Kategoriarkiv: Umeå IK

Växjökoll och tunga damallsvenska domslut

Publicerad den av
10

Detta bildspel kräver JavaScript.

Med åtta omgångar kvar av elitettan står som bekant Växjö DFF med 1,8 ben i damallsvenskan. Bara en totalkollaps kan hindra laget som har tolv poängs serieledning, och bara har tappat fem poäng på 18 omgångar. Efter 18 omgångar står man på 49 poäng. Man har fortfarande god chans att slå elitettans poängrekord på 66.

Jag hade aldrig sett Växjö spelar och har varit lite nyfiken på laget. Därför passade jag på att kolla in dem när de var på besök i Kungsbacka.

Där såg jag ett Växjö som kanske inte briljerade på det sätt jag hade tänkt mig. Jag hade nog föreställt mig ett ännu lite mer homogent lag, och med lite bättre passningsspel än det man visade upp.

Samtidigt är det svårt att briljera i varje match, och Växjö gjorde sitt jobb. De var minst klassen bättre än hemmalaget, och 3–1-segern var odiskutabel. Så det finns säkert mer att plocka fram i Växjö till matcher där det behövs.

Efter matchen snackade jag en stund med Växjötränaren Pierre Persson. Han konstaterade förstås att uppflyttningen inte är klar, och att AIK och IFK Kalmar väntar i de båda nästkommande omgångarna. Samtidigt noterades att klubben börjar bli redo för uppflyttning, rent organisatoriskt. Man var ju nära att ta en damallsvensk plats redan i fjol, men då var inte organisationen redo. Nu har man haft ett år till på sig att anpassa föreningen för det som komma skall.

Många tror att Växjö kommer att kunna blanda sig i den damallsvenska medaljstriden redan nästa år. Eftersom LB07 har hängt med bra i år håller jag inte det för uteslutet, men jag kände nog ändå att laget behöver mer stadga om man omgående skall bli ett damallsvenskt topplag. Det känner även tränare Persson.

Han uppskattade att laget behöver förstärkas med ytterligare tre–fyra toppspelare om det blir uppflyttning. Truppen har varit rätt tunn, därför tog man under sommarens transferfönster in serbiska Jelena Cankovic och amerikanska Maleana Shim. Båda hoppade in i Kungsbacka och såg intressanta ut under den korta tid de spelade.

Apropå intressanta spelare studerade jag skytteligaledaren Anna Anvegård lite extra noga under den första halvleken. Jag följde henne med blicken hela tiden för att kolla in hennes rörelsemönster.

Från det lilla jag har sett henne på tv hade jag högt ställda förväntningar på att hon kan vara en framtida landslagsspelare. Men jag blev snabbt lite fundersam när bollarna studsade ifrån henne en efter en.

Anvegård har blick för spelet, det ser man, men hon hade ändå inte riktigt den skärpa och kvalitet som jag hade hoppats på – trots att hon gjorde ett mål och var inblandad i minst ett till. Det visade sig att jag nog valde helt fel dag att kolla in henne, efteråt såg jag nämligen den här tweeten:

https://twitter.com/annaanvegard/status/904057532141981698

Alla gör dåliga matcher, och Anvegård bara 20 år. Även om det var hennes livs sämsta match jag kollade in visade hon att hon har potential, och det blir spännande att se hur hon kan utvecklas när hon ställs mot allsvenska försvarare nästa år.

I övrigt i elitettan vann AIK måstematchen mot IFK Kalmar med 4–3, vilket gör att kampen om den andra damallsvenska platsen hårdnar rejält. För i och med att även Assi vann är det nu tre lag inom två poäng i kampen om andraplatsen – spännande.

I botten har Böljan gjort ett riktigt ryck med tre raka segrar, vilket gör att det numera börjar se riktigt mörkt ut för trion Östersund, Sundsvall och Hovås Billdal.

* Till allsvenskan, där helgens på förhand mest intressanta nog trots allt var bottenmötet mellan KIF Örebro och Kvarnsveden. Där hade Örebro verkligen inte marginalerna med sig.

Matchen krockade ju med Kungsbacka–Växjö vilket gjorde att jag inte hann se så mycket, men jag kikade kort på Örebromatchen under ett avbrott i Kungsbacka. Jag kom in i den 18:e minut, precis när Örebro fick ett solklart mål bortdömt för offside. Tråkigt eftersom målskytten Frida Svensson var inte nära offside. Domarna måste ha trott att bollen skarvades på vägen, men så var det ju inte. Sådana tunga domslut i nyckelmatcher har inte bottenlag råd att få emot sig.

Men eländet för närkingarna slutade inte där. Örebro missade ju även en straff – och åkte på 3–3-kvitteringen i 94:e minuten. När det gäller straffen kanske den korrekta formuleringen trots allt är att Jenny Wahlén räddade, för det var verkligen en fin räddning.

För Kvarnsveden var det en vansinnigt viktig poäng. Medan det var en ny käftsmäll för Örebro, en smäll som kan bli kostbar. Laget måste vinna sådana här hemmamatcher om man skall kunna hänga kvar i högsta serien.

Tråkigt förresten att det inte finns plats för avgörande situationer som ”offsidemålet” och den räddade straffen i damallsvenskan.tv:s klipp med höjdpunkter.

Fortsätter vi i bottenstriden kan vi nu skriva av Piteå från den. De hakar i stället på i medaljstriden efter hemmaseger mot Kristianstad med 2–1 i en match som gästernas Rita Chikwelu borde ha punkterat med dryga kvarten kvar. I 1–0-ledning fick hon bollen framför fötterna, men helt fri från 12–13 meters håll sköt hon utanför. Det är inte godkänt.

Och till råga på allt för nigerianskan kvitterade Piteå strax efter. Kristianstad är alltså kvar i bottenstriden inför lördagens nagelbitare hemma mot Örebro. Det är lite av en måstematch för båda lagen.

Så till dagens skräll, där Vittsjö snodde poäng i Malmö och således hjälpte Linköping i guldstriden. Inför avspark noterade jag att Vittsjö hade vilat sedan förra onsdagen sedan Rosengård hade matcher både i söndags och i onsdags, dessutom har Malmölaget en sliten trupp. Jag trodde således på en liten skrällchans inför avspark.

I halvtid hade jag däremot helt avskrivit skrällmöjligheterna. Då ledde Rosengård med 2–0 och hade ägt matchen totalt. Jag skulle ut ett ärende under eftermiddagen och passade på att göra det när matchen ändå kändes avgjord.

När jag kom hem igen och satte på damallsvenskan.tv igen stod det 2–2, och jag hamnade mitt i en av seriens sannolikt mest händelserika minuter, kolla själv från 82.30–83.30. Först fick Rosengård en feldömd hörna som den 17-åriga debutanten Ida Lyberg slog mot bortre stolpen. Där kom Caroline Seger, och nickade kanske i mål. Lisa Klinga räddade nämligen bollen, men från tv-bilderna är det fullständigt omöjligt att med säkerhet utläsa om hela bollen var över linjen eller inte.

Emmi Alanen

Domare Sara Persson valde i alla fall att inte blåsa mål. Medan Seger protesterade mot att det inte blev mål vände spelet och efter ett Vittsjöinlägg fick Emmi Alanen först en kanonträff, rakt i magen på Lyberg. I skedet efter fick Alanen tillbaka bollen, och fälldes i straffområdet av just Lyberg. Domare Persson stod välplacerad men var feg och blåste inte för den solklara straffen. Faktum är ju att hennes två domslut under den heta minuten är av den karaktär att de kan avgöra utgången av damallsvenskan.

Kanske att Segers nick påverkade bedömningen även av det andra läget? Seger hade för övrigt orsakat en straff tidigare. Vår svenska mittfältsstjärna agerade då oerhört klumpigt i eget straffområde.

I och med resultatet har Linköping fyra poängs serieledning med sig till Malmö nästa vecka. Linköping har inte spelat i helgen, men gjorde det mot Göteborg i torsdags. I efterhand har jag kikat på den första halvleken. Huvudhändelserna där var det snygga ledningsmålet, samt skadan på Claudia Neto.

