De elva spelare som startade i VM-premiären mot Chile får förtroendet även i åttondelsfinalen mot Kanada. Det blir alltså följande svenska spelare som står på Parc des Princes gräsmatta 21.00 i kväll:
Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Det är ju kanske det lag man tippat på – om man tvingats tippa. Det följer ju nämligen Peter Gerhardsson:s tidigare upplägg med sina startelvor. Jag var ju ändå lite osäker inför, dels eftersom han har rullat friskt under VM. Dels för att han ofta kört med tre mittbackar mot bättre motstånd.
Genom valet av spelare väljer vår förbundskapten kvalitet över tid framför dagsform. De här elva är de han haft som förstaval under sina två år på posten. Det är däremot inte de som visat bäst form under VM. Vi får hoppas att Gerhardsson har fingertoppskänsla i sin uttagning.
Även Kanada kör med exakt den elva man hade i sin VM-premiär, alltså exakt det lag jag gissade på i förra inlägget.
I skrivande stund blev USA femte laget till kvartsfinal. Man blev det utan att imponera. 2–1-segern mot Spanien var en ganska torftig fotbollsmatch där USA vann avsluten mot mål med 3–1. Två av de där avsluten var straffsparkar som Megan Rapinoe förvaltade på bästa sätt.
Spanien blir alltså andra europeiska laget att åka hem. I går blev Brasilien sista sydamerikanska laget. I förra inlägget glömde jag att ta upp Marta:s brandtal. Direkt efter slutsignal, direkt i tv, öppnade storstjärnan sitt hjärta gentemot sitt hemlands unga tjejer. Det var ord och inga visor. Och det var makalöst vaket och taktisk att hålla det på slutsignal efter att ha åkt ur VM.
För Marta har ju rätt. Återväxten i Brasilien är ju usel, bara det faktum att alla Brasiliens sju VM-mål gjordes av spelare som var över 30 år säger en hel del. Mycket talar ju för att viktiga trion Marta, Formiga och Cristiane spelar i OS nästa år. Men sedan? Vilka skall bära brasiliansk damfotboll sedan?
Alldeles nyss säkrade Kamerun en plats i åttondelsfinalerna via segermål i femte övertidsminuten av den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout.
Därmed är det klart att Argentina har spelat klart. Det är också i praktiken klart att Nigeria eller Chile tar den sista platsen. För Thailand måste vinna med 15 måls marginal för att gå vidare. Om Chile vinner med tre mål eller fler i kväll spelar de åttondelsfinal – annars gör Nigeria det.
Vi vet numera också att Sverige antingen möter Spanien eller Kanada i åttondelsfinal. Kanada föll mot Nederländerna med 2–1 i en jämn gruppfinal, där jag såg den andra halvleken. Där hade Kanada mer av spelet, men Nederländerna var effektivt och gjorde mål på båda sina avslut i halvleken – starkt.
Totalt hade Kanada 12–8 i avslut, men det kanadensiska laget missade målet. Det är ju lovande – om det blir Kanada i Paris på måndag.
Det som gäller är ju att Sverige möter Spanien i Reims om vi vinner mot USA. Om vi tappar poäng blir det alltså Kanada.
När laguppställningarna kom för en stund sedan visade det sig att USA matchar absolut bästa laget. Däremot väljer Peter Gerhardsson att vila halva sin ordinarie startelva. Det var oväntat. Det ser även ut att bli 4–4–1–1, vilket också är oväntat. Gerhardsson spelar högt här. Och vi som hade hoppats få en värdemätare på det svenska laget får kanske vänta till åttondelsfinalen.
För kvintetten Hanna Glas, Nilla Fischer, Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö sitter på bänken. I stället startar följande spelare:
Hedvig Lindahl – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Julia Zigiotti, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
USA startar så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Sam Mewis, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
Tillägg: Ytterligare en sak blev klar i och med att grupp E är färdigspelad, nämligen att det blir Italien–Kina i en åttondelsfinal.
På en VM-resa brukar man få räkna med kontraster. Den här är inget undantag. I måndags satt jag på en fiskrestaurang i Nice mysiga restaurangkvarter i sällskap av tre trevliga svenska supportrar från Göteborgsområdet och såg Frankrike spela samtidigt som jag njöt av en paella.
I tisdags åt jag en flottig hämtpizza i en vägkorsning i en av Paris mindre glamourösa förorter. Där hamnade jag av stress – och misstag.
Jag hade ju planerat att se Skottland–Argentina på vägen från Nice till Le Havre. Det visade sig dock inte vara jättelätt att få rum till vettiga priser i Paris de två nätter jag var ute efter. Då fick jag en snilleblixt. Jag kunde ju bo lite utanför stan, bara jag kom nära arenan.
Därför bokade jag rum i en av de norra förorterna, belägen mellan Stade de France och flygplatsen Charles de Gaulle. Det jag hade missat är ju att det inte spelas några VM-matcher på Stade de France. Parismatcherna går ju på Parc de Princes, som ligger i södra delen av Paris. Följden blev att jag bodde i en ocharmig vägkorsning cirka två timmars enkel resa från arenan. Det var inte klockrent, men det funkade.
Nu sitter jag på tåget på väg mot Le Havre. Det är ju dags för Sverige igen. Äntligen skall vi få veta lite mer om hur bra vårt lag är. I kväll skall vi även få veta vilket motstånd som väntar i åttondelsfinalen.
Personligen föredrar jag den väg som innebär Spanien i åttondel- och Frankrike i eventuell kvartsfinal. Så det bästa är alltså seger i kväll.
Fast valet mellan grenar på slutspelsträdet är lite av pest eller kolera. För Spanien och Frankrike är ju verkligen ingen drömväg framåt. Men Nederläderna/Kanada och Tyskland känns ju faktiskt ännu sämre.
Jonna Andersson
Om Peter Gerhardsson följer sitt tidigare upplägg kommer han att köra med tre mittbackar i dagens match, vilket också bör innebära att Jonna Andersson kommer in som femte back.
Framför lär det bli trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani. Då återstår två forwardsplatser. Fridolina Rolfö lär få den ena, medan det är svårare att gissa vem den sista spelaren i startelvan blir.
Klart är att Madelen Janogy inte kommer att spela. Jag tippar att det blir Stina Blackstenius som får chansen, eftersom hon har den styrka och genombrottskraft som behövs mot USA. Men säker, det är jag inte.
Det ser ut som att det kommer att bli strax under 20 grader varmt, vilket ju är perfekt fotbollsväder. Det kommer också att bli hysteriskt mycket amerikaner på plats. Det tåg jag sitter på är packat av amerikanska supportrar. Däremot har jag inte hört så mycket svenska pratas här. Nu hör jag dock lite danska. Nadia Nadim sitter fyra rader framför mig och förklarar just nu det danska räkneupplägget.
Nadia Nadim
Det om Sveriges match. Nu till den drabbning jag såg i går på Parc de Princes. Återigen hamnade tyvärr domslut och domaren i fokus. Det börjar bli tjatigt att det alltid känns mycket viktigare att kommentera domarinsatser än själva spelet.
Fast vi tar väl själva spelet först. Där var Argentina minst lika bra som Skottland i den första halvleken. Det kändes inte helt rättvist att skotskorna ledde med 1–0 i paus. Men laget har ju Erin Cuthbert som kommer allt närmare att bli en riktig världsstjärna. Varje gång Cuthbert hade bollen blev det farligt. Det var också hon som låg bakom Kim Little:s ledningsmål.
