Två debatter i ett inlägg

Nu tänker jag göra misstaget att ta upp två debattämnen i ett inlägg. Dels tänker jag väcka frågan om hur man har tänkt när man lade det damallsvenska spelschemat. Dessutom tänker jag hugga på Anders Nilsson:s krok om minskning av damallsvenskan med två lag.

Jag börjar med spelschemat. Jag inser att att Kristianstads DFF har haft väldigt mycket otur som spelat sina två senaste hemmamatcher samtidigt som:

1) IFK Kristianstad spelade SM-final i handboll. Publiksiffra: 211.
2) Tre Kronor spelade VM-semifinal mot Finland. Publiksiffra: 308.

Jag inser att det inte går att gardera sig mot allt. Men krockarna hjälper ju förstås inte damallsvenskan att locka publik till arenorna. Inte alls.

För publiksiffrorna hittills i årets serie har nästan rakt igenom varit besvikelser. Undantaget är gratismatchen i Linköping, där den nya arenan invigdes. Den står för övrigt för en sjättedel av årets totala publik i damallsvenskan.

Räknar man bort den så ligger snittet hittills på 628 – vilket måste anses vara en jättebesvikelse.

Och vissa missöden i spelprogrammet hade det lätt gått att gardera sig. Exempelvis de vansinniga matchkrockarna i Göteborg. Där handlar det inte om otur, utan om väldigt mycket oskicklighet från förbundet – och kanske framför allt från klubbarna själva.

Jag noterade den första krocken den 4 maj. Då spelade Göteborg FC hemma mot Tyresö på Valhalla exakt samtidigt som Jitex tog emot Sunnanå på Lindevi, ett par mil bort. Då trodde jag bara att det var ett enstaka olycksfall i planeringen.

Men jag reagerade starkt när jag såg att det skulle hända igen till helgen. På lördag 15.00 tar Jitex emot Tyresö på Åbyvallen. Exakt samtidigt skulle GFC sparka igång sin match mot Kristianstads DFF, några kilometer norrut.

I går blev det dock klart att GFC–KDFF flyttas fram till 17.00, vilket är en förbättring. Men jag undrar ändå om det räcker för att kunna få speciellt många att se båda matcherna.

Och vad värre är. Göteborgslagens hemmamatcher krockar ytterligare två gånger i år. Den 4 augusti är det i och för sig en timma mellan avsparkstiderna. Men det gör det ju ändå omöjligt att se båda matcherna. Den fjärde krocken sker i den sista omgången. Då får man ju inte att hålla isär matcherna. Men det optimala är förstås att förbundet redan från början undviker att låta lag från samma stad ha hemmamatcher i samma omgång.

Och om det ändå blir så borde klubbarna själva se till att ordna olika speldagar. Eller att det är minst tre timmar mellan avsparkstiderna, så att det går att se båda matcherna.

För även om damfotbollspubliken i Göteborg är rätt liten så finns det en del som vill se båda hemmalagen. Inte minst spelarna själva.

* Så till antalet lag i damallsvenskan. På sin blogg har Anders Nilsson nu vid ett par tillfällen propagerat stenhårt för en minskning till tio. Tydligen var det även EFD:s linje inför serieomläggningen. Jag kan inte säga att jag står bakom den åsikten.

I varje fall inte för tillfället – när vår serie lyfts av en stor mängd starka utländska spelare. Tvärtom tycker jag att tolv lag är alldeles lagom. Jag har ju dessutom nyligen i det här inlägget konstaterat att serien jämnats ut, och att det i år kanske till och med är fler jämna matcher än någonsin förr.

Som en parentes konstaterar jag att mitt inlägg om den jämnare serien även verkar ha varit underlag för en krönika i Expressen. Kul – om det nu är så att den här bloggen har inspirerat till krönikan…

Under damallsvenskans första tredjedel är det bara Sunnanå som varit för dåligt. Övriga elva lag är tillräckligt starka för att en bra dag kunna skaka vilket som helst av motståndarlagen. Sunnanå är ju nykomling, och det är naturligt att sådana inledningsvis kan få det väldigt svårt i en ny serie.

Och det problemet skulle finnas kvar även om vi skulle minska antalet lag till tio. För damallsvenskan är ju topp fem i världen. Men bredden på toppen i svensk damfotboll är för liten för att vi även skall kunna ha en andradivision som också håller högsta världsklass.

Se på Tyskland, som har betydligt fler högklassiga spelare än Sverige. Där spelar i princip alla deras toppnamn hemma i Frauen-Bundesliga. Dessutom har man ungefär lika många utländska förstärkningar som damallsvenskan.

Trots det var båda nykomlingarna, Gütersloh och Sindelfingen, stryklag i princip från seriestart. Det är alltså jättesvårt att få upp nivån på andraligan så att den matchar vår högsta serie. I varje fall så länge damallsvenskan tillhör världens bästa serier.

Faktum är att jag tror att risken tvärtom är överhängande att det skulle bli ännu tuffare för nykomlingar i en serie med bara tio lag.

Som jag ser det tvingas vi nog stänga damallsvenskan för upp- och nedflyttning om vi skall kunna minimera risken för att ha någon slagpåse i vår högsta serie. Och stängda serier – det är något jag inte vill se inom fotbollen.

* Enligt den här artikeln verkar Elin Rubensson:s damallsvenska debut som vänsterback i alla fall ha gjort vår förbundskapten glad. Kul.

* Jag noterar att förbundet återigen berövat Christen Press sitt 1–0-mål mot Linköping. Konstigt. Officiellt står Press därmed på sju mål. Jag tycker dock att rätt skall vara rätt. Därmed kommer Press att få tillgodoräkna sig det målet i den här bloggen. Hon har ju faktiskt gjort åtta mål.

* Apropå forwards från USA så kikade natten mot i går på den första halvleken mellan Portland–Washington i NWSL. Matchen som sådan var inte lika bra som Portlands seriefinal mot Sky Blue i förra veckan. Men det gick ändå att njuta av serieledarnas anfallspar Christine Sinclair och Alex Morgan. Framför allt den senare.

De första gångerna jag såg Morgan tyckte jag mest att hon var en ganska begränsad sprinter. Det var en högst orättvis bedömning. För varje gång jag ser henne slås jag av hur smart hon springer, och hur grymt stark hon är i närkamperna.

Om hon Morgan kommer att stoppas av skador så tror jag att hon kommer vara en av världens bästa forwards i många år framöver. Kanske till och med att hon kan bli den största någonsin.

Portland vann för övrigt matchen med 2–0 inför underbara 12 474 hemmasupportrar. Just Sinclair och Morgan gjorde målen, som går att se på det här klippet.

* Slutligen är här ett klipp med en intervju med Kosovare Asllani efter PSG:s seger mot Juvisy i helgen.

Intressant test för Rubensson

Jag har länge sagt att det enklaste sättet att bli landslagsspelare i Sverige är att skola om sig till ytterback.