Jag har förstått att den första rapporten säger att det inte verkar vara något allvarligt, men att Neto ändå riskerar att missa seriefinalen. Skadesituationen efter drygt 24 minuter var konstig. Neto sträckte ut högerbenet i en duell med Göteborgs nyförvärv Amanda Johnsson Haahr. Men det var i vänsterknät skadan kom, och Neto sprang sedan omkring i två minuter och kände på sitt vänsterben innan hon signalerade för byte och klev av. Som ni förstår var det väldigt svårt att se exakt vad som hände.

Annahita Zamanian

Apropå torsdagens match tyckte jag att Göteborgs Annahita Zamanian var bäst på planen under den halvleken jag såg. Hon sticker ut med rörlighet och väldigt fint spelsinne i Göteborgs annars väldigt djupledstänkande trupp.

Tillbaka till helgens matcher. Den sista var Eskilstuna–LB07 4–0, ett resultat som gör att LB börjar ryckas in i nedflyttningsdiskussionen igen. De tre matcher som spelas på lördag blir för övrigt högintressanta för den diskussionen. Då spelar alltså Kristianstad–Örebro, men även LB07–Göteborg och Hammarby–Kvarnsveden.

På söndag lyfter vi däremot blicken mot tabelltoppen, för då väntar ju seriefinalen Rosengård–Linköping samt ”matchen om tredje pris” mellan Eskilstuna och Djurgården.

I kväll bjöd Eskilstuna på gratis entré, men hade ändå ”bara” 1 720 åskådare. Jag hörde att kommentator Marcus Bühlund funderade över varför man lägger damallsvenska matcher så att de krockar med herrlandslaget, eller i varje fall gör att publiken missar delar av herrlandskampen. Med avspark 14.00 kunde kanske Eskilstuna fått 1000 personer till?

* I helgen har det varit seriepremiärer i både Tyskland och Frankrike. Tråkigt nog är det givet att tippa att gulden återigen hamnar i Wolfsburg och Lyon.

I Tyskland inledde Wolfsburg med 6–0-seger mot Hoffenheim. Där spelade Nilla Fischer hela matchen. Första utmanaren är Bayern München, som också inledde med en klar seger – 3–0 borta mot Essen. Där spelade Fridolina Rolfö hela matchen.

Amanda Ilestedt

När Potsdam vann med 4–1 mot Jena gjorde Amanda Ilestedt debut för Turbine Potsdam. Den matchen sändes på DFB-tv, och jag såg några minuter i matchupptakten. Där var Ilestedt nära att bli målskytt.

Det var skrällfritt i den tyska premiäromgången. Utöver Wolfsburg, Bayern och Potsdam vann även Frankfurt, Sand och Freiburg. Det skulle inte vara någon skräll om just de sex lagen slutar på tabellens övre halva.

I Frankrike bjöds det däremot på en riktig premiärknall när vårens tabellsjua Soyaux spelade 1–1 borta mot PSG. Emma Berglund fanns med i Parislagets startelva, jag har inga uppgifter om hon spelade hela matchen.

Bakslag direkt för PSG alltså. Däremot vann både Lyon och Montpellier sina premiärer med 7–0 mot Albi respektive Rodez. För Lyon blev veckans huvudperson i damfotbollsvärlden, norska Ada Stolsmo Hegerberg, fyramålsskytt. Hos Montpellier noterades två fullträffar för Stina Blackstenius. Vad jag kan se spelade både Blackstenius och Linda Sembrant hela matchen för sitt lag.

Anna Anvegård
Växjö DFF
Växjö DFF
Malin Fors
Pierre Persson
Maleana Shim
Malin Fors
Josefine Rybrink
Alexandra Jonasson
Anna Anvegård
Frida Boriero
Nickduell
Anna Anvegård

Lång analys av ett svenskt EM-misslyckande

Publicerad den av
37

Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.

Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:

”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”

Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.

Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.

Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.

I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.

Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.

Nilla Fischer

Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.

Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.

Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.

Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.

Kosovare Asllani

Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.

Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.

Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.

Caroline Seger och Pia Sundhage

Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.

Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.

Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.

Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.

Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.

I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.

Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.

Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.

Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.

Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.

Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:

”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”

Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.

Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.

Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.

Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.

Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.

Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.

Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.

Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.

Det började dock bra för svensk del.

https://www.youtube.com/watch?v=ZXAGwH5ScJQ

Sverige–Tyskland 0–0 
Målchanser: 1–3
Avslut mot mål: 2–5
Avslut totalt: 10–16

Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.

Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.

https://www.youtube.com/watch?v=m_0Ow15KRu8

Sverige–Ryssland 2–0 (1–0)
Målchanser: 12–0
Avslut mot mål: 5–3
Avslut totalt: 23–9

Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.

Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.

Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.

Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.

Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.

Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.

I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.

https://www.youtube.com/watch?v=eggdvp4t4uc

Sverige–Italien 2–3 (1–2) 
Målchanser: 8–7
Avslut mot mål: 4–4
Avslut totalt: 13–12

Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.

Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.

Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.

Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.

Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.

Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.

I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.

Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.

I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.

https://www.youtube.com/watch?v=EL3AGJoeBd8&t=2s

Sverige–Nederländerna 0–2 (0–1)
Målchanser: 3–4
Avslut mot mål: 2–2
Avslut totalt: 9–9

Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.

Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.

Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.

Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.

För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.

Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.

I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.

I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.

Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.

Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.

Det är ju en otroligt stor skillnad.

En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.

Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.

Magdalena Eriksson

Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:

”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”

Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.

Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.

En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.

Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:

”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”

På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:

Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:

3,25:
Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.

Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.

Stina Blackstenius

3,00:
Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.

2,50:
Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.

Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.

I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.

Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.

2,33:
Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.

Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.

2,25:
Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.

2,00:
Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.

Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.

1,75:
Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.

Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.

1,67:
Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.

1,50:
Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.

1,33:
Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.

Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.

Ej betygsatta:
Pauline Hammarlund, 17 spelminuter.
Julia Spetsmark, 11 spelminuter.
Mimmi Larsson, 9 spelminuter.

Övriga spelare i truppen:
Hilda Carlén
Emelie Lundberg
Hanna Glas
Emma Berglund
Josefin Johansson

Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.

Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.

Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.

Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.

Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?

Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.

En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.

Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.

Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.

Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.

Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.

Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.

På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).

I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.

Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.

Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.

När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?

 

Asllani mot Seger

Publicerad den av
14

Det har varit en rekordsommar här på bloggen. Juli är den månad som haft flest sidvisningar någonsin, med 39 914.

Det var cirka 2 500 fler visningar än under EM 2013 och 6 000 fler än under VM 2015 och OS 2017.

Dock hade bloggen ”bara” 9 473 unika besökare under juli, vilket är klart färre än exempelvis VM-månaden juni 2015, då hela 13 489 klickade in här.

Som det ser ut kommer 2017 att bli det klart bästa året någonsin på bloggen. Hittills har det varit närmare 181 000 sidvisningar i år (41 500 unika besökare), vilket ger ett snitt på cirka 25 000 per månad. Fjolåret är bästa året hittills, då stannade räkneverket på 228 950 visningar (19 079 per månad).

Kosovare Asllani

Och nu har vi slagit ett nytt rekord, det gällande flest kommentarer till ett inlägg. Inlägget det handlar om är det föregående, och debatten har framför allt handlat om Kosovare Asllani, och mer precist om hur bra nyförvärv hon är.

Mitt svar på den frågan är att hon borde vara ett väldigt bra nyförvärv. Så här på förhand känns det som att Asllani borde vara bättre för Linköping än Caroline Seger för Rosengård.

Caroline Seger

Åter till det strax. Först har jag funderat lite kring förändringarna i de båda topplagens trupper. Det ser ut så här:

Rosengård:
Ut: Lieke Martens (Barcelona), Amanda Ilestedt (Turbine Potsdam), Emma Berglund (PSG), Sofie Junge Pedersen (Levante), Hanna Persson (Bröndby) och Emma Pennsäter (lån, Bröndby).
In: Caroline Seger (Lyon), Simone Boye Sörensen (Bröndby), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna) och Jenna Hellstrom (Kent State).

Linköping:
Ut: Magdalena Eriksson (Chelsea) och Jessica Samuelsson (klubb ej klar).
In: Kosovare Asllani (Manchester City), Nicoline Sörensen (Bröndby) och Anna Oscarsson (Hammarby).