Erin Cuthbert
Efter paus var Skottland väldigt bra. Med 20 minuter kvar ledde man med 3–0, hade totaltkontroll på matchen – och var i princip klart för åttondelsfinal. Dessutom bytte Argentina ut sina båda fixstjärnor Estefania Banini och Sole Jaimes. Det kändes avgjort, och jag antecknade i mitt block att ”i åttondelsfinalen måste Skottland börja spela så här redan i den första halvleken.”
Men det blir ingen åttondelsfinal för skotskorna. När Argentina kontrade in 1–3 föll det skotska laget ihop. På slutet lade de fokus på fel saker, bland annat tog Cuthbert och Caroline Weir varsin vansinnesvarning för att sparka bort bollen.
Argentina visade sig vara bättre än någon kunnat tro på förhand, och laget kom ikapp till 3–3. Det skulle dock tyvärr bli mer fokus på domarinsatsen än på Argentinas lyft.
När Skottland gjorde ett byte vid ställningen 3–2 blåste den nordkoreanska domaren Ri Hyang-Ok i gång spelet innan bytet var genomfört. I den följande spelsekvensen fick Argentina straff.
På straffen gjorde den skotska målvakten Lee Alexander en fantastisk dubbelräddning. Men i det här världsmästerskapet är tydligen straffräddningar förbjudna, för efter VAR-granskning fick stenhårda Florencia Bonsegundo en andra chans – och då blev det mål.
På de reprisbilder jag har sett går det inte att urskilja om Alexander verkligen var framför sin linje. Klart är att hon inte hade någon fot på marken, men det måste man väl inte ha längre? Eller?
Straffsituationen uppstod efter cirka 85.55, och spelet stoppades för VAR-kontroll tio sekunder senare. Vid 90 minuter aviserades fyra minuters övertid. Det var bara det att med ny VAR-granskning och omskjutning av straffen hade tiden passerat 94 minuter när spelet gick i gång igen.
Precis som i matchen Frankrike–Nigeria tog en straff alltså åtta minuter. Eftersom oavgjort var ett dåligt resultat för båda lagen satt vi 28 205 och väntade på fyra minuters raggarfotboll med två lag som jagade segermål.
Fast vi blev lurade på konfekten. Domaren lät bara matchen hålla på i ytterligare 1.11 innan hon blåste av. Det tog ett tag innan någon fattade att matchen faktiskt var slut. Den hade slutat med tre förlorare; Argentina, Skottland – och den nordkoreanska domaren.
Matchens stora segrare var faktiskt Nigeria – vars chanser att få spela slutspel ökade med ganska många procent. Men även för Kamerun, Nya Zeeland, Chile och Thailand förbättrades läget avsevärt.
Sammanfattningsvis var Skottland–Argentina en härlig match med ett väldigt tråkigt slut.
I gruppfinalen vann England med 2–0 mot Japan efter att Ellen White gjort båda målen. Därmed ansluter England till den där vråltuffa halvan av slutspelsträdet där jag vill ha in Sverige.
Noterbart kring slutspelsträdet är att värdnationen Frankrike har misslyckats totalt med seedningen. För deras väg fram genom slutspelsträdet kan bli så här:
Åttondelsfinal: Brasilien
Kvartsfinal: USA
Semifinal: England
Final: Tyskland
Frankrike kan alltså behöva vinna mot alla lagen på världsrankingens topp tre för att ta guld. Så brukar inte upplägget vara för värdnationer.
Vi tar väl en titt på slutspelsträdet igen. Ett träd som kommer att ha lag på alla grenar vid 23-tiden i kväll:
Av grupptreorna är Kina (B) och Brasilien (C) klara för slutspel. Kina kommer att möta Italien, England eller Japan och Brasilien kommer att ställas mot Frankrike eller Tyskland. Först när alla grupper är klara vet vi i exakt i vilken match de olika treorna sorteras in.
Just nu har Nigeria den tredje och Argentina den fjärde platsen till slutspelet. De har följande tabellrader:
Noterbart är att det kan bli helt lika mellan Nigeria och trean i grupp E – Kamerun och Nya Zeeland – om den fjärde och sista slutspelsplatsen. Då avgör fair play – enligt följande:
Varning: –1.
Utvisning (två gula kort): –3.
Direkt utvisning: –4.
Varning följt av direkt utvisning: –5.
Ranking påverkar däremot inte. Skulle det även vara lika i fair play mellan två lag blir det lottning. Det finns förutsättningar för en spännande torsdagskväll på många sätt.
Vårt landslag lämnade i dag Frankrikes sydöstra hörn och reste tvärsöver landet till det nordvästra hörnet, och hamnstaden Le Havre. Själv valde jag att njuta ytterligare en dag av trevliga Nice.
Jag har gått runt långa sträckor för att upptäcka staden. Med jämna mellanrum hajar man till eftersom man ser ett gäng kamouflageklädda grabbar med automatgevär som patrullerar omkring i centrum. En påminnelse om att det här är en stad som har utsatts för terrorattentat.
I går på matchdagen var det väldigt många poliser ute, och jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick öppna min datorväska och min ryggsäck för att visa innehållet.
Nice är knappast en stad som har kokat av VM-feber under de här dagarna, men i går var det åtminstone många gula tröjor på stan. Och det blir intressant att se om det är något drag kring Frankrikes match i kväll.
Under dagens vandringar upp och ner längs stadens gator har jag funderat lite över vårt svenska lag. Jag har läst en hel del kritik efter de två första matcherna, det verkar som att nästan allt har varit dåligt.
Fast har det verkligen det? Och vad är det vi har förväntat oss?
När det gäller gruppspel i mästerskap finns det i grunden bara en viktig sak – och det är att ta sig vidare. Hur man tar sig vidare spelar inte så jättestor roll. Tvärtom kan det vara farligt att toppa formen för tidigt. Det är sällan det laget som imponerar mest i de första matcherna som står där med pokalen efter finalen.
Tittar vi på VM 2011 hade ju exempelvis inget av finallagen vunnit sin grupp. Samma sak i OS 2016, där ju Sverige till och med var grupptrea. Det blev även Portugals herrar när de vann EM-guld senast. Portugiserna vann för övrigt inte en enda gruppmatch.
Sverige har alltså gjort det viktigaste i gruppspelet – tagit sig vidare. Ibland kan det vara viktigt att komma på en viss placering i ett gruppspel för att få bästa möjliga slutspelsupplägg. Fast tyvärr är Sveriges båda alternativ i den här turneringen ganska dåliga, det finns ingen ”lätt” väg mot medaljmatcherna. Tvärtom talar allt för att Sverige kommer att få tufft motstånd både i åttondels- och en eventuell kvartsfinal.
Då kommer vi till frågan om vad som är rimliga förväntningar på ett lag i ett mästerskap. Och det borde ju vara att komma på en placering som motsvarar lagets ranking. Sverige är rankat nia i världen – vilket innebär att det rimliga är att vi kommer tvåa i vår grupp och sedan åker ut i åttondelsfinal.
Vårt lag har alltså redan motsvarat de förväntningar man kan ha på det. Det tar mig vidare till den spännande frågan om hur bra chanser vi har att överträffa de rimliga förväntningarna?