Och enligt den här artikeln i Sydsvenskan så skall Elin Rubensson tydligen just spela vänsterback för LdB FC Malmö i morgon mot Vittsjö. Det känns som ett grymt intressant test.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Rubensson har egentligen allt som krävs för att bli en lysande ytterback. Hon har en bra speluppfattning, ett fint passningsspel och är snabb.

Synd att inte matchen är tv-sänd, för det testet hade man gärna velat se.

Jag säger inte att Rubensson blir landslagsmässig på backplats bara för att hon spelar en damallsvensk match som ytterback. Men det är väl ingen tvekan om att det på högerbacksplatsen som vi har absolut svagast konkurrens.

Så ju fler skickliga bollspelare som vill testa backplatsen, desto bättre. Och minns att Pia Sundhage skolade om målfarliga forwarden Kelley O’Hara till ytterback i USA.

Kelley O'Hara i aktion

Kelley O’Hara

* Slutligen lite uppföljning på det förra inlägget. Det verkar som att Kristianstads reduceringsmål mot Linköping var ett självmål från Charlotte Rohlin. För Örebro missade jag även att de tvingades spela utan målvakten Stephanie Labbé. Lagets mål vaktades i stället av 17-åriga debutanten Lina Domberg. I Frankrike spelade Kosovare Asllani de första 73 minuterna i toppmötet med Juvisy. Det var dock unga amerikanskan Lindsey Horan som gjorde båda målen.

Siffror och mål i massor

Ett tag var matte mitt favoritämne. Kanske är det därför jag har ägnat ett och annat inlägg åt lekar med diverse olika siffror.

Jitex hade tydligen presenterat fina uträkningar för förbundet. För i dag fick den lila Mölndalsklubben klartecken för sin ekonomiska plan. Skönt för klubben. Och för damallsvenskan.

För hur hade det blivit om förbundet underkänt planen? Hade serien spelats vidare med elva lag då?

Så till andra siffror – publiksiffror. Jag har tagit upp sådana med jämna mellanrum den senaste tiden. Bland annat i det förra inlägget.

Här är några aktuella, och riktigt glädjande:
* 16479
* 8173
* 4569

Den högsta siffran gäller gårdagens ”derby” i NWSL mellan Portland Thorns och Seattle Reign. Jag kikade en stund på den matchen. Den vanns av Portland med 2–1 efter att Marian Dougherty och Alex Morgan gjort Portlands mål, och färgstarka walesiskan Jessica Fishlock reducerat. Bilder från matchen finns att se på det här klippet.

De två NWSL-matcher jag kikat på har haft högklassig spelkvalitet. Dessutom har flertalet av de sex spelade matcherna haft höga publiksiffror, och alla har haft jämna slutresultat.

NWSL har verkligen fått en riktig kanonstart. Den tredje publiksiffran här ovan är nämligen också från USA, och lördagens match mellan Washington Spirit och Western New York Flash. 4569 innebär utsålt. Matchen slutade för övrigt 1–1 efter sena mål på nick av australiska Samantha Kerr och på straff från kanadensiska Diana Matheson. Se höjdpunkter på det här klippet.

Efter sex matcher i ligan har samtliga matcher noterat fyrsiffriga publiksiffror. Här är listan: 16479, 6784, 4569, 2634, 2611 och 1255. Totalt 34322, vilket ger ett snitt på lysande 5722.

Tv-produktionerna är däremot varit mindre vassa. Jag orkade inte se mer än cirka 60 minuter av nattens derby. Dels för att streamen var jobbigt hackig. Men även för att producenten hade egenheten att sända repriser mitt under pågående spel. Riktigt irriterande.

* Det var ju tre publiksiffror här ovan. Den näst högsta kommer från Tyskland. Där hade nämligen Wolfsburg fina 8173 vid sin hemmamatch i semifinalen mot Arsenal i Champions League. Matchen slutade för övrigt 2–1, och höjdpunkter från den finns på den här länken. Målskyttar var för övrigt i tur och ordning Selina Wagner, Kim Little och Nadine Kessler. Den senare på egen straffretur.

Apropå Champions League så kunde förvånade Londonbor i går konstatera att arrangörerna av både herrarnas och damernas finaler tog med sig pokalerna på tunnelbanan i går förmiddag.
Här finns en bildFaye White och Graeme Le Saux i tunnelbanan med varsin pokal.

* Även i Japan noterar vi tre fyrsiffriga publiksiffror från helgens ligaspel, nämligen:
* 2908 på Inac Kobe Leonessa–Iga Kunoichi 1–0
* 2719 på Beleza–Okoyama 0–0
* 1572 på Vegalta Sendai–Albirex Niigata 1–0

Även om de fantastiska, femsiffriga åskådartalen från 2011 är borta håller Nadeshiko League ändå fortfarande uppe intresset på en okej nivå.

* I damallsvenskan har alltså publiksiffrorna däremot hittills varit ganska svaga. Snittet ligger på 696, men kommer förhoppningsvis att höjas efter kvällens match i Piteå och morgondagens derby i Lindome.

Jag har tidigare skrivit om att jag tror att elitettan kommer att bli svensk fotbolls dyraste serie. Och hittills ligger publiksiffrorna mellan 78 och 387, siffror som i högsta grad talar för att jag kan få rätt om att det kommer att kosta skjortan för klubbarna att spela i elitettan.

I mitt förra inlägg skrev jag om det bristfälliga intresset för Göteborg FC i Göteborg. Men klubben är inte ensam om att ha problem att locka publik i Göteborgsregionen.
I herrallsvenskan har Häcken haft 3064 och 2440 på sina två senaste matcher. Det är siffror som hade varit lysande i damallsvenskan, men som är riktigt svaga för ett tippat topplag i herrarnas högsta serie.
Att både GFC och Häcken har svårt att locka åskådare är säkert ett utslag av att det oftast tar en väldigt lång tid att bygga ett äkta engagemang. Framför allt i en storstadsregion där det finns många elitklubbar att välja mellan.

Äkta engagemang finns knappast för alla lag i NWSL ännu. Så frågan är på vilken nivå siffrorna kommer att hamna på där, när ligan har satt sig. Ännu så länge drar man fördel av nyhetens behag. Men gissningsvis kommer snittet att sjunka rätt rejält. Kanske slutar det på cirka 2000 åskådare?

I det här inlägget har jag länkat till en mängd olika matchbilder. Jag avslutar med ytterligare några länkar:

* Här är ett klipp från Juvisy–Olympique Lyonnais. På klippet kan du alltså se Lotta Schelin göra två mål.

* Här är ett klipp från PSG:s match i helgen. På klippet finns alltså fyra mål från Kosovare Asllani att beskåda.

* Här är ett klipp från Napoli–Verona 0–0 i den italienska ligan. På klippet gör Maria Karlsson både en fin räddning, varnas och har en bra målchans. Dessutom slår Napolis japanska Emi Yamamoto flera riktigt fina frisparkar.

