nya Zeeland och nu senast har gjort Kanada till en riktig världsnation.

Faktum är ju att Kanada länge varit högt rankat. Men man har ändå inte riktigt räknat in laget bland de riktigt stora. Men till nästa års VM-slutspel kommer det kanadensiska laget komma som en av de riktigt stora guldkandidaterna.

Herdman har nämligen på ett imponerande sätt genomfört en kombinerad generationsväxling och förändring av spelsätt, som gjort att Kanada tagit flera nya steg. Man är numera inte något lag som förlitar sig till fysik, utan man är ett spelande lag med flera kreativa kvalitetsspelare.

Nu skall han försöka göra något liknande med den kanadensiska herrfotbollen. Han får nämligen utöver själva landslaget även ansvar för ungdomslandslag och hela utbildningskedjan. Det blir spännande att se vad han kan göra där.

Rent fotbollsmässigt tar nämligen Herdman ett väldigt stort steg neråt. Kanada är ju nämligen en usel herrfotbollsnation. Landet är rankat på plats 94 på herrarnas världsrankning – man är tionde land i Concacaf, alltså Nord- och mellanamerika. Man rankas exempelvis bakom länder som Haiti och Curacao.

Kenneth Heiner-Möller

Samtidigt som nyheten om Herdmans landslagsbyte släpptes meddelades även att danske Kenneth Heiner-Möller tar över Kanadas damlandslag. Heiner-Möller ledde Danmark till semifinal i EM i Sverige 2013. Efter det var han anställd som konsulent på det danska fotbollsförbundet fram till ungefär ett år sedan. Då blev han assistent till Herdman i Kanada. Och nu tar Heiner-Möller alltså klivet upp som ordinarie.

Mitt minne av Heiner-Möller från Danmark är positivt. Så även om jag håller Herdman väldigt högt, tror jag inte att det här behöver vara någon katastrof för kanadensisk damfotboll. Heiner-Möllers viktigaste uppgift i år är förstås de Nord- och Mellanamerikanska mästerskapen i oktober, en turnering som även räknas som VM-kval för Concacaf.

Noterbart där är att jag ännu inte sett att det utsetts någon värdnation för det där mästerskapet. Framförhållning verkar inte vara någon styrka i Concacaf.

Så till den damfotboll som spelades i helgen som var. Strax till succédebuter för en svensk och en dansk spelare. Men innan dess tänkte jag uppmärksamma lite norsk målsuccé.

I Frankrike drog cupen igång på allvar med 32-delsfinaler. Det är den omgång där lagen från högstaligan går in i leken. Två av dem lottades mot varandra, och där vann PSG med 1–0 mot Lille. Linda Sembrant var enda svensk i Montpelliers startelva när man vann med 7–0 borta mot Portet.

Lyon har under helgerna stärkt upp sitt mittfält med återvändande Amandine Henry (kontrakt på 3,5 år) och Morgan Brian (2,5 år). Henry spelade i söndags när det blev seger med sanslösa 20–0 borta mot Besancon. Både Eugenie Le Sommer och Ada Stolsmo Hegerberg blev fyramålsskyttar. Därmed har Hegerberg nu gjort 35 på 17 tävlingsmatcher sedan EM. Det innebär ett snitt på fler än två mål per match. Hyfsat…

Elise Thorsnes

Trots det var nog ändå Elise Thorsnes helgens norska målskytt nummer ett. Hon satte nämligen tre av Canberra Uniteds sex mål i viktiga 6–1-segern mot Adelaide i Australiens W-league. Resultatet innebär att Canberra nu har häng på en slutspelsplats. Man ligger på sjätte plats med fyra poäng upp till sista slutspelslaget. Fast med en match mindre spelad.

Noterbart i W-league är att utlänningarna tar för sig. Sam Kerr leder skytteligan på åtta mål. Men av de sju spelare som ligger närmast bakom henne är det sex spelare från andra länder. Bland dem noteras Jess Fishlock från Wales och Natasha Dowie från England.

Därmed blir övergången naturlig till just England och WSL. Där blev det succédebuter för både Jonna Andersson i Chelsea och Nadia Nadim i Manchester City.

Andersson först. 25-åringen (hon fyllde i förra veckan – grattis) byttes in i den 62:a minuten i derbyt mellan Chelsea och Arsenal. Det började dåligt, för om jag ser rätt är det Andersson som tappar markeringen på Dominique Janssen på hörnan vid Arsenals 2–2-mål i 63:e minuten.

Men det där lär vara glömt. För i 83:e minuten var det Andersson som fixade Chelseas segermål. Även om det officiellt är bokfört som självmål är det Linköpingsförvärvet som skall ha äran. Det är ju hon som lägger in bollen mot målet.

Faktum är att alla Chelseas tre mål i den viktiga segermatchen bör vinjetteras som skitmål. Frågan är ens om bollen var över linjen vid 2–1?

Segern innebar att Manchester City och Chelsea hakar av Arsenal i toppen. Efteråt fick förstås matchvinnaren skriva lite autografer:

Succédebut är den självklara vinjetten på Nadia Nadims första match för Manchester City. Redan i sjätte minuten gjorde hon sitt första mål, och hon slog även den öppnande passningen till Citys 2–0-mål i 5–2-segern borta mot Reading.

Ni som följt den här bloggen länge vet att jag är svag för smarta löpningar. Och Nadims löpning innan hon nickar in 1–0 är verkligen en smart skolbokslöpning. Många forwards hade bara sprungit rakt fram in i straffområdet i motsvarande situation. Men när Nadim ser att bollen går ut på kanten väljer hon i stället att ta den lite större bågen och på så sätt skaffar hon sig bästa möjliga avslutningsposition. Snyggt.

Fortsätter vi söderut så blev det i går klart att den tidigare Vittsjöbacken, nederländska Mandy van den Berg fortsätter sin karriär i Spanien och Valencia. Den spanska ligan lockar allt fler utländska toppspelare.

Apropå Vittsjö tappade man nigerianska Ngozi Sonia Okobi till Eskilstuna. Det känns lite som en chansvärvning av United, Okobi har ju inte glänst hittills i damallsvenskan. Men det är en spelare med kapacitet, så kanske att den här flytten kan få Okobi att lyfta.

När vi ändå har hamnat i Sverige och damallsvenskan så hörde jag i går LFC:s nya tränaren Marcus Walfridson i Radiosportens pod Fotbollsarena Radiosporten. Det första som slog mig var att han varit så länge i Norge att han blandar svenska och norska. Jag tycker väl att han totalt sett sa det man kan förvänta sig, att han känns väldigt seriös och känns som en spännande tränare.

Även om damfotbollsvärlden inte är jättestor, kändes han ju dock inte redo för sin sportchefssyssla ännu. För svaret att Kosovare Asllani är världens bästa spelare kändes mer som bristande kunskaper än bara fjäsk för en egen spelare. Men som sagt, det går att få rätt bra grepp om damfotbollen på ganska kort tid, och LFC har ju flera kunniga personer runt sportchef Walfridson som kan hjälpa till under den period där han lär sig damfotbollsvärlden.

Slutligen är ju delen om att man verkligen försökte hitta en kvinnlig assisterande tränare, men inte lyckades, på många sätt tråkig. Vi får verkligen hoppas att utbudet av kvinnliga topptränare växer snabbt.

Kanske att Lotta Schelin kan bli en sådan framöver. Tyvärr skapar artikeln nedan ytterligare oro för att hennes karriär kan vara över. Hennes sjukskrivning går tydligen ut den 28 januari. Och efter det måste hon ta beslut om framtiden.

