Dagens inlägg börjar i USA, där det har hänt mycket den senaste veckan. Först nåddes vi av den riktigt tråkiga nyheten att en av de amerikanska fansens största favoriter, Megan Rapinoe, har dragit av korsbandet i ena knät och sannolikt missar OS.
Visst finns det en chans att Rapinoe är återställd till OS-turneringen, men sannolikheten att hon ändå kommer med i USA:s trupp känns väldigt liten. Jag har inte kollat om det är samma i Rio, men i senaste OS-turneringen bestod ju trupperna bara av 17 spelare. Med en så liten trupp finns det ingen plats att chansa med spelare som inte är i 100-procentig matchform.
Apropå USA valde spelarna att bojkotta den landskamp som skulle ha spelats på Hawaii mot Trinidad och Tobago i helgen på grund av dåligt underlag. Det är ett beslut som lär leda till att US Soccer väljer framtida matcharenor och underlag med större omsorg.
Fortsätter vi i USA är det här en intressant artikel om hur amerikanskorna vann sommarens VM-guld. Jag tycker att det är intressant att Jill Ellis inte kallar sina reserver för reserver eller avbytare, utan väljer att kalla dem matchbildsförändrare.
Jag gillar också att hon motiverade valet av att byta in Kelley O’Hara i semifinalen mot Tyskland med:
”You know, we need a bitch: Get Kelley.”
Det svenska landslaget har lidig av att de saknat tillräckligt många bitchiga spelare. Får se om Pia Sundhage kan hitta någon lösning på den saken framöver.
* Så till Frankrike. Där har de nu kommit halvvägs i ligan – och den lever faktiskt. Tacka skrällaget Montpellier för det. I helgen spelade man 0–0 mot Lyon och såg till att spänningen lever. Inför avspark hade Lyon 40 raka segrar i ligan. Montpelliermatchen var faktiskt Lyons blott andra poängförlust i ligan på fyra år. Fantastiskt.
Faktum är att både Lyon och Montpellier är obesegrade efter elva omgångar. Dessutom har de båda lagen visat en fantastisk defensiv och bara släppt in varsitt mål. Att Lyon skulle vara så starkt är knappast överraskande. Men att man skulle utmanas av Montpellier hade jag inte trott.
Starkt av Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och de andra. Speciellt som man tappade sitt franska affischnamn från förra säsongen Claire Lavogez till Lyon.
Montpellier är två poäng bakom Lyon. Ytterligare en poäng bakom återfinns PSG. Där händer det saker nu. Amerikanska jättetalangen Lindsey Horansatte bollen snyggt ribba in när hon gav laget ledningen i 5–0-derbyt mot Juvisy i helgen. Det var Horans sista mål för PSG – åtminstone för den här gången.
För att ha chansen att slå sig in i USA:s OS-trupp flyttar Horan nu hem till Portland Thorns, där hon ersätter Alex Morgan. Thorns offensiv ser som vanligt otroligt intressant ut. Utöver Horan har man forwards som Jodie Taylor och Christine Sinclair och offensiva mittfältare som Tobin Heath, Allie Long och Dagny Brynjarsdottir.
Tillbaka till PSG. Horan lär inte vara den enda spelaren som lämnar den närmaste tiden. Uppgifter har gjort gällande att både Kosovare Asllani och Caroline Seger är på väg bort. När det gäller Asllani spred hon själv i dag den här länken om att hon vill bryta med PSG. Det blir intressant att se vart Asllani tar vägen. Kanske Tyskland eller USA?
Kollar man in skytteligan i halvtid av D1 feminine toppas den av Ada Hegerberg på 17 fullträffar. PSG:s Cristiane är tvåa på 11 medan två överraskningar delar på tredjeplatsen på 9 mål, dels 19-åriga Montpelliertalangen Marie-Charlotte Léger, dels bottenlaget Saint-Maur:s kamerunska forward Marlyse Ngo Ndoumbouk.
Alla svenska spelare i ligan utom Maria Karlsson har gjort mål. Svenskmålen fördelas så här: Lotta Schelin 7, Jakobsson 5, Asllani och Sembrant 2 samt Seger och Lisa Dahlkvist 1.
I Tyskland kommer Bayern München allt närmare guldet. Bara tio omgångar är spelade, men de regerande mästarinnorna leder numera med nio poängs marginal. Turbine Potsdam fick nämligen fart i helgen och spelade sannolikt bort Wolfsburg helt och hållet genom att vinna i Autostadt med hela 5–2.
Samtidigt vann Bayern München med 2–1 mot uppstickarna SGS Essen efter sent segermål från Sara Däbritz.
Under onsdagskvällen möts förresten Wolfsburg och Potsdam igen – nu i cupkvartsfinal. 18.00 spelar även Werder Bremen mot Bayern München i cupen. Den matchen tv-sänds, jag tror att den här länken funkar.
* Slutligen en liten koll på några landskamper som spelats sedan mitt förra inlägg:
Brasilien tog rejäl revansch på Nya Zeeland. Returen slutade med brasiliansk 5–1-seger. Nya Zeeland ledde i halvtid, men Brasilien vände i den andra halvleken – bland annat efter ett läckert långskott från Formiga. Bilder från matchen finns här.
Här är bilder från Nederländernas fina seger mot Japan:
Och här är bilder från EM-kvalmatchen Grekland–Frankrike 0–3:
Det har gått en vecka sedan senaste inlägget. Under den veckan har det spelats ett gäng landskamper, bland annat flera i EM-kvalet.
Det mest intressanta resultatet är tveklöst att Schweiz besegrade Italien med 3–0 på bortaplan. I matchen stod Ramona Bachmann för ett fantastiskt solomål.
Känslan är att Schweiz hela tiden blir bättre och bättre, något som är mindre bra för svensk del eftersom vi skall spela OS-kval mot Bachmanns lag till våren.
För svensk del smäller det ju i morgon tisdag 18.45 på Gamla Ullevi (och på Tv12). Det sägs att cirka 11000 biljetter har sålts på förhand. Det låter grymt bra.
Publiksiffrorna på kvalmatcherna har sett en positiv utveckling efter hemma-EM. Det har varit över 5000 åskådare på flera matcher, med 9104 mot Skottland i september i fjol som höjdpunkten hittills. Den siffran kan alltså slås i morgon.
Det måste ha varit länge sedan vi hade över 10000 åskådare på en kvalkamp – om det någonsin hänt. Senast vi mötte Danmark i en kvalmatch på Gamla Ullevi kom det bara 1567 åskådare för att se landslaget. Det var den 11 september 2010 och det handlade om playoff mot VM.
Sedan dess har vi även mött Danmark i EM på Gamla Ullevi. Då blev det som bekant 1–1 efter att Sverige bränt två straffar. Trots att det bara är drygt två år sedan känns det som en annan tid.
Både och Sverige och Danmark har förändrat ganska mycket sedan dess. Danskorna hade ett mycket tungt VM-kval, men verkar vara på gång nu igen. För svensk del handlar det om att hitta tillbaka till stabiliteten efter ett par år där laget tappat mark i världstoppen.
I torsdags testade Pia Sundhage sitt lag mot Gais P16-lag. Det blev förlust med 1–0, men rapporterna sa att försvarsspelet såg bra ut. Det låter bra. För danskorna är ju ett lag som har flera duktiga offensiva spelare.