Med förlusten av Samuelsson och skadan på Janni Arnth har Linköping tyngre förluster i backlinjen än Rosengård. Däremot är det stort plus för LFC när det gäller offensiven.

Rosengård har tappat både Marta och Martens på mindre än ett halvår, det är en gigantisk förlust när det gäller kreativitet och mål/assist. Och som bekant är varken kreativitet eller mål/assist Segers stora styrka. Hon är duktigt på det korta passningsspelet samt att behandla och hålla i bollen samt på att styra anfallstempot. Däremot slår Seger väldigt få avgörande passningar.

Känslan är att det är Sanne Troelsgaard och Iva Landeka som måste kliva fram när det gäller avgörande passningar från mittfältet i Rosengård. Dessutom väntar Malmöklubben förstås på att Anja Mittag skall hitta sin ”gamla” form. I så fall har man en pålitlig poängspelare där.

I Linköping blir det intressant att se hur man ersätter Samuelsson. Ett alternativ är att spela Anna Oskarsson som ytterback. En annan lösning är att flytta ner allroundkunniga Kristine Minde får ge plats åt Asllani i anfallslinjen, och att norskan i stället får ansvar för högerkanten.

LFC har vunnit med 1–0 mot Hammarby i träningsmatch i kväll (Marija Banusic segerskytt). Jag har inte sett någon laguppställning, någon som vet hur LFC ställde upp?

När det gäller Asllani tycker jag att hon har tagit stora steg de senaste åren. Hon har gått från att vara en envägsspelare till att vara tvåvägs. Hon var dessutom en av Sveriges två–tre bästa spelare i EM. När det gäller hennes status i Manchester City var den väl dock inte jättehög.

Hon spelade bara från start i tre av sju matcher i vårens ligaspel. Och hon fick inte ens plats på bänken i FA-cupfinalen.

Däremot fick Asllani förtroende i Champions League. Hon startade i alla årets fyra matcher. I kvartsfinalerna mot Fortuna Hjörring blev hon utbytt i 67:e respektive 72:a minuten. Och i semifinalerna mot Lyon blev hon målskytt i, och spelade hela den första matchen. I returen blev hon utbytt i 69:e minuten.

I Linköping kommer Asllani att ha en större roll än hon haft i Manchester City, på så sätt är det ett klokt beslut att flytta hem. Det är nu hon skall visa att hon kan bära ett lag. Det blir spännande att följa.

Det blir även mycket spännande att se vilken påverkan Caroline Seger får på Rosengårds spel. Det blir även spännande att se hur mittfältet kommer att formeras. För Seger personligen är det ett naturligt val att flytta hem. Hon har inte fått speciellt mycket speltid i de stora matcherna för Lyon, utan har mest fått spela i ligan mot sämre lag. I Malmöklubben växer hennes roll rejält.

Det dröjer dock en vecka innan damallsvenskan drar igång igen. I morgon är det däremot sex matcher i elitettan. Den mest intressanta är den mellan fyran Kungsbacka och trean AIK. Det är matchen om vilket lag som skall ta upp jakten på andraplacerade Kalmar. Vid kryss i Kungsbacka börjar det se riktigt ljust ut för de båda Smålandslagen Växjö och Kalmar.

Växjö skall till Umeå på måndag. Där föll UIK häromdagen med 1–0 mot klubbens legendarer från tidigt 2000-tal. Att spela en sådan match mitt i säsongen känns ju lite lätt tveksamt. För det är förstås inte roligt för det nuvarande A-laget att ta stryk av ett veteranlag huvudsakligen bestående av spelare som lagt av. Att påminnas om att allt var bättre förr stärker knappast dagens spelare.

I dag har andra gruppspelsomgången i F19-EM spelats. Där åkte Sveriges banekvinnor från kvalet, Italien, på en riktig stjärnsmäll. Italienskorna föll med hela 6–1 mot Frankrike, ett resultat som innebär att italienskorna är utslagna.

I dagens toppmatch vann Tyskland med 2–0 mot Spanien i det som kan vara en försmak på finalen. Fast Nederländerna vill nog ha ett ord med i spelet. De vann mot England med 2–0 och har säkrat sin semifinalplats.

Slutligen tillbaka till EM. Uefa har nominerat turneringens tio snyggaste mål.

Personligen röstar jag på Vivianne Miedema mot England som etta, Ana Maria Crnogorcevic som tvåa och Jodie Taylor som trea.

Av rättighetsskäl lade Uefa inte upp några klipp från matcherna under turneringen. Men nu har man alltså börjat göra det. Utöver klippet ovan med de tio snyggaste målen har man även satt ihop en kavalkad av samtliga 68 mål från turneringen. Det klippet är på just under elva minuter, du ser det här:

Det ser ut att bli bästa elvan ändå

Publicerad den av
2

Vi var många journalister som fick känslan i går att Pia Sundhage skulle spela Lotta Schelin på topp bredvid Stina Blackstenius från start i EM-kvartsfinalen. Och att Fridolina Rolfö skulle få börja från bänken.

När Fotbollskanalen för en stund sedan avslöjade elvan var det dock den elva jag hade hoppats på. Alltså Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Schelin, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Blackstenius och Rolfö. Det tror jag är bästa möjliga svenska laget mot det här motståndet.

Jag har för övrigt varit nere i centrala Doetinchem och känt av kvartsfinalfebern. Och det är skön stämning här i stan. Inte minst var det väldigt glada miner när de nederländska supportrarna nyss marscherade hit till arenan.

Det här har förutsättningar att bli en riktig fotbollsfest.

Nu är fokus på Nederländerna

Publicerad den av
5

Sverige förlorade mot Italien med 3–2. Det handlade om svensk genomklappning i den första halvleken, och om en okej uppryckning i den andra.

Vårt lag lider dock fortfarande av bristfällig effektivtet, vilket gjorde att i stället för att äntligen vända ett underläge till seger åkte vi återigen på en förlust efter att ha släppt in matchens första mål.

Som ni vet tyckte jag inför matchen att Pia Sundhage borde vila spelare mot Italien. Det gjorde hon också, och egentligen har jag inte någon större kritik mot coachningen. Det är väl egentligen bara det fortsatt gigantiska förtroendet för Olivia Schough som jag ställer mig frågande till.

Jag har som bekant även tyckt att Sundhage tidigare under året har testat för få spelare och för få kombinationer. Därför skall jag nu berömma henne för Italienmatchen. Jag tycker trots allt att hon gjorde smarta tester, och kloka byten. Även om hon tog på sig förlusten tycker jag inte att det var på coachningen Sverige föll.

Sverige föll på att flera spelare underpresterade rätt rejält. Jag har underkänt hela fem spelare i min betygsättning, och det var ytterligare några som fick godkänt med ett nödrop.

Rent resultatmässigt är faktiskt gårdagens match rätt ointressant. Det viktiga är att man avancerar ur gruppen, inte vilken placering man får. Så här i efterhand är det ju inte så många som gråter över att Portugals herrar gick vidare som grupptrea i fjolårets EM-slutspel, eller att Sveriges damer hade samma placering i sin OS-grupp.

Det är hur det går i utslagsmatcherna som räknas. Och till dem fick Sundhage med sig några viktiga svar från Italienmatchen, nämligen att:

1) Elin Rubensson tyvärr inte är ett alternativ som ytterback mot Nederländerna. Hon hade ingen bra dag, utan såg ut att lida både av allmän ringrostighet och av ovana på backplatsen.

2) Linda Sembrant och Magdalena Eriksson inte hittade någon trygghet ihop. Sembrant som enligt min uppfattning varit bäst totalt sett i de två första matcherna var sämst av alla mot Italien – i varje fall i den första halvleken.

3) Lisa Dahlkvist och Hanna Folkesson kompletterade varandra bra på centralt mittfält i den andra halvleken. De spelade dessutom bollen framåt. Caroline Seger däremot hade en riktigt dålig dag, hon var som man säger i Västergötland väldigt ”seger” med bollen.

4) Stina Blackstenius är Sveriges bästa forward för tillfället. Och hon är som allra bäst när hon spelar ihop med Fridolina Rolfö. När de båda fick chansen tillsammans hade vi plötsligt ett forwardspar som samarbetade. Det var länge sedan man såg det i landslaget.