* Slutligen är här en länk till ett klipp med alla mål från de första fyra matcherna av NWSL. Framför allt är målen från 1–1-matchen Chicago Red Stars–Seattle Reign av Christine Nairn (språngskalle) och Lori Chalupny (volley i nättaket) väl värda att se.

Vad händer efter EM?

När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.

När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.

Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:

Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.

Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.

Invigningsceremoni inför finalen

Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011

Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.

Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.

Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.

Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy FawcettMichelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.

Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.

När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.

Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:

”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”

Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:

”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”

Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.

Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.

Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.

För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.

I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?

Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.

Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.

Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.

Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.

Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.

EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:

”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”

Hoppas verkligen att det arbetet lyckas.

Klart för EM – på väg mot VM

F19-landslaget vann dagens avgörande kvalmatch mot Irland, och får därmed chansen att försvara sitt EM-guld. Dessutom lever drömmen om att Sverige skall få spela F20-VM nästa år.

Dagens seger kom efter sena mål av Kristianstads Marija Banusic (69:e) och Linköpings Pauline Hammarlund (84:e). Några tv-bilder från dagens match ligger inte uppe ännu. Men här är i alla fall ett klipp från lördagens 2–2-match mot Italien. Det är väl värt att se Banusics läckra frisparksmål till 1–0. Fotbollsgodis. Och hennes sologenombrott i den första halvleken ger definitivt hopp om att Banusic är en framtida världsstjärna. Vilket konstnummer. Synd att det inte blev mål…

I och med dagens seger är F19-laget klart för EM-slutspelet som spelas i Wales i år. Datumen som gäller är 19–31 augusti och det är nästan rakt igenom nordeuropeiska lag som kvalat in.

Det kan bli en helnordisk grupp då Danmark, Finland och Norge gör Sverige sällskap i mästerskapet. Övriga fyra lag är Wales, England, Frankrike och Tyskland.

Avancemanget till EM-slutspelet innebär förstås att 94:orna har chansen att kopiera det som 93:orna gjorde i fjol – att ta EM-guld.
Man har dessutom chansen att kvala in till nästa års F20-VM, som avgörs i Kanada. Jag hittar inga uppgifter på hur många platser Europa har i VM, men gissar att det är som i fjol – fyra. Därmed gäller det alltså att ta sig till semifinal i Wales för våra F19-tjejer.

* Även vårt F17-landslag spelade EM-kval i dag. Det blev seger med 1–0 mot Schweiz efter att Örebros Adelisa Grabus avgjort. Här ingår även Tjeckien och Italien i svenskornas grupp. Segraren spelar slutspel i slutet av juni.

* För A-landslaget väntar ju Danmark i EM-premiär den 10 juli. Danskorna visade fin form i går. De vann med hela 5–1 (0–1) mot Ryssland, som mer och mer framstår som ett blivande stryklag i sommarens EM-slutspel.

Danmark vände 0–1 till 4–1 på de första tio minuterna efter paus. Linköpings Pernille Harder visade tidig EM-form och gjorde danskornas tre sista mål. Två av dem var frukten av försvarssjabbel. 2–1 nickade för övrigt Malmös Katrine Veje in från nära håll.

Alla mål från matchen finns på det här klippet.

* Det har även spelats en landskamp i dag, mellan USA och Holland. Där vann Tyresö med 2–1 mot Malmö. Christen Press gjorde nämligen två av USA:s tre mål. Manon Melis gjorde Hollands tröstmål på slutet.

Utöver Press och Melis startade även följande damallsvenska spelare i matchen: Yael Averbuch, Loes Guerts och Mandy van den Berg.

Slutresultatet blev för övrigt 3–1 till USA. Tobin Heath gjorde för övrigt 1–0-målet i första halvlek. Mer än så vet jag inte om matchen. Jag letade efter en stream, men hittade ingen.

Mittag kvitterade mot USA

I morgon skall jag ta en sväng till Växjö och se hur landslaget ligger till med EM-förberedelserna.

I kväll har jag sett att den största guldfavoriten Tyskland håller riktigt hög klass – trots att förbundskapten Silvia Neid inte har hittat rätt i sitt lagbygge ännu.

Matchen mot USA i kväll slutade 3–3, sedan tyskorna kommit ikapp från 1–3 de sista sex minuterna.

Neid håller på att föryngra sitt lag ganska rejält. Som ett led i det projektet provar hon en mängd olika bitar för att få pusslet att gå ut.
Ännu känns det som att hon har en bit kvar innan hon är klar. Men Tyskland har så många klasspelare att de kan ta EM-guld, även om Neid inte är klar med sitt arbete i juli.Neid startade i dag med fyra nya spelare som inte ens var med i VM-truppen 2011, nämligen Luisa Wensing, Leonie Maier, Nadine Kessler och Dzsenifer Marozsan.

Megan Rapinoe

Megan Rapinoe

Jag missade de första 25 minuterna, men fick ändå intrycket att hela den första halvleken gick svagt i tysk fördel. Efter paus låg Megan Rapinoe bakom ett rejält ryck från USA. Först stod Lyonspelaren för ett läckert förarbete – som inkluderade en tunnel på Verena Faisst – till Abby Wambach och 1–0. Sedan pricksköt Rapinoe själv in 2–0 med vänstern.

Tyskland och Kim Kulig gjorde 1–2 efter fint förarbete av Kessler och Bianca Schmidt, men även efter riktigt svagt försvarsjobb av Crystal Dunn.

Halvleken såg länge ut att gå i USA:s och Rapiones riktning. Hon blev lurad på ett andra assist när hon slog en frispark, som Lauren Cheney snyggt nickade in. Domaren dömde dock felaktigt bort målet för offside.

I minut 71 gjorde i stället Alex Morgan 3–1 på en läcker lobb, efter en minst lika läcker djupledspassning från Cheney. Det handlade verkligen om ett riktigt vackert fotbollsmål.

Där kändes den amerikanska segern klar. Tyskorna var bleka, och hade svårt att skapa målchanser.

Men man kan aldrig räkna bort Tyskland. Aldrig.

Först gjorde Celia Okoyino da Mbabi 2–3 på en distinkt straff, efter att hon själv fällts av Christie Rampone. Eller. Huruvida hon verkligen fälldes var inte helt lätt att se, men straff blev det i alla fall. Det inträffade i matchminut 85.

Anja Mittag

Anja Mittag

Två minuter senare satte Malmös Anja Mittag kvitteringen i tomt mål. Shannon Boxx tvekade när hon skulle rensa, vilket gjorde att tyskorna kunde få till ett anfall på vänsterkanten.
Faisst fina inlägg gick mellan Nicole Barnhart och Okoyino da Mbabi. I läge två damp den ner framför Mittags fötter – och 3–3 var ett faktum.

Fast USA var snubblande när att hinna slå tillbaka. För i 94:e minuten räddade Faist en nick mållinjen. Det var verkligen en spektakulär räddning, med högerfoten högt upp. Nicken tror jag kom från inhopparen Sydney Leroux. Det såg i alla fall ut som att nickaren hade en tvåa på tröjan.