Vid baklängesmålet ser man att Elin Rubensson fortfarande är ovan vid att spela ytterback, hon ligger ju en meter bakom övriga backar och upphäver offsiden.
Spännande att Sundhage startade med Lisa Dahlkvist, Petra Larsson och Caroline Seger på mittfältet mot Gais. Larsson gick alltså rakt in i startelvan, något man kan ha synpunkter på. Det blir intressant att se om Eskilstunamittfältaren även startar i morgon.
När det gäller Dahlkvist tycker jag att hon sett riktigt vass ut sedan VM. Som jag ser det har hon varit Sveriges bästa spelare under den perioden.
En annan intressant sak är att Sundhage spelade samma tremannaanfall mot Gais som senast mot Polen och alltså placerade Kosovare Asllani på bänken. Vi får se i morgon, men det verkar vara tre djupledsforwards som är höstens melodi för Sundhage.
* I vår grupp spelades det en match i dag. Det var Slovakien som vann med 4–0 mot Moldavien. Den matchen direktsändes på Slovakiens fotbollsförbunds youtubekanal och går att se i sin helhet här:
Orkar man inte se hela matchen föll de fyra målen i minuterna 50, 81, 85 och 87.
* Faktum är ändå att det nog ändå är i USA det har hänt mest den senaste veckan. Dels har USA och Brasilien spelat två träningslandskamper. Den första var avskedsmatch för Shannon Boxx. Den slutade 1–1.
Den andra matchen vann USA med 3–1 efter mål av Alex Morgan…
…Crystal Dunn på retur efter nick från Lindsey Horan…
…samt av debutanten Stephanie McCaffrey.
Som synes håller USA på att bygga ett nytt lag, samtidigt som man tackar av gamla trotjänare. Säga vad man vill om USA, men man är bra på att tacka av gamla hjältar. Här är två exempel:
Det är också i USA som silly season är som mest silly för tillfället. Till nästa år får NWSL ett nytt lag, Orlando Pride. De har gått ut hårt under värningsperioden. I dag presenterade man nämligen trion Alex Morgan, Sarah Hagen och Kaylyn Kyle som nyförvärv.
Framför allt är det ju värvningen av Morgan som kommer att ge rejält eko. Hon kommer ju framför allt att bli en grymt bra publikmagnet för det nya laget, som kommer att ledas av före detta förbundskaptenen i USA och Australien, Tom Sermanni.
Morgan lämnar ju Portland Thorns. De ersätter henne med isländska framtidsspelaren Dagny Brynjarsdottir. Hon var ju i Bayern München i våras, men valde att lämna den tyska mästarklubben. Jag har undrat vart hon skulle ta vägen. Nu vet vi. Brynjarsdottir gjorde för övrigt två mål för Island i dag borta mot Slovenien.
I övrigt i USA har Meghan Klingenberg i dag officiellt bytts över till Seattle i en bytesaffär. Uppgifter i USA säger dock att bytesaffären inte är över, utan att Klingenberg kommer att hamna i Portland till slut.
Fotnot: Förstår om det är förvillande med dateringen i inlägget. Jag publicerade det sent den 26/10. Men jag hade glömt att jag måste ställa om till vintertid manuellt på wordpress, så bloggklockan var kvar på sommartid och hade slått över till tisdag. Och det går inte att datera tillbaka inlägg i efterhand.
Det har ju gått ett litet tag sedan Sverige fick åka hem från Kanada. Sedan dess har jag match för match gått igenom de spelarbetyg jag satte på de svenska spelarna. Utifrån de betygen har jag givit var och en ett totalbetyg för mästerskapet.
Det är bara två spelare som jag tyckte når upp till betyget bra, Hedvig Lindahl och Therese Sjögran.
De flesta defensivt inriktade spelarna kommer undan med godkänt betyg. Tyvärr svek de offensiva spelarna. Värst var det med Lotta Schelin – som jag ser som Sveriges allra sämsta spelare i VM.
Hon ursäktade sig under mästerskapet med att hon blev ensam på topp när Sverige valde att spela med ett lågt försvarsspel. Så är det. Frågan kom bland annat upp även häromdagen när Schelin satt med i TV4:s VM-studio. Hon är självkritisk i klippet och verkar ha funderat en hel del över varför det gick som det gick.
Tyvärr tycker jag att annars utmärkta Hanna Marklund kunde ha ställt frågan om Schelin kände sig isolerad på ett annat sätt. Det hade varit intressant att få en mer konstruktiv analys av rollen som ensam spjutspets.
Apropå det har jag suttit och studerat Alex Morgan så mycket det har gått via tv-rutan. I USA:s sista matcher har ju laget spelat lågt med Morgan som ensam forward.
Jämför man Sverige–Tyskland med USA–Tyskland vann tyskorna bollinnehavet med 51–49 i båda matcherna. USA backade ofta hem med tio spelare och lämnade Morgan ensam på mittlinjen.
Trots det är skillnaden mellan matcherna gigantisk. Mycket för att Morgan hela tiden var ett hot mot den tyska backlinjen.
Trots att hon varit ensam har Morgan vunnit bollar och skapat lägen. Visst har USA:s stjärnforward gjort färre mål än hon brukar. Men hon har gjort ett stort jobb för laget genom att springa smart och genomtänkt.
När USA har rensat har ofta Morgan räknat ut var bollen skall hamna. Ibland har hon vunnit närkamperna, andra gånger har hon jobbat fram inkast eller frisparkar åt laget. Och när det varit läge för spel i djupled har Morgan löpt in i de ytor där motståndaren varit som mest sårbar.
Det om det. Här är mina VM-betyg på de svenska spelarna. Jag tar gärna emot synpunkter:
3: Therese Sjögran
Det här är en stark trea. Lagets ålderkvinna avslutade nämligen sin landslagskarriär med flaggan i topp. Hon prickade formen perfekt och var totalt sett bästa svenska utespelaren. Det var på hennes fina hörnor och frisparkar som vi skapade våra få målchanser.
3: Hedvig Lindahl
Är i sitt livs form och slåss med Sjögran om priset till bästa svenska spelaren i VM. Känns både säkrare och stabilare än hon varit tidigare. Går egentligen inte att lasta för något av de åtta baklängesmålen.
2,5: Lisa Dahlkvist
Gjorde ett utmärkt VM med tanke på sin skadebakgrund. Nyttig arbetsmyra på mitten. Tror faktiskt inte jag har sett henne så formstark sedan 2011.
2,5: Amanda Ilestedt
Sista backen in i truppen blev ganska omgående ordinarie i mittförsvaret. Var inte felfri, drog bland annat på sig en slarvig straff mot Mittag. Men med tanke på förutsättningarna gjorde hon en mästerskapsdebut med mersmak. Var inte minst ett farligt vapen på offensiva hörnor.
2: Elin Rubensson
Är fortsatt väldigt oslipad i defensiven och gjorde ett flertal felbedömningar. Väger upp ofta upp bristerna genom att vara offensivt vass. Visade hög klass som yttermittfältare mot Tyskland. Med tvekan godkänd.
2: Nilla Fischer
Godkänd, men ändå en besvikelse. Skulle bära den svenska backlinjen, men vacklade flera gånger. Hade bland annat en väldigt tuff defensiv andra halvlek mot Nigeria. En halvlek som slutade med en ödesdiger kramp.
