I väntan på Sveriges presskonferens med Pia Sundhage, Lotta Schelin och Caroline Seger tänkte jag ta chansen att göra ett avsteg från damfotbollen för att uppmärksamma att i dag är sista dagen vi på BT-sporten publicerar en text från Jan Hansson.
Från och med nu är Hansson pensionär, eller sportkrönikör emeritus som han själv kallar det. Vi som fått jobba med en av svensk sportjournalistiks riktiga legendarer är alla otroligt tacksamma för allt vi fått uppleva och lära oss. Tack för fantastiska år.
Här är en avskedsintervju med den reporter som för cirka tio år sedan kallades Sveriges bästa sportjournalist av Aftonbladets klassiske krönikör Lasse Sandlin.
En lätt darrig Christine Sinclair rullade in en straff på övertid inför 53 058 åskådare och VM fick bästa möjliga start.
Så kanske man inte ser det i Kina – men för intresset här i Kanada var förstås 1–0-segern otroligt viktig.
Själv satt jag på en sportbar och följde matchen. Eller matcherna. För jag såg först herrfotbollens största match i år, Champions Leaguefinalen, och sedan VM-premiären.
Den första matchen såg jag till stor del ihop med en yngre, manligt dominerad publik. Sedan gick många av de unga männen hem och ersattes av kvinnor i olika åldrar lagom till VM-premiären.
Dagens högsta jubel i sportbaren kom när Juventus kvitterade mot Barcelona. Det finns tydligen en stor grupp Italienättade invånare här i Winnipeg. Fast jag skulle säga att jublen för Barcelonas alla tre mål också överröstade det jubel som kom när Sinclair avgjorde med sitt 1–0-mål för Kanada.
Det var ändå straffmålet som berörde mig mest. Tänk att Kanadas egen superstjärna får chansen från straffpunkten på övertid i en VM-premiär på hemmaplan. Över 53000 åskådare förväntar sig att hon skall göra mål.
Det går liksom inte att föreställa sig den press hon måste ha känt när hon stegade fram till straffpunkten. Visst, träffen var långt ifrån klockren. Men placeringen av bollen, just i insidan av stolpen gjorde ändå skottet otagbart. Starkt.
Personligen tyckte jag att domslutet från Kateryna Monzul var korrekt. Det hindrar inte att jag tvivlar på att den ukrainska domaren hade blåst en sådan straff till Kina på övertid.
Senare i natt svensk tid har Holland också vunnit sin match med 1–0. Lieke Martens satte bollen läckert i bortre hörnet, precis som hon gjort flera gånger för Göteborg. Martens blev matchvinnare, men hon borde/kunde också ha blivit syndabock. För den mexikanska domaren Quetzalli Alvarado blundade för en solklar straff när just Martens sprang ner Hannah Wilkinson med cirka tio minuter kvar att spela.
Jag såg bara en halvlek av matchen – den andra. Och där imponerade inte Holland speciellt mycket. De brukar ju vara bollsäkra och kunna döda tid genom att spela runt bollen. Så såg det dock inte ut, utan Nya Zeeland förde spelet och hade mest bollinnehav. Och borde alltså även ha haft en straff.
Totalt sett efter första omgången i grupp A är det mina båda favoriter i topp. Det här är dock en så jämn grupp att inget är avgjort ännu. Visst har Kanada och Holland ett bra utgångsläge, men matcherna Kanada–Nya Zeeland och Holland–Kina i nästa omgång är båda ganska ovissa.
Från dagens matcher tycker jag ändå att Kanada var det lag som imponerade mest. De skapade alla matchens målchanser mot Kina – även de två kinesiska. Mittbacken Lauren Sesselmann hade ett par riktigt svaga minuter och gav bort ett friläge och tvingade lagkompisen Desiree Scott att dra på sig en farlig frispark. Frisparken slog Wang Lisi i båda stolparna. Där var det bara millimetrar från ett riktigt drömmål.
Kina är välorganiserade och har en grymt bra målvakt i Wang Fei, men det är svårt att bara försvara sig långt i ett VM. Och anfallsspelet lyste helt med sin frånvaro. Precis som med Holland hade jag förväntat mig att kinesiskorna skulle kunna ha lite bättre passningsspel. Nu var det Kanada som hade klart störst bollinnehav.
I Kanada imponerades jag mest av mittbacken Kadeisha Buchanan. Hon är en fantastiskt stor talang. Jag skäms lite att jag glömde henne när jag nyligen listade kandidater på vilka som är aktuella att bli VM:s bästa U21-spelare. Fast jag tröstar mig lite med att även Fifa gjort samma misstag. Buchanan är ju en självklar kandidat. Hon är sannolikt världens bästa unga back och hon är bara 19 – hon fyller inte 20 förrän i november.
Att Kanadas skulle sluta 1–0 var ju förresten en riktig lågoddsare. Räknar vi bort inofficiella landskamper, som 0–0-mötet med Nigeria, så står kanadensiskorna nu på sex raka 1–0-matcher. Fyra av dem är segrar, två är förluster.
Det om matcherna i grupp A. I morgon (kanadensisk tid – i dag svensk tid) lär det bli mer ojämnt i VM. Då drar nämligen grupp B igång med matcherna Norge–Thailand och Tyskland–Elfenbenskusten.
Personligen kommer jag att ägna en stor del av dagen åt att lyssna av läget inför Sveriges premiär. Alla fyra lagen i grupp D kommer till Investors Group Field för presskonferenser i morgon. Även om dagen-innan-presskonferenser brukar vara rätt tråkiga blir det intressant att höra hur tongångarna låter från de olika lagen. Vi hörs.
Bilden ovan föreställer Memorial Field i Winnipeg. Där bakom det som ser ut som en svart mur, men är ett svart skynke, har just vårt svenska VM-lag avslutat en blöt träning.
Vi i media fick chansen att se de första 45 minuterna av träningen. Men när regnet kom efter 25 tyckte jag att det var nog och gick in för att blogga.
Inför träningen var det pressträff med Lilie Persson och tre spelare; Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran och Emilia Appelqvist. All svensk riksmedia är på plats så man fick inte direkt någon ensamtid med Sjögran eller Dahlkvist. Som väntat var Appelqvist däremot inte lika populär, så jag henne gick det att få en enskild intervju med.