Det var verkligen en högklassig andra halvlek, där tyskorna visade hög moral. De blir som sagt att räkna med i sommar.

Så här startade lagen:

Tyskland
Nadine Angerer – Maier, Wensing, Saskia Bartusiak, Babett PeterMelanie Behringer, Kulig, Kessler, Linda Bresonik – Marozsan och Okoyino da Mbabi.

USA
Barnhart – Dunn, Whitney Engen, Rampone, Christie MewisHeather O’Reilly, Boxx, Cheney, Rapinoe – Wambach och Morgan.

Som synes ställde USA upp med en ganska orutinerad backlinje. Tom Sermanni håller verkligen på att testa friskt. Dock noteras att han bara gjorde två byten, och lät de fyra backarna spela hela matchen.

* I går spelade en annan av de fyra stora medaljfavoriterna i EM en intressant träningsmatch. Frankrike tog emot Kanada med 1–1 som slutresultat. Jag har haft mycket att göra på jobbet i veckan, och har inte sett mer än det här klippet med höjdpunkter.

Av det verkar fransyskorna ha dominerat ganska rejält chansmässigt, men haft svårt att få hål på fjolårets Dalsjöforsmålvakt – Erin McLeod.
Elodie Thomis var ensam om att lyckas. Det gjorde hon på övertid i den första halvleken. Och som hon gjorde det. Här snackar vi hårt skott i krysset…

I regnet ser det ut som att Kaylyn Kyle hade alla Kanadas målchanser. Det blev fjärde gången gillt. För i minut 93, avslutade Kyle ett snyggt anfall till 1–1.
Bra gjort av Kanada. Frankrike ser ut att fortsatt spela fin fotboll, men utan att ha den där riktiga udden. Ungefär som i VM och OS alltså.

Pauline Hammarlund

Pauline Hammarlund

* I går spelade även Sveriges F19-landslag EM-kval. Här handlar det om huruvida 94:orna kan klara av att försvara det guld som 93:orna bärgade i fjol. Den andra kvalomgången började i alla fall bra, då värdnationen Holland besegrades med 1–0. Bilder från matchen finns här.

Klippet inleds med Pauline Hammarlund:s segermål.

Tuff påsksmäll för Göransson

Ojämna Bayern München ställde till med en påsksmäll i Frauen-Bundesliga. Hemma mot topplaget Turbine Potsdam gjorde Lena Lotzen båda målen när Bayern vann – och gav Wolfsburg riktigt guldläge.

För Antonia Göransson var det en dålig dag. Inte nog med att hon lämnade München som förlorare, hon blev även utbytt i mitten av den andra halvleken.

Jag såg den andra halvleken på DFB-tv, och kunde konstatera att München fick en drömstart på halvleken då Patricia Hanebeck efter bara 30 sekunder missade en rensning i eget straffområde, så att bollen via Alex Singer hamnade hos en helt fri Lena Lotzen.
Den tyska landslagsforwarden gjorde inget misstag. Och när hon även smällde in en vänster från distans till 2–0 i den 72:a minuten så avgjordes matchen helt. Höjdpunkter ser du här.

I och med dagens resultat leder nu Wolfsburg ligan med fyra poängs marginal till både Potsdam och Frankfurt. Det som gör att det trots allt kan bli en rafflande guldstrid är att ledarlaget har kvar båda huvudkonkurrenterna på bortaplan. Wolfsburg skall till Frankfurt den 28 april och till Potsdam den 5 maj.

* I Italien gjorde Maria Karlsson sitt tredje mål i årets ligaspel. Bardolino Verona fick dock bara 1–1 borta mot Mozzanica. Nu påverkar det inte jättemycket, då säsongen ju redan är körd sedan tidigare för Bardolino.
Trots att tvåan Tavagnacco också bara spelade 1–1, borta mot Napoli, så är Verona tolv poäng bakom Tavagnacco med fyra omgångar kvar – vilket innebär att Champions League knappt längre är teoretiskt möjligt.

* I Frankrike vann PSG med 3–0 mot Yzeure Allier efter mål av amerikanskorna Tobin Heath och Lindsey Horan samt av Sabrina Delannoy. Det innebär att Kosovare Asllani:s lag nu är fyra poäng bakom Lyon. Dock har serieledarna två matcher mindre spelade, och vinner man två av de fem sista matcherna är ligatiteln säkrad.
Den första av de två nödvändiga segrarna kan tas redan i morgon, då man ställs mot trean Montpellier på bortaplan.

* På svensk mark är måndagens supercupfinal mellan Tyresö och Göteborg helgens höjdpunkt. Då ställs Christen Press för första gången mot sin gamla klubb. Samma dag spelar även Piteå mot Umeå. I övrigt känns det lite som en mellanhelg på svensk mark.

Schelin – en gåta för Sundhage

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Inför 5–0-segern nere i Frankrike konstaterade Lotta Schelin i den här artikeln att Lyon är bättre än landslaget. Faktum är att Lyon kanske till och med är bättre än alla landslag, och således världens bästa lag alla kategorier.

För har man råd att hålla spelare som Megan Rapinoe på bänken – då har man ett väldigt starkt lag. Och det centrala mittfältet med Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib är tveklöst starkare än USA:s. Men djupdykningen i det här ämnet får jag nog återkomma till. Det här inlägget skall nämligen handla om det svenska landslaget.

Storstjärna i Lyon är ju nämligen nämnda Lotta Schelin. Hon skiner ofta i sin franska klubbdress, och öser in mål. Däremot skiner hon tyvärr väldigt sällan i den svenska landslagsdräkten.

Efter dagens match pratade Schelin, Pia Sundhage och Malin Swedberg om ämnet i Tv4sport. Swedberg konstaterade helt riktigt att Schelin fungerar bättre i Lyon än i landslaget.

Sundhage svarade nyktert att landslaget inte har de spelartyper som krävs för att spela Lyons 4-2-3-1-system. Thomas Dennerby försökte ju med det i fjol, men efter OS gnällde till och med Schelin på spelsystemet.

Problemet är snarare att Schelin inte klarar av att ställa om från Lyons tekniska spel till landslagets mer fysiska. Kortfattat kan man säga att hon får bollen längs marken i klubblaget, och i luften i landslaget.

Och medan Schelin håller högsta världsklass när hon får bollen på marken, och kan komma rättvänd mot en backlinje, så är hon högst medelmåttig i luftrummet. Att hitta lösningarna som gör att Schelin får rätt bollar är en av de viktigaste gåtorna att lösa för Sundhage inför EM.

Som en parentes pratade Schelin också lite om sin tränare Patrice Lair i Tv4sport. Hon konstaterade att han gjort att alla spelare blivit rakt igenom professionella. Det är slut med lattjandet på träningar.

Den saken var inte svår att se i dag. Spelare som är proffsiga i allt de gör på träning blir även proffsiga i matcher. Jag tror att det finns rätt mycket att göra på den här fronten även i rätt många svenska klubbar.