Det är ju bara att hålla tummarna för att hon blir helt frisk, och själv kan välja när karriären är över.

I övrigt i förra veckan kom tråkiga rapporter om ekonomin i Växjö DFF. Den damallsvenska nykomlingen har nu ett negativt kapital på 1,2 miljoner kronor. Positivt för klubben är att Växjö kommun ser ut att hjälpa till och lösa underskottet. Men sådan hjälp kan inte Växjö DFF räkna med över tid, utan klubben får nog försöka hålla bättre i sina pengar framöver.

Apropå nykomlingar har nya elitettanlaget Lidköping värvat meriterade Sarah Michael, som vi ju framför allt minns från flera starka säsonger i Kif Örebro. Det känns som att Michael varit med hur länge som helst, men nigerianskan är bara 27 år. Kanske att hon kan ge Lidköping den tyngt i offensiven som gör att laget klarar sig kvar i näst högsta divisionen.

Så tillbaka till Nordamerika, där Andi Sullivan prisats med MAC Hermann Trophy som 2017 års bästa collegespelare. Jag trodde nog att Kanadas duktiga speluppläggare Jessie Fleming skulle ligga bra till för det priset, men det gick alltså till Sullivan – som debuterade i USA:s landslag under fjolåret.

Allra sist till Kina, där ju duktiga målvakten Wang Fei inte stått till landslagets förfogande de senaste två åren. Man minns ju henne från VM 2015, där hon var en av turneringens allra bästa målvakter.

Nu är hon på väg tillbaka in i landslaget. Fei skrev nyligen på ett 1,5 år långt kontrakt med Bayern München, och hon har även tagits ut till den kommande kinesiska landslagssamlingen.

Den stora årskrönikan över 2017

Ett år är alldeles strax slut, och det är därmed dags för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.

2017 kommer vi i första hand minnas som året där Nederländerna vann EM-guld på hemmaplan, och där flera landslag reste sig mot ojämlikheten inom fotbollen. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.

Här är årets…

Assist: I allsvenskan stod Kristianstads Amanda Edgren för den läckraste framspelningen. Det var mot LB07 som hon trollade friskt inför KDFF:s 2–0-mål. Se konstnumret 1.15 in på det här klippet:

Baksmälla: Den drabbade svenska mästarinnorna Linköping, som föll med pinsamma 6–0 hemma mot Eskilstuna i matchen där hemmapubliken skulle fira sitt mästarlag. För övrigt samma Eskilstuna som en vecka tidigare hade rasat ihop och förlorat med 5–1 mot nedflyttningshotade Göteborg.

Bottenranking: I höstas, när Pia Sundhage lämnade över Sveriges landslag, var det nere på rekordlåga elfte plats på världsrankingen. Under slutet av året steg vi till plats 10, men det är ändå den lägsta plats Sverige haft vid ett årsskifte.

Bästa spelare: Det var Lieke Martens, i varje fall såtillvida att hon vann enligt alla, stora officiella priser. Fast personligen håller jag Pernille Harder lite, lite högre. Att just Martens, Harder och Sam Kerr har varit de tre bästa tycker de flesta – typ alla utom Fifa.

Dans: Den bjöd Österrike på i den mixade zonen efter var och varenda skräll i EM-slutspelet. Och österrikiskorna stod ju för en hel hög skrällinsatser.

Diamantbollen: Gick till Kosovare Asllani. Välförtjänt efter att hon gjort en säsong där hon hållit en stabilt hög nivå.

EM: EM som helhet sammanfattades här. och den svenska EM-insatsen sammanfattade jag i det här inlägget. Jag har ännu rätt många bilder kvar att publicera. De lär läggas upp under de kommande dagarna.

Fall: Det stod Mark Sampson för. Englands tidigare förbundskapten gick in i året som en av damfotbollens mest firade och respekterade ledare. Hans fall i höstas blev tungt. Det fanns massor av bottnar i fallet, men det började med det här.

Firande 1: Nederländerna hade många skäl till firande under sitt hemma-EM. Så här såg det ut före matcherna:

Och firandet nådde förstås sin kulmen efter guldet:

Firande 2: Danmark skrällde sig till EM-final genom att bland annat slå ut Norge och Tyskland, Europas två bästa nationer, rent historiskt sett. EM-silvret skulle förstås firas på Rådhusplatsen:

Firande 3: Österrike gick in i EM som det tredje lägst rankade laget. De lämnade som det tredje bästa, utan att förlora en enda match. Klart att det skulle firas:

Franska nerver: De franska nerverna satt förstås på Frankrike. Laget hade varit bäst i världen under våren, men när EM kom var formen som bortblåst. Man var först snubblande nära att åka ut redan i gruppspelet. Sedan blev det respass direkt i kvartsfinalen, mot England. Frankrike har således fortfarande aldrig tagit medalj i ett stor seniormästerskap.

Funktionär: Det handlar förstås om den planskötare som skulle visa Tysklands förbundskapten Steffi Jones att det gick alldeles utmärkt att spela EM-fotboll på Spartastadions något regnblöta gräsmatta…

Gamla meriter: Hade Carli Lloyd som till och med själv blev överraskad och närmast bedrövad (se klippet) när hon i januari vann Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Sannolikt tyckte juryn att hennes insatser från 2015 var så bra så att de skulle räknas dubbelt…

Jobbigaste hjärnskakningar: De drabbade Lotta Schelin och Jennifer Falk, som båda missade stora delar av säsongen. Man håller ju tummarna för att få se båda återställda på planen igen nu till våren.

Konflikter: Det brann till mellan spelare och förbund på många håll under året. Några exempel är Danmark USA, Irland och Argentina, samt i viss mån även Brasilien. Även Sverige fick sin släng av sleven på hösten, när landslagsspelarna hotade med att bojkotta fotbollsgalan.

Längst gick de danska spelarna, som strejkade bort VM-kvalmatchen mot Sverige. Uefa var oväntat snälla i sin första dom för det tilltaget. Men domen är överklagad, så vi får se hur det slutar för danskorna.

Korsbandsskador: Som vanligt blev det en ganska lång lista över spelare som ådrog sig den jobbigaste av fotbollsskador. Bland annat fick vi tre korsbandsskador under EM-slutspelet. Här är ett urval av drabbade: Emilia Brodin (hette Appelqvist när hon skadade sig), Sofia Jakobsson, Johanna Rasmussen, Linda Hallin, Denise Sundberg, Amy Rodriguez, Julie Trustrup, Annica Svensson, Kim Little, Elena SadikuValentina Cernoia, Lisa Makas, Line S Jensen, Sarah Bergman och Johanna Rytting Kaneryd.

En extra tanke här skänker jag förstås till extremt otursförföljda Sadiku. Må trenden äntligen vända för henne under 2018.