Inom kort kommer ni att överösas med artiklar om nämnda tre spelare. Dahlkvist berättade om att nigerianskorna är kaxiga på spelarhotellet och tacklas i hissen. Dahlkvist hade inte tacklat tillbaka, hon sparar tacklingarna till matchen på måndag. Sjögran sa väl inget som välter kiosker, men verkade ha gott självförtroende och var på gott humör. Hon sa även att det svenska laget skall se Kanada–Kina ihop i eftermiddag lokal tid. Appelqvist hoppades få speltid och tyckte att det var väldigt lätt att komma in i laget. Hon varnade även för oförutsägbara Francisca Ordega, som ju var i Piteå under knappt två år.
När övriga svenska spelare anlände hit till Memorial Field sa Lotta Schelin till GP:s Eric Hilmersson att det skall döna på måndag. Hoppas hon syftade på fotboll och inte på vädret. Hon verkade i alla fall på strålande humör – det är något som ger mig lite hopp.
Jag hann byta några ord med Mimmi Löfvenius på vägen till planen. Hon visste inte exakt vad som gäller för henne, Marija Banusic och Marina Pettersson Engström, men sannolikt blir det hemresa efter första matchen för trion.
Noterbart från dagens träning är att alla var med utom Hedvig Lindahl – som hade planerad vilodag.
För egen del känns det som att den här veckan i Winnipeg kan bli ett riktigt äventyr. Parallellt med VM, där ju publikmagneten USA spelar sina två första matcher i staden, så drog festivalen ”Pride of the Prairies” igång i går. Krocken gjorde att det var jättesvårt att hitta boende i staden.
Jag lyckades till slut hitta ett rum. Så i går kväll checkade jag in som inneboende hos Melanie i ett villaområdet i utkanten av stan. Den drygt 30 minuter långa bussresan i morse från Melanies lilla hus in till centrum var spännande. Eller rättare sagt deprimerande. Jag har bara varit här i 16 timmar ännu, men hittills ligger Winnipeg mycket högt upp på topplistan över de tråkigaste städerna jag har varit i. Mycket högt.
Nu tänkte jag ta mig till VM-arenan Investors Group Field, eller Winnipeg Stadium som den kallas på Fifa-språk. Dels för att bekanta mig med miljön där, dels för att hämta min ackreditering. Det är ju först när man har den där plastbiten hängande om halsen som man på allvar känner att man är del av ett mästerskap. I dag var vi sju svenska reportrar utan ackreditering som fick hjälpas in på träningen av förbundets presschef Rebecca Hedin.
Sedan hoppas jag kunna se lite av både Champions Leaguefinal och dagens båda VM-matcher. Visst börjar febern att stiga?
Det är mindre än 24 timmar till avspark och jag befinner mig sedan några timmar tillbaka i Winnipeg, där Sverige går in i turneringen på måndag.
Jag hade 22,5 timmar från dörr till dörr så det är synd att säga att jag är pigg när jag skriver det här. Men jag kände att jag får försöka anpassa mig till kanadensisk tid så fort som möjligt genom att tvinga kroppen att vara vaken någon extra timme.
Jag har ju tidigare rankat lagen och bedömt deras chanser att gå vidare. Nu tänkte jag tippa grupperna. Så här går det:
Grupp A:
1) Kanada
2) Holland
3) Nya Zeeland
4) Kina
Grupp B: 1) Tyskland
2) Norge
3) Elfenbenskusten
4) Thailand
Grupp C:
1) Japan
2) Schweiz
3) Kamerun
4) Ecuador
Grupp D:
1) USA
2) Sverige
3) Australien
4) Nigeria
Grupp E:
1) Brasilien
2) Sydkorea
3) Spanien
4) Costa Rica
Grupp F:
1) Frankrike
2) England
3) Colombia
4) Mexiko
Min gissning är att Colombia och Spanien blir de grupptreor som missar slutspelet. Jag tror nämligen att Colombia och Mexiko kryssar i sin inbördes match och att Colombia stannar på en poäng. Dessutom tror jag det kan bli en del kryss i grupper E, vilket fäller Spanien.
Mer än så orkar jag inte bjuda på nu. Det har blivit dags att sova. Vi hörs.
Det blev ett inlägg till innan Kanadaresan, ett kort med tråkigt innehåll.
Tidigare i dag gick Umeå IK ut på sin hemsida och förklarade att klubben hotas av konkurs. 1,3 miljoner kronor är det som saknas. Läs hela deras inlägg här.
Nyheten kom oväntat för mig. Jag trodde att klubben hade sanerat ekonomin och numera stod på stabila ben. Så var det inte. Därmed fick jag även en förklaring till varför tränare Maria Bergkvistsa som hon sa häromveckan.
UIK har rest sig från kriser förr. Vi får verkligen hoppas att man gör det även den här gången.
I morgon åker jag till Kanada. Det har därmed blivit dags för den sista delen av min genomgång av de 24 VM-lagen. Det är alltså även dags att avslöja vilket lag jag håller högst nu inför mästerskapet.
Svaret är Tyskland – mycket beroende på tradition och jämnhet. Sedan gruppförlusten mot Norge i EM 2013 har man vunnit alla landskamper utan två. Det blev förlust mot Frankrike i oktober och mot Sverige i Algarve i mars.
Konstgräset talar i och för sig mot Tyskland eftersom deras spelare inte är vana vid underlaget. Men å andra sidan är det tyska laget så bollskickligt att de borde klara även ett ovant underlag.
Här är min syn på de två lag jag rankar högst i VM-slutspelet:
1) Tyskland
Världsrankning: 1.
Världsettorna har en imponerande stabilitet. Man vann tolv av tretton landskamper i fjol och har inlett året med fem segrar på sex matcher. I genrepet nyligen besegrades Schweiz med 3–1.
Hemma-VM 2011 blev som bekant ett misslyckande. I kvartsfinalen mot Japan var tyskorna det bättre laget, men saknade nödvändig effektivitet. Dessutom hade man oturen med knäskador på bärande mittfältare. Nadine Kessler gick sönder före mästerskapet och nyttiga Kim Kulig drog av korsbandet tidigt i kvartsfinalen. Hon har tyvärr inte kommit tillbaka.