5) Lotta Schelin funkar som yttermittfältare. Jag hoppas att Sundhage vågar köra Rolfö/Blackstenius på topp mot Nederländerna, och att Schelin får starta på kanten. Det tror nämligen jag är den starkaste uppställningen.

Med det här sagt kan vi lägga Italienmatchen åt sidan och istället börja fokusera på Nederländerna. Det kommer att bli en jättekul match, en match jag faktiskt har en rätt skön känsla kring. Men mer om det i kommande inlägg. Nu är det läggdags.

Sundhage förbereder sig för Nederländerna

Publicerad den av
3

Fotbollskanalen har nyss presenterat det som sannolikt är kvällens svenska startelva. Den är intressant, det känns nämligen som att Pia Sundhage testar uppställning inför en trolig kvartsfinal mot Nederländerna.

Elvan mot Italien ser alltså ut så här enligt Fotbollskanalen: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Caroline Seger, Olivia Schough – Lotta Schelin och Stina Blackstenius.

Stämmer det här innebär det alltså att Jessica Samuelsson, Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist vilar jämfört med förra matchen. Jag hade ju som bekant gärna sett att Sundhage hade vilat så många spelare som möjligt i kväll. Men jag tycker ändå att det här känns som en väldigt smart lösning av vår förbundskapten. Jag tror nämligen att alla tre bytena är av taktisk karaktär, och inte i första hand för att nämnda spelare behöver vilas.

Om vi börjar på det centrala mittfältet har inte Dahlkvist och Seger fått till det i offensiven. Men det svenska spelet blev bättre när Folkesson kom in mot Ryssland. Eftersom Dahlkvist inte tillhör Sundhages heliga spelare tror jag att Rosengårdsmittfältaren nu ges en chans att sno åt sig platsen till slutspelet.

Nilla Fischer har varit stabil hittills, men inte lysande. Eftersom Sundhage garanterat gärna vill ha Magdalena Erikssons vänsterfot på planen görs här ett test av hur Sembrant och Eriksson skulle funka ihop.

Sedan tror jag att de båda ytterbackarna får tävla om vem som skall spela vänsterback i det troliga kvartsfinalmötet med Nederländerna. I den matchen kommer det att gå fort på kanterna, så då kommer det att krävas två snabba ytterbackar. Samuelsson är förstås given, den andra platsen lär gå till den som klarar sig bäst i kväll.

För som ni alla säkert vet vid det här laget blir det antingen Nederländerna eller Danmark i kvartsfinal för Sverige. Ja, jag vet att vi fortfarande kan åka ut, men den risken är så liten att jag bortser från den.

Eftersom Ryssland var väldigt svagt tror jag att Tyskland kommer att göra många fler mål än Sverige i kväll, vilket talar för en andraplats – och möte med Nederländerna i Doetinchem.

 

Pigga spelare är viktigare än gruppseger

Publicerad den av
11

Jag sitter på Stadion de Adelaarshorst i Deventer i kväll och kikar på Norge–Danmark. Intrycken från den här matchen är att Norge har väldigt många otroligt svaga bollspelare. Och att de har dåligt självförtroende.

Jag har exempelvis aldrig tidigare sett Maren Mjelde så här dålig. Danmark leder med 1–0 i paus, samma siffror har Nederländerna mot Belgien. Det innebär att det alltså med stor sannolikhet blir Nederländerna eller Danmark för Sverige i kvartsfinal.

Under förmiddagen var jag på Sportpark Hengelder och kikade på dagens svenska träning. De som trodde att de skulle få någon hint om morgondagens startelva lämnade anläggningen besvikna.

Det handlade nämligen om en lätt träning med uppvärmning, följt av lite skott och därefter spel i intervaller, fem mot fem, gamla mot unga. Uppfattade jag det rätt vann de gamla med 7–5.

I första skottövningen noterade jag att i den gruppen jag kollade på gick lite för många bollar över eller utanför målet. Det stämmer bra med den svenska statistiken hittills i EM. Totalt mot Tyskland och Ryssland har Sverige haft 33 avslut, fördelat på 10 respektive 23. Bara sju av de 33 har träffat inom ramen. Med så dålig träffbild är det svårt att bjuda på målkalas.

Räkna inte med någon målfest i morgon heller, alltså. När det gäller morgondagens match har alla de spelare och ledare jag lyssnat på sagt att de gärna vinner gruppen – för att det ger extra självförtroende. Det är ju korrekt, men jag tycker ändå inte att Pia Sundhage skall offra för mycket för den där gruppsegern.

För det är inte så stor skillnad på att möta Nederländerna eller Danmark. Och mästerskap handlar ju om att vinna rätt matcher, och om att lägga sin energi på rätt saker. Som jag ser det är det mycket viktigare att ha pigga spelare till kvartsfinalen än att vinna gruppen.

Och med tanke på att våra motståndare kommer att få en vilodag mer gäller det att Sundhage matchar sin trupp smart. Alltså att hon vilar de som känner sig lite slitna. Vid gårdagens pressträff pratade Lilie Persson lite om det här:

– Vi har resonerat väldigt mycket om startelvan utan att vara framme. Och det är ju tid kvar än. Det finns många olika scenarion, i alla lagdelar faktiskt. Och vi har ritat på många olika, det har vi gjort. Det vi pratar om är dels en belastningsfråga, matchen senast tog en del på några av spelarna. Dels en taktisk fråga förstås. Sedan är det alltid det här med hur många förändringar man vågar göra. De spelare som belastas väldigt hårt är ju ytterbackar eftersom vi har det spel vi har och mittfältsspelare sliter ju alltid hårt. Just de positionerna är slitsamma rent löpmässigt.

Hur många förändringar tror du att ni vågar göra?
– Det är en svår fråga. Men jag tror inte att det bara blir en förändring i alla fall, sedan är det svårt att säga hur många det blir eftersom vi är så långt ifrån ett färdigt beslut. När det gäller belastningen hoppas vi att det skall bli en lång turnering. Och vi visade i OS att även Sverige klarar av att göra förändringar i startelvorna i varje match, det är ju ett sätt också att visa att vi tror på alla spelare här.

Är det viktigt att vinna gruppen?
– Det tycker vi nog. Det är ju en självförtroendeboost. Och om någon säger att ”är det inte bättre att bli tvåa” – nej, det måste ju vara bättre att bli etta. Det är väl häftigt att bli etta.

Persson fick en fråga om Italiens svagheter, enligt scouten Thomas Dennerby är ett snabbt djupledsspel nyckeln till att göra mål på italienskorna eftersom de har långsamma mittbackar. Hon svarade:

– Nu har ju Italien råkat ut för några tråkiga skador, så det blir lite förändringar för dem. Annars tror jag att alla som såg matchen mot Tyskland såg att Italien lika gärna kunde fått med sig en poäng. Jag tror att Italien så klart vill avsluta den här sejouren med en seger. Det är ju förbundskaptenens (Antonio Cabrini) sista landskamp, det är Melania Gabbiadini:s sista landskamp – och hon är ju en häftig lirare, så jag tror att Italien går all in. Då gäller det att inte falla i den fällan, utan att vi gör de vi är bra på. Och vi är ganska bra på att spela snabbt i djupled, så det är väl ett utmärkt scenario. Det passar Sverige väldigt bra, vi tycker det är jobbigare när folk står lågt. Snabbhet i djupled är något som vi har på alla våra forwards. Även Frido (Fridolina Rolfö) pratar vi ofta om att hon är en skicklig targetspelare, men hon är oerhört snabb i djupled också. Det kanske inte ser ut att gå så snabbt, men hon är väldigt snabb. Vi har ju gps och hon är uppe i samma siffror som de andra.

Jessica Samuelsson

Utöver Persson lyssnade och pratade jag lite med Jessica Samuelsson och Hanna Folkesson. När det gäller Samuelsson var jag lite nyfiken på en sak hon pratade om i fjol, att hennes passningsspel hade förbättrats rejält eftersom hon hade tränat mycket på att orientera sig bättre på planen. Jag var lite nyfiken på hur hon tränade på det.