Påväg hem till Malmö, lyssnar på min favoritmusik och tänker på vad jag har gått igenom dessa 4 senaste veckorna och mina tårar bara rinner ner. Först blev jag förstörd att mitt korsband slets av för 3e gången i samma knä. Tänkte på olika tankar som att min karriär är över, vad som skall hända hädanefter osv. Men sen hände det som inte fick hända, efter titthålsoperationen så fick jag en infektion. En infektion som var så allvarlig och aggressiv att jag bara ville ge upp, sova och inte vakna mer. En smärta jag aldrig upplevt innan. Tänker tillbaks och mina tårar rinner fortfarande ner, för utan er, mina vänner och familj. Så skulle jag ha gett upp och säkerligen inte suttit på det här tåget påväg hem. Ni gav mig styrka när jag inte orkade kämpa mer och såg till att jag inte var ensam. Ni grät med mig när jag hade som ondast, ni höll om mig när jag vred på mig av smärtan och ni fick mig att skratta även fast jag egentligen inte ville. Jag blev till och med matad när jag inte hade orken att äta själv. Jag har fått ett helt annat perspektiv på mitt liv. Är så tacksam att jag har 2 ben, trodde ett tag att de skulle amputera mitt ben. Är så tacksam för det mina skador har gett mig, den här styrkan att inte ge upp utan att kämpa fast det gör så jävla ont och sedan övervinna det. Att stå som en vinnare. Är så tacksam för mina fantastiska vänner, min älskade familj, underbara laget och Sveriges sjukvård. Är så tacksam för all kärlek jag får uppleva. Det är så sjukt att det man tycker är så viktigt blir så oviktigt när hälsan inte är bra. Tack till er alla som hört av sig till mig, stöttat mig och tagit hand om mig under mitt livs värsta upplevelse. Efter 7 operationer på SÖS och 3 veckor på sjukhuset så fick jag veta igår att mitt infektionsvärde låg på 7(under 5 är normalt) för 4 veckor sen låg den på över 300. Jag klarade det, vi klarade det, tillsammans! Nu väntar en lång resa tillbaks, men jag är inte orolig, allt kommer lösa sig, har ju trots allt världens bästa människor runt mig ❤️

A post shared by Elena Sadiku 🇸🇪|🇽🇰 (@elenasadiku11) on

Lönelyft: Fick de norska landslagsspelarna sedan herrlandslaget gått med på att dela jämnt med damerna. Även om det inte är direkt kopplat till lönefrågan, finns en koppling, och man minns ju gärna hur norska landslagsmannen Mats Möller Dahlie försvarade damfotbollen i somras:

Da jeg var 15 år gammel flyttet jeg til Manchester, hvor jeg spilte for Manchester United i tre år. Der møtte jeg en machokultur og en garbedrobekultur som var ny og uvant, og som har preget meg siden. «Don’t show you are cold» fikk jeg beskjed om på benken, iført shorts og T-skjorte i minusgrader. Det var bare ett eksempel på hvordan de ønsket å herde oss til å bli det de mente var «real men». Og mye av det var bra. Jeg trengte å bli herdet, for du kan ikke synes synd på deg selv hvis du skal lykkes i fotballen, og slik er jeg glad for at jeg gikk den veien jeg gikk. Men hvordan mange så på jenter og kvinner, det preger meg fortsatt i dag. Jeg tror mye er blitt annerledes i den tradisjonelle engelske fotballkulturen i løpet av de siste årene, for jeg ser mange tegn til at store klubber tar jenter og fotball på et helt annet alvor nå, men i den fotballkulturen jeg var en del av var kvinner og fotball en vits. Det ble bare latterliggjort. Det var en ekkel generell holdning til hva kvinner skulle være og skulle gjøre, som var totalt dominerende. Jeg vet ikke om de tenkte over det selv, sannsynligvis ikke, men det fikk meg til å tenke. For jeg vokste opp og spilte med jenter som nå er blitt Europas beste. Jeg vet nøyaktig hvor hardt de har jobbet, og det er hardere enn de fleste uansett kjønn. Derfor forakter jeg alle som ikke viser jentene respekt, som slenger dritt og skriver dritt i kommentarfeltene nærmest for moro skyld. Sammen med holdningene jeg møtte i England for en del år siden, er det en påminnelse om at likestillingen kanskje ikke er kommet langt likevel. Ja, jeg tror vi har kommet lenger i Norge, men hvis alle ser seg selv i speilet, så tror jeg mange av oss vil finne ut at de kan bedre. Jeg sier ikke at alle må se på, men jeg synes vi skal støtte jentene våre hundre prosent, og det starter med oss menn. Heia Norge og lykke til i EM!

A post shared by Mats Møller Dæhli (@matsdaehli95) on

Miss: Tre Gintraspelare kom ensamma med det tomma målet i hemmamötet med Barcelona i Champions League. Det visade sig dock vara svårare än man kan tänka sig att få in bollen…

Mål 1: Kristianstads belgiska forward Tine Schryvers är en av världens bästa frisparksskyttar. Det visade hon när Rosengård kom på besök:

Mål 2: Årets hårdaste nick kom från Schweiz Ana-Maria Crnogorcevic, ett mål som länge såg ut att skicka ut Frankrike ur EM:

Mål 3: Kristianstadsbacken Therese Ivarsson slog till med en cykelspark hemma mot LB07 i höstas:

Mål 4: Ada Stolsmo Hegerberg är i första hand en duktig straffområdesspelare. Men Lyons norska måldrottning kan även slå till från distans. Titta bara här:

Mål 5: Årets chipp stod Turbine Potsdams Tabea Kemme för. Det här målet i toppmötet med Freiburg är helt enkelt mästerligt:

Mål 6: Linköpings Marija Banusic hade en mycket bra vårsäsong. Hon inledde även hösten på ett lysande sätt. Bland annat genom att vrida in den här godbiten mot Kif Örebro:

Mål 7: Lyons Claire Lavogez tog det här inspelet från Pauline Bremer i steget, och skickade bollen rakt upp i krysset. Någon läckrare halvvolley sågs väl knappast under året?

Mål 8: Årets volley drog Frankfurts kanadensiska landslagsspelare Sophie Schmidt i väg mot Freiburg i våras:

Mål 9: Sam Kerr vräkte in mål under året, både för Sky Blue, Perth Glory och Australiens landslag. Flera av dem var högst sevärda, inte minste den här bicycletan:

Mål 10: Det gjorde förstås fler riktigt snygga mål under året. Från damallsvenskan har jag ett solomål från Tabitha Chawinga, två bomber från Emma Jansson och ett vänsterskott i krysset från Olivia Schough. Tyvärr är det inte så lätt att hitta de där målen. Damallsvenskan.tv borde vara bättre på att dela med sig av de godbitar som tillkommer i serien.

Mästarinnor: Årets stora vinnare var förstås Europamästarinnorna för landslags, Nederländerna och för klubblag, Lyon.

Medan Nederländerna tog klara segrar i alla sina matcher i EM behövde Lyon straffläggning, som avgjordes först i åttonde omgången innan PSG besegrades i Champions Leaguefinalen. Lyon vann för övrigt också franska ligan.

Här är ett gäng andra mästarinnor fast på nationell nivå: Linköping, Wolfsburg, LSK Kvinner, Fiorentina, Atletico Madrid, Portland Thorns, NTV Beleza och Melbourne City.

Nominering: Fifa gav ett gäng gamla storspelare i uppgift att ta fram världens tio bästa spelare. Det gick så där. De där storspelarna var nog bättre på planen än de har koll på modern fotboll.

Dessutom är Fifas pris till världens bästa spelare upplagt på ett sådant sätt att det är mer Jerringpriset än Bragdguldet, alltså mer popularitet än jury. Följden blev att Fifa i slutet av september presenterade en finaltrio där två av namnen gav priset ett löjets skimmer.

Carli Lloyd hade ju nämligen nämligen haft ett mycket svagt år. Och Deyna Castellanos har ännu inte några större meriter från seniorfotboll. Tack och lov vann ju till slut Lieke Martens.

Nya storlag: Juventus startade damlag i somras, och har omgående visat allvar i sin satsning. Klubben tappade inte en enda poäng under sitt premiärår.

Pappersstrul: Inträffade egentligen redan 2016, men offentliggjordes under årets allra första dagar. Det var PSG som hade använt en icke registrerad spelare mot Albi, och som tappade ledningen i den franska ligan på slarvet.