2: Sofia Jakobsson
Godkänd för sin otroliga vilja och för att hon jobbade fram många hörnor. Sprang otroligt mycket, men måste jobba både på spelförståelse och bolltouch. För många av löpningarna var i blindo – och mottagningar och passningar satt långt ifrån alltid där de skulle.
2: Linda Sembrant
Var mycket oväntat Sveriges vassaste anfallsvapen. Tvåmålskytt trots begränsad speltid och bara tre avslut – det är grym effektivitet. Offensiven är värd ett högre betyg, men defensiven drar ner det. Stod nämligen för ett vansinnigt dyrt misstag vid Nigerias 3–3-mål.
2: Jessica Samuelsson
Är lysande i det defensiva duellspelet. Men offensivt finns det väldigt mycket att förbättra. Är nämligen lättpressad i och med att bollmottagningarna inte alltid sitter samt att passningsprecisionen har gigantisk förbättringspotential.
1,5: Lina Nilsson
Underkänd som ytterback, godkänd som yttermittfältare. Då blir snittbetyget 1,5. Blandade och gav i VM. Var exempelvis helt uppsnurrad mot Nigeria, men gjorde en kanoninsats mot USA.
1,5: Caroline Seger
Motsvarade inte förväntningarna som svensk spelmotor. Höll i och för sig i bollen, men spelade alldeles för ofta i sidled eller bakåt. När passningarna gick framåt var det ofta med onödigt hög risktagning.
1,5: Emma Berglund
Når inte upp till godkänt betyg, delvis på grund av yttre omständigheter. Kom in i VM med skadesviter, något som ledde till ödesdiger kramp i premiären. Fick sedan en ovan roll som högerback mot Tyskland. Hade tyvärr sämre passningsspel än jag tänkt mig.
1: Kosovare Asllani
Underkänd. Hamnar på det här betyget mycket på grund av sina skadeproblem. Men även för att hon placerades på fel position. Kosse är ingen yttermittfältare – det syntes tydligt mot Nigeria.
1: Olivia Schough Hade en otacksam uppgift. Spelade bara en halvlek, det i ett svenskt lag som krampade mot Nigeria. Sprang och ville mycket, men lyckades inte uträtta något konstruktivt.
1: Lotta Schelin
Lyckades inte få till ett enda riktigt avslut mot mål på sina fyra VM-matcher. Visade lite kvalitet i åttondelsfinalen mot Tyskland, men var ändå inte nära den nivå som hon visade för fyra år sedan. En stor besvikelse.
Efter varje VM tar Fifa ut ett världslag. De senaste gångerna har upplägget varit att man presenterar laget i form av en 23-mannatrupp. De brukar prioritera att plocka spelare från så många lag som möjligt.
Jag har följt upplägget och presenterar här mitt världslag från mästerskapet i Kanada. Från den startelva jag hade inför de två avslutande matcherna blev det två ändringar. Japanska mittbacken Azusa Iwashimizu hade en tung dag i finalen och flyttas ur startelvan, men är ändå kvar i truppen.
Jag väljer även att byta vänsterback. Meghan Klingenberg tar klivet från bänken in i startelvan. Här är mitt världslag. Startelvan är uppställd enligt USA:s gulduppställning 4–4–1–1:
Hope Solo, USA
Lucy Bronze, England Wendie Renard, Frankrike Becky Sauerbrunn, USA Meghan Klingenberg, USA
Aya Miyama, Japan Amandine Henry, Frankrike Ramona Bachmann, Schweiz Louisa Necib, Frankrike
Carli Lloyd, USA
Celia Sasic, Tyskland
Resten av truppen:
Målvakter: Erin McLeod (Kanada) och Lydia Williams (Australien).
Backar: Ali Krieger (USA), Steph Houghton (England), Azusa Iwashimizu (Japan) och Laure Boulleau (Frankrike).
Mittfältare: Wang Lisi (Kina), Lady Andrade (Colombia), Simone Laudehr (Tyskland) och Lisa De Vanna (Australien),
Forwards: Anja Mittag (Tyskland) och Gaelle Enganamouit (Kamerun).
Coacher blir Mark Sampson och Jill Ellis.
Inför finalen skrev jag att jag höll Bachmann som VM:s bästa spelare. Efter finalen reviderar jag den uppfattningen. Där är nu i stället Lloyd min etta, med Bachmann som tvåa och Henry som trea.
Den enda svenska spelare som fanns med i funderingarna kring det här världslaget var Hedvig Lindahl. Det fanns dock många duktiga målvakter och hon tillhörde de spelare som hamnade just utanför laget. I det sällskapet finner vi även spelare som Nadine Angerer, Wang Fei, Kadeisha Buchanan, Elodie Thomis, Lena Goessling, Shirley Cruz, Megan Rapinoe, Formiga, Morgan Brian, Alex Morgan, Eugenie Le Sommer, Marie-Laure Delie, Christine Sinclair och Jodie Taylor.
Det blir intressant att se hur mitt världslag stämmer överens med de officiella, när det presenteras. Jag välkomnar för övrigt synpunkter. Jag har ju inte sett alla matcherna och har säkert missat någon spelare som borde ha varit med.
Det är bara 45 minuter kvar till avspark i den sista VM-matchen på fyra år. Laguppställningarna har just kommit och de innehåller inga överraskningar.
Båda lagen startar med samma elvor som i semifinalerna. Att USA gör det är högst väntat, allt annat hade varit en jätteskräll. När det gäller Japan är det också väntat, men jag funderade ändå lite tidigare i dag på om Norio Sasaki skulle våga kasta in Mana Iwabuchi i startelvan för första gången. Hon är ju den spelare som fått mest uträttat i offensiv riktning de senaste matcherna. Men så blir det alltså inte.
Här är finalelvorna om du glömt hur lagen ställde upp i semifinalerna: USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan. Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Det är ingen tvekan om att USA kommer att ha ett massivt stöd på BC Place i natt. När man följer med försnacket på Twitter blir man snabbt varse att de amerikanska fansen dominerar Vancouver i dag:
I USA är ju en stor del av dagens fokus riktat mot bänken och Abby Wambach. Här får hon en studio för sig själv att snacka upp finalen. Gillar man Abby Wambach är det här ett ”måste-se-klipp”:
5.45 in i klippet pratar hon om det perfekta avslutet. Att det här är Wambachs sista VM känns självklart. Men det kan ju faktiskt vara så att dagens match är hennes sista landskamp alla kategorier. Är det kanske det hon säger utan att säga det?
Klippet är hämtat från Fox VM-sändningar. Kanalen har satsat enormt på VM – och fått ett gensvar som överträffat deras allra högsta förväntningar, det säger i alla fall Michael Mulvihill, som är vice-president på Fox Sports i den här intressanta artikeln om damfotbollens starka ställning i USA.
Fox har haft en namnkunnig och bred bemanning i sin studio under VM. Här är det den före detta mexikanska landslagsspelaren Monica Gonzalez som pratar om hur VM har påvisat damfotbollens fantastiska utveckling de senaste åren.
Och här pratar Fox studio i Vancouver upp finalen:
Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.
Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.
Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:
Arena: BC Place i Vancouver.
Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina. Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.
Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno. Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.
Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.
Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.
Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inteSepp Blatter att finnas på plats.
Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.
Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.
I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.
Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.
Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.
USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?
Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.
För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde. Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.
Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.
Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?
Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.
När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.
Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:
Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.
Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:
”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”
Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.
I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.
Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.
Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.
Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…
När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.
Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.
Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.
Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.
Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.
Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.
För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.
Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:
Mitt tips om tysk seger mot USA var inget vidare. Visst borde Celia Sasic ha gjort 1–0 på straff i 60:e minuten. Men totalt sett var amerikanskorna det klart bättre laget.
Jill Ellis valde att ställa upp sin elva 4–4–1–1 med Carli Lloyd i den släpande forwardsrollen. Med både Morgan Brian och Lauren Holiday bakom på centralt mittfält hittade USA mästarspelet.
Den första halvleken var det bästa jag sett USA spela på flera år. Även om det var 0–0 i paus imponerade amerikanskorna med prickfritt försvarsspel där de höll tyskorna på behörigt avstånd från Hope Solo:s mål. Det var 6–2 i hörnor, 3–0 i klara målchanser – och ett USA som uppträdde som blivande världsmästare.
Den första kvarten efter paus hittade tyskorna vägar till att skapa målchanser. Genom snabba spelvändningar fick de isär den amerikanska backlinjen – och då gick Julie Johnston vilse ett par gånger. Hon är bra när hon får jobba rakt fram eller rakt bakåt. Men när hon även rycktes i sidled hamnade Johnston flera gånger på fel ställe. Det var också hon som drog i Alexandra Popp och orsakade den tyska straffen. Den slog dock Sasic utanför.
Här känns det för övrigt som att Johnston borde ha blivit utvisad. Väljer domaren att blåsa straff skall hon väl även bedöma det som målchansutvisning. Eller?
Några minuter senare vände Annike Krahn ryggen till när Alex Morgan stormade fram. Det har diskuterats på twitter huruvida förseelsen skedde utanför straffområdet eller inte. Och huruvida det var Morgan som sprang in i Krahn eller inte.
Personligen var min spontana uppfattning att straffen var korrekt dömd. Det är solklart att Krahn sprang in i Morgans löpväg och vände baken till. Jag uppfattade det som att förseelsen började utanför, men fortsatte in i straffområdet. Men jag har inte sett 100 repriser ännu, så jag kanske ändrar mig…
Fast domaren måste gå på sin omedelbara bild av situationen och jag förstår att hon blåste straffen. Den placerades säkert in av de stora matchernas spelare nummer ett, Carli Lloyd.
Efter målet hittade USA tillbaka till kontrollen. Tyskland skapade inte en enda riktig kvitteringschans innan inhopparen Kelley O’Hara kunde stöta in 2–0-målet på passning från Lloyd. Det var för övrigt Krahn som blev ifrånsprungen i förstadiet till 2–0-målet.
USA åker till Vancouver som stora guldfavoriter. Det spelet de presterade i natt var grymt imponerande. De spelade inte lika vacker fotboll som Frankrike, men de spelade stabilt och effektivt. Det blir något för Japan eller England att bita i.
För tysk del blir det alltså bronsmatch. Det blev också väldigt tydligt att tyskorna måste hitta nya mittbackar – eller åtminstone en ny. Annike Krahn hänger nämligen inte med när motståndet är av högsta världsklass.
Frankrike sprang ifrån den tyska backlinjen i fredags och i natt snurrade Morgan upp Krahn gång på gång. Det var så tydligt att USA hade som strategi att Morgan skulle utmana Krahn – en segertaktik.
Sannolikt har vi redan upplevt VM:s bästa match spelmässigt sett. Det hindrar inte att det återstår fyra riktigt intressanta drabbningar.
Vi är ju framme vid de fyra medaljmatcherna. Först ut är världens två bästa lag sett till rankningen, Tyskland och USA.
Arena: Olympiastadion i Montreal.
Matchstart: 01.00 (19.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt. Domare: Teodora Albon, Rumänien. Odds: 51–49 i tysk favör. Det kommer att bli superjämnt, men känslan säger Tyskland – fast det kan krävas både förlängning och straffar.
Tänkbar startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Kelley O’Hara, Morgan Brian, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Amy Rodriguez. Tänkbar startelva, Tyskland: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.
Den första semifinalen spelas mellan damfotbollshistoriens två stora – de enda länderna som står på två VM-guld. Vinnaren i den här drabbningen kommer att vara favorit i finalen och därmed ha goda möjligheter att bli först till tre guld.
Det här är en match som på många sätt känns vidöppen, en match som kan gå i båda riktningar. Personligen har jag under hela mästerskapet hållit Tyskland som något bättre än USA. Men under arbetet med det här inlägget har jag hittat ganska många punkter som trots allt talar för amerikansk seger.
Simone Laudehr
Det är åtta år sedan Tyskland senast spelade en final i ett världsomspännande mästerskap. Då var sex av årets spelare med – Nadine Angerer, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr, Anja Mittag och Melanie Behringer. Övriga 17 i den tyska truppen är färskingar i den här typen av matcher.
USA har spelat i de tre senaste stora finalerna – och vunnit två av dem. I årets VM-trupp har nästan samtliga spelare varit med i minst ett av de tre mästerskapen. Och flera av de andra har varit med och vunnit ungdomsmästerskap. Rutinen vid den här typen av matcher är alltså större hos USA.
USA har också en fördel i att de kommer att ha ett tungt publikstöd. Montreal ligger inte långt från den amerikanska gränsen, det borde alltså kunna bli flera tusen USA-supportrar på läktarna. Så här såg det exempelvis ut på the Theatre Telus i Montreal i går kväll:
Fysiskt borde det vara ganska jämnt. Båda lagen är vältränade och tog chansen att rulla på många spelare i gruppspelet. I kvartsfinalen spelade Tyskland i och för sig 120 minuter, men de spelade i Montreal, medan USA har haft en resdag från Edmonton. Det är dessutom två timmars tidsomställning att ta hänsyn till för amerikanskorna.
Alex Morgan och Hope Solo
Defensivt har amerikanskorna varit väldigt stabila. De har knappt släppt till någon målchans i de två utslagsmatcherna och det är över sju timmar sedan Hope Solo senast släppte in något mål.
Tyskland har däremot visat sig ha vissa defensiva brister. Frankrike avslöjade dem pardonlöst under delar av kvartsfinalen. Och trots att Sverige blev överkört i åttondelen tilläts vårt utklassade lag skapa ett antal 100-procentiga målchanser.
Det starka försvaret brukar vinna titlar – vilket borde tala för USA. Men just det att amerikanskorna har haft svårt att hitta vägar till målchanser, samt att Alex Morgan inte hittat toppformen ännu, talar ändå emot USA. Dessutom tror jag att Tyskland kan få ganska bra betalt för sitt vassa presspel mot amerikanskorna.
En viktig match i matchen blir den mellan målvakterna Solo och Angerer. Båda brukar vara spelare som kliver fram och avgör stora matcher. Vem spelar hjälterollen den här gången?
Trots att ganska mycket talar för USA håller jag alltså Tyskland som favoriter. Huvudorsaken är Tyskland har fler duktiga bollspelare och dessutom allt ett väl inarbetat, eget anfallsspel. USA har visat brister i passningsspelet. Och det känns inte som att man har någon plan för hur man skall skapa målchanser.