– Det handlar bara om att man påminner sig själv om att hela tiden kolla runt omkring innan man får bollen. Jag var väldigt dålig på det i unga år, så det är någonting jag fått jobba med. Dels har jag fått det från Anders Jacobsson som var assisterande i Linköping tidigare (nu är han i Norges landslag). Han jobbade mycket med det med mig. Ibland är det lätt att glömma att vrida på huvudet, men påminner man sig hela tiden blir det en vana, och till slut sitter det i ryggmärgen – och det är viktigt.

Är det här orsaken till att ditt passningsspel blivit så bra?
– Det är nog en stor del av det i alla fall. Vet man var motståndarna är, och har koll på medspelarna innan man får bollen, då ser man lite tryggare ut också. Sedan är det så klart några andra delar också, men det här är en stor del – tror jag.

Samuelsson utstrålar för övrigt trygghet och självförtroende även vid sidan av planen. Jag tycker alltid att hon tidigare varit väldigt försiktig i sina uttalanden. Nu vågar hon säga mycket mer.

Efter Rysslandsmatchen sa Samuelsson bland annat att hon löser defensiven på kanten själv, så det var inte några problem att ha en väldigt offensiv Lotta Schelin framför sig. Det är ju förstås sant, och inte speciellt kontroversiellt. Ändå tror jag inte att Samuelsson skulle ha sagt något liknande för ett eller två år sedan.

När jag frågade henne om det allt större trygghet sa hon:

– Det har väl med erfarenhet och självförtroende att göra. Jag känner att jag har en större roll och är mer bekväm och trygg – det speglar säkert av sig både på planen och här utanför.

Hanna Folkesson

Slutligen blev det även ett snack med Hanna Folkesson, som ju gjorde ett väldigt piggt inhopp mot Ryssland, och som där borde ha stärkt sina aktier för att få mer speltid i kommande matcher. Hon sa att:

– Jag känner mig redo om chansen kommer, då gäller det att ta den.

Det blev förstås snack om att hon äntligen hade fått göra sin mästerskapsdebut, efter att ha tvingats kasta in handduken på grund av skador i tre tidigare mästerskap. Det ämnet var framför allt Expressens Mats Bråstedt mycket ivrig att prata om. Det mesta som sades om det finns därför i den här artikeln.

Apropå det frågade jag om det inte var extra tufft att missa VM 2015, där hon var med i startelvan under våren.
– Så klart. 2013 var jag inte heller i startelvan, då skulle det mer vara mitt första år och en häftig upplevelse. Men så klart där inför VM 2015 så var det ju tufft. Jag hade ju startat de flesta landskamperna det året.

Är du på samma nivå nu som du var 2015?
– Ja, men jag tycker det. Det tar ett tag att ta sig tillbaka till den nivån man har varit på, framför allt saknar man matchträning. Men nu har jag varit i gång i ett helt år, och jag tycker att formen har tagit sig. Även i slutskedet av damallsvenskan har det blivit bättre och bättre.

Folkesson fick frågor om hur det var att åka ur med Umeå förra hösten, och om hur hon har påverkats som spelare av klubbytet till Rosengård:

– Eftersom jag hade siktet inställt på att jag ville tillbaka till landslagsmiljön och eventuellt spela det här mästerskapet fanns det ingen möjlighet att vara kvar i UIK. Det är tråkigt för Umefotbollen att de åkte ut, men för min egen utveckling var jag tvungen att flytta. Det är alltid speciellt att vara ny i en klubb, och det har tagit ett tag för mig under våren att hitta rätt i den här miljön. Men ju längre tiden har gått, desto mer har jag känt mig bekväm, och verkligen hittat rätt där också, vilket har gjort att jag har utvecklats som fotbollsspelare. Både att jag blivit mer trygg med bollen och då kan bidra mer i det offensiva spelet än jag kanske har gjort i tidigare klubblag.

Slutligen frågade jag henne om hennes favoritroll, alltså om hur hon skulle placera sig själv om hon fick leka förbundskapten och skräddarsy sin egen roll.

– Åh, det är svårt att säga, jag trivs att vara lite mer offensiv, samtidigt som jag har spelat lite mer defensiv hemma i Rosengård, och det har funkat bra nu på slutet. Men jag skulle nog säga lite mer en tvåvägsspelare, att både kunna vara delaktig i uppspelsfas, men även kunna få vara med framme i boxen. Att vi spelar med två tvåvägsspelare som delar på ansvaret både i defensiven och offensiven.

Är du främmande för att gå ut på kanten?
– Jag kanske inte ser mina bästa kvaliteter som kantspelare, men är det där de vill att jag skall spela gör man det bästa utav det. Då kanske mer en indragen yttermittfältare som får bollen på fötterna än en djupledsgående.

Sembrant är Sveriges bästa spelare

Publicerad den av
4

Det här med betygsättning på spelare är ju alltid lite spännande. Spelarna själva brukar säga att de inte läser betygen – ändå har de nästan alltid koll på när de fått ett lågt betyg. Konstigt.

Det är viktigt att veta att betygsättningen ibland kan vara missvisande, framför allt gäller det för så kallade rollspelare. Det kan ju vara så att en ytterback har fått ordern att inte kliva med upp i anfallen, utan ligga kvar och säkra i defensiven. Den typen av taktisk order når sällan betygsättarna på pressläktaren, utan de riskerar istället att dra ner spelarens betyg – bara för att den gjorde sitt jobb.

För oss som sätter betygen är det alltid lite kul att jämföra med andra, och se om man sticker ut – eller om man ligger på medel. I och med att alltfler tidningar låser in sina betyg bakom betalväggar är det inte lika lätt att ta del av alla siffrorna.

Men jag har i alla fall hittat betyg från sex olika medier på de två första matcherna. Och räknar man ihop alla betyg visar det sig att Linda Sembrant har varit Sveriges bästa spelare hittills i EM. Det tycker jag personligen känns ganska rättvisande.

Linda Sembrant

Om någon av er har tillgång till spelarbetyg från ytterligare medier än de jag har med i listan nedan får ni gärna meddela de betygen, så kan genomgången bli ännu bättre.

För här har ni först alla betygen mot Tyskland. Det är mina från Borås Tidning som står först, sedan kommer i tur och ordning Expressen, Aftonbladet, Fotbollskanalen, Svenska Fans, Svenska Dagbladet samt totalbetyget från alla sex.

Noterbart är att dels Svenska Dagbladet har en sexgradig skala samt att Svenska Fans har en femgradig där 3 är godkänt, övriga har en femgradig skala där 2 är godkänt.

Hedvig Lindahl             4 – 4 – 3 – 3 – 5 – 5 – 24

Jessica Samuelsson    3 – 3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 19
Nilla Fischer                 2 – 4 – 4 – 4 – 3 – 4 – 21
Linda Sembrant           4 – 4 – 4 – 4 – 5 – 5 – 26
Jonna Andersson        3 – 2 – 3 – 3 – 3 – 3 – 17

Kosovare Asllani          3 – 3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 19
Lisa Dahlkvist              3 – 3 – 4 – 3 – 3 – 4 – 20
Caroline Seger            3 – 2 – 4 – 3 – 3 – 4 – 19
Olivia Schough            1 – 2 – 2 – 2 – 4 – 2 – 13

Fridolina Rolfö             2 – 2 – 2 – 2 – 3 – 3 – 14
Lotta Schelin               3 – 2 – 3 – 3 – 4 – 3 – 18

Elin Rubensson           2 – 2 – 2 – 2 – 3 – 3 – 14
Stina Blackstenius       3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 5 – 21

Kollar vi betygsättningen är alla i princip överens om betygsnivå på tolv av 13 spelare. Det är kring Olivia Schough det spretar rejält. Jag har en etta på henne, medan Svenska Fans alltså har en fyra.

Olivia Schough och Jonna Andersson

Här är så betygen från matchen mot Ryssland. Det är återigen samma ordning, alltså BT först, följt av: Expressen, Aftonbladet, Fotbollskanalen, Svenska Fans, Svenska Dagbladet samt totalbetyget.