Paragrafrytteri: Svenska fotbollförbundets tävlingskommitté som förklarade att Vittsjö GIK inte fick spela hemma på IP i damallsvenskan om man inte ökade antalet sittplatser under tak från 640 till 800. Tack och lov löste Vittsjö saken.

Personligen är jag sådan att jag tycker att regler skall följas. Men ibland blir det bara löjligt. Och det här var i högsta grad ett sådant fall, dessutom var det ett fall där ingen skulle drabbas.

Publiklag: Portland Thorns drog återigen flest åskådare av alla lag i världen. Årets snitt hamnade på 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.

Dessutom är Portland ett lag som tar ”herrpriser” för sina biljetter. Således är man det lag i världen som har överlägset störst publikintäkter. Många damfotbollsklubbar borde åka till Portland och kolla hur man bär sig åt för att upprätthålla intresset.

I Sverige vann återigen Eskilstuna United publikligan, den här gången med ett snitt på 1612 åskådare. Även Piteå och Rosengård kom upp på fyrsiffrigt publiksnitt. Totalt blev snittet i damallsvenska 809 åskådare, en knapp sänkning jämfört med 2016.

Räddning: Den stod Österrikes och Bayern Münchens Manuela Zinsberger för i EM, på Amandine Henry:s skott.

Spelarflykt: Under året drabbades damallsvenskan av en rekordstor brandskattning på toppspelare. Följande damallsvenska toppspelare presenterades som nyförvärv av utländska klubbar under kalenderåret 2017: Stina Blackstenius, Gaelle Enganamouit, Marta Vieira da Silva, Amanda Ilestedt, Lieke Martens, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tabitha Chawinga, Claudia Neto, Jonna Andersson, Erin McLeod, Julia Spetsmark, Kristine Minde, Anita Asante och Ella Masar McLeod.

Visst har det även varit en viss inflyttning av toppspelare, bland annat i form av Anja Mittag, Caroline Seger, Kosovare Asllani och Simone Boye Sörensen. Men det hindrar inte att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark internationellt sett. Och det finns inget som tyder på att trenden kommer att vända.

Skrällgäng 1: Österrike. Jag varnade för Österrike inför EM, men min varning gällde att de skulle ha en chans att ta sig vidare ur gruppspelet.

Men jag hade aldrig kunnat ana att de skulle lämna Nederländerna med bronsmedaljer efter att inte ha förlorat någon match i spel. Österrike charmade inte någon med publikfriande spel. De gjorde det med fantastisk organisation och ett makalöst uppoffrande arbete. Dessutom hade de en av EM:s allra bästa målvakter i Manuela Zinsberger – hon släppte bara in ett mål på 510 minuters spel. Fantastiskt bra gjort.

Österrike vann sin grupp efter seger mot Schweiz, kryss mot Frankrike och seger mot Island. Sedan vann man på straffar mot Spanien i kvarten, innan man åkte ut i semifinal på straffar mot Danmark. I semifinalen missade Österrike dessutom en straff under ordinarie tid:

Skrällgäng 2: Är förstås nämnda Danmark. Framför allt var det en jätteskräll att laget trots tidigt underläge mot Tyskland lyckades vända och vinna EM-kvartsfinalen med 2–1. De senaste 20 årens europeiska dominanter var besegrade och utslagna.

Danmark tog sig sedan till final, där man som bekant föll mot Nederländerna i det som kan ha varit årets allra bästa fotbollsmatch.

Skrällgäng 3: På svensk mark var helt klart Assi från Kalix årets skrällag. De var med i kampen om en damallsvensk plats ända in i slutomgångarna i elitettan.

Skrällgäng 4: Island. Laget gjorde ett ok EM-slutspel, men blev ändå poänglöst. Utdelningen kom i efterhand. För i VM-kvalet skällde man till rejält och slog Tyskland på bortaplan med 3–2. Då blev isländskorna så här glada:

Skyttedrottningar: Englands Jodie Taylor blev årets stora skyttedrottning. Hon vann ju skytteligan i EM närmast före Nederländernas Vivianne Miedema.

Fast många skulle kanske ändå säga att Miedema var årets målskytt i Europa. Hon vann ju nämligen också skytteligan i Champions League tillsammans med Zsanett Jakabfi, Wolfsburg. Båda gjorde åtta mål.

Kollar vi liga för liga vann ju Tabitha Chawinga skytteligan i damallsvenskan på fantastiska 26 mål. Resultatet är extra stor eftersom hon gjorde det för ett lag som åkte ur, Kvarnsveden. I elitettan vann Växjös Anna Anvegård på 33 mål.

I Frankrike delade Lyonduon Ada Stolsmo Hegerberg och Eugenie Le Sommer på skyttligasegern med 20 mål vardera. Frankfurts Mandy Islacker var bästa målskytt i Frauen-Bundesliga för andra året i rad. Den här gången på 19 mål. I NWSL vann Sam Kerr på rekordnoteringen 17 mål.

Höstens skyttedrottning var tveklöst Ada Stolsmo Hegerberg. Norskan gjorde 31 mål på 16 matcher för Lyon. Sannolikt har hon redan avgjort skytteligan i Champions League, trots att hon bara spelat fyra matcher där. På dem har hon dock gjort 13 mål, vilket blir svårt att toppa. Turneringsrekordet ligger på 14. En notering Hegerberg har bra chanser att slå.

Snällaste: Jonna Andersson, som tog sig till landslaget som back utan att dra på sig en enda varning under hela karriären. Mot Rosengård på senhösten sprack dock sviten. Där drog Andersson på sig ett rätt billigt gult kort i en duell med Anja Mittag.

Sparkade tränare: Jack Majgaard Jensen tvingades lämna Rosengård under hösten och när Kif Örebro i princip redan var klart för nedflyttning fick Martin Skogman byta arbetsuppgifter. Tvärtom var det i elitettan, där Växjös Pierre Persson fick gå när laget i praktiken var klart för uppflyttning.

Efter säsongen tvingades även mästartränaren Kim Björkegren lämna sitt jobb. Även Stefan Rehn fick tacka för sig i Göteborg.

På landslagsnivå var det ett tungt år för franska förbundskaptener. Både Oliver Echouafni och Bruno Bini (som ledde Kina) tvingades söka nya jobb. Även Brasiliens Emily Lima fick lämna jobbet. Det tyngsta fallet drabbade ju ändå Englands Mark Sampson. Se ovan.

Spridning bland segrarna: Konkurrensen inom damfotbollen blir allt större. Det märks på spridningen av segrare i årets större turneringar. Den blev så här:

EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz
Ostasiatiska mästerskapen: Nordkorea

Ingen av stormakterna den senaste tioårsperioden; USA, Tyskland och Japan lyckades alltså ta någon titel under 2017.

Svenska bakslag 1: FC Rosengård blev avklätt av Barcelona i vårens kvartsfinal i Champions League. Det spanska laget vann med totalt 3–0.

Svenska bakslag 2: FC Rosengård blev avklätt av Chelsea i höstens åttondelsfinal i Champions League. Det engelska laget vann med totalt 4–0.

Svenska cupmästarinnor: Blev FC Rosengård för andra året i rad. Cupmästarinnor i andra länder blev bland annat Wolfsburg, Lyon, Manchester City och Avaldsnes.

Svenska mästarinnor: Linköpings FC försvarade sitt guld. Man var inte lika svårslagna och suveräna som 2016. Men LFC vann ändå med nio poängs marginal till slut, vilket förstås är väldigt starkt.

Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Caroline Seger både i Frankrike och i Champions League, Nilla Fischer i Tyskland, Stephanie Öhrström i Italien och Julia Molin på Cypern.