Den frågan är svår. För jag känner inte att det gått att värdera vårt lag ännu. Jag har läst massor av kommentarer om dålig effektivitet, långsamt passningsspel och segt försvar.
Visst satt segern hårt inne mot Chile. Men det är ju egentligen bara USA och i viss mån Frankrike som med lätthet avfärdat svagare motstånd i den här turneringen. England och Japan har haft det riktigt jobbigt med Argentina – som är ett sämre lag än Chile.
Mot Thailand tycker jag att Sverige gjorde jobbet. Man rivstartade och hade avgjort matchen efter 20 minuter. Att man sedan tappade både fart och skärpa tycker jag inte är något att haka upp sig på.
Det blev ändå 5–1 – vilket känns som ett rimligt resultat. I VM 2015 vann både Tyskland och Norge med 4–0 mot Thailand, och för tre veckor sedan vann bara Frankrike med 3–0 mot thailändskorna.
Mot USA får vi det första riktiga testet. Amerikanskorna har visat en imponerande tyngd och bredd hittills. Bland annat känns det inte som att man skall ge bort en massa hörnor och inläggsfrisparkar till USA, för där är laget otroligt starkt.
Mot USA får vi se hur stabilt Peter Gerhardsson:s lagbygge är. Vi får se om våra veteraner fortfarande hänger med. Det kommer att bli väldigt intressant. Det troliga är ju att vi byter till spel med tre mittbackar till den matchen. Då skall sannolikt Jonna Andersson in på vänsterkanten, vilket innebär att det blir ännu hårdare konkurrens om platserna längst fram. Det känns som att Fridolina Rolfö har en av platserna. Det känns inte självklart vem som får den andra, men skall jag gissa tror jag på Stina Blackstenius.
Jag var för övrigt nere i den mixade zonen efter matchen om lyssnade av vad spelarna hade att säga. Blackstenius sa för övrigt att hon var besviken på att inte få någon speltid, och det skall hon ju vara.
En kul detalj var att Caroline Seger inte hade koll på vilka som gjorde målen. Hon frågade mediagänget om Anna Anvegård hade gjort mål. Och när Seger sedan skulle försöka hitta de fem målskyttarna lyckades hon bara komma på fyra. Hon fick hjälp med att hitta Rolfö.
Apropå Seger var hon för övrigt första straffskytt, och Elin Rubensson andra. Men eftersom Seger var utbytt när Sverige fick straff var det Göteborgsspelaren som fick kliva fram.
Det var för övrigt inte bara spelare som passerade genom den mixade zonen. En och annan kunglighet siktades också. De stannade dock inte och gav några kommentarer.
En spaning var att det inte var något större thailändskt mediepådrag. Den spelare som var populärast i den mixade zonen var amerikansk-thailändska Miranda Nild. Hon förklarade bland annat att lagets tröstmål betydde otroligt mycket för laget.
Och det såg man ju på tv-bilderna. Lagets manager och storsponsor Nualphan Lamsam, mest känd som Madame Pang – den vitklädda kvinnan nedan – grät glädjetårar.
Utan Madame Pang och hennes pengar hade sannolikt inte Thailand spelat i VM. Inte nog med att hon sponsrar laget, hon ger även många av spelarna jobb på hennes försäkringsbolag Muang Thai Insurance.
En spelare som borde stå högt i kurs hos fler än Madame Pang är forwarden och gårdagens målskytt Kanjana Sung-Ngoen. Jag ser att hon varit en säsong i Japan, men i övrigt verkar hon mest ha spelat i den inhemska ligan. Nog känns det som att hon borde kunna hävda sig i betydligt bättre lag och ligor?
En annan spelare som gjorde flera fina saker var nummer 10 på vänsterbacken, Sunisa Srangthaisong.
Allra sist en liten fundering kring den inhemska fotbollen. Jag såg att det spelades flera matcher i elitettan samtidigt som Sveriges VM-match i går. Det kändes ju faktiskt direkt olämpligt.
I dag förväntas Sverige vinna med stora siffror mot Thailand. Och jag tror att det blir fyra–fem svenska mål.
Spännande är att Peter Gerhardsson gör två förändringar i anfallet. Anna Anvegård och Lina Hurtig kommer in i stället för Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson. Det är spännande, och borde innebära större chans till svenskt kombinationsspel. Uppställningen är som väntat den som är 4–4–1–1 i försvar och 4–3–3 i anfall.
Här är hela elvan: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Anna Anvegård.
Thailand gör tre byten från första matchen. De byter målvakt, så att Waraporn Boonsing kommer in, plus att de sätter in forwarden Pitsamai Sornsai och inhopparen från första matchen, Taneekarn Dangda. Ut går trion Sukanya Chor Charoenying, Waranuu Phetwiset och Sudarat Chuchuen.
Även om Thailand är svagt skulle jag bli förvånad om det blir jättemånga svenska mål. Faktum är ju att Sverige sällan vinner med mer än just fyra–fem måls marginal, inte ens mot riktigt dåligt motstånd.
Jag roade mig i går kväll att kolla igenom de största segrarna år för år under 2000-talet. Där sticker en match ut rejält – 17–0 mot Azerbajdzjan från Gamla Ullevi i juni 2010. I den matchen gjorde nuvarande division I-spelarna i Bergdalens IK, Linnea Liljegärd och Sara Lindén tre respektive två mål.
Sedan dess kan jag bara hitta att Sverige gjort fler än sex mål i en match – den mot Iran som Fifa ansåg vara inofficiell, men som verkar räknas som officiell av det svenska förbundet.
Tvåsiffrigt har vårt landslag bara gjort två gånger någonsin. Utöver Azerbajdzjan handlar det om en 10–0-seger mot Irland 1992.
Här är listan år för år:
2000: 7–0 mot Spanien (EM-kval).
2001: 8–1 mot Finland (EM-kval).
2002: 8–0 mot Polen.
2003: 8–0 mot Sydkorea.
2004: 5–1 mot Serbien/Montenegro (EM-kval).
2005: 6–0 mot Vitryssland (VM-kval).
2006: 6–0 mot Vitryssland (VM-kval)
2007: 7–0 i två matcher, mot Rumänien (EM-kval) och Ungern (EM-kval).
2008: 6–0 mot Ungern (EM-kval).
2009: 5–1 mot Norge.
2010: 17–0 mot Azerbajdzjan (VM-kval).
2011: 3–1 i två matcher, mot Danmark och Australien (VM).
2012: 4–1 i två matcher, mot Skottland och Sydafrika (OS).
2013: 6–1 mot Island.
2014: 5–0 mot Färöarna.
2015: 3–0 i fyra matcher, mot Finland, Kina, Moldavien (EM-kval) och Polen (EM-kval).
2016: 7–0 mot Iran (inofficiell match?). Annars 6–0 i två matcher, mot Skottland (inomhus) och Moldavien (EM-kval).
2017: 5–0 mot Ungern (VM-kval).
2018: 4–0 mot Kroatien (VM-kval).
2019: 4–1 mot Schweiz.