Hedvig Lindahl             3 – 3 – 2 – 3 – 3 – 3 – 17

Jessica Samuelsson    2 – 3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 18
Nilla Fischer                 2 – 3 – 3 – 3 – 4 – 4 – 19
Linda Sembrant           3 – 3 – 3 – 2 – 4 – 3 – 18
Magdalena Eriksson    3 – 4 – 3 – 3 – 4 – 4 – 21

Kosovare Asllani          4 – 3 – 3 – 4 – 3 – 5 – 22
Lisa Dahlkvist              2 – 3 – 2 – 2 – 3 – 3 – 15
Caroline Seger            2 – 3 – 3 – 3 – 4 – 4 – 19
Olivia Schough            2 – 3 – 2 – 2 – 2 – 3 – 14

Stina Blackstenius       3 – 3 – 3 – 3 – 4 – 4 – 20
Lotta Schelin               3 – 4 – 3 – 3 – 4 – 4 – 21

Fridolina Rolfö             3 – 2 – 2 – 2 – 4 – 3 – 16
Hanna Folkesson         x – x – 2 – x – 3 – 4
Pauline Hammarlund    x – x – 2 – x – 2 – 3

Totalt efter två matcher har vi därmed följande betygstopp:

44: Linda Sembrant.
41: Hedvig Lindahl, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.
40: Nilla Fischer.
39: Lotta Schelin.

Noterbart här är att ingen av de central mittfältarna finns med på topp sex. Inte heller någon ytterback. Fast Magdalena Eriksson fick 21 på sin enda match, vilket ju hade givit en topplacering om hon fått spela mot Tyskland – och gjort det lika bra.

Som sagt, betygen ger inte hela sanningen – men är ändå en bra indikation på vilka spelare som är formstarkast.

För övrigt försöker man förstås läsa/se/höra så mycket som möjligt från de andra journalisterna som är på plats här nere, och även från de som bevakar mästerskapet hemifrån. Ibland håller man med, ibland inte. Häromdagen höll jag exempelvis inte med annars klockrena Simon Bank på Aftonbladet. Han skrev i sin krönika efter Rysslandsmatchen:

”Men hur mycket handlar det egentligen om att Schelin blivit sämre?
Svaret är väl mest att hon blivit annorlunda, att hon inte är riktigt samma djupledsurkraft längre. Allt det andra finns kvar, hon är fortfarande den klokaste, spelskickligaste anfallare Sverige har.”

Det där om att Lotta Schelin skulle vara den klokaste och spelskickligaste anfallaren förstår jag mig inte på. Det är något som blivit en sanning. Bank har just kommit ner hit till Nederländerna och kan nu studera de svenska forwardsspelarna. Jag är övertygad om att han inte behöver många minuter för att se att Fridolina Rolfö är överlägsen Schelin både vad gäller klokskap och spelskicklighet. Däremot är Schelin fortfarande Sveriges klart bästa avslutare, kanske till och med den bästa avslutaren någonsin.

Sundhage kan börja planera för kvarten

Publicerad den av
7

Tyskland vann den sena kvällsmatchen mot Italien med 2–1. Därmed kan vi slå fast att Italien kommer att sluta sist i grupp B.

Dessutom kan vi med 99,9 procents säkerhet slå fast att Sverige går vidare till kvartsfinal. Om jag har räknat rätt är Sverige nämligen 100 procent klara för slutspel även vid en uddamålsförlust mot Italien på tisdag.

För att Sverige skall missa avancemang krävs att Ryssland måste vinna mot Tyskland samtidigt som Italien vinner mot Sverige med minst två måls marginal.

Ja, ni inser ju. Det där kommer ju inte att hända – Pia Sundhage kan börja planera för kvartsfinal.

Sett till dagens match kan hon ju planera in en startelva som innehåller Magdalena Eriksson. Jag räknade till 12–0 i klara målchanser i svensk favör. Erikssons vänsterfot var inblandad i sex av de tolv chanserna.

Däremot har jag ingen notering om att någon av de båda ordinarie centrala mittfältarna, Caroline Seger eller Lisa Dahlkvist, var direkt inblandad in någon farlighet. Det kan man ju fundera lite över.

Sannolikt kan Sundhage även planera för att spela med Stina Blackstenius. Från kvällens i och för sig knapphändiga rapport om Montpellierforwarden, som handgripligen blev ryckt av planen av Sundhage, fick jag känslan av att hon är med och spelar redan på tisdag igen. Klarare besked i ärendet väntas under lördagsförmiddagen.

Däremot borde Olivia Schough nu ha spelat klart i EM. Hon var pigg i sex–sju minuter i dag, sedan hade hon inte många rätt. Och eftersom vi vet att Lotta Schelin skall spela 90 minuter i alla EM-matcherna kan det ju vara läge att fortsätta köra Schelin på högerkanten framför Jessica Samuelsson.

Schough och Blackstenius från start

Publicerad den av
2

Jag har efter många om och men kommit till rätta på pressläktaren på Stadion De Adelaarshorst i Deventer, normalt hemmaarena för Go Ahead Eagles i Eresdivisie.

Det är en liten och rätt mysig liten arena. Dock verkar inte Deventerborna tycka att vi främlingar skall kunna hitta hit. Det fanns nämligen inte en enda vägskylt till stadion, inte ens i sista korsningen, 100 meter från läktarna.

Och här inne är säkerhetspersonalen galen. Fotograferna, som skall stå inne i solen fick inte ta med sig vätska.

Jaja. Till de kul sakerna. En är att det var många gultröjade utanför arenan. En annan att jag råkade komma till arenan samtidigt som Peter Gerhardsson. Han hade varit med de damallsvenska tränarna på deras konferens några dagar. Och nu passade han på att se en match om dagen.

Nyss kom så startelvorna. Och Stina Blackstenius som häromdagen var den perfekta inhopparen har nu tydligen blivit en perfekt startspelare. För hon tar platsen bredvid Lotta Schelin. Dessutom går Magdalena Eriksson som väntat in som vänsterback istället för Jonna Andersson.

En mer överraskande sak är att Olivia Schough startar igen på vänsterkanten. Personligen tycker jag att det är en väldigt konstig uttagning. Hon fick en etta av mig i premiären, där jag knappt tyckte hon hade ett rätt. Men Schough fortsätter att ha Sundhages fulla förtroende.

Förvånande dock att inte Fridolina Rolfö får plats i elvan. Sundhage gick och pratade med henne under uppvärmningen på gårdagens träning. Undra om det var då beskedet lämnades.

Här är hela elvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough – Lotta Schelin och Stina Blackstenius.

Och här är den ryska elvan, där man skall se upp för Elena Danilova, Ekaterina Sochneva och Elena Morozova:
Tatyana Shcherbak – Elvira Ziyastinova, Daria Makarenko, Anna Kozhnikova, Natalya Solodkaya – Elena Morozova – Ekaterina Sochneva, Anna Cholovyaga, Nadezhda Smirnova, Margarita Chernomyrdina – Elena Danilova.

 

Väntad elva – men inte den man hoppats på

Publicerad den av
8

Pia Sundhage har presenterat den elva som startar mot Mexiko i morgon 18.15 på Falcon Alkoholfri Arena i Falkenberg, och på TV12.

Det är en helt väntad, och i min uppfattning rätt tråkig startelva. Den ser ut så här:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Olivia Schough – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö.

Sundhage har en filosofi att inte ändra på sin elva i första taget. Därför lär det här bli de elva spelare som även spelar mot Tyskland om 1,5 veckor. Och därför har jag hela tiden trott att veckans många spekulationsartiklar om forwardsfrågan har varit slöseri med spaltutrymme.

Jag har nämligen inte en sekund trott att Sundhage skulle ändra sig från duon Schelin/Rolfö. Men för Sundhages del har det förstås varit bra, för fokus har flyttats från lagets svagheter till en ickefråga.

Personligen hade jag hoppats, men inte trott, att Sundhage skulle välja att testa alternativa lösningar på vänsterkanten. Som jag ser det har varken Jonna Andersson eller Olivia Schough hållit landslagsklass under våren. Om jag hade varit Sundhage hade jag testat andra lösningar redan nu inför EM-slutspelet. Fast Sundhage resonerar aldrig så, hon ger sina utvalda, elva startspelare fullt förtroende – i varje fall fram till och med den första mästerskapsmatchen. Det är först efter svaga mästerskapspremiärer som hon har rört runt i startelvan.