Tack och adjö: I år har bland annat följande spelare tackat för sig: Sofia Lundgren, Lina Nilsson, Carola Söberg och Christie Rampone. Tack.

Tårar: 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg grät sig först ur EM, sedan också ur det norska landslaget.

Tårta: Den bakades i Skottland och var en hyllning till Eskilstuna United.

Utspel: Var många, och ett stort antal levererades från Malmö och frispråkige Jack Majgaard Jensen. Han började i mars med att hårt kritisera svensk talangutveckling samt matchningen av landslaget i Algarve cup. I april var han kritisk mot hur Pia Sundhage matchade skadade Lotta Schelin. Och i september vände han sig mot domarnivån i damallsvenskan.

Det var en genomgång av lite av varje. Jag har garanterat missat en hel del godbitare. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2018!

Sällström förlänger med Vittsjö

Linda Sällström

Några dagar i efterskott fick Vittsjö GIK en högst välkommen julklapp. Trots uppvaktning från flera större klubbar väljder den damallsvenska skytteligatvåan Linda Sällström att stanna i nordöstra Skåne.

Det var en något överraskande nyhet, men inte desto mindre glädjande för Vittsjö. Den finländska landslagsforwarden gjorde ju 15 av Vittsjös totalt 24 mål i årets damallsvenska.

Om hon hade dragit vidare hade hon lämnat ett gigantiskt hål efter sig. Ett hål som mycket väl hade kunnat sänka ner Vittsjö i elitettan. Nu känns det som att Vittsjö under 2018 kommer att få ett lag på ungefär samma nivå som i år. Och det blir väldigt intressant att se hur Sällström kan klara av att följa upp sin succéartade säsong.

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Blytunga förluster för Kvarnsveden och Örebro

Kring 14.40 i dag jublades det i Örebro, Göteborg, Vittsjö, på Söder i Stockholm – och i Malmö. Då gjorde nämligen Mia Persson LB07:s segermål mot Kvarnsveden.

En dryg halvtimme senare jublades det ännu mer på Söder, medan Örebro plötsligt hade väldigt lätt att hålla sig för skratt när baklängesmålen rasade in ett efter ett.

Det mål som föll vid 14.40 (i den 86:e matchminuten) innebär att LB07 kan planera fullt ut för damallsvenskan även 2018. Det innebär också att Kvarnsveden däremot ligger farligt nära elitettan. Det insåg också lagets spelare och ledare. För det var väldigt tomma blickar hos Jonas Björkgren och hans spelare när slutsignalen ljöd drygt sju minuter senare.

Med en trepoängare i dag hade Kvarnsveden satt en vansinnigt tuff press på Göteborg inför de kommande omgångarna. Nu blev det inte så, utan istället kan det bli så att Kvarnsveden kommer att vara tvunget att vinna en av de två kommande matcherna mot Rosengård och Linköping för att ha en bra chans till nytt kontrakt.

I dagens två sena matcher vann Hammarby och tog sig upp på 22 poäng, medan Vittsjö fick kryss och nu har 21. Därmed höjdes de båda lagens chanser att hänga kvar med flera procent.

Helt klara är de inte ännu. Men i nuläget talar det mesta för att två av Kvarnsveden, Göteborg och Örebro spelar i elitettan nästa år. Och med tanke på hur uselt Örebro spelade i dag ger jag inte dem mer än en procents chans att hänga kvar.

Lisa Dahlkvist såg ju knappast hoppfull ut i intervjun efter 6–1-förlusten mot Hammarby. Hon sa att hon blir sur av att titta på tabellen, och att hon nästan blev ännu surare att få veta att Kvarnsveden hade förlorat i Malmö. Fast det skall hon vara väldigt glad för. Om Kvarnsveden hade vunnit skulle nämligen Örebro i praktiken vara klart för elitettan redan nu.

Klara för elitettan har i dag Lidköpings FK och Asarums IF blivit. Grattis till båda. I morgon får de sällskap upp av Ljusdals IF eller Notvikens IK. Där är det fördel Ljusdal, som vann i Luleå med 2–0 förra helgen.

Apropå elitettan har AIK just besegrat Uppsala med 1–0. Därmed är AIK numera bara en poäng bakom Assi på allsvensk plats, och det är tre omgångar kvar att spela. Även IFK Kalmar är med i kampen. Assi är enda laget som har avgörandet i egna händer, ändå tycker jag att AIK har bäst utgångsläge.

När det gäller Assi var jag nog lite trött i går kväll, för jag glömde att skriva med några spaningar jag gjorde angående laget och klubben. När jag kollade ledarstaben kände jag igen lagets fystränare, Joakim Abrahamsson. Han har en bakgrund som förbundskapten på skidor, och blev ju bland annat utnämnd till Årets ledare i svensk idrott året 2010. Han borde ju ha förutsättningar att se till att laget blir konditionsstarkt.

En annan spaning gällde lagets innermittfält. När jag kollar in för mig helt nya lag brukar jag inte titta på laguppställningen förrän en stund in i matchen. Jag vill nämligen få en första bild av laget och spelarna utan alltför många förutfattade meningar.

När det gäller Assi visste jag ju att Fernanda da Silva var lagets bästa målskytt. Och man vet ju hur målskyttar från Brasilien är – alltså tekniska och huvudsakligen fokuserade på anfallsspel.

Ganska tidigt i matchen började jag fundera över om da Silva verkligen var med. Ingen av Assis forwards såg ju speciellt ”brasiliansk” ut. Efter en koll i laguppställningen visade det sig att da Silva var en av de stenhårt arbetande innermittfältarna. Av den här artikeln att döma har det inte alltid varit så.

Bredvid sig på Assis innermittfält har da Silva lagkaptenen Lina Henriksson, som verkligen agerade som en riktig ledare på planen. Henriksson styrde hela tiden vilsna lagkompisar till rätt positioner, och såg därmed till att styra Assis utmärkta lagspel. Har man sådana spelare i centrallinjen har man också förutsättningar för att göra väldigt bra resultat.

Ett litet grepp om bottenstriden

Med fyra omgångar kvar att spela är det bottenstriden som är överlägset mest intressant i damallsvenskan. Ur publiksynpunkt är det tråkigt, för rafflande bottenmöten drar inte tillnärmelsevis lika många åskådare som heta toppmatcher.

I nuläget ligger det damallsvenska publiksnittet på 873, och det mesta talar väl för att det kommer att ligga kvar ungefär på den nivån även efter seriespurten. Det finns ju nämligen inga självklara publikmatcher kvar.

I toppstriden tar Linköping den här helgen emot Kristianstad (sänds av SVT), medan Rosengård skall till Göteborg. Båda matcherna spelas på söndag klockan 16.30. För LFC:s del noterades i onsdagens Champions Leaguespel att Claudia Neto var tillbaka i startelvan igen efter 1,5 månaders frånvaro. Det är förstås väldigt viktigt för laget.

Claudia Neto

Hos Rosengård har man fått igång målskyttet igen efter en tung start på hösten. Däremot fortsätter det att vara frågetecken kring Lotta Schelin, som inte var på plats på Malmö IP i onsdags. Man förstår självklart att det är en mentalt sett jättetung situation för henne, men vore det inte smartast att kliva fram och berätta hur läget är? Inte minst för att slippa hålla på att gömma sig.

Toppstriden i all ära. Så länge LFC leder med sju poängs marginal är det ju inte så mycket till strid. Däremot är det vansinnigt tufft i botten.