Känslan är att den tuffa tyska pressen borde kunna bita rätt bra mot USA. Amerikanskorna borde ju inte ha Frankrikes förmåga att spela sig förbi förstapressen. Tvärtom känns det som att USA kommer att få det jobbigt under den första halvtimmen. Men är USA fortfarande med i matchen i slutet av den första halvleken sjunker oddset för amerikansk seger för varje minut som går.
När det gäller inbördes möten är det två lag som inte har stött på varandra de senaste två åren. Däremot blev det tre möten på kort tid under säsongen 2012/13. Då blev det två kryss i USA på hösten 2012 och amerikansk seger i finalen av Algarve cup i mars 2013.
Fast sedan dess är min uppfattning att USA har blivit sämre medan Tyskland har blivit bättre. Silvia Neid har matchat in flera unga spelare till det rutinerade lag hon då hade.
Silvia Neid
Tittar vi på nattens laguppställningar är frågetecknet i den tyska startelvan huruvida Dzsenifer Marozsan, som gjorde ett starkt inhopp senast men har lite skadeproblem, kliver in i startelvan eller inte.
Jag tror inte det utan räknar med att Neid fortsätter att köra Mittag i startuppställningen och låter Marozsan agera ersättare. Mittag har ändå gjort fem mål och agerat väldigt smart i många matcher. Alltså tror jag att Neid fortsätter med samma elva som startat både mot Sverige och Frankrike.
En notering i det tyska laget senast var att jag tyckte att Lena Goessling var en av få tyskor som var riktigt bra i den första halvleken. Men när övriga laget blev bättre försvann hon ur matchen. Då valde Neid att byta ut henne och i stället satsa på Bayern Münchens framgångsrika innermittfält från senaste säsongen med Melanie Leupolz och Behringer. De kompletterar varandra väl.
Nu tror jag inte att Neid petar Goessling från startelvan. Men får inte tyskorna mittfältet att funka kan nog firma Behringer/Leupolz bli aktuell igen.
Kring USA:s startuppställning finns det betydligt fler frågetecken. Får Morgan Brian fortsatt förtroende? Startar Abby Wambach? Hur blir det med Amy Rodriguez och Kelley O’Hara? Lauren Holiday? Tobin Heath? Eller Christen Press?
Det som är självklart är att Solo startar samt att det blir den backlinje som har startat i de senaste matcherna. Lika självklart känns det att Lloyd, Rapinoe och Morgan kommer att starta. Därmed återstår det tre platser att slåss om.
Jill Ellis
Jag gissar att Jill Ellis har sett bristerna i det tyska mittförsvaret och satsar på snabbhet. Det skulle kunna innebära att hon kopierar den elva som den före detta landslagsspelaren och numera TV-experten på Fox, Leslie Osborne, vill se. Det innebär alltså att Holiday, Press, Heath och Wambach får se matchupptakten från bänken, medan Brian, O’Hara och Rodriguez startar.
Abby Wambach lär komma in, men det lär dröja till dess tyskornas höga press bedarrat.
Det har blivit dags att sätta punkt för den här matchguiden. Jag gör det genom att konstatera att jag förväntar mig en match som är långt ifrån lika välspelad som Tyskland–Frankrike. Det innebär inte att matchen blir mindre sevärd. Det här gigantmötet har ju nämligen förutsättningar att bli en rykande het kamp mellan två lag som har hur mycket vinnarinstinkt som helst.
Jag har haft kameran med mig när jag åkt runt och kikat på träningar, presskonferenser och matcher. Det har dock inte blivit så mycket tid att kolla igenom de bilder som tagits. I dag har jag dock haft lite tid över, så ovan rullar nu ett bildspel med alla de bilder jag hunnit ta fram. De föreställer lite av varje…
Dagens presskonferenser var intressanta. Det känns som att båda lägren tror rätt säkert på seger på tisdag. Och personligen tycker jag att det är naturligt. Båda lagen visade klass senast och har positiv energi med sig in i matchen.
Jag kommer att erbjuda mer uppsnack inför matchen i morgon. Då har förresten Sverige sin officiella matchpresskonferens klockan 02.15 på natten svensk tid. Det är inte många medier som får med något därifrån…
I går var det däremot bättre. Då fick vi i media tillgång till samtliga spelare, vilket är väldigt positivt. Hoppas det händer fler gånger. Då var det lite fokus på skadorna.
Det står nog ganska klart att varken Emma Berglund eller Kosovare Asllani kommer att vara aktuella för spel i de kommande matcherna. Asllani pratar om sin frustration över skadan i den här artikeln. Hon säger bland annat:
”Jag räknar inte med att få starta. … Det är klart att det är störande. För det är ju VM och man vill vara tillgänglig för att spela 90 minuter. Det som är mest irriterande är att man inte får ut allt som man vill.”
Och om sin insats i premiären:
”Fy, fan – katastrof! Man får ju andra förutsättningar när man inte är hel. Passningar som jag aldrig brukar slå bort slog jag bort i premiären.”
En tredje spelare som är borta från spel ett tag är Emilia Appelqvist, som fått en spricka i underarmen och nu går gipsad.
Det är ju svårt att veta hur Berglund och Asllani kände sig inför och jag har svårt att klandra dem för att de ville chansa – självklar vill man hysteriskt gärna spela i ett VM. Men nog känns det som att Sverige hade vunnit och redan varit klart för slutspel om vi spelat med elva friska spelare från start? Alltså borde de inte funnits med i startelvan.
Slutligen, här är mina nya bilder igen, en och en. Och för mina utländska läsare: Here’s my pictures taken from Winnipeg and the Women’s World cup in football (soccer) 2015. It’s pictures both of Team Sweden, The Matildas of Australia and of US WNT. Enjoy.
Den här fredagen är en viktig fotbollsdag på båda sidor av Atlanten. På hemmaplan spelar mitt lag viktig bortamatch mot Hestrafors i Västergötlands södra damfyra. Lycka till.
Några timmar senare är det dags för Sveriges andra VM-match. Det är världstvåorna från USA som står för motståndet, och här är min syn på förutsättningarna:
Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium.
Matchstart: 02.00 (19.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00. Domare: Sachiko Yamagishi, Japan. Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 27 grader vid avspark. Odds: 90–10 i amerikansk favör. Mitt tips är att USA vinner med 2–0.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin. Trolig amerikansk startelva: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach. Sannolikt får Alex Morgan göra ett inhopp på cirka 30 minuter.
Kommentar: Här möts två lag som känner varandra väl och som leds av två förbundskaptener som känner varandra mer än väl efter en mängd års samarbete.
Flera av spelarna har varit lagkamrater och som grädde på moset har USA en svensk assisterande förbundskapten i Tony Gustavsson.
Båda lagen gick dessutom inte i mästerskapet med många frågetecken kring sig. USA har haft svårt att få riktig spets på anfallsspelet under våren, medan Sverige har sökt efter en defensiv stabilitet.
Inget av lagen fick till någon fullträff i sina VM-premiärer. USA var utspelat i 30 minuter av Australien. Man räddades så långt av Hope Solo och ett turligt mål framåt. Megan Rapinoes skott hade gått många meter utanför om det inte ändrat riktning.