Slutligen så fortsätter det att hända saker i damallsvenskans silly season. I dag har Rosengård meddelat att man förlängt med Sanne Troelsgaard säsongen ut. En viktig förlängning. Dessutom har Växjö presenterat nya tränare – Maria Nilsson och Magnus Olsson med delat tränarskap. Det handlar om en intern lösning som jag inte kan bedöma, mer än att det är kul med ytterligare en kvinna som tränare i vår högsta serie.
Sverige gjorde vad som förväntas i VM-premiären – man vann mot Chile med 2–0. Jag hade 11–1 i målchanser i svensk favör, så segern var helt i sin ordning.
Periodvis undrade jag dock varför inte vårt landslag tog alla chanser de fick att lyfta in bollar i Chiles straffområde. Våra spelare kändes ju klart vassare i luftrummet än chilenskorna. Framför allt reagerade jag när vi rullade igång frisparkar på offensiv planhalva, i stället för att flytta fram våra mittbackar och testa lyckan i luftrummet.
Länge var känslan att vi kunde åka på ett tungt poängtapp mot en klart sämre motståndare.
Madelen Janogy
Efter ett ganska långt åskavbrott satte förbundskapten Peter Gerhardsson in sin joker – elektriska Madelen Janogy. Pitespelaren låg bakom 1–0 genom att suga in ett rätt svårt uppspel från Nilla Fischer. Och sedan satte Janogy 2–0 på egen hand.
Jag tycker att det är läge att testa Janogy från start mot Thailand på söndag. Men det kändes i TV4-intervjun efter matchen som att Gerhardsson inte är redo för det, och det är ju han som bestämmer.
Men jag tror säkert att Gerhardsson funderar mycket på sin anfallslinje. Ingen av Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius eller Sofia Jakobsson gjorde någon blixtrande insats i VM-premiären. Jag tror ändå att Gerhardsson kommer att ge trion förtroendet även i nästa match. Men där lär trion behöva visa klass – annars kommer Janogy med fler att ta över deras platser.
En positiv sak är att Kosovare Asllani såg ut att vara på väg mot formen. Inte bara för att hon gjorde segermålet, utan även för det hon gjorde tidigare i matchen. Det kändes flera gånger att hon var nära att hitta rätt.
Defensivt testades inte det svenska laget i premiären. Det lär det knappast göra på söndag heller. Thailand visade ju sig nämligen vara ett väldigt svagt lag. I kväll föll thailändskorna med rekordsiffrorna 13–0 mot USA. Alex Morgan gjorde fem av målen, och kopplade därmed ett tidigt grepp om skytteligasegern.
USA:s seger innebär också att Sverige får svårt att vinna grupp F på kryss nästa torsdag. Det lär krävas seger mot amerikanskorna i Le Havre för svensk gruppseger. Jag tror att Sverige vinner säkert mot ett svagt Thailand på söndag. Men Sverige gör sällan fler än fyra–fem mål. Det innebär att hoppet om svensk gruppledning efter två matcher i första hand kommer att stå till chilensk poäng mot USA. Och det känns tyvärr inte rimligt.
Jill Roord
I dagens första match sköt inhopparen Jill Roord tre poäng till Nederländerna. Men det satt riktigt hårt inne. För Nya Zeeland gjorde en riktigt bra match, och var faktiskt förtjänt av en poäng. Framför allt imponerade The Ferns defensiv, där Ali Riley höll Shanice van de Sanden utanför matchen, och där CJ Bott reste sig efter en tuff start och fick hyfsad kontroll på Lieke Martens.
Nederländerna är intressanta att följa, inte minst eftersom de är en trolig motståndare för Sverige i åttondelsfinal. I dag avslöjade Nya Zeeland defensiva brister hos de orangeklädda. Anfallsduon Sarah Gregorius och Rosie White var bättre än jag sett dem tidigare. Om inte Sari van Veenendaal gjort en fin insats skulle Ferns ha gjort ett par mål.
I och med tisdagens matcher har alla 24 lagen visat upp sig. De som har imponerat mest så här långt är storfavoriterna Frankrike och USA. Men det är inte i första matchen man vinner VM. Det roliga har varit att alla lag utom Thailand har visat kvaliteter.
Aftonbladet skriver i dag att Sverige kommer att köra med följande startelva i VM-premiären mot Chile:
Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Det innebär att trion Fischer, Seger och Rolfö som väntat kliver in i elvan. Jag har varit osäker på om Jakobsson eller Lina Hurtig skulle få den andra kantplatsen. Och min gissning har varit att Peter Gerhardsson skulle välja Hurtig i premiären eftersom hon dels är bättre på kombinationer på små ytor, del är en bättre huvudspelare än Jakobsson. Och jag gissar att det blir mer inläggs- än djupledsspel mot Chile.
Det troliga är ju att Sydamerikas tvåa kommer att parkera bussen framför målvakten Christiane Endler, och sikta in sig på kontringar.
I dag har det kommit en tråkig nyhet från det tyska lägret, storstjärnan Dzsenifer Marozsan har brutit ena tån och är i första läget borta från spel under gruppspelet. Risken finns att hon missar resten av VM. Tråkigt.
💬 #MVT: "Sie hat einen Zehenbruch. Das bedeutet, dass wir in der Vorrunde nicht mehr auf sie zurückgreifen können"
Vorerst müssen wir leider auf Dzsenifer Marozsan verzichten. Gute Besserung, #Maro! 🙏
Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.
Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:
Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher
USA
Världsranking: 1
Guldchans: 25–30 procent
Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.
Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.
Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).
Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.
Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.
Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.
Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.
Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) May 26, 2019
På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.
Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.
Carli Lloyd
USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.
Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.
Chile
Världsranking: 39
Guldchans: Promillenivå.
Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.
Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.
Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.
Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.
Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.
Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).
Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.
I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.
Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.
Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.
Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.
Thailand
Världsranking: 34
Guldchans: Mindre än promillenivå.
Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.
Spelare med Sverigekoppling: Sukanya Chor Charoenying och Taneekarn Dangda har båda varit i Östersund i elitettan.
Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.
För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.
I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.
Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.
Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.
Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.
Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.
Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.
Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.
VM-truppen
Sverige
Världsranking: 9
Guldchans: 1–5 procent.
Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.
Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.
Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.
Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.
I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.
Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.
Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.
Fridolina Rolfö
På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.
Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.
En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.
Madelen Janogy
Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.
Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.
Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.
Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.
Sverige vann VM-genrepet med 1–0 mot Sydkorea. I min BT-krönika skrev jag att det var en seger utan guldkant.
På presskonferensen efter matchen sa förbundskapten Peter Gerhardsson att han inte hade någon bra känsla efter 90 minuter. Men att känslan var desto bättre efter minut 91.
Det var ju då som Madelen Janogy satte det svenska segermålet. Och som Gerhardsson konstaterade är sena segrar nästan alltid också väldigt sköna segrar.
Men utöver de första och sista tio minuterna briljerade knappast svenskorna. Det var faktiskt väldigt svårt att förstå hur vårt landslag hade besegrat Sydkorea med 4–0 i den där stängda landskampen i tisdags. Både spel- och chansmässigt var det ju nämligen väldigt jämnt.
Gerhardsson trodde att skillnaden mellan matcherna berodde på att Sydkorea har en tunnare trupp, samt att motståndarna till fredagens match hade bytt spelsätt till 4–4–2. Det där med tunnare trupp kanske man även skall ha med i bakhuvudet när man bedömer segern. Det svenska segermålet kom ju faktiskt efter att Sydkorea gjort flera byten – bland annat hade suveräna Ji Soyun klivit av.