Mexiko är inte ett motstånd av allra högsta världsklass, vilket gör att den svenska backlinjen inte kommer att testas speciellt hårt. Men faktum är ju att alla de alternativ som Sundhage har på vänsterbacksplatsen har olika typer av defensiva brister. Jag tänker på Andersson, Hanna Glas, Elin Rubensson och Magdalena Eriksson.

Därmed är det de offensiva kvaliteterna som borde avgöra vem av dem som spelar. Där hade jag gärna sett att Eriksson fått chansen att prova en match som vänsterback nu inför EM. Man vill ju framför allt gärna ha henne på planen för att slå hörnor och inläggsfrisparkar.

Nu talar ju det mesta för att Schough kommer att få ansvar på det området, vilket inte känns så bra. Schough brukar ha hörnor som är ok – men inte sådana som håller högsta internationella klass. Nu är det EM som gäller, och där räcker det inte med fasta situationer som är ok. Med tanke på hur svårt vårt landslag har haft att göra mål det senaste året har vi inte råd att tappa i kvalitet på hörnorna.

På mittfältet har jag förstått att Pauline Hammarlund har fått spela en hel del på kanten under lägret. Jag ser både Hammarlund och Elin Rubensson som mer intressanta alternativ än Schough som vänsterytter.

Som ni redan har förstått kommer mitt fokus under morgondagen i första hand vara riktat mot duo Andersson/Schough. För mig är det i första hand de båda som skall bevisa att de håller klassen.

I andra hand kommer jag att kolla på inlöpen i Mexikos straffområde. Tajming och kompromisslöshet i inlöpen kommer att bli otroligt viktiga faktorer under EM.

När det gäller Mexiko är laget placerat på plats 26 på världsrankingen, placeringen bakom Ryssland. Man har haft duktiga ungdomslandslag på senare år, och är på väg uppåt. Men dagens lag skall inte ha något att sätta emot Sverige. Normalt vinner vi med något eller några måls marginal.

När det gäller det mexikanska laget såg jag det här till synes välgjorda reportaget om den på Island baserade duon Bianca Sierra och Sandra Stephany Mayor i går. Jag har faktiskt inte hunnit läsa det, men det verkar väldigt intressant och har hyllats av många.

Apropå landslaget och morgondagens landskamp är Emma Berglund nu presenterad som PSG-spelare de kommande två åren.

I förrgår presenterade PSG ett annat nyförvärv, nämligen Christiane Endler från Chile. Kul att det kommer fram duktiga spelare från nya länder.

Det spelas två landskamper med EM-intresse redan i kväll. Skottland tar emot Irland 20.30, och en halvtimma senare spelas den högintressanta matchen Frankrike–Belgien.

I går spelades en match som fick ett mycket oväntat resultat. Österrike slog nämligen Danmark med 4–2, och sett till det danska förbundets klipp med höjdpunkter var de österrikiska segersiffrorna klart i underkant.

Danmark ställde upp med sin till synes allra bästa elva och fick verkligen något att tänka på inför sin EM-premiär mot just Belgien nästa söndag.

Örebro vann och tajtade till tabellen

Publicerad den av
Svara

Kif Örebro vann välförtjänt på Stockholms Stadion och lämnade samtidigt över jumboplatsen till Hammarby. Dessutom skickade man ner Göteborg under nedflyttningsstrecket.

Jag kan inte säga att jag sett Örebro speciellt mycket. Men det jag sett tycker jag att de har haft brister i mittförsvaret. Den spaningen var inte högaktuell i dag. Nu handlade det mer om bristande avslutningsförmåga. För Örebro borde ha gjort fler mål än två på Djurgården.

Efter en trög start klev bland annat Lisa Dahlkvist fram och visade EM-form. Målen gjordes dock av Fanny Andersson och Hanna Terry. Den senare på ett riktigt vådaskott i krysset från distans.

Hanna Terry

Julia Spetsmark var rätt pigg i Örebro. Men faktum är att jag hellre hade sett en joker som Johanna Rytting Kaneryd i EM-truppen. Djurgårdsspelaren känns mer som en spelare med kapacitet att förändra matchbilder på internationell nivå. Fast hon fick ju begränsat med speltid i höstens F20-VM, så det hade väl varit för bra om hon gått in i EM-truppen ett drygt halvår senare.

Julia Spetsmark

Örebros seger innebär också att mer än halva serien återigen är direkt inblandad i nedflyttningsstriden. Den damallsvenska tabellen är ju rätt udda. Exempelvis ligger LB07 på övre halvan trots att man har seriens sämsta målskillnad (–12), vilket är högst anmärkningsvärt.

–12 har även Göteborg, och om saker går som jag tänkt mig så sitter jag på Valhalla i morgon när just Göteborg och LB gör upp i en av flera intressanta matcher på den undre halvan.

Med tre poäng på Valhalla i morgon har LB07 skaffat sig drömläge att hålla sig kvar i högsta serien. Vid förlust kommer man bara ha tre poäng ner till nedflyttningsstrecket under sommaren.

Två andra sexpoängsmatcher i den här omgången spelas i morgon i Stockholm och på fredag i Borlänge, nämligen Hammarby–Vittsjö och Kvarnsveden–Kristianstad. Tippa matcherna är ju närmast lönlöst i år. Men ett hett tips är att Tabitha Chawinga kommer att göra mål, även om Kristianstad är ett av seriens mest målsnåla lag. KDFF har ju faktiskt plusmålskillnad, trots att de varit indraget i bottenstriden hela våren.

Någon som känner sig överraskad?

Publicerad den av
5

Den svenska EM-truppen är presenterad. Det blev nästan exakt som jag förutspådde i förra inlägget. Enda ändringen var att Lina Hurtig valdes bort på grund av att hon varit för skadeförföljd. Det gjorde att både Julia Spetsmark och Josefin Johansson kom med. Kul för dem, men tråkigt för Hurtig som får fortsätta att vänta på sitt första mästerskap. Under Pia Sundhages ledning har 22-åringen bara varit nära.

Julia Spetsmark

Eftersom Hurtig gjorde ett kort inhopp för Linköping i helgen trodde jag att hon skulle komma med. När hon har varit frisk har hon ju varit med i startelvan efter OS.

Jag tror dessutom att Hurtig hade bidragit mer än vad Spetsmark och Johansson kan göra. Här hoppas jag förstås att jag har fel, men känslan är att Hurtig mer är en internationell spelare än de båda andra.

Lina Hurtig

Jag har förresten nu i efterhand kollat sändningen för SVT. Den gav tyvärr inte mycket. Pia Sundhage och Lilie Persson behövde ju knappt svara på några vettiga frågor. På radion hörde jag att man undrade om Hurtig, dessutom fick Sundhage motivera uttagningen av skadade Elin Rubensson, som ju inte spelade för Göteborg i helgen. De frågorna hade varit på sin plats även hos SVT.

Radiosvaren från Sundhage var för övrigt att Hurtig varit för mycket skadad, men förhoppningsvis blir en viktig spelare under Peter Gerhardsson, samt att Rubensson är på väg tillbaka och beräknas vara helt frisk till nästa landslagsläger.

Är det här då en trupp som kan vinna EM? Svaret är att ja, den kan vinna. Fast det är inte så stor chans. Jag ser Frankrike, England, Tyskland och Spanien som de fyra största favoriterna. Där bakom finns det ytterligare några lag som med rejält med flyt kan gå hela vägen. Bland de lagen finns Sverige, Norge och Nederländerna.

Så vi kan drömma och hoppas inför EM-slutspelet. Bara vi inte drömmer för mycket…

Här är för övrigt truppen som helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Backar:
Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.

Mittfältare:
Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Josefin Johansson och Julia Spetsmark.

Forwardar:
Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson.

* Slutligen till något helt annat. Amerikansk damfotboll har sorg i dag. Den framgångsrika förbundskaptenen Tony DiCicco har nämligen gått bort i en ålder av 68 år. DiCicco ledde USA 1994–99 och vann både VM och OS med landslaget. Vila i frid.

Här är en text om honom.

Förvänta dig inga överraskningar i kväll

Publicerad den av
3

19.30 i kväll presenterar Pia Sundhage sin EM-trupp. Presskonferensen sänds av SVT2. Den ska även gå att se på Fotbollskanalen.