Superstjärnorna rasar efter konstgräschocken

Jag kunde inte låta bli att köra en kvällstidningsrubrik på det här inlägget. För även om den är lite hårddragen, så har den ändå bra täckning i verkligheten.

För efter att beskedet kom i går om att stora delar av VM 2015, bland annat finalen, kommer att spelas på konstgräs så kom det ganska snart upprörda inlägg på twitter från flera världsspelare.

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

Först ut var världens bästa spelare 2012, Abby Wambach:

”Männen skulle strejka om de tvingades spela på konstgräs.”

Och:

”Jag tycker att vi skall dra igång en protest mot Fifa, så att de inte låter VM spelas på konstgräs. Vilka är med mig?”

Hon fick omgående svar från Mexikos landslagsspelare Veronica Perez:

”Har du en penna jag kan få låna? #OrdnaGräs”

Någon timme senare var det USA:s bästa spelare 2012, Alex Morgan, som tog upp ämnet:

”En VM-final på konstgräs – vilket skam.”

I natt svensk tid hölls en så kallad #wsoccerchat, alltså ett slags frågestund om damfotboll på twitter, arrangerad av Chicago Red Stars Ella Masar och Göteborgs Yael Averbuch.

Yael Averbuch

Yael Averbuch

Averbuch skrev:

”Jag har fått frågor om att VM skall spelas på konstgräs. Jag är i högsta grad motståndare till det. Män på den nivån hade aldrig spelat på konstgräs.”

Och Masar följde upp med:

”Jag håller helt med Yael om konstgräset. Folk förstår inte hur det förändrar spelet, och påverkar kroppen. Det finns skäl till att de mest fantastiska arenorna i världen har gräs.”

Personligen kan jag tycka att påståendet att män inte skulle kunna tänka sig att spela VM på konstgräs inte är något bra argument i sammanhanget. Män behöver väl inte bilda norm?

Då är förändringen av spelet mer intressant. Men personligen har jag svårt att uppröras av att fotbollen i delar av världen flyttar till ett billigare, och mer lättskött underlag.

Enligt en kommentar från Ove Roos på mitt förra inlägg så fick det svenska landslaget svara på frågor från Fifa om konstgräs i VM i samband med Algarve cup. Och Sverige var positivt. Det förklarar ju också varför inga svenska spelare – i varje fall inte vad jag har sett – har twittrat upprört om VM och konstgräs ännu.

Schelin sänkte naivt Malmö

Malmö pratade inför resan till Lyon om att man åkte till Frankrike för att spela offensivt, och gå för seger.

Det var ett uttalande som fick mig att rycka till. För visst, det låter charmigt offensivt med sådan inställning. Men när man åker till bortamöte med världens bästa lag så bör man ibland spela med hjärnan. Nu i efterhand kan vi nämligen slå fast att Malmös taktik inte alls var charmig – utan bara naiv.

För efter 5–0 är det här självklart redan avgjort. Matchen i Malmö blir bara en transportsträcka. Kanske kan Malmö återupprätta lite heder där. För i dag blev laget utklassat – både spelmässigt och taktiskt.

Det stod nämligen ganska omgående klart att Malmös backlinje inte var bra nog för möta Lyon med en offensiv taktik. För så fort det blev löpdueller var Lyons forwards klasser snabbare än de svenska backarna.

Och det var tydligt att Lyon på förhand hade koll på bristerna i snabbhet i Malmös backlinje. Man valde att spela snabba Lara Dickenmann istället för mer inläggsinriktade Megan Rapinoe på sin vänsterkant, och schweiziskan blåste förbi Lina Nilsson direkt. På andra sidan spelade ännu snabbare Elodie Thomis, och när hon första gången hamnade i en ren löpduell med Ali Riley gjorde fransyskan 1–0.

Även centralt var Lotta Schelin snabbare än Malmös Malin Levenstad och Kathleen ”Paula” Radtke. Det märktes inte minst när vår svenska storstjärna snyggt gjorde 2–0, efter att bland annat ha tunnlat Levenstad.

Schelin gjorde också 3–0 på retur efter att Thora Helgadottir och Eugenie Le Sommer stött ihop. Malmö ropade på frispark, men min spontana känsla var att det var korrekt att godkänna målet.

Schelin låg sedan även bakom 4–0. Med boll sprang hon ifrån Levenstad och serverade Camille Abily öppet mål.
Sedan borde Schelin även gjort 5–0, då hon rundade Levenstad och var helt fri med Helgadottir. Trots att avslutet blev taffligt kunde svenskan lämna planen med ett leende på läpparna i 75:e minuten.

5–0 gjorde i stället Louisa Necib på ett väldigt turligt sätt. Hennes skott tog på Sara Björk Gunnarsdottir och ställde Helgadottir helt.

Om man skall leta efter några positiva saker hos Malmö få får man leta länge. Men jag tycker nog trots allt att Elin Rubensson visade att hon tagit ytterligare ett steg i vinter. Hon spelade en drygt timme, och många gånger spelade hon sig ur situationerna på ett fint sätt.

Positivt också att se de välfyllda läktarna i Lyon. Fransk damfotboll håller på att flytta fram positionerna rejält. Det märks bland annat av den här artikeln i pigga Sydsvenskan. Sannolikt var det fler åskådare på den här matchen än vissa damallsvenska lag kommer att locka på hela säsongen.

Slutligen Malmös startelva. Den såg ut så här, sedan det visat sig att Amanda Ilestedt var ljumskskadad. Här är elvan: Helgadottir – Nilsson, Radtke, Levenstad, Riley – Anja Mittag, Katrin Schmidt, Sara Björk GunnarsdottirRubensson – Ramona Bachmann och Manon Melis.

Jag tippade alltså 2–0 till Lyon, men jag överskattade tyvärr Malmös kvalitet ganska rejält. Däremot underskattade jag Rossiyanka. För jag faktiskt följt två matcher parallellt under förkvällen. Fast för Wolfsburg hann Alexandra Popp stöta in ledningsmålet innan jag kom på idéen att försöka kika på båda matcherna samtidigt.

I mitt tips ingick tre mål av Conny Pohlers. Jag var dock inte informerad om att hon skulle börja på bänken, och först få hoppa in i halvtid. Pohlers ersättare i startelvan, Martina Müller, gjorde 2–0. I den första halvlekens slutskede drabbades sedan Rossiyanka av en makalöst hårt dömd målchansutvisning på backen Olesya Mashina. Just Mashina hade för övrigt varit nära att kvittera till 1–1 just innan Müllers mål.

Just 2–0 kändes orättvist i halvtid. För inledningsvis höll ryskorna trots allt uppe spelet bra, och man hade ett väl så stort bollinnehav som tyskorna. Men Wolfsburg var betydligt vassare när lägena kom.