Däremot har förbundskapten Silvia Neid genomfört en rejäl generationsväxling och fasat in en mängd spelare födda en bit in på 1990-talet. Neids problem är att välja vilka spelare hon skall satsa på. Truppen består av rakt igenom klasspelare.
Det tyska laget brukar inleda matcherna med en riktigt hög och tät press. Får man bett i pressen blir tyskorna otroligt svårslagna. Men kan motståndarna spela sig förbi förstapressen är det i backlinjen de tyska bristerna finns. Rutinerade mittbacken Annike Krahn är inte blixtsnabb och kollegan Saskia Bartusiak är nyligen tillbaka från en korsbandsskada.
Över huvud taget är det tyska laget drabbat av flera tunga avbräck. Trion Fatimire Alushi, Luisa Wensing och Kessler missar VM. Kessler prisades ju som världens bästa spelare 2014 – och borde vara ett blytung avbräck.
Men Tyskland har alltså en otrolig bredd. Mitt i generationsväxlingen vann man EM-guld för två år sedan. Nu är det nya laget redo att även prestera på världsnivå.
Längst bak har man superrutinerade Nadine Angerer som gör sin sista stora turnering. Den populära målvakten brukar alltid vara bäst när det gäller – minns att hon bland annat räddade två straffar i EM-finalen 2013. Längst fram har man måldrottningen Celia Sasic – som ju hette Okoyino da Mbabi i förra VM:et. Hon är en skicklig straffområdesspelare och en tänkbar skyttedrottning i Kanada.
Trolig startelva: Angerer – Leonie Maier, Krahn, Bartusiak, Jennifer Cramer – Lena Goessling, Melanie Leupolz – Dzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Anja Mittag – Sasic.
Grupplottningen är högst överkomlig. Man möter Elfenbenskusten, Norge och Thailand i gruppen. Där går det inte att bli sämre än tvåa. Vägen till final lär dock bli tuff. Gruppsegaren i den tyska gruppen hamnar nämligen på samma semifinalhalva som både segrarna i USA:s och Frankrikes grupper. Det finns alltså risk att bara en av VM:s tre största favoriter kan nå finalen. Tysklands lag är dock så starkt att man inte behöver rädas något motstånd.
2) USA
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
USA är förstås en av fyra tunga guldkandidater. Med tanke på lagets vinnarkultur och det faktum att de spelar på invant underlag på sin hemmakontinent kanske jag borde ha rankat amerikanskorna som nummer ett.
Fast det senaste dryga året har USA provat sig fram. I omgångar har spelet hackat och framför allt har man haft problem med försvarsspelet. Man skulle kunna säga att det problemet har uppstått eftersom man vill ha med så många som möjligt av lagets alla offensiva stjärnor. Och sådana finns det många.
Som det sett ut på sistone skulle startelvan mot Australien i VM-premiären kunna se ut så här: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Julie Johnston, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Morgan Brian – Abby Wambach och Christen Press.
Det innebär alltså att försvarslegendaren Christie Rampone sannolikt får följa mästerskapet från bänken och att forwardsstjärnan Alex Morgan inte är redo för spel efter sin skada. Hon kommer att få agera inhoppare under gruppspelet. Det innebär också att förbundskapten Jill Ellis har fått med Brian och med det uppnått lite bättre balans på ett tidigare otroligt offensivt balanserat mittfält.
Det finns dock en del frågetecken på forwardssidan. Det blev exempelvis bara 0–0 i genrepet mot Sydkorea:
Superstjärnan Morgan behövs i toppform. Men hon har varit väldigt skadeförföljd det senaste året och går alltså en kamp mot klockan. Samtidigt ser rutinerade Wambach allt tyngre och segare ut. Men hon gör fortfarande mål när chanserna dyker upp – speciellt mot sämre motstånd. Dessutom är Wambach en vinnartyp som man vill ha på planen i avgörande lägen. Hon saknar ett VM-guld och är beredd att offra mycket för att få stå med guldmedaljen runt halsen den 6 juli. Gissningsvis hade dock Ellis och hennes assistent Tony Gustavsson tänkt sig att ha legendaren som inhoppare.
Tony Gustavsson
Under våren är det trots allt Wambach som gjort flest landslagsmål, närmast före skrällen Johnston. Mittbacken är otroligt stark i luftrummet vid fasta situationer. I ligaspelet har däremot Press sett hetast ut. Den före detta Göteborgs- och Tyresöspelaren kan nog få sitt stora internationella genombrott i Kanada.
USA spelar alltså på sin egen kontinent och kommer att ha många fans på läktarna. Kanadensarna kommer dock inte att stötta amerikanskorna, utan räkna med att USA:s motståndare kommer att få rejält med publikstöd.
Som bekant har USA lottats in i VM:s svåraste grupp. Om man motsvarar förväntningarna och vinner gruppen får man däremot en bra väg fram till semifinal. I åttondel väntar en grupptrea och i kvartsfinal kan man få lag som Kina eller Schweiz. I semifinal skulle det däremot kunna bli den moraliska finalen mot Tyskland eller Frankrike.
Jag gjorde för övrigt en större genomgång av USA:s lag i januari när jag gick igenom Sveriges gruppmotståndare. Sedan presenterade jag deras trupp här.
Det här var det sista inlägget i min genomgång av alla de 24 VM-lagen. De tidigare hittar du om du scrollar ner, eller via de här länkarna:
Sannolikt kommer jag inte ha möjlighet att skriva något inlägg innan jag är på plats i Winnipeg. Men därifrån lovar jag att uppdatera ofta. Så håll ut.
Den 13 juli är det Nilla Fischer som är sommarvärd hos Sveriges radio och således får 1,5 timmar till sitt förfogande i P1. Förhoppningsvis har hon en glänsande fotbollssommar bakom sig att berätta om.
Skulle det inte glänsa om vårt landslag i Kanada blir det ändå intressant att lyssna till Fischer. Hon är en person som står för sina åsikter och hon kan säkert sticka ut lite grand.