Efter paus visade dock USA tyngd och stabilitet och malde ner Australien. Vid slutsignalen hade amerikanskorna trots allt tagit en imponerande seger. Imponerande för att man vann klart utan att prestera på sin absoluta topp. För USA blir det en stor injektion när Alex Morgan är redo för spel i 90 minuter.
Hon sa i och för sig efter premiären att hon är redo att starta redan mot Sverige. Men mer troligt är att hon gör ett inhopp på 25–30 minuter. Så här sa Morgan om sin status:
”Ja, jag är redo att starta om Jill (förbundskapten Ellis) vill det. Planen är att bygga på fler och fler minuter under turneringens gång, men behövs jag redan från start är jag förberedd.”
Det finns alltså många likheter mellan lagen. Ytterligare en är att båda är väldigt offensivt balanserade och har brist på bollvinnare på mittfältet. USA skulle kunna lösa det genom att flytta upp Christen Press på topp och spela Morgan Brian från start. Känslan är dock att man väljer samma startelva som senast.
Det innebär i så fall att Abby Wambach startar som forward. Jag frågade Emma Berglund tidigare i veckan hur man bäst stoppar Wambach i luftrummet. Svaret kom blixtfort:
”Man sätter Nilla Fischer på henne”
När vi ändå är inne på nickstarka amerikanskor, de svenska försvararna gör bäst i att se upp med Julie Johnston vid fasta situationer. Den 23-åriga mittbacken är stark, har bra tajming och offrar sig skoningslöst om bollen kommer mot henne. Det är ingen slump att hon är USA:s näst bästa målskytt i år.
Totalt sett har USA en klart snabbare backlinje än Sverige. Det är här den stora skillnaden mellan lagen ligger. USA har en väldig god defensiv trygghet. Man har bara släppt in tre mål på de senaste tio landskamperna. Samma siffra för Sverige är 18.
Den svenska defensiven har varit otroligt virrig under en längre period. Mot Nigeria i premiären kändes backlinjen stundtals både långsam och stabbig. Dessutom föll laget i sär, vilket skapade centrala ytor för motståndarna från vilka de kunde slå precisa passningar förbi de svenska backarna.
Dessutom saknade Sverige ett fungerande anfallsspel i matchen. Att man gjorde tre mål var fantastiskt bra gjort med tanke på att man bara spelade till sig en enda målchans i själva spelet på hela matchen. Det var genom bra känsla i de fasta situationerna som man fick med sig en poäng.
Effektivitet och bra slagna hörnor och frisparkar kommer att krävas mot USA för svensk del. Amerikanskorna bjuder som sagt inte på så många chanser i matcherna, utan det gäller att ta de som dyker upp.
För svensk del har mycket av debatten den senaste tiden handlat om lagets fysiska status. Många spelare har skavanker eller har nyligen varit skadade. Och som grädde på moset fick flera kramp mot Nigeria. Nu är det avspark lite senare på kvällen, vilket bör innebär att temperaturen sjunkit till behaglig nivå i andra halvlek.
På presskonferensen inför matchen konstaterade Pia Sundhage att Sverige har två chanser att fixa avancemang. Man behöver alltså inte känna press mot USA.
Jag håller med till viss del. Med tanke på hur det såg ut mot Nigeria skulle kunna kännas positivt med en hedersam förlust.
Och faktum är ju att Sverige gjort ganska bra resultat mot USA de senaste åren. På de senaste åtta matcherna har vi tre segrar och bara två förluster. Det är alltså inte omöjligt med svensk triumf – även om det känns osannolikt i dag. Och skulle vi vinna är plötsligt gruppsegern inom räckhåll…
Det sista var ett hastigt utslag av överoptimism. Prio ett i det läget Sverige är nu måste vara att ta sig vidare ur gruppen. I det sammanhanget är mötet Australien–Nigeria viktigt.
Det känns som en väldigt oviss match på förhand. Jag skulle kanske inte ha något emot att Australien vann, för då kan Sverige ta andraplatsen i gruppen av egen kraft – även vid förlust mot USA.
I kväll smäller det. Sverige ställs mot Nigeria i vår VM-premiär. Här är en kort guide till matchen.
Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium. Matchstart: 22.00 (15.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.40. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Väder: Det förväntas bli soligt och varmt, 27 grader vid avspark. Odds: 65–35 i svensk favör. Mitt tips är svensk seger med 2–1.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Kommentar: Även om Nigeria har ett lovande lag skall Sverige vara det starkare laget i nuläget. Men premiärer är ofta nerviga historier och nigerianskorna har inget att förlora. Dessutom har det ju funnits många frågetecken kring det svenska laget. Både när det gäller skadesituationen och när det gäller försvarsspelet.
Alla spelare tränade i dag och alla skall vara friska. Eller det kanske skall stå ”friska,” för det är rätt många skavanker och Pia Sundhage lär tvingas växla en hel del i sin elva under turneringen om alla skall hålla hela vägen. Det finns ju frågetecken för en mängd spelare.
Exempelvis känns tejpningen av Kosovare Asllani:s knä större och större för varje dag. Och Lotta Schelin mötte media med en ispåse kring sitt högerknä. Hon kommer att spela med smärta men är inte speciellt bekymrad för tillfället.
Nigerias Super Falcons är ett lag jag sett väldigt lite de senaste åren. Däremot har jag sett deras U20-lag flera gånger, alltså det lag som bildar stomme i VM. U20-laget har varit riktigt vasst i sina offensiva omställningar, något Sverige kommer att behöva se upp med i dag.
Jag har sett att flera svenska medier har roats av det faktum att veteranen och division 2-spelaren Perpetua Nkwocha finns med i truppen. Dra inte förhastade slutsatser och se det som ett svaghetstecken, utan ta det mer som att hon är med som vägvisare för en ung och talangfull trupp. Nkwocha är en legendar i Nigeria och är någon som de unga kan se upp till.
I grupp D spelas även matchen USA–Australien kommande dygn. Där är det 90–10 till USA på förhand. Men med tanke på hur darrigt USA har uppträtt på sistone skall man inte helt avskriva The Matildas. För Australien kan spela avslappnat mot amerikanskorna. Australiens viktigaste match kommer ju i andra gruppomgången, mot Nigeria. Där skall Sam Kerr och de andra säkra avancemang till åttondelsfinalen.
För USA:s del rapporteras att Alex Morgan är tillbaka i full träning och att hon är redo för spel. Det skulle dock förvåna om hon är med i startelvan redan i premiären. USA har råd att spara sin superstjärna till mer avgörande matcher.
I morgon åker jag till Kanada. Det har därmed blivit dags för den sista delen av min genomgång av de 24 VM-lagen. Det är alltså även dags att avslöja vilket lag jag håller högst nu inför mästerskapet.
Svaret är Tyskland – mycket beroende på tradition och jämnhet. Sedan gruppförlusten mot Norge i EM 2013 har man vunnit alla landskamper utan två. Det blev förlust mot Frankrike i oktober och mot Sverige i Algarve i mars.
Konstgräset talar i och för sig mot Tyskland eftersom deras spelare inte är vana vid underlaget. Men å andra sidan är det tyska laget så bollskickligt att de borde klara även ett ovant underlag.
Här är min syn på de två lag jag rankar högst i VM-slutspelet:
1) Tyskland
Världsrankning: 1.