I paus började det snöa över Volkswagen Arena. Jag trodde att det även skulle snöa in tyska mål. Men så blev det inte. Tvärtom kunde gästerna omgående efter paus reducera, när ett inlägg mot nigerianska Desire Oparanozie styrde på Wolfsburgs landslagsmittback Josephine Henning och in i mål.

Sedan hjälpte snön ryskorna att försvara sig med decimerat manskap. Bolltempot sjönk nämligen med all snö på planen. Och ryskorna kom undan med en ettmålsförlust, 2–1. Därmed leder i högsta grad det möte som jag på förhand uppskattade till 98–2 i tysk favör. 1–0 till Rossiyanka i returen – och vi har en jätteskräll.

* Sveriges hopp i turneringen står nu till Göteborg. Deras match borta mot Juvisy börjar 20.00. Du kan följa via den här länken. Själv missar jag drabbningen, då jag skall i väg på egen fotbollsträning direkt efter att jag tryckt publicera på det här inlägget.

* I eftermiddags vann Arsenal med 3–1 hemma mot Torres. Jag tippade 3–0, och det var också ställningen i åtta minuter, från 63:e till 71:a, efter mål av Kelly Smith, Jordan Nobbs och Kim Little.
Men italienskorna fick med sig ett bortamål, gjort av schweiziska Sandy Mändly. Det målet kan visa sig vara oerhört viktigt. För nu ”räcker” det att Torres vinner hemma på Sardinien med 2–0 i returen för att avancera.

Jag tror dock att Arsenal håller undan i returen på onsdag – trots att målskytten, och affischnamnet Smith haltade av skadad redan i minut 35.

Heather Mitts slutar

Heather Mitts

Heather Mitts

Ytterbacken Heather Mitts var inte uttagen i USA:s trupp till Algarve cup. Natten mot i går meddelade Mitts att karriären är över.

I ett långt och känslosamt inlägg på sin Facebooksida meddelar Mitts sitt besked. Hon skriver bland annat:

”Jag lämnar med ett leende på mina läppar, och med glädje i hjärtat.”

 

Mitts tackar många i inlägget, bland annat USA:s nye förbundskapten Tom Sermanni. Men frågan är om inte just det faktum att Sermanni nobbade ytterbacken till Algarve cup har varit avgörande för Mitts val att sluta så kort tid innan starten av NWSL. Svar på det kanske kommer den närmaste framtiden.

34-åriga Mitts har tre OS-guld (2004, 2008 och 2012) och ett VM-silver (2011) på meritlistan. Hon missade VM 2007 på grund av en korsbandsskada.

Mitts skulle ha spelat med Boston Breakers i NWSL under säsongen. Nu förlorar således Boston en av sina tre amerikanska landslagsspelare med bara en månad kvar till seriestart. Kvar är Heather O’Reilly och Sydney Leroux.

Morgan slog till – igen

Damfotbollsvärldens längsta svit av matcher utan förlust är bruten. Efter drygt tre år utan nederlag (under ordinarie tid) föll Tyskland i kvällens final av Algarve cup.

Det var USA som bröt sviten, och som vann Algarve cup efter 2–0-seger i dagens final på stora Estadio Algarve.

Alex Morgan intervjuas

Alex Morgan intervjuas

USA:s bästa spelare de senaste 1,5 åren, Alex Morgan, gjorde båda målen.

Först slog hon till i den 13:e minuten. Sydney Leroux hann upp en djupledsboll från Yael Averbuch på kortlinjen. Inlägget var egentligen inget vidare, men den vikarierande tyska mittbacken Luisa Wensing verkade inte veta var hon hade sina medspelare och nickade i blindo. Bollen hamnade hos Morgan som hur säkert som helst lyfte upp den i nättaket bakom en chanslös Almuth Schult i det tyska målet.

Om det första målet var en liten gåva av det nybildade tyska försvaret så var det andra, i minut 34, en jättepresent. Målvakt Schult och mittbacken Josephine Henning brast i kommunikationen. Morgan sprang emellan och kunde slå bollen i tomt mål.

Att tyskorna saknade sitt vanliga mittbackspar Annike Krahn (skadad) och Saskia Bartusiak (sjuk), samt att målvakten Nadine Angerer vilades påverkade garanterat matchresultatet.
För Tysklands unga backlinje; Leonie Maier (20 år), Henning (23), Wensing (20) och Babett Peter (24) kändes inte helt trygg och samspelt.På målvaktssidan har förbundskapten Silvia Neid valt att ge unga Schult en seriös chans att ta över handskarna från Angerer. Av vad jag sett är dock inte talangen redo för spel på allra högsta landslagsnivå ännu. Schult har bjudit på ett par grova missar, och Angerer lär vara förstamålvakt i EM.

Jag såg cirka 65 minuter av matchen. Så långt var tyskorna väl så bra som USA – spelmässigt sett. Tyskland skapade absolut tillräckligt med chanser för att också kunna göra ett eller flera mål. USA hade dock bättre ordning på sitt försvarsspel – och så hade de matchvinnare Morgan, som utöver sina två mål också hade ett rungande ribbskott.

Av det jag såg hade dessutom USA bra hjälp av den kanadensiska huvuddomaren. För hon släppte flera ganska grova regelbrott från amerikanskorna. Dessutom struntade den misslyckade domaren i att blåsa för en solklar tysk straff, när Shannon Boxx kastade sig fram och sparkade ner Lena Goessling i 40:e minuten.

Trots att tyskorna nu alltså har blivit av med sin svit av matcher utan förlust så lär de komma till Sverige i sommar som stora guldfavoriter. Tyskland har inte förlorat en enda EM-match på hela 2000-talet – och då räknar jag även in kvalmatcher.

* Slutligen en liten kul parentes. Visst har väl de här två basketspelarna två look-a-likes i USA:s landslag? Ja, i varje fall tycks Averbuch och Kelly O’Hara tycka det…

Nya tankar efter andra titten

Av förklarliga skäl avgör resultatet den allmänuppfattning man har om ett lags spelmässiga insats i en match.
Ett positivt resultat innebär att man förstärker positiva saker. Ett negativt resultat gör att man förstärker det negativa.

Det gör att spelet vid 1–1 mot USA upplevs som klart mycket bättre än spelet vi hade när vi nådde samma resultat mot Kina. Och på ett sätt var det ingen tvekan om att Sverige tog flera steg i rätt riktning från Kina till USA.

Samtidigt är det på ett sätt lättare att spela mot USA än mot Kina. För mot USA förväntas vi inte föra spel. Utan vi kan utan press jobba stenhårt i defensiven, och inrikta oss på kontringar.
När vi dessutom fick ledningen redan i matchupptakten blev det ännu hårdare inriktning på hårt jobb och kontringar.

I dag har jag tittat en andra gång på den andra halvleken från i går. Det var lärorikt. För ofta ser man väldigt mycket nytt när man tittar på en match en andra gång. Då kan man oftare släppa blicken på bollen och i stället titta på hur olika spelare rör sig utan boll.
Jag står fast vid det mesta av det jag skrev i går. Dock spelade de svenska spelarna nog inte riktigt så fult som jag spontant upplevde det i går. Där hade jag nog en liten överreaktion, även om vi flera gånger låg på gränsen.