Jag skrev ju i förra inlägget om att jag tycker att den dagliga bevakningen inför VM just nu är ganska tråkig. Parallellt med att jag håller på att packa min väska försöker jag hålla mig uppdaterad om vad som skrivs och händer i andra länder.
Där dyker det upp lite kul grejer. Den amerikanska sidan Bleecher Report tippar exempelvis VM här. Där kan man bland annat läsa att guldet tydligen går till USA och att Marta blir skyttedrottning.
Mitt tips av vilka som vinner redovisas i morgon. När det gäller skyttedrottningen är Marta absolut ett tänkbart alternativ. Jag tror dock att vinnaren kommer att återfinnas i Tyskland eller Norge. Båda de lagen har förutsättningar att ösa in mål mot Thailand och Elfenbenskusten i gruppspelet. Jag skulle satsa på Celia Sasic som vinnare av skytteligan. Andra heta kandidater är Alexandra Popp, Anja Mittag och Ada Stolsmo Hegerberg.
Bleecher Report har även rankat VM:s 50 bästa spelare. Det är en lista som på många sätt skiljer sig från den 20-bästalista som Aftonbladet har i sin VM-bilaga. Personligen tycker jag att den svenska listan har hamnat betydligt mer rätt. Men jag hoppas att den amerikanska slår in.
På Bleecher Reports lista har vi nämligen Lotta Schelin som tvåa, Fischer som sjua och Caroline Seger som tolva. Skulle det verklighet får vi en rolig sommar.
Från damallsvenskan finns för övrigt även Gaelle Enganamouit (49:a), Manon Melis (48:a), Ida Guehai (47:a), Ramona Backmann (32:a), Anja Mittag (10:a) och förstås vinnaren Marta med på Bleecher Reports lista.
Med mindre än 75 timmar till avspark i VM måste jag tyvärr säga att jag tycker att uppsnacket inför mästerskapet för tillfället är rätt tråkigt här i Sverige.
Jag gissar att en stor anledning till det är landslagets mediestrategi som innebär korta pressträffar med få spelare. Det innebär i sin tur en tråkig likriktning i bevakningen eftersom alla närvarande journalister i princip intervjuar samma spelare och hör varandras frågor.
Därför har man inte mycket för att surfa runt och läsa/se olika mediers artiklar/intervjuer, alla är ju ändå nästan likadana.
Men en och annan kul eller intressant grej dyker upp då och då. I dag har Aftonbladet en artikel om att de damallsvenska tränarna hade valt Kosovare Asllani före Sofia Jakobsson på platsen bredvid Lotta Schelin.
Min syn är ju som bekant att Asllani i alla fall inte gör någon större nytta som yttermittfältare. Normalt ser jag också Asllani som ett bättre komplement till Schelin, men forwardsvalet är svårt för tillfället då Jakobsson har visat väldigt bra form. Tyvärr har ju Sundhage knappt tagit med några alternativa yttermittfältare i sin trupp, vilket gör att jag i nuläget hade valt Asllani på topp och Jakobsson på kanten.
Om Jessica Samuelsson blir frisk hade jag nog chansat på att sätta in henne på vänsterbacken och använt Lina Nilsson som höger yttermittfältare. Det hade givit laget en bättre defensiv balans. Vem av Asllani och Jakobsson som skulle spela bredvid Schelin hade avgjorts av dagsform.
En annan sak som dragit till sig min uppmärksamhet är Fifas omröstning om tidernas snyggaste VM-mål. De 15 klippen ger dels en tydlig bild av vilken enorm utveckling sporten har haft. Visst är Ingrid Johansson:s långskott från 1991 snyggt, men känslan av bilderna är att de föreställer en annan sport:
Som jag ser det är det också målen från de senaste två mästerskapen som är de snyggaste. Jie Li:s frispark mot Danmark 2007 är läcker. Det är likaså Marta:s solomål mot USA från samma år.
Personligen har jag dock röstat på Marie Hammarström. Det känns känslomässigt rätt, även om det kanske inte är det allra snyggaste målet. Eftersom risken är att fler än jag följer sina känslomässiga instinkter vid röstningen har säkert Abby Wambach chansen att vinna. Det målet ger också mig ståpäls, men mer eftersom man vet hur viktigt det var än för att det är riktigt snyggt. Wambachs mål är ju ärligt talat på många sätt i första hand en målvaktstavla.
De två snyggaste målen i omröstningen tycker jag nog ändå är Martas och Homare Sawa:s fantastiska klackskarv från senaste VM-finalen. Det målet är för övrigt ett av alla de många exempel på japanska mål i samband med Aya Miyama:s fasta situationer som jag skrev om i förra inlägget.
Det som förundrar mig lite är urvalet av målen. När Fifas jury tog fram kandidaterna till Puskas Award 2011 – alltså priset till årets mål i fotbollsvärlden aktuellt år – var ett mål från Tysklands-VM med. Det var Heather O’Reilly:s långskott mot Colombia:
Fyra år senare nomineras fyra mål från VM 2011 till tidernas snyggaste VM-mål, men det som Fifa ansåg vara snyggast då finns inte med. Konstigt. Samtidigt är det här ju mest en kul grej så man skall kanske inte haka upp sig på detaljer…
I dag är det dags att hälsa nya läsare välkomna till bloggen. Nu ligger den nämligen uppe på bt.se där den går under namnet VM-bloggen.
Det börjar verkligen dra ihop sig till VM på alla sätt. Bland annat har min genomgång av alla de 24 VM-lagen har nått fram till den kvartett som jag anser har rimliga chanser att vinna guldet.
Känslan är ju att toppen är jämnare och öppnare än den varit i tidigare VM. Framför allt är det jämnare och öppnare mellan de fyra storheterna Frankrike, Japan, Tyskland och USA. Av dem har jag under en längre period rankat japanskorna på fjärde plats. De tre andra har jag däremot flyttat runt en hel del.
Till slut blev det Frankrike som jag placerade som trea och därmed presenterar i det här inlägget. Det här är hur jag ser på de två som sannolikt är VM:s mest bollskickliga lag:
3) Frankrike
Världsrankning: 3 – lagets högsta rankning någonsin.