Världsettorna har en imponerande stabilitet. Man vann tolv av tretton landskamper i fjol och har inlett året med fem segrar på sex matcher. I genrepet nyligen besegrades Schweiz med 3–1.
Hemma-VM 2011 blev som bekant ett misslyckande. I kvartsfinalen mot Japan var tyskorna det bättre laget, men saknade nödvändig effektivitet. Dessutom hade man oturen med knäskador på bärande mittfältare. Nadine Kessler gick sönder före mästerskapet och nyttiga Kim Kulig drog av korsbandet tidigt i kvartsfinalen. Hon har tyvärr inte kommit tillbaka.
Däremot har förbundskapten Silvia Neid genomfört en rejäl generationsväxling och fasat in en mängd spelare födda en bit in på 1990-talet. Neids problem är att välja vilka spelare hon skall satsa på. Truppen består av rakt igenom klasspelare.
Det tyska laget brukar inleda matcherna med en riktigt hög och tät press. Får man bett i pressen blir tyskorna otroligt svårslagna. Men kan motståndarna spela sig förbi förstapressen är det i backlinjen de tyska bristerna finns. Rutinerade mittbacken Annike Krahn är inte blixtsnabb och kollegan Saskia Bartusiak är nyligen tillbaka från en korsbandsskada.
Över huvud taget är det tyska laget drabbat av flera tunga avbräck. Trion Fatimire Alushi, Luisa Wensing och Kessler missar VM. Kessler prisades ju som världens bästa spelare 2014 – och borde vara ett blytung avbräck.
Men Tyskland har alltså en otrolig bredd. Mitt i generationsväxlingen vann man EM-guld för två år sedan. Nu är det nya laget redo att även prestera på världsnivå.
Längst bak har man superrutinerade Nadine Angerer som gör sin sista stora turnering. Den populära målvakten brukar alltid vara bäst när det gäller – minns att hon bland annat räddade två straffar i EM-finalen 2013. Längst fram har man måldrottningen Celia Sasic – som ju hette Okoyino da Mbabi i förra VM:et. Hon är en skicklig straffområdesspelare och en tänkbar skyttedrottning i Kanada.
Trolig startelva: Angerer – Leonie Maier, Krahn, Bartusiak, Jennifer Cramer – Lena Goessling, Melanie Leupolz – Dzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Anja Mittag – Sasic.
Grupplottningen är högst överkomlig. Man möter Elfenbenskusten, Norge och Thailand i gruppen. Där går det inte att bli sämre än tvåa. Vägen till final lär dock bli tuff. Gruppsegaren i den tyska gruppen hamnar nämligen på samma semifinalhalva som både segrarna i USA:s och Frankrikes grupper. Det finns alltså risk att bara en av VM:s tre största favoriter kan nå finalen. Tysklands lag är dock så starkt att man inte behöver rädas något motstånd.
2) USA
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
USA är förstås en av fyra tunga guldkandidater. Med tanke på lagets vinnarkultur och det faktum att de spelar på invant underlag på sin hemmakontinent kanske jag borde ha rankat amerikanskorna som nummer ett.
Fast det senaste dryga året har USA provat sig fram. I omgångar har spelet hackat och framför allt har man haft problem med försvarsspelet. Man skulle kunna säga att det problemet har uppstått eftersom man vill ha med så många som möjligt av lagets alla offensiva stjärnor. Och sådana finns det många.
Som det sett ut på sistone skulle startelvan mot Australien i VM-premiären kunna se ut så här: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Julie Johnston, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Morgan Brian – Abby Wambach och Christen Press.
Det innebär alltså att försvarslegendaren Christie Rampone sannolikt får följa mästerskapet från bänken och att forwardsstjärnan Alex Morgan inte är redo för spel efter sin skada. Hon kommer att få agera inhoppare under gruppspelet. Det innebär också att förbundskapten Jill Ellis har fått med Brian och med det uppnått lite bättre balans på ett tidigare otroligt offensivt balanserat mittfält.
Det finns dock en del frågetecken på forwardssidan. Det blev exempelvis bara 0–0 i genrepet mot Sydkorea:
Superstjärnan Morgan behövs i toppform. Men hon har varit väldigt skadeförföljd det senaste året och går alltså en kamp mot klockan. Samtidigt ser rutinerade Wambach allt tyngre och segare ut. Men hon gör fortfarande mål när chanserna dyker upp – speciellt mot sämre motstånd. Dessutom är Wambach en vinnartyp som man vill ha på planen i avgörande lägen. Hon saknar ett VM-guld och är beredd att offra mycket för att få stå med guldmedaljen runt halsen den 6 juli. Gissningsvis hade dock Ellis och hennes assistent Tony Gustavsson tänkt sig att ha legendaren som inhoppare.
Tony Gustavsson
Under våren är det trots allt Wambach som gjort flest landslagsmål, närmast före skrällen Johnston. Mittbacken är otroligt stark i luftrummet vid fasta situationer. I ligaspelet har däremot Press sett hetast ut. Den före detta Göteborgs- och Tyresöspelaren kan nog få sitt stora internationella genombrott i Kanada.
USA spelar alltså på sin egen kontinent och kommer att ha många fans på läktarna. Kanadensarna kommer dock inte att stötta amerikanskorna, utan räkna med att USA:s motståndare kommer att få rejält med publikstöd.
Som bekant har USA lottats in i VM:s svåraste grupp. Om man motsvarar förväntningarna och vinner gruppen får man däremot en bra väg fram till semifinal. I åttondel väntar en grupptrea och i kvartsfinal kan man få lag som Kina eller Schweiz. I semifinal skulle det däremot kunna bli den moraliska finalen mot Tyskland eller Frankrike.
Jag gjorde för övrigt en större genomgång av USA:s lag i januari när jag gick igenom Sveriges gruppmotståndare. Sedan presenterade jag deras trupp här.
Det här var det sista inlägget i min genomgång av alla de 24 VM-lagen. De tidigare hittar du om du scrollar ner, eller via de här länkarna:
Sannolikt kommer jag inte ha möjlighet att skriva något inlägg innan jag är på plats i Winnipeg. Men därifrån lovar jag att uppdatera ofta. Så håll ut.
Alex Morgan är inte bara en av världens bästa spelare, hon är även damfotbollens stora affischnamn för tillfället.
Men USA:s superstjärna går en kamp mot klockan att komma i matchform till VM. Hon har varit skadeförföljd det senaste året och hennes senaste speltid var i början av april. Hon stod över nattens möte med Sydkorea och efter matchen sa USA:s förbundskapten Jill Ellisså här om Morgans situation:
”Vi bygger upp henne. Hon har varit borta ett tag så realistiskt, sett till minuter, tror jag att det är något som vi får bygga upp under de tidiga matcherna.”
Det är alltså ett stort frågetecken för hur mycket Morgan kan spela i inledningen av turneringen. Sett till USA:s anfallsspel i natt mot Sydkorea behövs hon i laget.
Även om det kanske är bra för Sverige att Morgan inte är redo för 90 minuter under gruppspelet är det tråkigt för turneringen. Man vill ju att stjärnspelarna skall få chansen att skina när sporten hamnar i strålkastarljuset.