Det här är den 30:e upplagan av damallsvenskan. Jag har kollat de 29 tidigare sluttabellerna. Alla upplagor har haft tolv lag, dock var det en annorlunda nedflyttning under sju av åren (1995–2001) där man flyttade ner de tre sist placerade lagen.

Under den perioden noterades det numera närmast oslagbara poängrekordet för nedflyttade lag. 1998 tog nämligen klassiska Öxabäcks IF hela 24 poäng, men åkte ändå ut. 1997 och 2000 blev Lotorps IF respektive BK Kenty trea från slutet och åkte ut på 18 poäng.

När det återstår fyra omgångar i år ligger Göteborg under nedflyttningsstrecket med 17 poäng, en poängsumma som räckt till nytt kontrakt de flesta av de 22 damallsvenska säsongerna. I fjol hängde exempelvis Kristianstad kvar på 15 poäng.

De lag som slutat näst sist i damallsvenskan på fler än 17 poäng har varit:

* Hammarby åkte ut på 18 poäng 2015.
* Djurgården åkte ut på 19 poäng 2012.
* Bälinge åkte ut på 19 poäng 2004.
* Mallbackens IF åkte ut på 20 poäng 1990.
* Trollhättans IF åkte ut på 14 poäng 1989 i tvåpoängssystem, man hade tagit 18 poäng med nuvarande räkning.

Det innebär alltså att ”bylagen” Mallbacken och Öxabäck är de enda någonsin som åkt ur damallsvenskan trots att de tagit 20 poäng. I år finns risken att vi får ett tredje lag som åker ur på 20 poäng eller fler.

Här är min bild av den damallsvenska bottenstriden: Lag 1–6 har 24 poäng eller fler, vilket bör räcka för nytt kontrakt.

7) LB07 23 poäng, 21–36 i målskillnad
Återstående program: Kvarnsveden (h), Kristianstad (b), Piteå (b) och Linköping (h).

Risk att åka ut: 1 procent

Segern senast mot Örebro var otroligt viktig. Nu finns chansen att LB07 klarar kontraktet även om man går poänglöst genom de fyra avslutande omgångarna.

Det krävs ju nämligen att man får väldigt många resultat emot sig för att släppa förbi fyra lag. Men den svaga målskillnaden är ändå lite oroande. Med tanke på den bör man nog för säkerhets skull ta någon poäng till, helst redan i morgon mot Kvarnsveden.

Jag tror att LB fixar kontraktet, för helt poänglöst skall man inte behöva bli. Hittills under serien har man som sämst tagit fyra poäng under en ”fyramatchperiod”, det gjorde man dels i säsongsupptakten och dels i höstupptakten.

8) Vittsjö GIK 20 poäng, 20–25 i målskillnad
Återstående program: Djurgården (b), Hammarby (h), Kif Örebro (h) och Eskilstuna (b).

Risk att åka ut: 19 procent

Vittsjö har dålig form de senaste veckorna, och bara gjort mål i en av de fyra senaste damallsvenska matcherna. Man föll väldigt tungt mot Göteborg senast, vilket gjorde att nedflyttningsstrecket återigen har kommit jobbigt nära.

Har nordskånskorna maximalt flyt räcker de 20 poängen man redan har samlat ihop. Men med tanke på att vilja brukar slå klass under seriespurterna skall nog inte Vittsjö räkna med det. Man behöver nog minst tre–fyra poäng till för att kunna känna sig säkra på damallsvenskt spel även 2018. Och det är rimligt att tro att man skall kunna fixa det.

Vittsjö har ju nämligen saken i egna händer. Man har kvar hemmamatcher mot bottenkonkurrenterna Hammarby och Kif Örebro – två matcher som inte får förloras, för då kan det bli riktig kris.

9) Hammarby 19 poäng, 19–24 i målskillnad
Återstående program: Örebro (h), Vittsjö (b), Kristianstad (h) och Rosengård (b).

Risk att åka ut: 20 procent

Hammarby är damallsvenskans allra mest svårtippade lag. Man har vunnit både mot Rosengård och Eskilstuna, och man snodde ju poäng senast mot Linköping.

Däremot har det målsnåla Stockholmslaget bara vunnit en av matcherna mot de tre lag man har bakom sig i tabellen. Dock har övriga fyra matcher slutat med kryss. Och håller den förlustfria sviten även över morgondagens otroligt viktiga hemmamatch mot Örebro förstärks Bajens chanser att hänga kvar.

Inför serien tippade jag att Hammarby skulle komma sist. Man inledde också svagt med en poäng på fyra omgångar. Men sedan har man överraskat positivt, mycket beroende på ett mycket bra försvarsspel. Problemen finns i offensiven, där man bara har gjort 19 mål – näst minst av alla.

Laget har dock alltså sprattlat till vid ett par tillfällen där man inte trott på dem. Jag tror att Hammarby kommer skrälla minst en gång till. Ett rimligt utfall i slutomgångarna är tre–sex poäng. Något som bör innebära goda möjligheter att hänga kvar.

10) Kvarnsveden 18 poäng, 38–45 i målskillnad
Återstående program: LB07 (b), Linköping (h), Rosengård (h) och Kristianstad (b).

Risk att åka ut: 35 procent

När Kvarnsveden spelar är det målgaranti. I snitt har det blivit 4,6 mål per match när Borlängelaget varit på planen. Positivt är att man gör massor av mål framåt – bara LFC och Rosengård har gjort fler. Negativt är att man har släppt in klart flest.

Kvarnsveden har ju ett fantastiskt vapen i måldrottningen Tabitha Chawinga. Hon måste nog prestera på sin absoluta topp i den damallsvenska slutspurten, för på pappret har Kvarnsveden det svåraste spelschemat av alla bottenlagen.

Tabitha Chawinga

De hemmamatcher man har kvar är mot LFC och Rosengård, har dessutom kvar bortamatch mot formstarka Kristianstad. Formstarka är dock ett ord som även gäller Kvarnsveden. Laget har bara en förlust på de sex senaste omgångarna.

Och i morgon väntar ödesmatch mot LB07 i Malmö. Där behöver nog Kvarnsveden ta en trepoängare, annars kan det bli en väldigt jobbig höst.

Jag var ju på Vallhalla och såg Kvarnsveden för två veckor sedan. Då hade man en mycket tunn trupp, bara 14 spelare var med i Göteborg. Det var intressant att kolla in Tabitha Chawinga live. Jag kan inte säga att jag blev extremt imponerad, bland annat valde hon väldigt dumma utgångspositioner i den andra halvleken. Men hon gjorde ändå ett mål, och mål är ju det fotboll handlar om.

Jag var även lite spänd på att kolla in Lova Lundin, ledaren av damallsvenskans i och för sig högst opålitliga assistliga. Det jag sett av henne på damallsvenskan.tv tycker jag att hon borde kunna vara en spelartyp för större uppgifter. Tyvärr var dock 18-åringen (fyller 19 om drygt två veckor) sjuk, och missade Göteborgsmatchen.

Efter matchen pratade jag en stund med tränare Jonas Björkgren. Hon konstaterade att laget hade gjort självmål både mot Eskilstuna och Göteborg, två självmål som båda betydde 2–2-kvitteringar och därmed tunga poängförluster.

11) Göteborg 17 poäng, 23–39 i målskillnad
Återstående program: Rosengård (h), Eskilstuna (b), Djurgården (h) och Kif Örebro (b).

Risk att åka ut: 40 procent

Göteborg är riktigt illa ute. Trots fyra poäng i de två senaste omgångarna är man kvar under nedflyttningsstrecket. Och i de kommande tre matcherna väntar lag på tabellens övre halva, lag man tog noll poäng och hade målskillnaden 0–8 mot i våras.