Frankrike har aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap. Det borde vara dags nu. Om det inte hade varit för historiens makt skulle Frankrike ha varit min stora guldfavorit inför det här mästerskapet. Det franska laget har nämligen varit det som funkat bäst det senaste året och det är även den trupp som har störst bolltalang.
Det senaste året har man slagit Tyskland och USA för första gången och kanske framför allt visat för sig själva att det går.
Visst fick USA revansch i finalen av Algarve cup men det borde inte behöva betyda så mycket. Frankrike rullade på fler spelare i den turneringen och hade ett klart mer reservbetonat lag i finalen än USA. Dessutom var ju nyckelspelaren Louisa Necib skadad under hela Algarve cup.
För Frankrike har det alltså funnits en mental spärr i medaljmatcher. I de fyra senaste mästerskapen har man fallit i totalt sex medaljmatcher. Vi svenskar minns ju inte minst bronsmatchen i VM 2011:
Kliver bara fransyskorna över medaljtröskeln kan de mycket väl gå hela vägen. För tittar vi på den franska truppen är det möjligen målvakten Sarah Bouhaddi som är frågetecknet. Hon är spänstig och atletisk, men ibland lite opålitlig. Hon ger sig nämligen då och då ut på vådliga utflykter långt ifrån sitt målområde.
Backlinjen är däremot världens bästa. Alla spelarna är stabila defensivt, men de är även väldigt passningsskickliga. Backlinjen personifieras av Wendie Renard som är lång och nickstark och ett vasst vapen på fasta situationer. Men hon har även ett lysande passningsspel – både kort och långt. Skulle jag få välja en mittback i världen att bygga mitt lag kring hade jag tagit Renard.
Bredvid sig får hon antagligen PSG-backen Laura Georges, men alternativet Sabrina Dellanoy är på samma nivå. Båda är bolltrygga spelare. Ytterbackarna är väldigt offensiva. Både Jessica Houara d’Hommeaux och Laure Boulleau älskar att fylla på längs kanterna och slå inlägg.
På mittfältet finns massor av alternativ – alla är högklassiga. Den enda mittfältaren som känns helt självskriven är Louisa Necib som sannolikt är världens allra bästa offensiva mittfältare. Hennes passningsspel är genialt och med henne på planen kan man vara säker på att Frankrike kommer hitta sätt att skapa målchanser.
Själva målskyttet har tidigare varit ett problem. Frankrike har helt enkelt saknat en toppforward som producerat mål i stora matcher. Marie-Laure Delie har skött den rollen på ett bra sätt mot sämre motstånd, men inte räckt till mot de bästa.
Det senaste året har dock Eugenie Le Sommer tagit över som spjutspets och öst in mål. Det senaste året tycker jag att Le Sommer har varit en av världens allra bästa spelare. Kan hon konservera formen även över VM-slutspelet kommer Frankrike att gå långt. Med smarta Gaetane Thiney bredvid sig har dessutom Le Sommer chansen att slåss i toppen av VM:s skytteliga.
Lottningen är dock besvärlig, vilket är ytterligare ett skäl till att placera fransyskorna som trea på rankningen. Man möter England, Mexiko och Colombia i gruppspelet. Där kommer man att gå vidare, som etta eller möjligen tvåa. Men vare sig man kommer etta eller tvåa får man en svår väg mot finalen.
Vinnaren i Frankrikes grupp möter ställs mot vinnaren i gruppen med Tyskland och Norge i kvartsfinal. Och tvåan i den franska gruppen ställs mot tvåan i den tysk-norska gruppen redan i åttondelsfinal. Tuff lottning alltså, men spelar Frankrike som de kan behöver de inte vara rädda för något motstånd.
4) Japan Världsrankning: 4 – har som bäst varit rankade som nummer 3.
De regerande mästarinnorna kommer till spel med nästan exakt samma lag som för fyra år sedan. Där i Tyskland fick ju japansk damfotboll som bekant sitt stora lyft.
Då hade det passningsskickliga laget mycket flyt på sin väg mot VM-guldet. I OS året efter tog man sig åter till final och visade att VM-guldet inte bara var en engångsföreteelse.
Hur långt det bär i år är vansinnigt svårt att tippa. Under de senaste två åren har förbundskapten Norio Sasaki blandat vilt i sina trupper. Han har försökt matcha in nya, yngre spelare i startelvan. Bland annat har han låtit legendaren Homare Sawa vila från träningslandskamper de senaste åren.
Men när årets VM står för porten verkar det ändå som att Sasaki kommer att satsa på sina säkra, rutinerade kort. Laget i de två genrepen har nämligen varit väldigt likt VM-guldlaget från 2011. Skillnaden från då är att det finns klart större bredd på bänken.
Frågan är dock hur de elva spelarna i startelvan har utvecklats. Själv säger förbundskapten Sasaki att man är bättre:
Å andra sidan säger han att alla lag i världstoppen är bättre, vilket gör hans uttalanden svårbedömda. Klart är att Yuki Ogimi är en bättre forward nu än för fyra år sedan. Klart är också att Sawa är otroligt viktig för laget bara genom sin närvaro.
En annan viktig spelare är lagkaptenen Aya Miyama. Hon slår precisa hörnor och frisparkar med både höger och vänster fot. Faktum är att Japan gör väldigt många mål på fasta situationer trots sitt längdmässiga underläge mot de andra toppnationerna.
Orsaken är dels Miyamas precision, dels att spelare som Sawa, Ogimi, Mizuho Sakaguchi och Azusa Iwashimizu har väldigt bra tajming i sina löpningar. Sawa har skarvat in massor av hörnor vid den främre stolpen och Iwashimizu har nickat in avgörande mål vid den bakre. Bland annat avgjorde mittback Iwashimizu finalen i Asiatiska mästerskapen ifjol:
Förbundskapten Sasaki är en riktig taktiker. Både vid VM 2011 och OS 2012 valde han att vila stora delar av startelvan i sista gruppomgången. Krysset mot Sydafrika i London-OS var rejält omdiskuterat. Sasaki har alltså testat friskt de senaste åren och jag tycker att det är lite förvånande att han inte har hittat några nya talanger. Jag hade trott att han skulle matcha in smarta Potsdamspelaren Asano Nagasato – som för övrigt är lillasyster till Ogimi – i en offensiv roll.