På presskonferensen sa Gerhardsson också att det samlade mediegänget kan fundera över den svenska startelvan, så kan han koncentrera sig mer på att tänka på vilka spelare som skall avsluta matcherna. På den avdelningen noterades att nämnda Janogy återigen visade att hon är en klockren inhoppare.
Även Julia Zigiotti Olme och Anna Anvegård gjorde bra inhopp. Bästa svensk var en tredje inhoppare. För visst var väl Fridolina Rolfö bäst – trots att hon bara spelade 23 minuter, plus tillägg? Rolfö visade att det är hon som är vårt stora offensiva hopp. Även Lina Hurtig visade positiva tendenser.
I den första halvleken tyckte jag även att trion Amanda Ilestedt, Hanna Glas och Elin Rubensson gjorde positiva insatser. Bäst på planen var dock Sydkoreas nämnda storstjärna Ji Soyun.
Spelare som har förbättringspotential är bland annat Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani. Stina Blackstenius var bättre än på länge i landslaget, men känns ändå inte i 100-procentig form. Synd att hon inte fick tillgodoräkna sig det nickmål hon gjorde i den första halvleken.
Av vad jag såg borde det målet ha godkänts. Klart är att Sydkoreas mål i början av den andra halvleken skulle ha godkänts. I VM hade domarna kollat på VAR efteråt, och sett att målskytten Lee Geum-Min var på rätt sida om den svenska offsidelinjen. I VM, med VAR, skulle alltså troligen matchen ha slutat 2–1 till Sverige.
Slutligen noteras att det var drygt 6800 åskådare på Gamla Ullevi. Det tycker jag faktiskt är en väldigt dålig publiksiffra. Här bör nog förbundet fundera lite på hur man marknadsfört genrepet. De flesta länder runt om i världen har lyckats locka klart mer folk än vad Sverige gjorde.
Det spelades ett genrep till under fredagskvällen. Det var Frankrike som vann med 2–1 mot Kina inför 10028 åskådare i Creteil.
Det franska ledningsmålet gjordes av Valerie Gauvin och var av slumpartad karaktär.
Kinas kvittering var ett läckert anfall. Det är inte lätt att hitta in i djupled bakom Frankrikes mittförsvar. Men både passningen från Wang Shuang och avslutningen från Wang Shanshan håller hög klass:
Jag sitter i solen på Gamla Ullevi och väntar in matchstart i genrepet. Utöver Caroline Seger och Olivia Schough saknas tyvärr även Nilla Fischer och Fridolina Rolfö i startelvan.
Sverige ställer upp så här i dag: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Som jag konstaterade i går är det bra för Nathalie Björn att få träna i den centrala mittfältsrollen. Men det är synd att vi inte får ett genrep där vårt lag kan ställa upp med allra starkaste elvan.
Jag antar att laguttagningen beror på att Fischer och Rolfö inte anses vara 100-procentiga. Därmed får vi inte heller i dag svaret på hur Peter Gerhardsson rankar kvartetten Blackstenius, Jakobsson, Rolfö och Hurtig.
Det man är mest intresserad av i kväll är ju hur Sverige klarar anfallsspelet. För det kommer att bli mycket anfallsspel i de två första VM-matcherna.
Premiärmotståndaren Chile visade i går att laget kan försvara bra. I april släppte chilenskorna in sex mål mot Nederländerna redan i den första halvleken. Då blev det 7–0-förlust sedan tidigare Göteborgsspelaren Danielle van de Donk gjort fyra mål.
Mot Nederländerna var det underläge för La Roja Femenina nästan innan matchen hade börjat. van de Donk gjorde 1–0 efter 1.09. Men i det tuffa VM-genrepet borta mot Tyskland såg Chiles försvarsspel riktigt bra ut.
Tyskorna vann bara med 2–0 efter ett hörnmål av Alex Popp och efter att Carolin Simon misslyckats så bra med ett inlägg att det gick in i krysset. De båda tyska målen går att se här.
Visst hade tyskorna chanser att göra fler mål. Men det var ändå trångt i Chiles straffområde. Chilenskorna gick inte lika högt i sitt försvarsspel som mot Nederländerna. Då lämnade man massor av ytor. Mot Tyskland var det däremot mer av att man hade parkerat bussen vid eget straffområde.
Offensivt hade Chile egentligen bara en målchans, och den var en gåva från Almuth Schult. Men genrepet visade att det inte är helt enkelt att låsa upp Chiles försvarsspel.
Chile ställde för övrigt upp med följande lag (4–5–1): Christiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero (Yessenia Lopez, 46), Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Karen Araya, Yanara Aedo, Francisca Lara, Rosario Balmaceda (Yessenia Huenteo, 90+3) – Maria José Urrutia (Maria José Rojas, 57).
Tyskland körde med en väldigt offensiv uppställning i genrepet. Man började med yttermittfältaren Giulia Gwinn som högerback och i paus tog man ut en mittback (Marina Hegering) och satte in en central mittfältare (Lena Oberdorf). Så här såg laget ut (4–2–3–1): Schult – Gwinn (Turid Knaak, 72), Hegering (Oberdorf, 46), Sara Doorsoun, Simon – Melanie Leupolz (Lina Magull, 60), Sara Däbritz (Lena Goessling, 60) – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan (Klara Bühl, 71), Lea Schüller (Linda Dallmann, 46) – Popp.
Just nu spelas den stängda landskampen mellan Sverige och Sydkorea. Den får vi inte se något ifrån. Sannolikt får vi i eftermiddag veta resultat och kanske även målskyttar.
Tillagt i efterhand: Sverige vann med 4–0 över 3×30 minuter. Som förbestämt spelade alla tre målvakterna varsin period. Målskyttar blev Julia Zigiotti Olme, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Magdalena Eriksson.
Vi som är nyfikna på hur Peter Gerhardsson kommer att formera sin startelva i VM får vänta några dagar till. För kanske att vi får svaret i den officiella landskampen på fredag.
Personligen tror jag att det blir fyrbackslinje och det upplägg jag brukar kalla 4–4–1–1, men som förbundskaptenerna kallar 4–3–3 i de två första VM-matcherna. Och från USA-matchen och framåt blir det tre mittbackar och det som antingen kan kallas 5–3–2 eller 3–5–2.
Mitt tips är att elvan i de två första matcherna blir Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
De spelare som är närmast elvan är Jonna Andersson och Sofia Jakobsson. När det blir trebackslinje lär Andersson komma in på vänsterkanten.
Jakobsson kan vara med redan från början i stället för Hurtig. Här är det lite svårt att analysera Gerhardsson. För alla fyra i kvartetten Rolfö, Hurtig, Jakobsson och Asllani har haft givna platser i startelvan när de varit friska. Dock har inte alla fyra varit tillgängliga samtidigt någon gång under Gerhardssons förbundskaptenstid. Således vet vi inte vilken inbördes ranking han har vad gäller forwards.
Risken är ju att Rolfö vilar på fredag, och att vi får vänta på svaret ytterligare ett tag.
Fotbollskanalens Andreas Sundberg har analyserat Gerhardssons startelvor och kommit fram till en elva där Jakobsson spelar på Hurtigs bekostnad. Men som sagt, de båda har inte varit spelbara samtidigt, och båda känns som favoriter hos förbundskaptenen.