Speciellt spännande lär det dock inte bli. Efter snart fem år med Sundhage vet vi ju att hon går stenhårt på sin grupp och att det är ålder, rutin och förmåga att sprida glädje som är viktigaste parametrarna när bänkspelare väljs ut.

Därför fick ju exempelvis då 36-åriga Therese Sjögran den sista platsen till hemma-EM för fyra år sedan på bekostnad av flera unga talanger. Just det valet blev ju dock succé. Däremot tyckte jag att flera av de spelare som fick åka med till VM i Kanada för två år sedan åkte på rent turistvisum. De var varken aktuella för spel i mästerskapet, eller för ett framtida landslag.

Nu behöver ju inte Sundhage tänka det mista på framtiden, vilket gör att chansen att några unga talanger finns med på kvällens lista är närmast obefintlig. Som det sett under våren är det nog egentligen bara 1,5 mittfältsplatser som Sundhage funderat över. Resten har varit klart sedan länge.

Så här kommer truppen att se ut:

Hedvig Lindahl

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Här vore det en jätteskräll om någon annan än de tre nämnda togs ut. Zecira Musovic var med i kampen i våras, men är nu borta. Personligen hade jag helst sett att Göteborgs Jennifer Falk funnits med i truppen, men nu är ju hon borta på grund av hjärnskakning, vilket gör det lätt att strunta i henne.

Sveriges fyrbackslinje

Backar:
Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.

Här känns det självklart att Sundhage tar ut de sex första. Och Glas har varit första inhoppare på ytterbacksplats, vilket bör göra att hon tar den sjunde och sista platsen. Personligen hade jag gärna sett Nathalie Björn i truppen, men hennes lilla chans till uttagning försvann nog med skadan på senaste landslagssamlingen.

Carli Lloyd med Caroline Seger i ryggen

Mittfältare:
Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Lina Hurtig och Julia Spetsmark (Josefin Johansson).

De sex första är självklara. Jag tror nämligen att Rubensson har en given plats, även om hon är skadad. Jag tror även att Hurtig har en plats, hon har stått högt på Sundhages lista sedan OS – vilket bör innebära uttagning. Men här har nog Sundhage funderat lite.

Den sista mittfältsplatsen är den enda som känns öppen. Men inte mer än att det lär stå mellan Spetsmark och Johansson. Eftersom Sundhage velat ha med någon form av ”skräll” i sina truppen tror jag att Spetsmark får chansen. Det innebär i sin tur att Josefin Johansson återigen skulle hamna precis utanför en mästerskapstrupp. Personligen tycker jag att Katrin Schmidt borde ha haft en självklar plats i truppen, men så lär det inte bli.

Fridolina Rolfö, Mimmi Larsson och Josefin Johansson

Forwards:
Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson.

Det känns självklart att de här fem finns med i truppen, även om Larsson gjorde en svag insats mot USA på senaste samlingen.

Jag kommer inte att ta ut någon egen EM-trupp den här gången, det känns inte meningsfullt. Däremot har jag lekt lite och tagit ut ett gäng lag som Peter Gerhardsson skulle kunna har som utgångspunkt när han tar ut sina första trupper i höst.

Här är sex alternativa landslagselvor uttagna utifrån lite olika utgångspunkter:

Lirarlandslaget:
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Lina Nilsson – Johanna Rytting Kaneryd, Lina Hurtig, Irma Helin, Tove Almqvist – Malin Diaz och Marija Banusic.

Det fysiska laget:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson – Hanna Folkesson, Petra Johansson, Lisa Dahlkvist, Katrin Schmidt – Stina Blackstenius och Mimmi Larsson.

Dörrknacklandslaget (de som står precis utanför startelvan):
Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Hanna Folkesson, Petra Andersson, Emilia Appelqvist, Lina Hurtig – Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Utmanarlandslaget (de som aldrig riktigt fått chansen):
Jennifer Falk – Hanne Gråhns, Marina Pettersson Engström, Mia Carlsson, Nathalie Björn – Sandra Adolfsson, Katrin Schmidt, Petra Johansson, Julia Roddar – Amanda Edgren – Mimmi Larsson.

Veteranlandslaget (30+):
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Linda Sembrant, Marina Pettersson Engström, Lina Nilsson – Nilla Fischer, Sandra Adolfsson – Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Katrin Schmidt – Lotta Schelin.

Ungdomslandslaget (21 eller yngre):
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Sejde Abrahamsson, Freja Olofsson – Ebba Wieder, Ellen Löfqvist – Johanna Rytting Kaneryd, Anna Anvegård, Tove Almqvist – Stina Blackstenius.

Veronica Boquete

* Det var lite lek med namn. Jag antar att Spaniens förbundskapten Jorge Vilda inte lekte när han tog ut sin EM-trupp. Men noterbart är att han inte har med storstjärnan Vero Boquete bland sina 23 spelare. Det är ingen jätteskräll, för vårens uttagningar har antytt att det skulle bli så.

Likväl hajar man till när ett land utelämnar sin allra mest meriterade spelare i en mästerskapstrupp. Och man kan ju slå fast att Vilda och Pia Sundhage inte har gått i samma skola, för risken att Sundhage skulle strunta i att ta ut Sveriges motsvarighet till Vero, Lotta Schelin, i en landslagstrupp är ju obefintlig.

Även utan Vero är dock den spanska truppen otroligt stark. Det här är faktiskt ett lag som skulle kunna gå hela vägen i sommar:

* Slutligen har Rosengård gjort klart med Amanda Ilestedt:s ersättare i mittförsvaret. Man fortsätter att satsa danskt. Malmöklubbens nya mittback är nämligen den danska EM-spelaren Simone Boye Sørensen – ett mycket spännande förvärv.

Hela den danska EM-truppen finner du här.

 

Samma utespelare från start igen

Publicerad den av
4

Som väntat byter inte Pia Sundhage några utespelare i sin startelva till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.

Däremot byter hon målvakt. Hedvig Lindahl är alltså tillbaka på Hilda Carlén:s bekostnad. Jag tyckte att Carlén gjorde en stabil och bra insats mot USA, och jag hoppas att man inte tar någon risk med Lindahls fingerskada.

Med det sagt är ju Lindahl given etta och behöver få träna i matchsituationer. Dock är väl känslan att Skottland inte kommer att sätta den svenska målvakten på speciellt många svåra prov. Utan korsbandsskadade superstjärnan Kim Little är ju tyvärr Anna Signeul:s Skottland ett lag som lär få nöja sig med tre matcher i EM.

Anna Signeul och Kim Little

Hade man inte haft svaga Portugal i gruppen skulle jag skrivit att Skottland sannolikt blir poänglöst i Nederländerna. För mot England och Spanien lär skotskorna vara chanslösa. Men mot Portugal bör man ha en hyfsad chans.

Profiler i det skotska laget är ytterforwarden Lisa Evans (klubblös, tillhörde Bayern München senaste säsongen) och före detta Vittsjöforwarden Jane Ross (nu i Manchester City). Andra meriterade spelare är backarna Rachel Corsie (Seattle Reign i NWSL), Ifeoma Dieke (Vittsjö) och Jennifer Beattie (Manchester City) samt Eskilstunas duktiga kantspelare Fiona Brown. På avdelningen framtidsnamn finns Chelseas 18-åriga mittfältare Erin Cuthbert.

Rachel Corsie

För svensk del är den här matchen en chans att få till ett vassare anfallsspel. Jag räknade till fem klara målchanser mot USA. Mot Skottland borde Sverige kunna skapa åtminstone det dubbla, och även göra ett par mål.

Matchen spelas på Myresjöhus Arena i Växjö med start 18.00 – sänds av TV12. Den svenska startelvan blir alltså:

Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Olivia Schough – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.

* När lite mer info framkommit kring historien med Holmalunds matchflytt till följd av en kubbturnering tycker jag ändå att huvudstyrelsen lämnat en okej förklaring.

Jag fick frågan om de tidigare splittringarna mellan klubbens huvudstyrelse och damsektionen. Jag är inte jätteinsatt, men har jag förstått saken rätt ligger grunden i att det i klubbens stadgar säger att man inte skall bedriva elitverksamhet. Det har damerna brutit mot sedan de gick upp i elitettan, och nu skall damerna alltså bilda en egen elitförening till nästa år.