Japan hade ett fantastiskt F17-landslag som imponerade enormt när man körde över allt motstånd och vann VM-guld i fjol. Ingen från det laget anses redo för att vara med i årets VM-trupp. Och ingen från det duktiga F20-VM-lag som tog brons i hemma-VM 2012 har slagit sig in i elvan. Men de båda lagen, inte minst guldlaget från F17-VM i fjol ger gott hopp om en fortsatt ljus framtid för japansk damfotboll även om man skulle backa ett kliv i årets VM.
Lottningen är fördelaktig. Japan ställs mot Schweiz, Kamerun och Ecuador i gruppspelet, vilket borde innebära gruppseger – eller i varje fall sämst en andraplats. Gruppsegraren har sannolikt en bra väg mot finalen. Man möter en grupptrea i åttondel samt gissningsvis Brasilien/Sverige i kvart och Kanada/England/Norge i semi. Grupptvåan har en överkomlig åttondel men kan få USA i kvarten och Tyskland/Frankrike i semi – tufft.
Det var det om de regerande mästarinnorna. Det här sjätte inlägget av sju i min VM-genomgång. De fem tidigare hittar du genom att scrolla ner, eller via följande genvägar:
Dagens bästa svenska VM-nyhet är utan tvekan Aftonbladets bilaga. Den är på 100 sidor – alla handlar om VM-slutspelet i Kanada.
Aftonbladets VM-bilaga 2015
Jag kan inte säga att jag har skärskådat bilagan, men jag har skummat igenom materialet och den känns grymt proffsig och genomarbetad. Verkligen otroligt kul.
Nu hoppas man förstås att den blir en försäljningssuccé. Jag förutsätter till exempel att alla ni som gnäller över att det bara brukar skrivas herrfotboll i svenska tidningar införskaffar varsitt exemplar.
Jag läste förresten även i dag på Robert Laul:s blogg att Aftonbladet kommer att skicka fler reportrar till Kanada än de gjorde till Brasilien i fjol. Även det är förstås en positiv nyhet för svenska damfotboll. Visst, Sverige var inte med i Brasilien-VM, men ändå.
Vi vet ju att det skrivs väldigt mycket om framför allt Pia Sundhage och Lotta Schelin. Båda var med på topp 15 över mest omskrivna svenska idrottarna under 2014. Det är oväntat högt med tanke på att det inte var något mästerskapsår. EM-året 2013 var de båda förresten trea respektive fyra.
De siffrorna indikerar att damfotbollen faktiskt på ett sätt får större uppmärksamhet än vad publikintresset på arenorna motiverar. Fast landslagets tv-siffror är å andra sidan höga, vilket trots allt försvarar de många artiklarna. Känslan är tyvärr att förbundet inte klarar av att göra ekonomi av det intresse som finns. Fast det kanske är på gång att vända?
Klart är däremot att jag har fått 100 sidor reselektyr att hugga in på under min långa flygtur över Atlanten senare i veckan. Kul.
När jag ändå är igång och gör reklam för damfotbollsläsning tänkte jag även passa på att nämna att det har kommit ut ett par böcker om damfotboll nu de senaste veckorna. Moa Svan:s bok ”Det riktiga landslaget” har fått rätt mycket uppmärksamhet. Lika mycket draghjälp har inte Sydsvenskans reporter Max Wiman fått för sin bok ”Svenska landslaget – alltid med medalj i sikte.”
Det har även kommit ut en idolbok för barn och ungdomar om Marta. Den är skriven av Karin Arnell och Victoria Lagercrantz och heter ”Marta: bäst i världen!”
Jag kan ha missat någon aktuell damfotbollsbok – i så fall är det bara att höra av sig. Notera också att jag inte har läst någon av böckerna ännu, men tycker förstås att det är kul att den här typen av böcker ges ut.
Med frågetecken både för Emma Berglund och Charlotte Rohlin har Pia Sundhagekallat in Kif ÖrebrosMarina Pettersson Engström. Örebrobacken flyger omgående över till Kanada, i första hand som reserv.
Marina Pettersson Engström
Det kan vara en ren säkerhetsåtgärd. Men visst signalerar det att läget kan vara värre med Berglund och Rohlin än man velat berätta. Jag funderade lite över varför Sundhage hyllade Amanda Ilestedt så mycket efter gårdagens match, det var ju en match där jag tyckte att Rosengårdsbacken var långt ifrån klockren. Men känslan i dagsläget är att Ilestedt och Nilla Fischer just nu är vårt mittbackspar i VM och Sundhage tog chansen att försöka bygga självförtroende hos VM-debutanten.
Det enda som känns säkert med det här är att Sundhages försvarsproblem fortsätter.
En helt annan sak som fick mig att höja på ögonbrynen i går var hur högt bollen studsade på den tätlinjerade planen. Så höga studsar har jag aldrig sett på de moderna konstgräsplaner som vi har haft här i Borås på Borås Arena.
Underlaget i Kanada kändes högst tveksamt. Förhoppningsvis är det inte på sådant omodernt konstgräs som VM skall spelas.
Det är mindre än en vecka till VM-premiären och jag närmar mig de fyra riktiga guldkandidaterna i min genomgång av alla lag i årets VM-slutspel.
Det här är det femte inlägget, och det andra med de fem lag som jag anser höra hemma under rubriken medaljkandidater – alltså lag som knappast kommer att vinna, men som har chansen att ta sig upp på pallen.
5) England Världsrankning: 6 – landets högsta rankning någonsin.
England har historien mot sig. Laget har aldrig tagit sig längre än till kvartsfinal i ett VM-slutspel. Det har man inte i OS heller, fast det beror delvis på att England har aldrig fått vara med. Däremot spelade man med engelsk stomme som Storbritannien senast i London-OS – och åkte ut i kvartsfinal.
Till nästa års OS kommer dock inte Storbritannien att ställa upp. England ingår alltså inte i det europeiska OS-kvalet, vilket är en fördel för Sverige.