Det går ju knappast att räkna med att såväl Hammarby som Kvarnsveden kammar noll i de tre kommande omgångarna. Således måste nog Göteborg ta minst en trepoängare under den perioden – annars riskerar Västsverige att vara utan damallsvenskt lag 2018.

Sedan avslutas alltså serien med bortamatch i Örebro i slutomgången. Det skulle kunna bli tidernas ångestmatch för Göteborg FC.

Positivt för klubben är ändå att man vann senast mot Vittsjö och således borde ha fått in lite självförtroende.

Mycket av eländet för laget började när målvakten Jennifer Falk drabbades av en hjärnskakning på en träning i våras. Jag pratade med henne i samband med matchen mot Kvarnsveden, och hon berättade att hon fortfarande hade besvär, framför allt dagen efter träningar. Tråkigt. Hon berättade också att hon i situationen inte upplevde det som någon fara, utan först tänkte träna vidare.

Det måste förstås vara rätt ångestladdat att följa laget från läktaren den här säsongen. Man har ju darrat rätt rejält defensivt, inte minst har laget varit väldigt känsligt för kontringar. Men under hösten har även offensiven hackat.

Pauline Hammarlund som inledde säsongen med att göra fyra mål på de fem första omgångarna har bara gjort ett mål på hela hösten. Hon behöver nog kliva fram nu om Göteborg skall kunna klara kontraktet.

Pauline Hammarlund

Jag hör för övrigt alltfler uppgifter om samarbeten mellan Göteborg FC och IFK Göteborg. Det blir intressant att se vad det leder till. Intressant också att se om Stefan Rehn blir kvar på tränarposten. Inför säsongen skrev han ett kontrakt på 1+2 år.

12) Kif Örebro 12 poäng, 18–35 i målskillnad
Återstående program: Hammarby (b), Djurgården (h), Vittsjö (b) och Göteborg (h).

Risk att åka ut: 90 procent

Förra helgen gick allt emot Örebro. Man tappade pausledning till förlust mot LB07, samtidigt som både Göteborg och Kvarnsveden vann och Hammarby tog poäng mot Linköping.

Därmed är det ett otroligt dystert läge för Kif inför slutomgångarna. Det är sex poäng och tio plusmål upp till Kvarnsveden på fast mark.

Och visst, om Örebro har man maximalt flyt med de andra resultaten kan det räcka med sex poäng i slutomgångarna för att hänga kvar. Men då får varken Göteborg eller Kvarnsveden ta några fler poäng. Och det troliga är väl att minst ett av dem kommer att inkassera någon trepoängare under slutspurten.

Det mest troliga är att Örebro måste ta minst nio poäng på de avslutande omgångarna för att klara kontraktet, kanske till och med tolv. Med tanke på att man bara vunnit två av de 18 första matcherna är det inte speciellt mycket som talar för att det skall bli minst tre segrar på de sista fyra matcherna.

Ser man till namnen i Örebros trupp så borde man ha ett lag för den övre tabellhalvan. Ganska många har varit med i A-landslagstrupper under de senaste åren. Ingen av de spelarna har dock lyckats kliva fram och bära laget. Det stora problemet har legat i målskyttet. Örebro har gjort minst mål av alla. Tänkta affischnamnet Jenny Hjohlman har exempelvis bara lyckats göra ett mål. Även defensivt har man haft brister, ofta har det svajat i mittförsvaret, där inte minst Frida Svensson haft det väldigt tufft.

En seriefinal med massor av rubriker

Det här har varit en sådan helg där jag inte haft tid att sitta och kolla in matcherna live. Jag hann i och för sig se lite av Vittsjö–Piteå tidigare i dag, men i övrigt har det mest varit klipp med höjdpunkter.

Dagens höjdare har ju på alla sätt varit Rosengård–Linköping. Jag kunde alltså inte se den när den spelades. Men precis som vid cupfinalen spelade jag in matchen. Dessutom lyckades jag undvika att höra slutresultatet, så nu på söndagskvällen har även jag sett matchen ”live”.

Det blev verkligen en match med massor av bottnar. Med massor av rubriker, och vändningar. Vi tar det i turordning:

1) Efter en fjärdedel av matchen, alltså efter halva den första halvleken kände jag att Rosengård var det klart bättre laget, även om jag bara hade 2–1 i riktigt klara målchanser.

2) I minut 26 gjorde i stället Linköping och Kristine Minde 0–1.

Kristine Minde

3) Tio minuter senare fick Jonna Andersson sin karriärs första gula kort (jag skrev om den frågan här) och Rosengård tilldömdes straff. På repriserna kändes straffen hårt dömd, men live tyckte jag spontant att det var straff. Alltså kan jag inte klandra domare Laura Rapp för domslutet. Andersson tog ju en stor risk när hon bara gick på spelare (Anja Mittag) och inte på boll.

4) Straffen slog Caroline Seger utanför Cajsa Andersson:s mål.

5) Direkt i upptakten av den andra halvleken bjöd Marija Banusic på ett riktigt klassnummer till 0–2.

6) Mitt i den andra halvleken kändes det som att Linköping hade god kontroll på matchen. Visst var det 8–2 i hörnor, men jag hade bara 4–3 i målchanser till Rosengård, som kändes rätt uddlöst.

Här gör jag en paus. Om 0–2 hade stått sig tiden ut skulle damallsvenskans guldstrid i princip ha varit avgjord. I det läget skiljde det sju poäng mellan topplagen.

Så långt var jag imponerad över hur LFC klarat sig utan både Claudia Neto och Tove Almqvist. Så långt var Sanne Troelsgaard och Seger stora syndabockar i hemmalaget. Troelsgaard stod för stora missar vid båda LFC-målen, medan Seger först var lam vid 0–1 och sedan stod för den vansinnigt svagt slagna straffen. Att slå en straff utanför är för mig jämställt med grova målvakts- eller domartavlor.

Jack Majgaard Jensen

Efter EM har Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen verkligen provat sig fram med sin skadeförföljda trupp. Ebba Wieder har exempelvis hoppat mellan högerback, högerytter, central mittfältare och forward under de fyra matcherna. När det gäller högerbacksposten har Rosengårdstränaren haft svårt att pricka rätt i Lina Nilsson:s frånvaro. Troelsgaard var alltså väldigt olycklig i defensiven i dag.

Apropå Majgaard Jensen undrar jag lite över valet att ge Seger kaptensbindeln direkt som ny i laget. Ofta behöver man ha en period på sig för att komma in i ett nytt lag. Det är ganska ofta som sommarförvärv inte hittar rätt i sina nya lag förrän de även fått en försäsong ihop med de nya lagkompisarna. Att ge en helt ny spelare kaptensuppgiften innan hon är inne i laget kan vara att lägga väl stor press på spelaren. Vet inte om det är det som hänt med Seger, men jag tycker verkligen inte att hon har varit speciellt bra i höst.

Däremot är det bara att lyfta på den bildliga hatten för Marija Banusic. Jag skrev ju inför seriefinalen att det skulle bli intressant att se vad hon kunde göra mot toppmotstånd. Jag skrev även att jag anser att landslagsforwarden är ett relativt oprövat kort i tuffa matcher mot toppförsvar. Det gav ju upphov till en rätt het debatt i kommentatorsfältet här i bloggen.

Banusic själv lämnade ett bra svar på Malmö IP. Hon slog frisparken till 0–1 och gjorde alltså 0–2. Frisparken vid 0–1 var väl egentligen halvt misslyckad, men blev ju väldigt bra när två nämnda hemmaspelare gjorde dåliga insatser och målskytt Minde två bra.