Dessutom så vill jag ta tillbaka min kritik av Caroline Seger. Jag skrev att hon bara spelade en biroll i matchen. Det var på sätt och vis rätt. Men efter att ha sett andra halvleken en andra gång så inser jag att hon spelade en väldigt bra biroll.
Seger tog nämligen ett defensivt ansvar som jag inte är van att se henne göra. Hon tog inte heller några farliga risker, utan spelade sig säkert ur situationerna. Kul att se.

Andra spelare som jag tittade lite närmare på i dag var Emma Berglund och Lotta Schelin.

Emma Berglund

Emma Berglund

Berglund har fått mycket beröm för sina insatser i landslaget det senaste året. Själv har jag efter varje match jag sett henne haft svårt att kunna plocka fram situationer ur minnet där hon varit inblandad.
På ett sätt är det positivt, för det innebär att hon inte gjort några stora misstag.

Och visst agerar hon ofta bra, och löser situationer med enkla medel. Jag har även sett att hon försöker styra Nilla Fischer till rätt utgångspositioner.
De minus jag noterat kring Berglund, är att jag ett par gånger de senaste matcherna har noterat att hon gärna vill stöta framåt i lägen där hon istället borde ta djup. Det kan bli extra kostsamt då hennes mittbackskollega inte är riktigt hemtam i sitt jobb.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Så till Schelin. Som jag ser det är hon den stora besvikelsen i det svenska laget under Algarve cup. Jag tycker både att Kosvare Asllani och Sofia Jakobsson har varit betydligt bättre. Hyllade Schelin har inte varit speciellt delaktig i spelet. Och något samarbete med sina forwardskollegor har jag då rakt inte sett.

Nu såg jag ju inte den första halvleken mot USA. Men i de klipp med höjdpunkter som finns tillgängliga syns att Schelins bästa läge är ett ganska mesigt skott. Visst är hon även inblandad i målet. Fast där rör hon aldrig bollen.
På de 34 minuter Schelin spelade i den andra halvleken ordnade hon fram den hörna som Berglund nästan gjorde mål på. I övrigt var vår storstjärna inte inblandad i något matnyttigt. Tvärtom är det väldigt sällan som Schelin är i spelbar position när svenskorna får bollen.

Det tycker jag är allvarligt. Jakobsson ställde till mycket mer oro på sina 28 minuter. Jag förstår att Pia Sundhage har försökt utbilda Schelin i hur hon skall löpa. I sitt klubblag behöver ju Schelin bara se till att springa in i straffområdet, så kommer bollen med jämna mellanrum. I landslaget har hon inte samma fantastiska uppbackning, utan måste röra sig smartare, och deltaga mer i spelet.

Det om det. Jag skrev om klipp med höjdpunkter från matchen. Det mest innehållsrika finns här.

Slutligen lite tankar om Sundhages coachning i matchen. I går var min spontana tanke att 1–1 var ett väldigt bra resultat. Och ur självförtroendesynpunkt var det förstås väldigt skönt att kryssa mot de olympiska mästarinnorna.

Nu i efterhand slår det ju en att USA var det lag som var mest nöjt med 1–1. Det räckte ju för att ta dem till final. Och med tanke på att det var Sverige som behövde vinna kan man ju funderar lite över vad som hände efter USA:s 1–1-kvittering. Ett bättre läge att träna på att jaga segermål/kvittering kunde inte Sundhage få. Men vår förbundskapten valde att undvika att chansa. Så här dagen efter tycker jag att det nog var lite synd.

Under de 35 minuterna var det Sverige som behövde göra mål. Men det var USA som vann målchanserna med 6–2, och skotten mot mål med 3–0.

De siffrorna visar på vad som var problemet även mot Kina – vår förmåga att spela till oss målchanser i uppställt spel. Mot Kina var vi missnöjda med att ha skapat cirka tio målchanser. Mot USA var vi nöjda med att ha haft tre–fyra. Skillnad.

I morgon mot Norge lär det krävas minst tio klara målchanser igen för att vi skall vara nöjda. Fixar vi det?

Skön känsla nu efteråt

Några timmar har gått sedan slutsignalen mellan Sverige och USA, och jag känner att jag kanske var väl hård i mitt förra inlägg.

För känslan nu efteråt är ändå ganska positiv. Det blev en intensiv och tät match, där Sverige klarade av att stå upp väl mot världens bästa lag.
Visst är det så att vi inte på egen hand skapade ett enda avslut mot mål, och att det på sitt sätt är oroande. För det är en indikation på att vi absolut inte kan hamna i underläge mot övriga toppnationer.

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Men Pia Sundhage:s elva visar i alla fall att den inte viker sig mot namnkunnigt motstånd – inte alls. Och i sådana här matcher är man plötsligt glad att ha hårt arbetande spelare som Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer på planen.
Dahlkvist kommer sällan till sin rätt i de matcher vi själva skall föra. För hon saknar kapacitet att sätta fart på bollen. Men när det gäller att jobba hårt över stora ytor är Dala makalös. Och hennes mål kan man ju se hur många gånger som helst. Gör det exempelvis via den här länken.

Jag såg att Sundhage har sagt till SVT att Fischer kan bli världens bästa mittback. Det är intressant att se hur Sundhage väljer att kritisera vissa av sina toppspelare, och höja andra. Att Fischer skulle kunna bli världsbäst håller jag inte med om. Linköpingsspelaren är för långsam för det. Men om att hon kan bli en högklassig mittback råder ingen tvekan. Fast hon måste lära sig att värdera olika situationer bättre. Hoppas att hon får träna rejält på det innan EM.

I den här podden av Anders Cedhamre säger Sundhage återigen att det är Lotta Schelin och Caroline Seger som skall vara Sveriges mest sevärda spelare i EM. Den duon spelade bara biroller i dagens match. Här har Sundhages lag två sparkapital till kommande toppmatcher.
Podden är – även om det huvudsakligen är frågeställningar man hört förut – värd att lyssna på. I den utnämner Sundhage för övrigt Victoria Sandell Svensson till tidernas bästa svenska spelare. Jag skriver under på den utmärkelsen. Sig själv placerar Sundhage som trea.

Tillbaka till dagens match, och Algarve cup. Känslan är att de elva som spelade från start stärkte sina aktier inför EM. Möjligen med undantag för Johanna Almgren. Jag har ingen uppfattning av hennes insats eftersom jag knappt såg något av första halvlek, och hon byttes ut i halvtid – något som aldrig är positivt. Speciellt som det var sagt att Sverige inte hade några förutbestämda byten.

Sundhage har alltså fått svar på vilka spelare hon skall satsa på. Hon har också fått svar på att hennes elva kan ge toppnationerna en rejäl match.