Historien till trots, vi kan vara framme vid det år då England får till det i ett världsomspännande mästerskap. Under förbundskapten Mark Sampson gjorde man ett mycket starkt 2014, där engelskorna kanske var det lag som tog störst steg framåt. Vi minns väl bland annat hur de krossade vårt landslag med 4–0 i augusti i fjol.
Även om man inte mött något av världens fem högst rankade lag i år har man inlett även året med stabilitet. Det blev exempelvis seger i Cypern cup efter finalseger mot Kanada med 1–0.
Dock fick Kanada som bekant revansch i genrepet häromdagen. Ett klipp därifrån finns nedan.
I årets VM har Lionesses, som det engelska landslaget kallas, fått en utmärkt lottning. Man möter Frankrike, Mexiko och Colombia i gruppen. Där blir man sämst tvåa. Skulle det bli favoritsegrar i alla grupper hamnar Frankrike, USA och Tyskland på samma halva i slutspelsträdet. Och England på den andra. Då skulle lejonhonorna få en gyllene chans att nå sin första VM-semifinal.
Den trupp Sampson har tagit ut är stark, dock utan riktiga superstjärnor. Frågetecknet finns på målvaktssidan. Jag tycker att de engelska målvakterna har vacklat i mästerskapen. I början av året tyckte jag det lutade åt att man skulle ge Siobhan Chamberlain förtroendet. Nu kanske valet ändå faller på rutinerade Karen Bardsley.
Backlinjen ser stabil ut med en god blandning av gammalt och nytt. På mittfältet är jag förtjust i spelskickliga Jordan Nobbs, som är en kreativ spelare. Lite oväntat var Nobbs dock bänkad i genrepet. Är hon tillbaka till premiären? Kreativ är även den ofta skadedrabbade, men enormt rutinerade kantspelaren Karen Carney. På den andra kanten är det troligt att forwarden Toni Duggan får chansen, eller väljer man att låta snabba Eniola Aluko storma fram till höger?
Duggans namn får för övrigt alltid mig att tänka på det drömmål som släckte Chelseas gulddrömmar i WSL i fjol:
Som forwards valde Sampson rutinerade duon Lianne Sanderson och Ellen White i genrepet. Sanderson är tillbaka från sin landslagsbojkott. Hösten 2010 förklarade starka Sanderson att hon vägrade att spela under den förra förbundskaptenen, Hope Powell. Sedan Sampson tagit över är Sanderson återigen tillgänglig för Lionesses – något som bör kunna bli ett lyft.
Jag tror att Sampson kommer att ge mycket speltid till den före detta Göteborgsforwarden Jodie Taylor – kanske kan hon lyfta både laget och sig själv i sin mästerskapsdebut. Taylor har visat grym målform i landslaget det senaste året. England har spelat ett par EM-finaler, i år kan det alltså äntligen även vara dags för VM-succé.
6) Kanada Världsrankning: 8 – har som bäst varit rankat som nummer 7.
Att placera Kanada så här högt är på många sätt en chansning. Den bygger på teorin att kanadensiskorna kommer att lyfta genom ett massivt hemmastöd. Nu är det ju så att hemmaplan också kan innebära tung press. Men känslan är att Kanadas fysiskt tunga lag kommer att orka springa ännu mer och tackla ännu hårdare inför fullsatta läktare.
Kanada är ett mycket svårspelat och målsnålt lag. Kollar man deras landskamper för i år är det jämna historier. På de senaste sju matcherna har det blivit totalt sju mål – Kanada har gjort fem av dem. Senast, i genrepet mot England, blev det 1–0:
Den spelare som kommer att bära landets tryck på sina axlar är Christine Sinclair. 2012 tyckte jag att hon var världens bästa spelare. Då gjorde hon sex mål och bar fram Kanada till OS-brons i London.
Men sedan dess har hennes målskytte bedarrat. Hon gjorde fyra mål under 2013 och i fjol satte hon bara ett landslagsmål på elva kamper.
Till arrangörslandets stora lycka har hon varit vassare i år och gjort fem mål hittills. Det innebär att Sinclair totalt står på 153 landslagsmål på 223 landskamper – en fantastisk prestation. Det ger ett snitt på 0,69 mål per match, klart bättre än exempelvis Lotta Schelin som har gjort 80 på 150 – vilket ger 0,53 som snitt.
Utöver Sinclair har Kanada riktigt tre duktiga målvakter i Erin McLeod, Stephanie Labbé och Karina LeBlanc. Sett till genrepet får den spänstiga före detta Dalsjöforsmålvakten McLeod förtroendet i VM. Men även Labbé och LeBlanc håller hög klass. Sådan bredd har man inte på någon annan position, men det finns mycket vilja och löpstyrka i laget. Fysiskt sett kommer man inte att vika ner sig.
Stephanie Labbé
En viktig spelare de senaste åren har varit kreativa Diana Matheson. Hon är nyligen tillbaka från korsbandsskada och det finns ett frågetecken för formen. Mathesons kreativitet behövs för att avlasta Sinclair i speluppbyggnaden. Defensivt på mittfältet är fysiskt starka Desiree Scott otroligt viktig, hon är en av världens allra bästa bollvinnare.
I OS för tre år sedan valde coach John Herdman att dra tillbaka Sinclair något och låta Melissa Tancredi och Jonelle Filigno göra det defensiva jobbet åt superstjärnan. Jag gissar att det kan bli en liknande lösning nu, fast kanske att det istället blir Adriana Leon som backar upp Sinclair och Tancredi.
Kanadas lottning är utmärkt. Man har hamnat i grupp A, som man skall ta sig vidare ur – och helst vinna. Motståndare där är Kina, Nya Zeeland och Holland. Mötet Kanada–Nya Zeeland har för övrigt förutsättningar att bli VM:s allra mest fysiska drabbning.
Gruppvinnaren ställs mot en grupptrea i åttondelsfinal och sannolikt mot Norge/England i kvartsfinal. Vinner Kanada sin grupp har de alltså en klart rimlig chans att ta sig till semifinal.