GENOMGÅNG: "De har spelat mest under Gerhardsson – är det startelvan i VM?"
Min gissning om att Gerhardsson kommer att välja Hurtig före Jakobsson i de första VM-matcherna bygger på att Hurtig är mer spelskicklig, vilket lär bli viktigt mot lag som Chile och Thailand, som sannolikt kommer att spela med ett ganska lågt stående försvar. Men Jakobsson har varit formstark under våren, så man vet aldrig. Känslan är dock att Jakobssons egenskaper blir viktigare i matcher där Sverige kommer att få mer yta att anfalla på.
Rolfö tror jag är given – om hon är frisk. Blackstenius lär också vara förstaval från början. Men där finns det massor av alternativ, så Linköpingsstjärnan måste nog prestera från start i VM om hon vill vara kvar i startelvan.
Hur tror ni att Gerhardsson ställer upp mot Chile i VM-premiären?
I går var sista dagen för laget att anmäla sina VM-trupper. Här är de 552 spelarna:
Fifa har gjort en genomgång av trupperna och tagit fram lite spännande fakta. En intressant sak är att spelarnas medelålder är 26,5 år – vilket är den överlägset högsta snittåldern i ett fotbolls-VM för damer.
På den här punkten är dock damerna fortfarande långt efter herrarna. I fjolårets VM i Ryssland var det bara tre lag som hade lägre snittålder än 26,5.
Att snittåldern ökar är ett väldigt bra tecken, för det visar ju att de duktiga spelarna fortsätter längre. Det lär ju hänga ihop med klart förbättrade möjligheter att leva på fotbollen.
Apropå ålder kommer Formiga att slå rekord varje minut hon spelar i VM. Hon är äldre än nuvarande rekordhållerskan Christie Rampone, så bara brasilianskan kommer in på planen är hon tidernas äldsta VM-spelare.
Christine Sinclair är inte äldst. Men hon har gjort flest landslagsmål med 181. Även hennes 282 landskamper är flest av alla i VM – faktiskt fler än alla Jamaicas 23 Reggae Girlz tillsammans.
Jamaica har dock den spelare mest bäst målsnitt i landskamper. VM-kvalets skyttedrottning Khadija Shaw har ett målsnitt på 1,45 inför VM. Det lär sjunka under turneringen – även om Shaw är en klasspelare.
The official #FIFAWWC squad lists were revealed yesterday 📝
Which of the 552 players boast the best goals-per-games ratio? 🤔 Who are the youngest and oldest players? 🤔 Which club teams have the most representatives at France 2019? 🤔
Slutligen spelar U23-landslaget landskamp i kväll klockan 18.00. Man möter Nederländerna, och matchens tv-sänds på Cmore live eller streamat på cmore.se.
Jag har varit nere på landslagets VM-läger tre av de fyra första dagarna. I dag och i lördags hade jag uppe kameran. Här är lite bilder:
Detta bildspel kräver JavaScript.
I dag var det förmiddagsträning. Den avslutades med spel elva mot elva på mindre yta. Där noterades att man körde med en fyrbackslinje med Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson i ena laget.
Den andra backlinjen var inte fulltalig. Antar att det är därför man har kallat in VittsjösSandra Adolfsson till tisdagens stängda träningsmatch mot Sydkorea i Falkenberg.
För övrigt var inte Fischer med hela träningen, utan hon klev av med en stund kvar. Innan dess hade redan Fridolina Rolfö klivit av.
Förbundskapten Peter Gerhardsson sa att de båda kanske kunde vara aktuella för att spela en kvart vardera i Falkenberg.
På eftermiddagen var det sedan den pressträff där vi journalister får mest tid med spelarna inför VM. Det är då man har möjlighet att göra lite djupare intervjuer. Jag hade några intressanta samtal, som det kommer att finnas anledning att återkomma till.
Den andra dagen på VM-lägret i Båstad handlade mediasnackisen om att Fridolina Rolfö inte tränade fotboll, utan körde fys på egen hand. Rolfö själv verkade inte speciellt oroad över situationen, vilket var positivt. För spontant lät det ju inte jättebra att hon kände sig trött i kroppen efter bara en dags läger.
Personligen hade jag fått för mig att Rolfö inte spelade alls i VM-kvalet, vilket var fel. Jag lyckades också lura i delar av det samlade mediegänget den felaktiga uppgiften. Korrekt är att Rolfö var med i fyra VM-kvalmatcher, samtliga säsongen 2017/18.
Däremot har hennes medverkan i landslaget varit högst begränsad under säsongen 2018/19. Hon har inte spelat någon tävlingslandskamp den här säsongen, och kommer faktiskt bara upp i totalt 93 minuter i landslaget sedan förra sommaren. De minuterna är fördelade på 29 mot England i november och 64 mot Tyskland i april.
Vi får hoppas att det blir väldigt många fler spelminuter för Rolfö framöver, för hon känns som en nyckelspelare i den svenska offensiven under VM.
De spelare som mötte pressen efter träningen var Madelen Janogy, Amanda Ilestedt, Zecira Musovic och Linda Sembrant. Medan Janogy sa att hon inte har några planer på att bli utlandsproffs ännu på ett tag meddelade Sembrant att hon gärna stannar utomlands ett tag till. Det blir inte Montpellier, men det lät som att hon kan bli kvar i Frankrike.
Flera av spelarna fick frågor om söndagens val. Musovic sa att hon tycker att de viktigaste frågorna är: ”Demokrati, miljö – och damfotboll.” Det är lite oklart vilket parti och vilka kandidater som har just de tre frågorna som huvudfokus i Europaparlamentet.
Sedan fick jag en liten kurs i uttalet av hennes namn, som skulle kunna skrivas Se-tchira Moscho-vittsch.
Under lördagen har för övrigt Sveriges gruppmotståndare Thailand spelat genrep mot ett B-betonat Frankrike. Fransyskorna vann med 3–0 efter att inhopparen Kadidiatou Diani gjort två av målen.
Det är synd att säga att det thailändska försvaret imponerade vid Dianis första mål, det som betydde 2–0:
Mitt lag har haft match i kväll. Jag var så inne i matchen att jag faktiskt helt och hållet hade glömt att Peter Gerhardsson presenterade en VM-trupp i kväll.
Men till slut vaknade även jag…
Det blev som väntat en ganska skrällfri trupp. Rainer gissade 22 rätt av 23. Skillnaden var att Mia Carlsson fick ge plats för Julia Roddar.
Julia Roddar
Det innebär att man säkrar upp lite på innermittfältet om Caroline Seger och Nathalie Björn skulle ha fortsatta skadeproblem. Kul förstås för Roddar, som har varit formstark på sistone. Men grymt tungt för Mia Carlsson, som ju lär vara spelare nummer 24 här.
I dag har även Brasilien presenterat sin VM-trupp. Den innehåller massor av välbekanta namn. Trion Formiga, Cristiane och Marta spelade från start i VM-finalen 2007. På bänken satt unga målvakten Barbara. Alla de här fyra är VM-spelare även 2019.
Fotbollskanalen hade i helgen en kul enkät med de damallsvenska tränarna, där de får tycka till om VM-truppen. Det är absolut läsvärt, även det inte är så många av tränarna som tror på att det blir några skrällar. Det gör inte jag heller.