Däremot finns det inget att invända mot 0–2-målet. Där är det först tydligt att Banusic högljutt ger sig till känna när Lina Hurtig anfaller på vänsterkanten. När väl passningen kommer står Linköpingsforwarden för två fantastiska tillslag. Det är klass rakt igenom, kul att se.

Men Banusic fick inte bli matchvinnare. Hon byttes ut i 66:e minuten. Och därmed är det dags att fortsätta att rada upp rubriker från seriefinalen:

7) I minut 69 fick Rosengård lite vittring. 1–2 genom Ella Masar McLeod som kom perfekt på Iva Landeka:s väl avvägda inläggsfrispark. Däremot hade Cajsa Andersson en konstig position – hoppades hon kanske kunna gå ut och plocka inlägget? Och Janni Arnth förlorade nickduellen klockrent.

8) Från minut 80 och framåt var det bara Rosengård. Linköping såg helt slutkört ut, laget verkade nästan ha vuxit fast vid eget straffområde. Här saknades Neto kopiöst mycket, alltså en spelare som kan hålla i bollen och se till att medspelarna får lite andrum.

På hemmalagets nionde solklara målchans kom också kvitteringen. Återigen var Arnth snett ute på ett inlägg. Den här gången var det uppflyttade mittbacken Glodis Perla Viggosdottir som fick öppet läge – och som gjorde mål.

9) Enda gången Linköping lyckades lyfta laget den sista kvarten var i minut 90, men då åkte man istället på en kontring. Anja Mittag blev frispelad – och fälldes av Maja Kildemoes. Där kom tyvärr dagens gigantiska domarblunder. Fram till den här situationen hade jag inga stora invändningar mot domare Rapp. Men i slutminuten tappade hon allt.

Först blåste hon inte alls, men där fick hon hjälp av sin assisterande domare Sandra Fogelberg. Och när man valt att blåsa frispark för fällning av en fri spelare, då måste man även ta upp det röda kortet. På tv-bilderna ser man hur Rapp också placerar högerhanden på sin bakficka. Men sedan händer något, och hon springer ut till Fogelberg.

Direkt när jag såg händelsen anade jag att de fyra domarna helt enkelt inte hade koll på vilken LFC-spelare som stod för fällningen. Det visade sig att jag hade rätt. Det blev inget kort alls.

Kildemoes lyckades alltså rädda sitt lag genom ett regelbrott, och kom dessutom undan helt utan straff – det kändes inte bra. Fadäsen var självklart inte heller bra för domarkåren, inte med tanke på hur debatten har gått den senaste veckan.

Som grädde på moset visade fjärdedomaren att Rapp hade lagt till minst fyra minuter. Palavern kring frilägesfällningen tog två minuter och 15 sekunder. Ändå blåste Rapp av efter 95,01. Svagt att inte lägga till mer för sitt eget tillkortakommande.

Matchen slutade alltså 2–2. Det blev 10–2 i hörnor och jag hade 10–3 i klara målchanser. Ändå är det väl Linköping som måste räknas som dagens vinnare. De har ju fortfarande fyra poängs ledning och ett klart grepp om SM-guldet.

Innan jag lämnar seriefinalen tycker jag att Ali Riley, Hanna Folkesson, Masar McLeod och Wieder var bra i Rosengård i olika delar av matchen. Hos Linköping tycker jag att målskyttarna Banusic och Minde var framträdande. Men jag gillade även vad Emma Lennartsson uträttade.

Därmed över till den betydligt tråkigare drabbningen Vittsjö–Piteå 0–0. När jag kikade på den chansfattiga matchen noterade jag att Josefin Johansson återigen var framträdande i Piteå. Det jag framför allt imponerades av var hur fantastiskt bra på hon är på att läsa av var andrabollarna hamnar, kan någon annan i landet slå henne på fingrarna där?

Hilda Carlén

En annan notering rör Hilda Carlén. Jag har ju varit väldigt skeptisk till om hon skall kunna bli en riktigt pålitlig landslagsmålvakt. Fast här börjar jag svänga. I år har jag inte sett de där situationerna där det blir panik i hennes målområde vid hörnor och inläggsfrisparkar. Carlén verkar ha lärt sig att hantera luftbollarna, vilket är väldigt lovande. För på skott och i närspelet är hon ju högklassig.

Kanske har Carlén använt June Pedersen i träningen? Det borde ju vara en stor tillgång för en målvakt att kunna ställas mot en av världens bästa hörnläggare på träning.

Så till bottenstriden. Där är LB07 nu väldigt nära säkrat kontrakt, Kristianstad likaså. Efter deras segrar i går står de nu på 20 respektive 18 poäng. Jag kollade tabellerna under den senaste tioårsperioden, och de lag som åkt ut med flest poäng är Hammarby på 18 poäng 2015 och Djurgården på 19 poäng 2012.

Det kan krävas över 20 poäng för att hänga kvar i år, med tanke på hur jämnt det är. Det innebär att Kristianstad behöver åtminstone en seger till. Det gör även formstarka Vittsjö. De har inte förlorat efter EM-uppehållet och står efter dagens 0–0-match mot Piteå på 17 poäng.

Jag tror att nedflyttningslagen finns i kvartetten Hammarby, Kvarnsveden, Göteborg och Örebro. Sett över de matcher som spelats sedan EM-uppehållet är Örebro och Kvarnsveden de mest formsvaga gängen, och således även de som ligger mest illa ut. De har tagit ett respektive två poäng på de här fyra omgångarna. De är således också de båda lag som sannolikt är gladast över det landslagsuppehåll som kommer nu.

Kvarnsveden är för övrigt ett konstigt lag. Det är bara det båda topplagen som har gjort fler mål än Borlängegänget, men defensivt är Kvarnsveden seriens klart sämsta lag. Därför ligger man där man ligger i tabellen.

Första helgen i oktober skall Kvarnsveden till Göteborg. Det är förstås en otroligt viktig match, inte minst för KGFC. Det kändes som att Göteborg var på väg uppåt direkt efter EM-uppehållet. Men gårdagens förlust i Malmö gör att Göteborg återigen är väldigt illa ute. Det värsta för laget är att Pauline Hammarlund verkar ha tappat självförtroendet. Hon har inte gjort några mål efter EM.

Som det ser ut nu kommer det att bli fem eller sex lag från Skåne och Småland i nästa års damallsvenska. Serien kanske skall döpas om till damsydsvenskan i så fall.

Växjö lär i alla fall gå upp. Laget vann toppmötet i elitettan mot AIK med 4–2 efter två nya mål av Anna Anvegård. Höjdpunkter från den matchen går att se här.

Anna Anvegård

IFK Kalmar låg på damallsvensk plats inför helgen. Men man åkte på en riktig käftsmäll, förlust med hela 7–2 hemma mot bottenlaget Sundsvall. Höjdpunkter från den superskrällen finns här.

Förlusterna för AIK och Kalmar gjorde att Assi gick upp på damallsvensk plats i och med dagens 1–0-seger mot Västerås BK 30. Assi har alltså numera saken i egna händer. Man har dock även det tuffaste spelschemat av de fyra topplagen i de sju återstående omgångarna, Kalixgänget har bland annat kvar att möta alla de tre andra topplagen.

I botten av elitettan vann alltså Sundsvall i Kalmar, och i dag tog Östersund tre blytunga poäng i och med 1–0 mot Mallbacken. Därmed har både Sundsvall och Östersund nu kontakt med just Mallbacken och Böljan. Det kan bli jämnt kring nedflyttningsstrecket där också till slut.