Grupptvåan spelar åttondel mot tvåan i grupp C, vilket skulle kunna bli Schweiz. Eventuell kvartsfinal går mot segraren i Sveriges grupp, alltså sannolikt USA. Den vägen känns betydligt svårare, så Kanada gör nog bäst i att vinna sin grupp. Gör man det kan hemmapubliken och Sinclair lyfta laget riktigt långt.
Alex Morgan är inte bara en av världens bästa spelare, hon är även damfotbollens stora affischnamn för tillfället.
Men USA:s superstjärna går en kamp mot klockan att komma i matchform till VM. Hon har varit skadeförföljd det senaste året och hennes senaste speltid var i början av april. Hon stod över nattens möte med Sydkorea och efter matchen sa USA:s förbundskapten Jill Ellisså här om Morgans situation:
”Vi bygger upp henne. Hon har varit borta ett tag så realistiskt, sett till minuter, tror jag att det är något som vi får bygga upp under de tidiga matcherna.”
Det är alltså ett stort frågetecken för hur mycket Morgan kan spela i inledningen av turneringen. Sett till USA:s anfallsspel i natt mot Sydkorea behövs hon i laget.
Även om det kanske är bra för Sverige att Morgan inte är redo för 90 minuter under gruppspelet är det tråkigt för turneringen. Man vill ju att stjärnspelarna skall få chansen att skina när sporten hamnar i strålkastarljuset.
Om någon betvivlar att Morgan är damfotbollens stora affischnamn hänvisar jag till den här undersökningen som listar de idrottare i världen med högsta marknadsvärde. Morgan är dessutom en av profilerna som marknadsför att damfotbollen nu fått plats i EA Sports dataspel Fifa 2016 som kommer i september:
Det märks för övrigt att det är mindre än en vecka till VM-premiären. I dag har Frankrike, Tyskland och Norge flugit över till Kanada och mitt twitterflöde översvämmades av bilder på fotbollstjejer på flygplatser och flygplan. Den här var den roligaste. De tyska spelarna sover alltså på kuddar med titeldrömmen utskriven under mästerskapet…
För er som missade gårdagens genrep finns här ett fylligt sammandrag:
Efter att ha kollat närmare på sammandraget finns det anledning att ifrågasätta Therese Sjögran:s försvarsspel, både vid baklängesmålet och vid en situation strax innan. Båda gångerna är veteranen passiv, den ena gången väljer hon dessutom en position där hon inte är till någon nytta för lagkompisarna.
På klippet kan man även se att Olivia Skau – ja, Schough uttalas tydligen så i Holland – gjorde ett piggt inhopp och var inblandad i mycket positivt. Det måste ha varit hennes bästa 30 minuter någonsin i landslaget. Kul.
I helgen har även Australien spelat genrep. Matchen mot Kina spelades över 3×30 minuter bakom stängda dörrar och slutade 1–1. Kyah Simon var målskytt för Matildas.
I USA pågår NWSL som bäst, trots att alla VM-spelare är borta. Medan USA:s landslag som bäst letar efter spel och form fortsätter petade Crystal Dunn att imponera. I natt blev hon matchhjälte när Washington vann med 2–1 mot Portland. Målet innebär att den omskolade ytterbacken nu leder skytteligan på sex mål – ett före Chicagos Sofia Huerta.
Det blev seger med 2–1 mot Holland i Sveriges VM-genrep. Fast jag måste säga att det var en seger som är väldigt svår att värdera.
Det är ingen tvekan om att Sverige var bättre än Holland i matchen som spelades i regn och åska på en vällinjerad plan. Ändå skall vi tacka den holländska målvakten Loes Geurts för segern. Hon kom ut snett på Lotta Schelin:s 1–1-mål och hennes agerande på Kosovare Asllani:s 2–1-mål höll korpklass.
Att ha så dålig koll på var målet står att man släpper in en lös lyftning är inte förlåtligt på internationell nivå.
Vi ska även tacka domaren. För jag tycker nog att Anouk Hoogendijk skulle ha haft straff på övertid när Amanda Ilestedt stod för en mycket slarvig tackling.
Anouk Hoogendijk
Totalt sett var ändå det svenska försvarsspelet ok. Men det var inte så bra att jag rätar ut alla frågetecken. Inte alls. Man bör ju ha i åtanke att Hollands forwardsstjärna Vivianne Miedema satt på läktaren, att Lieke Martens tvingades gå av i slutet av den första halvleken och att Manon Melis byttes ut i åskavbrottet.
Så det svenska försvaret utsattes tyvärr inte för det riktigt svåra test som man hade hoppats på. Försvarsmässigt är det förstås också oroande att Emma Berglund tvingades kliva av i halvtid med känning i låret.
Matchen bröts alltså i ungefär en halvtimme efter 60 minuters spel. De sista 30 minuterna efter avbrottet hade Sverige totalkontroll – fram till straffsituationen. Under den halvtimmen kändes dock matchen mer än nödvändigt som en vänskapsmatch.
När det gäller Kosovare Asllanis insats som yttermittfältare blev det tyvärr som väntat. Hon bidrog inte med speciellt mycket konstruktivt från kanten.
Parallellt med Sveriges genrep har USA spelat 0–0 mot Sydkorea – ett resultat som helt klart skakar om våra gruppmotståndare inför mästerskapet. Den matchen spelades inför fina 26 467 åskådare i New Jersey.
Det var tydligen första gången sedan 2008 som USA gick mållöst av en hemmamatch. Det jag såg av matchen behövde inte koreanskorna skämmas över resultatet. Tvärtom höll de oftast USA på behörigt avstånd ifrån målet. Amerikanskorna hade egentligen bara en sylvass målchans.
Sydkorea var välorganiserat och otroligt bollskickligt – laget blir inte på något sätt någon slagpåse i VM. Det märktes tydligt att USA:s lag saknar bollvinnare, för koreanskorna kunde långa stunder rulla runt bollen utan att behöva känna sig pressade. Däremot saknade Sydkorea riktig spets. Deras enda riktigt vassa avslut kom i 93:e minuten och tvingade Hope Solo till en fin räddning. Det hade varit en mäktig kalldusch om koreanskorna avgjort där.
USA startade så här: Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Christen Press, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Morgan Brian – Abby Wambach och Sydney Leroux.
En blogg om internationell damfotboll 