Om någon betvivlar att Morgan är damfotbollens stora affischnamn hänvisar jag till den här undersökningen som listar de idrottare i världen med högsta marknadsvärde. Morgan är dessutom en av profilerna som marknadsför att damfotbollen nu fått plats i EA Sports dataspel Fifa 2016 som kommer i september:
Det märks för övrigt att det är mindre än en vecka till VM-premiären. I dag har Frankrike, Tyskland och Norge flugit över till Kanada och mitt twitterflöde översvämmades av bilder på fotbollstjejer på flygplatser och flygplan. Den här var den roligaste. De tyska spelarna sover alltså på kuddar med titeldrömmen utskriven under mästerskapet…
I samband med stora idrottstävlingar görs alltid politiska utspel på olika nivåer. Damfotbollens mästerskap är inga undantag – tvärtom passar spelare och ledare på att hugga mot det mesta när de hamnar i fokus.
Räkna alltså med att det kommer att bli en hel del utspel före och under VM-slutspelet.
Jag förstår att man passar på – det är självklart att damfotbollen skall försöka förbättra sin position när möjligheten finns. Men är alla utspel berättigade? Kanske inte.
Här kommer en liten genomgång av en del saker som hänt på den här fronten de senaste veckorna.
Det var väl inte ett utspel, men det internationella fotbollsförbundet Fifa har förbjudit Tv4 att kalla VM för fotbolls-VM i marknadsföringen. Mästerskapet skall tydligen heta dam-VM. Där tycker jag nog att Fifa gör ett rejält självmål, för inte kallade de väl mästerskapet i Brasilien i fjol för herr-VM? Men självmål gör ju Fifa-pamparna ganska ofta nuförtiden…
I dag hålls det ju val av Fifa-president och trots de senaste dagarnas skandaler verkar Sepp Blatter få sitta kvar vid makten. Det är ju en jätteskandal i sig.
För någon vecka sedan kallade sig för övrigt Blatter för ”Gudfadern av damfotboll”. Det uttalandet fick Alex Morgan att skratta – eller möjligen gråta. Morgan hävdar nämligen att Blatter inte visste vem hon var vid Fifagalan i januari 2013.
Då var Morgan närvarande eftersom hon var nominerad som en av världens tre bästa spelare.
Alex Morgan
Enligt den här artikeln hävdar Abby Wambach att Blatter vid en Fifagala – möjligen samma gala som Morgan refererar till – trodde att Wambachs fru Sarah Huffman var Marta.
Att inte världens högsta fotbollsbas känner igen den spelare som blivit framröstad som världens bästa fem gånger är generande. Gudfader Blatters intresse för damfotboll känns ju äkta…
Den italienske före detta fotbollsbasen Felice Belloli hade däremot inget intresse av damfotboll. Hans homofobiska uttalanden var värda alla möjliga fördömanden och det var ju även högst berättigat att förbundsstyrelsen sparkade Belloli under förra veckan.
Även på hemmaplan har det gjorts flera politiska utspel den senaste tiden. Umeås tränare Maria Bergkvist bjöd nyligen på följande anmärkningsvärda uttalande:
”Vi borde få större medel av förbundet. I dag får du betydligt mer pengar för ett herrlag i Superettan än vad ett lag i damallsvenskan och det tycker jag fan är sinnessjukt. Hur kan det vara så? Varför händer inget?”
Personligen tycker inte jag att det är sinnessjukt att en serie med mer än dubbelt så högt publiksnitt som damallsvenskan har högre tv-intäkter.
Ett annat anmärkningsvärt uttalande läste jag i en GP-intervju med Moa Svan, som har varit fotbollsreporter för tidningen Feministiskt Perspektiv. Hon sa bland annat att:
”Vi måste sluta stötta herrlandslaget in absurdum. Mitt mål är att herrarnas stöd ska slås ur balans och i stället falla på det riktiga landslaget (damlandslaget), att de ska bli nummer ett.”
Det är bra med engagemang, men det här låter lite som att rasera den grund man står på. Det är ju herrlandslaget som över tid har dragit in de pengar som betalat för dam- och flicklandslagens verksamhet. Varför så avundsjuk? Det måste väl finnas plats för framgångar både för herrar och damer.
Personligen unnar jag alla elitidrottare att kunna leva på sin sport. Men är det rimligt? Och vad skall hända för att det skall bli möjligt?
När jag läser uttalanden som Maria Bergkvists väcks en massa frågor. Är det bara de svenska fotbollspengarna som skall fördelas jämnt? Eller alla idrottspengar? Vem skall betala för basket, handboll och innebandy? Eller är deras utövare inte lika mycket värda som fotbollstjejer?
Det finns massor av vinklingar på de här frågorna. En intressant är att man i många sammanhang hör damfotbollsfolket säga att herr- och damfotboll är två olika sporter. Men när det kommer till pengar tvekar inte damfotbollen att försöka åka snålskjuts på herrfotbollen. Då är löner och intäkter jämförbara utan några som helst problem.
Visst tjänar delar av herrfotbollen snuskigt mycket pengar och det är önskvärt att de rika är generösa mot de fattiga. Men i botten tycker jag ändå att det är rimligt att man får lön efter vad ens företag/klubb drar in på sin egen verksamhet.
En verksamhet som skall vara hållbar över tid bör inte bygga på bidrag och lån. Den bör gå runt av sig själv.
För damfotbollen finns det bara en väg – det handlar om att fortsätta öka intresset och engagemanget bland folket. Det handlar om att öka publiksiffrorna för landslaget och för matcherna i damallsvenskan. Det handlar om att göra en bättre produkt.
Tyvärr gör svensk damfotboll en hel del självmål i det arbetet. VM-slutspelen är den bästa marknadsföringen som finns för sporten, men det svenska marknadsföringsarbetet inför slutspelet i Kanada får underkänt betyg.
När landslagsledningen borde göra allt för att synas har man gjort tvärtom. Det mediaupplägg som är ligger inför VM innebär ett nytt rekord i otillgänglighet. Det är verkligen vansinnigt tråkigt. Aftonbladets Jennifer Wegerup skrev för övrigt om bristerna i den här krönikan.
Jag har hållit Norge som VM:s stora outsider bakom de fyra stora nationerna.
Caroline Graham Hansen.
Nyheten om att Caroline Graham Hansen missar VM gör att det norska laget tappar i offensiv slagstyrka. Hansen är ju en världsspelare och en av de som skulle förse Ada Hegerberg med bollar.
Det här är tråkigt för Hansen, tråkigt för Norge och tråkigt för VM.
I övrigt på VM-fronten har våra båda gruppmotståndare USA och Australien vunnit varsin fyramålsseger de senaste dagarna. USA slog Mexiko med 5–1 i går natt och Australien har nyss avslutat sin 4–0-seger mot Vietnam.
Intressant i USA är att Alex Morgan vilade och att hon går en kamp mot klockan för att vara spelklart till VM. Något längre sammandrag från USA–Mexiko ligger inte upp på US Soccers Youtubesida ännu, men där finns klipp från alla de sex målen. Bland annat det här av Abby Wambach efter superläckert förarbete av Tobin Heath:
Kul att det verkar börja byggas upp en VM-feber i USA. Matchen mot Mexiko sågs nämligen av hela 27000 åskådare i Carson, Kalifornien.
En blogg om internationell damfotboll 