Däremot innehöll helgen en av de största skrällarna i damallsvenskan på flera år. Inför Malmöderbyt skrev jag att:
”Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.”
Jag trodde fel. För LB07 visade ju att laget kan bita ifrån ibland, vilket var kul. Det är ju inte roligt om serien innehåller flera lag som inte håller måttet.
Det skall sägas direkt att jag inte har sett någon av helgens matcher koncentrerat. Av Malmöderbyt såg jag sista halvtimman okoncentrerat. Och där såg Rosengård ut lite som man gjorde långa stunder förra året. Man hade mycket boll, men det gick inte tillräckligt fort i anfallsspelet, vilket innebar att man inte skapade tillräckligt med målchanser.
Och de gånger man kom till avslut var de oftast rätt lågkvalitativa. Däremot gav LB07 mig svar på tal. Någon kanske minns att jag kritiserade Nathalie Persson för ett vekt avslut i förra omgången. Jag skrev då:
”Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.”
När Persson fick chansen mot sin tidigare klubb Rosengård visade hon ingen vekhet. Tvärtom small det till i burgaveln bakom Zecira Musovic. Det målet hade landslagsmålvakten ingen chans på. Däremot borde hon stoppat den hörna som LB gjorde 1–0 på.
LB:s segermål satte Andrea Thorisson Diaz på övertid. Det är ju en spelare som är egen produkt i FC Rosengård. Släkten är värst.
Efter tre omgångar hade jag en känsla av att det fanns en uppenbar risk att Rosengård skulle dra ifrån i toppen. Då tyckte jag att laget såg väldigt starkt ut. Nu är jag inte lika säker. Förlusten mot LB visade på svaghet i Rosengård. 6–6 i avslut mot LB är verkligen långt ifrån godkänt.
Jag kan faktiskt inte komma på när vi senast fick se en liknande bomb i vår högsta serie. Någon som har något förslag?
I söndagens enda match vann Piteå hemma mot Kristianstad med 2–1. Det lilla jag såg var hemmalaget något lite bättre i en jämn match. Hemmalaget hade också det flyt som krävs. Det var nämligen Kristianstadsspelare sist på bollen i alla tre målen.
Vid 1–0 tog Madelen Janogy:s avslut på Therese Ivarsson och ställde Brett Maron i Kristianstadsmålet helt. Och vid 2–0 var det Sif Atladottir som omedvetet styrde in ett inspel från Fernanda da Silva. Möjligen touchade Janogy bollen innan den tog på Atladottir. Janogy har faktiskt fått 2–0-målet på förbundets hemsida, men vare sig forwarden touchade bollen eller inte, anser jag att det målet måste bokföras som självmål.
Segern innebär att Piteå nu ligger trea i tabellen. Med en match mindre spelad är man två poäng bakom serieledande Linköping. Piteå är ett av två obesegrade lag i serien.
Kristianstad däremot har fem poäng upp till tabelltoppen på sjunde plats i den jämna serien. Skånskorna kan jämna ut serien ytterligare genom seger mot LFC i nästa omgång. Och faktum är att det är en väldigt viktig match för Kristanstad, om laget tänker vara med i toppstriden. Känslan är nästan att man måste slå Linköping för att inte halka för långt efter.
LFC toppar ju numera tabellen. Man gör det efter att ha vunnit med 2–0 mot Kungsbacka och därmed tagit fjärde segern i serien.
Första målet kom genom Frida Maanum på straff sedan Pernilla Milton fällt Lina Hurtig. Milton agerade klantigt i eget straffområde även senast mot Piteå, och har således dragit på sig straffar i två matcher i rad.
LFC:s andra mål skickade Stina Blackstenius enkelt in i tomt mål sedan Kungsbackamålvakten Karolina Bucaro Stenman kommit ut helt snett. Det var för övrigt andra matchen i rad som Blackstenius fick en gåva av en motståndarmålvakt.
Noterbart var att Matilda Haglund vaktade LFC:s mål, så båda lagen hade bytt målvakt jämfört med föregående omgång. Noterbart också att Bucaro Stenman utöver missen fick mycket beröm för sin insats i sin damallsvenska debut.
Apropå Kungsbacka hörde jag att mittbacken Josephine Chukwunonye skulle vara klar för klubben. Nigerianskan har tidigare bland annat spelat för Vittsjö och Asarum.
Vi stannar på Västkusten. För utöver Piteå är det Göteborg som fortsatt är obesegrat i årets damallsvenska. Faktum är att Göteborg efter lördagens 3–1-seger mot Djurgården har hela 15 tävlingsmatcher i rad utan förlust. Starkt.
Jag har bara sett höjdpunkterna på damallsvenskan.tv. Utifrån dem förstår jag inte varför Djurgårdens 2–1-mål blev underkänt. Någon som vet varför? För jag kan faktiskt inte se en enda anledning till att döma bort Hanna Folkesson:s nickmål i den 40:e minuten.
Kif Örebro har visat sig vara en pigg nykomling. I helgen vann man med 1–0 mot bortasvaga Växjö efter ett sent segermål från Heather Williams, som skarvnickade in en hörna.
Här noteras att även Växjö hade bytt målvakt jämfört med förra omgången. Lisa Karlsson fick debutera i damallsvenskan. Hon blev därmed tredje Växjömålvakten på bara fem omgångar.
En intressant situation var när Karlsson fick frispark på övertid i den första halvleken när Evelina Summanen gjorde mål. Jag måste ärligt talat säga att jag inte har full koll på regeln om hur man får agera mot målvakten i målområdet. Men om Summanens agerande är regelvidrigt bör nog regeln skrivas om. För där tycker jag att det bör dömas mål.
Slutligen kunde Eskilstuna glädjas åt att finländska Tia Hälinen var tillbaka i startelvan i lördags. Det var en positiv överraskning eftersom det första beskedet ju var att hon skulle missa hela vårsäsongen.
Poäng- och spelmässigt innebar däremot inte matchen mot Vittsjö några positiva överraskningar för Eskilstuna. Skånskorna vann med 1–0 och verkar ha dominerat rätt stort. Vittsjö är därmed uppe på fjärde plats i tabellen, bara två poäng bakom Linköping.
Eskilstuna ligger nia. Man har fyra poäng – lika få som man hade efter fem omgångar i fjol. Då hade man redan hunnit sparka tränaren Jonas Björkgren.
Det om damallsvenskan för den här gången. Det finns dock anledning att återkomma till serien ganska snart, det är ju full omgång redan på onsdagskvällen.
I England är det däremot inga omgångar kvar. Där hade Arsenal redan säkrat ligaguldet inför helgens avslutning. Laget visade att man är bäst och vann med 1–0 mot tvåan Manchester City. Därmed tog Arsenal inte bara flest poäng. Man gjorde också flest mål och släppte in minst.
För svensk del var det riktigt känslosamt när Hedvig Lindahl tackade för sig i Chelsea efter 4,5 år. Som avskedspresent fick hon spela igen i ligan för första gången sedan den 10 februari. Chelsea vann bortamatchen mot Reading med 3–2 och slutar därmed trea i WSL.
After 77 Chelsea appearances, @Hedvig_Lindahl bids an emotional goodbye.
Hon lämnar nu Londonklubben efter en säsong där hon vaktat lagets mål nio gånger i ligan. På de nio matcherna släppte hon bara in fem mål, och hon höll nollan i sex av matcherna.