Nu vill hon nog även få se att vi kan föra spelet mot jämnbra, eller något sämre, motstånd. Där har svenska landslag av tradition problem – då tänker jag både på herr- och damsidan.
Nästa test av den förmågan behöver vi inte vänta länge på. Det kommer ju redan på onsdag.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

Jag har förresten även sett Danmark–Japan i dag. Det var verkligen en härligt välspelad fotbollsmatch, med fantastiskt passningsspel från båda lagen.
Man behöver förresten inte titta länge för att inse att det danska laget är betydligt mer bollskickligt än vårt svenska. För det är inte så många lag som klarar av att i långa stunder dominera bollinnehavet mot Japan.

Danmark har härligt bolltrygga backar som skickligt spelar runt, runt hela tiden. Men ofta blir det inte så mycket mer än just rundspel.
Jag har skrivit om att jag saknar en rejäl powerforward i det svenska laget. Den spelaren är ännu mer saknad hos Danmark. För danskorna har egentligen ingen riktig spets på sina anfall.

Japan liknar Danmark på många sätt. Fast med skillnaden att Japan har en riktigt vass forward i Yuki Ogimi. I Algarve håller förbundskapten Norio Sasaki på att spela in ett antal nya, unga spelare i Nadeshiko. Känslan är att den processen kan gå ganska snabbt.
För efter inledande 0–2 mot Norge har japanskorna snabbt repat sig. Redan i 2–1-förlusten mot Tyskland i fredags visade Japan klass. Och i dag vann man alltså mot ett svårspelat Danmark.

Om man kan anse att laget hade oflyt med en riktig groda från målvakt Ayumi Kaihori mot Tyskland så var flytet med japanskorna i dag. Det var nämligen ett misslyckat inlägg från Nahomi Kawasumi som gav Japan ledningen. Bollen seglade över Stina Lykke Petersen och in i bortre hörnet.

2–0 gjorde en frispelad Ogimi iskallt i första halvlekens slutskede. Ogimi – som för övrigt bildade anfallspar med lillasyster Asano Nagasato – fick en perfekt djupledsboll från Rumi Utsugi, drog snyggt Lykke Petersen och slog bollen i tomt mål.

Efter paus kunde det blivit fler mål. Båda lagen hade fina chanser, men det var framför allt Japan som spelade sig till kanonlägen.

Tankar om fysisk fotboll – och om Fischer och Hammarström

Sverige har just spelat 1–1 mot USA – ett utmärkt resultat i en match som Sverige fick dit vi ville. Dels genom ett tidigt ledningsmål, dels genom tufft spel.

Hur det såg ut i den första halvleken vet jag alltså inte egentligen. Det var inte så många minuter som jag lyckades se riktigt koncentrerat.

Men efter paus såg man omgående hur USA skruvade upp tempot i jakten på en kvittering, och hur svenskorna svarade med att spela fysiskt. Eller kalla det fult, om ni vill. För vi fullföljde flera tacklingar för att få dela ut tjuvsmällar. Allt för att få amerikanskorna att tappa fokus.

Det är en typ av fotboll som jag personligen inte är någon som helst vän av. Jag förespråkar att man går in hårt, och rejält, i duellerna. Och visst, ibland kan man missbedöma en situation och komma in sent. Men när mitt lag medvetet börjar dela ut tjuvsmällar brukar jag stämma i bäck.

Fast nu är vi på elitnivå, och i jakten på segrar är ju allt tillåtet som domaren inte blåser för. Därför får man väl – även om det är med blandade känslor – berömma den svenska fysiken efter paus. För det funkade ju. Och det är lättare att se mellan fingrarna med den här typen av fotboll när det är ens eget lag som använder den med framgång.

Sedan har jag fått rapporter om att USA spelade rätt hårt och fult före paus, och i så fall är det en styrka av Sverige att kunna stå upp – och till och med lyfta det fysiska spelet en nivå.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Hursom helst är Nilla Fischer en mästare på fysisk fotboll. Och den andra halvleken var på många sätt Fischers match. Hon anförde det svenska laget, och hennes tuffa spelstil fick exempelvis Alex Morgan frustrerad.

Så till själva spelet. När jag räknar målchanser brukar jag vara hård. Bland annat tycker jag att avslutet bör gå mot mål. Men något sådant såg jag inte från Sverige efter paus, trots att vi hade bra kontringar.
Vi skapade som bäst tre–fyra bra lägen. Som när Lisa Dahlkvist och Emma Berglund sköt varsitt skott över i kanonlägen. Eller som när Sofia Jakobsson körde ner huvudet i marken, och undvek att frispela Antonia Göransson när de kom två mot en.

Alla de tre lägena var för bra för att slösas bort på de sätt vi gjorde.

Kristin Hammarström

Kristin Hammarström

USA hade däremot fler klara, och öppna målchanser. Flera gånger var det Kristin Hammarström som räddade oss. Skönt att se hur bra hon läser spelet, och därmed också placerar sig rätt.
Däremot visade Hammarström svaghet vid defensiva, fasta situationer. Inte minst vid baklängesmålet, som vår målvakt tveklöst får ta på sig.

Istället för att skaffa sig en position där hon kunde vara först på bollen valde Hammarström att stå bakom, och försöka knuffa på, Alex Morgan. Morgan hade fokus på hörnan, och nickade därför in kvitteringen. Som jag ser det får inte en målvakt förlora en luftduell mot en utespelare på det där sättet.

Men Hammarström var tyvärr inte ensam om att ha problem vid de fasta situationerna. I princip vann USA varenda nickduell vid deras hörnor och inläggsfrisparkar. Det är högst oroande, för vi måste vara på tå, och ha en stark vilja att få bort bollen. Här har försvarstränare Birger Jacobsson en rejäl utmaning att ta tag i.

Totalt sett var ju ändå resultatet väldigt positivt. Att på fem dagar gå från 1–1 mot Kina till 1–1 mot USA är en väldigt skön utveckling. Att Pia Sundhage fortfarande är obesegrad som svensk förbundskapten är förstås också lysande.

Ett första klipp med höjdpunkter från matchen finns här. Där noteras att Ashlyn Harris inte gjorde en enda riktig räddning i matchen.

Tidigare i dag föll Danmark mot Japan med 2–0, ett resultat som innebär att vi slipper att möta något av de båda lagen om tredje pris på onsdag. Se bilder från danskornas match här. Vårt möte med Danmark sparar vi ju till Gamla Ullevi den 10 juli…
Noterbart är för övrigt att de rödvita nu har spelat fyra landskamper i år utan att göra mål. Inför dagens drabbning hade de å andra sidan inte heller släppt in något.

I finalen ställs USA mot Tyskland. För Sverige väntar nu Norge om tredje pris på onsdag. Också det en riktigt intressant match.

* För övrigt noterar jag att även F19-landslaget kryssat mot USA i dag. 0–0 blev det efter att Lina Hurtig – enligt svenskfotboll.se – varit matchens gigant. Kul att höra.