Innan jag släpper Lindahl är här en länk till ett kul klipp om hennes väg till Chelsea. Det blir intressant att se var hon fortsätter karriären.
I den sista omgången fick vi en svensk målskytt. Det var doldisen Amanda Nildén som gjorde sitt första mål i WSL när Brighton vann med hela 4–0 mot West Ham.
Här är slutfacit för alla svenska spelare i WSL:
Hedvig Lindahl – 9 matcher (alla från start), 810 spelminuter. Sex hållna nollor.
Ali Riley – 9 matcher (2 från start), 345 spelminuter. 0 mål.
Amanda Nildén – 4 matcher (en från start), 146 spelminuter. 1 mål.
Jessica Samuelsson – 8 matcher (en från start), 186 spelminuter. 0 mål.
Skytteligan vanns av Arsenals Vivianne Miedema på 21 mål – vilket är nytt målrekord i WSL. Tvåa kom Nikita Parris på 19. Parris lämnar nu Manchester City. Uppgifter placerar henne i Lyon. Vi får se framöver om det stämmer.
När vi ändå är på de brittiska öarna kastar jag in en liten anmärkningsvärd nyhet från Skottland. Där var det cupfinal i fredags, en final Hibernian vann efter straffläggning mot Glasgow City.
Det anmärkningsvärda här är att det faktiskt var Hibernians fjärde raka cuptitel. I den skotska ligan däremot är det länge sedan Glasgow City lät någon annan klubb fira. Glasgow har vunnit tolv raka ligaguld, och leder även årets upplaga. Men i cupen är det alltså Hibs som dominerar.
THEY HAVE DONE IT! 💚
Michie scores the decisive goal to retain the SWPL Cup!
Så till helgens andra tårdrypande, svenska avsked. Det handlar förstås om Nilla Fischer som avtackades i Wolfsburg. Även där blev huvudpersonen rörd till tårar.
Tyvärr startade sändningen på DFB-tv först när hyllningen inför avspark var i sitt slutskede. Men man uppfattar ju att Fischer torkar flera tårar ur sina ögon. Bland annat strax innan hon får en kram av motståndaren Amanda Ilestedt.
Fischer byttes ut i den 85:e minuten för att återigen få ta emot publikens ovationer. Det inträffar drygt 1.43 in i det länkade klippet ovan.
Här är ett litet klipp från bytet:
🇩🇪Y también se despide otra leyenda del Wolfsburgo. Nilla Fischer, la eterna capitana, dice adiós a ese brazalete que heredó de Kessler hace ya muchos años. 🏆🏆🏆🏆Bundesliga, 🏆🏆🏆🏆🏆Pokal, 🏆🥈🥈Champions. Casi 200 (189) partidos defendiendo la camiseta del VfL. 🏳️🌈🐺💚 pic.twitter.com/vepTcPoyRt
— FutFem Internacional (@FutFemdelMundo) May 12, 2019
Och 2.07 in i länken från DFB-tv-sändningen höjer Fischer segerskölden som bevis för att Wolfsburg är tyska mästarinnor säsongen 2018/19. En kul notering är att det står folk vid sidan av podiet med flaggor där klubbarna är sorterade efter sluttabellen. Visst är det lite charmigt att inte alla är digitaliserat?
After a 2-0 home win over @turbinepotsdam on the final day of the season today, the VfL Ladies officially received the championship trophy as league winners!👏💚🙌#vflladiespic.twitter.com/V1laAwjT03
— VfL Wolfsburg EN/US 🇬🇧 🇺🇸 (@VfLWolfsburg_EN) May 12, 2019
Fischer har vant sig vid att höja pokaler och sköldar under sin tid i Wolfsburg. Även om hon inte var lagkapten direkt från början har svenskan på sina sex säsonger vunnit hela tio stora titlar. Fyra i ligan, fem i cupen och en i Champions League. Imponerande.
Det var ju annars bara bottenstriden som levde på allvar i den sista omgången av Frauen-Bundesliga. Där tog Werder Bremen en fin poäng borta mot Freiburg. Det räckte dock inte, för att Bayer Leverkusen skrällvann med 2–1 mot Essen Det innebär att Leverkusen passerar Bremen i tabellen – och håller sig kvar. Bremen däremot faller ner i andraligan.
Dagens resultat innebär också att de tre svenskklubbarna kom topp tre. Turbine Potsdam tog nämligen tredjeplatsen med en poäng mer än Essen.
Rolfö kom med sina nio mål på en delad niondeplats i skytteligan. Den vanns av Wolfsburgs Ewa Pajor på 24 mål. Tvåa kom klubbkompisen Pernille Harder med 17 och trea blev Essens Lea Schüller med 14.
I Spanien var det cupfinal under sen lördagskväll. Där misslyckades Atletico Madrid med att vinna dubbeln. Ligamästarinnorna föll nämligen oväntat med 2–1 mot Real Sociedad inför 17 550 åskådare.
Esther Gonzalez gav Atletico ledningen med ett riktigt läckert volleymål. Kvitteringen var långt ifrån läcker – det var en riktigt jobbig målvaktstavla.
Segermålet tryckte landslagsforwarden Nahikari Garcia in en kvart in i den andra halvleken. På slutet pressade Atletico på för kvittering – men det blev alltså Sociedadklacken som fick jubla.
Apropå Spanien tog sig spanjorskorna vidare till semifinal i U17-EM via 6–0-seger mot redan semifinalklara Portugal i sista gruppomgången.
Det spanska laget såg jag i Borås tidigare i år. Då imponerades jag av den löpstarka 16-åringen Salma Paralluelo. Hon gjorde tre av målen mot Portugal, tre högklassiga mål gjorda på helt olika sätt. Paralluelo är helt klart ett namn att lägga på minnet.
Semifinalerna går för övrigt under tisdagen mellan Spanien och Nederländerna samt mellan Tyskland och Portugal.
Det här inlägget inleddes med VM-koppling, och avslutas också med mer VM-koppling. För sen söndagskväll svensk tid spelade vår gruppmotståndare USA landskamp mot Sydafrika.
USA vann med 3–0 (1–0) efter att Sam Mewis gjort de två första målen och inhopparen Carli Lloyd det tredje. Mewis fick plats i startelvan eftersom Lindsey Horan har höftproblem.
USA startade så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Tobin Heath, Mewis, Julie Ertz, Rose Lavelle, Christen Press – Alex Morgan.
Jag såg den sista halvtimman. Det hade gjorts rätt många byten då, vilket gör den tiden svårvärderad. Men även om USA gjorde två av sina mål under den tiden tyckte jag att amerikanskorna hade ett rätt statiskt och fantasilöst spel.
De mötte ändå ett väldigt uddlöst Sydafrika. Gästerna ställde nämligen upp utan sina båda Kinaproffs Linda Motlhalo och Thembi Kgatlana. Framför allt den sistnämnda är ju en blixtsnabb djupledslöpare, vilket Sydafrika hade behövt för att kunna såra USA.
Jag hörde Alexi Lalas analysera USA:s insats. Han konstaterade att match gav noll svar på hur amerikanskorna klarar av kontringsstarkt motstånd, samt att det väcktes frågor kring lagets förmåga att dyrka upp tajta försvar.
En blogg om internationell damfotboll 